Barn och unga inom socialtjänsten

Fru talman! Den senaste veckan har Sverige åter skakats av skjutningar. En tonårspojke sköts ihjäl på en fotbollsplan i Vårby gård, en 18-åring dödades i en brutal skjutning på en buss i Tyresö och i Solna skottskadades en man i ett misstänkt mordförsök. Han blev skjuten av ett barn.

Det handlar om skjutningar på öppen gata, i bostadsområden och till och med i kollektivtrafiken. Det handlar om skjutningar mitt på dagen bland helt vanliga människor på väg hem från skola, jobb och träning.

Vi har en utveckling där allt yngre personer rekryteras till grovt våld. Polisen har gång på gång bekräftat detta. I flera fall handlar det om barn i 15-årsåldern eller yngre.

När barn och unga vuxna rekryteras in i grov kriminalitet via sociala medier och kriminella nätverk måste vuxenvärlden ställa frågan vad det är för förhållanden och värderingar som ligger bakom att vi i Sverige har så många barn som är beredda att begå brott mot andra. Hur kommer det sig att så många mammor just i Sverige ska behöva begrava sina barn av den här anledningen? Hur kommer det sig att vi har så många barn som mördar andra barn?

Fru talman! Barnen är det värdefullaste vi har. Trygga barn som växer upp i trygga familjer med goda värderingar och hopp om en bättre framtid är det som mer än något annat förebygger brott.

Fler barn i vårt land behöver en meningsfull fritid och gemenskap där de kan utvecklas och fostras med goda värderingar. Fler barn behöver också få det stöd som krävs för att ha chans att lyckas i skolan och kunna känna hopp om framtiden.

Tryggheten börjar alltid med barnen och med trygga familjer. I de fall där familjen inte fungerar – eller kanske fungerar men inte räcker till – spelar socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande insatser en avgörande roll. Det krävs tidiga insatser för att förebygga brott. Det handlar om en socialtjänst som aktivt arbetar uppsökande, nära familjerna.

Att bygga ut familjestödsprogrammen och familjecentralerna har varit en viktig fråga för regeringen och för mitt parti, Kristdemokraterna. Det handlar om att bättre kunna förebygga social utsatthet, arbeta hälsofrämjande och inte minst upptäcka de barn som befinner sig i utsatthet i tid. Socialtjänsten behöver möta barnen där de är – i skolan, i förskolan och ute på fältet. Det är också precis den inriktning som den nya socialtjänstlagen styr mot och som landets kommuner ställer om till.

Den nya socialtjänstlag som har trätt i kraft under den här mandatperioden ger socialtjänsten ett tydligt förebyggande och brottsförebyggande uppdrag. Socialtjänsten behöver också fler verktyg för att skydda barn och unga, exempelvis i de fall där samtycke till stödinsatser saknas. Sådan lagstiftning är nu på väg.

Regeringen har skjutit till mer resurser till socialtjänsten. Kommunerna behöver också skjuta till mer resurser till socialtjänsten. Kommunerna får mandat att agera tidigare och tillräckligt kraftfullt. Men det krävs även att socialtjänsten tar fasta på behovet av samverkan runt varje barn för att förebygga brott. Det handlar om samverkan med förskola, skola och polis men också med det lokala näringslivet, sjukvården, civilsamhällets organisationer och inte minst barnens familj och vänner. Samhället är så mycket större än staten, och hela samhället behöver vara med och förebygga och bekämpa brott för att Sverige på allvar ska bli tryggt igen.

Fru talman! Vi kan inte acceptera att barn blir verktyg i gängens våld. Det förebyggande arbetet behöver prioriteras upp på bred front i varje kommun i landet. Det behöver göras innan fler unga liv går förlorade.

När 15-åringar springer runt med vapen och mördar andra barn behöver hela samhället mobilisera med full kraft. Därför bedriver regeringen politik för tryggare och starkare familjer, och därför stärker regeringen också socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande arbete. Vi bygger upp en socialtjänst som fortsätter att ha hjärta för de utsatta men med betydligt större muskler än tidigare för att kunna skydda barnen. Målet är att varje barn ska få växa upp med den trygghet och framtidstro som varje barn i Sverige har rätt att känna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att vi är många föräldrar som ibland har påmint varandra om att små grytor också har öron. Jag tror att många använder sig av det ordspråket för att förklara att de kanske måste ta samtalet om varslet på jobbet i enrum när barnen har lagt sig. Vi kanske måste sätta oss i enrum med kalkylen och titta på vad a-kassan egentligen kan erbjuda nu för tiden. Men var så säkra – många barn förstår vad som händer i Sverige och i världen och att det är kris.

Barn som lever i fattigdom har inte bara stora öron; de har också tunn hud och ögon att se med. Alla barn känner igen känslan och vet hur ont det gör när man inte får vara med. Det är väldigt många barn i vårt land nu som inte får vara med och delta i fritidsaktiviteter. De känner av detta, de känner sig exkluderade, och det gör ont.

Många barn känner också av hunger i 2026 års Sverige. Det är många barn som lägger sig hungriga i den barnfattigdom vi ser breda ut sig. I en undersökning som några frivilligorganisationer, däribland Röda Korset, Rädda Barnen och Hyresgästföreningen, har tagit fram svarar en av tio föräldrar i familjer med svag ekonomi att man under den senaste sexmånadersperioden har sett att ens barn inte har kunnat äta sig mätt. Vad som också kommit fram är att 41 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster uppger att de själva inte kunnat äta sig mätta under de senaste sex månaderna.

Jag stannar lite vid de siffrorna och tänker mig in i situationen att sitta vid middagsbordet och låta sina barn äta sig mätta medan man själv är hungrig och tar resterna. Många är med om den situationen. Jag tror att många barn förstår vad som händer vid det där middagsbordet. De förstår att mamma eller pappa håller igen för att man själv ska få äta sig mätt, och det är väldigt tufft att bära för ett barn.

Det är nu hundratusentals barn som lever i fattigdom i Sverige, men det hade inte behövt vara så. Vi hade kunnat bemöta arbetslösheten med tuffa åtgärdsprogram, med utbildningsinsatser och med extrajobb. Vi hade kunnat avstå från att montera ned skyddet via a-kassan. Många familjer tvingas gå ned på en inkomst på 13 000–14 000 kronor med de nya a-kassereglerna. Det är ersättningen för en heltidstjänst. Vi har inte höjt barnbidraget. I budget efter budget har regeringen valt att prioritera på annat sätt. Man har valt att sänka skatterna för dem med högst inkomster. De har fått gå före i kön.

Nu föreslår regeringen att man ska reformera försörjningsstödet och väljer att rikta sig specifikt mot de barn som råkar ha många syskon. Man vill ge barn med många syskon väsentligt sämre möjligheter i livet och putta ut dem i fattigdom.

Det är inte bara familjers ekonomi som avgör barns förutsättningar i livet. Det är också hur starkt samhället är. Det är hur väl skolan fungerar och hur väl barn- och ungdomspsykiatrin fungerar. Det är hur väl socialtjänsten fungerar.

Nu när vi snart gör bokslut över den här regeringen ser vi att man har prioriterat skattesänkningar framför de resurstillskott som skulle ha behövts i den kostnadskris vi haft. Sammantaget är detta såklart någonting de cyniska gängen exploaterar. De värvar de barn som lever i fattigdom och som är mottagliga för deras försök till rekrytering.

När det har gått så långt att barn har halva foten inne i den organiserade brottsligheten – då, fru talman, måste samhället vara på sin vakt, vara starkt och verkligen försöka göra skillnad. Då behöver vi inte bara den moderna socialtjänstlag som nu är på plats, tack vare den här och den förra regeringen, utan vi måste också ha resurser att jobba med den.

Vi måste ha resurser att kunna erbjuda punktmarkering mot dem som är inne i kriminalitet som unga. Vi måste ha möjlighet att satsa på tidiga insatser. Vi måste ha möjlighet att inte bara erbjuda avhopparprogram utan även U-svängsprogram så att fler barn tar en U-sväng ifrån den organiserade brottsligheten när de är på väg in. För det behövs resurser, något som socialtjänsten skulle behöva nu, men det har inte prioriterats.

Om vi tittar på de barn som verkligen har kommit in i organiserad brottslighet, som har hamnat i den svenska ungdomsvården och som inte bor hemma hos sina föräldrar utan ska få vård ser vi ett av de kanske största misslyckandena som vi har i det svenska samhället i dag. Det tror jag att vi alla är överens om. De kan hamna i HVB-hem som är infiltrerade av den organiserade brottsligheten och som ägs och drivs av kriminella. Men det anmärkningsvärda är att det bara kan fortsätta.

Vi socialdemokrater har lagt fram förslag om att låta polisen tvångsstänga dessa HVB-hem när misstanke finns. Vi har lagt fram förslag om att man ska ha omvänd bevisbörda när man prövar tillstånd. Det är den som driver ungdomshem som ska visa att man har rent mjöl i påsen och inte tvärtom. Men vi har också föreslagit att det allmänna ska ta tillbaka kontrollen över den ungdomsvård, de HVB-hem, som riktar sig till kriminella. Allt detta har regeringen sagt nej till, och problemen kvarstår.

Några argument som ofta kommer upp är att det här skulle innebära en inskränkning av äganderätten. Ja, absolut, visst är det så! Men i valet mellan att ostört kunna driva företag och hämta hem skattepengar på ungdomsvård och att värna barns rättigheter, barns säkerhet och samhällets bästa är det inget snack om var jag som socialdemokrat och mitt parti står. Låt oss ta tillbaka kontrollen över svensk ungdomsvård, helst nu men allra senast efter valet!

Fru talman! Jag avslutningsvis nämna den personal som gör ett enastående arbete. När vi pratar om ungdomsvården glömmer vi ibland bort dem. Det finns såklart människor som inte borde jobba inom svensk ungdomsvård och som inte ska göra det, men det finns också de som går upp varje dag och gör ett fantastiskt arbete.

Jag har haft förmånen att träffa många fackligt aktiva inom Seko som har stora hjärtan och stort kunnande. Även de ser stora brister. De säger att det är frustrerande att jobba en tuff och lång dag på Sis-hem och sedan veta att när de skriver ut dessa barn hamnar de ofta på HVB-hem som ägs och drivs av kriminella.

Jag tycker att vi ska ta denna oro på allvar och på allvar göra upp med kriminaliteten inom svensk ungdomsvård. Framför allt bör vi göra det för våra barns skull, så att de kan få en ljus framtid trots svåra förutsättningar i början av livet.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 14.

(Applåder)

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag tror att vi alla här i kammaren har haft personliga skäl till att kliva in i politiken. För egen del var det aldrig en plan, aldrig ens en tanke, att jag själv skulle göra det, ända tills något började gro i mig. En insikt började gro, en alltmer betungande insikt.

Fru talman! Med åren blev det alltmer tydligt att det fina, lugna, trygga och homogena land jag och mina bröder hade förmånen att växa upp i inte längre fanns kvar. Det blev alltmer tydligt att årtionden av skadlig och oansvarig politik förändrat Sverige i grunden. Sverige hade sakta men säkert blivit ett helt annat land än det jag kände.

När jag sedan själv fick barn tilltog inte bara min sorg över sakernas tillstånd utan också min frustration. Är det detta vi ska lämna över till kommande generationer? Är det detta som jag ska lämna över till mina barn? Ska vi lämna över det till barnen som vi brukar kalla vår framtid, till barnen som är vår framtid? Nej, fru talman, det ska vi inte. Det får vi inte.

Men hur var det egentligen när jag växte upp? Det var inte ett i alla avseenden perfekt samhälle då heller, men det var ett annat samhälle. Vi hade mindre resurser, och levnadsstandarden var lägre. Men vi kunde röra oss mycket friare. Vi hade inte fenomen som förnedringsrån, gruppvåldtäkter, gängskjutningar, klankriminalitet och hedersförtryck.

Vi växte upp i ett samhälle som på många sätt höll ihop, ett samhälle som präglades av tydliga ramar, respekt för lag och ordning, trygghet och gemensamma värderingar. Det gav oss i mångt och mycket en framtidstro.

I dag ser verkligheten för alltför många helt annorlunda ut, då effekterna av den totalt ansvarslösa migrationspolitiken i kombination med den till stora delar misslyckade integrationen har börjat slå igenom på allvar i stora delar av vårt samhälle. Många barn tvingas i dag växa upp i ett Sverige alltmer präglat av våld, kulturkrockar och otrygghet. Dessutom växer många barn upp utan det som borde utgöra fundamentet för deras liv och utveckling: en trygg och sund familj.

Konsekvenserna är i många fall förödande. Vi ser hur kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna, hur allt yngre barn rekryteras in i gäng och hur så unga som 13-åringar blir kontraktsmördare. Barn är i dag både förövare och offer. Allt fler uppväxtmiljöer präglas av otrygghet. Dessutom utgör skolan inte alltid längre samma lugna plats med fokus på lärande. Vi ser också hur den psykiska ohälsan ökar, liksom beroendeproblematik av olika slag.

Det här är inte abstrakta problem. Det är verkligheten i dag, och det är något vi måste kraftsamla mot.

Fru talman! Sverige har sedan många år ett system, ett skyddsnät, med ambitionen att fånga upp dem som faller. Men med de alltmer omfattande problemen räcker det inte längre att arbeta som vi gjorde förr. Vi måste helt enkelt vara tydligare. Vi måste agera mycket tidigare och dessvärre ta ett ännu större ansvar när familjer inte vill eller inte förmår.

Det är med den insikten som vi tillsammans med regeringen satte igång ett omfattande reformarbete för att möta nutidens problem och ge barn, ungdomar och kommande generationer en reell chans in i ett bra vuxenliv och till en framtid.

Mycket har redan gjorts, och mer är på gång. Det handlar bland annat om en ny socialtjänstlag med tydligt förebyggande fokus, skärpt tillsyn av HVB, ökade resurser till Sis och nya verktyg för att stoppa rekryteringen av barn till kriminalitet.

Det här är inte punktinsatser. Det är början på en absolut nödvändig systemförändring. Några av socialtjänstens uppdrag, som jag just nämnde, handlar om att förebygga att barn far illa, upptäcka problem i tid och ge stöd som faktiskt förändrar. Vi vet att resultaten ofta syns först långt senare, men det gör inte arbetet mindre viktigt. Det gör det ännu mer angeläget och avgörande.

När socialtjänsten agerar, när rätt stöd sätts in eller när ett barn placeras i vård måste en princip vara helt överordnad, nämligen barnets bästa. Målet med insatserna är och ska alltid vara att i möjligaste mån ge barn goda uppväxtförhållanden och att skydda dem från saker som kriminalitet, missbruk, våld och hedersförtryck. Vi måste se till att de kan fortsätta in i vuxenlivet som välfungerande medborgare.

Fru talman! Genom socialtjänstlagen har det offentliga ett ansvar för att skydda och hjälpa barn som far illa, men det räcker inte. Man brukar säga: It takes a village to raise a child. Så är det, och vi är många som behöver kraftsamla och hjälpas åt. Det handlar inte bara om oss som är föräldrar, grannar eller för den delen politiker. Det handlar om alla delar av samhället, där alltifrån lärare, läkare och andra medmänniskor till civila organisationer spelar en viktig roll i det allmänna skyddsnätet.

Men när ett barn placeras i samhällets vård tar staten över ansvaret fullt ut, och då måste vi kunna garantera kvalitet. I dag finns på sina håll stora brister, och det är därför förslaget om ett nationellt register över familjehem är ett viktigt steg.

Vidare, fru talman, är en av de absoluta nyckelfaktorerna för barns framtid skolan. Här talar verkligheten sitt tydliga språk. Endast hälften av placerade barn uppnår i dag gymnasiebehörighet. Så länge vi ser att skolmisslyckanden ofta hänger ihop med utanförskap, arbetslöshet och ökad risk för kriminalitet kan vi inte betrakta det som något annat än ett misslyckande. Men vi vet också att det går att vända, bland annat genom åtgärder som skolsociala team och, definitivt, bättre samverkan myndigheter emellan. Det är ett arbete som vi fortsätter att uppmuntra och stärka. Vi vet att skolan kan vara en av de främsta skyddsfaktorer som finns mot ett vuxenliv i kaos.

Jag vill slutligen nämna ytterligare en av alla saker som vi fokuserar på, nämligen HVB-hemmen. De fyller och ska fylla en viktig funktion för de ungdomar som behöver stöd, hjälp och vård men av olika skäl inte kan bo kvar hemma. Det finns många goda exempel, tack och lov, men vi har också tvingats läsa om hem präglade av våld, övergrepp och kopplingar till grov kriminalitet. Detta är såklart helt oacceptabelt. Därför har vi skärpt tillsynen. I allt högre takt stoppar vi nu oseriösa aktörer och genomför en översyn av hela systemet.

Fru talman! Ansvarsfull politik handlar inte om att säga mest utan om att göra rätt saker och prioritera. Den resan är påbörjad för våra barn och kommande generationer.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterade att Jessica Stegrud i sitt anförande sa att vi inte hade några gruppvåldtäkter när hon växte upp. Eftersom ledamoten är så säker på detta tänkte jag fråga: När inträffade den första gruppvåldtäkten i Sverige?

Fru talman! Tack, Gustaf Lantz, för en otroligt nischad fråga! Jag tror att jag uttryckte mig som att det rör sig om ett fenomen, och det stämmer. Det skedde en och annan gruppvåldtäkt även på den tiden, men den omfattning som vi har fått i och med Socialdemokraternas massinvandringspolitik har vi aldrig skådat innan.

Mycket av det som jag nämnde i mitt anförande, de problem som vi har i dag, är en följd av framför allt Socialdemokraternas fullständigt ansvarslösa massinvandringspolitik och brist på integration, fru talman. Det fanns en tid – det är bara några år sedan – när det enligt socialdemokrater till och med var rasistiskt att kräva att man kan svenska språket för att få svenskt medborgarskap. Medborgarskap har delats ut hur lättvindigt som helst, och nu sitter vi med importerad kriminalitet.

Gustaf Lantz talade bland annat, fru talman, om problemen med HVB-hemmen och kriminella ligor. Jag minns inte exakt hur Gustaf Lantz uttryckte sig. Detta är till stora delar en effekt och en konsekvens av den politik som Socialdemokraterna har fört i så många år: brist på kontroller av allehanda slag, utdelande av medborgarskap och ingen integrationspolitik värd namnet.

Jag tillstår, fru talman, att det skedde en och annan gruppvåldtäkt även när jag växte upp, men absolut inte i den omfattning och på det sätt som vi har sett de senaste 10, 15 eller 20 åren.

Fru talman! Utan att avslöja åldern på någon här i kammaren kan jag säga att allt kanske inte var bättre förr. Fem år innan ledamoten Stegrud föddes var det lagligt i Sverige att begå en våldtäkt inom äktenskapet. Jag vill påstå att vi har gjort ganska stora framsteg när det gäller kvinnors rättigheter, och det är inte tack vare dem längst ut på högerkanten.

Om nu Socialdemokraterna är roten till allt ont och inte har varit tillräckligt hårda när det gäller reglering och vad det nu var kanske ledamoten kan svara på varför man säger nej till alla våra förslag som handlar om att strama upp kring HVB-hemmen – att ta tillbaka dem i allmän regi, vända på bevisbördan när man prövar tillstånd och låta polisen stänga HVB-hem direkt. Man säger nej. Där ser inte jag att man visar prov på att ta hårda tag och ta tag i situationen.

Sanningen är att Stegrud är en del av ett högerblock som nu styr Sverige – som förvärrar barnfattigdomen och har monterat ned a-kassan trots att Stegruds parti Sverigedemokraterna dyrt och heligt lovade att detta inte skulle ske. Och det här drabbar barnen. Det gör att fler kommer att ansöka om försörjningsstöd; den trenden ser vi redan nu.

Sverige är inte på den rätta väg som Sverigedemokraternas ledamot pratar om, utan tvärtom. Det är fler barn som blir fattiga och fler barn som lägger sig hungriga. Och mot detta finns ingen politik.

Fru talman! Äntligen har vi en regering och ett samarbete som faktiskt ser till att agera. Ledamoten säger att vi säger nej till en massa åtgärder. Man kan undra varför Socialdemokraterna år ut och år in sagt nej till straffskärpningar och allt som vi nu i rask takt genomför på kriminalområdet.

Ledamoten pratar om kvinnors trygghet. Kvinnor har väl aldrig någonsin varit så otrygga som under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten. Vi pratar om hederskultur, hedersförtryck och våldtäkter.

Jag tycker personligen att detta är pinsamt, fru talman. Jag hoppas att Socialdemokraterna aldrig mer kommer till makten. Självinsikten, förståelsen för utvecklingen och förståelsen för vad man faktiskt har varit med och ställt till med är obefintlig. Hur ska ett parti som inte ens förstår orsaker och samband kunna komma med rätt åtgärder? Detta är minst sagt fascinerande, måste jag säga.

Sedan det här med ekonomin. Ja, det är ett bekymmer i dag. Till stora delar sitter vi även här med effekterna av socialdemokratisk politik. Vi har i dag 700 000–800 000 analfabeter som är väldigt svåra att få produktiva och få att bidra både till sin egen försörjning och till statskassan. Det blir inte så mycket pengar att dela ut i slutändan, när allt färre ska försörja allt fler. Det är också något som vi faktiskt tar krafttag mot.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kvinnor kan med vår politik äntligen börja bli trygga igen. Det får väl bli slutet på mitt anförande.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte fråga ledamoten om två saker.

För det första har det under åren har uppmärksammats en rad anmärkningsvärda brister och problem när det gäller den helt dysfunktionella HVB-hemsmarknaden. Jag hoppas att ledamoten har haft möjlighet att läsa till exempel Barnombudsmannens rapport Ni måste hinna före, som jag tycker är väldigt gripande och föredömlig – jag kommer att komma tillbaka till den – och som beskriver något, tillsammans med alla andra larmrapporter. Just HVB-marknaden, som har byggts upp med till stora delar privata aktörer och bristfällig kontroll, har ju inte fungerat. Vi måste återta kontrollen.

Där tänkte jag höra om även ledamoten ser de problem som vi ser med den privata HVB-marknaden, som snarare utgår från vinstintressen och där kriminella aktörer kan driva HVB-hem. Ser ni också ett behov av att återta detta i en offentlig kontroll där vi kan höja kvaliteten?

Den andra frågan är: Vill Sverigedemokraterna ha ett mer jämlikt samhälle? Vill Sverigedemokraterna minska den relativa fattigdomen och barnfattigdomen – och i så fall hur?

Fru talman! Tack, Nils Seye Larsen, för intressanta frågor!

Ja, jag ser absolut den här problematiken. Det är en brottslighet som tyvärr har tagit sig in i ganska många sektorer i det svenska samhället. En stor del av det här är så kallad importerad brottslighet.

Vi ser stora problem inom LSS, till exempel. Ledamoten nämner HVB – absolut. Mig veterligen – vi har haft möten med departementet och med ansvarig minister – vidtas det åtgärder. Det har stängts en hel del HVB-hem. Det måste alltså till minutiösa kontroller i den här typen av verksamhet. Det är otroligt viktigt.

Så här är det, som sagt var, inom många områden i dag. Vi ser att den organiserade brottsligheten tar sig in i just välfärdssektorn i allt högre utsträckning. Vi ser alltså problemen, och de åtgärdas.

Man tror ibland att kommunala verksamheter är helt fria från problem, bedrägerier och brottslighet. Det ser tyvärr inte ut så i dag. Vi har haft dysfunktionella Sis-hem, till exempel. De är förvisso statliga, men där har vi också tagit krafttag, och där sker det också stora förändringar. Man har fått mer resurser och tydligare riktlinjer. Vi håller alltså på med konstanta förbättringar, för det är otroligt viktiga områden.

Sedan frågade ledamoten mig om jag vill ha ett mer jämlikt samhälle. Ja, absolut. Ingen ska behöva vara fattig i Sverige – så är det. Det är en devis som vi verkligen står bakom. Men man måste titta på grundorsakerna, som jag nämnde innan. Det handlar till exempel om detta med att vi har så många analfabeter, som egentligen inte kan bli produktiva i ett svenskt högteknologiskt samhälle. Det är ingen lätt ekvation att lösa. Detta är en del av den relativa fattigdomen, helt enkelt.

Fru talman! Låt mig börja med ett klargörande. När det gäller det här med ekonomin konstaterar utredningar som till och med är beställda av regeringen att vi gör en vinst på den invandring vi har. Det säger jag så att det är klart.

Sedan tycker jag att det är intressant att det stora problem som vi har med den dysfunktionella HVB-marknaden – som är en av de privata marknader som utvecklats i vårt välfärdssamhälle – enligt Sverigedemokraterna är ett problem på grund av importerad kriminalitet. Man kanske kan säga så om man är från ett parti som inte har problem med kriminalitet i sina egna led.

När det gäller fattigdomen är jag förvånad. Den här regeringen har ju kunnat göra ekonomiska prioriteringar. Det har varit åtskilliga miljarder i skattesänkningar. Man har väldigt tydligt prioriterat skattesänkningar för dem som har medel, medan vi har en växande ojämlikhet, allt fler i relativ fattigdom och allt fler barn i fattigdom. Vi skulle behöva arbeta målmedvetet.

Jag skulle vilja fråga något just eftersom Sverigedemokraterna ofta återkommer till att det var bättre förr. Förr fanns det en tanke på att bygga ett jämlikt välfärdssamhälle. Förr fanns det också en tanke på att en beskattning skulle kunna bidra till en starkare offentlig sektor och till starkare skyddsnät – därigenom skulle fattigdomen hållas nere.

Jag ser ingenting av detta i Sverigedemokraternas politik. Är det för att man har tvingats acceptera Moderaternas skattesänkningar trots att man velat annat? Det skulle vara intressant att höra. Eller är det för att man inte tycker att det är en dysfunktionell privat marknad som är problemet när det gäller HVB-hem, utan att det saknas kontroll, och för att man inte tycker att det är ett problem att man sänker skatten för dem som har mest och samtidigt håller det nere när det gäller skyddsnätet för vår välfärd?

Fru talman! Nej, den stora problematiken är naturligtvis bristande kontroller, och det är någonting som jag blev väldigt medveten om när jag klev in i politiken och hamnade i riksdagen. Jag blev medveten om att det har varit så undermåligt på det området. Det hör man från alla man pratar med: Försäkringskassan, polisen – vem man än pratar med som har kontakt med välfärdssektorn. Kontrollerna har varit fullständigt undermåliga.

Det gäller också LSS. Det här är inget nytt fenomen. Detta är någonting som har fascinerat mig sedan jag gick in i politiken och hamnade i socialutskottet och fick upp ögonen för det. Bristande kontroller är den främsta orsaken till problemen här. Det måste vara rigoröst, allrahelst om man har en sådan fri marknad för den här typen av tjänster. Jag tycker att man borde balansera detta betydligt bättre – det kan jag säga. Det är min personliga åsikt. Men kontroller är grunden för allt.

Sedan gäller det detta med skattesänkningar. Jag stör mig lite på det som man brukar få höra: att vi har sänkt skatten för Magdalena Andersson. Ja, det har vi. Men framför allt har vi sänkt skatten för människor med helt vanliga yrken, inte i första hand partiledare. Man kan ta en exempelfamilj med en sjuksyster och en polis. De har i dag 5 000 mer att röra sig med i månaden.

Sedan gäller det detta med ett jämlikt samhälle – återigen. Jag har aldrig påstått att allt var bättre förr. Jag sa till och med det i mitt anförande: Nej, allt var inte bättre förr. Men vissa saker var bättre förr.

Ett välfärdssamhälle bygger på höga skatter. Det bygger på hög skattemoral. Det bygger på att de flesta jobbar. Vi har inte en sådan situation i dag. Det är som jag nämnde innan, fru talman. Vi har en situation där allt färre ska försörja allt fler. Folk som faktiskt sliter och går till ett jobb för att de vill och har möjlighet – det varierar såklart – måste också kunna leva på sin lön. Där är avvägningen.

Jag tror att nyckeln i slutändan är att folk har rätt till utbildning, vilket man har i Sverige i dag, och att det finns många steg in på arbetsmarknaden. Det är det som i slutändan gör det jämlikt.

(Applåder)

Fru talman! Jag har varit med så pass länge att jag var med och fattade beslut om att göra barnkonventionen till svensk lag. Det är en dag jag alltid kommer att bära med mig. Då hade vi en vision om att Sverige var – och skulle förbli – ett land som låg i framkant när det gäller barns väl och ve.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara några år senare skulle behöva försvara dessa rättigheter. Jag trodde inte att det som skulle skilja oss åt skulle vara huruvida den rätten skulle gälla alla barn eller inte. Men det vet jag nu. Under den här regeringens ledning har barns grundläggande rättigheter satts i kraftig gungning. Med gängvåldet som sköld har regeringen gjort en tydlig skillnad i att barns rättigheter är olika för olika barn. För vissa är de helt befästa och för andra helt skrotade.

Vi ser utvisningar av barn, barn som nu ska sitta i fängelse, reformer som ökar barns fattigdom och ekonomiska satsningar som går till vissa barn men inte till andra barn. Fler barn vräks. Fler barn lever i ekonomisk och social utsatthet. Det är inget vackert facit av fyra år med Tidöregeringen.

Fru talman! I den senaste fattigdomsrapporten, som nämndes tidigare, visar siffror på en varaktig ekonomisk utsatthet för barn till ensamstående föräldrar med låga inkomster. Var fjärde ensamstående förälder har blivit skuldsatt. Hälften har haft svårt att köpa näringsrik mat, och drygt varannan har haft svårt att köpa nya kläder till barnen som passar årstiden. Andelen ensamstående som blivit betalningsskyldiga efter att ha missat en räkning har fördubblats sedan 2023, från 13 till 29 procent.

Även om regeringen inte kan hållas ansvarig för världsekonomin måste den hållas ansvarig för hur den möter inflation och prisökningar. I stället för att stötta straffar den de mest ekonomiskt utsatta: barnen som behöver mat, bostad, trygghet och fritid.

Regeringen målar upp en bild där fattiga familjer egentligen inte är fattiga utan lever gott på skattebetalarnas bekostnad samtidigt som de skötsamma grannarna går till jobbet och gör rätt för sig. Med denna lögn som grund driver regeringen vad som kan bli en av de reformer som ökar barnfattigdomen allra mest: ett bidragstak som aktivt riskerar att försätta barn i ekonomisk och extrem utsatthet.

Jag har en helt annan vision. I mitt Sverige ska barn prioriteras. Barn ska inte behöva bära ansvaret för vuxnas misslyckanden. Vi i Vänsterpartiet vill i stället bygga ett fundament som ger barn möjlighet att blomma ut och där trygghet, mat, utbildning, hälsa och skydd är självklara delar av deras liv.

Vi vill göra en omfattande satsning för starkare välfärd och en tryggare livssituation med ett jobb att gå till, en bostad att bo i och en stark ekonomi. Förutom det vill vi stärka barns rättigheter. Vänsterpartiet vill införa barnrättsbudgetering, alltså ett verktyg som gör det möjligt att följa statens budget och dess prioriteringar ur ett barnrättsperspektiv. Det är ett sätt att säkerställa att resurserna går dit där de behövs mest och att barns rättigheter får genomslag i praktiken. Vi vill också att Barnrättsdelegationen ska få ett tydligare uppdrag att samordna och följa arbetet med barns rättigheter på lokal, regional och nationell nivå.

Offentlig verksamhet som rör barn måste inkludera tydliga mål kopplade till barnkonventionens genomförande. Fokus ska vara barnets bästa, barns delaktighet och inflytande samt krav på respekt och omsorg. Varje kommun bör ha en övergripande strategi för att implementera barnkonventionen. Reformer som rör barn i samhällets vård bör alltid utvärderas med en samlad barnkonsekvensanalys för att man ska kunna förstå effekterna på barn.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet har ryggrad kvar för att stå upp för att barn inte ska växa upp i fattigdom. Vi, liksom forskningen, vet att det är en av de största riskfaktorerna för utsatthet. Det handlar också om grundläggande anständighet. Barn ska mätta i magen kunna rusa iväg från hemmet på väg till skolan eller en fritidsaktivitet i kläder som passar årstiden. Det är motsatsen till den politik vi ser i dag.

Vi vill omedelbart inrätta en handlingsplan mot barnfattigdom och se över försörjningsstödet så att det faktiskt ger det ekonomiska skydd som lagen föreskriver.

Fru talman! I tolv år har jag med fasa följt placerade barns verklighet. I dag finns det inte en enda tung instans som inte kritiserar Sveriges barn- och ungdomsvård. Samhället får från ax till limpa kritik av Ivo, JO, Barnombudsmannen, riksdagen, Institutet för mänskliga rättigheter, FN och barnrättsorganisationer och så vidare. Kritiken gäller från tiden innan ett barn blir föremål för samhällets vård tills att samhället – vi – helt tar över den.

Vi brister i att agera i tid, vi lyssnar inte på barnen, vi gör inte tillräckliga bedömningar, vi följer inte upp placeringsbeslut, vi informerar inte om rättigheter och vi låter kriminella driva HVB-hem. Barn bor i smutsiga och livsfarliga lokaler och utsätts för sexuella övergrepp. Barn utsätts för våld av statens personal, och barn tar sina liv i samhällets vård.

Vi är många som länge har kämpat för att stoppa missförhållanden på Sis. För tre år sedan trodde jag att vi äntligen hade nått seger och att vi skulle ge upprättelse för barn som samhället utsatt. Jag trodde i min enfald att regeringen menade allvar när de lyfte vårt krav om att reformera hela barn- och ungdomsvården, men jag hade uppenbarligen fel. Vi har nämligen inte ens fått en utredning. Vi har fått nya sluttider och en ny utredare, men kvar är Sis i exakt samma form, kvar är barnen som fortfarande blir utsatta för missförhållanden och kvar är bristerna och övergreppen.

Regeringen har med sin andra hand dock fullt upp. Just nu pågår en av de mest barnrättsvidriga reformerna i Sveriges moderna historia. Runt om i landet byggs fängelser för 13-åringar. Vi ser hur celler anpassas för barn och nallar tas fram. De är anpassade för att barnen inte ska skada sig själva eller någon annan. Fångkläder sys upp i storlek 152, och tyngdtäcken tas fram för att dämpa de inlåsta barnens förväntade ångest.

Fängelserna byggs inte för att hjälpa barn ur kriminalitet, för all expertis och erfarenhet visar att det inte fungerar så. De byggs inte heller för att skydda samhället från brott, för då skulle insatserna rimligtvis sättas in innan brott begås. De byggs för att straffa barn för att vuxna inte har gjort sitt och för att politiken inte har gjort sitt.

Samtidigt har regeringen inte ens lyckats presentera konkreta förslag för de reformer som faktiskt skulle ge barn skydd, stöd och vård. Här blir det tydligt att handling säger mer än ord. Vi befinner oss nu i en Kafkalik situation, där det kan ta många år innan vi eventuellt får en fungerande barn- och ungdomsvård på plats, men redan i sommar kan barn fängslas. I stället för att utveckla de nya vårdformer som behövs tvingas vi återigen lappa och laga ett trasigt system.

Vi ger dock inte upp. Nu måste vi verkligen säkerställa att avskiljningarna fasas ut och att riksdagens löfte blir verklighet. Vi måste öka bemanningen på Sis, och vi måste se till att personalen får rätt kompetens och stöd. Myndigheten måste lära av fungerande Sis-hem och implementera dessa som modeller för hela verksamheten.

Vi måste ha tydligt ansvarsutkrävande, och de som begår övergrepp eller inte agerar på brister ska inte kunna stanna kvar i tjänst. Barn måste redan vid inskrivning få tydlig kunskap om sina rättigheter, om vad personal får och inte får göra och om möjligheten att klaga på missförhållanden.

Det är dock inte bara när det gäller Sis vi måste agera. Vi vill att HVB-hem inte ska drivas i privat regi utan i verksamheter med full insyn och kontroll. Vi vill att Barnombudsmannen ska ges rätt göra oanmälda besök, och vi tycker att det vore snyggt om förslagen i HVB-utredningen genomfördes skyndsamt.

Inte ett enda barn ska placeras i händerna på kriminella eller utsättas för våld och övergrepp. I stället ska deras säkerhet och vård prioriteras, och politiken ska leva upp till de löften vi givit om barns rättigheter. Barn ska inte straffas. De ska ha trygghet, skydd, vård, utbildning och en skälig levnadsstandard.

Vi vill att Sveriges ska bli ett föredöme när det gäller barns rättigheter och att alla barn oavsett bakgrund ska få såväl rättigheter som möjligheter.

Fru talman! Om några månader är det val. Jag vågar tro att väljarna då tänker till lite och med öppna ögon ser på det som faktiskt händer här och nu.

I Vänsterpartiets Sverige gör vuxenvärlden sitt jobb först – inte för att vi tycker att det låter bra utan för att det ger resultat. För att stoppa ett barn från att ta ett vapen i sin hand måste samhället och våra vuxna erbjuda en varm och bestämd hand att sätta i vapnets ställe. Anledningen till att man beslutar att göra en konvention till lag är faktiskt att den inte ska vara valbar. Då krävs att man står upp för barns rättigheter även när det blåser riktigt kallt. Det modet har vi.

Jag yrkar bifall till reservation 13.

Fru talman! Detta betänkande handlar om barn och unga och om samhällets ansvar när ett barn riskerar att fara illa.

Man kan väl börja med att konstatera att det egentligen råder en rätt bred samsyn om samhällets mål i detta, vilket är att varje unge ska kunna växa upp under trygga förhållanden. Men tyvärr ser inte verkligheten inte ut så – den gör det inte nu och gjorde det inte när jag växte upp – och därför behövs en omfattande reformagenda för att stärka skyddet för barn i hela samhällskedjan.

Fru talman! Under lång tid har systemen inte hängt ihop. Skolan har arbetat för sig, polisen för sig, socialtjänsten för sig och hälso- och sjukvården för sig. När de har behövt och velat samarbeta har juridiska hinder och svårigheter ibland gjort det omöjligt att prioritera under den tidspress som ofta kännetecknar situationen när ett barn som far illa. Konsekvenserna har blivit att barn faller mellan stolarna – att de upptäcks för sent eller inte alls – och det är just detta som den moderatledda regeringen nu förändrar.

Vi gör det med införandet av skolsociala team där skola och socialtjänst arbetar tillsammans för att fånga upp elever tidigt.

Vi gör det med satsningar på familjecentraler och ett stärkt föräldraskapsstöd för att ge föräldrar och hela familjer stöd innan problemen växer sig för stora.

Vi gör det genom framtagandet av ett mellantvång, vilket innebär att socialtjänsten får fler verktyg mellan frivilliga insatser och ett tvångsomhändertagande så att insatser faktiskt kan komma barnet till del i tid.

Vi gör det med etableringen av den nya socialtjänstlagen, där fokus flyttas till tidiga, tydliga och förebyggande insatser.

Fru talman! Allt detta kommer att göra skillnad för barn och familjer i hela vårt land, men regeringens arbete stannar inte där. Som jag nämnde inledningsvis handlar det om att stärka hela systemet.

Genom samverkansmodellen Bob, Barn och unga i organiserad brottslighet, förbättras samarbetet mellan myndigheter för att stoppa gängen från att slita in ytterligare ett barn i sin verksamhet.

Genom rejäla satsningar på avhopparprogrammet för barn skapas vägar ut för dem som redan har hamnat snett. Dessutom ska verksamheten nu anpassas bättre för de barn som är under 15 samt för flickor, som vi ju vet tar en mer framträdande roll.

Samtidigt stärker vi stödet till de barn som mår dåligt, vilket vi gör genom satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.

Fru talman! Regeringen agerar också där skyddet har brustit som mest. Arbetet mot våld mot barn har stärkts, och sekretesshinder har rivits för att möjliggöra bättre informationsdelning och samarbete mellan relevanta aktörer. Genom reformen om tryggare hem för barn säkerställs att en våldsam förälder inte längre ska ha automatisk rätt till umgänge. Nu är det barnets trygghet som är prioriterad.

Alla de här förändringarna kommer att göra avgörande skillnad på riktigt. Det rör sig inte om enstaka förändringar, utan det handlar om en systemförändring av ett system där barn ska fångas upp tidigare och där insatser ska kunna sättas in i tid – ibland för hela familjen. Det handlar om ett samhälle som agerar samlat i stället för uppdelat. Regeringen bygger ett sammanhållet system, från tidiga insatser till skydd, behandling och vägar ut.

Fru talman! Om vi menar allvar med att varje barn ska få en trygg uppväxt räcker det inte att skruva lite här och där i systemet. Det som krävs är den största reformeringen av förebyggande arbete på 40 år i vårt land, och det är vad vi har levererat under den här mandatperioden. Ett samhälle kan bara ha en topprioritering, och för oss är det barnen.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Jag får tacka ledamoten för anförandet.

Jag reagerade på slutklämmen. Ledamoten sa att ett samhälle bara kan ha en topprioritering: barnen. Jag blev lite fundersam där, med tanke på hur den här mandatperioden har sett ut. Inte i någon endaste budget under den här mandatperioden har regeringen valt att höja barnbidragen. Regeringen har i stället valt att sänka skatten allra mest för dem med högst inkomster.

Nu har regeringen kommit med ett förslag vad gäller försörjningsstödet. Man ska med precision se till att de barn som råkar leva i familjer med många syskon ska få väsentligt mindre försörjningsstöd. Jag ställer mig frågan: Är det verkligen så att den här regeringen, som leds av moderaten Ulf Kristersson, har haft barnen som topprioritering?

Till detta kan vi lägga den havererade ungdomsvården. Regeringen har inte nappat på något av de förslag som vi socialdemokrater har lagt fram för att ta tillbaka kontrollen och få bort den organiserade brottsligheten från HVB-hemmen. Är det verkligen att sätta barnen främst?

Herr talman! Det är alltid speciellt när partier som styr i de delar av landet där barnfattigdomen är som mest utbredd, där antalet barnvräkningar är störst och där arbetslösheten är högst, och som har sett till att det kan skilja över tio år i levnadstid mellan bostadsområden i en och samma stad, har mage att anklaga oss för felprioriteringar.

Vi ser till att en undersköterska får en extra månadslön om året i jobbskatteavdrag. Vi inför fritidskort så att alla barn ska få tillgång till en meningsfull fritid. Vi sänker arbetsgivaravgiften för unga, som vi vet har särskilt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi satsar på yrkesutbildningar, som i princip garanterar jobb.

Socialdemokraterna har mage att kritisera Moderaterna för felprioriteringar och för att prioritera de rika när det är Socialdemokraterna som föreslår att de rika ska få höjda barnbidrag. Vi prioriterar att sänka skatten för dem som tjänar minst. Det kommer snart att bli uppenbart för alla som deklarerar att det jobbskatteavdrag som Moderaterna har infört i flera delar är det som ger störst effekt på kontot.

Våra skattesänkningar förbättrar för de familjer som har det tufft. Jag kan nämna sänkt matmoms, sänkt skatt på bensin och diesel eller sänkt förskoleavgift – listan som visar hur vi prioriterar att dessa barnfamiljer ska få det bättre är oändligt lång. Socialdemokraterna hade åtta år på sig men gjorde ingenting av detta. Frågan är varför, Gustaf Lantz.

Herr talman! När jag hör ledamoten kan jag undra vilka barn det är man prioriterar. Det är ju inte alla barn. Vi har sett hur den här regeringen har slaktat akassan. På grund av det kommer många familjer nu att tvingas söka försörjningsstöd för sitt uppehälle. Vi ser redan fler som söker försörjningsstöd. Man har heller inte höjt barnbidragen.

Jag noterar att ledamoten gärna vill prata om enskilda kommuner, men det är statens ansvar vi pratar om. Det är det vi ska diskutera här i riksdagen. Det är det vi har mandat att besluta om.

Jag noterar också att ledamoten, trots att jag frågade om det, inte vill beröra det förslag som handlar om att de barn som har många syskon ska få väsentligt sämre möjligheter i livet på den enda grunden. Det är ologiskt för dessa barn. Det är ologiskt för mig. Det är ologiskt för ett samhälle som har ambitionen att vara ett välfärdssamhälle.

Jag är tvärtom stolt över att vi har ett sista skyddsnät, vilket försörjningsstödet är, och över att det också fångar upp barn. Jag tycker att ambitionen att ha barnen som topprioritering och att sätta dem först är väldigt bra.

Jag är stolt över att företräda ett parti som inte bara pratar utan också i budget efter budget visar att man menar allvar och vill minska klyftorna i samhället snarare än öka dem. Vi prioriterar inte stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, utan vi prioriterar de familjer som har haft det tufft på grund av prischocker och annat.

Framför allt handlar det om barnen. Vi vill inte minst ta hand om ungdomsvården, som har spårat ur totalt under den här regeringens vakt.

Herr talman! Socialdemokraterna kan försöka upprätthålla sitt klassiska skådespel om att man är partiet för de utsatta. Det är en lögn som har blottats många gånger.

Ledamoten behöver inte berätta för mig om Socialdemokraternas system – jag har vuxit upp i det, och jag hatar det. Jag minns hur BMW efter BMW stod parkerad på gatan samtidigt som grannbarnen saknade vinterjackor på rasten. Jag minns hur fyraåringar släpptes ut ensamma för att leka samtidigt som föräldrarna satt i spelhörnan på Ica.

Vuxna och arbetsföra personer behöver inte fler socialdemokratiska bidrag. Det dessa personer behöver är aktivitetskrav, utbildning och arbete. Våra bidragsreformer införs inte i ett vakuum. De ska inte betraktas enskilt, utan de ska betraktas som bitar i ett stort pussel av insatser för att fler människor ska gå från arbetslöshet och bidrag till egenförsörjning.

Detta är vad det moderata systemet innebär. Detta är vad arbetslinjen innebär. Resultatet, som vi redan ser efter fyra år med Ulf Kristersson som statsminister, är att den relativa fattigdomen har minskat, enligt SCB. Det är också att arbetslösheten har sjunkit sex månader i rad, enligt Arbetsförmedlingen. Socialdemokraterna kan såklart fortsätta att förneka att dessa data är på riktigt, men för svenskar ute i landet spelar moderat politik roll. Den gör det tryggare och rikare att leva som svensk.

Herr talman! Det är kul att få ta ett replikskifte med ledamoten, som ju har vuxit upp i samma stad som jag. Det var intressant att höra om historiken.

Nu var det ju så att det rådde ekonomisk kris i Sverige när vi växte upp. Den allians som styrde Malmö lyckades sprätta iväg enormt mycket pengar på skattesänkningar. Vi satt med enormt hög arbetslöshet.

Sedan lyckades man faktiskt, trots att regeringen höll hårt i pengarna, sänka arbetslösheten till under genomsnittet i början av 2000-talet, innan hela karusellen med jobbskatteavdrag satte igång. Men det var inte det jag tänkte fråga om, även om jag nu har bränt en minut på det, utan jag tänkte ställa två frågor som jag hade tidigare.

Den första gäller HVB-hem. Vi har en helt dysfunktionell HVB-hemsmarknad med enormt många privata aktörer, trots att det är helt avgörande för barnen att vi har HVB-hem av hög kvalitet. Därför tänker jag fråga ledamoten: Anser hon att vi skulle behöva återta det mer under offentlig kontroll och se till att det byggs upp HVB-hem som fungerar?

Den andra gäller givetvis den nya socialtjänstlagen, som vi initierade arbetet med i regeringsställning. Den är väldigt tydlig med att vi ska ha en kunskapsstyrd socialtjänst. Socialtjänstens arbete är en del i en större helhet. Det finns en stor oro bland många av dem som arbetar i socialtjänsten, där tillit är superviktigt, för att de mellantvångsförslag som nu kommer är allt annat än empiriskt underbyggda. Till och med regeringens egna myndigheter har visat på det. Ser ledamoten ett problem med detta?

Herr talman! Tack för frågorna, Nils Seye Larsen! Det är härligt med ytterligare en skåning i talarstolen.

Jag tänkte börja med att svara lite på frågan om HVB-hemmen. Jag delar ledamotens uppfattning att vi har enorma problem när det kommer till organiserade kriminella organ som har tagit sig in i HVB-sektorn. Detta är ett fullständigt haveri, måste jag säga.

Det finns några åtgärder som regeringen har vidtagit på det här området. Bland annat har man gett Ivo fler verktyg för att hantera oseriösa aktörer inom HVB, ett förslag som jag tror att ledamoten faktiskt själv röstade för, herr talman. Det handlar om att återkalla vissa tillstånd. Det handlar om lämplighetsprövning för dem som vill bedriva HVB. Det handlar om förenklade metoder för kommuner för att kunna anmäla oseriösa eller, för den delen, kriminella aktörer.

Utöver detta har regeringen skärpt personalkraven för HVB-hem. De ska ha personal med utbildning inom lämpligt område med koppling till verksamheten. Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka arbetet med kompetensen på HVB-hem. Vi får se om detta blir tillräckligt. Regeringen kan säkert komma att behöva göra mer, men åtgärder har vidtagits och bifallits av en enig kammare. Jag satt inte i utskottet då, men jag är helt övertygad om att ledamoten gjorde det.

Herr talman! Om jag satt i utskottet då röstade jag alldeles säkerligen för det. Det är bra, men den stora utmaningen är att det är ett återkommande tema. Därför är min fråga liksom steget efter. Det är samma sak som när vi sa att vi har en dysfunktionell skolmarknad som spårat ur. Då ska vi införa fler kontroller. Det är lite samma sak här, där vi ser att det är en stor dominans av privata aktörer, varav många uppenbarligen inte sköter sig. Det kommer larmrapporter om hur barn behandlas i HVB-hem.

Är det inte dags att ta nästa steg? Och varför fick inte utredningen i uppdrag att titta på driftsformer? Jag tror att det är en stor utmaning. Kontroll och ökad administration i all ära, men när man har en dysfunktionell marknad behöver man få bukt med den.

Min andra fråga, som jag inte fick svar på, gäller mellantvångsutredningen. Där finns en stor oro, och jag måste säga att jag blev extra orolig när socialtjänstministern var på besök i utskottet. Vi har en väldigt tydlig lag på plats nu som är förebyggande och fantastisk och som tydligt säger att vi ska utgå från empiri och evidens.

Socialstyrelsen själv avstyrker en del av förslagen. Många av dem har inte prövats – inget annat land har gått så långt. När man då frågar var empirin är får man svaret: När vi har en så unik situation kan vi testa unika koncept som det inte finns evidens för.

Professionen, socialtjänsten och medarbetarna själva säger att många av åtgärderna riskerar att förstöra den tillit som är grundläggande och viktig för att de ska kunna göra sitt arbete. Varför lyssnar man inte mer på professionen? Och varför är man så ivrig att trycka på med reformer och vara soft on evidence?

Herr talman! Det var inte medvetet som jag undvek att svara på frågan om mellantvång. Jag hann bara inte med, men det ska jag göra den här gången.

Först vill jag kommentera vänsterns eviga tjat om att återta den demokratiska kontrollen, att lägga ned all privat verksamhet och att vara anti när det gäller företagande, valmöjlighet, mångfald och så vidare. Jag delar inte den uppfattningen över huvud taget. Jag tror att det som behöver komma på plats är ett ordentligt kontrollsystem, gedigna granskningar av verksamheter och krav på kvalitet. Alla oseriösa aktörer ska bort, oavsett om de är kommunala, regionala, statliga eller privata. Det är min absoluta uppfattning, oavsett om det rör sig om HVB eller, för den delen, om friskolor.

När det gäller mellantvång talar ledamoten om evidens. Samtidigt konstaterar ledamoten att det inte finns några andra länder som har prövat detta. Som ledamoten säkert kan hålla med mig om är det svårt att forska på någonting som inte finns. Det måste finnas först. Det måste prövas någonstans för att man ska hävda evidens.

Vi kommer inte att vara ett parti som säger nej till alla idéer bara för att någon annan inte har vågat testa dem först, utan vi kommer att testa de idéer som vi tror kommer att ha en positiv effekt på vårt samhälle. Mellantvånget är en sådan fråga. Jag har själv drivit frågan om mellantvång i kanske 15–17 år från Malmö, tillsammans med en grupp kuratorer i Malmö som en gång i tiden initierade frågan.

Anledningen är att socialtjänsten inte har tillräckliga verktyg. Det är bisarrt att vi inte har ett steg mellan frivilliga erbjudanden och tvångsomhändertaganden. Detta är en sak som gör att människor känner rädsla. Om medvetenheten finns om att det finns fler alternativ som mellantvång kommer det att påverka förtroendet positivt, tror jag.

Herr talman! Jag känner en ganska stor frustration när jag lyssnar till den här debatten och tidigare debatter där vi pratat om socialtjänst, barn och unga.

Vi hamnar ofta i att vi lyfter upp problematiken runt barn och unga som är kriminella, som har dragits in i gängkriminalitet och som utnyttjas. Det är inte det att jag inte håller med om att det är ett stort problem att vi har barn och unga som hamnar i kriminalitet, men frågan är hur vi angriper problemet. Löser vi det genom att öka kontrollen? Kommer vi åt problematiken genom att fokusera på kvaliteten i de olika verksamheter som finns och genom att följa upp vilken kvalitet som levereras och hur det blir för barn och unga?

Barn blir inte kriminella för att de själva tycker att det är en kul idé, utan det är ett symtom på att vi har ett samhälle och ett vuxensamhälle som brister. Den unga generation vi har i dag är en generation som mår mycket sämre än tidigare generationer när det gäller psykisk ohälsa. Det är där vi måste lägga kraften. Hur gör vi det? Hur hjälper vi de här barnen och unga så att de kan få en psykisk hälsa som gör att de också trivs med livet, att de ser en framtid, att de tror på framtiden och att de själva har ett värde?

Herr talman! Jag blir frustrerad över att det hela tiden handlar om kontroll, straff, inlåsning och utdömande av viten, i stället för att se på vilka mål vi ska följa, vad det är vi vill uppnå och hur vuxensamhället kan stötta barn och unga att ta sig dit.

Nej, jag har inte tagit några repliker på mina kollegor i dag, för jag känner att jag kommer att få samma svar som jag alltid får: att det är strängare krav, högre straff och att det ska kosta som är svaren.

När vi pratar om barn och unga inom socialtjänsten är jag jättenöjd, precis som många andra är, att vi har en ny socialtjänstlag i Sverige. Vi återkommer ofta till den. Det är en viktig lag, och det är en lag som kommer att kunna göra skillnad. Det är jag helt övertygad om.

Samtidigt önskar jag att vi kunde vara ärliga, för det räcker inte att vi har en ny lag. Vi kan inte bara utgå från vad vi beslutar. Vi måste också följa upp vad som faktiskt händer för varje enskilt barn, i kommunerna men också i de fall där den sociala barn- och ungdomsvården behöver kliva in. Vi måste bli så mycket bättre på att följa upp vården.

Herr talman! Vi måste våga ställa de avgörande frågorna. Vilka mål styr vi mot? Hur mäter vi kvalitet? Och, viktigast av allt, vad betyder den här kvaliteten för det enskilda barnet?

Det är därför Centerpartiet vid några olika tillfällen har lyft fram förslaget om en barnrättskommitté, som jag har valt att kalla det. Poängen är att det är en plats där vi kan samlas över partigränserna och gemensamt ta ansvar för den framtida sociala barn- och ungdomsvården.

Det finns ju så många brister som vi inte pratar tillräckligt mycket om. Vi saknar en sammanhållen vårdkedja. Barn och unga som hamnar i utsatthet tidigt i livet möter ofta ett system som inte hänger ihop. Det kan handla om föräldrar med missbruk, om psykisk ohälsa i familjen eller om ett barn som självt utvecklar någon form av normbrytande beteende.

Herr talman! Det är därför vi måste säkerställa att hela kedjan fungerar, från tidiga insatser till vuxenlivet.

Vi måste bli bättre på att upptäcka våld mot barn mycket tidigare. Vi måste arbeta med traumascreening så att det blir konsekvent och långsiktigt. Vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar så att varje barn får en verklig chans till en trygg uppväxt.

Men det kommer i framtiden fortfarande att finnas barn och unga som av någon anledning inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj, och då har samhället ett ännu större ansvar än innan. Här brister vi ju i dag. Vi kan inte ge upp de här barnen. Vi kan inte möta unga som begår brott med att säga: Vi låser in dem.

Att sätta 13-åringar i fängelse är inte en lösning. Det är ett misslyckande, oavsett om vi syftar på alla 13-åringar eller på dem som begår brott. Jag förstår att vi syftar på dem som begår brott, men de är inte på rätt plats i ett fängelse.

Lösningen är faktiskt att bygga fungerande alternativ. Det handlar om att vi måste skapa möjligheter för trygga familjehem. Vi måste ha HVB-hem med hög kvalitet, och vi måste ha ett fungerande Sis, oavsett i vilken form de ska vara i framtiden. Och vi har som sagt fått vänta hela mandatperioden på att se vad det skulle vara.

Det här är verksamheter där barn behöver få stöd, struktur och framtidstro. Det är där vi ska lägga våra resurser. Det är där vi kan göra verklig skillnad, för de här barnen mår dåligt.

Det kom alldeles nyss en rapport från Barnrättsbyrån. År 2024 var det 127 självmordsförsök hos barn och unga som är på Sis. Det här är barn och unga som mår dåligt.

Herr talman! Självklart måste vi börja tidigare, inte när barnen har blivit placerade, och då spelar skolan en stor roll. Den måste fungera innan ett barn eventuellt behöver en placering men också under tiden då barnet är placerat, för ett barn i samhällsvården slutar inte att vara en elev.

Här har hemkommunen ett fortsatt stort ansvar, och det ansvaret måste tas på allvar. Vi måste jobba med att se till att kvaliteten blir den allra bästa, för barn ska kunna känna sig trygga. De ska bli hörda. Här finns det ett bra förslag om att Barnombudsmannen ska kunna göra oanmälda besök i våra verksamheter för att säkerställa kvaliteten på det som sker varje dag hos dessa barn och unga.

Nu har jag pratat mycket om barn som är placerade, men ansvaret slutar ju inte efter en placering. En del gånger kanske det är då det börjar på riktigt.

Få är de föräldrar som skulle säga till sina barn när de är 18 år: ”Nu får du klara dig bäst du vill, oavsett om du har fått träna på olika delar som ingår i vuxenlivet.” Men det är faktiskt det som händer en del av de unga människor som lämnar samhällsvården, herr talman. Vem hjälper då dem att förstå hur man gör när man söker sitt första jobb? Hur gör man för att betala räkningarna? Hur gör man för att boka ett läkarbesök? Och vem finns där när livet känns svårt? Alltför många unga människor står ensamma, och det är faktiskt inte rimligt.

De här barnen har placerats av en anledning, för att det oftast inte finns ett fungerande stöd hemifrån. Då kan inte samhället vända dem ryggen när de lämnar samhällsvården, oavsett om de är under eller över 18 år. Vi behöver en tydlig plan för varje barn och ung person, och vi behöver stärka eftervården.

Ett konkret förslag är att det skulle kunna finnas en kontaktperson för den här unga personen genom hela utslussningen, någon som finns kvar och som kan ge stöd och skapa trygghet, för det handlar om ansvar och om värdighet.

Herr talman! Vi har tagit viktiga steg med en ny socialtjänstlag, men arbetet slutar inte där. Nu måste vi säkerställa kvaliteten. Vi måste följa upp den, och vi måste våga utveckla. Låt oss göra det tillsammans! Kalla det en barnrättskommitté eller något annat – det viktiga är inte vad vi använder för namn, utan det viktiga är att vi samlas, tar ansvar och verkligen sätter barnens bästa först, herr talman, för jag är helt övertygad om att Sverige kan så mycket mer än det här.

Med det yrkar jag bifall till reservation 11 och ber om ursäkt för att jag drog över tiden.

Herr talman! De flesta barn i Sverige växer upp i trygghet. De får ta del av alla möjligheter och alla rättigheter som vårt samhälle säkrar och ska säkra.

Sverige har gång på gång, genom många år, visat vägen när det gäller att sätta barnens rättigheter allra främst. Vi var först i världen med att förbjuda aga i skolan. När den liberala statsministern Ola Ullsten 1979 lade fram propositionen om ett förbud mot barnaga gick vi i bräschen igen. Men fortfarande, nästan 50 år senare, har alla barn det inte bra i Sverige.

En del barn fråntas sina rättigheter. De får ont i magen varje gång de går hem. De måste leva under hedersförtryck.

Barn som borde gå i skolan rekryteras i stället av kriminella gäng. De pressas och hotas att utföra grovt kriminella handlingar. Barn skjuter andra barn, och barn utför sprängningar.

Sedan har vi förstås barnen som behöver leta efter gömd alkohol hemma eller som måste väcka sina syskon. De får ingen frukost; det finns ingen frukost. De måste ta ett ansvar som inget barn borde behöva ta.

De här barnen känner sig otrygga, svikna och bortglömda. De här barnen behöver handling.

Herr talman! Allt börjar i hemmet. Att stödja familjer är därmed en av de absolut viktigaste förebyggande åtgärderna.

I Liberalerna har vi länge arbetat för fler hembesöksprogram för förstagångsföräldrar som fångar upp osäkerheter i tid, innan det uppstår risker som sedan blir verkliga faror för barnen. I kommuner som har sådana program har föräldraskapet blivit tryggare, och när sociala insatser behövs sätts de in mycket snabbare.

De här tidiga insatserna är helt avgörande, och den nya socialtjänstlagen sänker trösklarna och gör det lättare att få tidiga insatser.

Socialtjänsten ska arbeta efter evidensbaserade metoder och säkerställa att insatserna faktiskt har effekt. Det låter tråkigt, men vad det betyder är att de personer i vårt land som verkligen behöver hjälp också ska få hjälp som fungerar. De ska få den tidigt, och den ska verkligen hjälpa dem.

Liberalerna har länge sagt att vi måste ta bort arbetsmetoder som inte har effekt eller i värsta fall är rent skadliga. Nu händer äntligen detta.

För de föräldrar som kämpar, herr talman, har vi stärkt rätten till vab, så att ingen förälder ska nekas ledighet eller behöva ta semester från jobbet för möten med socialtjänsten.

Föräldrarätten har länge varit alltför stark. Den här regeringen stärker barnperspektivet, stärker barnens rättigheter och sätter barnen framför föräldrarna.

Statens institutionsstyrelse reformeras, barn- och ungdomsvården stärks, placerade barns rättigheter säkras och hinder för myndigheters samarbete rivs – äntligen!

Barn slipper umgänge med en förälder som har misshandlat dem. Mellantvång införs så att föräldrar kan tvingas till stöd om de vägrar ta emot hjälp för att kunna vara föräldrar.

Herr talman! Forskning visar att skolresultaten för barn i samhällsvård är den parameter som har enskilt störst betydelse för deras framtid. Misslyckande, eller bara känslan av misslyckande, i skolan är oerhört starkt kopplat till en påtagligt högre risk – inte bara högre utan påtagligt högre – för beroende, kriminalitet, ohälsa, självmord och annan förtida död. Det är hemskt, men det är också sant.

Liberalerna i regering bygger en skola som ger alla barn förutsättningar att lära sig saker, att växa och att bli trygga vuxna individer som i sin tur kan ta hand om barn, egna och andras.

Herr talman! Skolk är en viktig varningssignal. Vi satsar på skolsociala team där skolor jobbar nära socialtjänsten. Det ger bättre skolresultat och högre närvaro, vilket påverkar barnens hela framtida liv.

Vi stöttar, slutligen, de föräldrar som vill men inte alltid förmår. Vi ställer krav på föräldrar som försummar sina barn eller utsätter dem för våld och förtryck. Vi stärker skolan, socialtjänsten och barnens hela skyddsnät.

Herr talman! Utsatta barn i Sverige ska våga drömma om framtiden, och den framtiden ska vara ljus.

Herr talman! Jag är bekymrad över situationen inom svensk ungdomsvård. Polisens rapporter vittnar om HVB-hem som är infiltrerade av den organiserade brottsligheten. Behandlingshem som drivs och ägs av kriminella ska alltså ta hand om våra allra mest sårbara ungdomar. Det kan gälla människor som själva befinner sig i kriminalitet, men det kan också gälla tjejer som riskerar att hamna i prostitution.

Den här situationen är totalt oacceptabel. Vi socialdemokrater har kommit med en serie förslag. Till att börja med föreslog vi att man skulle ta tillbaka ägandet av HVB-hemmen till det allmänna. Om det anses för socialdemokratiskt kanske regeringen ändå kunde titta på att låta polisen kunna stänga dessa hem vid stark misstanke.

När det sedan prövas kunde man också ha omvänd bevisbörda: Det ska inte vara samhället som måste bevisa något, utan de som driver hemmen ska själva bevisa att de har rent mjöl i påsen och att barnen inte far illa.

Men när regeringen nu har sagt nej till alla dessa saker blir min fråga: Vad har man för egna idéer för att få detta vansinne att upphöra? Vad har man för egna konkreta, kraftfulla förslag för att barn inte ska hamna i händerna på kriminella, drivas in i kriminalitet eller hamna i prostitution? Hur stänger man ned de här hemmen, som vi vet fortsätter bedrivas av kriminella?

Herr talman! Ofta brukar förtroendevalda kalla saker för utmaningar. Det är inte en utmaning utan ett enormt problem att delar av vår välfärd, delar av offentlig sektor, är infiltrerade av grovt kriminella människor som utnyttjar människor, utnyttjar skattemedel och ärligt talat förstör vårt välfärdssamhälle, vårt skyddsnät. Till och med Försäkringskassan, som vad jag vet inte är privatiserad, är drabbad av detta. Det måste vi verkligen ta på allvar.

Därtill hade vi redan innan denna infiltration, detta kapande från grovt kriminella individer, för låga kompetenskrav och för låga tillståndskrav. Vi hade inte tillräckligt höga krav på den statliga barn- och ungdomsvården och inte heller på den som kommunerna tar hjälp av.

Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Det lilla problemet är att våra skattemedel som ska gå till riktigt bra saker som vi har kommit överens om att göra tillsammans i stället går till vapen, narkotika och våldsbrott. Men det riktigt stora problemet är att människor i vårt land som behöver hjälp – oavsett om det handlar om LSS, om långa sjukskrivningar eller om barn som behöver riktigt bra stöd när de far illa – inte får den hjälp de förtjänar därför att politiskt förtroendevalda inte tog sitt ansvar för länge sedan.

Nu ska jag inte upprepa de fem minuter jag precis pratade, men jag kan säga att den här regeringen har som sitt absoluta mål – det är därför ledamoten kommer att få arbeta även i sommar – att det ska hända mer under denna mandatperiod för att stötta utsatta barn och säkra vårt samhälles trygghet än vad som har hänt under mycket lång tid tidigare.

Herr talman! Jag vet inte om det var självkritik från ledamoten, som ju också är politiskt förtroendevald och nu har suttit i den konstellation som har makten på statlig nivå i Sverige. Ändå stängs inte de här HVB-hemmen ned.

Jag delar problembeskrivningen. Jag tror dock att väljarna inte vill ha politiker som bara står och beskriver en blytung och svart tillvaro. De vill ha politiker som faktiskt gör något åt den. Då är det faktiskt så att Lina Nordquist har mycket större makt än vad jag har att få något att hända.

Jag konstaterar att vi nu skriver det fjärde året med den här regeringen, och dessa hem fortsätter att ha våra allra mest utsatta barn i sin verksamhet. Det tycker jag är ett av de absolut största misslyckanden som den här regeringen har på sitt ansvar.

Jag vill avslutningsvis också fråga vad Lina Nordquist har för idéer om hur vi ska bekämpa barnfattigdomen. Den är också en grogrund för kriminalitet och för att barn ska må dåligt. Vad har man för egna idéer som träffar just de här barnen? Man har ju valt att inte höja barnbidraget. Man har valt att ställa sig bakom ett förslag som med precision riktar sig mot de barn som råkar födas in i familjer med många syskon. Det känns inte som en speciellt liberal tankegång att straffa barn för vilka deras föräldrar är och hur många syskon de råkar ha.

Då blir frågan: Tror Liberalerna att man kommer att kunna bekämpa barnfattigdomen och stå upp för barns rättigheter på ett bättre sätt med Jimmie Åkesson som en del av regeringen än genom samarbete med exempelvis Centerpartiet och Socialdemokraterna?

Herr talman! Jag upprepar: Oseriösa aktörer ska naturligtvis bort. Det behövs tillstånd för att bedriva den här typen av verksamhet. Man ska ha den kompetens som krävs – i ägandet, i själva driften, i chefsleden och hos de människor som träffar barnen. Det krävs betydligt mer kompetens än vad man hittills haft. Och det gäller inte bara privata HVB-hem; det gäller alla. Det är oacceptabelt hur hela barn- och ungdomsvården har brustit. Det har drabbat de här barnens hela liv. Det är det första.

Sedan var frågan vad vi gör för att bekämpa barnfattigdomen. Liberalerna är för ett barnbidrag till alla barn, men med det sagt är det inte så att barnen försörjer sig själva på sitt barnbidrag. Det allra viktigaste är att de vuxna i familjen har ett jobb att gå till som de är stola över. Om de förlorar sitt jobb får de mer i pengar från akassan under den första tiden. Till skillnad från vad ledamoten precis sa om att vi har förstört akassan har vi faktiskt höjt taket.

Vi vill att fler människor ska jobba, att fler människor ska komma hem med egen lön. Pengarna ska räcka längre; matmomsen sänks. Det blir billigare att skaffa sig en bostad. Vi har sänkt skatten så att människor faktiskt har mer pengar kvar i plånboken. Det är inte fråga om höginkomsttagare som jag själv och ledamoten, utan det är fråga om människor i Sverige med medellön som får 6 000 kronor mer. Det är klart att det minskar barnfattigdomen när fler arbetar och fler får behålla sina egna pengar.

Herr talman! För snart ett år sedan kom Barnombudsmannens rapport Ni måste hinna före. Den berörde mig djupt. Rapporten visar så tydligt vad som händer när samhället inte förmår att se, fråga och agera i tid för våra barn och unga.

Rapporten bygger på 88 djupintervjuer och 543 enkätsvar av frihetsberövade barn och unga. Barnombudsmannen berättar själv hur man möttes av tveksamhet ute i verksamheterna: Barnen kommer inte att vilja prata. Ni kan ju skicka enkäten, men räkna inte med att få några svar.

Det visade sig vara precis tvärtom. Det var så många placerade barn som ville berätta, som ville få sin röst hörd, som äntligen fick komma till tals.

Problemet verkar ofta inte ha varit att samhället har varit helt frånvarande. En majoritet av de barn och unga som intervjuats hade haft kontakt med socialtjänsten redan långt innan de frihetsberövades, och i vissa fall hade socialtjänsten varit involverad redan från tidig ålder, ofta efter orosanmälningar från till exempel förskola eller skola. Men trots det beskriver barnen att de sällan fick frågor om hur de faktiskt hade det hemma, hur de mådde eller vilket stöd de behövde.

Endast ett fåtal av barnen hade fått insatser utifrån sin egen våldsutsatthet. I stället hade stöd ofta uteblivit tills de själva utvecklat ett problematiskt beteende. Barnombudsmannens bild är därför inte bara att något saknades utan att samhället i flera fall såg barnen utan att på allvar nå fram till dem.

Många barn beskriver också en kontakt med socialtjänsten där relationen aldrig hann bli trygg eller bärande. Viktiga beslut om deras liv fattades av vuxna de aldrig träffat. Ständiga byten av socialsekreterare gjorde det svårt att skapa kontinuitet.

Rapporten är också mycket tydlig med vad som brustit i samhällsvården. Många av de barn och unga som barnombudsmannen har talat med har omfattande erfarenhet av placeringar utanför det egna hemmet, präglade av upprepade omplaceringar under uppväxten. Ofta har tiden på varje placering varit så kort att de inte hunnit landa, skapa trygghet eller etablera sig i skolan innan de ryckts upp igen.

När rapporten går in på HVB-hem är bilden mycket allvarlig. Det som ska vara en plats för vård, trygghet och positiv utveckling beskrivs i stället av flera barn som en skadlig och kaotisk miljö med otillräckligt stöd och skydd. Barn berättar om boenden där andra unga tagit ledarrollen, där personalen inte har förmått hålla ordning och där droger har använts öppet. En pojke säger: ”Det är inte som behandling. Folk sålde knark, sålde vapen.” En annan berättar att placeringen på HVB ledde till kontakt med andra kriminella och att det som började med småsaker blev värre och värre.

Barnombudsmannen skriver också att alltför många HVB-hem drivs eller bemannas av personer med kopplingar till kriminella nätverk. Det är något som ytterligare förvärrar situationen för de placerade barnen.

Herr talman! När samhället inte lyckas agera tidigt, bygga tillitsrelationer med barnen och ge rätt stöd i rätt tid växer problemen tills insatserna blir mycket mer ingripande. Och när också de insatserna brister, i form av otrygga placeringar, omplaceringar, svag kontinuitet och miljöer som är farliga och förvärrar barnets situation, då sviker samhället återigen barnen när de är i störst behov av stöd, vård och trygghet. Därför måste vi komma in tidigare, arbeta mer uthålligt och se till att de insatser vi sätter in faktiskt ger barn trygghet, skydd och en verklig möjlighet att få livet att vända.

Herr talman! Vi fick nyligen en ny socialtjänstlag, som på många sätt är efterlängtad och som innebär en tydlig ambition om att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande, mer tillgängligt och mer kunskapsbaserat. Det är en viktig och positiv riktning, och den har också välkomnats brett – inte minst av organisationer som arbetar nära barn och unga.

Men samtidigt finns det en betydande osäkerhet kring hur detta faktiskt kommer att fungera i praktiken. Flera organisationer har varnat för att parallella lagförslag, till exempel det så kallade mellantvånget, riskerar att undergräva det förebyggande arbetet genom att försvåra den tillit som är helt avgörande i mötet mellan socialtjänst och familjer. Och det är just den tilliten som ofta är avgörande – särskilt för de barn som redan befinner sig i utsatta situationer.

Herr talman! Organisationen Maskrosbarns rapport har visat att omkring 80 procent av de unga upplever att socialtjänsten borde ha hjälpt dem tidigare. Det är en siffra som säger något om erfarenheten av att inte bli nådd i tid, att inte bli lyssnad på när det faktiskt hade gjort skillnad, att inte få det stöd som hade kunnat förändra en situation innan den blev alltför svår.

En konkret fråga som lyfts i det här sammanhanget är barns möjlighet att träffa sin socialsekreterare enskilt. För ett barn som lever med våld, missbruk eller psykisk ohälsa i hemmet kan det vara helt avgörande att få prata utan att föräldrarna sitter bredvid – att våga berätta och att bli hörd. Därför vill vi utreda möjligheten att i socialtjänstlagen införa en reglering som ger barn rätt att ha enskilda samtal vid kontakter med socialtjänsten.

När det gäller HVB-verksamheter är det svårt att bortse från de problem som har blivit alltmer tydliga under senare år. Barnombudsmannens rapport är bara en av alla de rapporter som vi har läst som tydligt pekat ut de allvarliga brister som råder i denna dysfunktionella HVB-hemsmarknad. Det blir förödande konsekvenser för de barn och unga som sviks när deras placeringar på dysfunktionella HVB-hem inte bryter utan tvärtom förvärrar en destruktiv spiral av psykisk ohälsa, otrygghet, våldsutsatthet och ökad risk för missbruk och kriminalitet.

Vi vet att det finns kopplingar mellan vissa HVB-hem och kriminella aktörer, mellan viss personal och kriminella gäng. Vi vet också att stora vinster görs i ett system som är till för några av samhällets mest utsatta barn och unga. Det här är inte hållbart.

När skattemedel används för att skapa vinst i stället för trygghet och när kriminalitet tillåts få fäste i verksamheter som ska skydda barn har vi ett systemfel. Det är en kombination som borde oroa oss på djupet. Det är därför vi i Miljöpartiet anser att vinstintresset i HVB-verksamhet måste bort. Samhället måste ta tillbaka kontrollen. HVB-hemmen måste drivas med kvalitet och omsorg i offentlig regi.

(Applåder)

Avslutningsvis, herr talman, går det inte att tala om barn och unga inom socialtjänsten utan att också tala om en av de absolut största riskfaktorerna: barnfattigdom.

Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet får sämre förutsättningar på nästan alla områden i livet – i skolan, i hälsan, i möjligheten att delta i samhället och i sina möjligheter till yrken och karriär. Det är sådant som sätter djupa spår inte bara i individen utan i hela samhällsgemenskapen.

Det som sker i Sverige är djupt oroväckande. Antalet barn som lever i fattigdom och antalet människor som lever i fattigdom har nästan fördubblats på bara några år. Därför menar vi att det behövs ett större och mer samlat grepp om barnfattigdomen i Sverige. Vi behöver inrätta en kriskommission som tar fram åtgärder över flera politikområden, som utgår från ett tydligt barnrättsperspektiv och som också ger barn möjlighet att själva komma till tals i processen. Det här är inte en fråga som kan lösas med en enskild reform, utan det kräver ett långsiktigt och sammanhållet arbete och en förändrad kurs för den ekonomiska politik som förs i dag.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 16.

Jag vill avsluta med att tacka alla ovärderliga medarbetare inom socialtjänsten som verkligen brinner med hjärta och engagemang, med kunskap och kompetens, för att ta hand om våra barn. De behöver vårt stöd och vår vishet i de beslut vi fattar.

Sedan önskar jag Sverige lycka till i matchen mot Polen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)