Budgetdebatt

Fru talman! Den ekonomiska vårpropositionen som regeringen presenterar i dag sätter punkt för den gångna mandatperiodens budgetförslag. Under mandatperioden har Sverige gått från un- derskott till överskott i den offentliga ekonomin. Under mandatperioden har Sverige nått målet om en halverad arbetslöshet. Under mandatperioden har 320 miljarder kronor betalats av på statsskulden. Den politiska bilden har förändrats radikalt. Vi har gått från budgetsanering till reformpolitik. Eko- nomin har växt med 10 % sedan det förra valet. Vi har skapat utrymme för reformer på 90 miljarder kronor. Vi har sänkt skatten med 60 miljarder. Vi har skapat 240 000 nya jobb och över 100 000 nya före- tag. Fru talman! Det gångna året har varit dramatiskt, framför allt i världspolitiken men också ekonomiskt. När jag stod här förra våren var det tydligt att en avmattning i den internationella konjunkturen var under uppseglande. Många trodde då att avmattning- en skulle bli relativt mild och att läget skulle bli bättre under hösten. Det blev inte så. Händelserna den 11 september kunde ingen förutspå. Förutom att de ska- pade ett direkt lidande för tusentals människor påver- kade de också ekonomin. Återhämtningen kom av sig. Konjunkturavmattningen fördjupades och för- längdes. Det verkar i dag som om vi har passerat det värs- ta. Ekonomin är på väg att långsamt stärkas. Faran är inte över, men det värsta är sannolikt över. Det finns dock ett stort orosmoln som följer av den nuvarande utvecklingen i Mellanöstern. Under det gångna året har det varit av avgörande betydelse att vi har haft ordning och reda i ekonomin. Vi har kunnat möta konjunkturavmattningen med åtgärder för jobben och för att stärka efterfrågan. Arbetslösheten har hållits nere. Vi har kunnat genom- föra de reformer vi utlovat: maxtaxan, mer pengar till vården, satsningar på skolan och högskolan, höjda bostadsbidrag och sänkt skatt för löntagare och pen- sionärer. Det är inte en slump eller självklarhet att Sverige har kunnat behålla överskotten i de offentliga finan- serna, klarat sig utan nedskärningar och undvikit en ökning av arbetslösheten. Tvärtom är det ett resultat av de senaste årens ekonomiska politik. Det är något som vi har arbetat hårt för att uppnå. Det är en direkt följd av den budgetsanering som var nödvändig att genomföra under andra halvan av 90-talet. Vi har arbetat hårt, och vi har också lyckats. Ett bevis på det är att Sveriges kreditvärdighet i förra veckan uppgraderades av kreditvärderingsinsti- tutet Moodys till absolut högsta betyg. Uppgradering- en är ett betyg på styrkan i de offentliga finanserna. Det är ett bra besked att få inte bara för en finansmi- nister utan för hela svenska folket. Sverige utnyttjade de goda åren väl. Vi skaffade oss marginaler som kommit väl till pass under året som gått. I jämförelse med andra länder står svensk ekonomi stark. Vi har tillsammans med Luxemburg och Finland det största överskottet bland EU-länderna när det gäller den offentliga ekonomin. Förra året hade vi ett överskott på nära 5 % samtidigt som EMU-länderna i genomsnitt hade över 1 % i under- skott. Vi har råd att föra EU:s mest expansiva finans- politik samtidigt som vi har överskott i de offentliga finanserna. De flesta andra EU-länder kan inte sti- mulera ekonomin på samma sätt utan tvingas låna. Fru talman! Den offentliga ekonomin i Sverige är solid, men Sverige har också goda utsikter för framti- den. Jämfört med EU ligger vi bra till på de flesta områden. Av 13 indikatorer som EU har listat som särskilt viktiga för ländernas konkurrenskraft och tillväxtpotential får Sverige fyra guldmedaljer. Det är fler än något annat land. Räknar man ihop samtliga indikatorer som mäts i den s.k. Lissabonprocessen kan man konstatera att Sverige tar medalj, dvs. kom- mer på första, andra eller tredje plats, när det gäller 16 av totalt 42 indikatorer. Det är mer än något annat land. Det finns också andra tecken på att färdriktningen är rätt. Realinkomsterna har ökat kraftigt. Under treårsperioden 1999 till 2002 ökade realinkomsterna med över 12 %. I år väntas ökningen bli nästan 5 %. En sådan kraftig ökning av hushållens inkomster har bara inträffat ett fåtal gånger under det senaste decen- niet. Socialbidragsberoendet minskar. Antalet socialbi- drag har de senaste tre åren minskat med en tredjedel från 120 000 till 90 000. Vi är på väg mot regeringens mål om att halvera socialbidragsberoendet till 2004. Välfärdspolitiken fungerar. I den välfärdspolitiska analys som publiceras i vårpropositionen kan man se att klyftorna i samhället minskar dramatiskt genom insatser inom områdena skatter, transfereringar och konsumtion av offentliga tjänster, dvs. vård, skola, omsorg och bostäder. Det är kort sagt ordning och reda i ekonomin. Förutsättningarna inför framtiden är goda. Politiken ligger fast. Vi socialdemokrater vill fortsätta att ta ansvar för ekonomin och driva en politik som ökar rättvisan. Inför valet 1968 - jag menar 1998 - ställde Soci- aldemokraterna upp sex vallöften. Det första löftet var att betala av på statsskulden. Det har vi gjort med 320 miljarder kronor under peri- oden. Vi har gått från en nettoskuld till en nettoför- mögenhet för Sverige. Det andra löftet var att öka sysselsättningen och satsa mer på utbildning. 240 000 fler jobb har ska- pats. Arbetslösheten har halverats. 100 000 nya plat- ser har också tillkommit i högskolan under perioden. Det tredje löftet var att anställa fler i vården, sko- lan och omsorgen. Antalet anställda har ökat med över 40 000 på de här områdena. Till det kommer ytterligare tiotusentals jobb som har att göra med vård, skola och omsorg som sker i privat regi och betalas av den offentliga sektorn. Det fjärde löftet var att höja pensionerna och öka bostadstillägget. Vi har höjt pensionerna, och vi har höjt bostadstillägget. Sedan 1999 räknas pensionerna upp med det fulla prisbasbeloppet. Bostadstillägget för pensionärer har höjts under perioden från 83 % till 91 % av bostadskostnaden. Det femte löftet var att införa maxtaxa på dagis och fritis. Det har vi gjort. Alla Sveriges kommuner utom två borgerligt styrda har valt att införa maxtax- an. Vårt sista löfte var att höja barnbidraget till 950 kr. Även detta har vi genomfört. Utöver att uppfylla alla dessa vallöften har vi ock- så kunnat göra fler saker. Vi har höjt golvet och taket i a-kassan. Vi har reformerat arbetsskadeförsäkring- en. Studiestödssystemet har förbättrats kraftigt. Stora satsningar har gjorts för att skapa ett ekologiskt håll- bart samhälle. Den gröna skatteväxlingen har tagit ny fart. De äldre har prioriterats genom förbehållsbelopp, maxtaxa inom äldreomsorgen och ett högkostnads- skydd i tandvården. Skattesänkningar riktade mot låg- och medelinkomsttagare har genomförts. Företags- skatter och fastighetsskatt har sänkts. Förmögenhets- skatten har sänkts genom att fribeloppet har höjts kraftigt. Fru talman! Vi är stolta över det som har uppnåtts under de senaste fyra åren. Den socialdemokratiska regeringen har hållit sina löften och mer därtill, men vi är inte nöjda. Vi socialdemokrater har en vision om ett rättvist och solidariskt samhälle, där barn har samma möjligheter oavsett vilka deras föräldrar är, där alla människor kan leva rika och utvecklande liv utifrån sina egna önskemål och drömmar. På Socialdemokraternas partikongress i höstas togs nya steg mot vårt mål om ett mer rättvist sam- hälle. Vi vill sätta kampen för jobben främst. Syssel- sättningen ska fortsätta att öka och arbetslösheten minska, och fler företag ska startas. Detta är alltid nummer ett på dagordningen för en socialdemokratisk regering. Vi vill stärka tillväxten genom ökad konkurrens i näringslivet och ökade investeringar i utbildning och kunskap. Vi vill höja taken i sjuk- och föräldraförsäk- ringen. Vi vill förbättra sjukvården, korta köerna och införa gratis sjukvård för barn. Vi vill införa en natio- nell vårdgaranti. Vi vill höja taket i a-kassan. Vi vill på sikt införa ett högkostnadsskydd för alla i tandvår- den. Vi vill arbeta för att förskolan på sikt ska bli helt avgiftsfri. Vi vill fortsätta att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Vi vill fortsätta att bygga ut välfärden och öka resurserna för vården, skolan och omsorgen. I vårpropositionen presenterar vi planer och reformer för 2003 för 17 miljarder kronor och för 2004 för 12 miljarder kronor. På samma sätt som under den gångna mandatperi- oden är den absoluta förutsättningen för att förbätt- ringar och reformer ska kunna genomföras dels ord- ning och reda i ekonomin, dels en god och hållbar ekonomiskt tillväxt. Jag har nu i korthet redogjort för regeringens be- dömning av det ekonomiska läget och för huvuddra- gen i den ekonomiska vårproposition som regeringen i dag lägger fram för riksdagen. Låt mig också så här när den sista stora ekonomiska propositionen lämnas till riksdagen tacka riksdagen och dess ledamöter för ett gott samarbete. Vi har skäl att känna stolthet över de beslut som vi har fattat. Låt mig till sist rikta ett särskilt tack till företrä- darna för Vänsterpartiet och Miljöpartiet för ett bra samarbete med att ta fram årets vårproposition liksom under hela mandatperioden. Det har fungerat utomor- dentligt väl. (Applåder.)

Fru talman! Finansministern inledde med att nu sätta punkt för den socialdemokratiska regeringsperi- oden. Jag vill gärna instämma i det. Det kom också fram att det inte finns så mycket mer som man vill göra. Men det finns mycket som vi skulle kunna göra i Sverige för att se till att fler människor kommer i arbete och för att sjukfrånvaron pressas ned så att fler människor kan komma till jobbet. Det finns mycket vi kan göra för att Sverige ska kunna ha en tillväxt- kraft i hela landet och för att vända på den utflyttning av investeringar och företagande som vi ser i dag. Det finns så oerhört mycket som vi skulle kunna göra för att förbättra välfärden för enskilda männi- skor, så att man själv kan välja hur man ska utforma sin vardag. Det finns mycket som vi skulle kunna göra för att konsekvent och målmedvetet sänka skat- tetrycket så att Sverige kan stå starkt i en global eko- nomi med alltmer av internationell konkurrens men också av stora möjligheter. Ingenting av detta görs, men det kan göras genom förändringar av olika slag. Det som i själva verket händer för regeringens del - det framgick i finansmi- nisterns bedömning av hur ekonomin hade utvecklats - är i grunden att när det går bra i den internationella konjunkturen är det regeringens förtjänst att det går bra i Sverige men när det går dåligt på grund av den internationella konjunkturen beror det på den ameri- kanska ekonomin. Det finns ett slags geografisk skala inbyggd i den ekonomiska politikens ansvarsfördel- ning: Ju sämre det går, desto längre bort från Bosse Ringholm ligger ansvaret. Men riktigt så är det inte, för om man säger så av- händer man sig möjligheterna till de förändringar och reformer som ligger i våra egna händer för att stärka tillväxtkraften. Det finns, fru talman, ingenting i vår- propositionen om hur man ska vända utflyttningen av företagsägande och investeringar. En av de mest dramatiska förändringar som i dag sker i svensk eko- nomi finns inte ens nämnd som ett problem. Företag flyttar ut dagligen. Vi har haft ett utflöde netto om 350 miljarder av investeringar under 90-talet. Det är lika mycket som det svenska näringslivets bruttoinve- steringar under förrförra året. Men detta problem finns inte i vårpropositionen. Det innebär också, fru talman, att regeringen inte har någon politik för att möta detta problem. Fru talman! Finansministern berömmer sig också av att man har bekämpat arbetslösheten. Men, fru talman, vi har från högkonjunkturen med oss en re- kordhög arbetslöshet. Så hög har den aldrig tidigare varit i modern tid. Är det någonting att vara stolt över? Är det något att vara stolt över att arbetslöshe- ten i själva verket nästan närmar sig 1 miljon männi- skor? Den motsvarar 16 % om vi räknar in alla dem som är i åtgärder, de latent arbetslösa och de deltids- arbetslösa. Jag ställer till Bosse Ringholm frågan: Är ni stol- ta? Jag skulle vilja påstå att ni är trötta men liknöjda. I själva verket skyler ni över detta problem och säger att det inte är så stort. Ni kommer säkerligen att säga till oss när vi tar upp arbetslöshetens problem att vi svartmålar. Men vi kommer faktiskt att ta upp ett av de mest grundläggande problemen i svensk ekonomi, för det handlar om 1,4 miljoner människor som inte går till jobbet på grund av att de är förtidspensionera- de eller långtidssjukskrivna eller saknar jobb. Ni må hur mycket ni vill säga att det är svartmål- ning, men i själva verket är det ni, Bosse Ringholm, som svartmålar möjligheterna att göra någonting. Ni har satt punkt för insatserna. Ni har gett upp, för ni säger nu att ni har lyckats i kampen mot arbetslöshe- ten. Det är bedrövligt eftersom detta är ett av de vik- tigaste skälen till att Sverige nu fortsätter sin efter- släpning. Finansministern tog över huvud taget inte upp det som är det allra största problemet både på arbets- marknaden och i de offentliga finanserna, nämligen den växande sjukfrånvaron. Sedan 1997 har kostna- derna för sjukpengen ökat med 25 miljarder, men man gör inte något. Man har i höstas upprättat en handlingsplan om elva punkter som innefattar tre- partssamtal, nationella mål osv., men man gör inte något. Statsministern har sagt att man ska göra någon- ting. Han sade: "Eventuellt presenterar vi det före valet, eller efter valet." Det är lika med ett konstate- rande att man inte har någonting att komma med just nu, för annars hade det ju kunnat finnas med här. Sjukfrånvaron ökar dagligen med 25 miljoner kronor i kostnader, men själva ökningen för 1997 motsvarar mer än den öppna arbetslösheten. Ändå gör man inte något. Jag skulle vilja ställa några frågor till Bosse Ringholm. Det går bra att skylla på den ameri- kanska ekonomin, men vi sade i höstas att ni hade låtsats om tillväxten och att ni inte gör någonting för att vända på utvecklingen när det gäller företagandet och arbetslösheten. Vad ska ni vara stolta över i ett läge när sjukfrånvaron har ökat med mer än den öpp- na arbetslösheten? Hur ska ni kunna öka sysselsätt- ningen om ni inte gör något åt detta problem? Och hur kan en finansminister komma till riksdagen utan att över huvud taget linjera upp en politik för det som är det i särklass största ekonomiska och mänskliga problemet i vårt samhälle? Det har inte heller kommit plötsligt. Det har fun- nits under mycket lång tid. Vi har i alla fall tagit upp det. Ni säger att ni är stolta och nöjda, men ni är i själva verket trötta och liknöjda. Det frapperande är att socialdemokratin inom dessa kärnområden, som handlar om välfärdens och tillväxtens möjligheter, över huvud taget inte har någon politik. Statsministern har gjort följande kommentar till att vi förra året hade ett rekordhögt skattetryck: Det ska ned till 50 %. Vi hade förra året ett världsunikt skattetryck om 53,7 %, som driver ut företagandet. Man har också tidigare år efter år sagt att det ska ned till 50 %, så det var ingen nyhet. Nyheten är att det blir tvärtom. Men så fick han också frågan: Hur ska ni göra för att sänka skattetrycket med mer än 4 %? Och då sade han: Vi ska inte göra något, bara vänta och se. Då slog det mig, fru talman, att jag kanske har haft fel. Regeringen kanske trots allt har en ideologi för att möta de ekonomiska problemen: att inte göra något, den s.k. Kronblomssocialismen, nämligen att man ligger på soffan och inte gör något. Men det är trötthetens och liknöjdhetens politik. Vi kan ta upp problem för enskilda människor: arbetslösheten, det faktum att Sverige släpar efter i den ekonomiska utvecklingen och det faktum att ni på regeringssidan har tappat greppet om de statliga fi- nanserna. I den delen av ekonomin där det är ni som har ansvaret växer underskottet. Enligt era egna siff- ror blir det underliggande underskottet 40 miljarder kronor nästa år. Enligt Ekonomistyrningsverket blir det 60 miljarder. Är det något att vara stolt över, eller är det inte trötthetens och liknöjdhetens politik? Fru talman! Regeringen byggde budgeten för detta år på låtsassiffror. Vi sade det i höstas. Man lade in utgifter som nu leder till växande utgiftsutveckling och större underskott i statens finanser än vad en ansvarsfull politik hade kunnat leda till. Ni har inte gjort någonting åt den arbetslöshet vi faktiskt har, utan ni är nöjda med hur ni har bekämpat den. Men den är likväl större än vad som är rimligt och accep- tabelt i ett tillväxtsamhälle och ett humant samhälle. Jag ställer mig frågan: Varför redovisar ni ingen politik för detta? I slutet av 80-talet var socialdemo- kraterna också mycket nöjda med att allting gick bra i den internationella konjunkturen och gjorde inte nå- got. Ni kommer att få finna er i att i den här valrörel- sen möta en opposition som kan göra något. Vi är inte överens med er om att arbetslösheten inte är något större problem längre. Vi är inte överens om att före- tagsutflyttningen inte är något större problem. Vi är inte överens om att samhället ska byggas på att staten tar över mer och mer. Vi vill bygga en politik som ger ökat utrymme för enskilda människor att forma sin välfärd, som tar vara på det som är företagandets möjligheter. Vi vill stärka företagsutvecklingen i Sverige så att företag, huvud- kontor och forskning flyttar hit. Vi ska vända på en utveckling som släpar efter för Sverige, och vi ska se till att Sverige kan bli en ledande nation inom väl- färdstjänsterna med en större trygghet för enskilda människor men också mycket större möjligheter. Och vi ska byta regeringspolitik från politiken att inte göra något till att göra någonting för att göra det bästa. Den politiken kommer vi att presentera i vår motion, och den politiken kommer ni att få möta i valkam- panjen. Vi vill göra något när ni är trötta och liknöjda. (Applåder.)

Fru talman! Nej, Hökmark, vi är inte trötta i majo- riteten! I finansplanen sägs att nu krävs ekonomisk såväl som politisk uthållighet. Det är viktigt. Under mandatperioden har många spått det röd-gröna sam- arbetets krasch, men de har fått fel. Jag vill tacka för gott och arbetsamt gemensamt knog. Det har ibland krävt politisk och ofta fysisk uthållighet för att klara av det. Vänsterpartiet tog efter valet 1994 ansvar för en politik som drog Sverige ur det statsfinansiella moras och det massarbetslöshetens elände som Bildtregimen lämnade efter sig. Arbete och rättvisa stod högt på agendan. Regeringens äventyr med Centern ledde fel under några år, men efter 1998 års val har vi återställt de flesta misstagen. Grundtrygghetens 75- procentsnivå har övergivits, tre fjärdedelar av de orättvisa egenavgifterna är kompenserade, kommun- sektorn har återfått resurser, taken i socialförsäkring- en kommer att bli tio basbelopp till 2003 och a- kassan har stärkts. Med Vänstern i samarbetet kan fackföreningsrörelsen känna sig trygg. Som sagt: politisk uthållighet var ordet. Det är ett viktigt besked i denna vårproposition att de utlovade reformerna för de närmaste åren ligger fast. Under mandatperioden har vi, trots en rejäl av- betalning på statsskulden, tagit beslut om reformer motsvarande 70 miljarder i utgifter och ungefär lika mycket i skattesänkningar. Vi har också skatteväxlat 7 miljarder för miljöns skull. I år blir det utgiftsreformer för 21 miljarder och 27 miljarder i rättvisa skattesänkningar. 2003 aviseras reformer för 17 miljarder och 2004 ytterligare 12. Om det finns plats för vidare skattesänkningar får man väl se i höst. Reformerna handlar om jobb, utbildning, välfärd, rättvisa, miljön och internationell solidaritet. Är det någon som tror på reformer av den omfatt- ningen och med den inriktningen utan Vänsterpartiets medverkan? Sysselsättningsmålet är det övergripande i den ekonomiska politiken. Hökmark, vi i Vänsterpartiet är inte nöjda så länge vi har en så hög arbetslöshet som vi har i dag. Alla krafter ska inriktas på att höja sys- selsättningen och öka antalet arbetade timmar. Målet, 80 % reguljär sysselsättning 2004, ska nås. Sjuk- skrivna måste tillbaka till arbetslivet och inte försvin- na in i förtidspensioneringen. Jobben kommer först! Det tvåprocentiga finansiella överskottsmålet gäller en hel konjunkturcykel. Den goda ekonomiska utvecklingen ger möjlighet att stimulera sysselsätt- ningen. Kommunsektorn kräver ökade ekonomiska resurser. Vi kan ju börja med att permanenta det extra stöd på 3 miljarder som riksdagen beslöt om förra veckan, så att kommunerna orkar betala sina anställda även åren framöver. Ekonomisk uthållighet, sade vi ju, finansministern! Åtgärder behövs för ökad tillväxt i många regio- ner. Varsel och nedläggningar drabbar ojämnt över landet beroende på hur sårbar näringslivsstrukturen är. Det kan inte vara rimligt att anställda och kommu- ner ska bära bördan av näringslivets omstrukturering eller att omställningsbesluten ska tillåtas fattas i pri- vata bolagsstyrelser utan samhällsansvar. Motala, Degerfors och Gislaved symboliserar en förlegad maktordning i näringslivet. Demokratiska anspråk kräver reformer vänsterut, Hökmark! Omställnings- försäkringar, omstruktureringsfonder med samhällsin- flytande och förstärkta fackliga positioner inom ar- betsrätten är viktiga inslag. Vänstern har förslagen och de borgerliga endast passivitet. Snart är jag nog enig också här med Bosse Ringholm - lite uthållig- het, bara! En regional innovationspolitik måste till för att modernisera näringslivet. Vi ska höja kompetensni- vån, stärka entreprenörsandan och samverka med högskolan. Riskkapital behövs även ute i regionerna, och konkurrensen måste skärpas. Vänsterpartiet har lagt fram en rad förslag för att främja de mindre fö- retagens verksamhet, t.ex. när det gäller generations- skiften, skattetilläggen, schablonbeskattning, 3:12- regler, Pomperipossaskatten, förenklingsregler och lindring av sjuklöneperioden. Nästa mandatperiod inleder vi med ett rejält småföretagar- och innova- tionspaket, inte sant, finansministern? Fru talman! Sveriges ekonomi är stark. De bud- getpolitiska målen har klarats med råge. Därför hade vi handlingsfrihet när den internationella ekonomin tappade fart. Vi slapp nödbroms och reformslakt. Sysselsättningen har stannat av, t.o.m. minskat något, men långt mindre än i de allra flesta andra länder - trots raset inom telekomindustrin och Ericsson. Det är inte konstigt att Moodys höjde Sveriges kreditbetyg häromveckan. Den kritik som borgerligheten riktar mot den eko- nomiska politiken är missriktad. Ja, Hökmark, ni svartmålar de offentliga finanserna, och ni döljer fakta. Ni vill inte se att den offentliga skulden mins- kar dramatiskt som andel av BNP. Ni vill inte se att utgiftstaken minskar med fem procentenheter som andel av BNP, även om de höjts med 137 miljarder kronor mellan 1997 och 2004. Ni vill inte se att skat- tekvoten successivt minskar fram till 2004, bortsett från förra året, då rena periodiseringseffekter förryck- er bilden, och det vet Hökmark mycket väl. Att sys- selsättningen ökat med 240 000 jobb sedan 1998 bagatelliserar ni, och att reallönerna utvecklas histo- riskt bra likaså. Konjunkturbedömare, företag och hushåll gör en helt annan bedömning än den ni torgför. På det sättet bidrar ni egentligen bara till det meningslösa politi- kerkäbblet, som folk tycker så hjärtligt illa om. Men man tror nog mer på Moodys än på Hökmark, mer på Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna än på Mats Odell, mer på Företagarnas riksförbunds positiva prognos än på Karin Pilsäter och, skulle jag tro, mer på de optimistiska bönderna än på Lena Ek. De borgerligas egna ekonomiska politik är en enda sörja. Enigheten kanske gäller den allmänna inriktningen: skattesänkningar, försämrade välfärds- system, angrepp på arbetsrätten och a-kassan, utför- säljning och privatisering. Men i övrigt, när det gäller pengarna, har man helt olika utgiftstak för den of- fentliga sektorn, helt olika skattepolitik, olika bud- getmål för de närmaste åren och helt olika utgiftsför- slag i statsbudgeten. Och så oansvarig budgetering - arbetsmarknads- politik och a-kassa dras ned för att fylla igen de värsta hålen. Det finns ingen realism i det. Det är budgetpo- litik på låtsas. Vi får höra hur stora utförsäljningar av statliga fö- retag ska stärka budgeten på papperet. När den bor- gerliga fyrklövern presenterade företagsprogrammet förra veckan, mest gammal skåpmat, sade Lundgren: "Det kostar väl 10-15 miljarder, men det får vi ta i sedan." När riksdagen nyss tog beslutet om 3 miljarder i extra sysselsättningsstöd till välfärdssektorn hamnade ni på tre olika linjer i voteringen. När den kommunala skatteutjämningen kom på tapeten sade Bo Lundgren att det där får väl staten ta på sig, om det nu nödvän- digtvis måste finnas sådan där solidarisk skatteutjäm- ning. Det blir 14 miljarder till. Det är så det politiska förfallet startar. Titta på storstadsregionerna. I Västra Götaland kastade ni in handduken i halvtid. I Skåne gick ni back med över 1 miljard förra året. I Stockholms läns landsting gick ni back med 2,2 miljarder förra året. Prognosen är nu 4 miljarder i röda siffror. Vi bryr oss inte, säger Mode- raterna. Men det hoppas jag att väljarna gör. Ekono- misk och politisk uthållighet var det. Fru talman! I tilläggsbudgeten kan vi höja an- slagsutgifterna med nästan 6 ½ miljarder och ändå ha 1 miljard i marginal till utgiftstaket. I själva verket är marginalen ännu större. Utjämningsbidraget till kommuner och landsting har ökat med 2,9 miljarder. Då uppstår i budgeten tekniskt en utgift som dock motsvaras av en lika stor inkomst, varför det är stats- finansiellt neutralt. Det motiverar en teknisk uppräk- ning av taket precis som i fjol. Reellt är budgeteringsmarginalen egentligen 4 miljarder. Det finns ett reformutrymme. Det är viktigt för att kunna visa handlingsberedskap - inte sant, Bosse Ringholm? Vi klarar av att finansiera de starkt ökande kost- naderna för sjukförsäkring, läkemedel, flyktingmott- agning, kriminalvård och lönegaranti men också nya satsningar: kunskapslyft, bilstöd till handikappade och satsningar för att komma till rätta med den hems- ka diskrimineringen i landet. Kvinnojourer får mer pengar liksom det förebyggande stödet mot missbruk av alkohol och narkotika, plus mycket annat. Och så det viktigaste: Nu säger vi att a-kassan bör höjas i år. Det gäller bara att ta ställning till det eko- nomiska utrymmets exakta storlek. Vi har lovat de arbetslösa att fortsätta denna rättvisereform. När löntagarna får rejäla reallönehöjningar har många arbetslösa inte fått något alls. Arbetslöshetsförsäk- ringen ska vara ett uttryck för solidaritet mellan de som har och de som inte har ett arbete. Vi har lagt fram förslag om hur alla ska få del av höjningen. Nu krävs handling. Kanske ska vi börja diskutera frågan redan i dag, Bosse Ringholm. Fru talman! Det finns många andra viktiga frågor i vårpropositionen trots att den har ändrat karaktär. Inkomstprövningen av änkepensionen försvinner 2003. Vad ska Karin Pilsäter nu jaga Vänsterpartiet med? Det blev inget svek, det blev en reform. Det samlade programmet mot ohälsa i arbetslivet gäller kanske den viktigaste frågan av alla. Det blir mål, hälsobokslut och ekonomiska incitament. Det blir ett rejält arbetsmiljöarbete. Det blir individuella kompetenskonton och anställningsstöd för att öka rekryteringen och utbildningen till vård och omsorg. Det blir möjligt att få anställningsstöd för att om- vandla deltider till heltider. Aktivitetsgarantin får nya inslag för att skapa meningsfulla jobb. Jämställd- hetsarbetet ska intensifieras. Bosse Ringholm har delvis redan nämnt reform- agendan. Låt mig återigen upprepa de fyra priorite- ringarna, där det krävs nya initiativ. Främst är det jobben. Uppfyll sysselsättningsmå- let! Där ska vi gå in som en garant. A-kassereformen ska komma nu. Permanenta de 3 miljarderna till kommunerna nästa år! Se till att vi får en handlings- plan och ekonomiska resurser så att de könsrelaterade löneskillnaderna kan avskaffas. Vi kan börja i väl- färdssektorn. Fru talman! Jag kan försäkra att Vänstern finns på plats när det gäller att ta ansvar även efter valet, om det handlar om att fortsätta kampen för en rättvis och uthållig tillväxt. Det är uthålligheten det kommer an på. (Applåder.)

Fru talman! Regeringens misslyckande att värna och utveckla välfärden för utsatta grupper som barn, sjuka och gamla draperas i vårpropositionen i ett självberöm av närmast olympiska mått. Men regeringen lever farligt trots goda opinions- siffror fem månader före valet. Vanligt folk kan, snabbare än Göran Persson anar, genomskåda att kejsaren bakom hurrande sympatisörer egentligen är ganska naken. Det är en sak att leda EU:s minister- rådsmöten och en helt annan att vända 30 år av ut- försbacke för Sverige i välfärdsligan. Fem månader före valet erkänner regeringen i vårpropositionen att Sveriges ekonomi har utvecklats sämre än vad man hittills gett sken av. Statsskulden ökar, arbetslösheten ökar, kommunerna är tillbaka i ett krisläge där skolan och omsorgen är hotad, sjuk- skrivningarna skenar och sysselsättningsmålet uppnås inte. Men regeringen flyr undan sitt eget ansvar och skyller på USA. Det finns ett tänkvärt ordspråk som säger "seglaren väntar inte på medvind, han lär sig segla", Bosse Ringholm. När nu de flesta kurvor pekar åt fel håll sätter re- geringen, likt Allan Larsson inför 1991 års val, sitt hopp till vändpunkter i världskonjunkturen i stället för att föreslå förändringar som kan förbättra Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar. Men det duger inte för en svensk regering att skylla på USA när den svenska tillväxten sedan över 30 år har varit sämre än i omvärlden. Kejsar Persson var i Sollefteå i lördags och enligt TT på sitt allra soligaste humör. Där lovade han icke blott 50 nya jobb som symtomatiskt nog skulle till- komma på arbetsförmedlingen i Sollefteå utan fast- mer också nya pengar till skolan - "nu när pengarna strömmar till", som han sade. Kanske rikshushållare Ringholm kunde upplysa kammaren om vilka pengar som nu strömmar in i kejsarens kassakista? De är i varje fall okända för finansutskottet, Konjunkturinstitutet och Ekonomi- styrningsverket som alla ser att staten nu måste börja låna pengar igen. Planeras kanske nya räder mot Riksbanken? Utan de 20 miljarderna och ytterligare 40 miljarder i engångseffekter från bl.a. AP-fonden hade ni ju behövt låna 33 miljarder till driften redan i år! Hur påläst är egentligen kejsaren? Tänkande medborgare måste också snart inse att allt inte står rätt till när landets statsminister gläds åt och välkomnar att Riksbanken tvingas höja räntan trots lågkonjunktur och massarbetslöshet. Kejsaren torde åtminstone vara lite småfrusen vid det här laget. Fler räntehöjningar lär bli aktuella. Kommer de också att välkomnas? Med en bättre strukturpolitik framför allt vad gäller lönebildningen skulle den uthålliga tillväxttakten i Sverige bli högre och Riksbanken skulle slippa bromsa i en lågkonjunktur redan vid minsta tecken vid horisonten på en konjunkturvänd- ning. Vittnar det verkligen om järnkoll på läget och in- sikt om att välfärdskakan måste bakas innan den fördelas när samme Persson ler och gratulerar gno- sjöborna till att de mest framgångsrika familjeföreta- gen säljs till utlandet? Det är bisarrt med tanke på att ägarna säljer ut på grund av en dubbelbeskattning av svenskt ägande och en konfiskatorisk arvsskatt som gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över. En mer finkänslig kejsare hade nu börjat huttra rejält. Fru talman! Vad Sverige behöver är snarast en re- gering som både kan identifiera och uppmuntra driv- krafterna för företagande och därmed välfärden. Nu- varande regering klarar ingetdera. Visst har det blivit nya jobb. Men elva EU-länder har haft en bättre jobbtillväxt än Sverige. Bara tre länder har haft en sämre utveckling än Sverige vilket är allvarligt med tanke på att ungefär 60 % av den svenska sysselsättningsökningen från 1997 beror på att alltfler sjukskrivna behöver vikarier. Regeringen redovisar i det s.k. högtillväxtalterna- tivet i propositionen hur det skulle se ut om den svenska tillväxten var högre. Men det häpnadsväck- ande är att absolut ingenting görs för att uppnå denna högre tillväxt. I stället står regeringen passiv och tittar på och spanar efter medvind och skyller på nedgång- en i USA. Varför, Bosse Ringholm, försöker ni inte ens presentera en politik för att uppnå högtillväxtal- ternativet? Det skulle både ge vården, skolan och omsorgen de resurser som behövs och ge människor de arbeten de i dag saknar. Vad sade då Göran Persson när krisen i kommu- nernas ekonomi brutalt avslöjades av Kommunför- bundet häromveckan? "Det här är hanterliga belopp, vi får öka statsbidragen." Detta, fru talman, är ett uttalande som påminner om rekommendationen att ta banklån för att kunna sätta på plåster på benbrott. Så talar bara en mycket lättklädd kejsare, för det finns ju inga miljarder att dela ut. Sanningen är att Sverige fortsätter att bli relativt sett fattigare med Socialdemokraterna vid makten. Bara sedan Göran Persson blev statsminister 1996 har Sverige förlorat i runda tal 30 miljarder kronor realt jämfört med om vi bara lyckats hålla samma tillväxt- takt som genomsnittet av OECD-länderna. Det mot- svarar väldigt stora belopp som skulle räcka till unge- fär 90 000 fler anställda människor inom vården, skolan och omsorgen. Ni har haft åtta år på er, men välfärden fortsätter att urholkas. När man lyssnar på statsministerns kommentarer till problemen i riket kommer man osökt att tänka på den klassiska kultförklarade filmen Välkommen Mr Chance, där trädgårdsmästaren i Peter Sellers oför- glömliga tolkning kunde säga de mest nonsensspäck- ade och häpnadsväckande saker till omgivningen som bara nickade, tolkade till det bästa och noterade i stum beundran. När filmen sedan var slut visste man inte om beundrarna någonsin upptäckte att kejsaren var naken. Men, fru talman, det är nu fem månader kvar till valet. Denna regerings otillräckliga företagarklimat och eftersläpningspolitik har under åtta år kostat det svenska folkhushållet 30 miljarder kronor. Det finns tyvärr ingenting i vårpropositionen som tyder på någon som helst förändring till det bättre. Sverige har helt enkelt inte råd med Göran Persson och Bosse Ringholm längre, stödda på Gudrun Schyman. Det är här, i det dåliga företagarklimatet, i flykten av företag, huvudkontor, kapital och kunskap som vi har den viktigaste förklaringen till resursbristen i vården och skolan. Jag tror att Perssons goda opioni- onssiffror vilar på att medborgarna har någon sorts överseende med att varken tillväxten och därmed inte heller vården, skolan eller omsorgen fungerar till- fredsställande. Men så kommer det knappast att kun- na fortsatta fram till valdagen. Fru talman! Jag tycker inte heller att regeringen har levt upp till riksdagens beställning att propositio- nen skulle ha ett långsiktigt perspektiv. Nu har re- geringen kortat ned det så att det bara handlar om två år. De långsiktiga visionerna och förslagen lyser helt med sin frånvaro. Det skulle vara intressant om fi- nansministern något ville utveckla vad det beror på att ni inte lever upp till den beställning som riksdagen har gjort av vad denna proposition skulle handla om. Det finns i propositionen kortsiktiga saker och självberöm av vad ni har åstadkommit. Men det lång- siktiga receptet på hur Sverige ska kunna få en bättre och starkare tillväxt i fortsättningen saknas helt här. Sverige har sedan 1970 till ca 2001 haft en genom- snittlig tillväxt på 1,8 %. OECD-länderna har under motsvarande tid haft en tillväxt på 2,95 % i genom- snitt per år. Detta är oerhört allvarliga saker. Konjunkturin- stitutet, Medlingsinstitutet och flera andra pekar på att den svenska löneinflationen är ett mycket stort hot mot att välfärden ska kunna värnas i framtiden. Där gör ni alltså ingenting. Fru talman! Den 2 maj kommer Kristdemokrater- na att lägga fram förslag för att vända en 30 år lång negativ utveckling och därmed ge förutsättningar för mer tid för barnen, en bra skola, en bättre vård och en tryggare omsorg. Dagens vårproposition visar där- emot att kejsaren verkligen är naken. (Applåder.)

Fru talman, ärade ledamöter och ärade åhörare! Sverige har haft goda och dåliga tider. De senaste sex åren har vi genomlevt en av de mest stadiga och långa högkonjunkturerna som vi haft på länge. Ja, inte bara vi. Europa och USA har också haft stadigt positiva tillväxttal. Grunden till att Sverige har kunnat flyta på den internationella framgångsvågen är den sanering och reformering av svensk ekonomi som genomför- des under den förra djupa lågkonjunkturen. Centerpartiet lade ned all sin kraft och energi för att saneringen skulle bli lyckosam. Vi, liksom många av er som lyssnar i dag, vet att lågkonjunktur, bespa- ringar och saneringar drabbar de människor värst som har minst. Det är de vanliga människorna, de vanliga företagen och de vanliga kommunerna. Det är de med de minsta marginalerna som får bära den tyngsta bördan om statens ekonomi missköts. Därför, fru talman, är jag i dag mycket bekymrad och orolig för att det förra historiska saneringsarbetet nu håller på att gå till spillo. Finansministern borde tala om hela sanningen för svenska folket. De offent- liga finanserna visar på totalen ett plus. Men det är, mina vänner, det fristående pensionssystemet som går med plus. Den andra delen är kommuner och lands- ting. De går i och för sig knackigt på sina håll, men genomsnittligt visar de på ett litet överskott. Men statens budget, finansministerns ansvar, går faktiskt med minus. Det är med utförsäljningar och indrag- ningar från Riksbanken som det blir ett totalt plus i år. Ekonomistyrningsverket pekar på att det nästa år först blir ett underskott realt på 43 miljarder, och om man sedan tittar på det underliggande underskottet kommer det upp till 59-60 miljarder. Det innebär att statsskulden ökar. Fru talman! Ska medborgarna än en gång få betala dyrt för överbudspolitik? Kommer de med de minsta marginalerna återigen att få känna av bittra sane- ringsåtgärder några år efter valet eller redan i höst? Både finansministern och statsministern väntar med recepten för de största problemen. Det som står i finansplanen är: Detta återkommer vi med i höst. Detta återkommer vi med efter valet. Detta återkom- mer vi med i höst. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har hittills sagt: Det går bra för Sverige. Låt oss fortsätta att förbättra. Men hur ser det ut egentligen? Sjukskriv- ningarna ökar. Arbetslösheten fortsätter uppåt. Fler elever lämnar skolan utan godkända betyg. Företag- samheten pekar nedåt. Inflationen pekar å andra sidan uppåt, vilket inte alls är bra. Minskat offentligt sparande och ett ökat skattetryck. Hushållens dispo- nibla inkomster sjunker nästa år. Den sociala och regionala klyvningen har aldrig varit så stor som nu. De flesta av nyckeltalen pekar faktiskt i en negativ riktning, efter sex år av brinnande högkonjunktur. Låter det som ett framgångskoncept? Om det är regeringens framgångar är löftet om att fortsätta på den inslagna vägen snarare ett hot än ett löfte. De regionala klyftorna har blivit djupare under den se- naste valperioden. Nordiska rådet pekar på att av tio regioner i Norden där sysselsättningen minskar och som är i en krisartad situation finns åtta i Sverige. Fru talman! Om man ska göra internationella jäm- förelser, som finansministern gjorde, är det kanske den jämförelsen man ska fundera över och den situa- tionen som man ska försöka hitta ett åtgärdspaket för. Människor på landsbygden, på de små orterna och i de små städerna - de många städer som har minskat sin befolkning - begär inte allmosor, förmåner eller bidrag. De begär, och det med all rätt, lika villkor för att själva kunna ordna tillväxt och bra levnadsvillkor på sina orter. Men det är inte det som de får. För att kunna upprätthålla en bra offentlig sektor med de krav som de allra flesta av oss har på vård, skola och omsorg krävs en rejäl och uthållig tillväxt. Då räcker det inte bara med en löftespolitik, för vad det handlar om är att titta på hur det går med företa- gen och hur företagsklimatet ser ut. Det är nämligen grunden för välfärden. Det är där de pengar skapas som vi sedan kan fördela. Sverige har under de senaste 30 åren gått från att vara världens fjärde rikaste land till att hamna under EU:s genomsnitt när det gäller välstånd per innevåna- re. Hade vi behållit vår position så hade situationen i Sverige varit helt annorlunda. Det finns massor av siffror som visar hur nyföre- tagandet minskar, hur konkurserna ökar och hur ut- flyttningen ökar. Det handlar förstås om att vi saknar en reell industripolitik i Sverige, men det handlar också om att vi saknar en reell politik för småföreta- gande. Ska vi gå till stora företag så måste det börja med små företag. Ska företagen växa och skapa till- växt så måste det finnas lika villkor för företagen i hela landet. Älmhult är väl inte och kommer kanske inte att bli - jag säger kanske, för man vet aldrig med smålän- ningar - en stor stad eller ett storstadscentrum. Ändå lyckades Ingvar Kamprad skapa företaget Ikea just med utgångspunkt i Älmhult. Om vi ska ha fler såda- na framgångshistorier, vilket vi allihop behöver, så måste vi fundera över småföretagarklimatet. Det finns oändligt mycket statistik som visar hur jobbigt det är att driva företag i dag. Det finns oänd- ligt många berättelser från företagare som visar hur det är att vara företagare. Du betalar moms på det som du har blivit bestulen på. Din familj, din hustru eller man, får inte arbetslöshetsersättning om hon eller han är gift med en fåmansföretagare. Den som är företagare får bara 70 % av föräldraersättningen jäm- fört med en arbetstagare med lika lön. Det är inte bara så att det är ett dåligt småföreta- garklimat - det är t.o.m. så att regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet rent ut sagt diskrimi- nerar människor med små företag. Då omöjliggör man också för en reell och bra tillväxt i framtiden. Centerpartiet har under ledning av Eskil Erlands- son ihop med de andra oppositionspartierna presente- rat en rapport om småföretagarklimatet med 53 för- slag för att skapa nya företag, fler jobb och högre tillväxt. Nu har vi sagt vårt. Nu väntar vi på regering- en i den här frågan. Än så länge leder vi med 53-0. Jag ska återge vad finansministern har sagt. Våra möjligheter att klara tillväxten och välfärden begrän- sas på både kort och lång sikt av medborgarnas höga ohälsotal, framhåller finansministern i sin plan. Då undrar jag bara: Vart tog folkhälsopropositio- nen vägen? Ohälsan kostar i dag 310 miljoner kronor om dagen. Bara under de tio minuter som det tog för finansministern att presentera vårbudgeten kostade medborgarnas ohälsa två och en halv miljon kronor! Det är så stora belopp att det svindlar. Det är svårt att översätta detta och att förstå med både hjärta och hjärna vad det betyder för svensk ekonomi och för vanliga medborgare som råkar ut för sjukdom eller arbetsskada. Ge mig en kvart om dagen, sade redan Arne Tammer. Tänk om regeringen hade ägnat en kvart om dagen åt att försöka lösa dessa problem! Om man tittar på försäkringskassornas anslag för rehabilitering ser man att de ligger på samma nivå som de i stort sett alltid har gjort, medan kostnaden för sjukpenning stiger brant som en bergssluttning i alperna. Man vägrar att vara med på Finsam - det som var ett samordningsprojekt för bättre kvalitet i sjukvår- den. Inga ytterligare pengar kommer på detta område. Detta drabbar kvinnor allra mest. Kvinnors andel av långtidssjukskrivningarna ökar. Kvinnors lönedis- kriminering ökar - och detta av partier som står för en feministisk hållning. Det finns inget i det material som vi har fått i dag, fru talman, som visar på att man vill lösa problemen varken med de sociala klyftorna eller de regionala. Det finns inte ord om hur man ska lösa problemet med lönediskrimineringen mellan män och kvinnor. Fru talman! Vi kommer om några veckor att lägga fram förslag från Centerpartiet som handlar om lika villkor för människor, för regioner och för män och kvinnor.

Fru talman! Det är få områden där det är så tydligt hur mycket vi behöver varandra på denna jord som ekonomin. Det är därför vi liberaler kämpar för mer frihandel, för valutasamarbete och för internationellt utvecklingsbistånd. Självfallet gläds vi nu åt den internationella vänd- ning som ser ut att vara på väg. Och visst är det roligt att Sverige har fått höjda kreditbetyg och att vi har överskott i de offentliga finanserna. Det är t.o.m. roligt med en alldeles rosa proposi- tion. TV-tittarna kanske inte har sett den. Jag vet inte om det beror på att det är Ungt val den här veckan och finansministern satsar på att få vara med i Gry- nets show på fredag. Det kanske är därför han har gjort ett rosa omslag på propositionen, men i så fall får nog finansministern göra något åt kavajen också. Det är alltså Ungt val, och jag tror att ungdomar bryr sig mycket om vad som händer i framtiden. Men om det får vi veta väldigt lite innanför det rosa omslaget. Den ekonomiska utvecklingen präglas trots det rosa av stagnation, stigande räntor, företag som flyttar, arbetslöshet som biter sig fast och ökande sjukskrivningar. Den internationella händelseutveck- lingen kan vi inte skriva av bara för att det tycks vända i konjunkturen. Vi har ju t.ex. krisen i Mellan- östern. Vi har ganska stabila statsfinanser, och det är bra. Tyvärr har vi också en alldeles för stabil ekonomi i stället för en dynamisk och sprudlande sådan. Vi har låg tillväxt, men ändå redan stigande räntor. Sverige verkar ha kört fast i arbetslösheten - i alla fall ser det ut så om man läser siffrorna i vårpropositionen. 90- talskrisen kan inte längre vara någon ursäkt för detta lika lite som den kan vara någon ursäkt för passivite- ten när det gäller att göra någonting åt sjukskrivning- arna. I stället för offensiva förslag för att fler ska kom- ma in på arbetsmarknaden återanvänder man nu löftet om höjd a-kassa, som kanske ska komma. Vi får väl se om det kommer första maj. Man skulle verkligen kunna vänta sig att reger- ingens sista ekonomiskpolitiska dokument till riksda- gen före valet skulle handla om vad regeringen vill. Men det gör det inte, utan det är mest skryt över genomförda utgiftsökningar och tidigare vunna segrar och ett upprepande av tidigare gjorda löften om ut- gifter. Miljöpartiets språkrör Lotta Nilsson Hedström går så långt att hon säger att detta är en bouppteck- ning. Det kan för min del gärna få gälla själva reger- ingen, men Sverige är inget dödsbo. Sverige kan växa, och människor kan växa. Men vi kanske på något sätt lever i olika världar, och att det i Ringholms värld är så att välstånd skapas genom mer anslag i budgeten medan det i min värld är så att välstånd skapas av människor. I Ringholms värld kanske välstånd skapas av miljarder i anslag medan det i min värld skapas av att människor får möjlighet att skapa miljarder genom produktion, köp och försäljningar. Vilhelm Moberg skriver så här i satiren Det gamla riket - en ganska talande titel: "Regeringspartiet i Idyllien är ett idéparti. Det omfattar två idéer: 1: Partiet ska komma till makten. 2: Partiet ska behålla makten." Mot det står ett liberalt idéparti som vill ha mak- ten för att genomföra förändringar. Och varför då? Jo, därför att vi behöver en offensiv, reforminriktad eko- nomisk politik så att Sverige kan växa. Om Sverige ska växa så måste människor kunna växa, och för att Sverige ska fungera så måste människors vardag fungera. Men vi vet att ute i vardagen slits både småbarns- föräldrar och andra mellan jobbet och dagis, mellan matkassar och skurhinkar, mellan krav på jobbet - patienters, elevers och kunders behov. Vi ska sop- sortera och vi ska skjutsa barnen hit och dit. Vi ska få både tid och hushållskassa att gå ihop. Politikerna står och säger i kör hur det ska vara. Maxtaxa - jobba mer, säger en. Sextimmarsdag - jobba mindre, säger en annan. Ovanpå det kommer några som pekar finger och säger: Du har en tidsskuld. Det är inte så konstigt om resultatet blir stress, press, utbrändhet och långtidssjukskrivningar. Men det görs alldeles för lite för att på bredden förändra det här. Vi behöver kortare vårdköer och mer rehabiliter- ing, ett mänskligare arbetsliv och mera makt i varda- gen i stället för köer och långtidssjukskrivningar. Vi behöver riva hierarkier och reformera den offentliga sektorn för att släppa loss kvinnors skaparkraft och få bättre kvalitet. Och det är dags att en gång för alla göra upp med de orättvisa lönerna och usla arbetsvill- koren för Sveriges kvinnor. Ska Sverige växa, måste småföretagen växa. I stället har antalet småföretagare på det senaste året minskat med 6 000. Hans Andersson tror mer på företagarna än på mig, men då kanske han skulle titta på Småföretagarförbundets egen barometer, eller termometer, för där kommer Folkpartiet och Centern först och Vänsterpartiet sist bland dem som var med - Socialdemokraterna valde att inte delta. Så tro gärna på företagarna i stället för på mig, för de sätter Folk- partiet som nummer ett. Ska Sverige växa måste människor kunna växa. Då tycker jag att det vore bra att börja med barnen. Regeringen är väldigt stolt över att Sverige enligt OECD är det land som satsar mest pengar på skolan. Men samma OECD har kommit fram till att Sverige är bland de sämsta länderna när det gäller att få ord- ning och reda i klassrummen, att vi är nästan sämst på att ge barn med utländsk bakgrund en vettig utbild- ning och att det är vanligare i Sverige att ungdomar hoppar av gymnasiet än i nästan något annat land. En fjärdedel av barnen når aldrig målen för grundskolan och bara drygt hälften klarar gymnasiet. Vi behöver en rejäl omläggning av skolpolitiken, främst för att de barn och ungdomar som verkligen behöver skolan mest också behöver den bästa skolan. En bra skola är den biljett till klassresan som inga omfördelningssystem i världen kan vara. Men det är också så att en bra skola ger Sverige växtkraft. Fru talman! Om Sverige ska fungera, måste var- dagen fungera. Då måste vi ha bra och fungerande socialförsäkringar. Vi har nu fått ett "kretsloppat" löfte om höjd a-kassa en gång till. Hans Andersson säger att man ska se exakt hur mycket det kan bli. Jag får liksom intrycket att det är ett gäng som står och skådar efter överskott i budgeten som kommer att vara lika sannolika som att en fågelskådare på Öland får syn på en rosa flamingo. Vad vi behöver är en socialförsäkringsreform som skapar trygga och sta- bila socialförsäkringar, så att man inte behöver mäta av vecka för vecka om det eventuellt finns något överskott någonstans som man kan använda. Fru talman! Det har talats om mycket bra saker, och det har talats om brister. Jag tycker att det är en avgörande brist att den ekonomiska propositionen helt saknar riktlinjer för skattepolitiken. Det är ju liksom hela inkomstsidan. Det pratas jättemycket om olika anslag hit och dit på utgiftssidan. Men först måste man ha pluring in innan man kan fixa pluring ut. När det gäller skattepolitiken förväntas vi sanner- ligen köpa en gris, inte vet jag om den är rosa, men i alla fall i en rosa säck. Det är ju inte så att det på det här området saknas utmaningar. Globaliseringen är i grunden så bra därför att möjligheter öppnas. Men då måste vi också ha ett internationellt konkurrenskraf- tigt skattesystem i stället för ett hastigt backande hit och dit som gör att människor i stället för att betala skatt efter bärkraft får betala skatt efter flyttkraft. Vi behöver skattereformer som ökar möjligheter- na för jämställdhet, för kvinnor och män att klara både vardag, jobb och ansvar för familj och bryta segregation och utanförskap. Vi behöver en ny skatte- reform, som vi liberaler kämpar för, där det lönar sig att arbeta, spara, ta risker och att faktiskt göra det i Sverige. Fru talman! Jag ska nämna ytterligare några saker som är glömda. Det som vi brukar kalla för det glöm- da Sverige - människor med funktionshinder, männi- skor med arbetshandikapp och många andra grupper som inte har starka organisationer - är tyvärr lika glömt som det brukar vara. Det här bokslutet - bouppteckningen, som en del kallar det för - har ett vackert rosa omslag. Bosse Ringholm kom i uppräkningen i sitt anförande till slut till framtiden: Vi vill det, vi vill det, vi vill det. Men man pekar ingenstans på hur det ska gå till, och då blir allt det där man vill kanske mest bara rosa dröm- mar. Socialdemokraterna utnyttjade nämligen inte högkonjunkturens möjligheter till reformer, och det finns inget som tyder på att man har förstått att man behöver göra ett radikalt omtänkande. Sverige kan växa. Människor kan växa. Om Sve- rige ska fungera måste människors vardag fungera. Vi kommer den 2 maj att lägga fram ett förslag för att människors bästa drömmar ska kunna bli verklighet.

Fru talman! Vi satt just och diskuterade här om det är ett rosa omslag, som Karin Pilsäter sade, eller om det är ceriserött med gröna inslag - det finns gröna punkter på det. För Miljöpartiet är den stora utmaningen i politi- ken att stärka situationen för de socialt utsatta, att barnen, arbetslösa, diskriminerade ska få det bättre. Det är också en stor utmaning för oss att förbättra miljön och att förbättra livskvaliteten för människor. Under den här mandatperioden har vi tagit flera steg för att göra sådana förbättringar, och vi i Miljö- partiet har legat i i det samarbete som har funnits mellan Socialdemokraterna, Vänstern och oss. När det gäller de socialt utsatta har vi gjort sats- ningar för att motverka diskriminering, bl.a. genom att satsa på regionala diskrimineringsombudsmän, och nu i år kommer det att införas klausuler mot diskriminering vid offentlig upphandling. Vi har gjort en stor satsning på barnen, en väldigt viktig satsning, med alltifrån höjda barnbidrag och införande av en pappamånad till en höjning av garan- tinivån i föräldraförsäkringen. Vi har gett ökade re- surser till den offentliga sektorn och därmed också till vården och skolan. Vi har gett rätt för barn till ar- betslösa och föräldralediga att gå i förskola. Vi har också gjort satsningar för att förbättra pensionärernas situation. Ett högkostnadsskydd i tandvården för äldre kommer att införas. Vi har också satsat på studentbo- städer. När det gäller livskvaliteten finns det två för oss oerhört viktiga åtgärder. En har vi delvis fått igenom, och det är friåret, att en person har rätt att ta ledigt i tre till tolv månader och få en ersättning av staten om en arbetslös går in på den arbetsplatsen. Det här är något som vi vill införa i hela landet och inte bara i de tolv kommuner där det redan är infört. Vi tror också - här har vi inte kommit överens med våra samarbetspartier - att den viktigaste åtgär- den för förbättrad livskvalitet är arbetstidsförkortning. Det är något som vi fortsatt kommer att kämpa för. När det gäller det ekologiskt hållbara samhället och miljön har det hänt väldigt mycket. Vi har tre- dubblat miljöanslagen, t.ex. anslag för ökat skydd för biologisk mångfald, anslag för att förorenad mark ska kunna saneras, anslag för att motverka klimatföränd- ringar m.m. Vi har under mandatperioden också påbörjat en skatteväxling som ska fortsätta. Vi har halverat mom- sen på resor med tunnelbana och bussar. Vi har sett till att stimulera så att den bilpark som går på förnyel- sebara bränslen ska öka. Vi ska göra stora satsningar på järnväg. Och vi har gjort satsningar på ekologiskt byggande. Det här är en hel del av den politik som har kun- nat genomföras delvis på grund av att Miljöpartiet har prioriterat de här frågorna. Vi är delvis nöjda, men inte fullt nöjda, med den politik som har förts. Det finns fortfarande väldigt många människor som är utanför samhället, och klyftorna i samhället ökar. Väldigt många har fått det bättre, men inte alla. Där- för finns det fortfarande mycket jobb att göra. Det som jag kommer att ta upp nu är en fråga som vi tror är en av de viktigaste frågorna för framtiden, och det är sjukskrivningarna. I morse såg jag på TV en LO-utredare som sade: Människor är inga maskiner. Människor behöver återhämtning. Det är helt rätt. Människor är inga maskiner. Människor i dagens Sverige blir alltmer stressade. Hälften av svenskarna svarar att de är stres- sade när de kommer hem från jobbet, och de långva- riga sjukskrivningarna har ökat med ungefär 20 % de senaste två åren. 16 % har sökt läkarvård på grund av stressen. Kvinnor är mer stressade än män, delvis för att de också känner ett större ansvar för hemarbetet och barnen. Det finns alltså könsskillnader. Det finns diskriminering, kan man säga, som gör att kvinnor faktiskt är mer sjukskrivna och känner sig mer stres- sade. Det här är något som vi måste ta tag i. Kvinnor är också mer utsatta för stress för att de har mindre makt och färre belöningar än män på sina jobb. Det gör dem mer påverkbara för stress. Män lyckas fak- tiskt, för att de inte har samma ansvar hemma, i större utsträckning minska sin stress. Det finns flera orsaker till sjukskrivningsnivåerna. Det här är en väldigt komplex fråga, och jag tycker inte om enkla beskrivningar av varför folk är sjuk- skrivna. Det kan handla om sådant som alla de omor- ganisationer vi har sett, nedskärningarna vi såg i början av 90-talet och den personalbrist som fanns som gjorde att många fick jobba väldigt hårt. Det kan vara brist på kontroll över arbetet, brist på uppskatt- ning och personlig utveckling och också attityder och organisationer som är utformade med mannen som norm och kvinnan som avvikelse. Det här är också problem som många invandrare upplever. De blir också mer stressade för att de har invandrarbakgrund - av samma skäl som kvinnor blir mer stressade och mer sjukskrivna. Det här är en oerhört stor fråga. Kostnaden för sjukskrivningarna är enorm, och vi måste ta tag i det här. Vi har ju ett åtgärdsprogram i samarbetspartierna, ett elvapunktsprogram för att ta tag i sjukskrivningar- na. Men vi tycker inte att det är nog. Jag har först en fråga till de borgerliga partierna: Hur ska ni komma till rätta med sjukskrivningarna? Ni pratar mycket om det, men har ni något åtgärdsprogram? Stöder ni förslaget, som jag tror är väldigt farligt, om att ar- betsgivaren ska betala sjuklönen under en längre period? Det tror jag kommer att leda till att fler ham- nar helt och hållet utanför arbetsmarknaden. Det kommer att minska sysselsättningsnivån i Sverige eftersom ett antal människor inte kommer att bli at- traktiva på arbetsmarknaden. Är det så att ni vill sän- ka kostnaderna för sjukskrivningarna, med tanke på era skattesänkningar, genom att minska ersättningsni- vån när man är sjukskriven? Vi tycker inte att det elvapunktsprogram vi har är tillräckligt. Vi vill dessutom att man ser till att jobba mer med förebyggande hälsoarbete och att man bred- dar hälso- och medicinbegreppet. Vi vill lyfta upp matens, motionens, det själsliga välbefinnandets och alternativmedicinens betydelse för hälsan. Vi vill också se till att satsa på ett friår för hela landet, inte bara i de tolv kommuner som just nu har ett friår och där de människor som tar ut ett friår faktiskt kommer att orka med arbetslivet under en längre tid. Vi vill också satsa på en arbetstidsförkortning. Vi tror att en arbetstidsförkortning är nödvändig för att minska stressen och sjukskrivningarna i vårt samhälle. Sedan vill jag ta upp en annan aspekt, där vi inte är helt nöjda. Det finns fortfarande grupper som är utsatta. Vi vill förbättra situationen för barnen alltmer i framtiden men också jobba ännu hårdare för att minska diskrimineringen. Det är en oerhört oroande utveckling i samhället att klyftorna ökar. Enligt LO har den ekonomiska jämställdheten inte blivit bättre. I dag tjänar en person ur makteliten i Sverige tolv gånger mer än en industriarbetare. Även här har vi en brist på jämställdhet. De flesta i makteliten är män, vita män över 50 år. Andelen kvinnor är knappt 14 % och andelen invandrare är ännu lägre. Samtidigt ställer näringslivets toppar krav på sina anställda att hålla nere lönekraven för att rädda svensk låginflationspolitik. Samtidigt höjer näringsli- vet sina egna löner mycket kraftigt. Det är en utveck- ling som inte är hållbar och som måste vändas. Här undrar jag: Hur ser de borgerliga partierna på detta? Är det bra med de ökande löneklyftorna eller är det något som också ni vill agera politiskt för att föränd- ra? Är det någon skillnad mellan vad Moderaterna och Centerpartiet tycker? Det finns väldigt mycket att göra. Miljöpartiets politik framöver kommer att fokuseras på att minska sjukskrivningarna, att minska segregationen i sam- hället, att minska diskrimineringen och att utforma samhället så att barn och äldre får det bättre. Vi vill också fortsatt satsa, för det finns stora be- hov av det, för en bättre miljö. Vi har stora miljöpro- blem framför oss som vi måste vidta ännu fler åtgär- der för att möta. Det är växthuseffekten. Det är ut- fiskningen av torsken i exempelvis Östersjön. Det är algblomningen som fortsätter. Vi vill också fortsatt satsa på en solidarisk internationell politik med både ökat bistånd och en annan internationell syn på hur handelspolitiken ska ses över. För det handlar inte bara om att ge bistånd. Det handlar om att ge utveck- lingsländer en reell möjlighet att utveckla sina eko- nomier och att göra det utan att förstöra sina ekolo- giska och sociala förutsättningar.

Fru talman! Många talare har valt att kommentera det glada omslaget på årets vårproposition. Det glad- de Karin Pilsäter så till den grad hon, vilket jag na- turligtvis håller med om, tyckte att det var väldigt glädjande med många saker i svensk ekonomi. Det är klart; kan det här omslaget ha en sådan positiv inver- kan är det väldigt bra. Den ende som jag tyckte avvek i kören var väl Gunnar Hökmark. När jag hörde hans plädering för- stod jag att om han hade fått välja omslag hade det blivit mer åt det gråa eller svarta hållet. Det kanske inte hade gjort sig lika bra, men det vore väl ett ut- tryck för den syn som Gunnar Hökmark hade i sitt resonemang. Jag förstår, Gunnar Hökmark, att det är besvärligt att bedriva oppositionspolitik. Jag förstår att Gunnar Hökmark, när ekonomin under den här mandatperio- den har vuxit med 10 %, tänker tillbaka på den period när de borgerliga senast hade ansvaret för regerings- makten i vårt land. Då var nämligen tillväxten i eko- nomin plus minus noll. Det är en viss skillnad mellan plus minus noll och en tillväxt på 10 %. Så jag förstår att det är det gråa och svarta som dominerar Gunnar Hökmarks sinnesstämning. När vi socialdemokrater 1996 satte upp målet att halvera arbetslösheten, som då var 8 %, till 4 % hå- nade Gunnar Hökmark och andra moderater oss och sade att det där var fullkomligt orealistiskt. Det gick inte. Skulle vi ge oss på ett sådant konststycke skulle inflationen dra upp mot alla höjder. Vi skulle miss- lyckas med det mesta om vi skulle försöka sänka arbetslösheten från 8 % till 4 %. Nu har vi lyckats med det, och nu försöker Gunnar Hökmark hitta nå- gon annan infallsvinkel när han har tvingats bita i det sura äpplet och insett att det gick att sänka arbetslös- heten med hälften. I ett avseende har ändå Gunnar Hökmark varit framgångsrik. Jag har läst att den moderata strategin under valrörelsen ska vara att till minst 70 % i alla moderata anföranden kritisera Socialdemokraterna. Här måste jag säga att Gunnar Hökmark har överträf- fat målet med råge. Det var nära 100 %. Jag är säker på att om någon kan spränga hundraprocentsmålet i det här avseendet är det Gunnar Hökmark. Jag gör ingen prognos om huruvida Gunnar Hökmark kan nå 100 % eller mer därtill, alltså att använda så mycket av sin talartid till att kritisera Socialdemokraterna. Vi socialdemokrater säger att vi är stolta över det vi har uträttat, och vi har gjort det i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, under den här man- datperioden. Såväl Yvonne Ruwaida och Hans An- dersson som jag har redovisat en del av de många resultat som vi är stolta över under den här perioden. Men samtidigt säger vi socialdemokrater att vi inte är nöjda. Det finns oerhört mycket mer som vi vill göra åt klyftor och sociala problem i Sverige, åt arbetslös- heten och alla andra samhällsproblem som vi ser framför oss. Men vi ser samtidigt att det vi har kunnat göra har vi kunnat göra just för att vi har kunnat hålla ordning på svensk ekonomi. Det har givit oss goda möjlighe- ter att driva en reformpolitik, och det är på det sättet vi vill fortsätta. Gunnar Hökmark diskuterade sjukfrånvaron, som är oerhört allvarlig. Han kommenterade inte alls det elvapunktsprogram, som också Yvonne Ruwaida påminde om, som vi lade fram i budgetpropositionen i höstas. Nu redovisar vi utförligt hur långt vi har hunnit i det här elvapunktsprogrammet. Vi är självfallet inte nöjda där heller. Det är oer- hört mycket mer som behöver göras. Men Gunnar Hökmark har faktiskt haft ett halvår på sig att pre- sentera ett motförslag till förslaget med de elva punkterna mot ohälsa som presenterades i höstas. Det finns inget moderat motförslag. Det finns ingen bor- gerlig gemensam uppfattning om vad man ska göra åt ohälsan. Det räcker inte med ett halvår. De behöver tydligen ännu mer tid för att kunna åstadkomma nå- gon form av idéer när det gäller vad man ska göra åt ohälsan i arbetslivet. En vanlig kritik som vi socialdemokrater har drabbats av från borgerligt håll, och inte minst från Gunnar Hökmark, är att man säger att vi inte har någon kontroll över statsfinanserna, att vi inte klarar utgiftstaget. För två år sedan stod Gunnar Hökmark den 13 april just i denna talarstol i debatten om vår- propositionen och sade: Med den förda budgetpolitiken spricker utgiftsta- ket. Så har de borgerliga sagt hela perioden. Och vi kan konstatera att de har fått fullständigt fel. Sedan utgiftstaket infördes 1997 har utgiftstaket klarats varje år. Förra året klarade vi det med en marginal på 5 miljarder kronor. Vi klarade det med marginal året dessförinnan, trots Gunnar Hökmarks ganska dystra profetior. Jag tror att det kanske mindre var profetior än uttryck för önsketänkande från Gunnar Hökmarks sida. Mats Odell sade att vi socialdemokrater sätter vårt hopp till vändpunkten i den internationella ekonomin. Och Karin Pilsäter sade att hon för sin del såg vänd- punkten i den internationella ekonomin. Jag tycker att det är positivt om det finns sådana vändpunkter. Men vi är samtidigt oerhört försiktiga i vår konjunkturbe- dömning. Vi är så försiktiga att vi säger att det finns risker innan vi får riktig fart på ekonomin och att det kan bli svårt, inte minst på arbetsmarknaden, även om vi hittills i år har fått fel i det avseendet. Noteringarna när det gäller arbetslösheten både i januari och i feb- ruari var desamma eller t.o.m. under förra årets re- sultat. Och jag såg nu på morgonen i AMS senaste veckostatistik att det faktiskt var en minskning bara sedan förra veckan med 5 000 färre arbetslösa. Men vi har ändå varit oerhört försiktiga och sagt att vi inte kan utesluta, även om det är en mycket osäker be- dömning, att det tillfälligt kan bli något svårare på arbetsmarknaden, även om vi tror att vi snart är till- baka på 4-procentsnivån. Vi har 4 % i dagsläget, och förhoppningsvis kan vi också minska arbetslöshetsni- vån ytterligare ett steg framöver under den komman- de mandatperioden. Mats Odell talade om hur viktigt det är att vi har en hög tillväxt. Och det är riktigt. Vi har i Sverige faktiskt haft en högre tillväxt sedan det socialdemo- kratiska regeringstillträdet 1994 än vad EU-länderna i snitt har haft och t.o.m. en högre tillväxt än vad OECD-länderna i snitt har haft sedan 1994. Vi tycker att det är viktigt att vi även i fortsättningen också via stora satsningar inte minst på utbildning, som tyvärr Mats Odells parti Kristdemokraterna ständigt bekäm- par, kan hålla en hög tillväxttakt. Det är ett faktum att när vi jämför Sverige med andra länder i EU-kretsen har vi fyra förstaplatser när det gäller 13 viktiga indikatorer. Det finns inget annat land i EU-kretsen som har nått detta resultat. Det visar också att vi har nått en bra tillväxtsituation och en bra förändring av svensk ekonomi i stabil riktning under senare år. Flera av de borgerliga talarna har berört det s.k. program som lades fram från de fyra borgerliga parti- erna förra veckan. Det var ett antal gamla punkter om tillväxten, näringslivet och allt annat. Jag kan bara konstatera att det i princip inte fanns någonting nytt över huvud taget i detta material. Det var en upprep- ning av gamla kända förslag. Däremot var det intres- sant vad som inte stod i dokumentet. Det fanns ing- enting om vilken energipolitik som Sverige ska ha, eftersom de borgerliga partierna är oense om det. Det fanns ingenting om skatteutjämningens framtid. Det för mig över till frågan om just skatteutjäm- ningen som ju är viktig för att hålla ihop Sverige, för att skapa solidaritet i Sverige och för att skapa en solidarisk finansiering av våra välfärdstjänster. Om detta fanns ingenting i de borgerligas dokument förra veckan. Skälet är naturligtvis att de har väldigt olika uppfattningar om skatteutjämningen. När Bo Lund- gren säger att man ska avskaffa den nuvarande skat- teutjämningen och att om man ska ha någon skatte- utjämning så ska staten stå för hela kostnaden, 14 miljarder kronor, så finns det ingenting i dokumentet om hur dessa 14 miljarder kronor ska finansieras. Frågan till Lena Ek, Karin Pilsäter och Mats Odell är om de också delar Bo Lundgrens uppfattning att vi ska avskaffa skatteutjämningen och att man ska ta fram dessa 14 miljarder kronor på något annat sätt, eller vill de att man ska göra som andra moderater har föreslagit, nämligen att man i stället ska låta ett stort antal kommuner och landsting i Sverige få höja skat- ten ordentligt för att betala de stora underskotten i Stockholms läns landsting. Vi hörde en av Moderaternas ledamöter Lennart Hedquist häromdagen i kammaren erkänna att det inte var så att hela underskottet i Stockholms läns landsting hängde ihop med skatteutjämningen. Han konstaterade att en stor del av underskottet faktiskt berodde på andra saker, och han hade svårt att förkla- ra vad dessa andra saker var utöver misskötsel av landstingets ekonomi i Stockholms län. Men tycker Lena Ek, Mats Odell och Karin Pil- säter att man ska höja skatten på Gotland med 3:60 kr, i Jämtland med 2:40 kr, i Norrbotten med 2:10 kr, i Västerbotten med 1:50 kr eller i Kalmar med 60 öre, för att ta några exempel? Är det en finan- siering som de borgerliga partierna kan komma att enas om, eftersom det inte finns ett ord i deras doku- ment om hur skatteutjämningen ska vara i framtiden och framför allt inte om hur en finansiering ska ske av den solidariska skatteutjämning som kanske har gjort mest av allt för att just minska klyftorna i Sveri- ge?

Fru talman! Först och främst till frågan om omslaget och vilka färger man ska se på saker och ting med. Jag tycker inte att det gick så bra, Bosse Ringholm, därför att samtliga oppositionspartier i denna debatt har pekat på helt grundläggande pro- blem. Det gäller arbetslösheten, som också måste ses i sammanhanget tillsammans med sjukfrånvaron. Det gäller företagsutflyttningen, och det gäller statens finanser. Men Bosse Ringholm vill inte att vi ska tala om detta. Där finns det en betydande skillnad. Som jag sade i mitt anförande har vi uppfattningen att man kan göra någonting åt detta. Men vi har också upp- fattningen att detta är stora och viktiga problem. Där- för skulle jag vilja ställa en fråga till finansministern. Är arbetslösheten och sjukfrånvaron ett stort problem som vi bör tala om i riksdagen, eller är det, som fi- nansministern gör både i sitt anförande och i vårpro- positionen, ett problem som ska sopas under mattan? När det gäller sjukfrånvaron visade vi redan i höstas på en lång rad olika förslag - vårdgaranti, resurser för rehabilitering, nya rutiner för sjukskriv- ningar. Det var ett långt program med konkreta insat- ser, inte, som jag nämnde i mitt inledningsanförande, ett elvapunktsprogram som innehåller förslag om att man ska ha överläggningar och trepartssamtal. Men finansministern är det så att regeringen har uppfatt- ningen, som Hans Andersson också hade, att arbets- lösheten är så pass hög att man bör diskutera den? Skillnaden är att vi kan se framtiden an med ljusa färger därför att vi har en politik för att förändra dessa saker. Jag skulle också vilja ta upp en sak som finansmi- nistern inte alls berörde i sitt anförande denna gång heller. Det gäller företagsutflyttningen. Håller fi- nansministern med statsministern om att man ska gratulera de bygder i Sverige där alltmer av företags- ägande flyttar utomlands? Anser Sveriges finansmi- nister att det är ett problem att vi har ett nettoutflöde av företagsägande och investeringar, eller är det inte ett bekymmer? Någon gång måste Bosse Ringholm inse att han inte kan skylla allting på Carl Bildt eller på den ame- rikanska ekonomin. Någonstans måste han ändå göra skäl för att han sitter i regeringen och väl har något ansvar för hur det går. Jag skulle vilja ställa en fråga. Har regeringen ett ansvar för att vi har gått ur en högkonjunktur med rekordhög arbetslöshet, att det inte har hänt något när det gäller sjukfrånvaron och att företagsutflyttningen pågår som den gör? Har ni något ansvar? Låt oss ta debatten om utjämningen! Bosse Ring- holm har ju en gedigen erfarenhet från detta område. Han lämnade en gång ifrån sig ett underskott i lands- tinget och har nu ett underskott i statens finanser. Därför skulle jag vilja ställa frågan: Avser regeringen att behålla nuvarande utjämningssystem, med de konsekvenser som det får för skattehöjningar i Stock- holmsregionen, eller ska ni - som vi vill - förändra så att alla kan få stödet och Stockholmsregionens med- borgare få bättre möjligheter?

Fru talman! Jag talar gärna med Gunnar Hökmark om skatteutjämning och gärna också om Stockholms läns landstings finanser. Men jag har, tyvärr, erfaren- het där efter 1994 års val och efter det att Moderater- na hade tagit över Stockholms läns landstings finan- ser. Underskottet var 3 miljarder på den tiden, och jag fick kämpa hårt för att minska och minska det under de år som jag var ansvarig för finanserna i Stock- holms läns landsting. Mönstret går alltså igen: Där Moderaterna får regeringsmakten uppstår alltid av någon anledning underskott - antingen i riket eller också i landsting eller kommuner. Gunnar Hökmark säger: Bör vi inte tala om ar- betslösheten? Men har han inte varit närvarande här i kammaren i dag? Var har han varit? Vi har ju talat om arbetslösheten. Jag har talat om för Gunnar Hök- mark hur vi har halverat arbetslösheten. Jag förstår att Gunnar Hökmark inte vill höra det, men jag får upp- repa att vi har halverat arbetslösheten. Vi är dock inte nöjda utan tycker att vi ska gå vidare. Jag förstår inte hur vi skulle ha lyckats om vi hade följt Gunnar Hökmarks förslag under den här mandatperioden. Han har ju velat ta bort 10-15 miljarder kronor från just arbetsmarknadspolitiken. Med Gunnar Hökmarks politik hade arbetslösheten fortfarande legat på 7- 8 %. Visst ska vi tala om arbetslösheten. Vi ska minska den från 4 % till ännu lägre nivåer. Förhoppningsvis ska vi inte tala så mycket om Gunnar Hökmarks för- slag som skulle återföra oss till de gamla arbetslös- hetsnivåerna. Gunnar Hökmark föreslår att vi också ska prata om sjukfrånvaron, och låt oss göra det. Vad är då Hökmarks recept? Ja, han vill minska resurserna på området med 14-15 miljarder kronor. Han vill sänka ersättningen till dem som är sjuka. Han vill att de som ska gå till läkaren eller distriktssköterskan och som tvingas ta ut mediciner ska betala inte ett högkost- nadsskydd på 1 800 kr, som i dag är fallet, utan ett högkostnadsskydd på 5 000 kr. Han vill göra det svårare för de sjuka. Det är naturligtvis också ett sätt att försöka lösa sjukfrånvaron. Men det är inget sätt som jag som socialdemokrat kan acceptera, utan det är ett sätt att ytterligare vidga klyftorna mellan sjuka och andra grupper i vårt samhälle - nej! Det hävdas ibland att politik inte spelar någon roll och att partierna är för lika varandra. Det är inte sant. Skillnaderna mellan partierna är faktiskt väldigt stora. Om Moderaterna ledde Sverige skulle den som tjänar 1 miljon kronor få en inkomstskattesänkning på 63 000 kr, medan en vanlig inkomsttagare skulle få en sänkning bara med några tusenlappar. En direktör skulle få en tio-elva gånger större skattesänkning än en undersköterska. På det här sättet skulle man kunna gå igenom om- råde efter område där en moderatstyrd regering skulle öka klyftorna i Sverige. Det är inte ett sådant sam- hälle som jag som socialdemokrat vill ha!

Fru talman! Bosse Ringholm lämnade ifrån sig ett underskott i Stockholms läns landsting - ett under- skott i själva verksamheten. Efter tre år som finans- minister har han, enligt Ekonomistyrningsverket, ett kommande underskott på 60 miljarder i den del av svensk ekonomi som han har ansvaret för. Jag har inte hört Bosse Ringholm ha någon kommentar om detta. Stämmer det att Ekonomistyrningsverket har nämnda prognos? Stämmer det att ni i era egna siffror redovisar ett underliggande underskott på 40 miljar- der kronor? Vad ska ni göra åt detta? Hans Andersson var mycket aktiv alldeles nyss i debatten här. Vänsterpartiet ställer mycket tydliga krav på vad som ska ske efter valet. De har sagt sig vilja genomföra utgifter som, som de själva redovisar, uppgår till 160 miljarder kronor. Ska de utgifterna på något sätt hanteras? Jag skulle vilja att finansminis- tern förklarade hur man kommer att hantera Vänster- partiets krav. Kommer man att säga blankt nej till alltihop, eller kommer man att flytta in kanske 40 miljarder i växande utgifter - som Vänsterpartiet föreslår? Jag tycker att man i den här debatten har rätt att ställa krav på ett sådant besked. När det sedan gäller sjukfrånvaron och arbetslös- heten är det, Bosse Ringholm, självklart så att man, om sjukfrånvaron ökar mer än vad den öppna arbets- lösheten i dag uppgår till, kan hålla nere arbetslöshe- ten. När ni redovisar era mål inför de kommande åren, räknar ni då med dagens nivå för sjukfrånvaron när ni beräknar arbetslösheten? Bosse Ringholm måste väl ändå hålla med om - detta har alla andra noterat i debatten - att sjukfrånvaron och arbetslös- heten måste ses tillsammans. Att väldigt många män- niskor nu är sjukskrivna leder till att man måste an- ställa fler, vilket alltså inte beror på att det finns fler jobb. Till sist gäller det frågan om skatterna. Det som skiljer oss moderater från er socialdemokrater är att vi vill sänka skatten för alla. Vi vill genomföra skatte- sänkningar inte bara för miljardärer och höginkomst- tagare - där har ju ni gjort förändringar - utan också för den pensionär som äger sitt eget hus. Vi vill också sänka skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare, men er skattepolitik finns inte ens nämnd. Vad jag tror kommer att vara det bestående min- net från den här debatten är en finansminister som var trött och liknöjd, som hellre talade om andra saker än de som oppositionen tog upp och som inte hade så mycket att säga vare sig om företagsägandet och utflyttningen eller om nyföretagandet, statens under- skott eller vad man faktiskt ska göra för att bryta utvecklingen på arbetsmarknaden. Det gick inte så bra i dag, Bosse Ringholm, men det var en bra start för valkampanjen.

Fru talman! Den borgerliga regeringen lämnade år 1994 efter sitt valnederlag efter sig ett rekordun- derskott i statens finanser, och när den moderatstyrda landstingsledningen i Stockholms län förlorade valet år 1994 lämnade den efter sig ett underskott på 3 miljarder kronor. Vi socialdemokrater fick tillsam- mans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i uppgift att budgetsanera. På två år lyckades vi faktiskt få ett plus i landstingets bokslut. När Moderater tog över i landstinget i Skåne efter det senaste valet lyckades de på kort tid skaffa ett miljardunderskott i Skåne läns landsting. När Moderaterna under den här mandatpe- rioden skulle styra sjukvården i Västra Götaland lyckades den moderata ledningen omedelbart få ett så kraftigt underskott att det t.o.m. spräckte det borgerli- ga samarbetet. Moderaterna fick lämna landstingsled- ningen. I dag styrs Västra Götaland av en koalition bestående av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet, som har lyckats få ordning på ekono- min. Varje gång moderater kommer i närheten av ett ansvar för offentlig ekonomi i Sverige - i landsting eller någon annanstans - tycks det sluta med under- skott, så jag förstår att Moderaterna är sjukligt intres- serade av underskott. För en stund sedan citerade jag Gunnar Hökmark och sade att för två år sedan stod Gunnar Hökmark i denna talarstol och sade: Ni kommer inte att klara utgiftstaket 2000 - vi klarade utgiftstaket 2000. För ett år sedan stod Gunnar Hökmark i denna ta- larstol och sade: Ni kommer inte att klara utgiftstaket 2001 - vi klarade utgiftstaket med 5 miljarder. Nu säger Gunnar Hökmark: Ni kommer inte att klara utgiftstaket 2002. Finns det någon trovärdighet i den mannens utsä- gelser? Han har haft fel varje gång. Det finns en viss logik här. Har man haft fel varje gång ska man ha fel även nästa gång. Jag tror att Gunnar Hökmark där kommer att vara lika framgångsrik som när det gäller uppnåendet av hans 70-procentsmål - att ägna minst 70 % av tiden åt att kritisera motståndarna. Ska skatteutjämningen, Gunnar Hökmark, finan- sieras med 14 nya statliga miljarder? Varifrån ska de i så fall tas? Är det arbetsmarknadspolitiken som ska betala detta? Moderaterna vill ju ta bort hälften av arbetsmarknadspolitiken. Ska man ta bort den andra halvan också för att betala skatteutjämningen? Eller är det den andra vägen som Moderata samlingspartiet ska gå, nämligen att se till att alla andra landsting och kommuner i Sverige ska tvingas öka sin skatt för att betala underskottet i Stockholms läns landsting? Det är bra att i varje fall en och annan riksdagsledamot från Moderata samlingspartiet har insett att hela orsa- ken, som de själva säger, inte alls har att göra med skatteutjämningen utan att det handlar om egna för- summelser. Då borde Moderaterna också ta ansvaret för de försummelserna.

Fru talman! Med tanke på Gunnar Hökmarks pro- på om Vänstern och statsfinanserna vill jag försäkra Bosse Ringholm om att ordning och reda i statsfinan- serna, en sund ekonomi som sätter jobb och tillväxt i centrum är grunden för en välfärds- och rättevisepo- litik. Jag har två korta frågor. Delar finansministern min bedömning, som också Kommunförbundet gör, att vi fr.o.m. 2003 har en successiv försämring av kommunernas ekonomiska läge och att det därmed finns ett direkt behov av att från 2003 förlängda det tremiljardersstöd som vi beslutade om i riksdagen förra veckan? Delar Bosse Ringholm min uppfattning att 80- procentsmålet för den reguljära sysselsättningen 2004 ska uppnås? Det är det primära målet, och det måste till ytterligare politiska initiativ för att nå det. Jag tror att det måste till en hel del på näringspolitikens och företagspolitikens område. Jag nämnde en del av det i mitt inledningsanförande.

Fru talman! Det är bra att riksdagen förra veckan, trots försök från Moderaterna och de övriga borgerli- ga partierna att förhindra det, beslutade att satsa 3 miljarder kronor i år som en konjunkturstimulans och som ett stöd för välfärdsverksamheten i landets kommuner och landsting. Det innebär att landets kommuner och landsting nu kan anställa sjuksköters- kor och lärare, hemtjänstpersonal och andra viktiga välfärdsarbetare. Vi gör det därför att det behövs i dagens konjunktursituation. Jag är medveten, Hans Andersson, om att vi i höst behöver ha en diskussion om hur staten kan se till att kommuner och landsting även i fortsättningen kan få en solid grund att utveckla sin verksamhet från. Vi är självfallet beredda, som jag har sagt flera gånger i dag, att se till att våra välfärdsverksamheter får resur- ser i fortsättningen. Det har alltid varit den socialde- mokratiska prioriteringsordningen att vi först ska bekämpa arbetslösheten, det står överst på dagord- ningen, och att vi därefter ska se till att det finns re- surser för sjukvården, äldreomsorgen, förskolorna, hela skolverksamheten, högskolan, allt det som har med vår välfärdssektorn att göra. Sedan får andra krav underordnas den prioriteringen. Det är alltid arbetslöshetsbekämpningen och välfärdssektorerna som står främst. Vi får naturligtvis ha en diskussion i höst om vilka förutsättningar som finns att också i fortsättningen se till att kommuner och landsting får goda ekonomiska villkor. Men det är tråkigt att se partier som Center- partiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet, som i varje fall ute i kommunerna tycker att det är bra att man idkar den här verksamheten, har bekämpat dessa nya 3 miljarder till kommuner och landsting på det sätt som de har gjort. Jag tror att Sveriges kommunal- politiker tar ansvaret för de möjligheter de nu får att göra nyanställningar som kan bidra till att bekämpa arbetslösheten. Att stå här i kammaren och oroa sig för ökad arbetslöshet, som Gunnar Hökmark gjorde alldeles nyss, och samtidigt säg nej till förslagen för att bekämpa arbetslösheten går helt enkelt inte ihop. Den andra fråga som Hans Andersson hade hand- lade om 80-procentsmålet - 80 % i sysselsättning år 2004. Det är ett utomordentligt viktigt mål, och vi pekar i vårpropositionen på att om våra nuvarande åtgärder ska slå igenom framöver når vi inte dessa 80 %. Det har varit likadant när vi jobbade för att nå arbetslöshetsmålet 4 %. Det räckte inte med de åtgär- der som var kända. Det behövs nya insatser som måste diskuteras inför hösten, nästa år osv. för att nå 80-procentsmålet. Det behövs insatser för att skapa både fler företag och fler arbetsplatser.

Fru talman! Ja, jag är glad för det svaret. Ska kommunerna våga anställa måste de känna en säker- het på andra sidan årsskiftet, annars vågar man inte. Som sagt, ska vi nå 80-procentsmålet lär det dessut- om vilja till en hel del företagspolitik. Jag har två ytterligare frågor. Den stora reform som vi har talat den om länge, en jättelik rättvisere- form mellan dem som har och dem som inte har ar- bete, är andra steget i a-kassereformen. Vi har lagt fram förslag, det är inte alldeles billigt. Vi menar att det finns ett utrymme redan i år. Delar Bosse Ring- holm min uppfattning? Slutligen: Det kom statistik från SCB häromveck- an om att inkomstskillnaderna mellan män och kvin- nor återigen ökar. Vi måste få bukt med lönediskri- minering och ökande inkomstskillnader mellan män och kvinnor. Vi kräver att riksdag och regering antar en rejäl handlingsplan. Jag tror att det i så fall kom- mer att kosta pengar, och då bör de på den borgerliga sidan som har noterat de här löneskillnaderna inse att det krävs resurser, inte minst för dem som arbetar inom den offentliga sektorn.

Fru talman! På den socialdemokratiska partikon- gressen i höstas i Västerås prioriterades höjda tak i a- kassan högst av alla reformer framöver. Vi gör fortfa- rande samma bedömning och samma prioritering. Det är min förhoppning, på samma sätt som Hans An- dersson uttalar, att vi ska kunna återkomma i den frågan i år. Det ska finnas möjligheter att göra någon förbättring också av a-kassan. Det har varit vår för- hoppning hela tiden, och vi arbetar intensivt för att skapa ett sådant utrymme. Jag är också, liksom Hans Andersson, oroad över de stora skillnader i vårt samhälle i inkomster och förmögenheter. Det redovisas i en analys i vårpropo- sitionen att när man tar den femtedel av svenska fol- ket som har de högsta inkomsterna och jämför med den femtedel som har de lägsta inkomsterna är rela- tionen, som ett resultat av de stora löneskillnaderna men också stora förmögenhetsskillnader, ett till tio. Den rikaste femtedelen har tio gånger mer resurser än den fattigaste femtedelen. Men det redovisas också i vårpropositionen, i analysen, att via de insatser som vi gör i politiken - skattesystemet, de sociala transfe- reringarna och välfärdsinsatserna, det som vi gör inom sjukvård, skolan, barnbidrag och allt annat - reducerar det enorma gapet från ett till tio till ungefär ett till två och halv. Det är också för mycket, men det är en klyfta som vi vill minska. Det visar politikens betydelse. Man kan faktiskt med politiska insatser reducera de stora standardskillnaderna i samhället. Det finns partier som inte vill reducera skillnaderna, och dem kan vi lämna därhän just nu. Men jag delar Hans Anderssons uppfattning att det är viktigt att vi använder politiken också i fortsättningen för att minska de stora skillnaderna. Den största och viktigaste faktorn för att minska inkomstskillnaderna är just tillgången till arbete. Vi har satt upp ett annat mål, nämligen att försöka halvera socialbidragsberoendet. Det målet nås fram- för allt genom att skapa nya jobb och nya företag. Det är glädjande att vi kan se, efter det att det var be- kymmer förra året med den kraftiga internationella nedgången, att antalet nya företag som startas ökar enligt de senaste månadernas statistik. Det växer fram fler företag fram i Sverige just nu, och det växer fram fler arbetsplatser. Det är glädjande att se i AMS se- naste statistik i dag att det finns fler lediga platser än vad det fanns vid motsvarande tidpunkt förra året. Det är tecken på att det är möjligt att vår arbetslös- hetsbekämpning kan innebära att vi både kan sänka arbetslösheten ytterligare ett steg framöver och kan nå sysselsättningsmålet om 80 % år 2004.

Fru talman! Det är ungefär som det brukar vara i de här debatterna. Det står i föredragningslistan att finansministern presenterar propositionen, men det är som vanligt mera av att finansministern ställer frågor till oppositionen om förslag som vi ska lägga fram den 2 maj. Han klankar på de förslag om ännu inte är lagda. Låt mig ändå peka på att regeringen medvetet un- derbudgeterar utgifterna för sjukförsäkringen för att få ihop budgeten. Det står på s. 111: "För utgiftsom- råde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handi- kapp förutsätter beräkningen att kraftfulla och offen- siva insatser föreslås i budgetpropositionen för 2003 för att hejda kostnadsutvecklingen inom utgiftsområ- det och minska sjuktalen i förhållande till dagens nivå." Det är alltså förslag som kommer efter valet. Det här är också någonting som verkligen handlar om att kringgå budgetlagen. Nu säger Bosse Ringholm att jag har fel vad gäller tillväxten. Sverige har haft en bättre utveckling än OECD och EU. Ja, jag vet inte. Han har valt 1994 och framåt, och det är möjligt att han har hittat någon statistisk serie där. Av propositionen framgår alldeles uppenbart att eftersläpningen fortsätter. Svensk BNP väntas under de kommande tre åren utvecklas sämre än världen, sämre än USA, sämre än EU, sämre än Norden och sämre än Finland. Det här är någonting som regeringen tar väldigt lätt på, och det är mycket allvarligt. Nu frågar Bosse Ringholm om skatterna på Got- land, i Västerbotten, i Norrbotten osv. ska höjas. Det är naturligtvis en intressant fråga i de kommuner där Socialdemokraterna har makten. Men regeringen skriver i propositionen på s. 167 någonting som verk- ligen förvånar, nämligen: "För att komma till rätta med underskotten behöver flera kommuner och landsting genomföra omstruktureringar av verksam- heten. Sådana åtgärder medför i regel att tillfälliga kostnader uppkommer, t.ex. åtgärder för att komma till rätta med personalöverskott." Nu vill jag fråga Bosse Ringholm: Vilka kommu- ner och vilka landsting är det som ni anser ska säga upp personal? På vilka sjukhus finns det för många sjuksköterskor och undersköterskor? I vilka skolor finns det för många lärare? Bosse Ringholm borde samtidigt passa på att sva- ra på frågan varför ni nu drar in 169 miljoner kronor från polisen. Fanns det inte ett löfte om att det nu skulle satsas på rättssamhället? Bosse Ringholm är nöjd med det allra mesta här. Allting presenteras i rosenrött. Han är försiktig med att kommentera konjunkturen osv. Men tillväxtåtgär- derna, Bosse Ringholm, lyser med sin frånvaro. Var- för presenterar ni inte förslag som gör att ni kan nå upp till det högtillväxtalternativ som också redovisas i propositionen?

Fru talman! Mats Odell är upprörd över att fi- nansministern ställer frågor till oppositionen. Jag kan förstå den upprördheten med tanke på avsaknaden av svar på alla de frågor som jag ställer. Svaren går inte heller att utläsa ur t.ex. det dokument som de borger- liga partierna presenterade förra veckan om vad de har för politik på en rad områden. Det gäller energi- frågorna, skatteutjämningen, regionalpolitiken osv. Därför är det kanske rimligt att frågan tas upp i kam- maren. Det är ingen slump att jag valde året 1994, Mats Odell, när jag gjorde jämförelser av hur tillväxten har varit. 1994 övertog en socialdemokratisk regering ansvaret för landets ekonomi. Dessförinnan hade vi en borgerlig regering, som Mats Odell tillhörde, som hade plus minus noll när det gäller tillväxten i eko- nomin. Nu har vi haft en tillväxt på 10 % sedan 1994. Så det är ingen slump att jag använde det året som jämförelse. Det finns mängder av reformområden, Mats Odell. Polsen har fått 5 miljarder under den här man- datperioden. Men jag har en viktig fråga om solidari- teten i Sverige som Mats Odell helt lämnar, nämli- gen: Ska Moderaternas försök att slopa skatteutjäm- ningen få stöd av de andra borgerliga partierna? Svara på den frågan, Mats Odell!

Fru talman! Det är möjligt att polisen har fått mer pengar. Men det är ju en akut polisbrist i riket, och ni drar nu in 169 miljoner. Varför gör ni det, Bosse Ringholm? I Nya Wermlandstidningen läser jag att man nu tvingas att avskeda ytterligare 35 civilanställda inom polisen bara i Värmland. Det här är alltså en utveck- ling som inte alls är så positiv som den som regering- en försöker att påskina. En annan fråga som jag inte heller har hört nå- gonting om här är att fastighetsskatten nu ska höjas kraftigt. Tabell 5.7 på s. 88 visar att fastighetsskatten på småhus kommer att öka från 11,8 till 13,2 miljar- der. Då är den tillbaka på exakt det belopp som den låg på innan ni tvingades att genomföra en sänkning förra året. Kommer fastighetsskatten att sänkas, Bos- se Ringholm, eller kommer detta att slå igenom och fortsätta att driva människor från hus och hem så att segregationen tar fart igen? Fru talman! Dessutom undrar jag varför man i denna vårproposition, där man skulle redovisa de långsiktiga dragen, inte tar upp problemen med före- tagsflytten, med kapitalflykten och med utflyttningen av huvudkontor som är något av grundbulten för den svenska välfärden som nu har stora problem och håller på att erodera? Varför mörkar ni de långsiktiga problemen i den här propositionen? Och framför allt: Varför gör ni ingenting för att vårda dessa viktiga, men lättrörliga skattebaser?

Fru talman! Det är intressant att konstatera att vi under den här mandatperioden har satsat ytterligare 5 000 miljoner kronor på polisen. Mats Odell säger att polisen kanske har fått ett lite större anslag. 5 miljarder kronor är inte ett så litet anslag. Det är stör- re satsning på polisen än på mycket länge. Att det har varit möjligt att göra denna stora satsning på polisen, liksom på mängder av andra reformområden, är för att vi har lyckats att skapat ordning och reda i svensk ekonomi efter den borgerliga katastrofen i början på 90-talet. Mats Odell berörde inte med ett ord frågan om skatteutjämningen. Ska man av det dra slutsatsen att Moderaterna kan komma att få stöd av Kristdemo- kraterna för att avskaffa skatteutjämningen - den skatteutjämning som gör att vi i solidarisk anda ser till att hela Sverige får chans att leva och som gör att vi får villkor i hela Sverige som är någorlunda ge- mensamma? Moderaterna har inte mycket till övers för skatte- utjämningen, och jag förstå att de påverkar Kristde- mokraterna. I Stockholms läns landsting har man ett rekordstort underskott, och det är en av orsakerna till den här debatten. Där har Kristdemokraterna tvingats att gå in i arbete tillsammans med Moderaterna som har lett till ett underskott på 4 miljarder kronor. Ibland piper Kristdemokraterna och säger att man nog borde ha höjt skatten i stället för att sänka den, men de körs hela tiden över av Moderaterna. Risken är stor att Moderaterna också kommer att köra över Kristdemokraterna vid en eventuell framti- da borgerlig regering och avskaffa det solidariska instrumentet skatteutjämning. Jag tar den talande tystnaden från Mats Odell, som inte hade några syn- punkter på skatteutjämningen, som ett dåligt tecken på att Moderaterna bestämmer över den, i alla fall visavi Kristdemokraterna.

Fru talman! Jag har tre frågor till finansministern. Den första frågan handlar om den regionala klyv- ningen. Nordiska rådet har konstaterat att Sverige är det enda land som inte har klarat av att bryta utveck- lingen under sex år av högkonjunktur. Medan reger- ingen funderar och analyserar slår butiker igen, post- kontor centraliseras, polisen får allt större områden att bevaka osv. I finansplanen finns det ingenting om detta. Kommer det någonting när det gäller den regi- onala klyvningen, eller är det tänkt att det ska fort- sätta att utvecklas på det här viset i Sverige? Min andra fråga handlar om sjukfrånvaron och hälsoläget. Finansministern hänvisar till elvapunkts- planen på s. 25 i finansplanen. Enligt punkt 1 ska man fastställa ett mål, enligt punkt 2 ska det föras samtal, enligt punkt 3 ska man analysera, enligt punkt 4 ska man utreda, enligt punkt 5 ska man informera, enligt punkt 6 ska det genomföras särskilda försök, enligt punkt 7 har det avsatts 70 miljoner medan det behövs kanske 3 miljarder för rehabiliteringsinsatser, enligt punkt 8 rekommenderar man försäkringskassorna att koncentrera rehabiliteringsarbetet, enligt punkt 9 ska omfattningen av problemen klargöras, enligt punkt 10 ska statistik och forskning utvecklas och enligt punkt 11 ska frågan beredas. Hur ska detta lösa enskilda människors problem? I dag kostar sjukskrivningarna alla oss förvärvsarbe- tande i Sverige 25 000 kr om året per person. Och detta är regeringens elvapunktspaket! Vad är det för otrevliga åtgärder som ni inte vågar lägga fram på bordet innan valet för att åtgärda detta? Det måste åtgärdas. Det är redan en gökunge i statsbudgeten som håller på att äta upp allt reformutrymme, bortsett från det mänskliga lidandet. Min tredje fråga handlar om lönediskrimineringen mot kvinnor. Under de senaste året fick männen 1 % högre höjning än kvinnorna. Om man letar igenom bilagorna noga hittar man en liten skrivning som säger att förhållandet mellan mäns och kvinnors löner har varit påfallande konstant, men under 2000 före- faller det som att lönenivå har utvecklats till kvinnors nackdel. Det här är inte sant. Det har varit en sådan ut- veckling under många år. Skillnaderna är enorma. Om man räknar om precis allting annat kvarstår ändå 8-9 %, och detta förhållande har förvärrats varje år under de senaste två mandatperioderna. Vad tänker regeringen göra åt detta som är ett av de största pro- blemen i den sociala klyvningen?

Fru talman! Jag utgår från att Lena Ek inte vill ha någon statlig lönepolitik. Hon får signalera om det är någon ny linje från Centerns sida. Jag har självfallet på samma sätt som Lena Ek all anledning att observe- ra att det finns diskriminering mellan könen på ar- betsmarknaden när det gäller inkomst. Jag tycker att vi gemensamt ska sätta krav på arbetsmarknadens parter för att försöka motverka denna typ av lönedis- kriminering mellan könen. Det vi kan göra från samhällets sida - det finns redovisat i vårpropositionen - är att via olika offentli- ga insatser försöka jämna ut situationen mellan kvin- nor och män. De förslag som finns i vårpropositionen gynnar kvinnor i större utsträckning än män, och det är ett sätt att med sociala insatser försöka skapa en större jämställdhet mellan könen. Jag tycker också att vi ska sätta ett tryck på ar- betsmarknadens parter - på företag, arbetsgivare och andra som lönesätter - för att få dem att respektera de starka krav som finns i hela samhället och hos de fackliga organisationerna på en mer jämställd löneut- veckling. När det gäller ohälsan presenterade regeringen i höstas ett elvapunktsprogram. Det finns inget annat förslag. De borgerliga partierna har inget gemensamt förslag på området. I de 53 punkter som förra veckan presenterades från borgerligt håll finns inga gemen- samma förslag kring ohälsoutvecklingen. Det är trå- kigt att det inte finns ett större mått av konstruktivitet från de borgerliga partiernas sida. Jag skulle vilja hävda att vi behöver skärpa för- slagen på detta område rätt ordentligt. Det hoppas jag att vi kan göra i höst när vi har gått igenom och berett alla de förslag som finns. En skärpning kan vara att vi sätter upp mål på området. På samma sätt som vi har haft arbetslöshetsmål, sysselsättningsmål och mål att halvera socialhjälpsberoendet kan vi nå framgång också på ohälsoområdet via mål. Till sist vill jag fråga Lena Ek varför det inte står någonting om utjämningssystemet i det 53- punktsprogram som ni presenterade i förra veckan. Varför står det ingenting om utjämningen mellan kommuner och mellan landsting? Är det Moderater- nas, Kristdemokraternas och Folkpartiets stora under- skott i Stockholms läns landsting som gör att ni inte kan enas om någon gemensam linje när det gäller det statliga skatteutjämningssystemet? Tycker Centern som Moderaterna att man ska avskaffa det statliga skatteutjämningssystemet? Är det därför det inte står någonting om det i programmet?

Fru talman! Jag hade tre ganska raka frågor till fi- nansministern. Anledningen till att jag ställde dem var att det inte finns någonting i finansplanen om dessa områden. Jag fick inget svar på frågan om vad regeringen tänker göra åt den regionala klyvningen. Jag fick egentligen heller inget svar när det gäller ohälsan, mer än att det kommer skärpningar efter valet i höst. Det finns ändå en del att göra åt detta, och man kan göra det väldigt snabbt. Vi har föreslagit en rehabgaranti. Vi har föreslagit 2,6 miljarder till i rehabpengar. Vi har föreslagit ett finansiellt samarbete mellan berörda myndigheter - Finsam - som skulle minska kostnaderna och förbätt- ra kvaliteten i rehabliterinsgarbetet för sjuka männi- skor. Det sade socialministern ja till, men finansminis- tern sade nej till Finsam i ett läge då kostnaden är 113 miljarder om året av de 700 vi kan använda i stats- budgeten. Varför sade finansministern nej till Fin- sam? Det kom heller inget svar när det gällde lönedis- krimineringen mellan män och kvinnor. Det är, tycker jag, ytterst allvarligt att det inte ens finns ett tänk på detta område. Vi har ett helt åtgärdspaket som vi redovisade i höstas när det gäller dessa frågor. Jag tycker att det är bekymmersamt att finansmi- nistern inte tar till sig detta. När man talar om sociala klyftor handlar det faktiskt om att det är kvinnor som har lägst löner. Det är de som utgör den största grup- pen bland socialbidragstagarna. Det drabbar ensamma mammor otroligt hårt när det ser ut på detta vis. Slutligen vill jag ta upp den kommunala skatteut- jämningen. Den har finansministern och jag diskute- rat några gånger vid det här laget. Vi anser att den solidariska skatteutjämningen mellan kommuner och mellan landsting är viktig och nödvändig. Den kom- mer vi att slåss för. Det är också anledningen till att detta finns inskrivet i den reservation som opposi- tionspartierna har lämnat i finansutskottet. Jag förut- sätter att samtliga partier som ingår i den överens- kommelsen också följer den. Jag har ingen anledning att tro någonting annat. Det är som sagt synd att kvinnorna inte kan se nå- gon hjälp. Det är synd att de sjuka inte kan se någon- ting annat än skärpningar efter valet.

Fru talman! Av respekt för och hänsyn till Karin Pilsäter och Yvonne Ruwaida ska jag vara väldigt kort i min replik till Lena Ek. Jag kan bara konstatera att om Lena Ek inte har upptäckt att Moderaterna attackerar skatteutjämningen torde hon vara den enda här i landet som inte har insett det de senaste veckor- na. Men jag är glad över Lena Eks besked om att Centern står fast vid den statliga skatteutjämningen. Då får Moderaterna stå ensamma.

Fru talman! Jag vet inte om det ger en bra bild av finansministerns hållning till andra människor när han säger att det är av hänsyn och respekt för mig som han sparar en hel minut av sina 40 till mig som de- battör. Jag tror att det liberala alternativet förtjänar att diskuteras under mycket längre tid än så. Vi behöver inte gå in i någon diskussion kring att det för oss i Folkpartiet liberalerna är människan och inte systemet som är det viktiga. Vi anser att vi behö- ver ett utjämningssystem som gör att människor kan få samma kvalitet på vård och skola oavsett om deras grannar behöver mycket vård eller inte, eller om det är många eller få barn som behöver skolplats. Man ska inte behöva betala mer för samma service därför att grannarna inte har höga inkomster. Dagens utjäm- ningssystem behöver reformeras, därför att det inte fyller de krav vi ställer på ett väl fungerande system. Men i grunden är systemet mycket viktigt. Det har vi skrivit ihop oss om i vår gemensamma reservation. Fru talman! Bosse Ringholm gjorde tidigare en s.k. freudiansk felsägning när han pratade om vallöf- tena inför 1968 års val. Det berodde kanske på att regeringens förslag på jämställdhetsområdet, när det gäller att skapa bra och vettiga villkor för att kunna kombinera jobb och ansvar för barn, är väldigt 70- talsaktiga. Jag skulle vilja fråga var förslagen finns som gör att man kan få vardagen med jobbet, livet, ungarna och hushållskassan att gå ihop utifrån indivi- dens villkor och inte bara utifrån de villkor ni ställer upp. Fru talman! Konkreta förslag har efterlysts. Jag kanske borde påtala för både finansministern och åhörarna att 53-punktsprogrammet som vi talar om är ett 53-punktsprogram för förändringar för småföreta- gen. Bosse Ringholm levererar en ekonomisk riktlin- jeproposition som egentligen mera är ett bokslut över den tid som har gått och som helt saknar riktlinjer för skattepolitiken för framtiden. Det är då ganska mag- starkt att han i våra 53 punkter för småföretagen ef- terlyser program om ohälsa, energipolitik och skatte- utjämning. Bosse Ringholm behöver inte vara orolig. Vi har många andra dokument och många andra för- slag, där vi har många punkter som berör dessa områ- den. Jag kritiserar inte ert elvapunktsprogram för ohäl- sa för att det saknar t.ex. energipolitik eller för att det saknar riktlinjer för den kommunala utvecklingen eller annat. En väldigt konkret sak borde dock ha funnits med. Det är ett förslag om att få använda det beprövade effektiva knepet att använda sjukförsäk- ringspengar till att göra människor friska i stället för att låta dem stå i vårdkö. Det tycker jag vi skulle kunna få ett besked om här och nu. Varför kommer ni inte med ett sådant beprövat, effektivt och konkret förslag för att göra sjuka människor friska?

Fru talman! Karin Pilsäter har sagt ovanligt mycket positivt i debatten i dag. Hon har t.o.m. lyft fram att Moody's har höjt kreditvärderingsbetyget på regeringens insatser. Det är också positivt när hon säger att Folkpartiet vill ha en solidarisk skatteutjäm- ning. Jag tycker att det är ett bra besked. Det är na- turligtvis så, Karin Pilsäter, att också företagen är intresserade av en solidarisk skatteutjämning. Det ökar även deras möjligheter. Det var därför jag efter- lyste en sådan i 53-punktsprogrammet. Men jag för- står att det inte kan finnas med, eftersom Moderaterna har en annan uppfattning.

Fru talman! Bosse Ringholm klagade lite. Jag klagar inte så mycket, men Bosse Ringholm klagar en hel del på våra förslag och på vår brist på förslag. Alla våra förslag till inriktning på ekonomisk politik kommer att redovisas om två månader. Bosse Ring- holm har redan gjort sin redovisning. Där saknas det väldigt mycket, så jag förstår att han måste förflytta fokus till det som vi ännu inte har lagt fram. Vi har lagt fram 53 konkreta förslag om bättre villkor för småföretagande. Många av dem är inte alldeles nya och okända. Det beror på att de inte har genomförts - vi har lagt fram dem förut. Bosse Ring- holm, Björn Rosengren och de andra ministrarna pratar väldigt mycket om att man ska förbättra för småföretagen, men de genomför inte de förslag och konkreta idéer som finns. Därför finns det ett så om- fattande program som bara gäller småföretagens vill- kor. Det är ganska många människor som funderar på att bidra till ett växande välstånd. De vill försörja sig själva och andra och betala in skatt för att vi ska kun- na ha sjukvård och omsorg. Jag tror att de funderar väldigt mycket på varför Bosse Ringholm än i denna dag inte har genomfört de förslag som t.o.m. är all- deles gratis. Det handlar t.ex. om att se till att de som vill betala F-skatt kan göra det i stället för att skatte- myndigheten ska överklaga. Det handlar om regelför- enklingar. Lyft upp regelförenklingsarbetet så att det verkligen blir genomfört! Förbättra yrkesutbildning- en, så att man kan rekrytera personal i stället för att dra ned på den som man gör här i tilläggsbudgeten! Det finns en lång rad idéer som vi har och som ni faktiskt får stjäla. Det är helt okej att ni gör det. Jag vet, fru talman, att det finns väldigt mycket som är bra. Regeringen har t.o.m. gjort en hel del rätt så bra grejer. Man har t.ex. sänkt inkomstskatten. Det är jättebra, men man har inte gjort det på det fiffigaste sättet, som skulle kunna ha gett ännu större effekt. Och det finns en lång rad brister i det bokslut, den bouppteckning, som ni har lagt fram här. Därför, fru talman, bör väljarna, om de tänker på framtiden, titta noga på de förslag som vi från Folkpartiet liberalerna och de andra borgerliga partierna kommer att lägga fram den 2 maj.

Fru talman! När de borgerligas förslag om småfö- retagen genomfördes senast då de borgerliga hade ansvaret, i början av 90-talet, ledde det till noll till- växt i svensk ekonomi. Nu har tillväxten varit 10 % de senaste åren, under socialdemokratisk ledning. Jag tror att småföretagen ska vara glada för att de där 53 punkterna inte genomförs.

Fru talman! Jag kan börja med jämställdheten. I finansplanen står det faktiskt om jämställdheten, bl.a. i ett stycke på s. 22. Där tar man upp att reger- ingen, om inte parterna åtgärdar osakliga löneskillna- der inom de närmaste tre åren, kommer att återkom- ma med bl.a. skärpt lagstiftning och annat. Man tar även upp åtgärder för att minska deltidsarbetslösheten hos kvinnor, som är ett väldigt stort problem. När det gäller ohälsa lyfter vi faktiskt fram att kvinnors vill- kor särskilt ska uppmärksammas. Det här är någon- ting som vi har tyckt har varit väldigt viktigt, och vi är glada över att det finns med, även om man kan göra mer än detta. När det gäller ohälsan har jag frågor till finansmi- nistern - detta är faktiskt en väldigt stor jämställd- hetsfråga. Tycker finansministern att det är bra att införa friår i hela Sverige? Kommer finansministern att stödja en riktig arbetstidsförkortning, inte bara en ny semesterdag utan en sänkning av normalarbetsti- den till t.ex. 35 timmars arbetsvecka? Vad anser fi- nansministern om att satsa mycket mer förebyggande på hälsoarbete och alternativa behandlingsmetoder? Det kan t.ex. gälla kopplingen mellan mat och hälsa och mellan motion, rörelse, och hälsa och även olika önskemål som finns om att använda sig av alternativa behandlingsmetoder. Det här är sådant som vi tror är ett tillägg till elvapunktsprogrammet som behövs för att vi verkligen ska se till att minska sjukskrivningar- na i Sverige.

Fru talman! Jag välkomnar naturligtvis alla idéer och uppslag som kan förbättra elvapunktsprogrammet och minska ohälsan. Jag tycker att vi i det ljuset ska pröva de idéer som Yvonne Ruwaida för fram här. Jag tycker också, i likhet med Yvonne Ruwaida, att det är viktigt att vi för en diskussion om arbetstiden. Den är en del av vår välfärd, och den ska naturligtvis värderas i hägnet av vilka utsikter vi har att driva fortsatt reformverksamhet de närmaste åren. Med en bra tillväxt kan vi få en bra diskussion om vilka möj- ligheter det finns när det gäller vår arbetstid fram- över.

Fru talman! Det är glädjande att höra att finans- ministern tycker att det är värt att diskutera detta i framtiden. Vi anser att en arbetstidsförkortning och även ett friår skulle kunna innebära att vi prioriterar det som det i dag råder mest brist på, nämligen fri tid. Det kan också leda till att människor har mer tid till sociala relationer och sociala nätverk, vilket gör att människor blir mindre stressade. Vi tror att en rätt genomförd arbetstidsförkortning - och även ett friår i hela landet - till en del kan be- tala sig själv. Arbetsproduktiviteten ökar för att folk jobbar bättre. Organisationerna fungerar effektivare. På lång sikt tror vi också att det är viktigt för att vi ska få bukt med arbetskraftsbristen. Sannolikheten för att arbetslösa kan beredas jobb ökar nämligen, vilket gör att de inte är arbetslösa lika länge och att de kan- ske inte riskerar att hamna utanför möjligheten att arbeta. Sjukskrivningarna minskar. Sjukskrivna och förtidspensionerade kan lättare återvända till ett ar- betsliv som faktiskt är mer humant. Och att folk kan, vill och orkar jobba högre upp i åldrarna, vilket vi tror att man gör med en arbetstidsförkortning och med ett friår, gör att detta sammantaget på längre sikt ökar antalet arbetade timmar och effektiviteten. Det är också en grundförutsättning för en välfärd på lång sikt i samhället. Därför är vi väldigt tacksamma över att finansministern är öppen för att diskutera detta senare. Jag undrar hur de borgerliga partierna ser på detta förslag. Det kanske ni kan återkomma till i era anfö- randen.

Fru talman! Arbetstidsreformer är en del av de välfärdsreformer som ska diskuteras under de kom- mande åren. Om vi kan få en tillväxt i Sverige på det sätt som vi har haft under de senaste åren har vi möj- ligheter att diskutera denna viktiga avvägning. Det gäller hur mycket av resurserna som ska användas för att bekämpa arbetslösheten, för att skaffa fler jobb och för att bygga ut vår välfärd. Det handlar natur- ligtvis också om att se hur vår arbetstid kan komma att utvecklas. Det kan naturligtvis också vara en del i diskussionen om hur vi ska skapa ett mer hälsosamt arbetsliv, ett mer hälsosamt liv över huvud taget.

Fru talman! Först ska jag ta upp två enkla saker. Det är ingen som vill avskaffa utjämningssyste- met när det gäller landsting och kommuner. Detta vet finansministern, men det ingår i hans debatteknik att påstå någonting rakt ut i luften. Upp stiger orden, tanken stilla står. Men det är inte sant. Vi anser att staten ska ta ett större ansvar, men vi säger också att alla landsting och alla kommuner ska få samma stöd från staten som de har i dag. Vi anser att det system vi har i dag ger sådana drastiska konsekvenser för låg- och mellaninkomsttagare i de regioner som i dag har en tillväxtkraft. Jag kan inte för mitt liv förklara varför en sjuksköterska eller en polis som bor i Stockholmsregionen nu ska drabbas av en skattehöj- ning på 5 000-10 000 kr på grund av ett utjämnings- system som brandskattar Stockholmsregionen. Det finns inget som helst tvivel om att det ska vara balans i landsting och kommuner. Stockholms läns landsting har avvecklat ett budgetunderskott som man ärvde från Bosse Ringholm men fått en skatte- utjämningsavgift som har ökat med nästan 4 miljarder de tre senaste åren. Detta måste man också bli av med. Det finns två alternativ. Antingen höjer man skatterna och tvingas då kanske tillbaka till de vård- köer man hade under socialdemokratins tid och som man har i det socialdemokratiska Sverige runtom, eller också förändrar vi utjämningssystemet. Men alla kommuner ska ha statligt stöd av det slag de har i dag. En annan sak Bosse Ringholm återkommande tar upp är läkemedelsförsäkringen, men där vet han ju att det han säger är osant. Förra året när han påstod att vi skulle försämra för människor som behöver medicin påtalade vi att detta var osant, men likväl fortsätter han. Hur gör man med en sådan liten pojke, fru tal- man? Så får man väl inte göra, Bosse Ringholm - medvetet tala osanning. Sluta med det! Sedan ska jag säga en sak som är oerhört viktig. I den här debatten har vi från oppositionen försökt resa de stora och viktiga frågorna. Vi anser att arbetslös- heten är ett mycket stort problem. Vi anser att den växande sjukfrånvaron är ett mycket, mycket stort problem. Tillsammans utgör de en svaghet för svensk ekonomi som finansministern varje gång han har varit här uppe i talarstolen glidit undan ifrån. Sedan säger han att de som tar upp problemet svartmålar. Vilket besked är det till de människor som detta berör? Jo, att det problemet ska vi skjuta åt sidan och inte göra någonting åt. Här saknar ni politik. Samma sak har gällt företagsutflyttningen - som är avgörande, som urholkar skattebaserna, som kom- mer att tvinga fram skattehöjningar. Om detta har Bosse Ringholm inte sagt ett enda dyft i denna debatt. Fru talman! Att inte göra något har blivit ideologi. Kronblomssocialismen lever. Men den ska ersättas av en aktiv reformpolitik för jobb, företagande och trygghet efter valet!

Fru talman! Låt mig först vända mig till Hökmark. Vad Moderaterna nu säger är: Visst ska vi ha ett ut- jämningssystem - det gäller väl att ha Maud Olofsson med på vagnen - och då levererar vi in en nota på 14 ofinansierade miljarder till staten. Då hamnar bank- rutten i staten i stället, när ni har förbrukat Stock- holm. Det är ynkedom! Min fråga till er är: Gäller verkligen riksdagens beslut inte de landsting och kommuner där ni styr? När det gäller moderater i övrigt har det varit väl- digt mycket prat om tillväxt och att vi har sackat efter. I Hökmarks egen skrift som kom häromdagen, Sverige har för lite tillväxtkraft, finns det en kurva som visar när vi verkligen tappade. Det ser riktigt illa ut mellan 1976 och 1982. Vad var det för regering då? Då tappade vi 10 procentenheter. Sedan kommer rena raset 1991-1994. Vad var det för regering då? Nu påstår jag inte att det är så enkelt. Det är lång- siktiga utvecklingstendenser. Men jag skulle vilja att ni borgerliga partier försökte förstå att det finns djup- gående problem, strukturproblem. Sverige har haft en näringsstruktur som inte följde med i tillväxten under många decennier. Det fanns en inflationsekonomi som ledde till devalveringspolitik som inte gynnade långsiktig tillväxt. Jag är den förste att erkänna detta. Men se då till att komma med någonting annat än skattesänkningar som lösning på vad ni uppfattar som ett problem - konstigt nog, eftersom vi nu har haft en mycket gynnsam utveckling några år. Däremot är vi överens om att arbetslösheten är en förbannelse, även Lena Ek. Ska vi utveckla Sveriges alla regioner måste det till regional tillväxt. Men då måste det också finnas förslag. Var har ni förslagen? Vad jag hittills har sett är att ni avlövar statsbudgeten på nästan alla pengar när det gäller arbetsmarknads- politik och a-kassa. Det, Lena Ek, slår hårt ute i lan- det. En sak är intressant när Gunnar Hökmark talar om det katastrofala läget när det gäller köp och försälj- ning av företag. När jag läser vad Invest in Sweden Agency skriver visar det sig att det råder balans eller att Sverige har fått in mer kapital under 2001 - men också under de tidigare fyraårsperioderna 1997-2001 och 1993-1997. Det här är djupa processer av när- ingslivsomställning och omstrukturering som pågår. Det är inte så enkelt som ni låtsas. Jag är inte säker på att vi skulle ha både Volvo och Saab kvar om inte General Motors och Ford hade gjort sina köp. Jag tar inte här i talarstolen, men förenkla inte så som ni för det mesta gör! Sverige har i själva verket ett bra näringsklimat. Men vi har för få små företag, och det krävs mer av innovationspolitik. Tänk om vi politiker kunde försö- ka se problemen som de är, inte bara svartmåla eller komma med enkla quick fix och gratisluncher som egentligen inte finns! När det gäller de stora proble- men - att finansiera välfärden trots en åldrande be- folkning, att kombinera tillväxt med miljöomställning av energi- och transportsystemet, att klara integratio- nen, att eliminera diskriminering och segregation, att få bukt med de regionala obalanserna, att förstärka demokratin i företagen, att förbättra arbetsrätten - finns det inte ett enda förslag som går åt rätt håll från den borgerliga sidan, allra minst från Moderaterna. För att inte tala om jämställdheten! För att inte tala om de klyftor som finns socialt och ekonomiskt och när det gäller att bekämpa fattigdom och marginalise- ring i Sverige! Där finns alternativet på regerings- majoritetens sida.

Fru talman! Jag vill börja med att korrigera en to- tal felaktighet från finansministerns sida, nämligen att vi kristdemokrater skulle ha bekämpat 3 miljarder extra till kommunsektorn det här året. Det är ju precis tvärtom. Vi föreslog nämligen detta i vårt budgetal- ternativ redan i höstas. Då avslogs det av den social- demokratiska majoriteten, först i finansutskottet och sedan här i kammaren, med hänvisning till att det inte behövdes. Sedan randades den socialdemokratiska partikongressen, och plötsligt uppstod detta behov. Jag tycker att rätt ska vara rätt, Bosse Ringholm. Kristdemokraterna föreslog, icke tillfälligt utan per- manent, ytterligare 3 miljarder kronor till kommun- sektorn. Någon ordning får det faktiskt vara! Jag är också lite besviken på att finansministern inte alls svarade på de frågor jag hade. När det gäller skatteutjämningen kanske jag först ska svara att vi kristdemokrater är för ett solidariskt finansierat stat- ligt utjämningssystem som ska garantera att det finns likvärdig service i hela landet. Självklart är det så. Vi kommer att återkomma och visa detta i vårt budget- alternativ. Men Bosse Ringholm sade ingenting om fastighetsskatten. Kommer den fastighetsskatteökning på 1,4 miljarder för småhus som vi kan utläsa av propositionen att slå igenom är det viktigt att finans- ministern redovisar det - eller dementerar det. Han svarade heller inte på vilka landsting och vil- ka kommuner det är som åsyftas på s. 167 i proposi- tionen: "För att komma tillrätta med underskotten behöver flera kommuner och landsting genomföra omstruktureringar av verksamheten. Sådana åtgärder medför i regel att tillfälliga kostnader uppkommer, t.ex. åtgärder för att komma till rätta med personal- överskott." Vilka kommuner och landsting är det, Bosse Ringholm, som ni uppmanar att avskeda per- sonal? Jag tycker att det vore väldigt klädsamt om han försökte svara på detta. Inte heller hade han någonting att säga om de långsiktiga utvecklingsproblem som är alldeles up- penbara men som lyser med sin frånvaro i propositio- nen. Regeringen lånar faktiskt, fru talman, 24,5 mil- jarder under perioden till sina reformer. Statsbudge- tens underliggande saldo, som finansministern också undviker att ge besked om, ökar alltså med 33 miljar- der i år, med 42 miljarder nästa år, enligt propositio- nen, och med 30 miljarder 2004. Det finansiella spa- randet, som faktiskt är plus 14 miljarder i år, blir minus 16 miljarder nästa år och minus 18 miljarder 2004. Det hade varit bra om finansministern hade ägnat något av sin tid åt att svara på de här mycket allvarli- ga invändningarna mot den politik som han är ansva- rig för.

Fru talman! Jag blir, kära ledamöter och åhörare, minst sagt fundersam när jag lyssnar på Hans Anders- son från Vänsterpartiet och hans inlägg. Nu har Vänsterpartiet bestämt ihop med Socialdemokraterna nästan en hel mandatperiod. Då ser vi att de regionala klyftorna - enligt Nordiska rådet, som ändå är en ganska sansad bedömare - har ökat katastrofalt i detta land. Vi har massor av förslag som handlar om vägar, polis, utbildning och alla möjliga olika saker som ska ge människor verktyg för att själva räta ut den här utvecklingen. Det har vi inte sett någonting av från de regerande partierna, utan de regionala klyftorna ökar. När det gäller de sociala klyftorna kan vi gå till välfärdsbokslutet, den tunga, gedigna utredning som leddes av Joakim Palme och som visar på att stora delar av svenska folket har blivit fattigare. Rädda Barnen kom med en lång utredning om att barnfa- miljerna har blivit mycket fattigare. Senast i dag var det barnläkarna som slog larm om att barnhälsovår- den är nedrustad. Det drabbar särskilt de barn som finns i familjer med låga inkomster. Då kan vi se på hur man utvärderar politiken. Den 3 mars hade den svenska televisionen ett Rapportin- slag på kvällen som handlade om hur skattesänkning- arna har slagit. Det kan alla som vill gå in på nätet och se, det var svt.se/nyheter den 3 mars 2002. Under perioden 1998-2002 sänktes skatten med 7 608 kr per år för den som tjänar 13 000 kr i måna- den, och det gör många kvinnor. För den som tjänar 35 000 kr i månaden var skattesänkningarna 29 124 kr per år. Hur kan man föra en sådan politik, när ni vet hur det ser ut för de familjer som har låga inkomster? Hur kan ni driva en skattepolitik som ger det här resultatet och fortsätta under fyra år på det viset, när vi vet hur de sociala klyftorna ser ut i Sve- rige? Det är en skillnad på mellan 7 600 kr och 29 100 kr. Jag har en sista fråga till Hans Andersson, som är en av de få som har talartid kvar. Den kanske han kan använda nu. Det handlar om företagarfrågorna. Fi- nansministern sade om vårt program för att ge småfö- retagarna lika och vettiga villkor, de 53 punkterna, att småföretagarna nog ska vara glada för att de punkter- na inte har genomförts. Det var bland det sista han sade i debatten. Jag måste säga att jag blir förvånad. En av de punkterna handlar om den listiga skrivningen som gör att en småföretagare som vill vara föräldraledig bara får 70 % av ersättningen på samma lön som en person som inte är företagare. Är det vettigt att diskriminera småföretagare så? Håller Hans Andersson med fi- nansministern på den punkten?

Fru talman! Den som spar han har. Den som hus- hållar med pengar som Bosse Ringholm hushållar med tiden får äta mycket havregrynsgröt i slutet av månaden. Fru talman! Jag tänkte ta upp en sak som jag tycker har lyst helt med sin frånvaro hittills i den här debatten. Det är den internationella solidariteten. I takt med globaliseringen behöver vi en globalisering- ens solidaritet. Vi vet att regeringen har ett track record som inte har kommit med i det här bokslutet eller i bouppteckningen. När man ska hålla sitt utgiftstak - man håller det alltid - gör man det med metoder som jag tycker är oacceptabla. Ett exempel på det är just att man har tvärbromsat anslaget för bistånd till de fattigaste på vår jord. Det tycker jag också att ni borde ha tagit med i er bouppteckning. För framtiden tror jag att det är väldigt viktigt att vi får en bättre biståndspolitik med satsning på en frihandel där Sverige kan spela en ännu aktivare roll, exempelvis i det stålhandelskrig som nu pågår. Vi kan driva på för en avveckling av den protektionistiska jordbrukspolitiken, textilhan- deln osv. och genomföra skuldavskrivningar och få med oss andra länder på det. Den andra frågan som jag tycker är helt glömd är det som vi i Folkpartiet brukar kalla för det glömda Sverige. I vårt bokslut ingår att vi har drivit igenom en reform med personliga assistenter för handikappa- de. Det är den största frihetsreformen under 90-talet, men som i Socialdemokraternas bouppteckning inte nämns särskilt mycket. Man nämner inte de ständiga attacker man genomför mot de personliga assistenter- na till personer med funktionshinder. Vi vill gå vidare, återupprätta och förstärka assi- stansreformen och även se till att nu genomföra en tillgänglighetsreform ute på gator och torg och i of- fentliga miljöer. Det tycker vi är en bättre satsning än alla de olika typer av byggsubventioner som Social- demokraterna och deras stödpartier brukar genomfö- ra. Nu tänkte jag reta Hans Andersson lite. Han und- rade vad jag nu ska jaga Vänsterpartiet med för svek när man för framtiden inte längre tänker inkomstprö- va änkepensionerna. Man tar sig verkligen för pan- nan. Det vallöfte som Vänsterpartiet i en hel mandat- period har svikit är ett svek som nu försvinner auto- matiskt genom en omläggning av hela pensionssy- stemet. Ska änkorna vara tacksamma mot Vänster- partiet, Hans Andersson och Gudrun Schyman för att inte Vänsterpartiet aktivt går in och sviker dem en gång till? Det pratas väldigt mycket om vad de borgerliga partierna har för gemensamma förslag. Sanningen är ju den att i de här riktlinjerna får vi inte ens veta vilka partier alternativet över huvud taget handlar om. Vi är tydliga med att vi är fyra partier som vill bilda en gemensam regering, men vem vill sossarna regera med? Det är det ingen människa som vet. En varning skulle jag vilja utfärda för ett reger- ingssamarbete med just Vänsterpartiet. Förutom att de har en historia av svek och en massa annat har man nu slagit in på en helt ny linje. Allt det rosa pra- tet om småföretagande är bara nys. Man har antagit ett nytt program för makt och ägande som handlar om gammal fondsocialism. Det kanske inte är så oväntat, men det som är det riktigt stora sveket i det programmet är angreppet på alla kvinnors möjlighet till bättre jobb, bättre lön och bättre makt över sin egen vardag. I stället för att man får bestämma själv över sin arbetstid ska det bli lag- stiftad arbetstidsförkortning. I stället för att kvinnor ska kunna förverkliga sina drömmar och idéer genom att driva egna företag, i stället för att vara anställda men få en mångfald av arbetsgivare att välja mellan i de branscher där de faktiskt finns, skolan och vården, i stället för det som är en riktigt radikal feministisk politik vill ni plocka tillbaka allt in i den offentliga sektorn så att kvinnor ska fortsätta att lida under er som politiska arbetsgivare. Det är en varning jag vill utfärda till Sveriges kvinnor.

Fru talman! Jag blir lite konfunderad när jag hör Karin Pilsäter prata om jämställdhet. Hon säger att den lagstadgade normalarbetstiden är ett hot mot jämställdheten. Hon verkar ge sken av att alla arbets- tagare i alla lägen har total frihet över sin arbetstid. Så är det tyvärr inte. Är man stark på arbetsmarknaden kan man nog komma överens med sin arbetsgivare om den arbets- tid som passar. Men många är inte starka på arbets- marknaden och är beroende av att ha en arbetsrätt som ger ett visst minimiskydd. Det är vad den nor- mala arbetstiden är. Inom vissa sektorer finns det andra normalarbets- tider som har bestämts genom avtal med facket. Men normalarbetstiden är en del i arbetsrätten. Att avskaf- fa normalarbetstiden handlar inte om jämställdhet. Den är ett skydd för de svaga. Jag tänkte prata lite mer om jämställdhet. Jag är oerhört oroad över jämställdheten. När jag nu har samtliga ekonomiska företrädare för alla partier och finansministern här i detta rum vill jag komma med en uppmaning, nämligen att verkligen se till att verka för att regeringen eller att partierna gör så att kvin- norna får ut mer av detta arbete. Arbetsgivarna på både kommunal nivå, landstingsnivå och statlig nivå ska leva upp till jämställdheten. Det handlar också om diskriminering av invandrare. Här finns många brister. Vi ser t.ex. statliga myn- digheter som inte ens lever upp till jämställdhetslagen och inte har en jämställdhetsplan. Vi ser många pro- blem på området. Det här är en uppmaning riktad till alla. Finansministern! Nästa gång finansministern har ett möte med sina kolleger kan han ta upp frågan om vad arbetsgivare kan göra för att bli bättre. Modera- terna ska nästa gång de träffas i riksdagsgruppen eller i partistyrelsen ta upp vad de kan göra för att bli bätt- re. Ibland blir jag lite skräckslagen när jag sitter med på EU-nämndens sammanträden. Jag har gått igenom vilka män och kvinnor som företräder partierna i EU- nämnden. När det är besök av Göran Persson inför ett viktigt möte på EU-nivå är det på den borgerliga sidan bara Centerpartiet som har en levande kvinnlig närvaro, vilket förbättrar siffrorna på den borgerliga sidan. Efter det kommer Folkpartiet. Men Kristdemo- kraterna och Moderaterna har en stor manlig domi- nans när det är viktiga möten i EU-nämnden. Då undrar jag hur det ser ut med makten i era par- tier. Det här är en fråga som vi vet att många, oftast män men också kvinnor, inte lägger alltför stor vikt vid. Men vi ser en utveckling i Sverige som jag tyck- er är skrämmande. Vi hade tidigare en positiv ut- veckling där löneklyftor minskade, där kvinnor fick ta mer plats i politiken och fler kvinnor blev chefer. Nu ser vi en skrämmande utveckling där kvinnor sätts åsido. Här kan alla vi i detta rum ta ett ansvar. Jag är själv stolt över att tillhöra det parti som var det första partiet som kom in i riksdagen där majori- teten av riksdagsledamöterna var kvinnor. Det är det enda partiet som tidigt levde upp till jämställdhets- kriterierna. En majoritet av våra medlemmar är kvin- nor, och en majoritet av våra väljare är kvinnor. Jag vill verkligen skicka en uppmaning både till finansministern och till mina kolleger i de borgerliga partierna att ta upp frågorna internt. Det ska ligga i närtid, inte efter valet. Ni kan i er roll som arbetsgiva- re - vilket partierna är på kommunnivå, landstingsni- vå och statlig nivå - ta ett större ansvar. Det är så vi måste jobba. Vi ska inte bara hänvisa till olika sats- ningar. Jag har funderat mycket kring frågan om normal- arbetstiden med tanke på det förslag som har kommit från TCO och LO om att införa en ny lag, en s.k. arbetstidslag. Det ska vara normalarbetstidslagen, semesterlagen och en arbetstidslag. Det stora hotet med det förslaget är att de som redan är svaga på arbetsmarknaden försvagas ytterligare. Arbetsrätten urholkas. Det drabbar dem som är svagast på arbets- marknaden. Det drabbar i större utsträckning invand- rare och kvinnor. Det finns också män som är svaga på arbetsmarknaden, men de utgör en mindre grupp än kvinnorna och invandrarna. Jag vill kortfattat ta upp vad vi tycker har varit viktigt i tilläggsbudgeten. Vi har kämpat för att kvin- nojourerna ska få mer pengar, för fler satsningar på att motverka användning av narkotika och alkohol och för mer pengar till diskrimineringsarbetet hos t.ex. HomO och DO. Vi vill äntligen komma i gång med den djurskyddsmyndighet vi har jobbat för under en väldigt lång tid. Vidare ska det bli mer pengar till kriminalvården och till valinformation till invandrare. I övrigt har vi varit tvungna att ge mer medel till Migrationsverket och andra viktiga saker. Vi är glada över att vi har fått igenom dessa punkter i tilläggs- budgeten. I övrigt är budgeten en sammanfattning av samar- betet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi kommer alla att återkomma i de frågor som skiljer oss åt inför nästkommande valrö- relse. Precis som borgerligheten har olika åsikter som ibland kan vara långtifrån varandra är det också så mellan de tre samarbetspartierna.

Fru talman! Jag är alltid intresserad av att utnyttja tiden för att sprida visdom. Lena Ek! Nej, jag tycker inte att den där omstän- digheten är riktigt bra när det gäller föräldraledighet och företagare. Det finns andra regler där egenföreta- gare behandlas orättvist. Det hoppas jag att man ska kunna ändra på. Lena Ek! Hur blir det med skatterna och fördel- ningsresultatet tillsammans med Moderaterna? Hur blir det med utjämningssystemet och energipolitiken? Jag har tidigare valt att inte plåga Lena Ek, men hon ska fundera över om hon är med i rätt lag. Lena Ek ska inte förenkla som hon gör när det gäller regional obalans, integration och ohälsofrågor- na. Det är djupgående frågor. De är svåra att komma åt, men jag är övertygad om att det går. Karin Pilsäter! Jag ska citera ur protokollet från den 20 september: "Det kommer att ta 90 år. Gudrun Schymans vallöfte från 1998 kommer att uppfyllas 2088." Det är i vanlig ordning struntprat. Vallöftena kommer att uppfyllas 2003. Det var det jag sade. Det skulle kunna gå att pressa Moderaterna och kd om det ska vara mer eller mindre pengar till kom- munerna, om det ska vara ett högre eller lägre spar- mål. Ni skulle ha mycket svårt att svara. Därför bru- kar det bli ett moras när ni ska samregera. Det är många frågor där kd och Folkpartiet drar isär. Jag nämnde det nyss när det gäller Moderaterna och Centern. Jag sade tidigare att det finns en oerhört viktig agenda. Det är först alla de reformer vi har varit över- ens om för i år, nästa år och 2004. Men vi bör ome- delbart inse att om vi inte klarar jobben klarar vi inte välfärden. Jobben kommer först, och sysselsätt- ningsmålet för 2004 ska uppfyllas. Kommunsektorn står för en stor del av välfärden i landet för medborgarna - de äldre, barnen, för de flesta av oss. De måste få resurser. Det ser sämre ut under kommande år. Det är en jätteuppgift för riksda- gen att föreslå förstärkningar på det området. Om vi över huvud taget ska nå målet om att minska löne- och inkomstklyftor måste kommunsektorn ha bättre resurser. Slutligen: A-kassereformen har vi lovat länge. Den är viktig. Det är en fråga om solidaritet mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. Nu ska den genomföras, och det gäller både golv och tak - alla ska få del av den. Fru talman! Jag vill sluta med att återigen tacka Socialdemokraterna och Miljöpartiet för det samar- bete som vi har haft. Vi är inte alls nöjda, men det är inte vi som har stått i vägen för ytterligare reformer för att främja rättvisan, jämlikheten, jämställdheten och arbete åt alla.

Fru talman! De borgerliga partierna har här i da- gens debatt efterlyst åtgärder som långsiktigt skulle kunna förbättra Sveriges tillväxtförutsättningar så att Riksbanken i framtiden ska slippa höja räntan bara man skymtar en konjunkturuppgång vid horisonten. Vi har fått väldigt magra svar från regeringen. Det är uppenbart att Sverige behöver få en ny regering, som verkligen vill ta itu med de här frågorna. Mot bakgrund av att ungefär 100 företagare per vecka i dag kastar in handduken - det är alltså färre företagare i dag än vad det var 1993, fru talman - säger nu Bosse Ringholm att det vore bättre för lan- dets företagare om de 53 punkter som de borgerliga partierna har lagt fram inte genomförs. Detta avslöjar den attityd som finns till företagandets problem och till det som är själva grunden för att vi ska kunna få en välfärd som klarar av den demografiska och glo- bala utmaning som vi har framför oss. Regeringens attityd till drivkrafterna för välfärden är skrämmande. Vi har verkligen fått detta belyst i dagens debatt. Sedan har debatten om utjämningssystemet varit uppe. Jag kan inte underlåta att som en slutvinjett hänvisa till ett TT-telegram. Den 11 november 1990 var det nämligen en delegation med landstingspoliti- ker från Stockholms läns landsting som uppvaktade finansutskottet. Man ville avveckla den statliga skat- teutjämningsavgiften, som då kostade 800 miljoner kronor för Stockholms läns landsting. I spetsen för den delegationen var dåvarande finanslandstingsrådet Bosse Ringholm.

Fru talman! Åhörare! I en finansplan ska målsätt- ningar och riktlinjer läggas upp för framtiden. I den ska man visa på alternativen, peka på problemen och peka på möjliga lösningar. Den finansplan vi har fått se i dag har av en av de partiledare som står bakom den betecknats som en bouppteckning. Ibland slinter ju tungan, men jag måste säga att det är precis vad jag tycker att det är. En bouppteckning gör man efter ett dödsfall eller en konkurs - det är de vanligaste anledningarna. Det är precis så det är. De sociala klyftorna ökar. De regionala klyftorna ökar. Lönediskrimineringen mot kvinnor ökar. Skat- tesänkningarna har mycket grovt gynnat människor med mycket höga inkomster under denna mandatpe- riod. För lika villkor krävs en annan politik, och den kommer vi från Centerpartiet att redovisa om ett par veckor.