Integration

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer 1 och 6, alltså både den alliansgemensamma och Moderaternas.

Vi ska behandla ett motionsbetänkande gällande integrationspolitik med flera motioner, både från Alliansen och regeringspartierna. Självklart är det avslag som yrkas på resterande motioner.

Det har funnits en berättelse om hopplöshet i Sverige. Det talas om en utveckling vi inte kan påverka och att Sverige står inför stora sociala problem.

Det går inte att förneka att vi står inför utmaningar – de facto är det nästan förminskande att kalla det för utmaningar, för det är stora problem Sverige står inför, och de är inte lättlösta. Det handlar om stora grupper människor som behöver utbildning. De behöver ganska omfattande utbildningsinsatser, något som vi historiskt aldrig varit med om.

Vi är vana vid att utbildningsnivåerna höjs i iteration, generation efter generation. Men nu handlar det om att höja utbildningsnivån för stora grupper av människor som har en utbildningsnivå vi inte har haft i Sverige på ungefär 100 år. Det handlar om analfabeter.

Ungefär 30 procent av dem som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har sex års grundskola eller lägre, och i denna siffra är inte den senaste höstens migration medräknad. Ungefär 50 procent har nioårig grundskola eller lägre som utbildningsbakgrund. Bland kvinnor har den största andelen kvinnor inskrivna i etableringsreformen aldrig förvärvsarbetat någon gång i hela sitt liv. Att kalla det för en utmaning är en underdrift – det är ett jättestort problem som Sverige i modern tid inte har haft erfarenhet av att hantera.

Däremot går det att se längre tillbaka i tiden och titta på hur Sverige idkade fattigdomsbekämpning då. Man började främst med barnen, med skolplikt för barn. Det var förmodligen en av de viktigaste reformerna för att få människor ur fattigdom. Då, precis som nu, fanns det normer, kulturer och hävd som höll barnen kvar på gården. Men vi var modiga och sa ifrån. Vi ställde tydliga krav, och barnen gick till skolan. Kanske var det på individuell nivå jobbigt för barnet eller föräldrarna, men i slutändan var det till gagn för samhället.

Samma utgångspunkt måste vi ha i integrationspolitiken. Det går inte att mäta enbart på individuell nivå, utan man måste även mäta på makronivå. Det går inte att enbart titta på första generationens svårigheter, utan man måste även se om andra generationen har nytta av den första generationens strävanden.

Jag tycker att den diskussion som har varit när det gäller ingångslöner på svensk arbetsmarknad har förts på ett ganska ensidigt sätt av de olika parterna.

Först och främst behöver vi göra det lättare för människor att komma i arbete. Det går inte att komma ifrån. Du kan inte höja utbildningsnivån för så här många människor i så många olika åldrar till en sådan nivå att de kvalificerar sig direkt in på svensk arbetsmarknad. Du kan inte göra det på så pass stor och bred basis att du får den höjning av sysselsättningsgrad som krävs.

Joakim Ruist gjorde en ekonomisk uträkning för Finansdepartementet. I den beräkningen var det väldigt tydligt. Om vi höjer sysselsättningsgraden för utrikesfödda, för invandrare, med 10 procentenheter – det är en radikal höjning – skulle vi nå, så att säga, statsfinansiellt break-even om 50 år.

Det är nog att förminska det att kalla det för en utmaning. Om vi ska göra så att det är en tioprocentig sysselsättningsnivå för de här människorna måste vi höja utbildningsnivåerna otroligt mycket för grupper som aldrig har utbildats tidigare eller som har en väldigt svag utbildningsbakgrund. Det är en utbildningsresa de ska göra i det vuxna livet. Det vet vi är mycket svårare.

Självklart behöver vi utbildningar. Vi behöver utbilda alla efter vår bästa förmåga. Men du kommer inte ifrån att du även måste göra det lättare för dessa människor att komma in i arbete. De ska kunna ta jobb trots sin lägre produktivitet. Vi vet nämligen att en stor del av ens produktivitetsutveckling i Sverige sker på arbetsplatser. Det är på jobbet man lär sig nya metoder och modeller. Man lär sig normer. Man lär sig arbetsmetodik. Det är därför det är viktigt att se till att fler får tillgång till arbete och kan göra den produktivitetsresan trots att de har en svag utbildningsbakgrund. Det kommer vi inte ifrån.

Här blir det väldigt tydligt med Socialdemokraternas modell. De tror inte på detta. Jo, det gör de, för när LO gör detta är det okej. När LO endast erbjuder löner på 13 000 kronor i månaden för sina lärlingar, just för att de ska höja sin produktivitet på arbetsplatser, är det okej. Trots att de inte får lägre hyra för att de är lärlingar och trots att de inte får billigare mat för att de är lärlingar är det okej att ge dem 13 000 kronor. Principen är väldigt enkel: Du betalar inte lön för utbildning. Det är en rimlig princip som vi har i Sverige.

Detsamma måste väl få gälla för många av de nyanlända eller ungdomar som finns i Sverige. Låt oss säga att man tar ett jobb som man inte kan fullt ut. Man vill lära sig det på plats och vill höja sin produktivitet på arbetsplatsen. Då måste man väl kunna få göra det och inte få lön för den tiden man lär sig. Det är exakt samma princip som LO självt framför i sin argumentation.

Därutöver anser vi i Moderaterna att de lönestöd och så vidare som finns är alltför krångliga. De är i stor utsträckning ineffektiva. Vi vet att vissa bidragsformer eller stöd är så pass komplexa att trots att de är väldigt generösa drar sig arbetsgivare för att använda dem. De är helt enkelt för krångliga. De kräver väldigt stor handpåläggning av arbetsförmedling etcetera.

En mer effektiv form av sådana stöd är till exempel nystartsjobben, som ges till dem som varit arbetslösa efter en viss tid. Det har av IFAU:s utvärderingar visat sig vara en av de mer effektiva formerna av anställningsstöd. Beviset är kanske att Socialdemokraterna väljer att behålla detta anställningsstöd.

Nystartsjobben är en modell man kan bygga ut. Man kan egentligen slå ihop stora delar av de bidragsstöd vi har till arbetsgivare med detta för att det ska bli enklare och rimligare. Det kan bygga på att man får sänkt skatt i stället för direkta bidrag och så vidare. Det är en mycket rimligare modell.

Vi i Alliansen har ett förslag på hur man i alla fall på kort sikt kan göra instegsjobben lite mer rimliga, tills vi kanske kan få på plats en mer genomgripande översyn av de här anställningsstöden. Till exempel är poängen med detta väldigt god. Var är det vi lär oss tala svenska? Jo, det är på arbetsplatser och det är tillsammans med andra svenskar. Man lär sig inte bra svenska på en sfi-bänk. Jag pluggade tyska i sju år i svenska skolan, och jag är inte gångbar på tysk arbetsmarknad. Men om jag hade varit något halvår i Tyskland hade förmodligen mitt språk blivit mycket bättre. Varför ska inte denna enkla princip också gälla nyanlända?

Det är klart att man ska kunna kombinera till exempel en språkpraktik eller ett arbete med utbildning. Varför ska denna utbildning endast vara på sfi? Varför kan man inte göra detta när man pluggar matematik på komvux? Varför ska man inte kunna göra det när man till exempel pluggar svenska B på komvux?

Här ser vi väldigt tydligt att vi i Alliansen har gått ihop och föreslår denna förändring, medan de rödgröna partierna är emot detta. Det är beklagligt, för det hade varit en rimligare modell än vad vi har i dag när det är begränsat enbart till sfi.

Det var våra yrkanden och våra motiveringar i dagens debatt. Jag hoppas att debatten blir intressant. Det blir spännande att äntligen höra vad de rödgröna har att komma med på detta politikområde, för än så länge har vi hört väldigt lite.

(Applåder)

Herr talman! Åtminstone en del av oss, om inte alla, har suttit i kammaren i snart två timmar och lyssnat på en debatt. Den skulle handla om vägen in på arbetsmarknaden, men den handlade i princip om det som många av mina kollegor vill diskutera även i denna debatt, nämligen om hur personer som nyligen har anlänt till Sverige och beviljats uppehållstillstånd här ska komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det kallas i vanligt tal ofta för integration. Det är något som jag och mitt parti underkänner som definition av vad integration eller segregeringsbrytande egentligen är.

Jag har fört anteckningar under morgonens debatt. Jag tänkte börja lite grann med det som kom upp mot slutet. Det sas i debatten: Trösklar skapar segregation. Det är ganska talande, för det visar väldigt tydligt vad som har gått snett på det här området.

Självfallet är det så: Ju svårare det är att komma in på en arbetsmarknad och ju mer regelverk och byråkrati det finns som upplevs som besvärande, desto längre tid tar det att söka sig in i samhället. Men segregation handlar om många fler aspekter än hur lätt eller svårt det är att komma in på arbetsmarknaden.

Segregation löser man inte genom låtsasjobb eller genom att människor eventuellt kan försörja sig själva till en viss del. Segregation löser man inte genom att alla har ett jobb, om jobben är i olika sektorer och med olika villkor och om människor inte möter personer med annan bakgrund eller ser samhället som helhet.

För någon vecka sedan såg jag en interaktiv karta över USA, som ofta brukar lyftas fram som ett bra exempel på hur mångfald fungerar, inte minst av de borgerliga partierna och deras vänner, som pratar om just exempelvis sänkta trösklar och låga löner som ingång. På kartan hade man markerat, i olika färger, varenda enskild medborgare efter personens bakgrund och etnicitet. Det var ett oerhört segregerat samhälle som växte fram. Det var oerhört tydligt. Det räcker inte med att ha någon form av sysselsättning och det räcker inte med låga löner och andra ingångsvillkor för att det ska vara ett samhälle där vi inte delas upp, där vi bryter segregationen. Det räcker inte på långa vägar.

Herr talman! En annan nyhet som skymtade förbi för någon vecka sedan var en undersökning som hade gjorts vid Södertörns högskola. Den presenterades som att sverigedemokrater har en negativ människosyn. Om man tittar på frågeställningen kan man kanske se att undersökningen som sådan inte var helt felaktig. Men vad innebär ”negativ människosyn”? I det här sammanhanget innebär det att vi inte alltid tror att människor alltid vill andra gott och alltid gör sitt bästa i alla lägen. Det innebär att vi, till skillnad från övriga partier, inte har en lika naiv syn på vilken politik vi ska bygga eftersom vi också ser vilka ovälkomna konsekvenser det kan bli.

Vägen till helvetet kantas av goda intentioner. Jag tror att jag har sagt det någon gång tidigare i den här kammaren, och det är verkligen så. Integrationspolitiken har under alldeles för lång tid byggt på goda intentioner. Det har skapat många hål, många tomrum som har utnyttjats och som har fått direkt kontraproduktiv effekt.

Det är väldigt slående att se och höra, under en debatt som den förra, vilken otroligt passiverad syn de övriga partierna har på dem som kommer till vårt land: Det är vårt ansvar att släppa in dem i samhället. Själva bär de inget eget ansvar. Det är vårt fel om personer hamnar i utanförskap.

Ibland är det absolut så. Det finns problem i vårt samhälle. Det finns problem i våra system. Men i grund och botten måste vi se till att skapa förutsättningar och möjligheter så att de enskilda individerna kan göra vad de vill, ta sig dit de vill och förverkliga sig själva och sina drömmar.

Dit kommer man inte genom subventionerade särlösningar. Dit kommer man inte genom att behandla människor som anlänt till vårt land som offer, som några vi ska ta hand om.

Herr talman! I vår reservation och i den föregående debatten, där min partiledare föredömligt förde fram vår syn på integrationspolitik och samhällsbygge, trycker vi på just detta, att det handlar om betydligt mer än en plats på arbetsmarknaden. Jag har ett erkännande att göra: Jag är inte politiker i första hand för att se över vilka som har jobb och vilka som inte har jobb, trots att jag sitter i arbetsmarknadsutskottet. Jag tror att ett samhällsbygge handlar om så oerhört mycket mer än så.

Jag har själv sett och själv upplevt via mina kontakter och min bakgrund vad det innebär att inte känna sig hemma, vad det innebär att känna en rotlöshet, vad det innebär att hamna utanför på riktigt. Det är oerhört mycket mer än att inte kunna försörja sig. Det är att känna sig borttappad och förvirrad, att känna att någonting saknas inom en.

Det åskådliggjordes ganska tydligt att många känner till detta, exempelvis i melodifestivalen när vi fick höra vår nationalsång ändras och i diskussionen kring detta där det motiverades med att det var ett statement som handlade om hur viktigt det är att säkerställa att alla känner att deras bakgrund är med, att deras bakgrund är giltig, att ens rötter och varifrån man kommer är någonting man bär med sig.

Självfallet är det så. Jag är övertygad om att det är en del av det mänskliga behovet att känna kontakt med sina rötter. Det är mer än att bara bo och verka här och nu och bara blicka framåt. Vi har ett behov av vår historia.

Men det man ofta glömmer bort är att detta såklart även gäller för vårt samhälle och för dem som har sin historia och sin bakgrund här, alldeles oavsett om det är en historia eller bakgrund de facto, eller för att man faktiskt har tagit den till sig. När jag pratar om Sveriges historia ser jag det som min historia, alldeles oavsett om mina föräldrar och deras föräldrar bodde i Sverige eller inte. Det gjorde de inte, i alla fall inte hela sitt liv om jag pratar om mina föräldrar och inte alls om jag går längre tillbaka.

Det är också därför som vi i vår reservation 2, som jag för övrigt yrkar bifall till, talar om vikten av att vi när vi lyfter fram etablering och diskuterar segregationsbrytande måste tala om annat än etablering på arbetsmarknaden och mer än bara för dem som precis har kommit hit. Den segregation och de klyftor som finns i vårt samhälle skapar nämligen mänskligt lidande, splittrar vårt land och skapar en otrygghet.

Vi måste fokusera på att faktiskt erkänna vår historia och vår kultur, välkomna andra in och göra det möjligt för dem att veta vad som är det nya hemlandet. Vad är mitt hemland över huvud taget? Det kanske inte är mitt nya, utan det som alltid har varit mitt hemland.

Det här har vi tyvärr tappat bort. Jag brukar ofta hänvisa till en diskussion jag hade på ett seminarium under lärarutbildningen, där jag hörde mina studentkollegor i gruppen bredvid diskutera just vad som är svensk kultur och svensk historia. Där var det en tjej, för övrigt med utländsk bakgrund – min erfarenhet är att det ofta är personer med utländsk bakgrund som ser problematiken att vi har glömt bort och tagit det för givet här hemma – som lyfte fram just frågan att om vi ens ställer frågan om vad som är svenskt, då har vi väl ändå tappat någonting? Då har väl något gått förlorat?

Herr talman! Precis så är det. När vi inte längre står upp för vårt land, vår historia, vår kultur, våra seder, när vi inte längre känner oss själva, ja, då tappar vi något för oss själva och då tappar vi också förmågan att bjuda in andra till vårt samhälle. Då skapar vi segregation. När vi bygger politik på snabba lösningar, på att se på en person, räkna efter hur länge han har befunnit sig i landet och säga att du kan få subventionerad lön, men du kan inte få det för du har varit här för länge – då skapar vi motsättningar. Då splittrar vi vårt samhälle. Då segregerar vi vårt land.

När vi blundar för att det skapas arbetsplatser där de enda som arbetar är de som kan få de här subventionerna, eftersom arbetsgivaren bygger hela sin praktik på det, då är det ingen integration som sker om någon blir anställd, för då är man fortfarande segregerad. Då är det en särskild låglöneklass som har byggts upp, eller en subventionsklass om vi nu hellre vill låtsas att en subvention på något sätt inte är ett bidrag. Man kommer fortfarande inte in i samhället.

Det finns mycket att säga om det här området. Mitt anförande kanske låter något förvirrat, men det är just därför att jag har så svårt att bestämma mig för vad jag vill ta upp. Om vi läser igenom både proposition och betänkande ser vi hur man skryter med exempelvis samlingen Sverige tillsammans som hölls. Det var ju fantastiskt. Jag var där. Man sjöng tillsammans. Men det var ingen riktig insikt om läget.

Det finns citat om att mottagandet just nu minskar i Sverige, och det kanske underlättar. Men det här har ju skrivits mitt under vintern. Då har det alltid minskat. Situationen nere i Grekland just nu är att det ökar igen. Vi är på väg mot samma siffror som förra året, och även om vi inte når samma siffror, fast Migrationsverkets prognos tyder på uppemot 140 000 och de har dessutom ofta överträffats, så är det ett historiskt större mottagande än under väldigt, väldigt lång tid.

Och här diskuterar man som om alla ska in på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt. Alla till buds stående medel ska användas – subventioner, bidrag – samtidigt som man pratar om att 80 000 ska avvisas, samtidigt som man säger emot sig själv i varenda mening.

För mig är det alldeles självklart: Vi måste bygga Sverige utifrån Sverige. Vi måste välkomna personer in i vårt land. Vi måste erkänna det samhälle vi har, det värde som finns i vårt unika samhällsbygge. Vi måste se hur det kan öppnas upp för dem som faktiskt vill bli en del av vårt Sverige, inte hur vi ska lappa och laga ett system som totalt har havererat.

Herr talman! Jag tänkte försöka fokusera lite på vad Paula Bieler sa. Hon hade några poänger om att integration innebär långt mer än bara ekonomisk sådan, nämligen att det är en social process att bli svensk och bli en del av det svenska samhället. Det stämmer.

Här blir den klassiska vänster–höger-konflikten en fråga om vad staten kan uppnå. Vad är statens uppgift? Det är här det inte går ihop. Med tanke på effektiviteten i andra åtgärder som vidtas av staten vore ett statligt program för att försvenska människor förmodligen det mest ineffektiva program som någonsin skulle implementeras. Först och främst finns inte några vetenskapliga modeller för att lyckas. Det är ett socialt projekt, det vill säga genom att socialisera med andra svenskar blir man svensk.

Här blir det svårare i frågan om ekonomisk integration. Förvisso kan du bli ekonomiskt integrerad men fortfarande leva segregerat. Det är fullt möjligt. Däremot är det nästan omöjligt att vara ekonomiskt segregerad och samtidigt försöka integrera sig själv socialt. Det är jättesvårt om du inte har råd att bosätta dig där svenskar bor eller om du inte har råd att betala de omkostnader som finns för att till exempel skicka ditt barn till en annan skola. Alla dessa saker kräver en ekonomisk integration.

Det handlar om ekonomisk integration, särskilt i ett land som Sverige som har den största andelen arbetande människor i världen. Särskilt om vi tittar på ”pursvenskar” pratar vi om en sysselsättningsgrad på upp till 95 procent. Det är på arbetsplatserna svenskarna befinner sig. Var är det man ska socialiseras med svenskarna om det inte är på arbetsplatsen?

Herr talman! Vi har haft den här diskussionen i olika forum, alltifrån nätdebatter till här i kammaren.

Först och främst måste jag få säga emot lite grann. Frågan om ekonomisk integration är inte alltid ett krav. Jag har inte under hela min livstid levt i en familj med god ekonomisk integration i samhället, men det finns faktiskt möjligheter att träffa representanter för det svenska samhället ändå – bevisligen.

Men det är absolut så att arbetet är en stor och viktig del i våra liv. Det är oftast där man träffar kollegor och socialiserar. Det jag vänder mig mot är att den politik som har förts, med de subventionerade särlösningarna och säranställningarna, har skapat en segregerad arbetsmarknad. Det är en marknad för låtsasjobb. Det är inte längre som när mina föräldrar kom hit. Pappa jobbade på Volvofabriken sida vid sida med svenskar, lärde sig svenska och kom in i samhället genom jobbet.

Nu finns särskilda branscher. Vi ser en tydlig uppdelning av den svenska arbetsmarknaden. Vi ser att det har satts i system hos arbetsgivare att använda de subventionerade bidragen för att ha nyanlända hos sig ett tag. Sedan går det vidare till nästa.

Resultaten av satsningarna är näst intill obefintliga. Det är 11 procent för något subventionsstöd. 7 procent har via instegsjobb kommit in på den reguljära arbetsmarknaden efter ett halvår. Miljarder har satsats på att få in personer på arbetsmarknaden, som det heter, men det har varit en låtsasmarknad. De har inte kommit in på arbetsmarknaden eftersom man har byggt system där nyanlända jobbar med nyanlända för en billig penning och där staten betalar. Då möter de inte det svenska samhället, utan de utnyttjas i stället. Det är inte detta Sverige jag vill bygga.

Herr talman! Om du kommer som nyanländ och får en subventionerad anställning för att lära dig svenska på en arbetsplats är det en poäng att inte hamna tillsammans med landsmän.

Min hemkommun Solna har kravet i språkpraktiken att det inte får finnas landsmän där du ska arbeta. Det leder till en fantastisk språkutveckling. Det är ett sätt att lösa problemet.

Paula Bieler har en poäng i att vissa subventionsformer är otroligt ineffektiva. Snarare är de så pass ineffektiva att de inte används. De kostar inte miljarder eftersom de är för krångliga att använda. De ger inte någon påverkan på arbetsmarknaden i och med att det är så få som nyttjar dem.

Men låt oss titta på de lite effektivare formerna, till exempel nystartsjobben. Där går en stor andel vidare till arbete. Det är ett bidrag som ges till både inrikes födda och utrikes födda, vare sig du är invandrad eller inte invandrad. De får en god effekt. Det finns poänger med sådana subventioner, särskilt genom att utflödet rimligtvis är stort jämfört med alla andra jämförbara åtgärder som staten har sysslat med.

Däremot blir jag tveksam till Paula Bielers alternativ. Vad blir alternativet?

Nu har gränserna stängts. Allt är relativt när man pratar med Sverigedemokraterna. Nu har volymerna sänkts, och regeringen har utlovat att man ska fortsätta. Låt oss säga att regeringen håller fast och lyckas. Vad vill Paula Bieler då göra för att människor ska hamna i arbete?

Herr talman! Tack för frågan!

Ja, det finns nystartsjobb, och många går vidare. Det är fortfarande en majoritet som inte kommer in på den reguljära arbetsmarknaden. Dessutom har nystartsjobben fått kritik bland annat för att många som har kommit in på arbetsmarknaden antagligen skulle ha kommit in ändå. Men precis som Hanif Bali sa är det en satsning som vänder sig till flera, vilket kanske är en av anledningarna till att den funkar något bättre. I nystartsjobben ser man mer till den enskildes situation.

Vi har inte varit emot den principen. Det vi vänder oss mot är särlösningar där invandrare behandlas som en grupp, framför allt nyanlända. Man glömmer ofta bort gammalanlända. Jag hörde att även Maria Ferm har börjat använda uttrycket. Jag tror att jag har sagt det tidigare och säkert även andra.

Vad vill Sverigedemokraterna göra? Vi tänker inte lova någon quickfix. Precis som jag har sagt så många gånger förut finns det ingen quickfix. Det man måste göra är att se på hur Sverige byggdes starkt förut och hur generellt en mer levande och bättre arbetsmarknad skapas – och satsa på den sortens åtgärder. Det är därför vi, som det så ofta klagas på, inte har särskilda integrationsprogram med särlösningar. Vi trycker tydligt och starkt på att de satsningarna finns på andra områden.

Vi pratar småföretagares villkor, att skapa möjligheter till fler riktiga jobb genom att göra det lättare för små företag att växa till medelstora och större företag. Vi talar om lärlingsanställningar. Vi var ett av de första partierna, om inte det första partiet, i kammaren att prata om lärlingar som en enskild anställningsform. Det är en utmärkt valideringsmöjlighet för den som i praktiken vill visa vad man kan för att komma in på arbetsmarknaden. Man kan också lära sig och komplettera på jobbet.

Det här är den politik vi har talat om i flera år som ni försöker paketera som er egen och ny. Det kommer att ta tid, men det är så man bygger Sverige.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation nr 3 och även den alliansgemensamma reservationen nr 6.

Precis som har lyfts fram i den tidiga morgondebatten mellan partiledarna och inledningsvis i den här debatten har Sverige en stor utmaning i att få människor att komma i arbete. Det är helt avgörande att få möjlighet att komma i arbete, få egen försörjning och framför allt komma in i vår samhällsgemenskap.

Det finns stora utmaningar på arbetsmarknaden. Vi ser en stor tudelning mellan de människor som i dag har ett arbete och de som inte har ett arbete. Det är helt avgörande att få bukt med.

I fråga om integrationen har Sverige under lång tid inte varit tillräckligt bra. I dag tar det mellan sju och tio år från mottagande till att hälften av de nyanlända kommer i arbete. I Sverige är sysselsättningsgraden bland de nyanlända 16 procentenheter lägre än i Europa, och Sverige är sämst i klassen. Det visar på behovet av rejäla reformer från Sveriges sida.

Centerpartiet vill se en rad reformer för att förbättra arbetsmarknaden så att fler människor kan få in en fot på arbetsmarknaden. Vi vill ge dem en möjlighet att visa upp sig, få erfarenheter och egen försörjning.

Regeringspartierna fokuserar ofta på utbildning och matchning. Det är otroligt viktigt. Jag delar uppfattningen i många av förslagen som är kopplade till validering och matchning. Centerpartiet vill i flera lägen gå ännu längre. I fråga om matchning har Arbetsförmedlingen under lång tid inte fungerat. Synen måste förändras till exempel med hjälp av en jobbfixarpeng.

I fråga om utbildning finns en rad bristyrken där branschen och företagen skriker efter arbetskraft men inte har möjlighet att anställa.

Där är det oerhört viktigt med yrkesutbildningar, både yrkeshögskola och yrkesvuxutbildningar men också specialiserade branschskolor i de ganska smala branscher som har ett stort behov men kanske inte har möjlighet att anordna utbildningar på det lokala planet. Det tror jag är helt avgörande.

Men det behövs fler åtgärder än bara utbildning och matchning även om det är oerhört viktigt. Det är därför Centerpartiet har föreslagit ett antal förenklingar kopplade till både ingångsföretag och ingångsjobb.

Ingångsföretag är ju en möjlighet för unga men också nyanlända att på ett enkelt sätt starta ett företag och driva en verksamhet i begränsad omfattning för att sedan kunna växla upp till en annan bolagsform. Det tror vi skulle vara väldigt framgångsrikt.

Ingångsjobb var en stor del av den förra debatten. Vi är beredda att sänka arbetsgivaravgiften men också inkomstskatterna om parterna kommer överens om att införa så kallade ingångsjobb för nyanlända. Det är oerhört viktigt att också parterna tar sitt ansvar för att fler människor ska komma in på arbetsmarknaden.

Det behövs också andra förslag. Vi har under vintern presenterat förslag om att man ska kunna få arbeta från dag ett när man kommer till Sverige. I dag är det så att om man som nyanländ ska börja arbeta måste man söka tillstånd hos Migrationsverket för att få arbeta. Det tycker vi är orimligt. I stället borde det vara självklart att grundförutsättningarna är att man faktiskt ska få arbeta från den dag man kommer till Sverige – även under tiden man söker uppehållstillstånd.

Det behövs också regelförenklingar i de olika systemen kopplade till de subventionerade anställningarna. Det är ett av förslagen som Alliansen gemensamt lagt fram som är kopplade till instegsjobben. Vi behöver förenklingar och förbättringar av dessa så att de kan komma fler till del. Det är ofta det som företagen lyfter fram – de undrar varför man inte använder de anställningsformerna. Det är ju för att det oftast är för krångligt och för svårt.

Utöver förändringarna på arbetsmarknaden ser vi, vilket också tas upp i betänkandet, att det behövs förändringar i både mottagningssystemet och etableringsuppdraget. Där vill Centerpartiet se en ”närodlad” integration, där vi i större utsträckning låter kommuner och civilsamhället ta ansvar men också ger dem förutsättningar för det. Det är därför vi har föreslagit att vi ska låta kommunerna ta över ansvaret för just mottagandet och ta emot de asylsökande.

Vi har också föreslagit att etableringsuppdraget ska återgå från Arbetsförmedlingen till kommunerna. I det lokala samhället har kommunerna koll på arbetsmarknaden, och de kan på ett bättre sätt vara en större del i etableringen. De har också de ekonomiska incitamenten för att göra det, för får människor inte komma i arbete hamnar de så småningom i försörjningsstöd och blir då en kostnad för kommunerna. Att ge kommunerna etableringsuppdraget ger dem också ett starkt incitament att vidta de åtgärder som krävs för att människor ska komma i arbete.

Men det krävs också att den nationella politiken skapar förutsättningarna med bättre regelverk på arbetsmarknaden och skapar förutsättningar för de små och växande företagen, som är jobbmotorn i svensk politik.

Här är det som var med i migrations- och integrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen oerhört viktigt – att yrkesintroduktionsanställningarna där man har både jobb och utbildning snabbt kommer på plats. Förslaget är att det ska gälla även nyanlända men också företag utan kollektivavtal. Jag ser med spänning fram emot att det snart presenteras av regeringen.

Herr talman! Vi debatterar integrationsfrågor. Det är kanske de viktigaste frågorna för vårt land just nu och de kommande årtiondena. Hur ska vi klara av att modernisera Sverige och säkra vår framtid som ett industriland och ett utvecklat välfärdsland samtidigt som väldigt många människor kommer till Sverige? Många av dem har inte de språkkunskaper, kvalifikationer eller kompetenser som företagen efterlyser.

Det här är en problematik som vi alla är väl medvetna om. Samtidigt kan vi ha olika politiska sakförslag för hur vi ska kunna nå dit.

Vårt parti, herr talman, är i grund och botten ett invandringsvänligt parti. Vi är för övrigt också ett utvandringsvänligt parti – vi anser att om individen väljer att bosätta sig någonstans för att bygga sin framtid där ska individen få göra det. Jag har rätt att själv kunna välja.

Det här är inte helt oproblematiskt för ett land som Sverige, som samtidigt har väldigt omfattande stödsystem och kräver väldigt mycket av sina invånare och medborgare. Det är väldigt svårt att komma hit och på bara ett år eller två veta hur allting fungerar och ha hela sin framtid säkrad.

Vi har ju ett system i Sverige som bygger på att från det att en kvinna är bekräftat gravid fram till att barnet föds, går ut gymnasiet och blir myndigt, under de 19 åren, finns det i praktiken en detaljerad plan för den personen för varenda dag. Det är kurvor, och det ska mätas. Det är utvecklingsplaner, och det är olika sociala koder man lär in. Man går i skolan och får betyg, och det är klassresor och studieresor. Det är hälsokontroller och uppföljningar och så vidare. När vi efter hela denna långa mangling kommer ut i andra änden som 18, 19 år gamla ska vi någonstans ha redskapen med oss för att kunna navigera i samhället, tänka kritiskt och bygga en framtid här.

Det är klart att för en person som inte genomgått hela den resan utan kommer till Sverige vid 19 års ålder – eller 17 eller 25 eller 15 – blir resan väldigt mycket svårare. Det är vi ju medvetna om. Vi inser att i integrationsprocessen – som också är en följd av att Sverige är ett land i en global ekonomi och inte någon isolerad ö, är EU-medlem och samarbetar med andra länder och så vidare – blir det en rad krockar och en del komplikationer som vi på olika sätt måste försöka hantera.

Då finns det de säger: ”Stäng gränserna och släng nyckeln i Östersjön!” De vill stänga dörren och hoppas att omvärlden inte tränger sig på. Det är i det långa loppet rätt svårt.

I andra änden finns det de som säger: ”Det här är oproblematiskt – låt alla komma, så löser sig allting!” Det är lika problematiskt.

Vi i Liberalerna, herr talman, har under hösten sett att det är nödvändigt att vi vidtar åtgärder och fattar beslut som vi utifrån vår ideologi tycker är bekymmersamma och tuffa. Men vi inser att det har varit nödvändigt för Sverige att göra det. Vi har ställt upp på till exempel id-kontroller och annat för att vi ska kunna ha en situation som fungerar, där de människor som har kommit till Sverige – och de är väldigt många – ska få en fair chance att komma in i vårt land, hitta ett jobb, få en utbildning och så vidare.

Däremot är vi bekymrade, herr talman, över de lagförslag som snart kommer till riksdagen. De innebär bland annat att man går från det man kom överens om i migrationsöverenskommelsen i höstas, nämligen treåriga tillfälliga uppehållstillstånd som regel, till att uppehållstillstånden för en särskild grupp – i stort sett bara människor från Syrien – ska vara ettåriga.

Då blir etableringstiden väldigt svår. Då ska människor lära sig svenska och vara redo för arbetsmarknaden på bara ett år. Sedan måste den där planen upprättas och lite annat. Det innebär att människor sitter på boenden under långa väntetider, kanske över ett år. Sedan får de veta att de får stanna i ett år, men insatserna för att de ska kunna komma in i samhället blir bara en tre fyra fem månader långa. Och sedan kanske de får ett beslut om att de får vara kvar i Sverige. Det hackar upp möjligheterna för oss att ge folk en fair chance att komma in i Sverige.

Från Liberalernas sida är vi väldigt kritiska till detta. Vi har ställt upp på restriktiva åtgärder, men vi anser att det senaste förslaget från regeringens sida är ogenomtänkt.

Det är inte bara vi i Liberalerna som tycker det. Det är samtliga remissinstanser. Det är inte bara en, två eller tre; det är 22 remissinstanser som alla sågar det här förslaget från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Herr talman! Det andra som är viktigt att nämna när det handlar om integrationspolitiken är att i det system som vi har byggt upp vad gäller etableringsinsatser, anläggningsboenden och Migrationsverkets system för att godkänna och pröva ansökningar och annat, där hänger migration och integration ihop. Det är sammanhängande frågor.

Det systemet är inte anpassat för att det ska komma så många människor som det har kommit det senaste året.

Det betyder att handläggningstiderna blir längre och att människor får vänta längre på ett beslut om de får stanna i Sverige. Då måste vi från politikens sida fundera över: Kan vi korta handläggningstiderna? Där finns det överenskommet i Migrationsöverenskommelsen från regeringspartierna och allianspartierna i höstas att man ska utreda detta för att se hur handläggningstiderna kan kortas.

Från vårt partis sida har vi föreslagit ytterligare åtgärder för detta. Det innebär bland annat att man bör kunna ha snabbare förfaranden i de sammanhang där vi med väldigt stor säkerhet vet att en person får stanna i Sverige. Då bör det genom skriftligt förfarande och annat kunna gå snabbare.

På samma sätt vet vi att det kommer människor från länder där avslagsfrekvensen är väldigt hög – närmare 100 procent från exempelvis en del länder på västra Balkan. Då bör man kunna titta på om det behövs något särskilt prövningstillstånd för överklagande, exempelvis.

När man vet att det lutar mot ett bifall bör det kunna gå snabbare. När man vet att det lutar mot ett avslag bör det kunna gå snabbare att fatta besluten. I annat fall har vi en situation där tiotusentals människor sitter ute på anläggningsboenden i Sverige och inte har särskilt mycket att göra.

Etableringsinsatser sätts inte in så tidigt i processen och inte så mycket integrationsinsatser. Kanske kyrkan kommer dit någon gång, och någon lokal fotbollsförening kommer dit. Det ordnas lite fritidsaktiviteter ganska sporadiskt. Det är framför allt väldigt varierande mellan olika delar av Sverige och olika boenden. Det skiljer väldigt mycket.

Herr talman! Det är någonting som är viktigt för vårt parti i integrationsprocessen att handläggningstiderna kan kortas. Alternativet är att människor sitter kvar i nästan två år och väntar på uppehållstillstånd. Det bryter ned människor att sitta och vänta i kanske ett eller två år och inte veta hur morgondagen ser ut och om de kommer att återförenas med sina barn och inte veta om de får stanna, och så vidare. Det är inte värdigt Sverige.

Vi har i vårt land fattat beslutet att vi ska vara ett öppet land och hjälpa många människor som flyr och många människor som invandrar. Det har varit en bred samsyn i riksdagen om att göra det. Då har också vi här inne och alla vi politiker i svensk politik ett ansvar att se till att de människor som kommer till vårt land, och som våra myndigheter fattar beslut om att de får stanna, bo och leva här, får en framtid här och rimliga förutsättningar att komma in i vårt land.

Herr talman! Jag vill ta upp ett tredje område. Jag vill också passa på – vilket jag tror att jag glömde bort – att yrka bifall till Liberalernas reservation 4 under punkt 1 och till den alliansgemensamma reservationen om instegsjobb och komvux.

Herr talman! Den avgörande frågan är förstås att människor har ett eget jobb och en egen försörjning. Även här måste vi ställa oss frågan hur pass väl Sverige är rustat och anpassat för att väldigt många människor som kommer ska kunna komma in på vår arbetsmarknad och få ett jobb att gå till.

Vi har föreslagit från vårt parti och även från andra allianspartier hur man kan sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi har föreslagit en modell om en ny anställningsform som vi kallar för startjobb. Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har andra varianter på detta.

Gemensamt för alla allianspartier är att vi vill sänka trösklarna in på arbetsmarknaden så att fler människor får en chans att komma in, få ett jobb, vara delaktiga och växa med detta. Vi är mycket bekymrade över om vi får en avtalsrörelse med nästan 500 avtal som ska slutas med mycket kraftigt höjda ingångslöner. Det kommer att försvåra för många människor som kommer till vårt land att kunna komma in.

Det är inte heller någonting som bara vårt parti kritiserar. De som har kritiserat de svenska ingångslönerna och problematiken för sysselsättning i och med att de är så pass höga är även IMF, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen och OECD. Det är en mycket bred uppfattning att om man har för höga ingångslöner blir det svårt för nyanlända att kunna komma in på arbetsmarknaden.

Vi hoppas givetvis att arbetsmarknadens parter tar det i beaktande under avtalsrörelsen. Det är väldigt viktigt för vårt land i och med att det är så många avtal som sluts. Nu har inte Landsorganisationen någon gemensam samordning i detta. Men vi utgår ändå från att det finns ansvarstagande aktörer på den fackliga sidan. Det har det alltid funnits tidigare, och det måste det finnas även denna gång.

Herr talman! Det är ganska intressant att det finns en del motsägelser i resonemanget. I mitten och i slutet av anförandet kunde vi höra att de personer som vi fattar beslut om ska stanna i vårt land måste ges goda förutsättningar att etablera sig genom att de i princip ska kunna etablera sig innan beslutet är fattat.

Det var lite så resonemanget gick. De kommer in i processen för sent, eftersom de väntar på besked. Men någonstans finns ändå möjligheten att det blir avslag i beslutsprocessen. Det kanske inte är helt orimligt att man väntar med åtminstone vissa satsningar innan dess.

Sedan står det var och en fritt att försöka studera på eget bevåg. Det är inte helt ogörbart när man tar sig till ett land att man vet vilket land man kommer till. Det gäller särskilt med dagens teknik, där vi vet att mycket finns tillgängligt.

Det jag framför allt reagerade på var att det i inledningen talades om att man är invandringsvänlig och utvandringsvänlig. Människor ska få välja i vilket land och i vilket samhälle de vill bo. Det kan såklart vara behjärtansvärt.

Jag har ofta lyft fram att det inte skulle finnas några större problem om invandringen och migrationen världen över såg ut på det sättet att det var människor som själva valde vilket samhälle de trivs bäst i och var de tror sig ha bäst förutsättningar att bygga sig det liv de själva vill leva.

Problemet är att det inte är av den anledningen som människor flyttar i stora strömmar. Det är alltifrån naturkatastrofer och krig till att vi har extrema globala välfärdsklyftor. Jag ser inte riktigt hur man kan prata om ett val i den bemärkelsen att människor söker sig till ett visst land.

Det är snarare så att människor kanske känner sig tvingade eller att det är deras enda utväg. På vilket sätt har de då förutsättningar att komma in i ett samhälle de inte ens vill vara i?

Herr talman! Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Om Sverigedemokraterna anser att människor inte väljer att flytta till ett annat land utan att de tvingas, då är det i sådana fall ännu mer angeläget att människor får stanna. Är det inte det? Eller anser Sverigedemokraterna att det är okej om du flyttar frivilligt men inte okej om du blir tvingad? Ska du vara kvar i naturkatastrofen då? Är det Sverigedemokraternas alternativ?

Den rimliga logiken i detta är väl att om människor inte kan leva på en viss plats måste de få förutsättningar att leva någon annanstans. Det behöver inte betyda att alla människor kommer till Sverige, och det kan inte betyda det. Vårt land klarar inte det.

Mitt anförande handlar om att vi ska vara ett öppet land och hjälpa människor som kommer. Men vi kommer aldrig att kunna bära hela världens problem på våra axlar. Det vet alla. Det är heller ingen som begär av oss att vi ska klara alla världens eländen och tragedier. Oavsett vad är vår utgångspunkt som ett liberalt parti att individen själv ska ha så mycket makt som möjligt över hur den ska leva sitt liv.

Herr talman! Den andra frågan blir lite märklig. Det handlar om insatser under väntetiden. Om människor kommer till Sverige och ansöker om skydd här, blir kvar en månad eller två, och sedan får ett beslut om avslag är det klart att vi inte har satt in några stora integrationsinsatser under den tiden. Men detta gäller om människor blir kvar i ett och ett halvt år ute på ett boende med dagsersättning och med väldigt lite aktiviteter, sysselsättning, och så vidare. Jag tror att man kan föreställa sig det själv. Efter ett tag blir man ganska passiv.

Om människor kommer från områden där det fortsatt är rörigt med konflikter och annat, kanske inte har hela familjen samlad och är oroliga för var anhöriga befinner sig kan en sådan process givetvis bli oerhört tuff. Det bryter ned människor. Jag kan svara mer i nästa replik.

Herr talman! Det är just därför jag förespråkar min politik. Den går ut på att se till att personer kan komma i skydd så tidigt som möjligt. Vidare migration till ett samhälle där de eventuellt ska bosätta sig permanent sker under reglerade former via utbyggda vidarebosättningssystem och så vidare. De vet på förhand och har möjlighet att välja vilket land de tror sig kunna höra hemma hos. Det landet har också möjlighet att sätta upp de villkor som gäller för ett liv i det landet.

Problemet här är utgångspunkten att vi, precis som sas i anförandet, hjälper människor i nöd som kommer från utsatta situationer genom att de ska ta sig över halva jorden och bosätta sig permanent här från början.

De människor som vi pratar om när det gäller denna utmaning, detta problem eller vad man nu vill kalla det kommer inte hit med utgångspunkten att de vill bo i just Sverige och att det ska vara hemlandet. Det är andra faktorer som har drivit dessa personer att lämna sitt hemland, där de kanske helst vill vara. De har inte riktigt haft möjlighet att välja var de ska bygga sitt liv på bästa sätt, om de inte kan bo där.

Om man inte ser problematiken i att personer kommer till ett samhälle utan en egentlig önskan att leva där blir det oerhört svårt att skapa ett gemensamt samhälle. Då lyfter man bort hela hemkänslan från människors liv.

För mig är det oerhört viktigt att jag känner mig hemma här, att jag har det liv jag vill leva och att jag inte bara är någon som man bollar runt mellan olika arbetsinsatser eller ser som en faktor i ett själlöst samhälle där vi bara producerar och förhoppningsvis kanske kan försörja oss själva men faktiskt inte hör hemma i samhället.

Vad vill man göra för att människor ska ha en hemkänsla?

Herr talman! Det är inte så att vi hämtar människor från hela jorden. De enda vi hämtar till Sverige är för övrigt kvotflyktingar från lägren i Syrienkrigets närområde i grannländerna. Det är möjligt att Sverigedemokraterna är emot det. Jag är inte det, utan jag önskar att vi kunde öka vår kvot.

Sverige är än så länge en rättsstat. Det betyder att vi enligt vår lagstiftning prövar ansökningar från människor som kommer till Sverige och söker asyl här. Det måste vi göra. Man kan inte bara tänka bort det. Det betyder att vi när människor kommer hit måste pröva deras ansökningar.

När vi prövar ansökningarna får människor vänta under handläggningstiden. Det jag argumenterade för i mitt anförande, herr talman, var att man om den väntetiden är ett och ett halvt år måste kunna sätta in en del insatser under tiden, till exempel ge människor förutsättningar att läsa svenska. Sverigedemokraternas huvudinvändning mot detta verkar vara att man inte vill sätta in några särskilda insatser under väntetiden. Men en hel del av de människor som väntar kommer att få bifall, och risken är att de när de sedan kommer ut och ska få sin etablering kommer att ha brutits ned och passiviserats under ett och ett halvt år.

Det är väl bättre att vi försöker investera i människor så att de kan komma in i vårt land och känna den hemkänsla som Paula Bieler argumenterar för?

Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 5 från Kristdemokraterna och reservation 6, som är gemensam med Alliansen.

Det senaste halvåret, herr talman, har flyktingkrisen stått i fokus i Sverige men också i EU. I går var det fem år sedan Syrienkriget påbörjades. Ingen kunde väl ana att det skulle pågå i åratal.

Syrienkriget har fått stora effekter på flyktingströmmen: 4,7 miljoner Syrienflyktingar har sökt asyl i regionen. 6,5 miljoner är flyktingar inom Syrien, och hela 13 ½ miljon inne i Syrien är i behov av humanitära insatser. 4 miljoner av dem befinner sig i områden som är oerhört svåra att nå fram till. Allt detta är enligt UNHCR:s statistik.

Vi har fått rapporter om att det är brist på matransoner i FN:s flyktingläger. UNHCR säger att 90 procent av de syrier som befinner sig i exil lever under fattigdomsgränsen. Få har fått möjlighet till arbetstillstånd i grannländerna och kan alltså inte skapa sig en egen inkomst. Nu behövs en rejäl insats för att ge dessa människor ett framtidshopp.

Herr talman! Det är inte bara Syrien som människor tvingas fly ifrån, utan det gäller många länder runt om i vår värld. Krig, konflikter och förföljelse gör att människor i ren desperation tar sig över Medelhavet för att få ett nytt liv, se ett ljus, få skola till sina barn och kunna försörja sig själva och sina familjer.

Det är i denna svåra position vi befinner oss nu. Vi måste försöka hitta möjligheter för alla som kommer till Sverige. Under förra året var det över 160 000 personer. Därför krävs en fungerande integrationspolitik i Sverige.

Utgångspunkten för Kristdemokraternas integrationspolitik är att ge människor förutsättningar att ta ansvar för sitt eget liv, vilket de som kommer hit också vill. De som kommer till Sverige som flyktingar eller arbetskraftsinvandrare ska snabbt ges möjlighet att på olika sätt komma in i samhället. Staten ska ge stöd i processen och stödja integrationen för var och en som kommer hit. Men vi ska inte ta ifrån den enskilde ansvaret för sin egen försörjning.

Bland dem som kommer till Sverige som asylsökande finns personer med väldigt olika utbildningsbakgrund. Det kan finnas högspecialiserade läkare, men det finns också analfabeter. Här krävs olika insatser.

När man fått sitt uppehållstillstånd, vilket tar allt längre tid eftersom många har kommit samtidigt, slussas man ut i kommunerna och till Arbetsförmedlingen, som får en stor och viktig uppgift att försöka jobba med att få in personerna i egenförsörjning.

Det vi kallar etableringsfasen är ungefär två år. Det har enligt olika undersökningar visat sig att det efter etableringsfasen bara är 5 procent som har en egenförsörjning. Det är naturligtvis ett misslyckande; något annat kan man inte säga.

Om man först har hela processen fram till att få ett uppehållstillstånd och sedan har två år i etableringsfasen är man snart uppe i fyra år då en person inte har kommit in i reguljärt arbete. Tiden att komma in på arbetsmarknaden måste vi naturligtvis korta ned.

Riksrevisionens övergripande slutsats, som vi behandlar i betänkandet, är att statens insatser inte är tillräckligt effektiva och att det krävs förändring inom såväl integrationsområdet som andra angränsande politikområden. Det gäller särskilt bostadssituationen, som är prekär.

Herr talman! I dag har vi stora skillnader vad gäller sysselsättnings- och arbetslöshetstal runt om i landet mellan inrikesfödda och utlandsfödda. Vi har stora hinder att få ett arbete för många med låg utbildningsnivå. De som har låg utbildningsnivå känner att de har höga trösklar in. Ingångslönerna är för höga, och det gör att många arbetsgivare inte anser sig ha råd att ta emot någon som inte kan prestera på topp redan från start.

Bland de personer som inte har en gymnasieutbildning visar det sig om man tittar på statistiken att arbetslösheten efter 15 år i Sverige är 30 procent. Detta, herr talman, måste vi göra något åt.

Som Riksrevisionen konstaterar måste etableringsfasen, som Arbetsförmedlingen ansvarar för, bli mer individanpassad, och det måste skapas ett högkvalitativt serviceutbud som tillvaratar de nyanländas kompetens och rustar dem för arbetsmarknaden.

Enligt Riksrevisionen måste det också bli mer fokus på kvinnors etablering, som halkar efter. Det är något vi kristdemokrater vill ändra på. Vi tror att det till exempel kan ha samband med att många kvinnor tar ansvar för hem och barn. De avstår kanske från att delta i språkundervisningen för att den inte går att kombinera med ledighet som förälder. Här föreslår vi att man ska kunna få stöd med barnomsorg och barntillsyn under den tid man deltar i sfi-klassen. Ingen ska behöva avstå från sfi på grund av barn.

Herr talman! Vi tror också att det behövs en reformering av Arbetsförmedlingen. I Svenska Dagbladet i dag står det att förtroendet för Arbetsförmedlingen aldrig har varit lägre bland arbetsgivare. Det tycker jag är en väldigt tråkig utveckling.

Socialdemokraterna brukar säga att Arbetsförmedlingen är på gång, har mycket förändringar och så, men tyvärr är det än så länge väldigt mycket negativ feedback för Arbetsförmedlingen. Där måste vi hitta alternativ.

Jag tror att det finns väldigt många andra aktörer som kan göra saker som Arbetsförmedlingen gör i dag. Det ska finnas kvar någon som tar myndighetsbeslut och som gör uppföljning av arbetsförmedlande aktiviteter. Men det behöver inte vara Arbetsförmedlingen.

I går besökte jag Radic i Lund. Det är ett kompletterande företag som tar in nyanlända via Arbetsförmedlingen. De introducerar den nyanlända till det svenska arbetslivet och till vidare studier. De rustar personen individuellt, skaffar fram praktikplatser och anordnar sfi-undervisning med inriktning på yrkessvenska. Man anordnar till och med cykelkurser. Eftersom det krävs i hemtjänsten i Lund att man cyklar mellan de äldre är det viktigt att rusta deltagaren i programmet även för att kunna cykla, för det är inte alla som kan det när de kommer till Sverige. Man tittar individuellt på vad personen behöver rustas med för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Då behövs den här typen av kompletterande aktörer på ett bra sätt.

Vi kristdemokrater stöder också det Riksrevisionen föreslår om fler platser i komvux, att man kan komplettera sina studier. Det är något som vi driver tillsammans med Alliansen.

Riksrevisionen föreslår vidare att man undersöker möjligheten att involvera landets kommuner som leverantörer inom etableringsuppdraget. Det är en viktig fråga som vi bör fortsätta att lyfta.

Jag besökte i förra veckan Nacka kommun. De jobbar oerhört offensivt och kreativt för att lösa just den enskildes behov. Där får alla som vill studera komvux. Det är du själv som avgör om du behöver en komvuxplats. Om du behöver det får du ansöka, och det enda kommunen gör är att följa upp att det man erbjuder leder till arbete och att leverantören av komvux har ett bra program.

Det är minimalt. Vi minskar regelkrånglet. Att vi ska göra allt i offentlig regi måste vi komma ifrån. Vad det offentliga ska göra är att upphandla, granska och följa upp.

Det är också därför som Kristdemokraterna har föreslagit en ny form av anställning som inte kräver några som helst myndighetsbeslut. En person som är nyanländ och som inte har fått tag på ett arbete kan söka en introduktionsanställning där man lär sig jobbet på jobbet. Man får en lön motsvarande 75 procent av kollektivavtalad lön, och 25 procent är arbete. Många arbetsgivare säger: Du saknar erfarenhet, och du saknar svenska språket. Låt det då bli en utbildningstid.

Vi tror att den enskilde hellre startar med en lite lägre lön än går på försörjningsstöd.

Herr talman! För att kunna integreras på den svenska arbetsmarknaden behövs också bostäder. Även här tror jag att vi behöver göra förenklingar. Vi föreslår i vår integrationsmotion något vi kallar hembo, att kunna använda sig mer av människors hem. Vi tror inte att man i så snabb takt kommer att kunna bygga nya bostäder. I Nacka kommun har man redan börjat tillämpa detta. Man ger en viss ersättning till personer som erbjuder en bostad till nyanlända. Vi måste hitta fler kreativa lösningar på bostadsområdet.

Vi vill också utveckla detta med samhällsorientering. Vi vill att det ska få ta lite längre tid. Vi tror att den processen är viktig och att det civila samhället kan göra mycket för att integrera människor i det svenska samhället.

Avslutningsvis är det viktigt att vi tar till vara det humankapital som kommer till Sverige och inte slösar med de resurser som kommer med alla som kommer till Sverige. Vi ska ordna enklare vägar in i arbetslivet. Men vi kommer också att behöva enklare typer av jobb, som RUT- och ROT-tjänster, som oftast har fångat upp de arbetslösa.

Regeringspartiernas olika arbetsmarknadsåtgärder tror jag inte kommer att lösa problemet för nyanlända. Många blir i stället inlåsta i otaliga utbildningsinsatser och arbetsmarknadsåtgärder som försenar inträdet på arbetsmarknaden. Vi måste sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och skapa fler riktiga jobb. Ett eget jobb ger arbetsgemenskap och möjlighet till egen försörjning. Det, herr talman, bör vara målsättningen för etableringen på arbetsmarknaden. På så sätt bidrar vi till en effektiv integration.

Herr talman! Socialdemokraterna vill ge människor som har kommit till vårt land bästa möjliga förutsättningar att etablera sig och bli en del av vårt samhälle. Vi som redan bor i Sverige har förmånen att leva i ett land som människor vill eller tvingas fly till. Vi vet att det inte är enkelt, och vi vet att det kommer att finnas en utmaning inte minst vad gäller bostäder. Vi vet att en del kommer att lära sig språket snabbare och att andra kommer att få slita betydligt mer.

Riksrevisionen har uppmärksammat flera områden i etableringen där det krävs åtgärder. Etablering är svårt men definitivt inte omöjligt. Utgångspunkten för beslutsfattande är att vi hittar breda överenskommelser här i riksdagen. Regeringen har föreslagit stärkt förvaltningsanslag till Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, regelöversyn för etableringsuppdraget, snabbspår med förstärkta arbetsmarknadsinsatser, tidiga insatser för personer med uppehållstillstånd i anläggningsboende, svenskundervisning i anläggningsboende, validering inom etableringsuppdraget och ändrade regler för etableringsersättning vid arbete inom etableringsplanen.

Det handlar om en rad åtgärder som är viktiga och som kommer att spela roll. Det har gjorts viktiga överenskommelser över blockgränsen, och det skapar bättre förutsättningar för att klara den situation som vi står inför. Ändå vet vi alla här att det krävs mer.

När alla kommuner tar sitt ansvar i mottagandet bör väntetiden för bosättningen kunna kortas något. Men boendefrågan kommer att ta tid att lösa. Även om bostadsbyggandet ökar måste byggandet ske på både kort och lång sikt i betydligt högre utsträckning. De viktiga samtal som nu förs över blockgränsen kring bostadspolitik hoppas jag leder framåt och skapar förutsättningar för en enklare, bättre och snabbare process.

Alla är överens om att etableringstiden är alldeles för lång. Dessutom är det stora skillnader mellan män och kvinnor. Det är fortfarande en lägre andel kvinnor än män som tar del av de arbetsmarknadsinsatser som finns. I Sverige ska män och kvinnor ha samma tillgång till åtgärder. Det krävs ett mer strukturerat sätt för att nå jämställdhetsmålet.

Herr talman! Det går att beskriva etablering på olika sätt. När man läser vårt betänkande eller hör förslag och debatter här i riksdagens kammare blir det oftast väldigt tekniskt. Men det handlar ju om människor. Det handlar om praktisk politik som påverkar och gör stor skillnad i människors vardag.

I fredags träffade jag en kvinna på ett socialt företag. Hon hade ännu inte lyckats få någon lägenhet. Därför delade hon och hennes tre barn lägenhet med en syster. Hon jobbade stenhårt på sin svenska, och svenskan var faktiskt väldigt bra, trots att hon hade varit kort tid i det sociala företaget. Hon drömde inte bara om lägenhet. Hon drömde om ett jobb. Hon hade erfarenhet med sig som sömmerska, och hon var bra på att laga mat. Hon ville försörja sig och sina tre barn. Hon ville starta sitt liv på riktigt.

Här i riksdagen finns det partier som inte tycker att detta slit ska löna sig, att lönen inte ska sättas på grund av arbetet utan utifrån etnisk härkomst. Jag är övertygad om att den som lär sig svenska skulle bli mer motiverad av en lön att leva på än av låga löner. Bättre låg lön än ingen lön alls – så kan man slarvigt sammanfatta vad några här säger.

Låt mig då översätta diskussionen här i riksdagen till vardagen för Iman, som kvinnan jag mötte hette. Hon ska kunna visa en framtida hyresvärd att hon har förmågan att betala hyran varje månad. Hon ska kunna gå till affären och handla mat till sig och sina barn. Hon ska se till att de har kläder på kroppen. Jag tror att de flesta föräldrar tycker att det är ganska rimligt att man kan köpa jeans och gympadojor till sina ungar. Hennes ungar kanske någon gång ska kunna hänga med kompisen till badet, kanske gå på Subway någon eftermiddag vid något tillfälle och kanske till och med gå på bio och se den där filmen som alla snackar om i skolan.

För att klara det krävs det en lön att leva på. Allt det funderar vi inte på, och det har inte våra barn någonsin behövt fundera över – om de kan hänga med på badet. Men det är just den verkligheten som Iman och hennes likställda lever i.

En lön att leva på skapar förutsättningar för att starta sitt eget liv. Det skapar förutsättningar för att ha ett liv.

Många arbetsgivare är naturligtvis inte beredda att betala full lön till någon som inte kan bevisa att han eller hon kan svenska och som inte har något cv att visa upp.

För dem som behöver en längre introduktion på arbetsmarknaden finns det naturligtvis olika former av subventioner. Det talar vi ofta om. Denna subvention betalar vi gemensamt via skattsedeln. Vi socialdemokrater tycker att det är en bättre modell att vi betalar den gemensamt än att vi låter dem som redan från början har sämst förutsättningar betala. Vi tror inte på att göra människor fattigare. Det är en del av den svenska modellen att vi gemensamt tar ansvar.

Iman och andra i hennes situation ska ha förutsättningar att starta sina liv. Det krävs inga utredningar för att komma fram till det. Det krävs bara att man kan plus och minus, och det krävs att vi bestämmer oss för vilken modell som vi vill ha. Vi ska rusta människor för arbetsmarknaden med gemensamma resurser – vi ska inte låta dem själva bära sina kostnader och låta familjer bli fattigare – och faktiskt komplettera med bidrag att leva på.

För ett tag sedan fick jag och representanter från alla partier, tror jag, en fråga från medierna hemma i Skåne: Vad ska ni göra åt att 13 procent av skåningarna vid något tillfälle 2015 inte kunde betala sin hyra?

Varken jag eller någon representant från något annat parti svarade: Ge människor lägre lön.

Arbetsförmedlingen har en stor och viktig roll i etableringsprocessen, och vi socialdemokrater vill att Arbetsförmedlingen ska vara en omställningsspecialist. Just nu pågår ett utvecklingsarbete inom, men också utanför, Arbetsförmedlingen.

I Simrishamn sitter Emma på Arbetsförmedlingen tillsammans med ansvariga på skolförvaltningen, tillsammans med ansvariga på omsorgsförvaltningen och tillsammans med kommunalrådet Kalle och funderar på hur man på bästa sätt krokar arm för att tillsammans göra en etablering så bra som möjligt.

Frågor som man måste ställa sig på både regional och lokal nivå är: Hur många människor kan etableras framöver? Hur många platser kan vi fixa i vår kommun? Hur många av dem behöver vi anställa i framtiden för att klara den framtida personalförsörjningen? Hur ser det ut med bristyrkena?

Det privata näringslivet behöver också personal. Där talar man om att det gäller att ta upp frågan nästa gång man har frukostträff, och nästa gång och nästa gång.

I de lokala diskussioner som jag har varit delaktig i fokuserar man inte på problem på samma sätt som vi fokuserar på problem här i riksdagen. Lokalt och regionalt handlar det mer om hur man skapar bästa förutsättningar för att människor ska få bostad, för att skolan ska funka, för att människor ska komma i jobb och för att sjukvården ska vara tillgänglig.

I en stad som Simrishamn är den viktigaste frågan av alla: Hur ska de människor som genom Migrationsverket har hamnat i kommunen få en chans att stanna? Det är nämligen en chans för kommunen att öka sin befolkning och vända en negativ befolkningskurva. Den vill man inte slarva bort. Därför handlar etableringsfrågorna i Simrishamn om att snacka väldigt mycket sinsemellan. Men de handlar också mycket om praktisk politik. Väldigt mycket handlar det om att göra.

När jag kommer till Arbetsförmedlingen i Kristianstad, min egen hemkommun, träffar jag Tina, Annelie och Tomas. Om jag kör till Bromölla träffar jag Sofi. Där är det också mycket hands on. Kommunal sitter ned tillsammans med den kommunala omsorgsförvaltningen och Arbetsförmedlingen, och man talar intensivt om nästa snabbspår. Man syr ihop utbildningar som matchar arbetsgivarens behov. Man ställer frågan: Hur ska vi se till att fylla på med personal där sådan saknas?

Listan på bristyrken är ganska lång. Ofta finns det ingen att matcha när arbetsgivaren har ett behov. Dessa svar kanske vi hittar i etableringsarbetet. Men vi kommer att behöva tala mer om det. Vi kommer att behöva diskutera hur vi kompletterar med kunskap och utbildning och hur vi ska se till att det blir effektivare vägar i vuxenutbildningen. Upphandlingsprocesser måste göras.

Frågor som alltid är aktuella men som nu kanske får en ny skjuts av etableringsarbetet är: Hur ser vi till att de som ska ut på arbetsmarknaden har en bättre kunskap om arbetsmiljö? Det är en fråga som jag har mött på många ställen där jag har varit på besök.

Det skulle vara lättare för arbetsgivare att ta in människor om de visste att det fanns en grundläggande kunskap om regler och förordningar när det gäller säkerheten på arbetsplatser. När människor ska kliva in i jobb eller praktik är det nämligen ett krav som ställs. Det är exempel på praktiska problem som diskuteras ute i verkligheten.

Arbetsförmedlingens arbete hamnar åter i blickfånget. Många av oss har mött frustrationen man känner och har känt under mycket lång tid. Det är många uppföljningar och redovisningar. Det är tid som de hade behövt för att möta människor.

Regeringen har sett till att Arbetsförmedlingens regelbördor och återrapporteringar ska ses över. Då säger de arbetsförmedlare som jag möter: Äntligen.

Vi socialdemokrater kommer att fortsätta utvecklingen mot en arbetsförmedling som arbetar proffsigt och som sätter individerna i fokus. När Arbetsförmedlingens uppdrag blir allt tydligare och mer renodlat ökar naturligtvis möjligheterna för de anställda på Arbetsförmedlingen att göra ett riktigt bra jobb.

Sveriges kommuner och regioner måste också ta ett stort ansvar för mottagande och etablering, och den extra satsning som innebar att kommuner och regioner i slutet av 2015 fick dela på 9,8 miljarder för att hantera den rådande situationen var helt nödvändig.

Samtidigt är det också nödvändigt att förbättra systemet för ersättningar till kommuner och regioner. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta följa den utredning som fått i uppdrag att föreslå åtgärder för ett sammanhållet system för mottagandet av och bosättningar för asylsökande och nyanlända. Det är en mycket viktig signal.

De satsningar som regeringen gör för att stärka de ideella organisationernas jobb är verkligen väl investerade pengar. Sällan, kan man säga, får vi mer pang för pengarna. Det pågår otroligt många viktiga verksamheter runt om i vårt land. Aldrig någonsin ska jag sluta imponeras av alla de ideella krafter som bidrar till ett bättre samhälle. Föreningslivet runt om i vårt land är en viktig motor i arbetet för en lyckad etablering. Folkrörelser och det övriga civilsamhället gör att politik fungerar i ordets rätta bemärkelse.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Annelie Karlssons berättelse om en invandrarfamilj som vill ha en lön att leva på, ha råd att äta på Subway ibland och gå till badhuset var gripande. Den påminner mycket om min egen barndom. Jag växte upp i det socialdemokratiskt styrda Stockholm och med en socialdemokratiskt styrd regering. Jag hade aldrig råd att äta på Subway, och vi hade inte råd att gå till badhuset. Varför? Jo, därför att vi levde på socialbidrag. Det är så verkligheten ser ut. Alternativet för dessa människor är oftast inte om de ska in på den fina höglönemarknaden eller inte. Alternativet är bidrag.

Det finns ingen i den här kammaren som har sagt att bidragsnivåerna ska ned. Det är inga som har sagt att de vill skära ned på socialbidragen. Med andra ord riskerar inga att få det sämre ställt än de har det i dag. Det enda de riskerar är att få det lite bättre ställt än de har det i dag – jämfört med att leva på socialbidrag, jämfört med att så att säga leva på statliga matkuponger. Det är alternativet.

Vi kan titta på det socialdemokratiska skyltfönstret Malmö – där har vi det hemska exemplet. Vanligtvis brukar Vänstern stå här och säga att de inte vill ha det som i USA. I Malmö har man en större andel människor som lever på vår motsvarighet till matkuponger, nämligen socialbidrag. De klarar inte av att ha en inkomst för att betala de grundläggande behoven och för att kunna mätta sig själva och ha kläder på sig. Det är en större andel som lever på socialbidrag i Malmö än i USA. Det är fruktansvärt. Annelie Karlsson! Du vill förvägra dem ett värdigt arbete.

Herr talman! Jag var kanske otydlig i mitt inledningsanförande. Hanif Bali! Om du hörde mig säga att jag tyckte att alternativet var bidrag ber jag om ursäkt för att jag var otydlig. Det som jag talade om var att när människor kliver in på arbetsmarknaden och gör ett jobb ska de ha en lön som motsvarar lönerna på den övriga arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater tänker inte skapa en egen fil för utlandsfödda, utan vi vill att de omfattas av svenska kollektivavtal på precis samma villkor som alla andra på svensk arbetsmarknad.

Däremot ser vi, precis som alla andra i den här kammaren, problemet när människor saknar erfarenhet och kanske behöver utveckla sitt språk mer. Det är då vi går in med statliga subventioner. Det är då vi gemensamt betalar en del av lönen för att arbetsgivaren inte kan bära hela kostnaden. Vi tycker att det är en bättre modell att vi gemensamt delar på den kostnaden i samhället än att vi låter dem som redan har en låg inkomst – eller låg ersättning, ska jag säga, för de har ingen inkomst – gå in och ha en låg lön.

Lönen ska vara till för att människor ska kunna leva på den. När det gäller att leva på sin lön talar Hanif Bali om de extremt höga lönerna i dag, och då funderar jag på vilka det är som har dem. Är det undersköterskor, vårdbiträden, hotell- och restauranganställda eller anställda inom min bransch, alltså handelsanställda? Använd gärna någon måndag då och då till att besöka dem och kolla deras höga löneläge! Jag tror att de gärna berättar om det.

Människor ska gå in på arbetsmarknaden med en lön att leva på, så att de kan börja sitt eget liv och försörja sig. Det är en rimlig ingång på svensk arbetsmarknad.

Herr talman! Du säger att du inte tycker att alternativet är socialbidrag, Annelie Karlsson, men det är verkligheten. Vad du tycker är alternativet spelar ju ingen roll. Om människor med lite lägre produktivitet inte ges tillträde till arbetsmarknaden är ju alternativet bidrag. Det är alternativet.

Ingen av oss här som företräder att man ska sänka trösklar vill förneka någon alla de insatser du är villig att göra också. Vi har inga problem med dem; det är klart att vi ska ha utbildning, komvux och språkpraktik. Allt det där ska vi ha också. Men du vill ta bort ett verktyg. Vi vill ha alla dina verktyg – och lägga till ett. Men du vill ta bort ett, nämligen att den som har lite lägre produktivitet kan vara på en arbetsplats under en tillfällig period och höja den produktiviteten där.

Det här är det orimliga, för det handlar inte bara om språk etcetera. Jag har ett exempel som gäller livsmedelsanställda, nämligen slaktare. Det kommer in en slaktare, och han får sina kunskaper validerade. Han har varit slaktare i sitt hemland, och allting är korrekt på papperet. Men när han dyker upp på arbetsplatsen klarar han inte av att slakta i den kedjeprocess, den industriella process, vi har i Sverige. Oftast är det nämligen mycket småskaligare etcetera.

Det är typiska skillnader. Vi har hög produktivitet i Sverige; Socialdemokraterna har ju kämpat med näbbar och klor och höjt produktiviteten i det här landet. Vad händer sedan när någon kommer från ett land med lägre produktivitet? Jo, den stängs ute. Vad arbetsgivaren då säger är: Låt mig anställa den här killen lite billigare, med en lägre ingångslön, så att han kan lära sig detta på arbetsplatsen och sedan – när han är redo – gå upp i en högre lön.

Varför vill ni inte tillåta detta? Ni ställer er ju emot detta, för ni vill ha ett fackligt veto mot det. Då vet vi hur facket agerar – de kommer att säga nej, blankt nej, precis som de gör i dag. Det är orimligt att ha modellen att ni och facket ska sitta och kontrollera vilka utbildningar som är okej.

Herr talman! Det är intressant när Hanif Bali talar om vad vi och facket vill. Vi socialdemokrater försöker hålla oss väldigt långt ifrån arbetsmarknadens parters uppdrag. Det Hanif Bali och hans allianskamrater nu gör är dock att kliva rakt in och sidsteppa parternas jobb. Ingångslöner sätts av parterna; de sätts inte av oss i riksdagen. Det är den ordning vi har, och det är den ordning vi ska fortsätta ha.

Jag förstår inte varför en arbetsgivare skulle vilja anställa fler om lönen var låg än om lönen är enligt kollektivavtal och staten betalar en del av den. Subventionen innebär ju för arbetsgivaren att han ändå har en lägre kostnad. Varför skulle arbetsgivaren vilja anställa fler om det var så att det var en lägre ingångslön än om han betalar samma lön som till alla andra han har anställda och får en del tillbaka via subvention från staten? Vad är det som gör att arbetsgivaren skulle lockas att anställa fler om vi sänkte löneläget? Det är någonting jag inte kan förstå även om jag har ägnat timmar åt att lyssna på er och era argument, Hanif Bali.

Jag har ändå träffat ganska många arbetsgivare, i synnerhet innan jag kom till riksdagen eftersom jag då jobbade som förhandlare. När jag har träffat arbetsgivare har jag aldrig någonsin mött en enda som sagt ”Ja, nu är det så billigt, så nu anställer vi några till!”. Man har bara anställt när man har haft ett anställningsbehov, och det anställningsbehovet skulle inte bli ett enda dugg större för att lönerna sänktes. Anställningsbehov bygger vi i stället på helt andra grunder än att dumpa löner. Det gör vi genom att människor har en lön att leva på och kan bidra till att vi sätter hjulen i rullning. Det kan vi göra när människor kan efterfråga och vara köpstarka.

(Applåder)

Herr talman! Nu ska vi debattera lite ytterligare, Annelie.

Ja, man ska kunna leva på sin lön. Det är också vi för. Men precis som Hanif Bali säger vill vi ju att man ska gå från bidrag till lön, och då är frågan bara hur hög lönen ska vara. Det vi föreslår är att man i så fall skulle ha 75 procent av en kollektivavtalsenlig lön, så vi säger inte att vi egentligen ingriper i hur kollektivavtalet sätts. Det kan snarare faktiskt få en uppdrivande effekt om man nu ser att man ska kunna ha marginal för att erbjuda några en lite lägre andel av lönen för att lära sig jobbet på jobbet.

Min fråga till Annelie Karlsson gäller dock snarare Arbetsförmedlingen, som får ganska mycket kritik av Riksrevisionen i den skrivelse som har kommit till oss. Det skulle behövas mycket förnyelse där. Arbetsförmedlingen jobbar mycket med åtgärder, åtgärder och åtgärder, och många fastnar i åtgärderna. Det försenar snarare inträdet på arbetsmarknaden. Hur ser Annelie Karlsson och Socialdemokraterna på förändringen av Arbetsförmedlingen? Vad ska man göra för att minska hela åtgärdshysterin, eller vad man ska säga?

Vi kristdemokrater är för fortsatt subvention av vissa anställningar, men problemet är att många tycker att det är så krångligt. Det är nystartsjobb, instegsjobb och ungdomsgarantier. Man ska veta vilka tider som gäller för lönestödet, hur mycket stöd man får, vilka åldrar som ska få och hur länge. Arbetsförmedlingen ska granska allt detta med tider, löner och uppföljning. Det är otroligt mycket administration. Det är därför jag har tyckt att vi måste hitta ett annat sätt, och där är introduktionsanställningar en del för att ta bort detta. Låt arbetsgivarna och arbetstagarna själva fatta ett beslut om att någon får börja på en lägre lön medan man lär sig jobbet!

Har vi tid med alla de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som ska granskas och all den administrationen? Är det inte bättre att försöka förenkla?

Herr talman! Inledningsvis tänkte jag att Désirée Pethrus och jag nog kan bli överens. Sedan vidareutvecklade hon sitt resonemang, och då tänkte jag: Nej, det är nog som vanligt.

Jag blir lite förvånad över att Désirée Pethrus säger att regelverket för Arbetsförmedlingen är för krångligt, för när vi tog över regeringsmakten frågade Arbetsförmedlingen oss: Kan ni på något sätt hjälpa till så att vi kan komma ifrån allt regelkrångel? Åtgärderna är för många, och de är för krångliga. Vi kan inte hantera det, och arbetsgivarna kan det än mindre.

Det är precis det den nuvarande regeringen har börjat med, nämligen att försöka göra det enklare för Arbetsförmedlingen att göra sitt uppdrag genom att ta bort en del av de krångligheter den borgerliga regeringen faktiskt var med och införde. Den var med och såg till att det blev de förutsättningarna. I den delen tror jag alltså att vi skulle kunna vara överens. Arbetsförmedlingen önskar inget högre än att vi ska se till att subventionerna blir mer renodlade och enklare att använda.

Vi socialdemokrater har ingen ambition att människor ska rulla från åtgärd till åtgärd och från praktik till praktik, utan vi tror att vi kan göra det mycket effektivare genom att se till att människor får kunskaper och får pröva på arbetsmarknaden. Sedan ska det naturligtvis leda till ett jobb. På något vis försöker borgerligheten smeta på oss att vi tycker att bidragsmodellen är så bra. Hade vi tyckt att bidragsmodellen var bra hade vi inte gjort så stora satsningar på utbildning. Vi vill rusta människor med kunskaper för att de ska kliva ut på arbetsmarknaden och stå starka och redo att göra sin del. Det handlar om att människor ska kunna försörja sig.

Smeta alltså inte på oss rollen att vi vill att människor ska leva på bidrag! Det är precis det vi vill motverka med vår arbetsmarknadspolitik. Vi rustar människor för arbetsmarknaden, och de ska ha en lön att leva på.

Herr talman! Det som jag tycker mig ha sett i mycket av den forskning och i det som vi har fått del av från Riksrevisionen och från andra aktörer när det gäller återkopplingen till arbetsmarknadspolitiken är att arbetsmarknadsåtgärderna ofta försenar inträdet på arbetsmarknaden. Det är bra och vällovligt att nu försöka förenkla och slå ihop olika åtgärder – det kan vi kanske till viss del vara överens om – men problemet kvarstår, att människor går kvar i olika åtgärder. De kommer inte in på arbetsmarknaden med riktiga jobb. Det är det här som är den stora utmaningen.

Jag tror inte heller att Arbetsförmedlingen kommer att klara av detta själv. Man är helt inne i åtgärder och hur man ska följa upp. Man kommer aldrig att komma ifrån uppföljningssystemen. Det är därför som vi säger att när det kommer så här många nya människor till Sverige måste vi se till att arbetstagare och arbetsgivare själva sköter detta. Vi har inte tid och inte råd att vänta så här länge på att få ut människor i arbete.

Vi i Alliansen får naturligtvis vara självkritiska till etableringsfasen. Man har sett efter hur många i etableringsfasen, som uppgår till två år, som efter tre månader har kommit in i arbete. Det är alltså 5 procent som har ett riktigt jobb. Det är ju absolut oacceptabelt. Vi måste vidta åtgärder.

Då säger Socialdemokraterna att de ska slå ihop och vidta lite andra åtgärder. Det är det som vi vänder oss emot. Vi tror inte att det är lösningen att vidta åtgärd efter åtgärd. Det försenar inträdet på arbetsmarknaden. Det är här som vi måste sätta in åtgärder. Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken behöver förnyas. I stället bör det handla om: Låt människor komma in i riktiga jobb på en gång! Det är det som är min kritik mot Socialdemokraterna.

Herr talman! Kritiken mot Socialdemokraterna är att det är för långa processer. Ja, men vi har ju ingen annan uppfattning än att människor ska komma i jobb tidigare. Den delen är vi helt överens om. Det är därför som vi jobbar med regelverket så som vi gör nu.

Det som är Désirée Pethrus lösning är att man ska låta arbetsgivare och arbetstagare själva göra upp och helt ställa samhället åt sidan. Det kan man inte göra därför att man inte har jämbördiga parter. För att göra upp och ingå överenskommelser krävs det att det är två parter som är jämbördiga. Inte ens Kristdemokraterna kan väl påstå att en arbetsgivare och en nyanländ är jämbördiga parter – en nyanländ med dåliga språkkunskaper, dålig, kort eller fel arbetslivserfarenhet för det som arbetet kräver. Ska man då säga att den nyanlände får göra upp med arbetsgivaren? Det krävs naturligtvis att man går in och hjälper till för att se till att arbetslivets villkor blir sjysta även för de nyanlända.

Nyanlända omfattas av svenska kollektivavtal med den ordning, reda och lönesättning som de innebär. Då vill man i stället gå in med statliga subventioner. Det måste väl vara en modell som säkrar att det blir ordning och reda på svensk arbetsmarknad även för den gruppen.

Varför skulle vi i Sverige lämna en grupp därhän? Det ska vara sjysta villkor och vår modell som vi är stolta över och som hela världen tittar på. Men nu kommer det nya människor till oss. Ska de lämnas därhän och inte omfattas av detta? Det är inte en politik som Socialdemokraterna någonsin kommer att stå för. De som kommer till oss ska ha samma förutsättningar som alla andra. Något annat kommer vi aldrig att bli överens om, Désirée Pethrus.

(Applåder)

Herr talman! Det har varit intressant att lyssna på både Annelie Karlssons anförande och replikskiftena. Jag hakar upp mig på det sista som sas, att det ska vara lika villkor för människor som kommer till Sverige. Det är många fina ord som hörs från Socialdemokraternas retorik när de pratar om den svenska modellen. Men de lika villkoren innebär att människor som i dag lever på försörjningsstöd ska få göra det i morgon också. Människor som inte är inne på arbetsmarknaden ska inte få vara det i morgon heller.

Den stora utmaningen är att människor inte kommer in på arbetsmarknaden i dag. Det gäller särskilt människor som är utrikesfödda och även långtidsarbetslösa eller ungdomar. Då måste vi se till att genomföra förändringar. Vi har föreslagit att parterna själva ska komma överens om ingångsjobb med lägre ingångslöner för just nyanlända. Vi matchar upp detta med lägre arbetsgivaravgifter och lägre inkomstskatt.

Det handlar om att man ska ha en lön att leva på. I dag lever människor på en etableringsersättning som är på drygt 6 500 kronor. Är det en ersättning värd att leva på? kan man fråga sig. Man måste ju få in en fot på arbetsmarknaden och visa upp sig. Det kommer att ge mer pengar för den enskilde. Vi diskuterar lägre ingångslöner, inte lägre löner. Det är tydligt att man vill måla upp en bild av det. Men det här handlar om att få en chans att genom sitt första jobb komma in på arbetsmarknaden. Då behövs det nya åtgärder.

Vi delar helt uppfattningen att det behövs åtgärder för utbildning, för etablering och för validering och för att få fler bostäder, även om vi i vissa fall kan ha lite olika syn också på det. Men det behövs ju mer åtgärder. Då är det ett viktigt steg att det ska finnas en möjlighet att få en ingångslön eller en lön över huvud taget. Man kan också se att få av de människor som kommer in i ingångsjobb eller har låg lön har det också senare i livet.

Herr talman! Jag ska börja med att citera en annan skåning, Peps Persson. Han sjunger: Ett och ett är två. Två och två är fyra. Lönerna är låga och hyrorna är dyra. Ska det vara så svårt att fatta att det är falsk matematik?

Människor ska kunna leva på sin lön. Det är ganska enkelt. Det är därför som era lönesänkningsförslag inte är bra för människor. Vi socialdemokrater säger nej. Det människor framför allt inte behöver är sänkta löner. De behöver högre lön för att kunna skaffa sig ett boende, köpa mat och se till att ungarna får kläder på kroppen. Lönen behövs. Vi har inte skapat löner därför att vi har den samhällsmodellen. Det är för att människor behöver sin lön. Det är det som är grunden till att vi har de löner som vi har.

Ingångslönerna i våra avtal är ganska låga, enligt mitt sätt att se det. Enligt Centerpartiets sätt att se det är de tydligen höga, åtminstone för höga.

Vi har ju alltid svårt med kommunikationerna när det gäller den svenska modellen, kollektivavtal och hur vi ska utveckla dessa. Vi uppfattar det nog inte på samma sätt. Kollektivavtal ryms inte i en bok. Poängen med svenska kollektivavtal är att de är väldigt flexibla och anpassade till olika branscher. Ingångslönen för en undersköterska är helt annorlunda än ingångslönen för en byggnadsarbetare eller för en läkare. Det skiljer sig väldigt mycket mellan olika branscher. Det är det som parterna har byggt upp, och det är det som är modellen med lägre ingångslöner för vissa jobb och högre för andra jobb. Det vill ni slå sönder. Ni vill fördärva den modellen som har fungerat under så lång tid. Jag förstår inte hur ni kan tro att det skulle innebära någon framgång för Sverige.

Herr talman! Jag vill börja med att ta upp den så kallade framgången i Sverige. Vi är sämst i Europa på etableringen på arbetsmarknaden för nyanlända. De människor som i dag står utanför arbetsmarknaden kommer inte in på den. Rörligheten är extremt låg i Sverige jämfört med andra länder. Det pekar bland annat OECD på.

Vad är det som vi ska förändra så att vi får in fler människor på arbetsmarknaden? Ett sätt är bland annat lägre ingångslöner eller så kallade ingångsjobb, så att människor får en chans. Det skapar också förutsättningar för nya jobb, jobb som i dag inte är lönsamma att utföra utifrån att löneläget är för högt. Det ger människor en chans att få en erfarenhet, uppleva en gemenskap och komma in i det svenska samhället.

Flertalet stora expertmyndigheter – OECD, EU-kommissionen och så vidare – pekar på det. Med lägre ingångslöner skulle vi kunna få fler nya jobb i Sverige samtidigt som människor får in en fot på arbetsmarknaden. Ofta leder det till att man söker nästa jobb. Det är ju det första jobbet som är helt avgörande för att komma in på arbetsmarknaden.

När man lyssnar på Socialdemokraterna i debatten säger de att man ska avsäga sig allt som gäller arbetsmarknadens parters uppdrag, och framför allt när det gäller lönebildning. Då är det intressant att man själv lägger fram förslag om att gå in i lönerörelsen för lärare. Jag skulle gärna vilja höra Annelie Karlssons kommentar till varför det är okej att gå in i lönerörelsen och påverka den i vissa branscher, men inte i andra.

Varför motsätter ni er att vara öppna för att diskutera möjligheten för människor att komma in på arbetsmarknaden, mer än bara utbildning och validering? Utbildning och validering är viktigt, men det behövs fler förslag. Där har vi presenterat en rad förslag kopplade till ingångsjobb och ingångsföretagande, men också förändringar av Arbetsförmedlingen och matchningen.

Herr talman! Fredrik Christensson har haft möjlighet att damma av gammal borgerlig retorik. På 30-talet var det, som statsministern sa i talarstolen, arbetarna som skulle ha lägre lön. På 60-talet var det kvinnorna, min mammas generation. För inte så länge sedan var det ungdomar. Nu är det nyanlända.

Frågan som jag tycker att Sveriges löntagare måste få ett svar på från Fredrik Christensson och övriga borgerliga företrädare är: Vem ska betala det i slutändan? Ska de som kliver in med de låga löner som ni nu föreslår alltid ha de låga lönerna, eller ska de efter ett, två eller tre år jämställas med övriga på svensk arbetsmarknad? Det ser ut som att Fredrik Christensson instämmer i det sistnämnda – de ska till slut jämställas.

Vem ska då betala mellanskillnaden? Kommer det friska pengar från arbetsgivaren, eller är det kollektivet som ska betala det? Det brukar vara kollektivet som betalar. Då innebär det att någon annan får stå tillbaka tills de är i kapp. Kollektivet betalar de lönesänkningar som ni nu föreslår.

Nu hoppas jag vid Gud att det inte finns någon majoritet i den här kammaren för era förslag om lägre ingångslön för en grupp, men skulle så vara fallet ska Sveriges löntagare veta att det är de som ska betala. För i slutändan ska vi väl ändå jämställa människor på svensk arbetsmarknad? Det hoppas jag i alla fall.

(Applåder)

Herr talman! Det är ganska intressant att vara den enda som inte har låst sig vid arbetsmarknadsvinkeln. Det blir väldigt spännande debatter att lyssna på. Förvisso håller jag med om att låglöneförslaget är helt fel ute. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att man hävdar att antalet jobb inte på något sätt påverkas av vad de kostar. Det går inte riktigt ihop. Men det var inte därför jag begärde replik.

Precis som Hanif Bali reagerade jag på det här med Subwaybesök och badhusbesök och framför allt på påståendet att vi andra inte har behövt fundera på allt det där. Jo, det är väldigt många andra som har behövt fundera på det, både med och utan utländsk bakgrund, var man nu drar gränsen för detta.

Det är här den stora skiljelinjen går mellan oss från Sverigedemokraterna och övriga partier. Vi reagerar väldigt kraftigt när vi hör hur bara den ena sidans problematik lyfts fram. Man tar fram särskilda lösningar och tror att man kan lösa många problem genom att satsa mer och mer resurser på särlösningar, särsubventioner och satsningar för dem som precis har anlänt till vårt land. Man lyfter fram deras problem, men ser inte när samma problem drabbar även dem som redan finns här sedan tidigare, vare sig de har anlänt för länge sedan eller har bakgrund i Sverige sedan generationer tillbaka.

För mig är det alldeles självklart att den här sortens retorik och tankesätt bygger motsättningar, ställer grupp mot grupp och skapar splittring och segregation. Min fråga är helt enkelt: Vad vill Socialdemokraterna göra för att säkerställa att personer som bor i vårt land, alldeles oavsett bakgrund, ses som en del av samma samhälle?

Herr talman! Egentligen skulle Paula Bieler ha ställt den frågan till dem som vill sänka lönerna för dem som kommer till vår arbetsmarknad, för det är de som vill skilja ut den gruppen. Vi socialdemokrater säger att man ska omfattas av exakt samma villkor. Därför faller den frågan ganska platt.

Jag vänder mig mot det Paula Bieler sa angående detta med besök på Subway. När jag refererade till oss här i kammaren gällde det vår nuvarande situation. Våra arvoden innebär att vi kan besöka Subway tillsammans med vem vi vill vilken dag som helst, eller hur?

Den retorik som sverigedemokrater använder om att det är just de som har verklighetsförankring blir lite provocerande för en del av oss andra. Jag har inte alltid kunnat göra allting som jag har drömt om. Jag är född i ett arbetarhem och växte upp på landet under väldigt enkla förhållanden med en arbetande pappa och en hemmamamma. Det går inte att smeta det där på mig och säga att det är ni sverigedemokrater som vet att det finns människor som inte har det bra. Jag vet också det. Jag vet även att det finns många som är anställda på deltid inom handel eller inom kommuner och landsting och som har svårt att få det att gå ihop.

Det är just av den anledningen vi skapar en arbetsmarknadspolitik för alla. Vi ska rusta alla med tillräckliga kunskaper för att kunna stå starka på arbetsmarknaden. Man ska kunna ha ett jobb att försörja sig på. Det ska vara på heltid, och det ska vara under förutsättningar som gör att man kan förena föräldraskap och förvärvsarbete. Detta omfattar alla, var man än är född. Arbetsmarknadspolitiken är till för alla. Det vi pratar om här i dag är integration, och därför blir kanske bilden lite vinklad ditåt. Men vår arbetsmarknadspolitik är inte riktad bara till utrikes födda. Den är riktad till alla. Och det finns verkligen behov av att se över den.

Herr talman! Jag tackar Annelie Karlsson för svaret. Det är väldigt bra att man är medveten om att problemen finns på många olika håll. Det är jag också alldeles övertygad om att man vet sedan tidigare. Det jag lyfter fram är att den bild jag och många med mig har fått är att man inte har haft något som helst problem med att ta resurser från område efter område i vår budget och satsa på ett enskilt område, nämligen integration och mottagande. Så har det varit alldeles oavsett vilken regering – röd eller blå – som suttit vid makten, dessutom i eskalerande grad.

Även Annelie Karlsson talar här om att man skjuter till mer resurser. I skrivelsen står det att man skjuter till mer resurser. Pratas det om kommunernas mottagande säger man att staten skjuter till mer resurser. Men man ignorerar problemen med att det inte finns bostäder, att människor klumpas ihop och att vi har oerhört stora och ständigt växande klyftor i vårt land. Bara mer resurser satsas på det här området kommer allting på något sätt att lösa sig, tror man.

Det jag efterfrågar och saknar i politiken är vad man vill göra för att faktiska möten ska ske mellan dem som kommer till vårt land för att bli en del av vårt land och vårt samhälle och dem som redan är en del av vårt samhälle. Jag pratar inte om arbetsmarknaden, utan om samhället i stort. Jag pratar om hur alla som bor permanent i Sverige och vill vara eller förhoppningsvis redan är svenska medborgare också ska kunna känna och säga att de självklart är en del av Sverige, att Sverige är deras hemland, att Sverige finns i deras hjärta och att de är en del av samhället – känna det tillsammans med alla övriga i samma kategori. Vad vill man göra för de riktiga mänskliga mötena och mänskliga relationerna?

Herr talman! Jag tror, i motsats till Paula Bieler, att de investeringar vi gör i människor är goda investeringar som vi kommer att ha mycket nytta av framöver. Vi gör investeringar och satsar pengar för att människor ska bli en del av vårt svenska samhälle genom att vi rustar dem med kunskaper för att kliva in på arbetsmarknaden. När man kliver in på arbetsmarknaden får man förutsättningar för att skriva sitt hyreskontrakt och starta sitt eget liv. Jag tror verkligen att det är väl investerade pengar, och jag kan inte se något alternativ till att rusta människor så att de ska stå starka i samhället och bidra. Vi har sagt detta i kammaren förut. Vi behöver ungefär en halv miljon välfärdsarbetare de närmaste tio åren i vårt land. Det är de människorna vi rustar nu för att de ska kunna bli en del av den arbetskraft som vi behöver runt om i landet.

Möten mellan människor är nödvändiga, och det råder verkligen brist på sådana möten. Vi ser hur främlingsfientligheten och motsättningarna mellan människor ökar. Men runt om i landet deltar 70 000–75 000 människor via studieförbundens försorg i svenskundervisning för människor som kommer till vårt land. De pratar om samhället och hur samhället fungerar. Det är viktiga möten som kan hjälpa dem som kommer till oss att förstå hur allting hänger ihop. Häromveckan var jag på ett ställe där man pratade om synliga och osynliga regler, vilka regler som inte finns skrivna. Självklart behövs möten mellan människor. Men jag tror att både Paula Bieler och vi i andra partier bör fundera lite över hur vi själva bidrar till en bättre sammanhållning i Sverige, hur vi sluter klyftorna, inte bara ekonomiskt utan också människor emellan. Mer kärlek och mindre hat!

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget till beslut och avslag på samtliga motioner.

I dag talar vi om statens insatser för nyanländas etablering.

Riksrevisionens rapport, som ligger till grund för dagens debatt, belyser att statens insatser för nyanländas etablering inte var tillräckliga. Rapporten påvisar bland annat problem med bostadsbrist, långa handläggningstider och outnyttjade kunskapsresurser.

Vårt Europa har ändrats sedan Riksrevisionen lämnade sin rapport i juni förra året. Regeringen har sedan dess inlett ett omfattande utvecklingsarbete för ett hållbart mottagande i hela landet och påbörjat insatser för att människor snabbare ska kunna etableras i det svenska arbets- och samhällslivet. I detta arbete har regeringen tagit hänsyn till Riksrevisionens rekommendationer och även en del av de idéer som föreslås i motionerna.

Herr talman! Regeringens fokus är att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige. Regeringen ser de utmaningar som finns och har inlett ett seriöst arbete med att reformera Sveriges etableringspolitik och därmed förbättra mottagandet.

Redan under 2015 avsatte regeringen 11 miljarder kronor till kommuner och landsting som ett riktat stöd till arbete med flyktingmottagande.

De ineffektiva etableringslotsarna har avskaffats. Alla kommuner kommer nu, efter sin förmåga, att få ta emot flyktingar. Och olika former av individuella etableringsinsatser håller nu på att genomföras.

Herr talman! Så kallade snabbspår har redan introducerats inom ett flertal bristyrken. Snabbspår innebär att den nyanlända får ett program innehållande svenskundervisning, validering och arbetsmarknadsinsatser skräddarsydda utifrån yrkeskompetens.

Regeringen har redan infört snabbspår för en rad olika yrken som exempelvis läkare, sjuksköterskor, kockar och lärare, och fler snabbspår är på gång.

För två veckor sedan föreslog Miljöpartiet att vi skulle titta på möjligheterna till snabbspår för egenföretagare. Många av våra nyanlända har erfarenhet av att driva företag från sina hemländer. Kan vi tillvarata denna kunskap och underlätta för dem att driva företag även här skapar det nya arbetstillfällen.

Dessutom har civilsamhället, vars insatser under den ansträngda hösten och fortsatt är av avgörande betydelse för flyktingmottagandet och etableringsprocessen, fått utökade medel.

Herr talman! Vi är ett litet land, och vi mår bra av att växa tillsammans med vår omvärld. Öppenhet är en förutsättning för utveckling. Länder som sluter sig mot omvärlden stagnerar.

Den snabbt växande befolkningen till följd av den ökade invandringen är en välkommen förändring som kan bidra till en växande och dynamisk ekonomi om potentialen tillvaratas, särskilt med tanke på hur Sveriges demografiska utveckling har sett ut.

Jag är glad att majoriteten av partierna här i Sverige är lösningsorienterade och ser dessa möjligheter i stället för att vända sig inåt, som många andra länder i Europa gör just nu, och fortsatt står upp för det land som välkomnade mig när jag flydde hit som 22-åring från Chile. Jag tror att framtidens historia kommer att döma dagens Europa mycket hårt.

Herr talman! Vi måste kunna bemöta och ta emot människor med värdighet. Vi var inte tillräckligt rustade för att ta oss an den utmaning det innebar att väldigt många människor på flykt kom till Sverige i höstas.

Vi måste nu snabbt ta fram åtgärder så att vi inte står inför samma situation igen. Vi måste presentera konkreta förslag och konstruktiva lösningar på de kommande utmaningarna så att en tillfällig lag kan bli ännu tillfälligare, för jag vill inte se det land som en gång välkomnade mig bli en del av Europas dolda murbygge. Jag vill inte se att rädslan tar över. Jag vill inte att vi blundar för den humanitära katastrof som pågår.

Herr talman! Jag ska fatta mig ganska kort.

Jag reagerade på formuleringen att kommuner numera ska ta emot efter sin förmåga. I min värld innebär det att man tar hänsyn till att det eventuellt kan finnas ett tak för förmågan, att man tar emot så många som man faktiskt har förmåga att välkomna in i samhällsbygget. Samtidigt hänvisar det här tillbaka till ett förslag som inte ens, och väldigt medvetet inte ens, har tagit hänsyn till bostadssituationen.

Min fråga är helt enkelt: Vad vill man göra för att säkerställa att det faktiskt ska vara förmågan att ta emot som styr mottagandet och inte en fördelningsnyckel bestämd ovanifrån och ett mottagande i en storlek som vi inte kan reglera?

Herr talman! Jag tror inte att det här är något som kommer att vara bestämt uppifrån, utan det kommer verkligen att baseras på kommunernas förmåga.

Det finns flera kommuner i landet som redan har sagt att de kan ta emot ett antal flyktingar, eftersom de har kapacitet när det gäller bostäder, arbetstillfällen och studieplatser. Jag tror att det är väldigt viktigt att inte se detta som en tvångströja för kommuner, utan att det kan vara en stor möjlighet för många kommuner att kunna ta in nya invånare. Speciellt tänker jag på de kommuner som avfolkas på grund av att många vill flytta till stora städer för att läsa vidare eller söka sig en annan möjlighet.

Herr talman! Det vore jättebra, eller åtminstone mycket bättre, om det verkligen var kommunernas förmåga att ta emot som styrde, om kommunerna själva fick anmäla hur många de har plats för och om det var arbetsmarknad, bostadsmarknad, skolor, daghem och allt vad det handlar om som styrde. Men faktum är att det inte är det. Faktum är att vi för bara några veckor sedan klubbade igenom en lagstiftning som innebär att man ska kunna tvinga kommuner att ta emot och kunna hänvisa personer till kommuner. Orsaken var att man hade insett att Sveriges mottagande är alldeles för stort. Platserna för dem som kommuner själva anser sig ha förmåga att ta emot räcker inte till.

Man skulle då kunna reagera så som jag och mitt parti gör, och så som man har gjort i vissa länder, och på något sätt lösa det temporärt för dem som är här men inte försöka tvinga ut dem i samhället, för det bara bromsar mottagandet och skapar motsättningar och mer problem. Vi vill låta det faktiska mottagandet fortsatt styras av en verklig förmåga att ta in människor i samhället.

Eller så kan man göra så som alla ni andra i kammaren tyckte och skapa nya lagar där man tvingar kommuner att ta emot fler än de själva anser sig kunna utan möjlighet att överklaga.

Jag fick inget svar på min fråga: Vad vill man göra för att säkerställa att det är förmågan som styr?

Miljöpartiet tycker dessutom att vi ska öka mottagandet igen så snart som möjligt. Ni talar om att vi måste skapa förutsättningar för detta. Men innan ni ens har presenterat några sådana förutsättningar talar ni om att vi måste upp på höga nivåer av mottagande igen – samtidigt som vi har ett stort och växande utanförskap.

Hur ska man garantera att det är faktisk förmåga och vilja att kunna ta emot personer som styr välkomnandet i Sverige?

Herr talman! Paula Bieler och Sverigedemokraterna borde vara glada för att lagen gör att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Det motverkar nämligen precis det som Paula Bieler säger om att segregation är det värsta som kan hända. När alla kommuner tar emot flyktingar blir det mycket lättare för människor att integreras i de små och stora samhällen de kommer till.

Herr talman! Tvärtemot vad man kanske kan tro när man har lyssnat på debatterna under dagen byggdes Sverige faktiskt inte på låga löner och usla villkor. Sverige byggdes genom investeringar i både samhället och människorna i det. Det gjorde vi som ett medvetet samhällsprojekt med gemensamma investeringar som gynnade framtiden, byggde vägar och järnvägar, byggde upp skola, hälso- och sjukvård för alla och ett trygghetssystem som gjorde att ingen lämnas ensam.

Samtidigt har Sverige haft ett stort flyktingmottagande, även historiskt. Ensamkommande från Finland, judar från Europa och flyktingar från diktaturens Chile eller krigets Balkan är en del av Sverige.

Framgångsfaktorn är att vi har investerat i både samhället och människorna som kommit. Välfärdsbygget och flyktingmottagandet har gått hand i hand. Det behöver det göra även i dag.

Som ett av världens rikaste och tryggaste länder har Sverige alla möjligheter att ta emot de människor som söker sig hit.

Herr talman! Regeringens svar på att historiskt många sökte skydd i Sverige 2015 är stängda gränser, sämre möjlighet att stanna, otrygghet och splittrade familjer. Det ska avskräcka flyktingar från att komma till just Sverige.

Att kräva andrum i en situation där människor i detta ögonblick tar sina sista andetag i Medelhavet är cyniskt och brutalt. Dessutom är det, ärligt talat, naivt.

Jag tappar inte tålamodet så ofta, men i dag är en sådan dag. Jag vill inte höra ett ord till om sänkta löner från rika personer vars polare gömmer undan skattepengar. Jag vill inte höra ett ord till om integration samtidigt som regeringen vill införa TUT och splittra familjer. Jag vill inte höra ett ord om att skydda system i stället för att skydda människor, när systemen finns till för just dem. Jag vill inte höra ett ord till om andrum medan människor på flykt tar sina sista andetag.

I verkligheten kan inga stängsel i världen stoppa flykten. Det är bara fred och rättvisa som kan göra det. Men till dess är det vår förbannade plikt att ge människor skydd och förmå fler länder att göra det.

Hur bra det kommer att gå är enbart en fråga om huruvida vi är beredda att investera i att bygga samhället större och investera i de människor som lever i det, oavsett var de är födda. Rätt till skydd och en välfärd att lita på är nyckeln.

Att vilja göra Sverige till ett sämre och otryggare land borde ärligt talat vara en ganska svårsåld politisk vision. Ändå är det just den dystra och sorgliga visionen regeringen nu verkar torgföra.

Med förslagen om tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel och skippad anhöriginvandring kommer man att skapa raka motsatsen till integration. Det verkar alla remissinstanser rörande överens om.

Otrygghet har aldrig varit ett bra fundament att bygga framtiden på. Men det är just otrygghet inför framtiden, splittrade familjer, sårbarhet och beroende av arbetsgivare för att få stanna som regeringen erbjuder människor som kommer till Sverige för att söka skydd. Det är tveksamt om förslaget ens är förenligt med Europakonventionen om rätten till familj.

Förutom det uppenbara lidandet riskerar förslagen att leda till sämre etablering, sämre integration, sämre hälsa och sämre nyttjande av människors kompetens och samhällets resurser.

Det viktigaste politiska förslaget för att förbättra integrationen någon kan komma med i dag är att få regeringen att lägga förslagen om tillfälliga uppehållstillstånd och medveten splittring av familjer i papperskorgen.

De borgerliga partierna passar å sin sida på att använda flyktingarna som murbräcka för sina gamla vanliga krav på sänkta löner och villkor. Det är ingen överraskning. Först var det arbetarna, sedan kvinnorna, sedan de unga och nu flyktingarna. Vanligt folk ska pressas medan skatteflyktingar ska komma undan.

Herr talman! Det finns en annan väg. Vi borde i stället vara stolta över den trygghet och framtid Sverige erbjuder och utveckla och förbättra den. Vänsterpartiet ser utmaningen med att många människor kommer till Sverige på samma gång. Vi ser också att åtta år med borgerligheten vid makten har skapat stora revor i välfärden.

Det behövs folk, och det behövs investeringar för att bygga Sverige större med fler bostäder och bättre skola och vård. Det är också en satsning på jobb. I budgetförhandlingarna kräver Vänsterpartiet 10 miljarder för att ge socialarbetare, lärare och undersköterskor i kommuner och landsting fler kollegor.

Borgerligheten lämnade inte bara en försvagad välfärd efter sig. De lämnade även ett samhälle som är sårbart i kriser. På vissa håll blev mottagandesystemet väldigt ansträngt under hösten, både för att mottagandet är ojämlikt fördelat i landet och för att det är ganska stelbent.

Det är detta, herr talman, som regeringen väljer att kalla systemkollaps och sedan stänger gränser för människor på flykt och föreslår otrygghet och familjesplittring för dem som ändå lyckas ta sig hit. Det är att sätta system framför människor.

Kommuner, myndigheter och frivilliga pekar på byråkratiskt krångel som hindrar dem att utföra viktigt arbete. Man fastnar i pappershögar. Det är orimligt. System finns till för människor, inte tvärtom.

Vänsterpartiet föreslår till exempel regelförenklingar för att socialsekreterare ska få tid att arbeta med barn i behov av stöd. Vi föreslår att Migrationsverket ska slippa stämpla blanketter för vinterkläder, som varje människa fattar behövs, när man behöver lägga sin tid på handläggning av ansökningar.

Vi har ett batteri av förslag för att skapa ett bra mottagande av människor på flykt.

En stor del av det som krävs för att bygga Sverige större och starkare är insatser som ligger på helt andra områden än integrationens. Det handlar om bostad, arbetsmarknad, utbildning och välfärd. En del andra viktiga steg har vi i Vänsterpartiet redan kommit överens med regeringen om i tidigare budgetförhandlingar. Annat återkommer vi till framöver.

Jag vill ändå ta upp några av de konkreta saker som skulle göra skillnad på riktigt här och nu om man menar allvar med att skapa bättre förutsättningar för människors möjlighet att bli en del av Sverige och vår gemensamma framtid.

För det första behöver vi fler boendeplatser i mottagningssystemet. Boendesituationen är ansträngd, och asylboenden lever inte alltid upp till de krav som ställs. Vi föreslår ett snabbare byggande genom en satsning på prefabricerade bostäder och bättre utnyttjande av befintliga lokaler. Genom större statligt och kommunalt ansvar för mottagandet skulle vi göra oss oberoende av Frasse Fixare-typer, alltså privata lycksökare som dyker upp överallt. Det innebär att säkerhet och trygghet kan tillgodoses bättre på boendena och hjälper kommunerna att planera.

För det andra behöver vi snabbare utbildningsinsatser. Utbildning för att komma i arbete eller komplettera kompetens är helt avgörande för etablering, även om det inte låter så när man lyssnar till borgerligheten. Därför vill vi utveckla valideringen av utländska examina, stärka studiehandledningen på modersmål och modersmålsundervisningen och öka möjligheterna till svenskundervisning från dag ett. För att kunna göra det behöver vi se till att nyanländas kunskap används bättre i både studiehandledningen och modersmålsundervisningen.

För det tredje behöver vi snabba på vägarna till arbete. Vänsterpartiet vill utveckla Arbetsförmedlingen så att det finns tid och resurser som passar individen. Vi vill ge Arbetsförmedlingen ökat ansvar för validering av yrkeskunskaper, återinföra krav på att arbetsgivare lämnar information till Arbetsförmedlingen, möjliggöra för körkortsstudier med CSN-stöd och utse en nationell samordnare för att rekrytera till bristyrken.

För det fjärde ska fler kunna hjälpa till. Överallt i landet finns människor som vill hjälpa till och står beredda att göra det. Därför vill vi även ge folkhögskolorna möjlighet att utföra språkintroduktion och erbjuda studiecirklar i svenska från dag ett. Vi vill skapa bostadsförmedlingar där både privata och offentliga aktörer kan erbjuda boendeplatser. Vi vill skapa ett flexiblare regelverk för uthyrning och ge stöd till lokalsamhället för aktiviteter som stärker sammanhållningen.

Att satsa på välfärden och utveckla våra samhällssystem är att satsa på framtiden. Det är att inte naivt låtsas som att världen kommer att bli en annan. Vi har behoven, och vi har resurserna att investera. Tillsammans med dem som nu kommer kan vi faktiskt bygga Sverige mycket större och starkare. Vi har gjort det förut. Låt oss göra det igen.

(Applåder)

Herr talman! Vi har nu under ett antal timmar lyssnat på dels en aktuell debatt om hur man ska förbättra mottagandet till Sverige, dels en debatt om integration. Något som har varit talande under de här timmarna är att ett löfte har brutits. Det måste vara ett av de löften som har gällt kortast tid i svensk politisk historia, för när jag åt frukost i morse hörde jag att Anna Kinberg Batra sa i radio att Alliansen inte vill sänka löner. Nu har vi under flera timmar kunnat höra hur Alliansen använder sänkta löner som sitt enda politiska verktyg i integrationsdebatten.

I den här senaste debatten, om AU6, har vi hört hur Moderaternas talesperson Hanif Bali har argumenterat för detta och mot de så kallade höga lönerna på arbetsmarknaden.

Jag tror att det är oerhört viktigt, herr talman, att det förs till protokollet att Anna Kinberg Batras löften till väljarna inte ens räckte en dag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)