Ändring av rambeslut om bekämpande av terrorism

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 2. Kampen mot terrorism är oerhört viktig eftersom det är en kamp för de mänskliga fri- och rättigheterna. Det är just därför det är så viktigt att det finns en balans mellan de lagar som stiftas för att bekämpa terrorismen och de inskränkningar dessa lagar innebär för den personliga integriteten. Det här rambeslutets rekvisit vid uppmaning till terroristbrott menar vi socialdemokrater är problematiskt, eftersom det kan innebära ytterligare kriminalisering på ett område som ligger väldigt nära tryck- och yttrandefriheten. Jag säger "kan" eftersom vi inte vet. Det vi i dag tar ställning till är ramlagstiftningen. Vad konsekvenserna blir för svensk rätt får vi reda på när regeringen återkommer med följdlagstiftningen. I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att påminna om hur den nuvarande borgerliga majoriteten agerade när förra regeringen inte presenterade följdlagstiftning samtidigt som rambeslut togs. Den första påminnelsen lyder så här: "Fru talman! Vi moderater tycker att det är viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslut på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslut. Riksdagen kan inte med gott samvete abdikera från sitt grundläggande ansvar för lagstiftningen." Den andra påminnelsen lyder så här: "Trots att ingreppen i svensk lagstiftning kan bedömas som rätt långtgående har regeringen varken när det har gällt tidigare beslut eller när det gäller det som riksdagen i dag behandlar lagt fram förslag till lagändringar. Det är, för att tala klartext, skrämmande." Den tredje påminnelsen lyder som följer: "Min ambition är att i större utsträckning än vad som hittills varit fallet presentera den lagstiftning som krävs för genomförandet i nationell rätt av rambeslutet i samband med att riksdagens godkännande inhämtas. Jag ska därför se över de rutiner och arbetsmetoder som tillämpas i förhandlings- och lagstiftningsarbetet." Jag har citerat nuvarande justitieminister Beatrice Ask, som tyvärr inte är här i dag. Jag hoppas att hennes partikamrater och regeringsunderlaget kan svara på varför de här ambitionerna, som då var så högtravande och så viktiga, inte gäller längre. Vi kan nog alla konstatera, i det här ärendet liksom i andra, att Beatrice Asks ambitioner inte faller särskilt väl ut. Det är tråkigt. Det är dåligt för demokratin när makthavare lovar stort och håller tunt. Jag vill också påminna om att vi som parlament har makt och ansvar. Genom att i enlighet med vår reservation rösta ja till det tillkännagivande som ska skydda svenska grundlagsfästa mänskliga fri- och rättigheter kan vi alla här i dag ta vårt ansvar som parlamentariker. Precis som den nuvarande justitieministern Beatrice Ask sade när hon var i opposition: Inte vill väl regeringsunderlaget abdikera från sitt grundläggande ansvar som lagstiftare?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 och lyfta fram ett antal för oss miljöpartister viktiga frågor i detta ämne. När vi tittar på texten i betänkandet som utskotten har författat ser vi att det är flera olika frågetecken. Ett är när vi går igenom på vilket sätt vi ska balansera kraven på effektiva åtgärder mot terrorism, det vi alla vill bekämpa, för det är precis som föregående talare sade den kanske största inskränkningen mot mänskliga fri- och rättigheter. Den balansen är helt beroende av på vilket sätt vi väljer att ta oss an olika åtgärder. När vi tittar på de saker som läggs till, just utvidgningen av rambeslutet, ser vi att det är offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften och utbildning för terroristsyften. Det är framför allt den första av dessa utvidgningar som vi från Miljöpartiet har problem med, nämligen offentlig uppmaning till terroristbrott. Vi ska till att börja med vara medvetna om att direkta uppmaningar i dag är allvarliga brott som är och bör förbli olagliga. Det råder ingen tvekan om det från vår sida. Men när man ytterligare ska precisera lyckas man med det motsatta, nämligen att vara än mer oklar. Man använder sig av en väldigt bred och oprecis definition, vilket är väldigt olyckligt just när det gäller vad en person får säga eller skriva. Man är alltså inne på just det man säger sig vilja balansera, nämligen människors tryck- och yttrandefrihet. I den promemoria som det här baseras på ser vi att det finns en anledning till hur man författar texter. Där står att man i samband med det här rambeslutet menar att det inte skulle behövas någon ändrad lagstiftning i Sverige med anledning av kriminaliseringen. Efter påpekanden av ett antal remissinstanser skriver regeringen senare i propositionen att det inte kan uteslutas att vissa lagändringar behövs. Gott så! Det är bra att regeringen tar till sig denna kritik. I dag ser vi dock att man i betänkandet skriver att regeringen bedömer att det för att genomföra rambeslutet i Sverige är nödvändigt med lagändringar, alltså en förskjutning inte bara i gradskillnad utan väsensskilt från hur man avser att behandla detta. Om det nu inte är ordentligt utrett och det inte finns några förslag på vad det här kan innebära i form av lagändringar, varför går man då vidare? Jag skulle vilja ta upp ett annat problem, nämligen att det i betänkandet står att en konsekvens av genomförandet av rambeslutet just vore att "nya regler om terroristbekämpning inom EU fördröjs och därmed även den förbättring av det straffrättsliga regelverket som rambeslutet förväntas medföra". Vad är det som ska förbättras? Vad är det som ska bli så mycket bättre att det inte kan vänta tills en genomgripande utredning kan visa på hur effektiva de här medlen har varit tidigare? Regeringen anför ju i propositionen att antagandet av rambeslutet avsevärt skulle fördröjas om regeringen före godkännandet skulle ta fram ett fullständigt beredningsunderlag beträffande de lagändringar som kan krävas för genomförandet av rambeslutet, alltså exakt det vi skulle vilja från Miljöpartiets sida. Just fördröjningsproblematiken tycker man kan föranleda att inte lägga in sitt veto. Man är från regeringens sida väldigt stolt över, vilket jag tycker att man ska vara, att man har lyckats få till ett undantag, men vad är det undantaget egentligen värt? Om vi tittar på de olika remissvar som finns att tillgå kan vi se att en del av dem just har tagit upp hur vi i praxis faktiskt förlorar det vi i teorin, i lagtexten, tror att vi har vunnit. När terroristlagstiftningen och dess tillämpning måste utvärderas praktiskt och analyseras innan det straffrättsliga tillämpningsområdet utvidgas brukar man i den här typen av fall faktiskt vilja ha en grundläggande genomgång av hur effektivt det har varit. Om jag nu ska ta upp också ett annat område där man i grunden pratar om ett straffansvar kan jag som exempel ta när man talar om att försvara kristendomen eller bekämpa de otrogna, vilket förekommer i olika typer av texter. Det kan enligt den text som vi har att fatta beslut om uppfattas olika beroende på hur mottagaren uppfattar uppmaningen. Det kan egentligen aldrig vara korrekt i den här typen av beslut att vi har ett väldigt oklart resultat, inte beroende på det avsändaren säger, hur han eller hon säger detta och vem han eller hon är utan på hur mottagaren hanterar budskapet. Plötsligt har vi ett godtycke som jag har hört flera av de borgerliga partiernas företrädare säga att vi ska komma bort ifrån, just det godtycke som gör att vi faktiskt kommer in på yttrandefrihet och grundläggande mänskliga rättigheter, just att det inte ska få finnas något godtycke. Det ska inte få finnas godtycke i hur människor uppfattar ett meddelande, ett uttalande eller en text. Det ska inte få finnas ett godtycke som gör att skillnaden mellan det som framförs och hur mottagaren uppfattar det kan vara häkte i tre månader. Det är det vi har sett den senaste tiden, fru talman, att godtycket i sig är en osäkerhetsfaktor när det gäller rättssäkerheten. Vi i Sverige ska försvara vårt rättssamhälle och vara tydliga med att vi faktiskt inte tycker att metoder som leder till fruktan ska användas vare sig av stater eller för den delen mellanstatliga organisationer. När vi säger att vi ska skydda hela den grupp som kan utsättas för detta och skydda de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna genom att stoppa, genom att bekämpa och genom att motverka terrorism får vi inte ta till den här typen av uttalanden, den här typen av texter, för då gör vi oss skyldiga till det vi säger att vi vill övervinna.

Fru talman! I dag finns det inget reellt terrorhot mot Sverige som land. Varför ska vi då hålla på och ändra terroristlagstiftningen så att den även ska inkludera offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering och utbildning för terroristsyften? Sverige är och har länge varit ett land som i princip har varit fritt från terrordåd. Ändå kan vi inte sitta still och tycka att allting är bra. Det är bevisligen så att människor som har levt i Sverige har medverkat till terrordåd i andra länder. Det finns också svenskar som rekryterats i Sverige till terrorism. Och vad är det som säger att framtiden kommer att vara som dåtiden har varit? För bara ett par år sedan kunde väl ingen tro att Danmark som land skulle vara ett hatobjekt för våldsglorifierande islamister. Så kom det några bilder som publicerades i en tidning, och med ens brändes danska flaggor, ambassader stormades och terrorhotet mot Danmark var helt plötsligt ett verkligt hot. Det är väl egentligen en tillfällighet att det här hände i Danmark, inte i Sverige. Dessa bilder kunde lika gärna ha varit publicerade i en svensk tidning. Utöver att samma sak skulle kunna hända i Sverige måste vi också ta ett ansvar så att inte terrordåd i andra länder planeras, finansieras och organiseras i Sverige. Fru talman! Det förslag som vi i dag debatterar och ska fatta beslut om handlar framför allt om tre tillägg till det redan gällande rambeslutet om terrorism. Det är offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften och utbildning för terroristsyften. Detta handlar inte om vaga och oprecisa uppmaningar utan det måste finnas ett direkt syfte att terroristbrott ska begås - precis som är fallet med vår nuvarande lagstiftning om uppvigling, stämpling och medverkan till terroristbrott. Det handlar inte heller om vilka brott som helst, utan det måste vara mycket grov brottslighet som allvarligt kan skada en stat eller mellanfolklig organisation, som det står i terroristbrottslagen, och det krävs dessutom att brottet har begåtts för särskilda syften som att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen, tvinga en regering att fatta ett visst beslut eller att förstöra grundläggande konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i samhället. Det ska alltså väldigt mycket till för att ett brott ska definieras som ett terroristbrott enligt terroristbrottslagen, och först därefter kan man resonera om uppmaning till sådant terroristbrott, rekrytering eller utbildning. Man kan utan att vara alltför modig påstå att den här lagen kommer att användas mycket sällan i Sverige. Den nuvarande svenska lagstiftningen täcker det allra mesta som rambeslutet omfattar. Den preliminära bedömningen som görs från departementet är att offentlig uppmaning till terroristbrott helt täcks av nuvarande svenska lagstiftning. Men för att ingen ska behöva oroa sig för vår grundlagsskyddade tryck- och yttrandefrihet har regeringen i förhandlingarna sett till att Sverige fått ett uttryckligt undantag som innebär att straffreglerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte behöver ändras. Detta är bara en säkerhetsåtgärd, men det är viktigt att den finns med. Tyvärr nöjer sig inte Socialdemokraterna med detta undantag utan känner sig föranledda att reservera sig till förmån för samma sak. Det finns nämligen i sak ingen skillnad mellan Socialdemokraternas reservation och alliansens uppfattning, nämligen att tryck- och yttrandefriheten inte behöver ändras på grund av rambeslutet. Det är också intressant att konstatera att Socialdemokraterna ännu en gång har en politik nu i opposition, och de hade en annan när de satt i regeringsställning. Det nu aktuella rambeslutet bygger nämligen på en Europarådskonvention om förebyggande av terrorism, den så kallade Codexterkonventionen. I denna konvention står det också att offentlig uppmaning till terrorism, rekrytering och utbildning för terrorism ska vara straffbelagt i nationell lagstiftning. Konventionen antogs i april 2005, och Sverige undertecknade i maj 2005. Med andra ord var det en socialdemokratisk regering som undertecknade konventionen. Då innehöll konventionen inga som helst undantag för grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet, men Socialdemokraterna var beredda att skriva under i alla fall. Nu när alliansen har sett till att det finns uttryckliga undantag för tryck- och yttrandefriheten räcker inte ens det till för att Socialdemokraterna ska vara beredda att godkänna rambeslutet med samma innehåll. Snacka om att ha en politik i regeringsställning och en annan i opposition. Det skulle vara intressant att höra en förklaring från Socialdemokraterna om varför ni kunde underteckna Europarådskonventionen utan uttryckligt undantag men inte kan godkänna rambeslutet när det finns ett sådant undantag. Jag skulle också vilja få svar från Vänsterpartiet och Miljöpartiet på vilket sätt rättssäkerheten inte fungerat med 2002 års rambeslut mot terrorism, som ni skriver i er reservation. Det har gått sex år. Ni borde väl kunna belägga ert påstående om bristande rättssäkerhet på något sätt vid det här laget. Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Krister Hammarbergh (m).

Fru talman! Johan Linander ställde ett antal frågor. Först vill jag göra dem som lyssnar uppmärksamma på att vi väljer att gå fram på lite olika sätt. Majoriteten i betänkandet skriver att man förutsätter att regeringen tar frågor om våra grundlagsfästa mänskliga fri- och rättigheter i beaktande när följdlagstiftningen ska utarbetas. Men vi vill göra ett tillkännagivande. Man kan tycka att skillnaden är ganska liten. Med tanke på de höga brösttoner som har hörts från den nuvarande majoriteten när vi hade en socialdemokratisk regering kan man ställa sig undrande. Johan Linander och jag har pratat om det här tidigare. Varför kunde inte utskottsmajoriteten gå med på vårt tillkännagivande för att göra det enkelt för oss alla? Johan Linander kan ha underhandskontakter som gör att han litar på när regeringen säger att enligt regeringens preliminära bedömning kommer det inte att vara en inskränkning. Men det är klart att det är svårare för mig att lita på det. Om vi menar allvar med detta kan vi enas om ett tillkännagivande - så är saken ur världen. Socialdemokraterna har inte bytt position i frågan. Vi tycker fortfarande att terroristbekämpning är oerhört viktig för att försvara våra mänskliga fri- och rättigheter och att det måste ske efter ett noggrant övervägande av frågor som rör den personliga integriteten.

Fru talman! Det blir mycket procedurfrågor. Frågan om tillkännagivande eller inte är inte svårare än vad Maryam Yazdanfar själv säger. Vi i alliansen litar fullständigt på att regeringen genomför detta på ett bra sätt. Vi har, så klart, samtal med vårt folk på departementet och även med justitieministern. Jag kan påminna mig många tillfällen under förra mandatperioden när det var en socialdemokratisk regering. Det var inte vid ett enda tillfälle som Socialdemokraterna i justitieutskottet då gick med på att skicka något tillkännagivande till den dåvarande justitieministern. Det är möjligt att vi jobbar på samma sätt, men nu är det en annan regering. Vi har fullt förtroende för att den sittande regeringen kommer att lägga fram en följdlagstiftning. Den preliminära bedömningen från departementen är att vad gäller frågan om offentlig uppmaning behövs ingen ytterligare lagstiftning.

Fru talman! Vi har olika ingångar till sittande regering. Jag hade förväntat mig, speciellt av en sådan integritetsivrare som Johan Linander och efter de brösttoner som togs till när den nuvarande majoriteten satt i opposition, ett annorlunda agerande. Jag förstår mycket väl att det är svårt att anta rambeslut och följdlagstiftning samtidigt. Det är därför jag ser att vår roll som parlamentariker kan utvecklas när lagstiftningsarbetet som rör frågor inom EU utvecklas. Det är därför jag tycker att det skulle vara en oerhört viktig signal från utskottet till regeringen med ett tillkännagivande. Då skulle vi socialdemokrater och Johan Linander vara helt eniga i frågan.

Fru talman! Nu blir det ännu mer procedurfrågor. Det hade varit roligare att diskutera politik, men jag tar svaret i alla fall. Rambeslut och följdlagstiftning är två olika beslut. Jag tycker egentligen inte om den ordningen heller. Jag önskar verkligen att man kunde fatta besluten vid samma tillfälle. Av samma anledning som den förre justitieministern aldrig kom med följdlagstiftning samtidigt som vi skulle godkänna rambeslutet har Justitiedepartementet samma arbetssituation i dag. Men för att vara tydlig: Jag önskar också att vi kunde fatta besluten samtidigt. Det hade varit bättre.

Fru talman! Tack, Johan Linander, för en som vanligt klar redogörelse för vad det är vi pratar om i dag. Därför är det lite förvånande att det inte finns några som helst svar på de frågor jag ställde i mitt anförande. En fråga handlade om det som kallas brottsrekvisit. Det heter: För att omfattas av lagens tillämpningsområde krävs således att det är fråga om allvarliga angrepp utförda i avsikt att rasera de grundläggande principerna om en fungerande rättsstat och demokrati. Hur kommer brottsrekvisitet i praktiken att tolkas? Kommer det att tolkas på det restriktiva sätt som ni ger uttryck för i betänkandet, eller kan lagen tillämpas mer enligt sin ordalydelse, vilket innebär att det blir godtycke? Det var det ena. Det andra är ett försök till svar på det Johan Linander frågade från talarstolen, nämligen på vilket sätt det inte har fungerat med den tidigare lagstiftningen. Jag har egentligen väldigt svårt att ge en omfattande förklaring till varför vi skulle behöva utreda en sådan här långtgående lagstiftning förutom att räkna upp ett antal namn, människor, individer i Sverige som antingen har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare och som har råkat illa ut på grund av den lagstiftning vi har haft. På grund av väldigt oklara omständigheter har de suttit fängslade och blivit utvisade. Under den förra regeringsperioden med en socialdemokratisk regering såg vi även hur ni med fasa själva tog upp de här fallen. Nu har ni blivit väldigt mycket tystare.

Fru talman! Nu blir det ytterligare lite procedurfrågor. Det Mehmet Kaplan tar upp är grundläggande för det svenska rättssystemet. Vi lagstiftare fattar beslut om en lag här. Därefter tolkar domstolarna vår lagstiftning. Exakt hur den ska tolkas kan vi inte säga. Däremot är propositionen och betänkandet en del av de förarbeten som domstolen använder för att tolka vad som står i lagstiftningen. Om vi skriver saker och förtydliganden i betänkandet och i propositionens motiveringar är det självklart att domstolarna ska ha det som grund för hur de tolkar lagen. När det gäller personer som har suttit fängslade i Sverige på oklara grunder kan jag faktiskt inte påminna mig om vilka fall Mehmet Kaplan hänvisar till. Det finns en del fall när personer har blivit gripna, anhållna och häktade i andra länder, men då är det möjligtvis EU:s rambeslut Mehmet Kaplan kan hävda ha varit rättsosäkert tillämpat i de länderna. Svensk lagstiftning och Sveriges terroristbrottslagstiftning kan jag dock inte påstå har lett till några rättsosäkra ingripanden.

Fru talman! Då vill jag påminna om de två somalier som satt inne i 105 dagar och som släpptes fria i somras. Det vi tror att de var misstänkta för - vi fick ju inte reda på så mycket mer än att de sedan släpptes - var att de skulle ha stöttat en organisation i Somalia som hade som mål att störta den så kallade legitimt valda regeringen eller de som styrde i landet. Man fann dock inga bevis, utan man släppte dem fria. De har helt och hållit frikopplats från detta, och det finns inte längre några misstankar. Borde det inte vara rimligt att utreda hur lagen kan slå på det här sättet? Även om Johan Linander nu säger att denna lag inte kommer att tillämpas så ofta räcker det ju med ett enda ärende, likt dessa två som suttit på det sätt de gjort, för att det ska vara tillräckligt noga och viktigt för de förment liberala och i mitt tycke mycket grundläggande värderingar som Centerpartiet säger sig försvara att faktiskt sätta rättssäkerhetstänket före den restriktiva inställningen att vi ska lyda när EU har befallt.

Fru talman! Det exempel som Mehmet Kaplan tar upp är inte konstigare än att det tyvärr finns många människor som har suttit häktade för mord eller andra brott och som sedan inte har kunnat åtalas, eller som kanske har åtalats men inte har kunnat dömas, och därför har suttit häktade under en lång tid. Man har inte hittat tillräckligt med bevisning för fällande dom eller ens för åtal. Detta händer inte specifikt för att det finns en terroristbrottslagstiftning, utan det kan hända i alla fall. De personer som har suttit häktade och sedan inte åtalas och döms har även rätt till skadestånd. Man kan säga att detta i grunden är rättsosäkert, men jag kan inte se vilket system man skulle kunna ha i ett land där det aldrig någonsin grips, anhålls eller häktas någon som sedan inte blir dömd. Ett sådant system finns inte någonstans i världen.

Fru talman! Terrorism är inte på något sätt ett nytt fenomen, utan tyvärr är det en del av den moderna världen och en del av det moderna Europa. Vi har länder i vår omvärld, till exempel Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Grekland och Italien, som under de senaste decennierna har drabbats eller drabbas av någon form av terroristattentat. Det gäller även Sverige. Europol har rapporterat att terroristattackerna inom EU ökar. Under 2007, alltså i fjol, skedde 583 terroristattacker inom unionen. Av dessa kunde 91 procent relateras till separatistiska grupper. Majoriteten av attackerna genomfördes av baskiska och korsikanska separatister i Spanien och Frankrike. Terrorism, extremism och fundamentalism bär olika kostymer. Förtecknen är ideologiska, religiösa, etniska eller geografiska. Jag vill särskilt betona att terrorism och religionen islam som sådan inte hänger ihop. Däremot kan islamistiska fundamentalister och extremister utgöra ett precis lika stort hot som vänster- och högerextremister eller för den delen fundamentalistiska separatister. Som jag sade inspireras terrorism av många olika faktorer: ideologiska, religiösa, etniska eller geografiska. Sedan 70-talet har Sverige tack och lov förskonats från storskaliga terroristattentat, men även om det direkta terroristhotet i dag bedöms vara relativt lågt här i Sverige är det ingen som helst garanti för att Sverige eller svenskar på resor eller i tjänstgöring utomlands inte kan drabbas i framtiden. Faktum är att svenskar har funnits bland offren för terroristattentat i flera delar av världen. Vi kan inte blunda för verkligheten. Terrorismen finns i vår omvärld och är ett gränsöverskridande fenomen. Framför allt är risken stor för att Sverige utnyttjas som bas för rekrytering, logistiskt stöd och finansiering. Det finns också en risk att Sverige används som bas för att planera attentat utanför landets gränser. Fru talman! Kampen mot terrorismen innebär i grund och botten att vi måste arbeta förebyggande för att förhindra attentat. Men det innebär också att förhindra att attentat planeras och stöds från Sverige. Man ska inte kunna gömma sig i Sverige eller samla in pengar i Sverige som är avsedda att användas för terrorism, oavsett om det är i Sverige eller andra delar av världen. Sverige ska inte heller användas som bas för rekrytering, utbildning eller logistiskt stöd. Målet måste, som jag sade, först och främst vara att förhindra och förebygga terrorism i det långsiktiga perspektivet. Primärt handlar det om att vi ska förebygga och mota grogrunden för terrorism. I det arbetet handlar det mycket om hur vi använder internationella samfund, för både EU och Sverige behöver titta mer på grogrunderna som leder till terrorism, det vill säga utanförskapet. I ett långsiktigt perspektiv behöver vi bistå mer och mer effektivt vid konfliktlösning för att undvika att människor rekryteras till terroristorganisationer. Det handlar om att lösa väpnade konflikter, skapa fred och bekämpa fattigdom. Vi behöver öka handeln med tredje världen, och vi behöver stärka demokratier. Därför är det så bra med det demokratiarbete som biståndsministern nu har dragit i gång, som stärker demokratier. De främsta förebyggande åtgärderna i kampen mot terrorismen är när stater går från en icke-demokrati till en demokrati. Terrorismen har förändrats. Hotbilden har blivit alltmer komplex de senaste åren. Det är nätverk och strukturer som ibland har bara ideologiska samband sinsemellan. Det är svårt att se dem och göra dem kända. De har varit okända också av de europeiska säkerhetstjänsterna vid många tillfällen. Det har också visat sig att attentatsmännen är uppvuxna i det samhälle som de i ett senare skede har vänt sig mot. Det handlar ofta om unga, radikaliserade personer som drivs av våldsglorifiering, personligt utanförskap i samhället och upplevda orättvisor. Det är därför avgörande att Sverige, som alla andra stater, ingår i det internationella samarbetet för att utbyta information och kunskap för att lösa de problem som är gemensamma för Europa och EU, och EU är den viktigaste organisationen i kampen mot terrorismen. Den gränsöverskridande terrorismen är ett gemensamt problem inom Europa. Därför måste vi och de rättsvårdande instanserna inom Europa samarbeta i kampen mot terrorismen. Den här regeringens ståndpunkt inför EU-förhandlingarna har varit att kampen mot terrorism måste föras på ett sätt som hör hemma i ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle. Åtgärder som vidtas måste respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer samt ta hänsyn till utövandet av grundlagsfästa fri- och rättigheter såsom yttrandefriheten och tryckfriheten och även andra särskilda grundlagsregleringar. Den svenska regeringen har varit pådrivande i arbetet med att förändra kommissionens förslag, där man har fått in en ändring, ett undantag. Kommissionen föreslår att definitionen av offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften och utbildning för terroristsyften förs in i rambeslutet. Med Sveriges och Sveriges regerings arbete innehåller förslaget numera grundlagsundantag som innebär att Sverige kan behålla sitt särskilda system för ansvar enligt tryckfrihetsordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare har skrivningar införts som ökar möjligheterna att ta hänsyn till proportionaliteten vid genomförandet av rambeslutet. Fru talman! I huvudsak innebär det här betänkandet att vi föreslår en ändring av det sedan tidigare liggande rambeslutet från 2002, om bekämpande av terrorism. Jag vill betona att det rör sig om ett godkännande av rambeslutet och inte ett genomförande. I huvudsak innebär detta rambeslut tre punkter, nämligen att offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften och utbildning för terroristsyften införs i 2002 års rambeslut. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att kampen mot terrorism bara får föras på ett sätt som hör hemma i ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle och att de åtgärder som vidtas måste respektera mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vi har en skyldighet att förhindra att terrorattentat planeras eller stöds från Sverige. Man ska inte kunna gömma sig och samla in pengar som är avsedda att användas för terrorism. Sverige ska inte kunna användas för rekrytering, utbildning eller logistiskt stöd. I detta rambeslut sägs uttryckligen att inget i rambeslutet får tolkas som om avsikten är att inskränka eller begränsa grundläggande rättigheter eller friheter, yttrandefriheten, mötesfriheten och föreningsfriheten, rätten till skydd för privat- och familjeliv, inklusive rätten till respekt för brevhemligheten. Vid genomförande av en kriminalisering måste kriminaliseringen stå i proportion till brottets art och omständigheter med hänsyn till legitima mål som eftersträvas och deras nödvändighet i ett demokratiskt samhälle. Varje form av godtycke och diskriminering ska undvikas. Det står uttryckligen i rambeslutet. Med anledning av detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet JuU5 och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Det ska vara förbjudet att offentligt uppmana, rekrytera och utbilda till terroristsyften i Sverige. Detta har vi stöd för genom arbete i Förenta nationerna, Europarådet och EU, och jag tror att det finns ett ganska brett stöd för detta hos hela svenska folket. Det känns inte som om detta skulle vara en särskilt kontroversiell fråga. Men vi kan notera att vi ändå inte är överens i den här riksdagen. Jag tillstår gärna att systemet med ramlagar, som vi hörde i ett tidigare inlägg här, verkligen inte är idealiskt. Det har tydliga brister, och en del av detta försöker vi råda bot på genom samarbetet i Europeiska unionen, genom att vi hittar på en ny process för att samarbeta om dessa viktiga rättsfrågor. Om man ser det historiskt har partierna agerat olika. För Folkpartiet har det alltid varit viktigt att fokusera på de reella möjligheter som finns att påverka verkligheten och på sikt påtala brister och söka en förändring, såsom nu sker. Det är också viktigt att vara tydlig med att det finns undantag som vi från svensk sida har fått in. Det framgår i betänkandet, artikel 2 på s. 26, att de medborgerliga fri- och rättigheterna skyddas såsom de tolkas i Sverige när det gäller yttrandefrihet, tryckfrihet och så vidare. Socialdemokraternas reservation faller därför lite platt. Det står ju i själva undantaget att just detta ska värnas. Att man är orolig för detta må så vara, men jag väljer att betona vår stora bredd och enighet hos de många. Det stora flertalet av riksdagens ledamöter står bakom detta självklara att det inte ska vara tillåtet att offentligt uppmana, rekrytera eller utbilda för terroristverksamhet i vårt land. Vi var inne på huruvida det finns risk för stora terrorangrepp i vårt land eller inte. Jag tycker att det inte är det avgörande. Vi har inte bara en rättighet utan faktiskt en direkt skyldighet att försvara demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Det är så att säga motpolen till terrorismen. Vi har ett stort ansvar för att se till att detta sker också i hela världen. Det gläder mig alltså att det finns ett bifall från fem partier till propositionens sakliga innehåll. Det tycker jag är värt att lyfta fram. Man ska också komma ihåg att det mesta trots allt redan är kriminaliserat. Vi är ju inte hur naiva som helst i Sverige, utan en hel del av den här verksamheten är faktiskt inte tillåten. För Folkpartiet är det också viktigt att man lyfter fram att terrorismens moder alltid är den fattigdom, den hopplöshet, det utanförskap och den brist på egenmakt och kunskap som finns i stora delar av världen och som mixas med allsköns galningar, som med olika ideologiska förtecken utnyttjar detta och kan få människor att mer eller mindre frivilligt ställa upp och spränga sig själva och andra i luften. Detta elände och denna misär möter man inte alltid bäst med en lagstiftning mot terrorism i Sverige, genom att vi förstärker de tvångsmedel som kan vara nödvändiga, genom fler poliser, förstärkt säkerhetspolis eller mer svensk militär i andra delar av världen. Man måste också fokusera på att det handlar om långsiktigt bistånd, inte minst med inriktning på demokrati. Svensk handel, svenska organisationer, företag och enskilda individer gör fantastiska insatser för att försöka komma till rätta med den grogrund för terrorism som finns. Då kan man nämna till exempel Svenska Afghanistankommitténs arbete på plats i Afghanistan för en bättre värld för människor där. De gör fantastiska insatser tillsammans med det som svenska staten i övrigt gör vad gäller både bistånd och, faktiskt, militära insatser. Men, som sagt, man måste också komma ihåg att det här och nu ändå förekommer ganska obehagliga aktiviteter i världen, i Europa men också i Sverige. Det är i alla fall för mig väldigt konstigt att se hur människor från Sverige dyker upp i alla möjliga sammanhang, till exempel i konflikterna i Irak, och dödas i strider. Det är jättemärkligt att det är svenska personer som dyker upp där. Jag trodde att vi inte skulle vara inblandade i det där kriget, men det är vi tydligen. Hur kan det komma sig? Då gäller det att fundera på vad det är för verksamhet som finns i det här landet. Det här utskottet, Sveriges justitieutskott i Sveriges riksdag, har fått exklusiva föredragningar från ansvariga myndigheter där man har berättat om hur tufft och allvarligt läget faktiskt till viss del är och att det finns verksamhet i vårt land som är direkt obehaglig. Och vi, ingen annan, har ett ansvar att se till att detta blir svårt. Fru talman! Vi i Folkpartiet är mycket glada över att vi nu kan gå vidare. Jag tycker att den proposition som ligger och det här betänkandet är tydliga när det gäller att tala om vilka begränsningar som finns. Så den oron ska man naturligtvis kunna stilla när man kommer med en konkret lagstiftning. Denna kommer vi naturligtvis också nogsamt att bereda i utskottet för att se till att den uppfyller kraven på proportionalitet och respekt för de friheter som faktiskt är unika i ett europeiskt perspektiv i Sverige vad gäller inte minst tryck- och yttrandefrihet. Men det borde vara rätt okontroversiellt att man inte offentligt ska få uppmana till eller rekrytera eller utbilda för terrorism i vårt land, oavsett om det ska drabba och slå ut och mörda svenska människor eller människor i Europa eller människor någon annanstans i världen. Vi har ett ansvar att vara tydliga här, att värna de rättigheter som vi har kämpat oss till under många århundraden. Vi har inte bara en skyldighet, utan vi måste faktiskt aktivt försvara de mänskliga rättigheterna.

Fru talman! Vi lever tyvärr i dag i en tid där hatfylld terrorism är en fasansfull företeelse världen över. Inte minst under det senaste decenniet har man vid många tillfällen på ett förskräckligt sätt massakrerat människogrupper och enskilda vid vidriga terrorattentat. Många oskyldiga människor har på ett förödande sätt drabbats hårt, direkt och indirekt. Terrorattacker är som vi alla vet gränslösa, fanatiska, oberäkneliga och oftast oförutsägbara, och de kan i princip drabba oskyldiga människor i vilket land som helst. Därför är det nödvändigt att i alla länder, också i Sverige, ha hög skyddsberedskap. Människor från länder där terrorismen gror och växer har möjlighet att lätt ta sig till västvärlden, till Europa och USA och så vidare. Den internationella rörligheten medför en potentiell risk för att terrorister infiltrerar länder som annars inte så ofta är utsatta för terrorism. Men det kan naturligtvis också ske sådana saker i framtiden i Europa och i Sverige för övrigt. Jag börjar med de här hemskheterna och uppräkningarna. När de värsta terrorangreppen i Europa och USA har sjunkit undan lite grann ser vi ju det här längre bort, så att säga. Det blir väl gärna så att det inte bara är terrorism som vi talar om. Det blir också teorism av något slag när vi talar om hur den här lagförändringen kommer till stånd. Det är naturligtvis nödvändigt att länder över hela världen samarbetar i kampen mot terrorismen, så också i Europa och i EU-länderna. När det gäller remissyttranden som har kommit in kommer naturligtvis det som inte redan är klart när det gäller den saken upp i följdlagstiftningen. Det har redan betonats. Betänkandet handlar om ändringar av ett rambeslut och om att regeringen i propositionen påtalat att ytterligare lagstiftning senare kan behövas för att fullt ut möta rambeslutets kriminaliseringskrav. I betänkandet framgår det tydligt att det är tre punkter som är aktuella, speciellt vid det här tillfället. Det är offentlig uppmaning till terroristbrott och utbildning för terroristsyften. Dessa brott ska införas i 2002 års rambeslut. Jag kanske glömde rekrytering för terroristsyften. Det finns med där också. I betänkandet framgår också klart att Sverige i förhandlingsarbetet tagit initiativ till bestämmelser med innebörden att rambeslutet inte ställer krav på lagstiftningsåtgärder som på något sätt berör den särskilda regleringen i Sveriges tryckfrihetsförordning respektive yttrandefrihetsgrundlagen eller den praxis som har utvecklats i anslutning till dessa grundlagar. Därmed ställs heller inga krav på åtgärder som står i strid med den särskilda reglering för straffrättsligt ansvar som följer av dessa. Det här tycker jag är värt att särskilt notera och betona. Mina kolleger i alliansen har sagt mycket, så jag ska inte förlänga detta, för det blir en upprepning. Men vi kristdemokrater ställer oss tillsammans med övriga allianspartier bakom förslaget i det föreliggande betänkandet. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Så här går det när man är lite slarvig och glömmer av att anmäla sig till talarlistan, men det är helt och hållet mitt fel. Det är mycket som har sagts i kammaren i dag om det nya förslaget när det gäller rambeslut om terroristbekämpning och det nya som man stoppar in. Fru talman! Även jag vill yrka bifall till reservation nr 1. Efter den 11 september 2001 kom Sveriges regering överens med regeringar i de övriga EU-länderna om att lagstifta mot terrorbrott. Tidigare hade man haft stora problem med att finna en definition som var klar och invändningsfri av vad som bör anses som ett sådant brott. Det lyckades man inte heller med denna gång. Ändå togs ett hastigt beslut. Den definition som finns i vår svenska lagstiftning från den 1 juli 2003 för att uppfylla det som den föregående regeringen kommit överens om i EU har också denna svaghet och uppfyller inte rimliga krav på rättssäkerhet och legalitet. Mycket är redan sagt, men jag vill säga att just bristen på kvalitet i beslutsprocessen återigen manifesteras genom att man nu återigen föreslår en utvidgning av rambeslutet, trots att det inte skett en offentlig analys värd namnet av vad det tidigare beslutet har inneburit, hur effektivt det har varit och vilka negativa konsekvenser det har haft. Detta tycker vi är skäl nog att avslå det här förslaget. Jag är bekymrad över att man inte analyserar förslag som man tidigare har tagit för att verkligen se: Vad har vi haft för nytta av det här? Hur effektivt har det varit? Det är alltid så att vi ska bekämpa brott, och vi ska naturligtvis bekämpa den terrorism som finns, men vi ska också se till att det finns en rättssäkerhet när det gäller att komma åt det här problemet. Det är alltså det förstnämnda, kriminalisering av offentlig uppmaning, som vi anser är det största problemet i det nya rambeslutet. Man ska till att börja med vara medveten om en sak. Det låter här som att det aldrig har funnits några lagar och regler för det här med direkta uppmaningar. Det betraktas ju som brott redan i dag, och så bör det förbli, så att säga. Det är inte så att vi går från ingenting till någonting. Vi tycker att man använder sig av en väldigt bred och oprecis definition, vilket är olyckligt. När det handlar om vad en person kan tycka till om eller skriva om är det olyckligt att man vill göra sådana här inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten. Det krävs nämligen ingen direkt uppmaning till terrorism, utan endast en persons yttrande kan framkalla fara för att terrordåd begås. Man riskerar att kriminalisera vad som kan tyckas - Mehmet Kaplan var inne på mottagaren - vara radikala åsikter. Det handlar om hur man ska tolka sådant. Vi tycker att detta står i direkt konflikt med de svenska grundlagarna. Det har också regeringen insett efter påbackning från remissinstanserna.

Fru talman, ärade ledamöter! Först vill jag tacka för en, tycker jag, bra debatt med intressanta synpunkter. Två saker vill jag framhålla. För det första gäller det detta med undantag för tryck- och yttrandefriheten, någonting som är oerhört välkänt. Jag som har förhandlat om de här sakerna kan säga att det inte är fråga om någon större insats därför att detta är väl känt. Alla länder har sitt, och vi har vårt. Jag tror att vi inte någon enda gång har behövt ändra när det gäller tryck- och yttrandefriheten, och så ska vi fortsätta. Där har vi alltid haft en stor enighet. Sedan kan vi, som Johan säger, diskutera procedurfrågor. Jag vill bara klargöra att detta är oerhört väl känt. För det andra gäller det detta med följdlagstiftning. Där vill jag lite grann rekapitulera när det gäller vad som är ursprunget till hela den här diskussionen. Förra gången rambeslutet diskuterades var alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet från början med på detta. Sedan under våren blev det minst sagt lite kaotiskt. Säkert hade det lite betydelse att det då var valår. Dessutom har alltid frestelsen funnits för en opposition att lite grann sätta krokben för regeringen - detta oavsett sida. Resultatet blev att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna ville gå fram med lagstiftning. Vi hade då majoritet, och på så sätt var vi tillsammans med de andra länderna överens om att se till att vi fick den här överenskommelsen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade tidigt deklarerat att de inte ville ställa upp på det här, bland annat av det principiella skälet om följdlagstiftning. Moderaterna med min företrädare Fredrik Reinfeldt ändrade sig under tidens gång. Hur det var med Centern är jag lite osäker på. I slutändan var man i alla fall inte med, men det är möjligt att man i början reserverade sig; det kommer jag inte ihåg. Det blev väldigt snabba kast. I december 2001 hade man varit med på det här. Men samma dag som vi i mars 2002 lade fram propositionen gick Moderaterna ut och sade: Nej, vi ställer inte upp på det här därför att vi kräver följdlagstiftning. Nu har det gått så lång tid att jag tycker att detta egentligen inte är något att älta. Som jag sagt hade nog också ett annat parti kunnat göra detsamma. Problemet för Moderaterna är att man sedan försöker hålla en konsekvens i det här. Man säger: Vi vill egentligen ha en följdlagstiftning. Jag vet att Beatrice Ask många gånger har sagt: Egentligen vill vi ha det. Egentligen ska vi införa det. Det är bara det att det inte kommer att bli något införande. Men jag tror att vi som arbetat med det här, vilket Moderaterna nu gör, skulle tjäna på det. Dock går det inte med den ordning som finns, av det enkla skälet att det inte inryms i den procedur som finns. Vi har ganska snäva ramar för att hinna med rambeslutet som det är. Så enkelt är det. Alla skulle vi vilja ha en följdlagstiftning om det var möjligt. Det är bara det att det vi kände till, det Folkpartiet kände till och det Kristdemokraterna kände till och som Moderaterna nu känner till - kanske ansluter sig också Centern - är att det inte går. Jag tror att vi alla skulle tjäna på att Moderaterna sade: Nej, det går inte under nuvarande ordning. Vi får se vad det blir för ordning med Lissabonfördraget, om det går igenom. Vi ska inte försöka hålla oss kvar vid att vi egentligen vill, att vi kommer att försöka, att vi nog ska se till att nästa lag . Det kommer inte att gå därför att vi inte hinner med hela den utredningsprocedur som finns och som vi ska vara rädda om när det gäller svensk lagstiftning. Vi behöver utreda saker, ha saker ute på remiss, få saker till Lagrådet och så vidare. Det går alltså inte med de snäva ramar som finns. Vi hinner inte. Alternativet vore att vi när vi har en överenskommelse i EU skulle säga: Ni andra länder kan ta två år på er, men vi behöver fyra eller fem år därför att vi ska ha en följdlagstiftning. Detta är inte acceptabelt under en ordning där vi ska samarbeta. Låt oss i stället säga: Ja, det hade varit bra. Men det är inte möjligt under nuvarande ordning. Jag är i alla fall beredd att släppa det svek som vi uppfattade år 2002; det kan vi inte älta hur länge som helst.

Fru talman! Det är mycket glädjande att ordföranden i justitieutskottet försöker se till att inte vara bitter över det som han själv som justitieminister fick erfara när det i mycket viktiga frågor blev svettigt med det parlamentariska underlaget här i riksdagen. Jag tillhör ett parti, Folkpartiet, där man är van att ta ansvar. Oavsett om man regerar eller opponerar måste man, menar jag, ha Sveriges bästa för ögonen och hela tiden vara beredd att vara konstruktiv. Det finns en liten sådan fläkt i Thomas Bodströms anförande här. Jag hoppas att den kan bestå. Det kan ju bli diskussioner framöver om hur regeringsalternativen ska se ut. Vi rör oss på ett så viktigt område som det för rättssäkerhet, brottsbekämpning och människors trygghet. Jag har noterat att Socialdemokraterna i opposition ofta får vara lite ensamma. Det är lite svårt att samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man har lite olika syn. Någon vill, åtminstone i opposition, satsa mer på rättsväsendet och ska då jobba med några som kraftigt vill sänka anslagen för detsamma. Svensk säkerhetspolis har ju ansvaret för att just värna vår trygghet och vår frihet mot yttre hot, till exempel terrorism, eller för den delen mot inre hot. Kanske kan Thomas Bodström utveckla hur han mer positivt ska se till att vi jobbar för en bra sak, för Sveriges bästa, i stället för att gräva ned sig i en kortsiktig opposition.

Fru talman! Tack för det, Johan Pehrson! Att man har olika uppfattning och olika budgetar i opposition är väl inte så konstigt. Så var det också med de borgerliga. Jag tror att det skilde 1 miljard mellan Moderaterna och det parti som under förra mandatperioden ville satsa minst. Sedan, inför valet, hade man dels egna, dels gemensamma budgetar. Det skilde då betydligt mindre. Jag känner en oerhört stark oro för situationen inom rättsväsendet som ju just nu närmast är konkursmässigt. Jag ser gärna satsningar över gränserna - alltså att alla sju partierna är med. Men det handlar inte bara om några hundra miljoner hit och dit, utan det handlar också om att få tillbaka kontrollen över rättsväsendet. Där tror jag att du, Johan Pehrson, kan göra en hel del nytta. När man, som jag, är ute och träffar representanter för rättsväsendet och träffar arbetsgivare och facket märker man att regeringen här helt har tappat kontrollen. Den 15 december har vi en budgetdiskussion. Då ska Beatrice Ask få möjlighet att svara. Jag vill inte kritisera henne när hon inte är här. Situationen är akut; det är ett faktum. Kom gärna med förslag, men försök inte få det till att det skiljer med ett par hundra miljoner mellan oppositionens tre partier! På olika sätt försöker vi få regeringen att förstå. Under ett års tid har vi talat om detta. Vi hade ju en kris förra året när det gäller rikspolischefen och den organisationen. Det slutade med att rikspolischefen avgick. Under ett års tid har jag sagt att det kommer att bli ekonomisk kris om man inte återtar kontrollen. I en budget om 17 miljarder handlar det inte om ett par hundra miljoner hit eller dit. Kom alltså gärna med konkreta förslag, Johan! Vi ska ställa upp i den mån vi kan därför att här är det på väg mot en katastrof. Då kan vi inte ägna oss bara åt partipolitik. Det här är mycket viktigare än så.

Fru talman! Justitieutskottets ordförande Thomas Bodström borde kanske ha lite perspektiv på tillvaron. Kris och katastrof har man i andra länder. Man måste vara lite försiktig med orden. Det är klart att den här regeringen, som jag gillar så mycket, har gjort en rejäl ambitionshöjning. Jag kommer ihåg att ni pratade om 3 000 nya poliser. Nu håller vi på att få 3 000 fler poliser. Det är stor skillnad jämfört med att byta ut gamla mot nya. Självfallet frestar detta på. Hela tiden är det en ekonomisk styrning, för vi är väldigt noga med att inte slösa med skattepengar. Det ska bli rejält med poliser, och de poliserna ska komma ut och ska synas. Vi pratar alltså om fler poliser. Ni pratar om nya poliser - ett trick som ni trodde skulle gå hem. Naturligtvis följer vi budgetutvecklingen mycket noga. Min oro gäller inte om ni ska komma överens om några hundra miljoner hit och dit med tanke på att ni inte kommer överens om hundra miljarder i oppositionen. Min oro gäller snarare att det finns olika syn i oppositionen på narkotikabekämpning, hur polisen ska få jobba och våra fängelser. Vi har nått lite längre vad gäller minskat antal rymningar, och vi fortsätter att fokusera på innehåll. Här finns det stora glapp och skillnader. Jag är glad att Socialdemokraterna i dag står bakom propositionen, fast jag tycker att man är bättre själv, och det kommer jag att fortsätta att göra.

Fru talman! Jag tror också att Johan Pehrson kommer att fortsätta att göra det. Det skulle oroa mig om det var motsatsen. Fakta är följande, Johan, och det känner du väl till. Vi sade att vi skulle utbilda 4 000 poliser. Det gjordes 2001. Enkelt räknat från 16 000 till 18 000, och den borgerliga regeringen har sagt från 18 000 till 20 000. Problemet är att vi satsade 5 miljarder, den borgerliga har hittills satsat 3 miljarder. Vi vill satsa en halv miljard mer än den borgerliga regeringen. Det är inte det som är det huvudsakliga problemet. Det huvudsakliga problemet är att man har tappat kontrollen. Vi såg det på åklagarna i våras. Rättegångar ställdes in, vittnen fick gå hem, målsäganden blev svikna. Vi ser det nu inom polisen. Det handlar alltså inte om hundra miljoner hit och dit, utan det handlar om att återfå kontrollen. Det här säger jag för första gången i riksdagens talarstol, och jag tror tyvärr att jag även i opposition kommer att få upprepa det många gånger, och det är inte en önskvärd situation för en opposition heller. Det skulle kunna hända att vi övertar ansvaret 2010, och då har den borgerliga regeringen - som du gillar, och jag förstår att du gör det - gått från en budget i balans på varje rättsområde till en budget som är katastrofal, och jag tycker att det är katastrofalt. Vi har det största underskottet i Sveriges historia vid utgången av 2010. Och märk väl att det är budgetar som lades fram före finanskrisen. Hur ska det inte bli nu? Du ska veta, och det vet du säkert, hur orolig man är från högsta ledningen i alla delar av vårt rättsväsen. När man fick så här lite pengar före en finanskris, hur kommer det att se ut efter finanskrisen? Beatrice Ask sade häromdagen att inga löften kan ges. Om du inte kallar det här för en kris i rättsväsendet då vet jag inte riktigt vad som är en kris i rättsväsendet. Men låt oss i stället jobba med detta tillsammans därför att här är det stora problem som väntar.