Arbetsrätt

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 1.

Sveriges riksdag och Sveriges regering fokuserar naturligtvis nu på att minimera skadeverkningarna av coronaviruset för både människor och ekonomi i Sverige. Jag tänkte ändå nämna några ord kring det betänkande om arbetsrätten som vi nu debatterar, fru talman, och helt kort redogöra för de övergripande moderata ingångarna.

Vi har framför allt fyra reflektioner när det handlar om den nödvändiga förändringen av arbetsrätten i Sverige.

För det första, fru talman, finns trygga och säkra jobb bara i trygga och säkra företag. Det var sant i går, det är definitivt dubbelt så sant i dag och det kommer att vara lika sant i morgon.

Det är viktigt att bära med sig just den ingången, i synnerhet utifrån de diskussioner som vi nu ser. Coronavirusets konsekvenser för människor och för hälsan får, för att uttrycka sig milt, extremt påtagliga konsekvenser för arbetsmarknaden, för människors jobb och för hela branscher i Sverige.

Återigen: Trygga, säkra jobb finns bara i trygga, säkra företag.

Arbetsrätt

För det andra har Sveriges arbetsmarknad utmaningar. Den hade utmaningar redan före de extrema utmaningar som vi nu ser som en följd av coronaviruset. Det är utmaningar som handlar om en trögrörlig arbetsmarknad där omställningen fungerar mycket dåligt och där vi dessutom har en lagstiftning som till stora delar utestänger stora grupper från arbetsmarknaden - alltifrån dem som står väldigt långt bort från arbetsmarknaden och dem som egentligen aldrig har varit inne på arbetsmarknaden över huvud taget till långtidsarbetslösa, ungdomar och nyanlända.

Vi ser också en skevhet i balansen på arbetsmarknaden, och det är också en del av de frågor som hanteras i detta motionsbetänkande. Man måste erkänna de utmaningar som vi har vad gäller svensk arbetsmarknad.

För det tredje: Vad är det då som behöver göras? Vi behöver trygga, säkra och växande företag, fru talman, likaväl som vi behöver trygga, säkra löntagare som ser en ökad rörlighet på arbetsmarknaden som en väg till ökade möjligheter. Men man ska också kunna vara trygg och säker på att man inte kan bli av med jobbet på oklar, felaktig eller godtycklig grund. Det måste vara klart och tydligt.

För det fjärde och sista kan jag konstatera att det nu finns en ganska bred enighet i Sveriges riksdag om att vi behöver förändra arbetsrätten över hela linjen. Det är bra. Vi kommer utan tvekan att behöva ha många och ganska svåra debatter om hur vi gemensamt över parti- och blockgränserna kan hantera den situation som vi nu fokuserar på.

Men diskussionen om arbetsrätt kan inte avstanna där, utan vi måste gemensamt se till att vi får så bred enighet som möjligt i Sveriges riksdag om att göra förändringar för att få trygga löntagare och företagare samt den balans som behövs på Sveriges arbetsmarknad. Så och bara så, fru talman, får vi ett samhälle och ett land som håller ihop.

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera arbetsrätt, och vi kan konstatera att vi i dag inte vet hur stora delar av politiken på detta område kommer att se ut i framtiden. Det beror bland annat på att mycket behandlas i januariavtalet, och där ligger, som alla vet, det mesta under utredning. Vi vet ännu inte om hur till exempel förslagen om LAS kommer att se ut. Detta sker samtidigt som vi inte vet hur Sveriges arbetsmarknad kommer att se ut efter den enorma kris vi nu går igenom, eftersom konsekvenserna av den kraftigt kommer att påverka även de arbetsrättsliga frågorna då reformarbetet av naturliga skäl påverkas.

Fru talman! Den största prioriteringen i framtiden måste bli att värna svenska löntagare och deras sysselsättning, och det kommer att bli livsviktigt för hela vårt svenska välfärdssamhälle. Det kommer att behöva läggas enorma resurser på företag och företagsskapande, och hela branscher kan komma att behöva startas om.

Reglerna gällande utstationering och arbetskraftsinvandring måste stramas upp ännu mer. Att öppna för ett generösare regelverk kommer att hota svenska jobb och då per automatik svenska skatteintäkter i en stundande lågkonjunktur.

Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten, men vi kan alla i denna kammare konstatera att svensk arbetsmarknad står inför enorma utmaningar i framtiden. Det är många frågor, nya som gamla, som vi kommer att få återkomma till eftersom vi nu enbart kan spekulera i vad konsekvenserna kommer att bli för samhället, svenska företag och svenska löntagare.

Fru talman! Jag väljer att avsluta där och yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 15.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 5.

Fru talman! Den pandemi som nu grasserar runt hela jordklotet utsätter också vårt land för stora påfrestningar. Under de senaste veckorna har vi sett vad människors gemensamt organiserade arbete verkligen betyder. Det är det som utgör samhällslivets själva grundval, det som är upphov till rikedom och välfärd och det som gör att vi kan leva våra liv i nöd och lust.

Under den världsomspännande krisen har vi förhoppningsvis också kunnat inse hur tätt sammanvävda våra liv är och hur beroende vårt samhälle är av att så många som möjligt gör så gott de kan. Det är inte sällan de som sliter i skymundan, de som tar ansvar utan föregående titlar, pompa och ståt, ofta med löner och arbetsvillkor som knappast ger dem plats i lyx och strålkastarljus, som gör den största insatsen och som alltid har gjort det.

Det betänkande som vi debatterar i dag heter kort och gott Arbetsrätt. Jag har haft förmånen att stå i denna talarstol ett antal år vid ungefär den här tiden på året och påpeka att människors rättigheter på arbetet, reglerade bland annat i den arbetsrättsliga lagstiftningen, spelar en stor roll för hur vårt samhälle ser ut och hur det utvecklas. I år, mot bakgrund av den pågående krisen, borde dessa påpekanden egentligen vara överflödiga. När människor i vårt land i dag tänker på hur vi ska leva när vi så gott som det bara går har klarat av att möta pandemins effekter på liv och hälsa kommer nog frågan om arbete högt upp på de flestas listor.

Låt mig vara tydlig med något, nämligen att redan de effekter som krisen hittills har fått kommer att innebära negativa följder på arbetsmarknaden en tid framöver. För att möta dem krävs en klok politik som ser till att vi tillsammans kan försäkra inkomster, ser till att investera där behov och möjligheter finns och ser till att skydda fungerande företag och verksamheter från att gå omkull där det är möjligt. Men vi kommer också att behöva se till att alla de som gör jobbet i landet inte tvingas ta hela smällen genom att utsättas för grällt godtycke och oproportionerlig oro. Då måste vi ha en stark och välfungerande arbetsrätt.

Fru talman! Omställningar är en del av livet. Efter den här krisen kommer vårt samhälles förmåga till omställning att prövas hårdare än på länge. För landets löntagare är det förstås lättare att hantera den omställningen, också när den innebär svårigheter och uppoffringar, ju mer den präglas av sammanhållning och rättvisa. Där spelar de frågor som behandlas i dagens betänkande en viktig roll.

Vår samhällsmodell ger långtgående möjligheter för arbetsgivare att, som det heter, leda och fördela arbetet och att anställa och säga upp personal. Det är något som ses som en förlängning av äganderätten.

Samtidigt har man i alla samhällen insett att något skaver med att dra ut det resonemanget hela vägen. Att köpa någons arbetskraft kan inte ses som helt likt att köpa till exempel en cykel eller frukt. Därför finns regler som i vissa avseenden sätter gränser för hur det kan gå till.

Det som i Sverige heter lag om anställningsskydd, LAS, samlar en del av de reglerna. Lagen ska i en grundläggande hierarkisk relation ge ett visst skydd mot missbruk och godtycke. Den faktiska utformningen av det skyddet är i Sverige mycket flexibelt, mer än i de flesta industriländer. Det beror på att vår lagstiftning på området huvudsakligen är dispositiv, alltså att den gäller bara om inte annat har avtalats, i det här fallet mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Det är något som i hög grad präglar de flesta aspekter av arbetsmarknaden i Sverige

De senaste veckorna, fru talman, har vi sett prov på stora ansträngningar från de fackliga organisationerna att tillsammans med sina motparter ta betydande ansvar och vara enormt flexibla. Det gäller svårigheten både att hantera en avtalsrörelse i det här läget och att tillsammans med staten hitta lösningar för permitteringar och andra brådskande insatser. Det här kan göras för att det finns upparbetade relationer och system för att hantera ett inneboende konfliktförhållande, och det är sådant som kräver kunskaper om och förtroende för motparten. Detta, fru talman, står i bjärt kontrast mot regeringens och samarbetspartiernas hantering av arbetsrätten och LAS.

I januari förra året producerades ett hafsverk som man sedan krampaktigt har försökt att hålla fast vid. Utifrån det har man tillsatt en utredning med djupt problematiska direktiv, som den fackliga rörelsen i Sverige, de som organiserar och representerar de människor som faktiskt bär upp samhället, kollektivt skakar på huvudet åt. Det är en utredning som ska komma med sina förslag i slutet av våren. Vi vet inte exakt vad som kommer att föreslås, men vi har hört utredaren på arbetsmarknadsutskottets möte, och vi vet att denne verkar hålla sig tätt till direktiven. En del förslag har också luftats, eller läckts, svårt att veta vilket, till bland annat tidningen Arbetet. Det är bara att konstatera att om slutbetänkandet ens ligger i närheten av de förslagen kommer det att vara förslag som i praktiken upphäver det skydd som lagen om anställningsskydd ger de flesta på svensk arbetsmarknad. Det är förstås både oansvarigt och oacceptabelt.

Sedan har man samtidigt från januaripartiernas sida sagt att parterna får väl förhandla, så kanske de löser detta på egen hand. Ja, parterna förhandlar jämt om allt möjligt, men i det här fallet vill man från statens sida att de fackliga organisationerna ska genomföra de omfattande förhandlingarna med hotet om ett frontalangrepp från statens sida hängande över sig. Det är förstås både oacceptabelt och oansvarigt.

Jag tror att de flesta förstår att coronakrisen har skapat en extraordinär situation i Sverige, och den kräver extraordinära insatser från många av samhällets bärande institutioner. I det läget är det ännu tydligare att det finns en enda ansvarsfull och rimlig handlingslinje i frågan för regeringen och för de andra två partierna som har beställt och framtvingat denna olycksaliga LAS-utredning, nämligen att snällt tacka för utredningens arbete och sedan omsorgsfullt placera resultatet i papperskorgen för att i stället försöka ägna sig åt att hantera de många samhällsproblem som följer i krisens spår. Låt den väldiga vilja till solidaritet och flexibilitet som de fackliga organisationerna har visat vara vägledande för arbetet framöver, inte de hugskott som har präntats fast i januariavtalet.

Fru talman! Jag hade tänkt att ägna en del av mitt anförande åt att också lyfta fram flera av de förslag som de borgerliga partierna har med i betänkandet. Jag avstår från det i dag, även om jag menar att det är viktigt för alla dem som bryr sig om arbetsmarknadsfrågor att se hur långtgående förslag som har lagts till riksdagens behandling, inte bara som tankeexperiment och utspel.

Jag vill ganska kortfattat ta upp bara några få av de många förslag som vi i Vänsterpartiet har presenterat i våra motioner för att anpassa arbetsrätten till dagens arbetsmarknad och lösa de problem som möter många arbetande.

De handlar på olika sätt om problemen med otrygga anställningar som skapar en nedbrytande otrygghet i människors hela livssituation, särskilt när de pågår över tid. Vi har ju de senaste veckorna blivit ytterligare varse vilka långsiktiga konsekvenser detta kan ge upphov till. Det har blivit tydligt att tiotusentals människors inkomster bara kan försvinna över en natt utan att deras räkningar och ekonomiska åtaganden i övrigt gör det.

En viktig förändring som skulle behövas är att ta bort den anställningsform som heter allmän visstidsanställning. Det är förstås så att tidsbegränsade anställningar, visstidsanställningar, fyller en nödvändig funktion på arbetsmarknaden. Man måste kunna ta in vikarier, ha extrapersonal vid tillfälliga anhopningar och ha särskilda anställningar inför en avgränsad extrauppgift eller projekt. Men tillsvidareanställning ska vara norm, och avvikelser från normen ska förhandlas i kollektivavtal helt enligt den flexibla svenska modellen. Vi vill också skärpa och tydliggöra gränsen för hur länge man kan vara visstidsanställd hos en arbetsgivare innan anställningen övergår i en tillsvidareanställning.

Ett annat problemområde där vi har föreslagit ändringar är det som kommit att kallas hyvling. Det är situationer där arbetsgivaren utan att gå igenom något uppsägningsförfarande plötsligt drar ned sysselsättningsgraden för de anställda. De får till exempel gå från heltid till halvtid och tappar då halva lönen.

Jag nämner de här två förslagen särskilt, dels för att de är viktiga och riktar sökljuset mot återkommande problem på arbetsmarknaden och dels för att det är exempel på förslag som jag tror att många som röstade på det större av regeringspartierna har förväntat sig att man ska agera på. Det är ju dessvärre rätt långt från det som hittills har levererats och det som finns i januariavtalet.

Fru talman! Under den pågående coronakrisen har regeringen enligt min mening hittills visat beundransvärd handlingskraft och mognad. Det har man i stor utsträckning gjort genom att förlita sig på impulsen att ta till vara det som är bra i Sverige och fixa till sådant som inte fungerar bra.

Det vore mycket välkommet om man kunde låta denna anda smitta av sig på det fortsatta arbetet på arbetsrättens områden. Det skulle i så fall kräva att man lägger januariavtalet om inte i papperskorgen så åtminstone längre bak i byrålådan för att i stället koncentrera sig på de faktiska problem och utmaningar som de arbetande och de arbetssökande i Sverige står inför.

Det kommer i alla fall vi i Vänsterpartiet att fortsätta göra.

Fru talman! Kristdemokraterna har i detta betänkande en hel del reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation 10.

Fru talman! Vi behandlar i dag motioner avseende området arbetsrätt. Det är motioner som vi lämnat under höstens motionstid. Även om dagens debatt handlar om ett område som kanske inte ligger högst på den politiska dagordningen är det viktigt att vi fortsätter riksdagens arbete och visar svenska folket att vi har en riksdag som kan fortsätta fatta viktiga och nödvändiga beslut även i tider som dessa.

Fru talman! Pandemin med covid-19 drar från land till land, och Europa har drabbats mycket allvarligt. Sverige har nu en mycket stor utmaning i att främst rädda liv och hälsa. Det är viktigt att vi kan fatta beslut som handlar om att hantera krisen och se till att framför allt sjukvården fungerar. Många sliter i dag i vården och i äldreomsorgen, med att skydda personer med funktionsvariationer och så vidare. Det är oerhört viktigt att de får allt vårt stöd.

Det är också viktigt att vi kan fatta beslut om det krispaket som behövs för att snabbt motverka den ekonomiska katastrof som drabbar många av våra företag och deras anställda i pandemins spår. Många arbetstillfällen står på spel, och många känner oro och förtvivlan - både arbetsgivare och arbetstagare. Vi kan med politiska förslag försöka mildra krisen, men många kommer tyvärr ändå att drabbas av uppsägningar och arbetslöshet.

Vi kristdemokrater har tagit fram flera förslag som vi tror kan rädda jobben. Vi anser inte att regeringens förslag har varit tillräckliga, utan vi tror att för att rädda framför allt småföretag och deras anställda kommer vi att behöva göra mer. Finansutskottet kommer att behandla våra förslag i närtid.

Fru talman! Arbetsrätten fyller en viktig funktion på den svenska arbetsmarknaden, kanske särskilt i tider som dessa. Den reglerar anställningsförhållanden och tydliggör ansvarsområden för både arbetsgivare och arbetstagare.

Den svenska modellen, som vi nu kämpar för inom EU, har gett parterna relativt stor frihet att själva fatta beslut utifrån semidispositiv lagstiftning med kollektivavtal som reglerar anställningsförhållanden. Men tiderna har förändrats och så även arbetslivets villkor. Konkurrens från omvärlden innebär ett allt större behov av flexibilitet på arbetsmarknaden. Många fabriker har på regelbunden basis ett antal personer anställda via bemanningsföretag för att kunna ha flexibilitet för variation vad avser orderingång. Tjänstesektorn växer, och många arbetar flexibelt utifrån uppdrag. Det finns därför stort behov av flexibilitet.

Vi tror inte att detta kommer att förändras i någon större utsträckning framöver, efter den här krisen. Men det är viktigt att se till att trygghetssystemen fungerar när krisen kommer, bland annat genom att fler går med i en a-kassa.

Därför, fru talman, diskuterade vi redan i höstas vad vi skulle satsa på i vår skuggbudget. Vi lade in en rätt att delvis göra avdrag i deklarationen för att gå med i a-kassan. Jag tror att det är jätteviktigt att uppmuntra människor att gå med i a-kassan, för den dagen det händer något behövs det som ett skydd.

Vi kristdemokrater menar att de som haft svårast att ta sig in på arbetsmarknaden nu kommer att få det ännu svårare. Det gäller framför allt gruppen nyanlända. Vi har under en längre tid valt att förespråka anställningsformer som skulle kunna ge dessa personer en chans att ta sig in på arbetsmarknaden. Våra förslag om inträdesjobb, där man under en utbildningsperiod får lägre ersättning tills man är etablerad inom yrket, är ett sätt.

Nu har parterna på arbetsmarknaden lagt fram ett alternativt förslag om så kallade etableringsjobb. Vi är försiktigt positiva till dessa även om vi noterat att remissinstanser väckt frågor om risker för bedrägerier i systemet. Vi hoppas att regeringen vidtagit tillräckliga åtgärder i syfte att förhindra detta, men vi kommer att följa denna reform noga.

Fru talman! När det gäller vår reservation avseende flexiblare regler och nya anställningsformer är majoritetens svar att det kommer en utredning under våren som ska presentera förslag på området, framför allt i fråga om turordningsregler.

Vi menar att det är viktigt att företagen i olika konjunkturlägen kan anpassa sin verksamhet för att klara konkurrenskraven i omvärlden. Då måste de också kunna ställa om och behålla nyckelpersoner. Annars finns det risk för det som vi ofta hör om från företagare - att de är rädda för att anställa trots att de behöver personal. Det är en balansgång.

Vi kristdemokrater har föreslagit att undantagen från turordningsreglerna i anställningsskyddslagen ska utökas från två till fyra personer, oavsett företagets storlek. Om det stämmer som läckt från utredningen att det kan bli fler som kan komma att undantas välkomnar vi det. Men det kommer nog att behöva göras en rejäl genomgång av arbetsrätten utifrån de scenarier som vi nu ser kring en pandemi. Det vore värdefullt om parterna tog med även det i diskussionen.

Fru talman! Utstationeringslagen har debatterats ett stort antal gånger här i kammaren. Att säkerställa goda villkor för dem från andra EU-länder som kommer till Sverige och jobbar är en självklarhet. Det kommer naturligtvis att skapa problem under den här tiden, men vi vet att den fria rörligheten kommer att fortsätta gälla inom EU. Därför måste vi ha regler kring det.

Nuvarande regering har ändrat den lag om utstationering som Alliansen tog fram. Vi tycker att lagen gick lite för mycket mot protektionism och mindre mot omsorg om dem som kommer hit för att arbeta. Detta strider mot EU-rättens principer, och det försvårar för utstationering trots att många företag behövt arbetskraft från övriga Europa. Även Lagrådet ifrågasatte när regeringen gjorde ändringar 2017 varför man inte först utvärderade den lex Laval-lag som kom under alliansåren.

Just nu avvaktar vi att regeringen ska komma med ett nytt förslag kring utstationering. Vi kommer då att återkomma med ytterligare ställningstaganden i frågan.

Fru talman! Avslutningsvis är det en allvarlig tid nu. Jag kommer därför att välja att inte gå i polemik med regeringspartierna i dag. Debatten om arbetsrätt kommer att återkomma.

Fru talman! Likt många talare före mig vill även jag börja med att understryka den mycket svåra situation som Sverige och hela världen befinner sig i just nu. Den här krisen saknar motstycke i vår moderna historia. Den är varken framkallad av dåliga statsfinanser, bostadsbubblor som spruckit, bankkriser eller de många strukturella problem som annars omgärdar svensk arbetsmarknad och som dagens betänkande handlar om.

Fru talman! Det är coronaviruset som har lamslagit hela världen - ett virus som fick sitt utbrott i mångmiljonstaden Wuhan i Kina i början av året men som har spridit sig som en löpeld över hela världen, vilket nu gjort att Världshälsoorganisationen valt att klassa det som en global epidemi.

Hittills har hundratusentals människor smittats världen över, och dödstalen ökar för varje dag. Tyvärr kommer smittspridningssiffrorna att fortsätta att öka. Tyvärr kommer fler människor att bli sjuka och dö innan den här epidemin är över.

Mina tankar går till alla drabbade i denna mycket svåra tid - till alla dem som har mist en make eller maka, en mor eller far, en morfar eller farfar, en dotter eller son eller en kär vän. Det går inte att föreställa sig den sorg som väldigt många människor går igenom just nu.

Fru talman! I denna mycket allvarliga situation måste vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi måste göra allt för att minska smittspridningen, säkerställa tillgången till skyddsutrustning, stärka intensivsjukvården, se till att våra samhällsviktiga funktioner fungerar och rädda människoliv. Men vi måste också agera akut för att rädda företag från att gå i konkurs och skydda jobben med kraftfulla stödpaket. Vi måste göra detta för att förhindra massarbetslöshet och för att människor ska ha ett jobb att gå tillbaka till när den här pandemin är över.

Fru talman! Mycket har gjorts hittills på kort tid, men väldigt mycket återstår att göra. Förra veckan presenterade regeringen tillsammans med oss stödpartier, Liberalerna och Centerpartiet, flera krispaket för att bromsa den utveckling vi nu ser. Men jag upprepar: Fler krispaket kommer, och betydligt fler åtgärder kommer att behöva vidtas för att rädda företag och skydda jobben.

Just i detta nu pågår också intensiva förhandlingar mellan regeringen och stödpartierna för att fler krispaket ska kunna presenteras omgående. Denna gång måste stödet framför allt gå till de små och familjeägda företagen, vars ägare just nu riskerar att få sina livsverk grusade. Detta måste vi efter bästa förmåga förhindra.

Fru talman! Ska vi ta oss igenom denna kris krävs nationell samling. Det krävs att vi lägger våra trätor åt sidan och gemensamt tar politiskt ansvar. Hittills har vi åtta partier lyckats visa att vi klarar av att ta gemensamt ansvar när krisen kräver det, och det är jag stolt över.

Jag hoppas vi kan fortsätta i den andan. Jag lovar att den dag kommer då vi ska utvärdera krisarbetet, ifrågasätta en del av insatserna och framföra kritik mot det som inte har fungerat. Men där är vi inte ännu.

Samtidigt som politiken och våra myndigheter tar sitt ansvar måste också våra medborgare göra sin samhällsplikt och lyssna på våra expertmyndigheters skarpa rekommendationer om vi ska kunna stoppa smittspridningen. Aldrig har uppmaningarna om att hålla händerna rena, stanna hemma om vi är sjuka, jobba hemifrån om vi kan, undvika sociala sammankomster, hålla avstånd när vi rör oss ute, avstå från att åka på skidresor till fjällen och tänka på våra äldre och andra riskgrupper varit så viktiga som de är nu. Därför uppmanar jag ödmjukt alla er som kan tänkas lyssna eller titta på den här debatten att lyssna på våra myndigheters rekommendationer. Just nu handlar kampen mot coronaviruset om att rädda liv.

Förutom frågorna om humankapitalet och den djupa svacka som vårt näringsliv befinner sig i har vi också blivit varse hur otrygga våra trygghetssystem är och att de inte är dimensionerade för att klara denna typ av kriser. Ska vi kunna hindra att hundratusentals människor kliver rakt ut i ett liv i utanförskap och arbetslöshet måste vi göra det som den här utmaningen kräver av oss.

En majoritet av Sveriges arbetslösa omfattas inte i dag av arbetslöshetsförsäkringen. Detta försämrar tryggheten i samband med omställning och kommer att få förödande konsekvenser om vi inte är beredda att göra något åt det. Att a-kassan inte omfattar alla är ett stort strukturellt problem som behöver lösas. Ersättning vid arbetslöshet är en av de mest effektiva stimulanserna vid en krisande ekonomi samtidigt som det är grundläggande för att familjer inte ska förlora sina hus och hem.

Från Liberalernas sida har vi hela tiden hävdat att svaret är en obligatorisk a-kassa. Det är inte läge för politiska konflikter nu, men vi kommer att behöva återkomma till denna fråga.

Fru talman! Den här krisen vittnar också om att vi kommer att behöva lägga om vår arbetsmarknadspolitik. Vi kommer att behöva göra förändringar i arbetsrätten för att skapa mer flexibilitet och stärka våra trygghetssystem så att de omfattar både arbetstagare och alla små egenföretagare som i dag hamnar utanför. Detta kommer tyvärr även Vänsterpartiet att behöva bli varse.

Vi kommer att behöva skapa fler enkla vägar till arbetstillfällen utan förkunskapskrav så att alla de som står utanför får en chans att komma i arbete och alla de som nu riskerar att bli arbetslösa snabbt ska kunna skola om sig och bli matchningsbara för nya jobb.

Företagen går igenom ett stålbad just nu. För att de ska orka vara en tillväxtmotor i svensk ekonomi även i framtiden måste politiken ta ansvar för att otidsenliga lagar avvecklas, regelverken förenklas och det blir billigare och enklare för företagen att anställa framöver.

Allt detta kommer vi att behöva återkomma till, men just nu måste kampen handla om att bekämpa coronaviruset och minska smittspridningen, rädda människoliv, rädda företagen, skydda jobben och säkerställa att de som blir arbetslösa får en trygg omställning. Detta måste vara det överordnade målet för politiken just nu. Allt annat får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.

Med detta vill jag yrka bifall till Liberalernas reservation 22 i betänkandet.

Fru talman! När vi i dag debatterar arbetsmarknadsutskottets motionsbetänkande AU8, som handlar om arbetsrätt och inget annat, sker det i en väldigt speciell situation. Vi läser om varsel varenda dag. Jag har nästan dagligen kontakt med förtvivlade företagare och anställda som är desperata och oroliga för sin framtid. Allt detta beror naturligtvis på konsekvenserna av coronaviruset.

Samhället förändras från dag till dag, och man hinner knappt med. Det känns som om verkligheten för två veckor sedan är något som man pratar om med samma nostalgi som det som var för 15 år sedan. Att då stå i riksdagens kammare och diskutera förslag som skrevs i början av hösten 2019, långt innan vi hade en aning om vilken verklighet vi i dag skulle befinna oss i, är inte helt enkelt. Alla förslag är skrivna utifrån den verklighet som rådde då, och ärligt talat känns det som en hel epok sedan.

De första som drabbades ekonomiskt av coronavirusets konsekvenser var de som jobbade i hotell- och restaurangbranschen och inom handeln. De anställda som redan tidigare har tuffa förhållanden med osäkra anställningar, låga löner och deltidsarbete är de som drabbas först och hårdast i en kris som denna. De som behöver mest stöd och trygghet från samhället i en krissituation är de som drabbas hårdast. Ur detta perspektiv kan jag hålla med om att vi behöver se över anställningsskyddet, så att det omfattar fler - fler som får tillgång till samhällets stöd när det är kris.

Att i detta läge försvara varför vi inte vill gå med på ytterligare försämringar av anställningstryggheten, som det ju finns ett antal motioner om i det här betänkandet, känns orimligt, oavsett om det handlar om förlängda provanställningar eller om ytterligare uppluckringar av LAS eller annat. Det borde säga sig självt. Vi i Sverige är inte bara beroende av våra företag - vi är lika beroende av de anställda i företagen.

Om vi ska få landet på fötter igen efter den här krisen behöver vi trygga företag med trygga anställda. Otrygga anställningar skapar otrygga människor. Det gynnar ingen i vårt samhälle. Det gynnar heller inte en levande demokrati.

I den omedelbara krissituation som vi befinner oss i nu ser vi också tydligt fördelen med en stark partsmodell och kollektivavtalens betydelse på arbetsmarknaden. Vi ser hur snabbt och effektivt parterna på arbetsmarknaden nu tecknar avtal om korttidspermitteringar på löpande band för att förhindra stora uppsägningar och tapp av viktig kompetens i företagen.

Parterna tar ansvar för att Sveriges företag ska kunna starta om snabbt när krisen väl är förbi, kanske till och med starkare än de var tidigare, ifall man nu väljer att använda en del av korttidspermitteringen till kompetensutveckling för personalen.

Jag hoppas att alla kan se styrkan i den svenska modellen när vi befinner oss på andra sidan av den här krisen, som vi fortfarande bara är på väg in i.

Jag tänker bara nämna några punkter i betänkandet. Ett avsnitt handlar om utstationerade arbetstagare. Här kan jag konstatera att det finns flera yrkanden om att återinföra lex Laval, och ett huvudargument för detta är att det nu skulle vara mindre attraktivt för utländska företag att komma till Sverige och utföra arbete.

Men det vi egentligen ser är ju det motsatta: Andelen utstationerad arbetskraft fortsätter att öka år för år. De utstationerade var över 40 000 personer år 2019. Jag vill naturligtvis att även den utstationerade arbetskraften ska ha bra arbetsförhållanden och att ordning och reda ska gälla på den svenska arbetsmarknaden, för de anställda men också för företagen och för konkurrensvillkorens skull.

Då finns det, som vi ser det, ingen anledning att återinföra lex Laval. Snarare bör man se till att fler av de utstationerade omfattas av kollektivavtal och att kontrollerna av de arbetsplatserna blir bättre och fler.

Jag är väl medveten om att det finns många tankar om det januariavtal som de fyra partierna har förhandlat fram, inte minst när det gäller de här frågorna. Alla er som fortfarande känner er skeptiska till avtalet vill jag be att läsa det betänkande som vi i dag debatterar.

Jag tror att det i grunden finns ett motionsbetänkande med 340 eller 360 sidor, där man kan läsa vad alla partier har för syn på arbetsrätten. Om vi inte hade haft ett januariavtal hade de förslagen mycket väl kunnat bli verklighet. Det handlar om stora förändringar i LAS, inte bara turordningen. Det handlar om lex Laval. Det handlar om lagstadgade minimilöner för vissa och om inskränkningar av strejkrätten, bland annat.

Alla dessa delar skulle sammantaget fullkomligt rasera balansen på arbetsmarknaden. Det är precis den balansen, som i dag visar sig vara så fungerande och stark när landet är i en kris, som vi måste värna.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt

Fru talman! Jag vill först ursäkta mig för att jag kom in senare i debatten än planerat, men coronaviruset skapar ibland logistiska utmaningar i vardagen, inte bara i det stora utan också i det lilla, inte minst för oss småbarnsföräldrar.

Låt mig inleda med det som är oundvikligt när man står i talarstolen under den här tiden, nämligen att som många andra talare tacka alla dem som kämpar i dag inom vården och skolan, dem som städar de utrymmen som nödvändigt måste vara smittfria, dem som sitter i kassan och dem som upprätthåller samhällsviktiga funktioner som gör att vi trots coronakrisen kan hålla igång. Jag tror att alla vi i kammaren vill tacka alla dessa heroiska personer som just nu gör att landet står något bättre förberett för den kris som pågår och som väntar.

Precis som andra vill jag också vända mig till dem som är oroliga och som har anhöriga som har blivit smittade. Jag vill rikta den medkänslan till dem, för ytterst är detta, som många har påpekat, inte en ekonomisk kris eller en arbetsmarknadskris utan en hälsokris och en mänsklig kris som vi alla bör ta del i att motverka.

Dock är detta även en djup ekonomisk kris och en djup arbetsmarknadskris. Jag vill nu bara säga några ord om arbetsrätten, för jag tycker inte att detta är tillfälle för polemik, och nämna den stora utmaning som nu finns på arbetsmarknaden. Varslen stiger oerhört brant. Det kommer att närma sig 20 000 varsel under mars månad, och detta är därmed i nivå med de värsta kriser vi haft.

Det finns tre viktiga målsättningar för arbetsmarknaden i det här läget som jag vet att regeringen arbetar mycket hårt med och som det också finns en stor enighet om i kammaren.

Det första är att så många som möjligt ska kunna vara kvar i arbete under den här djupa krisen. Genom att företagen inte går i konkurs, genom att de får stöd med likviditet och andra former av stöd och genom att de får sänkta kostnader kan de hålla kvar så många anställda som möjligt tills krisen är över.

Det andra är att de som ändå förlorar arbetet nu får största möjliga chans att nu skola om sig till de yrken som nu finns öppna och där det finns stora behov i regioner och kommuner.

Det tredje är att vi passar på att göra ett slags digitalt, nationellt kompetenslyft där så många som möjligt, utan alltför stora hänsyn till de villkor vi hade tidigare, får chansen att kompetenslyfta sig, utbilda sig och använda denna tid då de kanske är korttidspermitterade eller arbetslösa till att stärka sig, rusta sig och utbilda sig.

Låt mig säga några ord om dagens debatt om arbetsrätten. Det kommer en tid då situationen på arbetsmarknaden kommer att förändras. Jag tror att de flesta här i kammaren inser att det då är väldigt viktigt att de små företagen, som drabbats hårt, får chansen att anställa igen och att de vågar göra det. Då är det viktigt att vi har en flexibel arbetsmarknad, att man anställer så många som möjligt och att man tar chansen trots att det är tuffa tider.

Arbetsrätt

Det är viktigt att man inte utsätts för stridsåtgärder som är oproportionerliga och att vi inte faller tillbaka till fyrkantiga situationer som vi har haft tidigare utan att vi ger de små företagen en chans att ta sig tillbaka så långt som möjligt.

Det tredje är också jätteviktigt, apropå att utstationeringen är en del av denna debatt: att man har möjlighet att upprätthålla den inre marknaden i EU med möjligheter för utländska företag att agera i Sverige och för svenska företag att agera i andra länder. Utstationeringen går i båda riktningarna. Därmed får man möjlighet att återupprätta EU:s inre marknad.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Tydligare regler vid konsumentavtal