Arbetsmiljö

Fru talman! I slutet av 80-talet var jag med om att bygga upp en fristående företagshälsovårdscentral. Det var då en självklarhet att det förebyggande arbe- tet skulle hänga ihop med den direkta och dagliga driften. När en olycka inträffat eller då det förebyg- gande arbetet inte hade lyckats förhindra ohälsa följ- de rehabilitering som en naturlig del. Det är naturligt och rätt att hela kedjan hänger ihop och fel då den inte får göra det. Det anses riktigt i de flesta andra sammanhang. Vi moderater har såle- des hela tiden tyckt att lagen då den förebyggande företagshälsovården skildes från övrig hälso- och sjukvård samt rehabiliteringen har alldeles fel inrikt- ning. Framtidens syn på och definition av arbetsmiljö, hälso- och sjukvård samt rehabilitering kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen av företags- hälsovården på sikt. För den framtida utvecklingen behövs även metod-, tjänste- och kompetensutveck- ling av företagshälsovården. För att ytterligare utveckla företagshälsovården anser vi att det är angeläget att denna får möjlighet att även arbeta med annan hälso- och sjukvård. De tjänster som företagshälsovården erbjuder ska styras av utbud och efterfrågan och inte, som i dag, med en lagstiftning som förbjuder företagshälsovården att ägna sig åt traditionell hälso- och sjukvård. I dagens stressade samhälle är det många yrkesverksamma som skulle uppskatta den närhet till medicinsk kun- skap som företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs denna möjlighet. Företagshälsovården skulle på så sätt kunna avlasta vårdcentraler och and- ra läkarmottagningar genom att utgöra ytterligare en verksamhetsform för hälso- och sjukvårdstjänster. Det finns faktiskt redan i dag företagshälso- vårdscentraler som tycker att det är viktigt och riktigt att hela kedjan hänger ihop. Därför erbjuder de sina kunder "vanlig hälso- och sjukvård" kopplad till företagshälsovård trots att det inte finns något avtal med respektive landsting om kunden. Det betyder att kunden, det vill säga arbetsgivaren, får betala hela kostnaden. Vi föreslår således att företagshälsovården får till- baka en del av sina tidigare arbetsuppgifter. Det skulle kunna innebära en effektivisering av arbetsgi- varnas arbetsmiljöarbete. Med en utbyggd företags- hälsovård skulle som sagt en rad positiva effekter kunna uppkomma. Den omorganisation av företagshälsovården som genomfördes för ett decennium sedan var inte lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar inte till- räckligt nära. Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Företagsläkarna såg tidigt eventuella missförhållanden både inom den fysiska och den psykiska arbetsmiljön i förvaltningen eller företaget. Beslutsvägarna var ofta kortare, och på så sätt kunde dåliga arbetsmiljöer rättas till. Den social- demokratiska regeringen har begränsat företagshälso- vårdens möjligheter att bedriva hälso- och sjukvård. Det har försvårat verksamheten. På senare tid har arbetsmarknadsministern talat om kampen mot ohälsa. Han vill "ha en ökad preci- sion vid sjukskrivning". Vad vore då inte naturligare än att koppla ihop orsak och verkan med åtgärder för de anställda, det vill säga förebyggande, underhållan- de och vårdande samt rehabiliterande åtgärder? Hit- intills har inte företagshälsovården funnits med i de ohälsoförslag som har presenterats. Varför inte? Företagshälsovården ska givetvis även i fortsätt- ningen ha en naturlig och förebyggande roll att spela på arbetsplatsen, men den bör bli friare och bredare och kopplas mer till den vanliga sjukvården. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Vi tillbringar mycket av vår vakna tid på våra arbetsplatser och det är därför viktigt att våra arbetsplatser är bra miljöer att vistas i - miljöer som vi trivs med och som vi känner oss trygga i. Under den tunga industrins uppbyggnad i vårt land var arbetsmiljöarbetet ofta förknippat med olika riskfaktorer på våra arbetsplaster som skyddsombu- den och arbetsgivarna skulle stävja. Allteftersom vi har gått över till ett mer utpräglat tjänstesamhälle har också utformningen av våra ar- betsplatser genomgått en förändring och våra arbets- relaterade sjukdomar är av en mer psykosocial ka- raktär. Det kan därför vara på sin plats att införa ett nytt begrepp inom arbetsmiljön. Det är begreppet friskfaktorer, det vill säga vad är det som gör att vi trivs och mår bra på en arbetsplats? En arbetsmiljö med många friskfaktorer påverkar människans beteende och skapar arbetslust, kreativi- tet och möjligheter. Miljön påverkar våra känslor, som i sin tur påverkar det sociala stödet, varför ut- formningen av arbetsmiljön är central som stressföre- byggande åtgärd i arbetslivet. Den arkitektoniska och fysiska miljön styrs ofta av att verksamheten ska vara funktionell. Detta inne- bär att byggnadens funktionella och mätbara egen- skaper blir allt viktigare samtidigt som de psykosoci- ala aspekterna, friskfaktorerna och individens behov som skulle kunna bidra till att befrämja hälsan och förebygga stress är åsidosatta. Att den fysiska miljön påverkar vårt beteende är sedan länge känt. I boken Design and Health från Karolinska Institutet, som är en sammanställning av forskareresultat från hela världen, framförs belägg för att väl designad och positivt upplevd miljö ökar för- mågan att hantera stress. Vi reagerar konstruktivt och hittar bättre sätt att lösa problem om vi upplever om- givningen positivt. Karaktären av en designad miljö bedöms som ett kraftfullt instrument med förmåga att förbättra och stärka hälsoprocesser. Hälsofrämjande miljöer håller på att bli en huvuduppgift för designer och planerare. Men, fru talman, förutom den fysiska miljön är det vi som arbetskolleger som är varandras arbets- miljö. Hur vi behandlar varandra påverkar den psyko- sociala miljön och hälsan på en arbetsplats. Arbetsplatser med en allt kärvare ekonomi, hårda- re villkor, större konkurrens och kanske en oro för att bli av med arbetet kan leda till vuxenmobbning. Den som drabbas av mobbning kommer in i en allvarlig kris som i grava fall kan leda till total ut- slagning från gemenskapen och arbetslivet, förstörd hälsa och till och med självmord. Arbetsmiljöunder- sökningar som genomförts av Arbetsmiljöverket och SCB visar att åtminstone 250 000 vuxna utsätts för mobbning på sina arbetsplatser. Bland elever uppgår antalet till ca 100 000 per år enligt Barnombudsman- nen. Att utsättas för mobbning är en kränkning av ens hela personlighet. Om detta händer på en arbetsplats så är det ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Arbetsgivaren har ansvar för att skapa ett ar- betsklimat där människor kan behålla hälsan och arbetsglädjen även vid snabba förändringar och högt tempo. Arbetsgivaren har enligt lag en rad åtaganden, exempelvis att använda så kallade internkontroller för ett aktivt arbetsmiljöarbete. Från kristdemokratiskt håll vill vi att mobbnings- problemet ska uppmärksammas och pekar på just internkontrollen av arbetsmiljön som ett redskap mot arbetslivsrelaterad vuxenmobbning. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nr 8. Fru talman! I en debatt som handlar om arbets- miljö måste den rekordhöga sjukfrånvaron uppmärk- sammas. Att vara sjukskriven innebär att man är arbetsoförmögen, och det kan man vara partiellt eller på heltid. Jag tror inte att de höga sjukskrivningstalen enbart har med arbetsmiljön att göra, utan också med att många invånarna i dagens Sverige inte får sitt livspussel att gå ihop. Det är stressigt hemma och stressigt på arbetsplat- sen, och eftersom man inte kan sjukskriva sig från hemmet så gör man det från arbetsplatsen. Men mest anmärkningsvärt är att den offentliga sektorn har de högsta sjukskrivningarna, och där är vi som politiker ansvariga arbetsgivare. I de flesta kommuner och landsting i dagens Sve- rige är Socialdemokraterna i majoritet. Jag undrar varför de socialdemokratiska politikerna inte tar sitt ansvar som arbetsgivare. Varför får inte människorna, och då speciellt de offentligt anställda kvinnorna, sina livspussel att gå ihop? Vad är det som gör att kvin- norna i det socialistiskt styrda Sverige mår så dåligt? När ska Socialdemokraterna se att den offentliga sektorn dräneras på duktiga, lojala kvinnor och att de som är kvar får allt svårare att springa fortare och fortare i ekorrhjulet? Det tycker jag är ett av Sveriges allvarligaste arbetsmiljöproblem.

Fru talman! Arbetslivets villkor och arbetsmiljö- frågor i vid mening är mycket viktiga frågor i dagens läge. Att vi har ohälsotal som accelererar påminner oss faktiskt om hur långt vi ännu har kvar till det goda utvecklande arbetet och ett arbetsliv där alla människor får plats. Man kan nog säga att utveck- lingen under 90-talet i det perspektivet snarare har avlägsnat oss från de här målen och inneburit försäm- rade arbetsvillkor för många människor och ökad utslagning från arbetslivet. Förutom ofärden och det mänskliga lidandet har samhällets kostnader också vuxit lavinartat till följd av att fler och fler människor inte längre orkar, blir sjuka och försvinner ut i långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar. De här kostnaderna ockuperar också reformutrymmet och tränger undan andra an- gelägna behov. Inte minst i dessa budgetförhand- lingsdagar är det en smärtsam realitet. Med en växan- de andel av arbetskraften som står utanför arbetslivet hotas själva förutsättningarna för en långsiktig och uthållig finansiering av välfärdspolitiken. Den här utvecklingen måste naturligtvis brytas. Jag är överty- gad att det säkert råder en bred enighet om detta över alla partigränser här i kammaren. Jag skulle vilja peka på två samverkande orsaker till den här utvecklingen. Klimatet på arbetsmarknaden har definitivt hård- nat. 90-talets djupa ekonomiska kris skärpte omvand- lingstrycket och förändringstakten i hela arbetslivet. Det ledde till stora personalminskningar, omorgani- sationer, nedskärningar och arbetsutvidgning. Det är ingen tvekan om att människor har slitit hårt, och många har farit illa i slimmade och underbemannade organisationer. Särskilt hårt har naturligtvis de an- ställda drabbats som har att möta andra människors omsorgsbehov. Därför är det inte särskilt förvånande att sjuktalen är högst i kommuner och landsting och bland kvinnor. Vi vet också att sjuknärvaron och övertidsarbetet har ökat. Deltidsanställningar och otrygga anställ- ningar som timvikariat och projektanställningar har också blivit allt vanligare. Vi har också sett hur ef- fektivitetskraven har skärps i verksamheter som Sam- hall där arbetshandikappade ska erbjudas arbete. I kombination med sänkta lönebidragsnivåer har detta inneburit att fler och fler människor har fått lämna arbetslivet och blivit förtidspensionerade i stället. Även teknikutvecklingen, som i och för sig är nödvändig och stöder verksamheternas utveckling och effektivisering, har en baksida. Den tenderar att öka andelen ensamarbete, rationalisera bort vissa yrkeskategorier och stänga ute många människor. Samtidigt tillkommer nya yrkeskategorier, och nya arbetsskador och arbetssjukdomar uppträder. Det gäller till exempel utbrändhet och elöverkänslighet. Även våld och hot har ökat på arbetsplatserna. Särskilt drabbade är återigen kvinnor som är anställda inom vård och omsorg, med även inom handeln och servicenäringen där ökade öppettider och helgöppet är ett växande problem. Under den här perioden har arbetsmiljöarbetet, det som skulle kunna motverka utvecklingen, tagit många och stora steg tillbaka. Orsakerna är flera. Arbetsgi- varna har inte tagit sitt ansvar. Trots kraven i lagstift- ningen saknas ett systematiskt arbetsmiljöarbete på många arbetsplatser. Rehabiliteringsutredningar och åtgärder för att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbetet genomförs inte på det sätt som föreskrivs, och främ- jandelagen används över huvud taget inte. Det sociala ansvaret har brustit. De fackliga organisationerna har inte heller för- mått ta sitt ansvar. Den fackliga bevakningen har varit helt otillräcklig. Det beror bland annat på att tiotusentals skyddsombud har fått lämna arbetsplat- serna till följd av den ekonomiska krisen under 90- talet. Samtidigt har också vi i riksdagen fattat en massa politiska beslut som försämrat möjligheterna till ar- betsmiljöutbildning. Vi har skurit inom företagshäl- sovårdssektorn. Vi har minskat resurserna till Ar- betsmiljöinspektionen. Vi har också minskat resur- serna till den regionala skyddsombudsverksamheten. Ett hårdare arbetsklimat på arbetsmarknaden och i arbetslivet och en samtidig nedrustning av arbetsmil- jöarbetet har spelat en väsentlig roll för den snabba ökningen av den arbetsrelaterade ohälsan. Fru talman! Vi står tillsammans med Socialdemo- kraterna och Miljöpartiet bakom målet om att halvera sjuktalen fram till 2008. Det blir ingen lätt uppgift. Det finns inga snabba enkla lösningar, utan det krävs en helhetssyn. Insatser måste göras i hela kedjan från förebyggande via sjukskrivningsprocessen till rehabi- litering. Några steg har vi redan tagit, men mycket återstår, framför allt på det förebyggande området som nu måste prioriteras. Då handlar det framför allt om att återupprätta det lokala arbetsmiljöarbetet och anpassa det till de nya riskfaktorerna i arbetslivet. Jag vill peka på några olika ben som en arbets- platsförankrad strategi för minskad ohälsa och ett uthålligt arbetsliv måste vila på. Jag menar att grunden för ett effektivt arbetsmil- jöarbete är AML och föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Arbetsmarknadens parter har själv- fallet ett stort ansvar för att kraven i lagstiftningen ska uppfyllas, men jag tror också att det kommer att krävas skärpningar i lagstiftningen. För flytta fram positionerna i förhållande till dagens arbetsvillkor och riskfaktorer krävs fler föreskrifter med fokus på de relevanta faktorerna i arbetslivet. Det kan handla om arbetsorganisation, bemanning, arbetsmiljöutbildning och mycket mer. Vi behöver en AML som äger för- måga att ställa sig i vägen för effektiviseringar och organisationsförändringar som hotar arbetsmiljön och riskerar personalens hälsa. Företagshälsovården är ett annat ben och en viktig strategisk aktör lokalt. Vi vill att den blir en rättighet för alla arbetstagare. Inriktningen ska vara förebyg- gande och rehabiliterande, och det ska finnas kom- petens och metoder anpassade till riskfaktorerna i dagens arbetsmiljöer. Vi vill att FHV:s roll stärks och menar att det krävs en mer oberoende ställning i för- hållande till arbetsgivarna. Finansieringen av före- tagshälsovården behöver därför ses över. Vi räknar med att detta är en fråga som en kommande utredning kommer att hantera. Arbetsmiljöinspektionen är en annan betydelsefull aktör lokalt. Neddragningarna inom inspektionen har medfört svåra resurs- och kompetensbrister som all- varligt har försvårat tillsynsarbetet och medfört både kvalitetsförsämringar och legitimitetsproblem för inspektionen. Redan beslutade resurstillskott avhjäl- per bara de akuta bristerna och problemen. Långsik- tigt krävs ytterligare stora tillskott om inspektionen ska få rimliga förutsättningar att klara sina uppgifter. Arbetsmiljöutbildningen är också central i en strategi för bättre arbetsmiljö. Trots stödet från AML är bristerna mycket stora. Även om det på många arbetsplatser görs hedervärda och aktningsvärda för- sök att klara utbildningssatsningarna är det inte ovan- ligt att både skyddsombud och chefer saknar all rele- vant utbildning. Jag menar att alla anställda borde ha rätt till en grundläggande utbildning. För chefer, skyddsombud och fackliga förtroendevalda borde det vara självklart med en arbetsmiljöutbildning i grun- den och en kontinuerlig vidareutbildning. Ett annat ben är att sjuka arbetsvillkor inte ska va- ra lönsamma. Ekonomiska drivkrafter som förmår motivera arbetsgivare att utveckla arbetsmiljöarbetet och ta ett större ansvar för att förebygga arbetsskador och sjukdomar hos sin anställda är därför helt nöd- vändiga. Fru talman! I det arbete för minskad ohälsa som just har inletts mellan samarbetspartierna utgör de här frågorna en viktig beståndsdel. Jag har ingen anled- ning att se annat än mycket optimistiskt på förutsätt- ningarna för att samarbetet på det här området ska leda till konkreta åtgärder som faktiskt minskar ohäl- san och som resulterar i ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete. Det är i själva verket en förutsättning för att målet en halvering av sjuktalen ska uppnås till år 2008. Jag vill yrka bifall till reservation nr 7 som vi har lagt från Vänsterpartiet. Vi ställer oss bakom betän- kandet i övrigt.

Fru talman! När man lyssnar på Anders Wiklund får man en känsla av att arbetsmiljö är något ganska fyrkantigt. Bara vi lyckas med vårt systematiska ar- betsmiljöarbete kommer vi att nå vårt mål att halvera sjukfrånvaron till 2008. Jag tror inte att det är så. Jag tror att man måste se hela livspusslet. Arbets- miljön är en del av detta. Men när vi vet att de of- fentligt anställda kvinnorna är de som har det sämst och är mest sjuka, undrar jag: Vad är ert recept? Vad är ert svar till de offentligt anställda kvinnorna? Är det det systematiska arbetsmiljöarbetet? Jag tycker att det låter fyrkantigt. Jag tror att man måste ha ett mycket vidare perspektiv, speciellt när vi vet att det är vi politiker som är arbetsgivare i den offentliga sektorn. Jag skulle vilja höra Anders Wiklund utveckla detta litet mer.

Fru talman! Jag har aldrig påstått att all ohälsa är arbetsrelaterad och har arbetsrelaterade orsaker. Det vore mig helt främmande. Vi påverkas naturligtvis av många olika faktorer både i arbetslivet och i samhällsutvecklingen. Det har att göra med hur vi har det hemma och hur vi får ihop vårt livspussel, som du uttrycker det. Självklart är det så. Vi kommer inte ifrån - framför allt inte när vi diskuterar ett betänkande som har rubriken Arbets- miljöfrågor - de faktorer i arbetslivet som orsakar ohälsa. Det är trots allt så att all seriös forskning på det här området säger att åtminstone 50 % av den ohälsa vi registrerar i dag har sin orsak i arbetsplats- förhållanden. Arbetsplatsen är central också i ett annat avseen- de, nämligen den att människor alltid sjukskrivs från en arbetsplats och ska bli friskförklarade tillbaka till en arbetsplats. Arbetsplatsen är central i ett vidare perspektiv. Därför är det befogat att prata om arbetslivet och arbetslivets villkor när vi pratar ohälsa. Men jag är den förste att instämma i att det inte är hela förklaringen. När det gäller kvinnor i offentlig sektor kan vi konstatera att sjuktalen är högre. Men de är inte så mycket högre som statistiken säger oss. Det som kännetecknar offentlig sektor är nämligen att den genomsnittliga åldern bland de anställda är betydligt högre än i den privata sektorn. Med stigande ålder finns ett samband med ohälsofaktorer. Därmed finns det en förklaring till att vi har högre sjuktal i offentlig sektor - människor är äldre. Den främsta anledning till att sjuktalen avviker tror jag är det faktum att de som har att syssla med att ta hand om andra människors omsorgsbehov har lidit mycket svårt under åren med nedskärningar och per- sonalminskning i offentlig sektor. De har fått slita hårt. Det är konsekvenserna av den utvecklingen vi ser i dag i form av högre sjuktal.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva- tion 2 under punkt 1. Jag står givetvis bakom övriga centerreservationer också, men nöjer mig med att yrka bifall till denna. Verkligheten börjar komma ifatt regeringen, men fortfarande fattas det tydligen en bit. Vi har fortfaran- de inte fått någon proposition som tar fasta på åtgär- der mot den skenande ohälsan i arbetslivet. Man har haft utredningar och trepartssamtal, oppositionen har kommit med förslag men regeringen sitter tyst och still. Det enda man har åstadkommit är ett förslag att låta arbetsgivarna betala ännu mer för sjukskrivning- arna. Varför Anders Wiklund, Berit Högman och Ulf Holm kommer det inte litet mer konkreta förslag? I betänkandet 2002/03:AU5 finns det många för- slag från oppositionen på hur man ska komma till rätta med problem på arbetsmiljöområdet. Mycket finns redan lagstiftat men dels kan besluten efterlevas på ett bättre sätt, dels finns det en hel del fel som går att rätta till. Fru talman! För att komma till rätta med sjuk- skrivningarna men framför allt för att se till att stoppa inflödet av nya krävs förbättringar av företagshälso- vården. Den behöver kvalitetssäkras och göras till- gänglig för alla arbetstagare. Arbetsgivarna behöver få bättre insikt om vilken resurs som finns i en bra företagshälsovård och att den rätt utnyttjad kan spara stora pengar åt företaget om man på det sättet får medarbetare som mår bra och som inte behöver bli sjukskrivna. Att göra företagshälsovården tillgänglig för alla som finns på arbetsmarknaden måste vara en viktig åtgärd som regeringen skulle kunna sätta in snabbt. Det är inte nödvändigt att ha fler utredningar. Mycket finns redan färdigt. Centerpartiet anser att företagshälsovården är en av för många, särskilt mindre, företag förbisedd re- surs som behöver tas till vara på ett mycket bättre sätt. I dagens arbetsliv med korta och osäkra anställ- ningsförhållanden riskerar de som har de här anställ- ningsförhållandena att drabbas av flera av varandra oberoende påfrestningar i arbetet. Dels innebär an- ställningsformen en form av otrygghet som kan vara stressande, dels kan frånvaron av lämplig skyddsut- rustning eller bristfällig information om hur den ska användas leda till skador och överansträngning för den enskilde. Centerpartiet kräver därför att det ska göras ännu tydligare för arbetsgivarna att de har ansvaret att se till att alla som finns på arbetsplatsen har de rätta förutsättningarna för att göra sitt jobb på ett säkert och bra sätt. Fru talman! En fråga som också diskuterats i olika sammanhang är hur olika andningsskydd och annan skyddsutrustning testas. Det naturliga för min del är att utrustningen testas i den miljö och under de övriga belastningar de kommer att utsättas för när de tas i bruk. Så har inte alltid varit fallet och det finns risk för att arbetstagare tror att de har ett bättre skydd än vad de har i verkligheten. De här frågorna bör regeringen uppmärksamma och berörda myndigheter bör ta ansvar för att de snarast blir åtgärdade. Mobbning kan man förledas tro är något som bara förekommer bland barn i skolan. Det är förfärligt att det förekommer där, men tyvärr finns mobbning även bland vuxna. Bland elever i skolan försöker man i dag att rätta till de här problemen. Man har inrättat mobb- ningsteam och kamratstödjare, mobbningsplaner och samtalsgrupper. Det är bra, och en del av problemen har man kommit till rätta med. Tyvärr förekommer samma problem - och ibland ännu värre - bland vuxna. Kränkningar både av ar- betskamrater och chefer är tyvärr inte helt ovanligt. Enligt mitt eget fackförbund HTF blir 6 % av med- lemmarna varje vecka utsatta för kränkande särbe- handling av sina arbetskamrater. Enligt HTF är kvin- norna värst utsatta- ofta beroende på hög arbetsbe- lastning och mycket stress på arbetsplatsen. Arbetstagarna känner inte heller att man kan på- verka sin situation, och det leder till olika former av negativa beteenden. Olika grupper av funktionshindrade människor har också behov av särskilda insatser på arbetsplat- sen. En grupp som kan ha svårt att hävda sig är de hör- selskadade. Det saknas kunskap om hur ljudmiljön ska vara utformad för att förebygga skadorna men också om hur man ska göra det möjligt för den som redan är hörselskadad att fungera så bra som möjligt i jobbet. För det mesta är det också så att det som är bra för människor med funktionshinder även är bra för den som ännu inte har några besvär.

Fru talman! En av de viktigaste punkterna i det här betänkandet är frågan om företagshälsovården. En aktiv och offensiv företagshälsovård är viktig som en komponent bland många för att åstadkomma en bra arbetsmiljö. En del av den ökande ohälsan i samhället går att direkt relatera till arbetslivet, dock inte alla delar. Detta förhållande har diskuterats många gånger här i kammaren, men det är nog bra att än en gång upprepa Miljöpartiets uppfattning här. Vår uppfattning är den att det ökande tempot i samhället är en av de stora orsakerna till den ökande ohälsan. Det är stressen och pressen genom hela livscykeln som gör att ohälsan har ökat så katastrofalt mycket. Det är också därför som Miljöpartiet har lagt fram förslaget om att vi ska ha ett friår, att man ska kunna ta en paus i sitt yrkesliv för att kunna komma ned i tempo och göra något helt annat. Detta sker nu som ett försök i tolv kommuner och ska enligt en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet genomföras i full skala i hela landet från och med den 1 januari 2005. En annan fråga som Miljöpartiet driver är en dag- lig arbetstidsförkortning. Också det är ett sätt att minska stressen och pressen i livet. När det gäller ohälsan i arbetslivet är enligt min mening de långsiktigt viktigaste frågorna rehabilite- ring och förebyggande åtgärder. Arbetet med att ta fram långsiktiga strategier pågår, och som en grund kan nämnas slutrapporten från trepartssamtalen mel- lan regeringen och arbetsmarknadens parter, Ett ar- betsliv för alla. Vi håller givetvis inte med om alla slutsatserna i den, men det är viktigt att inse att det är ett långsiktigt arbete som nu håller på att processas. Det kommer också allteftersom förslag just från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i arbetet för att få ned ohälsan. Det är inget enkelt arbete. En del vill att vi ska spotta fram hundratals förslag om dagen. Så enkelt är det givetvis inte utan vi måste hitta långsiktiga lösningar som är bra. För ett par veckor sedan lade vi fram en samarbetsproposi- tion för riksdagen som i ett första steg tog ställning till sjukskrivningsprocesserna, som är en av kompo- nenterna i arbetet på att få ned ohälsotalen. När det gäller företagshälsovården vill jag också påminna om att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i årets statsbudget satsat medel inom just detta område. Till exempel har det lagts in 15 miljo- ner kronor till Arbetslivsinstitutet för att förstärka utbildningen av personalen i företagshälsovården. I uppgörelsen omfattande 121 punkter mellan s, v och mp har vi också fastställt som mål för denna mandat- period att alla anställda ska ha rätt till företagshälso- vård av hög kvalitet. Detta arbete har påbörjats, och jag antar att vi återkommer i frågan längre fram. Fru talman! Det finns dock två frågor som jag och Miljöpartiet vill lyfta fram i detta arbete och där vi anser att utskottsmajoriteten inte gör tillräckligt. Den första frågan gäller gränsvärden för buller i fab- riksmiljö. Dessa gränsvärden fastställdes på 50- och 60-talen och är i dag alldeles för generösa. Gränsen vid 85 decibel i fabriksmiljö medför på lång sikt en 15-20 % ökad risk för att få hörselskador. Den rimli- ga nivån bör vara 70 decibel, vilket bland andra bul- lerexperten professor Tor Kihlman vid Chalmers tekniska högskola fört fram med stor tyngd. Han säger också att gränsen i urbana miljöer borde gå vid ca 40 decibel i stället för dagens 55 decibel. Dagens samhälle är ju så förorenat med alltmer buller och fler och fler människor mår så dåligt på grund av bullret att gränsvärdena måste omvärderas och att en hårdare bedömning behövs. I betänkandet förs nu fram att det finns ett nytt EU-direktiv angående buller. Där anges dock kravet ligga på en högre nivå än den som är rekommenderad i Sverige. Tack och lov är detta direktiv ett så kallat minimidirektiv, vilket innebär att enskilda länder i EU kan gå före och införa strängare regler än de som EU nu fastställt. Från Miljöpartiets sida vill vi alltså att dagens nivå vid 80 decibel sänks till 70 vad gäller buller i fabriksmiljö. Det är därför med stor besvikelse jag kan konsta- tera att bara Miljöpartiet ställer sig bakom en lägre nivå för buller i fabriksmiljö. Framför allt med adress till samarbetspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill jag säga att man inte tar denna fråga på allvar utan väljer att gömma sig bakom EU- regler. Den andra viktiga fråga, fru talman, som jag vill lyfta fram gäller gränsvärdena för elektromagnetiska fält. Två av de yrkesgrupper som i dag utsätts för hälsorisker av att arbeta i elektromagnetiska fält är spårvagnsförare och lokförare. Givetvis finns det många fler sådana yrkesgrupper. Den stående frågan är då om elektromagnetiska fält är skadliga för män- niskan. Detta råder det delade meningar om. En hel del forskning har under årens lopp utförts bland annat av Arbetslivsinstitutet. Docenten Kjell Hansson Mild har undersökt personalen bland annat vid Malmbanan och där funnit starka indikationer på kromosomska- dor och cancerrisker på grund av elektromagnetisk strålning. Därför måste försiktighetsprincipen råda. Forsk- ningen på dessa fält bör ökas, och fler studier bör göras, så att inga yrkeskategorier blir utsatta för så stora risker som nu verkar vara för handen. Sverige har inga gränsvärden för detta. Italien är det första land som har en lag som förbjuder för hög strålning från elektromagnetiska fält. I USA har helt nyligen skadestånd utbetalats för sjukdom orsakad av elekt- romagnetisk strålning. Som jag nämnde tidigare är spårvagnsförare en grupp som utsätts för mycket stark strålning från elektromagnetiska fält. Förhållandena är likartade för tågförare och tågpersonal. Jämför man värdena för dessa yrkesgrupper med avseende på elektromagne- tisk strålning med rekommenderade värden för bygg- nader som skolor, daghem och lekplatser finner man att skillnaden är väsentlig. I de sistnämnda fallen är policyn att de högsta värdena ska vara betydligt lägre. Frågan är då: Varför görs det en skillnad mellan olika yrkesgrupper när det gäller elektromagnetiska fält? Miljöpartiet tycker att försiktighetsprincipen bör råda på detta område, att gränsvärden tas fram för alla yrkesgrupper och att forskning om hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält måste öka. Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till reser- vationerna 4 och 6.

Fru talman! Vi debatterar nu betänkande AU5 om motioner väckta under allmänna motionstiden vilka rör arbetsmiljön. All tillgänglig statistik visar att arbetsmiljön måste vara en prioriterad fråga framöver. Statistik från LO som i sin tur bygger på Arbetsmiljöverkets underlag visar att sjukdomar med sociala och organi- satoriska orsaker har ökat med över 300 % sedan mitten av 90-talet. De utgör 24 % av kvinnors anmäl- da arbetssjukdomar. Nära två tredjedelar av dessa är relaterade till stress och hög arbetsbelastning. Arbetsskadorna är fortfarande fyra gånger så stora inom LO-området som inom tjänstemannaområdet. Kvinnorna är kraftigt överrepresenterade bland de långtidssjukskrivna och stod under perioden 1991- 2001 för 64 % av de långa sjukfallen. Ohälsa är alltså i stor utsträckning en köns- och klassfråga, som vi som vill se ett jämställt och rättvist samhälle med kraft och engagemang måste jobba med. Att ohälsoproblematiken enbart skulle vara ett problem för den offentliga sektorn, vilket ofta slarvigt sagts i debatten, stämmer inte. Bland de långvarigt sjukskrivna i Stockholm är 54 % privatanställda, och i Skåne är 50 % privatanställda. De offentligt anställ- da är dock överrepresenterade bland de sjukskrivna i landet som helhet, något som delvis kan förklaras av den demografiska strukturen i den här sektorn, vilket också Anders Wiklund uppehöll sig vid. Men oavsett var vi bor i landet och oavsett vilken arbetsgivare och vilket yrke vi har måste rätten till en god arbetsmiljö vara en självklarhet. Varje frånvaro från arbete och produktion är, förutom en mänsklig förlust, en förlust för samhället i stort. Det är genom människor i arbete vi kan bedriva välfärdspolitik, det är genom människor i arbete vi kan nå fler av våra jämställdhetsmål, och det är genom ett rikt och sti- mulerande arbetsliv som varje individ kan utvecklas. Visst finns det orsaker till den ökade ohälsan som kan sökas utanför arbetslivet. Men den kraftiga ök- ning som vi sett och de stora skillnaderna mellan arbetsplatser och geografiska regioner kan inte förkla- ras i orsaker utanför arbetslivet. Dessutom är det så att hur vi har det på jobbet påverkar oss i väldigt stor utsträckning i livet i övrigt. Sedan kammaren debatterade arbetsmiljöfrågor senast har en hel del hänt. Regeringens satsning på projekt för ökad hälsa inom offentlig verksamhet har fortsatt, och vid en stor nationell konferens den 24 april kommer vi att få ta del av en del av de resulta- ten. Projekten ska också utvärderas av Vinnova. Sammanlagt handlar det om 70 miljoner kronor som har satsats på 19 olika projekt över hela landet. 30 miljoner för utbildning av skyddsombud har lett till att det arbetet har kommit i gång, liksom re- kryteringen av nya skyddsombud ute på arbetsplat- serna. En tredje satsning är den informationskampanj på vilken regeringen satsat 20 miljoner under förutsätt- ning att parterna också drar sitt strå till stacken. En fjärde åtgärd är 15 miljoner till utbildning av personal inom företagshälsovården. En proposition är nyligen framlagd om förbättrad sjukskrivningsprocess. De i den propositionen före- slagna uppföljningssamtalen borde ha stor betydelse för lärandet om vad som är dåliga arbetsmiljöer och vad som skapar ohälsa. Riksförsäkringsverkets och Arbetsmarknadsver- kets gemensamma projekt om arbetslivsinriktad reha- bilitering fortskrider. Ute på försäkringskassorna anställs fler försäkringsläkare, och utbildning i för- säkringsmedicin startas. Många åtgärder är igångsatta, men flera återstår. Dit hör regeringens aviserade översyn av företagshäl- sovården som en oerhört viktig resurs. Då är det an- geläget att vi ser företagshälsovårdens specifika roll och hur den kan utvecklas såväl kvalitativt som kvantitativt. Regeringen kommer att beta av, ett efter ett, de förslag som lagts fram från trepartssamtalen i rap- porten Ett arbetsliv för alla. Vi ser fram emot samar- betet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i detta ar- bete. Fru talman! Två viktiga förutsättningar för att ar- betsmiljöarbetet ska komma i fokus och ge resultat är: För det första: Insikten måste finnas om att alla har ett ansvar. Vi politiker har ett ansvar som lagstif- tare och anslagsgivare, och inte minst i kommuner och landsting som arbetsgivare. Arbetsgivaren har ett klart lagstadgat ansvar för arbetsmiljön som förplikti- gar. De fackliga organisationerna har ett stort ansvar och stora möjligheter att göra problem kända och tydliga, att sprida kunskap om orsak och verkan och inte minst att stimulera det förebyggande arbete som är så viktigt, som flera talare tagit upp tidigare. Som Annelie Enochson sade: Som arbetskamrater blir vi varandras arbetsmiljö. För det andra: Alla parter måste ta till sig ny kun- skap om de nya osynliga arbetsmiljöriskerna. Det är lättare att se om en maskin saknar bra skydd än att se att en människa saknar arbetskamrater eller arbets- uppgifter. Det är lättare att se att belysningen är dålig än att se att på den här arbetsplatsen är såväl organi- sation som kommunikation bristfällig. Som människa vet vi också hur mycket lättare det är att möta förstå- else för en värkande kropp än för en värkande själ. Vad säger man till doktorn om man inte själv kan sätta ord på det man upplever och känner i form av värk eller malande oro som övergår i ångest? Till den osynliga kunskapen hör också kunskapen om mäns och kvinnors olika sätt att kommunicera, tänka och organisera sin vardag och sitt arbete. Dessa nya kunskaper som inte syns men som finns ändå, som vi sjunger i visan, måste finnas hos skyddsombuden, hos chefer i linjen och hos oss poli- tiker på alla nivåer. Då har vi goda förutsättningar för att lyckas med det som vi faktiskt måste klara: ett mänskligare arbetsliv för alla. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5 och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Vi tycks vara väldigt överens om att företagshälsovården är en av de viktigare faktorerna för att människor ska få bättre hälsa och kunna funge- ra bättre i arbetslivet. Jag vill ställa en konkret fråga till Berit Högman här. Kvinnor har ju statistiskt något sämre tillgång till företagshälsovård än män. Har regeringen några kon- kreta planer på att rätta till detta i ett första skede? Sedan måste det komma många fler åtgärder, som jag ser det.

Fru talman! Vad jag känner till är den konkreta planen just översynen av företagshälsovården med sikte på att vi ska ha en företagshälsovård som är tillgänglig för alla. Det problem som du tar upp befa- rar jag beror på att företagshälsovården brister inom offentlig sektor, och det har vi ju stor möjlighet att åtgärda både du och jag och våra partikamrater, efter- som det är vi som styr och ställer i kommuner och landsting.

Fru talman! Jag hoppas att vi kan rätta till detta. Jag återkommer till att företagshälsovården är grund- läggande. Det finns också skillnader i kvalitet. Hur ser Berit Högman på de frågorna? Viss företagshälsovård in- nebär egentligen bara att man går in och gör en hör- selkontroll, får blodtrycket prövat och några smågre- jer. Andra gör ganska stora insatser. Finns det några tankar på att också göra någon form av kvalitetssäk- ring av företagshälsovården?

Fru talman! Den diskussionen ingår i den översyn som regeringen tänker göra, men redan i dag, vilket också regeringen har påtalat, finns möjligheten att följa den så kallade Värmlandsmodellen, det vill säga att man skriver avtal mellan företagshälsovårdarna och den offentliga hälso- och sjukvården, vilket gör att det automatiskt skapas ett mervärde. Man använ- der företagshälsovårdens kompetens och kunskap, och man använder också vårdcentralernas kompetens och kunskap, utan att patienten, den behövande, be- höver sitta emellan, utan slussas till rätt instans. Har företagshälsovården bättre tillgång på kuratorer eller sjukgymnaster så är det med en fördel där, och har vårdcentralen bättre tillgång till doktorer är det en lämplig väg att gå. Just den modellen har regeringen lyft fram som ett gott exempel som mycket väl kan implementeras över landet i morgon dag.

Fru talman! Berit Högman sade att hur vi har det på arbetsplatserna påverkar oss i övriga livet. Man kan också vända på det och säga att hur vi har det i övriga livet påverkar oss på arbetsplatsen. Med det menar jag att just vi kvinnor inte orkar längre om vi känner att tiden inte räcker till, ekorrhjulet snurrar fortare och fortare och vi inte har möjlighet att själva reglera och organisera vår vardag. Som jag sade tidigare är det enda man kan sjuk- skriva sig från inte hemmet utan arbetsplatsen, och jag undrade vad Socialdemokraterna gör för att se detta samband. Jag har ställt frågan i kammaren ett antal gånger: Varför kan ni inte vara mer positiva till exempelvis hushållsnära tjänster eller se till att reg- lerna i barnomsorgen blir flexiblare? Det skulle göra att man fick livspusslet att fungera och därigenom fungerade bättre på arbetsplatsen?

Fru talman! Jag har hört Annelie Enochson tala om den frågan många gånger från denna talarstol och önskat att jag haft tillfälle att svara. Jag skulle uppskatta om du någon gång använde din kraft och ditt engagemang i frågan till att påstå att jämställdheten är ett ansvar också för männen. Även mäns liv berikas av att se barnen i vaket tillstånd. På så sätt blir såväl arbetslivet som hemmalivet berikat för både män och kvinnor. Med ditt engagemang vänder du det hela till att vi i stället ska ropa på hembiträden och barnflickor och därigenom återigen få större grupper av lågavlönade kvinnor. Det kan väl ändå inte vara din avsikt?

Fru talman! Jag måste säga att det där är en väl- digt låg retorik. Det är inte alls fråga om det. Hemmet är allas vårt ansvar, och om man fick möjlighet till hushållsnära tjänster skulle både mannen och kvinnan må bra. Det är helt klart. Som verkligheten är i dag har bara de högavlöna- de denna möjlighet. Det förekommer också en om- fattande svart verksamhet, Berit Högman, och de kvinnorna har inte ens tillgång till det sociala rätts- systemet eller socialförsäkringssystemet. Det är verk- ligheten i dag. Frågan är alltså inte om man ska ha dessa tjänster eller inte för de finns i dag. Därför är det lika bra att göra dem vita och se till att även vanliga löntagare har möjlighet att få tillgång till dem. Det frågan handlar om är just att vi ska orka med vår tillvaro, orka med att få ett fungerande arbete och kunna vara en resurs i samhället. Det är vi inte i dag. Vi får inte livspusslet att gå ihop.

Fru talman! Vi har kommit en bit från frågan om arbetsmiljön. Jag kan dock konstatera att i en sak är vi inte överens och det är att ditt resonemang fortfa- rande bygger på att kvinnorna ska och måste ta hu- vudansvaret för hemmet. När hon sedan går ut och arbetar blir det ett problem för kvinnor, inte för bar- nens far också. Genom exempelvis maxtaxan i barn- omsorgen, möjligheten till sex timmars arbetsdag och möjligheten att dela på både jobb och privatliv vill vi få livspusslet att gå ihop. Jag läste i dag att var fjärde långtidssjukskriven man i en värmländsk undersökning hade en bisyssla. Det är klart att om det inte räcker med det vanliga jobbet, utan man dessutom har en bisyssla och kanske familj, då kan det bli tungt. Det måste vi åtgärda. Vi ska få livspusslet att gå ihop utan att för den skull skapa nya lågavlönade kvinnoyrken.

Fru talman! Jag vill ta upp två saker. Arbetsin- spektionens kapacitet är i dag lägre än för drygt tio år sedan. Det är lite bekymmersamt för under den tio- årsperioden har det hänt mycket i näringslivet. Det har skett strukturella förändringar som gjort att vi fått en större andel små och mindre företag. Det har också skett förändringar som innebär att man inom handel, service och tjänstenäringar ökat verk- samheternas öppettider. Vi förlänger öppettiderna på kvällarna, har öppet på lördagar och söndagar och till och med på nätterna. Detta innebär att behovet av tillsyn från Arbetsin- spektionen för att få ett fungerande arbetsmiljöarbete under de nya förutsättningarna egentligen har ökat. Samtidigt är resurserna mindre i dag än för tio år sedan. Jag vet att det har tillförts resurser på 30 mil- joner i år, om jag inte minns fel. Min förhoppning är att vi fortsätter att satsa resurser på Arbetsinspektio- nen och dess tillsynsverksamhet också under kom- mande år eftersom de verkligen är nödvändiga. Det andra jag vill ta upp handlar om isocyanater och forskningen om dem. Frågan var uppe under höstens budgetförhandlingar. Forskningen var då hotad, men vi lyckades rädda den, inte minst med Vänsterpartiets benägna bistånd. Det var viktigt för oss att få fram de 6,7 miljonerna så att vi kunde rädda forskningen. Jag hoppas därför att vi också i fortsätt- ningen ska hitta medel för att kunna bibehålla forsk- ningen som ju är oerhört viktig. Det handlar om ar- betsmiljöer och riskfaktorer, om den arbetsmiljö som inte syns, som någon var inne på tidigare.

Fru talman! Jag tänker inte stå i denna sena timme och ha något slags budgetförhandling. Det har jag varken mandat eller lust till. Däremot är det så, precis som Anders sade, att vi är överens om att vi måste förbättra hälsan och få ned sjukskrivningarna. Vi har tydliga mål vad vi ska nå, och vi är överens om att vi ska jobba tillsammans med de frågorna. Dit hör de bägge spörsmål som du tar upp. Precis som du själv säger har Arbetsmiljöverket fått ökade resurser. De har också gjort punktinsatser i de arbetsmiljöer som du beskrev. Det handlar alltså både om en krafti- gare prioritering och ett mycket målmedvetet arbete. Jag utgår därför från att du och jag i utskottet och i andra sammanhang får möjlighet att diskutera detta vidare.

Fru talman! Det var oerhört frustrerande att vara sist på talarlistan och på detta hårda sätt lära sig att man inte får replikera. Ekorrhjulsdebatten skulle ha varit spännande att fortsätta, men som betänkandet anger handlar det om arbetsmiljö. Det handlar bland annat om företagshälsovård, skyddsombudsverksam- het, gränsvärden, personlig skyddsutrustning, våld, hot, mobbning, alltså allt från blodtrycksmanschetten till hur vi ska skydda ensamma nattarbetare, gräns- värden, skyddsutrustningar och inspektioner. Dessa är naturligtvis viktiga byggstenar för en god arbetsmiljö och ska bidra till att vi alla har en trygg och säker arbetsplats så att vi kan trivas och arbeta längre. De är alltså viktiga hörnstenar i vår gemen- samma välfärd. Jag är till stor del stolt över arbetsmiljön i Sveri- ge. Där har våra föregångare, fackförbunden och arbetsgivarna gjort ett bra arbete. I mitt tidigare liv fick jag möjlighet att besöka många olika företag inom alla möjliga områden i en stor del av världen. Jag kunde ganska snabbt konsta- tera att vi i Sverige har en relativt sett mycket bra arbetsmiljö - om man pratar om tekniska hjälpmedel. Ändå har vi den sjukaste arbetskraften i världen. Utan att vara alltför begåvad bör man snabbt kunna konstatera att våra problem på arbetsmiljöområdet till stor del inte ligger i hårdvaran utan i mjukvaran. Jag är övertygad om att många av de problem vi har helt enkelt beror på känslan av maktlöshet. Två av våra största sysselsättningsområden, som dessutom till absoluta majoriteten är delar av det offentliga, är också de arbetsmiljöer där folk mår sämst, nämligen skolan och vården. Visst har decibel och tunga lyft sin del i problematiken, men den största skulden måste nog ändå läggas vid andra orsa- ker. En del landsting och kommuner verkar rent ut sagt vara urusla arbetsgivare. Vad kan vi då göra åt detta? Vi kan knappast lag- stifta om att barn och ungdomar ska vara lugnare eller att de måste ha mer kompetenta ledningsgrupper, även om det hade varit en höjdare. Däremot kan vi ge utökade möjligheter till valfrihet och till kompe- tensutveckling. Vi kan ge människor mer makt över den egna arbetstiden. Människor i skolan och vården borde ha tillgång till mer än en arbetsplats och fler arbetsgivare att välja mellan. De som har möjlighet att påverka sina arbetsmiljöer i vardagen är sjukskrivna i betydligt mindre utsträckning. Vi behöver alltså en mer små- skalig, mindre hierarkisk arbetsorganisation som ger mer inflytande i den egna arbetssituationen. Små enheter fungerar oftast bättre än stora. De har mindre personalomsättning och lägre sjukfrånvaro. Oftast kännetecknas de privata alternativen av detta; de är mindre och har kortare beslutsvägar. Där finns också betydligt oftare ett tydligare ledarskap. Med detta kommer jag säkert att få höra de gamla vanliga argumenten, som vi har varit inne på tidigare, mot större frihet i arbetslivet från Vänstern och Soci- aldemokraterna. Men jag säger inte att all verksamhet ska bedrivas i privat regi. Hör nu! Jag säger inte det. Jag säger bara att det är viktigt med små enheter med stort personalinflytande ur arbetsmiljösynpunkt. Skolan är Sveriges största arbetsplats. I interna- tionella undersökningar återfinns Sverige ofta bland de sämsta vad gäller arbetsro och studiedisciplin. Trots att skolan faktiskt omfattas av arbetsmiljölagen har miljön så stora brister både vad gäller den psyko- sociala och vad gäller den fysiska arbetsmiljön att vi inte skulle acceptera det någon annanstans. Vi har trånga, bullriga miljöer och olycksdrabbade skolgår- dar. Det är bara några exempel. Än mer skrämmande är att så många elever är utsatta för våld, mobbning och sexuella trakasserier i skolan. Det skulle aldrig accepteras på någon annan arbetsplats. Folkpartiet liberalerna anser att elevhälsovården måste förstärkas. Eleverna måste ju äldre de blir ges mer inflytande och ansvar över sina arbetsplatser. De disciplinära befogenheterna i skolan - jag är inte folkpartist för inte - bör också användas och utökas i vissa fall för att komma till rätta med problemen. Fru talman! Vi brukar varje år väcka en separat motion där vi pekar på vikten av förebyggande insat- ser och snabbare vård för dem som riskerar att bli sjuka av sin arbetsplats och för dem som redan drab- bats. Jag vill speciellt peka på vikten av att återinföra företagshälsovården, som flera har tagit upp tidigare i dag. Det var inget lysande drag att avveckla det of- fentliga engagemanget. Det kan vi alla se i eftertan- kens kranka blekhet. En samordning mellan försäk- ringskassa och vård och en rehabiliteringsgaranti är ytterligare två folkpartiförslag som lyfts fram i våra motioner. Jag är övertygad om att de förslagen kan bidra till en bättre arbetsmiljö för alla. Som avslutning vill jag slänga ut en fråga i orbit eftersom jag inte fick lov att ställa frågor tidigare. Jag håller faktiskt med Bosse Ringholms summe- ring av uppgörelsen av vårbudgeten som lades fram i går. Han säger nämligen att sjukfrånvaron kommer att minska till följd av åtgärderna i vårbudgeten. Jag håller med. Men var det verkligen vårt mål? Var det inte ohälsotalen som skulle halveras, eller var det bara sjukfrånvaron som skulle minskas?

Fru talman! Jag har blivit lite fundersam. Tina Acketoft hade en lång utläggning om problemen i arbetslivet, att människor blir sjuka och mår dåligt. Sedan landade du i din analys av orsaker och vad som behöver göras i en känsla av maktlöshet och Folkpar- tiets vårdgaranti. Tror inte Folkpartiet att det finns något som helst samband mellan de stora, mycket omfattande perso- nalminskningar som har skett inte bara i offentlig sektor utan i hela det svenska näringslivet? Vi talar om 600 000 jobb som försvann på mycket kort tid, varav 200 000 i kommuner och landsting, en stor del inom vården och omsorgen, samtidigt som arbets- uppgifterna ökade både för människor i industrin, i privat näringsliv och för dem som ska ta hand om gamla och sjuka. Tror inte Folkpartiet att det finns något som helst samband mellan de obalanser som har uppstått i arbetslivet, mellan krav och resurser, som kan förklara en del av ökningarna i sjuktalen? Handlar det bara om en känsla av maktlöshet? Är det hela analysen från Folkpartiets sida? Är lösningen vårdgarantin?

Fru talman! Jag ska göra Anders Wiklund lite be- sviken eftersom jag inte tänker säga emot. Jag tror naturligtvis att det ligger mycket i det du säger. Jag vet att utredningar haglar omkring oss. Det är inte bara en utredning som har tillsatts, jag tror dess- utom att det är ett utredningsinstitut som har tillsatts för att utreda just var orsakerna ligger till arbetsohäl- san. Jag ska med spänning se vad man kommer fram till. Jag tror naturligtvis att det ligger en hel del i att det finns för få människor. Jag vill inte säga som Socialdemokraterna att det är för få händer i vården eller för få händer i skolan. Jag tror inte att händerna gör någon nytta utan jag tror att vi behöver utbildad arbetskraft. Naturligtvis är detta en del i problemet. Men det handlar inte bara om att det behövs fler människor i vården, det är också ett organisations- problem.