Arbetsmiljö och arbetstid

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 12.

Precis som i tidigare debatt konstaterar jag att riksdagens och regeringens fokus nu givetvis är helt inriktat på att minimera coronavirusets skadeverkningar på hälsa, samhälle, jobb, företag och ekonomi i Sverige. Jag tänker därför bara övergripande kommentera det motionsbetänkande om arbetsmiljö och arbetstid som vi nu hanterar.

Arbetsmiljöfrågorna har varit centrala och omdebatterade under en längre tid. Min partikollega i arbetsmarknadsutskottet, Saila Quicklund, som inte kan närvara här i dag, har i ett flertal debatter lyft denna viktiga fråga gentemot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Konkreta åtgärder som motverkar det höga antalet dödsolyckor, i snitt ett fall i veckan, har efterfrågats.

Regeringens nollvision i fråga om dödsfall på våra arbetsplatser har tyvärr misslyckats. Nu krävs konkreta åtgärder för att förbättra situationen. Det är det fjärde året i rad, fru talman, som dödsfallen ökar. Utvecklingen går i helt motsatt riktning i förhållande till regeringens mål om en minskning av antalet dödsolyckor. Alla arbetsplatser ska givetvis vara säkra, och alla arbetstagare ska kunna komma hem välbehållna från sina arbeten.

Fru talman! Vi moderater har i detta motionsbetänkande flera förslag. Vi föreslår förlängd preskriptionstid för arbetsmiljöbrott av normalgraden från två till fyra år och för grova arbetsmiljöbrott från fem till tio år. Vi föreslår att man ska införa en årlig uppföljning av det systematiska arbetsmiljöarbetet och förebyggandet av psykisk ohälsa på arbetsplatser. Vi föreslår att de regionala skyddsombudens verksamhet och roll ska ses över och utvärderas, något som aldrig gjorts, av en statlig utredning.

Regeringen har nu lämnat en proposition till riksdagen gällande regionala skyddsombud, och vi kommer att debattera och ta ställning till det förslaget i juni månad. Jag kan här dock bara, fru talman, beklaga att regeringen inte lyfter den viktiga frågan om arbetsplatsolyckor över partipolitiken utan i stället väljer att göra internpolitik av allt detta. Det är en för viktig fråga för det.

Vidare har vi moderater föreslagit att Arbetsmiljöverket ska ges i uppdrag att stärka tillsynen av och ge sanktioner för arbetsgivare för yrkesgrupper med särskilt hög sjukfrånvaro. Ofta handlar det om så kallade kontaktyrken och inte sällan, fru talman, om kvinnodominerade yrken.

Vi vill också förbättra det förebyggande arbetet gällande psykisk ohälsa, bland annat genom att förstärka arbetet med förebyggande behandlingar mot psykisk ohälsa inom ramen för företagshälsovården.

Fru talman! Mot bakgrund av den situation vi just nu befinner oss i har Arbetsmiljöverket beslutat att pausa inspektioner i de fall där arbetsgivare på olika sätt är särskilt belastade av coronaviruset. Man har nu även initierat nya former av inspektioner. Det kan vara distansinspektioner via telefon, andra tekniklösningar eller tillsynsmeddelanden. Det är ett led i att göra Sverige och svenska arbetsplatser uthålligare mot bakgrund av dagsläget och den kamp mot corona som nu egentligen sysselsätter oss alla.

Fru talman! Sverige befinner sig i en extraordinär situation. Arbetsmiljöarbetet påverkas givetvis i allra högsta grad av detta, milt uttryckt. Vikten av att följa och utvärdera faktiska förhållanden och givna insatser inom arbetsmiljöområdet kan vi egentligen inte nog poängtera.

Fru talman! Jag har fått hoppa in i den här debatten lite hux flux, då min kollega Magnus Persson inte kunde närvara i Stockholm i dag, så jag kommer faktiskt att hålla mig kortare än vanligt. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottets motionsbetänkande 10, men det är svårt att fokusera på annat än den kris som vi upplever här och nu. Jag är ledsen för det.

Sverige och världen går igenom den svåraste krisen sedan andra världskriget. På kort tid har en pandemi spridit sig till minst 180 länder/regioner runt om på detta jordklot. Det är en pandemi vars konsekvenser ännu är oöverblickbara. Vårt gemensamma fokus här och nu är att flacka till kurvan, skydda riskgrupper och de äldre och se till att ge sjukvården de resurser som behövs för att den ska kunna klara av sitt samhällsviktiga uppdrag.

Men det är inte allt som görs. Vi ser en historisk våg av varsel på svensk arbetsmarknad. Närmare 38 000 människor har under mars månad fått beskedet att de kan förlora sina jobb. Det kan jämföras med den värsta månaden under 90-talskrisen, då 22 000 människor fick samma besked.

Här döljer sig ett ännu större mörkertal. Varsel för färre än fem personer behöver inte rapporteras till Arbetsförmedlingen, och tusentals människor med provanställningar, behovsanställningar och andra temporära anställningar har redan fått se sina jobb försvinna. Vår ekonomi har fått en efterfrågechock utan dess like.

Fru talman! Vi ser också en våg av konkurser bland företagen. En del av dessa sker naturligt, och många som balanserat på en tunn lina ett tag ser nu inga andra utvägar än att kasta in handduken. Det är i detta ljus som vi ska se de astronomiska stödpaket som bara för någon månad sedan skulle anses vara rena fantasier.

Vi har hittills presenterat fyra krispaket. De är tänkta att lösa den akuta kostnads- och likviditetskrisen. Det är allt från slopat karensavdrag till att staten tillfälligt tar över företagens sjuklöneansvar. Det är sänkta arbetsgivaravgifter för små och medelstora företag, korttidspermitteringar och ett tillgängliggörande av a-kassan för bredare grupper – för att inte nämna alla krediter som på rekordtid tillgängliggjorts för företagen.

Men det kommer inte att räcka. Trots att vi har en av världens mest välskötta ekonomier finns det inte resurser nog att täcka allt bortfall av kassaflöden hos hundratusentals företag runt om i Sverige. Människor kommer att bli arbetslösa. Företag kommer att gå i konkurs. Och älskade familjemedlemmar kommer tyvärr att lämna oss. Det är den krassa verkligheten och ingenting som jag vill sticka under stol med. Men tack vare vårt gemensamma ledarskap och all den fantastiska inneboende kraft som finns i vårt samhälle kommer vi att klara av även denna kris om vi hjälps åt.

Fru talman! Vi arbetar febrilt på alla nivåer för att minska skadeverkningarna av denna pandemi. Vi kommer att rädda hundratusentals arbetstillfällen. Våra hjältar i äldreomsorgen och sjukvården kommer att rädda tusentals liv, och vårt samhälle kommer även framöver att stå robust. Den här resan kommer dock att bli tuff. Men vi kommer både i närtid och de närmaste månaderna att sätta in än mer kraftfulla insatser för att rädda svensk ekonomi. Vi sitter i dagliga möten, framför allt digitala, för att hitta nya kreativa sätt att stimulera svensk ekonomi. Jag kan garantera att jag aldrig har sett människor jobba så febrilt och effektivt som i dessa dagar. Jag känner mig oerhört trygg med att arbetet mot vårt gemensamma mål att lyckas begränsa både smittspridningen och de ekonomiska följderna kommer att vara lyckosamt. Tillsammans kommer vi att klara av detta.

Fru talman! I går kom det rapporter om att flera läkare och sjuksköterskor i Sverige har insjuknat i coronaviruset. Det finns också en enorm oro bland vård- och omsorgspersonal över att lagren av skyddsutrustning gapar tomma. Det gäller i synnerhet de värst drabbade områdena i Sverige.

Vi har ett gemensamt ansvar för att säkerställa en god arbetsmiljö för välfärdens hjältar, som står i frontlinjen och bär Sverige. Vi måste se till att deras insatser uppmärksammas och att det finns tillräckligt med skyddsutrustning i vården och omsorgen.

Slutligen vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 4 i betänkandet. Ta nu hand om er, och ta hand om varandra!

Fru talman! I betänkandet 2019/20:AU10 om arbetsmiljö och arbetstid skulle jag helst vilja yrka bifall till alla våra reservationer, eftersom Vänsterpartiet har så jättemycket bra politik. Jag begränsar mig dock till att yrka bifall till reservation 18, som handlar om arbetstidslagen.

Naturligtvis håller jag med utskottet om att arbetsmarknadens parter har en central roll när det gäller hanteringen av arbetstidsfrågor. Till skillnad från utskottet anser jag dock att det behövs ett tydligare stöd i lagstiftningen som kan utgöra en grund för de förhandlingar och de avsteg som man kan göra i kollektivavtalet. Arbetstagarnas skydd i lagen behöver stärkas på flera olika sätt och på flera områden.

Det behövs ett mänskligare arbetsliv med plats för fler, där människor inte slits ut i förtid utan orkar jobba till pensionsåldern. Ett ökat inflytande för arbetstagarna när det gäller just arbetstidens förläggning och omfattning är därför av central betydelse för att kunna åstadkomma ett hållbart arbetsliv.

Fru talman! Kortare arbetstid, det vill säga en generell arbetstidsförkortning, vore ett avgörande steg i en sådan progressiv, frihetsvidgande utveckling. Jag kan bara beklaga att utskottet återigen stänger dörren till att gå i den riktningen. Jag tycker att det är lite snålt att man inte ens kan tillsätta en utredning med uppdrag att belysa möjligheterna för en generell arbetstidsförkortning.

Fru talman! Vidare är det inte rimligt att arbetstagare ska tvingas betala med sin hälsa och sin fritid för att tillgodose arbetsgivarnas stora behov av flexibilitet och precisionsbemanning, som vid delade turer. Delade turer är en arbetsform som innebär att arbetsdagen delas upp på två eller till och med fler arbetspass med flera timmars uppehåll mellan passen. Varje enskilt pass kan vara kort, men hela dagen kan bli upp till 12, 13 eller 14 timmar.

Problemet med delade turer lyfts bland annat upp av Undersköterskeupproret. Undersköterskeupproret är ett nätverk som bland annat kräver bättre arbetsvillkor för undersköterskor inom just äldreomsorgen. Ett av nätverkets huvudkrav är att avskaffa delade turer i syfte att få mer tid för återhämtning.

De försök som berörda fackförbund, främst Kommunal i det här fallet, har gjort för att begränsa de delade turerna genom avtal har varit bra. Men det behövs även stöd i lagstiftningen, ett förbud eller en grund som kan utgöra en ram för förhandlingar och eventuella avsteg som kan göras i kollektivavtal.

Fru talman! Vi människor är inte anpassade för att vara vakna och arbeta på nätterna, och arbetstidslagen innehåller faktiskt ett förbud mot nattarbete. Man får alltså inte jobba på natten, om inte de avtalsslutande parterna kommer överens om en annan förläggning, såklart. Men annars är det faktiskt den lagen som gäller.

Detta ger arbetstagarna ett visst inflytande över arbetstidens förläggning. Vill arbetsgivaren ändå förlägga arbetstid på natten eller variera veckoarbetstiden måste man förhandla och träffa en överenskommelse om detta med den fackliga organisationen. Det sker också i stor utsträckning. Arbetsgivarna köper ökad flexibilitet och bättre avkastning på sina investeringar genom att erbjuda någon form av kortare arbetstid eller någon ekonomisk ersättning. Natt- och skiftarbete sliter dock hårt på människor, och därför är det väldigt viktigt med en tydlig skyddslagstiftning för personer som arbetar på obekväma och oregelbundna arbetstider.

Fru talman! Enligt 13 § arbetstidslagen ska alla arbetstagare ha minst 11 timmars sammanhängande ledighet under en period om 24 timmar. Det är alltså det som kallas för dygnsvila. I den dygnsvilan, som alla arbetstagare har rätt till, ska tiden mellan 00.00 och 05.00 ingå. Vidare i 13 § i samma lag står det också att natt är perioden mellan 22.00 och 06.00.

Forskningen har visat att människokroppen på natten är mycket mer känslig för störningar och att långa perioder av nattarbete kan vara hälsofarliga för arbetstagaren och faktiskt äventyra säkerheten på arbetsplatsen. Mot bakgrund av detta är det logiskt och nödvändigt att vi har samma definition på vad ”natt” är för någonting. Därför bör 13 § arbetstidslagen ändras så att natt är natt både när vi pratar om dygnsvila och när vi pratar om förbud mot nattarbete.

Fru talman! Ytterligare en angelägen fråga handlar om att förstärka rättigheterna för arbetstagare vars arbetsgivare har omreglerat heltidsanställning till deltidsanställning. Arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses efter en sådan förändring av att arbetstagarna får arbeta så kallad mertid. Man har alltså ett lägre mått, sedan får man ändå jobba mer och så kallar vi det för ”mertid”.

I den norska arbetstidslagstiftningen finns redan sedan 2013 en reglering för att förbättra villkoren för dem som är deltidsanställda. Regleringen ger deltidsanställda som har arbetat mertid rätt att utöka sin anställning. En gång per år räknar man den faktiska arbetstiden, och om den är högre än den avtalade deltiden utökas deltidstjänsten. Man får alltså ett nytt mått.

Vänsterpartiet ser positivt på att det finns fackförbund som driver den här frågan i avtalsförhandlingar och med arbetsgivaren, men för att förbättra villkoren för alla anser vi även här att det behövs en ändring i arbetstidslagen liknande den som finns i Norge.

Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker att regeringen bör tillsätta en utredning för att belysa möjligheterna till en generell arbetstidsförkortning, återkomma med ett lagförslag som begränsar eller gärna förbjuder delade turer, komma med lagförslag om förändring av arbetstidslagen så att natt är natt på samma sätt i samma del av lagtexten och återkomma med lagförslag om att ändra så att deltidsanställda som kontinuerligt jobbar mer än sitt deltidsmått ges rätt till den sysselsättningsgrad som motsvarar den tid man faktiskt arbetar.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag står bakom alla våra yrkanden men väljer att yrka bifall enbart till Kristdemokraternas reservation 14. Den var tidigare på tapeten från Moderaterna. Men jag fick tydligen inget stöd för den.

Fru talman! Tanken med arbetsmiljölagen och det lokala arbetsmiljöarbetet är att förebygga ohälsa och olycksfall. I arbetet ska både arbetsgivare och arbetstagare vara aktiva, och man ska följa alla föreskrifter på området. Att förebygga ohälsa är bra för arbetstagaren, men också för arbetsgivaren och för samhället i stort.

I EU-samarbetet har vi också slagit fast att ett hälsosamt arbetsliv är bra för alla. Vi betonar att om EU ska vara konkurrenskraftigt i omvärlden behöver vi en frisk arbetskraft. Det finns alltså bara en vinn-vinn-situation för alla att göra mer ansträngningar för en god arbetsmiljö ute på våra arbetsplatser.

Fru talman! Just nu är vi inne i ett mycket allvarsamt läge. Vanligtvis brukar vi här tala om stress som orsak till det ökade antalet sjukskrivningar i Sverige. Just nu är alla arbetsplatser mer eller mindre under konstant stress på grund av coronautbrottet. I stort sett alla har fått ett stresspåslag om det så handlar om risken för att mista jobbet, rädslan för att klara familjens uppehälle eller nya sätt att arbeta. Vissa får mindre att göra, och andra får mer att göra. Rädsla för att bli sjuk på jobbet finns i många branscher.

Vi möter till exempel varje dag i medierna beskrivningar om sjukvårdspersonalens stress och oro för sin arbetssituation. Det handlar om hur de ska räcka till för alla patienter men också om skyddsutrustning vid vård av covid-19-patienter. Här är lagstiftningen tydlig, det vill säga att det är arbetsgivarens ansvar att se till att skydda personalen.

Om ett skyddsombud anser att personalen inte kan arbeta säkert kan man till exempel göra ett så kallat skyddsombudsstopp. Men i nuvarande läge, när så många behöver vård, är det naturligtvis inte särskilt enkelt för ett skyddsombud att fatta ett sådant beslut. Men skyddsombuden har nu en mycket viktig roll att värna och kommunicera arbetskamraternas arbetsmiljö. Skyddsombuden ska enligt lagar och förordningar vaka över såväl de fysiska och organisatoriska frågorna som de sociala och psykiska arbetsmiljöfaktorerna.

Personalen ute i sjukvården och äldreomsorgen gör ett fantastiskt arbete i hemtjänsten, på äldreboenden, på sjukhus eller i arbetet med personer med funktionsnedsättning. Därför måste vi se till att de i detta heroiska arbete, som de ställer upp på för oss, kan arbeta säkert.

Många arbetsgrupper behöver redan nu särskilt stöd och avlastningssamtal i arbetet ute i vården, då många arbetar med personer i livets slutskede. Det psykosociala stödet är därför viktigt för att förebygga ohälsa och ska inte underskattas. Ibland kan företagshälsovården vara en del i att ge detta stöd.

Fru talman! Många arbetsplatser har i dag rätt fokus på det systematiska arbetsmiljöarbete som lagen kräver. Det innebär att man systematiskt genomför årliga kontroller av arbetsmiljön och åtgärdar brister som upptäcks. Arbetsgivaren ska samverka med de anställda på arbetsplatsen med skyddsombud men också med utomstående aktörer i rehabiliteringsärenden, såsom Försäkringskassan och företagshälsovården.

Eftersom Arbetsmiljöverket inte kan besöka alla arbetsplatser, framför allt inte nu – vi vet att de vanligtvis inte kan besöka mer än kanske 3 procent av alla arbetsplatser – har vi kristdemokrater lagt fram förslag om att man måste utveckla mer av interaktiva instrument för att kunna redovisa sitt arbetsmiljöarbete. Vi föreslår till exempel att man utreder förutsättningarna för att införa ett system med arbetsmiljödeklarationer som både arbetsgivare och arbetstagare tillsammans tar fram och enkelt genomför.

Jag tror att vi mycket mer måste börja med moderna sätt att granska, kontrollera och redovisa arbetsmiljöarbetet och göra det lättare för arbetsgivare att göra rätt.

Att förhindra dödsolyckor i arbetet måste ha högsta prioritet oavsett regering. Att människor dör på sin arbetsplats är aldrig acceptabelt. Tyvärr har antalet dödsfall i arbetet inte minskat under de senaste åren. Vi har i vår motion och i en reservation fört fram att vi vill ha en nollvision och att regeringen måste göra mer.

Bristande ledarskap, dålig säkerhetskultur, brist på introduktion i arbetet vid nyanställningar och stress i arbetet är några saker som måste analyseras mer. Vi måste öka motivationen hos både arbetsgivare och medarbetare att göra arbetsplatserna säkrare, särskilt för utstationerad arbetskraft, till exempel på våra byggarbetsplatser. För många är det svårt med det svenska språket, och de har därmed svårt att förstå alla instruktioner på arbetsplatsen.

Det är viktigt att regeringen nu ytterligare identifierar vad som behöver göras för att på allvar få ned antalet dödsfall i syfte att uppnå nollvisionen.

Fru talman! När det gäller frågan om regionala skyddsombud har vi i detta betänkande ingen reservation men däremot ett särskilt yttrande om att vi återkommer i denna fråga när vi ska behandla regeringens nyligen framlagda proposition i frågan.

Fru talman! Avslutningsvis ser vi oroande tecken på ett ökande antal sjukskrivningar. Här krävs nu ett brett angreppssätt för att komma till rätta med den negativa utvecklingen och göra allt vad som göras kan, särskilt när det gäller unga personer, när den psykiska ohälsan ökar. Det är den näst vanligaste orsaken till sjukskrivning. Vi kommer säkert att se även andra typer av sjukskrivningar kring stress och oro i samband med coronapandemin.

Yrken med ökad risk för sjukskrivning framträder inom skola, vård och omsorg, områden inom vilka kvinnor är dominerande. Situationen förvärras dramatiskt i den pandemi som vi lever i just nu. Här kommer, som jag ser det, regeringen att behöva ge särskilda uppdrag till Arbetsmiljöverket att granska vårdorganisationen. Men även Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som är ett nationellt kunskapscentrum för forskning och kunskapsutveckling, bör ges uppdrag. De skulle exempelvis kunna se hur det psykosociala stödet till personalen i vård och omsorg fungerar.

Fru talman! I dessa tider känns det nästan lite surrealistiskt att diskutera någonting annat än det som vi alla har på läpparna och i hjärtat och som vi alla tar upp i samtal oss människor emellan.

Men jag vill ändå ägna detta anförande åt att tala om detta betänkande som rör en mycket viktig fråga, nämligen arbetsmiljön. Jag vill då börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Denna debatt handlar faktiskt om en fråga som ytterst påverkar människors liv och hälsa, nämligen vår arbetsmiljö. I dessa coronatider får frågan om god arbetsmiljö en väldigt tydlig extra dimension. Alla de människor som varje dag gör enorma insatser för att samhället trots allt ska fungera hjälpligt riskerar också att utsättas för hälsorisker när de utför sitt viktiga arbete. Det handlar självklart om alla som vårdar och stöttar på sjukhus och äldreboenden. Men det handlar också om bussförare, skol- och förskolepersonal, butiksanställda och många fler. Också för deras trygghet och säkerhet är det självklart av allra största vikt att vi alla hjälps åt för att minska risken för smittspridning genom att följa myndigheternas rekommendationer.

Regeringen har vidtagit en lång rad åtgärder för att mildra effekterna av denna pandemi. En av dem är att man också har fullt fokus på att se till att stötta regionerna att förstärka resurserna till sjukvården, och inte minst att säkerställa att skyddsutrustning finns att tillgå, bland annat genom initiativ inom EU och ett uppdrag till Socialstyrelsen.

Men med detta sagt är arbetsmiljöfrågorna naturligtvis viktiga i alla branscher varje dag året runt. Var och en av oss ska självklart göra vår plikt och gå till jobbet. Men vi har också rätt att komma hem igen i samma skick som när vi gick.

Fru talman! Ingen ska behöva dö på jobbet. Regeringens nollvision är tydlig och förpliktar.

Var tredje dödsolycka i byggbranschen sker på arbetsplatser där skyddsombud i dag inte har tillträde. Nu går regeringen fram med ett förslag om att ge regionala skyddsombud tillträde till alla arbetsplatser som har kollektivavtal. För oss är de regionala skyddsombuden viktiga. Ja, deras arbete kan ytterst handla om liv eller död. Jag hoppas att riksdagen ska stödja regeringens proposition, som kommer att behandlas här i riksdagen senare i vår.

Fru talman! De flesta arbetsgivare vill självklart erbjuda en god och säker arbetsmiljö för sina anställda i god samverkan med fack och skyddsombud. Men på svensk arbetsmarknad finns dessvärre också en annan kategori arbetsgivare som utnyttjar människor, smiter från skatten och bryter mot i princip alla lagar och regler, inklusive arbetsmiljölagen. Skurkföretag som de här har ingen plats på svensk arbetsmarknad. Myndighetssamverkan för att minska arbetslivskriminaliteten är därför oerhört viktig.

På uppdrag av regeringen genomförde åtta myndigheter förra året över 2 000 oannonserade kontroller mot företag som misstänks ha utnyttjat arbetskraft eller begått andra brott. Drygt ett av tio kontrollerade företag tvingades att stänga hela eller delar av sin verksamhet på grund av de brister som upptäcktes. Ett nittiotal byggen hade arbetskraft som jobbade illegalt eller inte var anmälda till utstationeringsregistret. Över 10 miljoner kronor i sanktionsavgifter har utfärdats.

De här kontrollerna är viktiga och ska fortsätta och bli fler. Regeringen har också tillsatt en utredare med uppgift att se över hur arbetet ska bedrivas i framtiden, vilket utskottet välkomnar.

Den psykiska ohälsan är ett stort och ökande problem. Arbetet med att skapa långtidsfriska arbetsplatser och stärka det organisatoriska och sociala arbetsmiljöarbetet är mycket angeläget. Inte minst gäller det kvinnors arbetsplatser.

Fru talman! Arbetsmiljöarbetet är ett gemensamt ansvar för arbetsgivare, anställda, parterna och staten. Att följa forskning och bygga och samla kunskap är viktigt för att utveckla ett framgångsrikt arbete. Stöd, råd och regler tillsammans med inspektioner och sanktioner krävs för att säkerställa att arbetet bedrivs på ett tillräckligt bra sätt. Därför är det väldigt glädjande att regeringen den senaste mandatperioden har skjutit till över 100 miljoner årligen till arbetsmiljöarbetet, till skillnad från Alliansen som med stöd av SD på sin tid skar ned resurserna till Arbetsmiljöverket och lade ned Arbetslivsinstitutet.

År 2006 jobbade ca 350 inspektörer på Arbetsmiljöverket, 2015 var siffran nere i 240. Förra året hade verket åter ökat till 280 inspektörer, och ytterligare resurser tillförs i år. Mynak, som är en myndighet som ska följa arbetslivsforskningen, har tillskapats.

För regeringen är arbetet för en god arbetsmiljö högt prioriterat, med all rätt. Också utskottet kommer även i fortsättningen att ha frågan högt på dagordningen.

Fru talman! Tack, Anna Johansson, för ditt anförande!

Vi behöver verkligen fördjupa frågan om arbetsmiljö just nu, för det känns som att den står väldigt högt på dagordningen. Många svenskar är också engagerade i det som händer ute på våra sjukhus och vårdinrättningar i dag just när det gäller skyddsutrustning. Jag tror inte att någon hade kunnat förutspå den situation som vi är i, så jag ska inte lägga något slags ansvar på Socialdemokraterna i det här skedet. Men jag har inte hört så jättemycket från ministrarna nu när det gäller särskilda insatser. Man skulle till exempel kunna ge i uppdrag till Arbetsmiljöverket eller Myndigheten för arbetsmiljökunskap att redan nu börja se till att det psykosociala stödet till personalen fungerar, men också följa olika arbetsgrupper för att i efterhand kunna dra slutsatser om hur vi kan förbättra för framtiden och ha en bättre beredskap även när det gäller arbetsmiljösituationen.

Vi har ju haft en situation när det gäller skyddsmaskerna. Arbetsmiljöverket sa först att de inte var godkända av EU och därför inte fick användas. Sedan har man ändrat sig. Det är oerhört viktigt att Arbetsmiljöverket förstår allvaret i situationen.

Jag undrar om Anna Johansson kan säga om regeringen kommer att ge några uppdrag till sina myndigheter nu för att garantera en bra arbetsmiljö redan nu men också för framtiden.

Fru talman! Tack, Désirée Pethrus, för frågan!

Jag är helt övertygad om att den pandemi och den omvälvande samhällskris som vi just nu går igenom kommer att ge upphov till ganska många frågor om hur vi organiserar oss, hur vi säkerställer att samhället har resurser, inte bara när det är soligt och glatt utan också när det blåser till ordentligt.

Det har ju blivit uppenbart att det finns brister i till exempel tillgången till medicinförråd. Désirée Pethrus tidigare partiledare var ute så sent som i dag och reste vissa tvivel kring om det var så klokt en gång i tiden att privatisera apoteken utan att säkerställa ett ansvar för tillgången till mediciner. Den typen av frågor kommer säkert att resas, så den diskussionen tror jag att vi båda kommer att delta i med liv och lust. Men just nu är nog inte tiden för att utvärdera utan att försöka hantera situationen så väl det går.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen, dagligen skulle jag nog säga, sagt att man i det här läget egentligen inte avvisar några åtgärder. Man försöker ha ett så brett anslag som möjligt med fokus på att hindra smittspridning, rädda liv och hälsa men också mildra konsekvenserna för jobben, för företagen och för Sverige som nation.

De myndigheter som arbetar med till exempel arbetsmiljö har ju ett uppdrag. De har sin instruktion och sitt regleringsbrev. Om det därtill krävs ytterligare uppdrag är jag övertygad om att regeringen kommer att tillse att sådana kommer. Men till största delen ska de som arbetar under den här krisen göra det som normalt ingår i deras ansvarsområde, och för Arbetsmiljöverket handlar det om att säkerställa en god arbetsmiljö.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Vi är säkert överens om att de insatser som görs nu från olika myndigheter är väldigt bra. Min fundering är ändå om det inte redan nu är dags att börja med en del av arbetsmiljöarbetet för att säkra upp att det fungerar, för det är ju väldigt svårt i dag för ett skyddsombud på till exempel ett sjukhus att säga: Jag tänker stoppa arbetet. Hur ska ett skyddsombud agera i en situation med en pandemi? Det är ju näst intill omöjligt att använda skyddsombudsstoppet som regelverk. Därför tänker jag att det kanske ändå är bra att Arbetsmiljöverket får lite särskilda uppdrag redan nu, både för att agera och för att senare reagera. Jag tror att vi behöver både och: särskilda uppdrag nu men också senare. Det är mer det som är mitt syfte med min frågeställning.

Det som jag lade ut på Twitter var just om skyddsmaskerna som fanns men inte fick användas. Nu har Arbetsmiljöverket ändrat sig. Men man måste ju förstå och lyssna på personalens oro för att de själva ska bli smittade. Tidigare har vi mest pratat om en nollvision för dödsfall i byggbranschen, men nu måste vi även ha det i fokus i vården.

Jag hoppas att Anna Johansson tar med sig till sina ministrar att det kanske redan nu kan behövas några särskilda uppdrag till myndigheterna.

Fru talman! Att säkerställa en god arbetsmiljö är viktigt, som jag sa i mitt anförande, i alla branscher, varje dag och året runt. Att införa ett skyddsstopp är ju alltid ett väldigt allvarligt ingrepp. Också i andra sammanhang där det kan handla om liv och hälsa ska det naturligtvis vägas mot personalens arbetsmiljö. Även om det är en väldigt extrem situation är det en frågeställning som skyddsombud ställs inför, särskilt i vissa branscher.

Jag tycker att det är självklart att Arbetsmiljöverket, i synnerhet i en sådan här väldigt svår och ansträngd situation, gör sitt yttersta för att säkerställa att arbetsgivare, skyddsombud och andra får det stöd som krävs för att göra korrekta bedömningar och säkra liv och hälsa för både patienter och personal utan att regeringen behöver ge ett extra uppdrag. Men skulle det vara så att det behövs är jag övertygad om att regeringen inte är främmande för att titta över även den möjligheten. Som sagt var: Tiden för utvärdering är inte nu, men det kommer en sådan tid också.

Jag tror att det i den här situationen är oerhört viktigt att alla, oavsett om det är statliga eller andra organisationer eller enskilda, hittar sätt att både stötta varandra så mycket det över huvud taget är möjligt och faktiskt göra det som krävs och vara så flexibla som möjligt. Detta ställer oss inför situationer som vi inte tidigare har prövats i, och det ställer naturligtvis oerhört stora krav på både flexibilitet och klokskap.

Fru talman! I de extraordinära tider vi befinner oss i behöver vi förstås också, som vi gör i dag, kunna hantera ordinära ärenden där det är möjligt. Men detta låter sig knappast göra utan att man också reflekterar över vad den här krisen säger om en del underliggande problem och styrkor i vårt samhälle.

En sådan lärdom, som borde ha blivit tydlig för allt fler, är att den enskildes otrygghet eller bristande förankring i eller förtroende för de system som finns för att knyta oss närmare varandra är och blir ett samhällsproblem. Om människor är ekonomiskt pressade att gå till arbetet när de är sjuka drabbas de själva men också många andra. När tiotusentals i vårt land har otrygga anställningar på timbasis och inte kan säkra en inkomst från en dag till en annan – för övrigt en typ av anställningar som under många år har hejats fram av många i denna kammare – har vi tiotusentals enskilda problem i hushåll runt om i Sverige, men vi har också ett bredare samhällsekonomiskt problem.

Detsamma ser vi när arbetslöshetsförsäkringen urholkats, Arbetsförmedlingen avlövats och personal inom vården, särskilt här i Stockholmsområdet, länge har utsatts för olika marknadsexperiment. Detta är sådant som har gett upphov till oro och press för många enskilda, men det är också sådant som har gjort vårt samhälle skörare och mer utsatt.

Vi har de senaste veckorna kunnat se regeringen och dess samarbetspartier upptäcka vissa av dessa problem – bättre sent än aldrig – och agera kraftfullt för att hantera dem åtminstone temporärt. Det är gott så. Men också alla de dagar i framtiden när vi förhoppningsvis inte befinner oss i en global pandemi kommer vi att behöva ha starka och flexibla trygghetssystem i bred mening, så att vi kan hjälpa varandra i det här samhället till mer frihet och välstånd.

En annan allmän reflektion som man kan göra i dessa kristider är att det är väldigt viktigt med välfungerande myndigheter men att det samtidigt är långt ifrån tillräckligt. Vårt samhälle visar sig från sin bästa och starkaste sida när det också finns andra organiserade strukturer som ser till att bära upp lagar, förordningar, rekommendationer, praxis och folkvett, för den delen. För oss som är särskilt intresserade av arbetsmarknadsfrågor är detta en gammal och avgörande insikt. Den svenska modellen är konstruerad på just detta sätt – en modell som vi har all anledning att vara stolta över, värna och utveckla.

På det område som det här betänkandet berör, arbetsmiljö och arbetstid, finns det lagar och regler för att skydda liv och hälsa, som har utvecklats över tid för att göra detta så bra som möjligt. En del av dem är dispositiva eller semidispositiva; man kan alltså komma överens om andra regler i avtal. Detta ger en väldig flexibilitet.

Men oavsett om regler finns i lag eller avtal finns det en myllrande verklighet där ute, där den faktiska efterlevnaden av reglerna och det som går därutöver – det som inte är förbjudet eller påbjudet men ändå kan vara bra eller dåligt – inte kan skötas av någon enskild myndighet. Det behöver göras på arbetsplatserna och, så att säga, sätta sig i väggarna.

Som tur är har vi ett väl genomtänkt och på många sätt väl fungerande system för detta, som man i många andra länder och i internationella organisationer ser med viss avund på. Det är det svenska systemet för skyddsombud, ett system som bygger på några grundläggande insikter. Det handlar om dels det jag var inne på, behovet av närvaro på arbetsplatserna för att kunna följa upp arbetsmiljöfrågor, dels det faktum att arbetsgivaren, som har ett arbetsmiljöansvar och även tillsammans med arbetstagarna ett gemensamt intresse av en fungerande arbetsplats, samtidigt i vissa situationer har en intressemotsättning gentemot arbetstagarna. Skyddsombudsinstitutet är ett sätt att hantera just denna komplexa och ibland motsättningsfyllda verklighet så att vi kan få ett systematiskt arbetsmiljöarbete på arbetsplatser som är både små och stora och på både industrier och kontor.

Det är mot denna bakgrund mycket förvånande, för att uttrycka det milt, att det har pågått ett slags kampanj från högern och ytterhögern mot den här modellen. När arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv för några år sedan luftade sin vilja att riva ned den här modellen uppfattade de flesta, tror jag, både på den fackliga sidan och inom de professioner som finns på arbetsmiljöområdet, detta som svårbegripligt och möjligen som ett utslag av missriktat effektsökeri. Men nu har vi också sett de här idéerna finna sin väg in i riksdagsmotioner från flera partier.

Jag hoppas naturligtvis på en tillnyktring på det här området när verkligheten så tydligt visar att vi behöver stärka arbetet med arbetsmiljöfrågor, inte torpedera det. Det finns i närtid en god möjlighet för högerpartierna att ta sitt förnuft till fånga och visa nödvändig respekt för arbetstagarnas säkerhet och arbetsmiljö eftersom regeringen äntligen har kommit med den proposition som bland andra vi i Vänsterpartiet länge har efterlyst.

Det handlar om att det ska vara möjligt för regionala skyddsombud att verka också på företag med kollektivavtal, även om det inte råkar finnas någon medlem i den avtalsbärande organisationen på företaget. Detta spelar stor roll inte minst i branscher där det har funnits mycket av osäkerhet, konstigheter och fuffens. Jag hörde tidigare talare vara oroliga för att det har förekommit dödsolyckor på svensk arbetsmarknad, och det är där de riskerar att förekomma som allra mest. Detta är då en bra sak som man kan rösta för i riksdagens kammare i stället för att bara uttrycka oro.

Från Vänsterpartiets sida vill vi utveckla skyddsombudsinstitutet. Vi har flera förslag som handlar om bland annat skyddsombudsutbildningens längd och möjligheten att utdöma sanktionsavgifter om skyddsombudet inte har fått vara med vid riskbedömningen. Detta kan man läsa om i vår motion och våra reservationer.

Till sist: Respekten för liv och hälsa behöver vara stark där människor går till arbetet för att tjäna ihop till sitt levebröd och samtidigt skapa det välstånd och den välfärd som gör oss alla rikare. Sverige behöver därför stärka det systematiska arbetsmiljöarbetet. Det betyder att angreppen på skyddsombudsinstitutet måste slås tillbaka, att regionala skyddsombud ska få utökad tillträdesrätt och att skyddsombuden i allmänhet behöver få större möjligheter att göra sitt viktiga arbete på arbetsplatser runt om i hela vårt fina land.

(Applåder)

Fru talman! I dag befinner vi oss i en hälsokris, men samtidigt i en miljökris. Dessa kriser pågår parallellt och med olika hastigheter. Det finns de som målar upp den här krisen som ett bevis för att miljörörelsen eller Miljöpartiets politik är förödande. Men det finns en mycket stor skillnad som jag vill gå in på i dag.

Fru talman! Det är sant att klimatet gynnas av att vi flyger mindre, shoppar mindre och producerar mindre. Men det är stor skillnad på politik och pandemi. Hela vår politik bygger på att vi vill undvika stora kriser och hitta andra vägar fram.

Mat och vatten är något som vi tar för givet i dag, men vi vet inte hur mycket vi kan fortsätta att räkna med det i framtiden. Klimatkrisen för med sig torka, bränder, vattenbrist och missväxt. Industrialiseringen av naturen för med sig monokulturer och minskad resiliens, artutrotning och ett mycket sårbart samhälle.

Risken för pandemier kommer bara att öka med avskogningen, med den grymma djurindustri som har blivit norm och med handeln med vilda djur. I dag står människan för 36 procent av biomassan på land, medan domesticerade djur som vi äter, såsom kor och grisar, står för ca 60 procent. De vilda djuren har vi reducerat kraftigt, och de står i dag för 4 procent av världens biomassa.

Fru talman! I Miljöpartiet har vi i stället utformat en visionär politik, en framtid att längta efter. Och en av de absolut lägst hängande frukterna handlar om hur mänskligheten väljer att använda sin tid, intelligens, kreativitet och utvecklingsförmåga.

Vi står inför stora och viktiga uppgifter att ta oss an, men enligt dagens rådande system frigörs inte alltid våra goda krafter för samhällets bästa. I stället har vi designat ett ekorrhjul som vi måste springa i, minst 40 timmar i veckan. Tidsbristen är utbredd bland dem som har en heltidsanställning, och livspusslet är en ständig utmaning. För dem utan anställning är tidsöverflödet en viktig ingrediens i utanförskapet och ohälsan.

Fru talman! Vad vi har gjort de senaste decennierna är att plocka ut produktivitetsökningen som löneökningar och vinstutdelningar. Det finns forskning som menar att om vi i stället hade satsat på att växla in produktivitetssprånget i kortare arbetstid skulle fyra timmars arbetsdag ha kunnat förverkligas.

I Miljöpartiet vill vi korta arbetstiden stegvis till sex timmars arbetsdag och ta upp den kamp som Sveriges alla partier utom Moderaterna var överens om när arbetstiden kortades till 40-timmarsvecka 1973. Förutom att det blir mer tid att leva och ägna sig åt det som man tycker om och skapa relationer med nära och kära bär det med sig en enorm vinst för miljön.

Fru talman! Forskning visar ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar per person och invånarnas ekologiska fotavtryck: Ju mer utfört arbete, desto större miljöbelastning. En studie från 2012 baserad på 29 OECD-länder mellan 1970 och 2007 visade att en minskning av arbetstiden med 10 procent leder till en minskning av vårt ekologiska fotavtryck med 12 procent och vårt koldioxidavtryck med nästan 15 procent.

Fru talman! 40-timmarsveckan är inte ristad i sten. Vad som är normal arbetstid per vecka är något som vi bestämmer tillsammans. I dag är det normalt att ha konsumerat upp planetens resurser redan i maj, och det är normalt att bränna ut sig i ung ålder. Frågan är om det som är normalt i dag verkligen är bra och eftersträvansvärt. Vi kan faktiskt välja att ändra normen och korta arbetstiden. Detta skulle minska stressen och öka välbefinnandet i samhället samtidigt som vi mycket effektivt skulle minska våra ekologiska fotavtryck.

Fru talman! Jag vill börja med hur viktigt det är med ett arbete, alltså hur stor del av självförsörjningen som är en människas frihet. Om man inte har ett arbete eller en självförsörjning är man inte fri. Vi ser det på politikområde efter politikområde.

Det måste vara så att var och en har rätt att vara säker på sin arbetsplats. Det kan inte vara så att människor ska behöva fara illa på olika sätt på sin arbetsplats. Därför, fru talman, har vi i motion 2748, för den som känner sig trugad att läsa i efterhand, lagt fram förslag om starkare förebyggande arbete, om visselblåsarfunktioner, om arbete för en förbättrad arbetsmiljö, om att se till att folk inte far illa och om att bekämpa stress och psykisk ohälsa. Detta är något som är extra aktuellt nu i coronatider när kanske särskilt de individer – de tappra människor – som jobbar dag och natt i vår vård förmodligen känner stor oro och definitivt kan erfara stress och psykisk ohälsa. Detta har vi i Liberalerna lagt fram en massa förslag om.

Fru talman! Jag skulle vilja uppehålla mig vid vår reservation nr 10, som jag vill yrka bifall till. Den handlar om skyddsombuden. Vi i Liberalerna vill att systemet med skyddsombud ska moderniseras.

Regeringen vill bredda systemet med regionala skyddsombud. Vi menar att detta är lite märkligt. Först måste man ju titta på och utreda hur systemet fungerar i dag. Vi menar att man inte bara kan bredda ett system hur som helst innan man har utvärderat hur det funkar. Regeringen vill påtvinga att skyddsombuden ska göra fler kontroller på arbetsplatser i stället för att de som jobbar och faktiskt är på arbetsplatserna själva får bestämma vilka som ska vara skyddsombud.

Jag tycker att det är märkligt. Om man värnar om rätten för dem som arbetar borde man också värna om förankringen av skyddsombuden och att de skyddsombud som finns på en arbetsplats förstår vad det är för en arbetsplats, förstår vad som gäller just där och förstår vilka arbetsförhållanden som är relevanta att granska och förhålla sig till. Då borde man vilja ha ett system där arbetarna själva får välja sina skyddsombud snarare än att man breddar ett system där ombuden kommer utifrån och gör kontroller på arbetsplatser där det redan finns kollektivavtal.

Fru talman! Om man vill modernisera systemet med skyddsombud och se till att det utvecklas på ett bättre sätt än det som kommer att diskuteras senare under våren, vilket Liberalerna kommer att återkomma till och såklart följa upp med ännu mer politik när regeringens proposition behandlas, bör man rösta på vår reservation nr 10, för att modernisera systemet. Folk måste själva få välja. Vi kan inte ha ett system där kontroller påtvingas utifrån på det sätt som föreslås.

Fru talman! Det är många gånger lite besvärligt i debatter om arbetsmarknadsfrågor med ledamöter från Liberalerna därför att man inte riktigt vet om det som i föreningssammanhang brukar kallas sakupplysning är det som är nödvändigt eller om det är en politisk replik man ska ta.

Det som Joar Forssell beskriver tyder på att han på något sätt har vänt upp och ned på den faktiska situationen på arbetsmarknaden och på vad hans eget förslag går ut på. Skyddsombuden väljs ju av dem som är på arbetsmarknaden. Det är själva poängen med att ha skyddsombud, vilket jag pratade länge om i mitt anförande.

Man har alltså skyddsombud som väljs av den lokala skyddsorganisationen, och då har man vissa rättigheter och möjligheter. Sedan finns det något som heter regionala skyddsombud, och deras roll är att finnas på plats, av två skäl: dels att kunna vara med och framför allt hjälpa till vid byggandet av lokala skyddskommittéer där sådana inte finns, dels att kunna se till att en del av de skyddsåtgärder som arbetstagare har rätt till kan tillgodoses på arbetsplatsen, även i de fall där lokala skyddskommittéer inte finns. Det är ett slags backup och hjälp till att just den typ av personer som Joar Forssell efterlyser ska kunna finnas på platsen.

Liberalerna har, i likhet med bland andra Sverigedemokraterna, föreslagit att systemet ska tas bort eller ändras i grunden. Detta är beklagligt, och det hoppas jag att också Joar Forssell så småningom kan beklaga.

Fru talman! Det kommer jag inte att beklaga. Vi i Liberalerna vill att så mycket makt som möjligt ska ligga hos den enskilde. Den samlade vänstern – inte bara Ali Esbati – vill som vanligt att makten ska ligga koncentrerad hos andra.

I detta förslag, som kommer att återkomma under våren och som våra två partier i någon form kommer att debattera om igen, vill man inte bara bredda ett system som inte är ordentligt utrett och utvärderat, utan man vill också öka tillträdesrätten till arbetsplatser där kollektivavtal gäller även om de som arbetar där själva valt att inte bli medlemmar i facket. För mig låter det där helt absurt. Var och en måste självklart själv få välja om man vill vara med i facket och vem som representerar en själv och ens intressen.

Vänstern verkar av identitetspolitiska eller andra skäl ständigt tro att någon annan ska kunna representera en själv än den man själv har valt. Detta är helt bisarrt. Ett regionalt skyddsombud kan inte komma utifrån och representera någons intresse bara för att denne råkar vara en person som arbetar och får lön. Tvärtom måste var och en själv, på arbetsplats efter arbetsplats, få välja om man ska vara med i facket, om man ska välja ett skyddsombud och vilket skyddsombud det i så fall ska vara. Vi ska inte flytta makt och koncentrera den någon annanstans än hos den enskilde.

Vänsterpartiet och den samlade vänstern landar gång på gång i samma gamla hjulspår. Jag tycker att ni borde backa och utvärdera systemet innan ni går fram med nya förstärkningar och breddningar.

Fru talman! Jag noterar att Joar Forssell försöker dölja sitt bristande engagemang för människors hälsa på arbetsplatserna men också bristande kunskaper om hur det faktiskt fungerar på den svenska arbetsmarknaden genom att hetsa upp sig i talarstolen. Det funkade ganska dåligt tycker jag. Nu är det kanske inte min roll att utvärdera det.

Jag och många andra tror inte att man som arbetstagare får mer makt och inflytande om det finns en risk för att råka ut för arbetsplatsolyckor eller om man är på en arbetsplats där det inte finns något arbetsmiljöarbete. Det brukar normalt sett vara tvärtom, det vill säga att man får minskad makt och minskat inflytande i sådana situationer.

Regionala skyddsombud finns till för att kunna vara på plats och hjälpa till att bygga ett lokalt skyddsarbete med dem som finns på arbetsplatsen. De ska också kunna bidra till att säkra en del rättigheter för arbetstagare där sådana skyddskommittéer ännu inte finns.

De konkreta arbetsplatser där man är täckt av ett kollektivavtal men där inga medlemmar finns är normalt sett arbetsplatser där det finns många utländska arbetstagare. Det kan vara personer som på goda grunder eller bara på grund av missförstånd inte vågar vara med i en fackförening. Dessa personer ska man värna från att få en bättre arbetsmiljö, tycker Joar Forssell och Liberalerna. Detta är den uppochnedvända världsbild som Liberalerna sitter på, och dessvärre smittar den av sig på regeringens arbete.

Nu har dock regeringen lagt fram denna proposition, och vi kommer att vara för den.

Fru talman! Det är absurt att Ali Esbati tar replik i denna debatt utan att ha läst vår motion om arbetsmiljö och att stärka rollen på arbetsmarknaden för den som arbetar. Vi har förslag på förslag om att stärka den enskilda personen som arbetar, att stärka rätten att inte fara illa på arbetsmarknaden och att stärka rätten till psykiskt och fysiskt välmående när man arbetar på svensk arbetsmarknad.

Skiljelinjen i debatten, fru talman, är om man tycker att var och en ska få bestämma själv eller att Ali Esbati och hans vänsterkompisar här i kammaren ska bestämma vem som ska komma utifrån genom ett system som inte är tillräckligt utrett. De vill bredda detta på arbetsplatser där kollektivavtal finns och funkar så som svensk arbetsmarknad ska funka men där man valt att inte gå med i facket. Där ska man utsättas för att någon kommer utifrån och börjar diktera, trots att man själv inte har valt detta.

Fru talman! Som vanligt tror Vänstern att de kan sitta på höga hästar och representera människor i stället för att folk själva får välja vem som ska vara deras skyddsombud så att de får en rimlig förankring på den egna arbetsplatsen. Det är inte, fru talman, Vänsterpartiet som står på arbetstagarnas sida, utan det gör Liberalerna. Vi anser att var och en själv ska få bestämma över sitt eget liv, själv välja vilket jobb man tar, själv välja vilka föreningar man är med i och själv välja vem som representerar en som skyddsombud. Det ska inte Vänsterpartiet göra.

Fru talman! Vänsterpartiet kommer dessutom med en bisarr anklagelse om att Liberalerna har gått ihop med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har kanske visserligen för avsikt att rösta på Liberalernas förslag, vad vet jag? Något som däremot är ett faktum inom svensk arbetsmarknadspolitik är att den samlade vänstern går ihop med Sverigedemokraterna och försöker stänga ute utländsk arbetskraft. Det sker till exempel genom utstationeringsdirektivet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)