Polisens tillgång till underrättelser från Försvarets radioanstalt

Fru talman! Det är grundläggande i ett demokratiskt samhälle att upprätthålla en tydlig rågång mellan militär och polis. Vänsterpartiet har på goda grunder länge varit kritiskt till utformningen av FRA-lagen. Jag behöver inte påminna en socialdemokratisk regering om Ådalen 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär som stod under polisens befäl.

Det finns många anledningar till att militär och polis inte ska dela arbetsuppgifter. Militär ska sköta rikets säkerhet utanför landets gränser och polisen säkerheten innanför gränserna. Låt oss hålla den definitionen tydlig.

Polisen har efter terroristattacken den 11 september 2001 möjlighet att ta hjälp av militär under polisiärt befäl. Även vid detta beslut var Vänsterpartiet kritiskt. Det är inte, fru talman, för att jag är överdrivet historiskt intresserad som jag blickar så mycket bakåt utan för att vi i vår samtid måste se lagstiftningen i en större kontext. Det är också därför jag yrkar avslag på regeringens proposition.

När vi som lagstiftande församling ändrar lagen måste det finnas med ett helhetstänk. Den här lagändringen, som ska ge polisen tillgång till underrättelser från Försvarets radioanstalt, FRA, är en del av den terroröverenskommelse som nästan alla riksdagens partier ingår i.

Vänsterpartiet har konsekvent varit kritiskt till den lagstiftning som har utkommit från denna överenskommelse: från lagen om resande och finansiering av terrororganisationer, som har varit svåranvänd i domstol och som har resulterat i ganska få fällande domar, till förslaget om deltagande i och samröre med terrororganisationer, som Lagrådet på ett poetiskt juridiskt sätt sågade jäms med fotknölarna. Det kommer att komma förslag om dataavläsning - hujedamej!

Polisens tillgång till underrättelser från Försvarets radioanstalt

Förslaget som nu ligger på riksdagens bord handlar om förändring i hur militär underrättelse ska kunna delas mellan FRA och polisen. Lagen har hittills fungerat så att om FRA visste att en person har ett motiv att skada Sverige och polisen var samma person på spåren och misstänkte personen för brott kunde inte FRA och polisen dela denna information med varandra.

Det förslag som vi nu debatterar innebär en förändring, nämligen att Säpo och Nationella operativa avdelningen, NOA hos polisen, ska kunna ta del av underrättelse från FRA även om det pågår en förundersökning. Uppgifterna får dock inte användas för att utreda brott utan för att stoppa eventuell brottslighet.

Vad Vänsterpartiet i stället skulle vilja se är att Säpo och NOA ska kunna bestämma inriktning av signalspaningen och ta emot underrättelse med inhämtade uppgifter även om det pågår en förundersökning - under förutsättning att underrättelserna som får tas emot begränsas till de allra grövsta brotten, som grovt terroristbrott, grovt sabotage och så vidare.

Vänsterpartiet föreslår alltså ytterligare avgränsning av i vilka fall underrättelser från signalspaning ska få meddelas även under pågående förundersökning. Med denna avgränsning anser vi att proportionaliteten behålls, och risken i olika former av militär avlyssning avgränsas avsevärt.

Fru talman! Det här är en svår fråga. Den är teknisk, och den handlar om säkerhetsfrågor på en mycket hög nivå. Vänsterpartiet anser ändå att det finns en rimlighet i att polisen får tillgång till uppgifter som FRA har men att det behövs en avgränsning till att enbart gälla de grövsta brotten. Så tror vi att balansgången mellan den yttre och den inre säkerheten och mellan våra yttre myndigheter och våra inre myndigheter kommer att få den rågång som vi efterfrågar.

Det här är en stor förändring, en förändring som är efterlängtad av Säpo men som utmanar den personliga integriteten. Därför yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

Fru talman! Inledningsvis vill jag självklart yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Polis, säkerhetstjänst och försvarsmakt besitter olika typer av förmågor som krävs för att bevaka rikets säkerhet, motverka hot och bekämpa allvarlig brottslighet. Man besitter kompetenser och förmågor som måste behandlas med oerhört stor vaksamhet och varsamhet.

Det handlar till exempel om våldsmonopolet. Men det handlar också om, som i det här fallet, signalspaning och olika typer av underrättelseinformation som faktiskt måste beaktas ur ett integritetsperspektiv.

Linda Westerlund Snecker beskriver i sitt anförande dessa svåra avvägningar. Jag tror att alla vi i den här salen känner att vi ibland behöver ta ett helhetsgrepp, ta två steg tillbaka och se vad de totala sammanlagda besluten under en längre tid har inneburit för de integritetsaspekter som är så viktiga i ett rättssamhälle.

I det här fallet har regeringen tagit fram ett lagförslag - under stor vånda, kan man säga. Det är svår juridisk materia. I överenskommelsen mellan partierna uppfattade vi att vi behövde vässa våra instrument mot de nya hot som finns i vårt samhälle och i vår värld.

Svensk signalspaning är i absolut världsklass. Det vet vi alla. Den har tjänat oss väl sedan kalla krigets dagar. Hoten är kanske inte i första hand desamma nu som de var då på 50- och 60-talen med personer som trycker på knappar. De hot som oftast riktas mot vårt samhälles grundfundament finns på andra sätt och kan spåras med digitala medier och digitala avtryck på ett annat sätt än tidigare. Samtidigt har vi i andra delar blivit blinda på grund av olika typer av begränsningar i underrättelseinformationen, inte minst för polisens räkning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Polisens tillgång till underrättelser från Försvarets radioanstalt

Det finns en gedigen avvägning att göra i lagstiftningen. Vi i utskottsmajoriteten upplever att vi har försökt att göra denna avvägning. Det handlar om tillsyn och var gränsdragningen ska göras. Men om vi ska vässa instrumenten och inte nöja oss med hur det var tidigare behöver vi ta ett steg framåt, och det har vi gjort i och med lagförslaget. Det innebär att man inte behöver avbryta signalspaningen i samband med att en förundersökning inleds eftersom det fortfarande kan finnas ett pågående hot.

Men det finns rättssäkerhetsaspekter, och det är vi väl medvetna om. Är det något vi behöver bevaka framöver är det naturligtvis hur utfallen ser ut i domar, konventioner och internationella prövningar som kan göras på den typen av ärenden. Det här är oerhört komplicerade frågor, och vi kommer inte att se hur detta slår ut förrän vi har haft ett antal testade fall.

Ibland kan man säga att frukterna av denna typ av arbete, underrättelseinformation, kanske inte riktigt kommer till allmänhetens kännedom. Det gör att vi ibland inte känner en tacksamhet inför funktionerna som bara finns i det dolda. Den typen av arbete som kommer att utföras med den nya lagen kommer säkerligen att hindra terrorverksamhet och förhindra grov organiserad brottslighet på olika sätt, inte så att det går så långt som till fällande dom men för det som är Säpos huvudjobb, nämligen att i preventivt syfte förhindra verksamhet som kan skada landet.

Avvägningen är inte minst historiskt kopplad. Det är komplicerat med en försvarsmakt och en militär resurs som griper in i det civila samhällets rättskipning. Men jag tror att vi också de senaste åren har kunnat se att vårt samhälle är för litet och utmaningarna för stora för att gränsdragningarna ska vara så definitiva. Vi kan i samband med skogsbränder och oljebekämpning se att det är helt naturligt att militären i vissa sammanhang kan samarbeta med det civila samhället. När det gäller dessa uppgifter sker i viss utsträckning redan i dag ett samarbete.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet, och jag hoppas att lagen blir bra så småningom.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 juni.)