Beslut

Herr talman! Vi i Miljöpartiet delar propositionens strävan efter ett effektivt och sammanhållet studiemedelssystem som ska vara enkelt och överblickbart för den enskilde. Studiemedelssystemet ska dessutom vara samhällsekonomiskt hållbart över tid och inneha en hög rättssäkerhet. Det är av central betydelse att systemet upplevs legitimt och ger alla människor, oavsett socioekonomisk bakgrund, möjligheter och förutsättningar att studera i den högre utbildningen. Trots ambitionen och strävan att åstadkomma ett effektivt och flexibelt studiemedelssystem har regeringen tyvärr inte lyckats med det. Att bara lämna förslag om att i enstaka utbildningar öka flexibiliteten gör tvärtom att systemet blir mer likt ett lapptäcke än ett sammanhållet och överblickbart system som utgår från den enskilde. Det är olyckligt. Samtliga utbildningsrelaterade remissinstanser har kritiserat förslaget med hänvisning till att det inte blir tillräckligt flexibelt. För att utforma ett studiemedelssystem som är enkelt och överblickbart för den enskilde krävs samråd med lärosätena och en reell dialog med studentorganisationerna. CSN avstyrker till och med förslaget. Miljöpartiet anser att regeringens beslut att ändå gå vidare med förslaget riskerar studiestödssystemets legitimitet. Herr talman! Regeringens proposition ger systemet motsatt effekt än den som regeringen avsett att framkalla. Regeringen uttrycker i propositionen oro över att ge incitament till lärosätena att förkorta utbildningarna ytterligare. I stället för att införa ett verkligt kvalitetsutvärderingssystem detaljstyr regeringen nu den högre utbildningen på ett inte så effektivt sätt. Jag har svårt att tro att regeringen egentligen vill ha det så. Studiemedelssystemet bör, anser vi, anpassas efter högskoleutbildningarnas upplägg, och inte tvärtom. Att dessutom utöka flexibiliteten bara för äldre utbildningar är mycket märkligt. Nyare utbildningar eller kommande utbildningar har samma behov som de äldre. Att bara tillåta en viss flexibilitet för utbildningar som startats före 2010 kommer att leda till sämre förutsättningar för nya utbildningsprogram. Det är olyckligt. Av detta skäl anser jag att studiemedel för annan tid än studietid också ska kunna gälla för utbildningar som har inrättats efter den 1 januari 2010 eller senare. Det är det här som Miljöpartiets reservation i huvudsak går ut på. Herr talman! Låt mig förtydliga. Det förslag som nu ligger framför oss står helt i strid med det som påstås vara syftet, det vill säga att säkra legitimiteten och tydligheten i studiemedelssystemet gentemot studenterna. I stället blir konsekvensen den motsatta, och dessutom missgynnar regeringen nu studenter vid några av landets mest krävande högskoleutbildningar. Regeringen argumenterar för att högskolan givetvis måste få behålla rätten att anpassa sina studietider efter olika pedagogiska behov, men i praktiken tas den friheten bort. Det är inte bara vi i Miljöpartiet som framför kritiken. I denna kritik instämmer också flera ledande företrädare för de tekniska utbildningarna. Den 24 maj i år publicerade tidskriften Ny Teknik en debattartikel av en lång rad företrädare för elevkårerna och de tekniska högskolorna. Budskapet var mycket tydligt: Att rösta igenom det föreliggande förslaget medför svårigheter för Sverige att fortsätta locka studenter till ingenjörsutbildningarna. Det är märkligt hur en utbildningsminister som så ofta pratar om den globala konkurrensen från Kina och Indien inte förmår lyssna, ta till sig av kritiken och på riktigt förbättra förutsättningarna för den samlade svenska ingenjörsutbildningen. Herr talman! Regeringens oförmåga att förverkliga sina ambitioner och skapa flexibilitet i studiemedelssystemet drabbar inte bara våra framtida ingenjörer, utan det drabbar även dagens studenter. Det är fler riksdagsledamöter än jag som har blivit kontaktade av studentombudet vid Uppsala studentkår, som menar att det är flera studenter som har drabbats av CSN:s återkrav trots att de har studerat på heltid. Det gäller inte bara teknologstudenter utan allt från språkvetare och jurister till naturvetare. Regeringens förslag skapar ingen hållbar lösning. Den sätter inte heller kvaliteten i utbildningen eller studenternas behov först. Den saknar helt enkelt ett helhetsperspektiv. Men nu är vi här, och beslut ska fattas i dag kring de här förslagen. Låt mig därför gissa att vi snart kommer att samlas här igen, då kring ett nytt förslag om flexibilitet som ska omfatta några fler, och sedan en gång till för ytterligare utökning av omfattningen. Det beror på att regeringens politik är en lapptäckespolitik. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation 1.

Herr talman! Socialdemokraternas utbildningspolitiska mål är att varje medborgare ska ha möjlighet till god utbildning oavsett kön och social bakgrund. Utbildning frigör och utvecklar människors inneboende resurser. Utbildning ger kvinnor och män möjlighet att öka sina förutsättningar att leva ett rikare och friare liv. För att alla ska kunna ta del av utbildning finns studiemedelssystemet. Det har gjort att jag med min bakgrund har kunnat utbilda mig, utvecklas och uppnå mina mål. Studiemedelssystemet har på så sätt varit en viktig del för mig men också för många andra. Huvudprincipen för det svenska studiemedelssystemet är att göra studier möjliga under en viss tid. Det finns goda skäl att slå vakt om denna princip, inte minst kvalitetsmässiga skäl. Att ge både studenten och högskolan rätt till ersättning för helårsstudier som inte bedrivs under läsårets alla veckor skulle kunna urholka kvaliteten på landets utbildningar. Låt mig ge ett exempel. Om man läser dubbel fart under en halv termin, det vill säga 30 högskolepoäng på tio veckor, ska man då kunna få studiemedel för en hel termin? Nej, är svaret. Systemet är inte ämnat att fungera på det sättet och är inte heller upplagt på det sättet. Vi står här i dag, herr talman, och diskuterar en proposition som kom till eftersom CSN, när de gjorde sina kontroller i våras förra året, upptäckte att flera av de tekniska högskolorna har utbildningsplaner där de studerande läser in sina kurser på 17 veckor men får studiemedel i 20 veckor. De uppläggen ryms inte inom ramen för studiestödets regler, eftersom en studerande kan få studiemedel enbart under den tid han eller hon faktiskt studerar. Många högskolor har rapporterat att de studerande läser 20 plus 20 veckor, fast de i praktiken inte gör det. Ett exempel är Chalmers som konsekvent har rapporterat att de studerande är registrerade för studier under 20 plus 20 veckor. När CSN begär in uppgifter om vilka utbildningar som ska omfattas av de nya undantagen framkommer det att många av utbildningarna pågår under kortare tid än 40 veckor. Utöver Chalmers finns KTH. Men KTH utmärker sig genom att de på ett tydligare sätt redan i Ladok har angivit att studenterna är registrerade under färre än 40 veckor. Det är också en av huvudanledningarna till att just KTH-studenter har drabbats i så hög grad av återbetalningar. Hur ser det då ut i landet? Det vanligaste upplägget för de drabbade utbildningarna är att höstterminen pågår fram till ett jullov. Därefter finns ingen generellt planerad utbildning förrän vid vårterminens start. Boven i det hela är egentligen höstterminen. De flesta utbildningar har höstterminen under en 15-18 veckor lång period, som sedan följs av vårterminen, som är på 20 veckor. Herr talman! I vårt särskilda yttrande skriver vi att för att den enskilde studenten inte ska hamna i trubbel på grund av något som han eller hon inte rår för borde det under vissa förutsättningar medges en viss flexibilitet i systemet. Vi menar att den avvägning regeringen har gjort kan vara rimlig såtillvida att undantag ska kunna beviljas för ett normalstudieår som omfattar minst 36 veckor. Vi anser dock att denna förändring behöver följas upp för att säkerställa att den inte brukas på ett sådant sätt att den leder till sänkt utbildningskvalitet. Regeringens förslag gäller vissa högskolestudier som har bedrivits under perioden den 1 juli 2008-31 december 2009. Vi utgår från att regeringen har gjort en heltäckande analys inför utformningen av denna tidsram och av vilka studenter som kan komma att beröras av lagändringen. Självklart kommer vi socialdemokrater att följa detta och är beredda att göra mer om det skulle visa sig att det behövs.

Herr talman! Den som följer våra debatter i kammaren tror jag kan konstatera att det finns olika typer av politiska konflikter. Stundtals - även om det inte är särskilt ofta - har vi debatter där vi inte är överens om någonting över huvud taget, kanske inte ens problemformuleringen. Lite oftare har vi debatter där vi kanske ser ett gemensamt problem, men där lösningarna är lite olika. Ibland kommer de frågor där vi - om man ska vara helt ärlig - faktiskt är överens om både mål och medel. Det tycker jag oftast är fallet när vi pratar om studiestöd och studiemedel. Förstå mig rätt: Jag är på sätt och vis tacksam för att det är på det sättet, att vi har en ganska låg konfliktnivå när det gäller hur vi ska utforma ett system för att stötta dem som studerar. Det tror jag är en trygghet för alla dem som går en utbildning - de vet att det finns ett mycket brett stöd för att vi ska ha ett generöst och väl fungerande studiestöd i Sverige. Det är alldeles utmärkt. Den enda nackdelen med detta är möjligtvis att debatterna ibland kan bli lite tama. Därför känns det skönt att vi har Jabar Amin, som ser till att vi ständigt får en passionerad debatt, även om innehållet inte alltid överensstämmer med vad som står i betänkandet, till exempel just i dag. En poäng - där jag är beredd att ge Jabar Amin rätt - är att det är klart att vi ska fortsätta diskutera hur systemet ska se ut. Vi är överens om målsättningen: att det ska vara bra och generöst, att vi ska se till att man vet vad som gäller, att det ska fungera och också att man är beredd att göra förändringar om det behövs och krävs. Studiestödssystemet kan så klart se ut på väldigt många olika sätt. Vi kan titta på de länder som vi brukar jämföra oss med, kanske oftast våra grannländer. Då kan man konstatera att det finns ganska stora skillnader i hur man har byggt upp hur stödet ser ut. Det kan skilja i hur man fördelar lånen och bidragen. Det kan handla om att man i vissa länder har en examensbonus som ett sätt att öka genomströmningen i utbildningen. Det kan handla om att man på vissa håll, som i Sverige, betalar ut studiemedlen för den tid som man är i högskolan och på andra ställen betalar ut dem efter de poäng som man har läst. Det kan fungera som i Sverige, att man söker sina studielån hos en statlig myndighet eller fungera så att man i stället lånar pengar hos en vanlig privat bank men med en statlig garanti, som i Finland. Jag tar upp alla dessa skillnader eftersom det så klart är viktigt att hela tiden fundera över hur vi kan förbättra och förnya studiestödssystemet för att se till att det fungerar precis på det sätt som vi alla är överens om: bra, generöst, tydligt och så att man vet vad som gäller. Det tror jag är särskilt viktigt för att man ska ha ett högt förtroende för studiestödet, att man vet hur det fungerar. Herr talman! Jag skulle nog vilja påstå att dagens betänkande handlar just om det förtroendet. Vi har i Sverige i dag ett studiestödssystem där studietiden är den komponent som avgör hur mycket man har rätt till i fråga om bidrag och lån. För att få sitt heltidsstudiemedel för 40 veckor ska man alltså studera under just 40 veckor. Som Adnan Dibrani och andra var inne på tidigare är anledningen till att vi står här i dag att vi under förra året såg att det fanns ett antal studenter, främst på tekniska utbildningar, som av hävd och tradition, kan man säga, har haft ett annat studieupplägg. Det har i och med den traditionen sett ut på ett annat sätt. De har läst utbildningen lite snabbare. Trots att de har läst sin utbildning på heltid har detta inneburit, så som regelverket sett ut, att de fått de här återkraven från CSN. Där var vi väl, om vi ska vara ärliga, alla överens. Alla bedömare som man lyssnade på i den debatten sade att det här var problematiskt, inte minst eftersom studenter som faktiskt upplevde att de gjort allting rätt ändå blev straffade. De läser en heltidsutbildning. De söker studiemedel i tron att allting är rätt och riktigt. Sedan får de ändå de här återkraven. De får inte heller några indikationer i förväg från vare sig CSN eller sitt universitet om att någonting skulle vara problematiskt. Jag beklagar verkligen att det var studenter som hamnade i kläm i den byråkratin. Man ska självfallet inte drabbas av återkrav på sina studiemedel om man har bedrivit helårsstudier, som de har gjort. Det viktiga är då att fastslå att vi med de förändringar som vi gör i dag kommer ifrån det här problemet. Vi kommer till rätta med det bekymmer som har uppstått och ser till att människor inte längre får de här återkraven om de läser på heltid. Det här är en undantagsbestämmelse. Jag tycker att det är viktigt att säga det. Det är en undantagsbestämmelse, för det bryter lite grann mot huvudregeln i studiestödssystemet. Ja, nu kan vi lämna studiemedel för 40 veckor trots att studierna bedrivits på kortare tid, men det förutsätter så klart att det totalt omfattar 60 högskolepoäng under helåret. Man kan diskutera det här. Jag tycker att de här förändringarna gör systemet något mer flexibelt. Det innebär framför allt - det är det som är det viktiga - en lösning för dem som har drabbats av de här återkraven och för dem som skulle riskera att drabbas av liknande återkrav i framtiden. Framför allt blir det mer överblickbart och på det sättet väldigt tydligt vad som gäller. Sedan finns det, herr talman, begränsningar i detta, som andra har varit inne på. Det gäller de här tidsgränserna, som är uppsatta och som i praktiken innebär att undantagsreglerna bara kan komma ifråga om man går på ett utbildningsprogram som har haft just det här studieupplägget före den 1 januari 2010. Skälet till de begränsningarna är att vi inte kan skapa incitament i det system vi har i dag för lärosätena att förkorta sina utbildningar. Jag vet att det har förekommit kritik mot förslaget och mot propositionen. Vi har lyssnat på Jabar Amin och andra i dag. Vi kan konstatera att den enda reservation från Miljöpartiet som finns i det här betänkandet riktar in sig just på den här begränsningen i tid. Man tycker att det borde vara möjligt också för nya utbildningar, och det borde vara ännu mer flexibelt. Jag vill säga en sak, och det är att jag har stor respekt för den uppfattningen. Självklart kan man argumentera på det sättet för att man borde göra om systemet. Men då ska man vara tydlig på en punkt, tycker jag. Vill man driva den linjen på allvar tycker jag att man också måste vara beredd att kräva större förändringar i hela studiestödssystemet. Då får vi ändra princip för hur vi lägger upp stödet för studier. Nu har vi ett system där studiemedel ges efter studietid. Vill man generellt frångå den principen borde man skapa ett peng-per-poäng-system. Men låt oss i så fall vara ärliga och konstatera att det kräver och förtjänar mer av utredning och beredning än en 18 rader lång reservation längst bak i ett betänkande. Det är inte riktigt seriöst. Men vi ska absolut ta den debatten. Min poäng är att vi inte för all framtid ska låsa oss vid att vi har det absolut bästa systemet i dag. Men nu har vi löst det akuta problemet. Sedan får vi fortsätta diskutera framöver om vi ska göra om upplägget eller fundamentet i systemet totalt. Herr talman! Jag ska väldigt kort ta upp de andra delarna som berörs i det här betänkandet och som inte har varit uppe så mycket. Vi förlänger preskriptionstiden i fråga om studielånen och inför en skyldighet för låntagare att uppge en aktuell adress. Det handlar egentligen också om tydligheten. Man ska veta vad som gäller, och man ska självfallet inte kunna undgå sina studielån bara för att man befinner sig på en adress utomlands som man inte vill uppge. Jag tycker att den röda tråden är att vi gör det något tydligare. Man vet vad som gäller. Sedan får vi fortsätta diskussionen om systemet och hur det ska se ut framöver. (Applåder) I detta anförande instämde Camilla Waltersson Grönvall (M).

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till Oskar Öholm. Om er proposition är så genialisk, så bra och så god, varför avstyrker CSN den? Varför har alla remissinstanser kritiserat den? Varför kritiserar studentkårerna den högljutt? Varför går representanter för massor av utbildningar ut och säger att den inte skapar flexibilitet, att den inte skapar legitimitet och att den inte skapar förtroende? Jag har en enkel fråga, herr talman: Om den är så bra, hur kan det komma sig att alla kritiserar den? Jag är tacksam om Oskar Öholm kunde svara på den enkla frågan.

Herr talman! Om det här var en proposition som handlade om att vi skulle se över hur vi i framtiden skulle byta inriktning på vårt studiestödssystem skulle frågan från Jabar Amin kanske vara mer relevant, tycker jag. Om vi skulle diskutera hur vi kan göra förändringar som gör det möjligt att skapa helt andra utbildningar och efter helt andra regler än dem som finns i dag skulle man kunna diskutera på det sättet. Den här propositionen handlar inte om det. Den här propositionen handlar först och främst om att lösa ett akut problem som har uppstått för att det har blivit en krock i regler mellan utbildningar som av en tradition har haft ett visst upplägg och vårt studiestödssystem som inte tillät det upplägget. Det blev problematiskt för studenter. Nu löser vi problemet för studenterna, ser till att de som har fått återkrav kan få dem strukna och ser till att inte fler studenter hamnar i den problematiken. Jag har, som sagt, full respekt för att man kan argumentera för att vi kanske borde gå över till ett peng-per-poäng-system, men det är faktiskt inte det vi diskuterar. Men vill man göra det - låt oss i så fall ta den diskussionen! - kan jag bara konstatera att det inte på något sätt är en ny debatt. Senast för ett par år sedan hade vi en parlamentarisk studiesocial utredning som gick igenom hur ett studiestödssystem i framtiden skulle se ut. I den utredningen debatterade vi, även med representanter från Miljöpartiet, just peng-per-poäng-systemet. Åtminstone i den utredningen, för två år sedan, slog vi fast att ett peng-per-poäng-system inte var speciellt attraktivt för Sverige, framför allt eftersom det inte gav några effekter på genomströmningen. Man visste inte vart kostnaderna skulle ta vägen. Man var dessutom bekymrad över att det skulle kunna öka den sociala snedrekryteringen till högskolan. Miljöpartiet var helt överens med alla andra partier om detta för två år sedan. Därför är min fråga, herr talman, tillbaka till Jabar Amin: Vad är det som har gjort att Miljöpartiet har bytt åsikt sedan dess? Det vore intressant att höra.

Herr talman! Det var inget svar på min fråga. Det är sant att vi har ett akut problem, och vi måste lösa det. Regeringen lägger fram en proposition. Vi har som tradition i detta land att vi skickar ut det på remiss, lyssnar på remissinstanser, bejakar deras åsikter och lyssnar på fackmyndigheter och på dem som berörs. Den myndighet som arbetar med den här frågan, CSN, avstyrker den här propositionen. De som berörs, studenterna, kritiserar den högljutt. Remissinstanserna säger: Den är usel. Varför går ni vidare? Var finns ödmjukheten inför alla berörda? Varför lyssnar ni inte på denna massiva kritik?

Herr talman! Jag tycker faktiskt att jag både i mitt anförande och i min första replik försökte signalera ödmjukheten. Vi är inte färdiga. Förhoppningsvis blir vi aldrig det. Vi har inte det perfekta systemet. Det är därför vi har de här debatterna. Vi ska fundera på: Hur kan vi göra förbättringar? Hur kan vi göra förenklingar? Hur kan vi se till att vi har ett stöd för studenter som är lätt att överblicka och där man vet vad som gäller och där det är tydligt för alla inblandade? Jag är inte alls säker på att det upplägget vi har i dag kommer att vara det som gäller för all framtid. Men låt oss i så fall fortsätta den diskussionen! Jag har inte blivit övertygad om ett peng-per-poäng-system, som faktiskt är det som Jabar Amin nu förespråkar, även om han inte är beredd att säga det. Men vill han helt och hållet byta huvudprincip för studiestödet behövs det, som sagt, mer än 750 tecken i en reservation. Sedan är det klart att jag skulle ha förstått remissinstansernas kritik om detta hade varit den sista proposition som någonsin lades fram om studiestödet i Sverige. Det är det inte. Det här är en proposition som ser till att lösa ett akut problem för de studenter som fått återkrav på sitt studiemedel trots att de läst på heltid och upplevt sig ha gjort allting rätt. Det problemet är faktiskt löst. Det hoppas jag att till och med Jabar Amin är beredd att se. Låt oss fortsätta diskussionen om huruvida vi ska byta princip! Men det är inte det som den här debatten handlar om.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna. Sverige har ett av världens mest generösa studiestödssystem. Studiestödssystemet är en viktig del i att möjliggöra studier inom högre utbildning på högskolor och universitet, oavsett socioekonomisk bakgrund. Studiemedelssystemet ska vara sammanhållet, effektivt och enkelt att överblicka för den enskilde. Det ska också vara samhällsekonomiskt hållbart över tid och ha hög rättssäkerhet. Sverige behöver välutbildad arbetskraft för ekonomisk tillväxt. Det är viktigt att göra vissa korrigeringar i studiestödssystemet. Den proposition som vi just nu diskuterar innehåller också åtgärder för att förbättra det rådande systemet. Den första frågan handlar om återkraven, det vill säga studiemedel för annan tid än studietid i vissa undantagsfall. Den andra frågan handlar om skyldighet att lämna uppgift om aktuell adress. Den tredje frågan handlar om förlängd preskriptionstid för studiestödsfordringar. Två motioner har väckts med anledning av propositionen. Därutöver behandlas en motion från den allmänna motionstiden. Herr talman! Bakgrunden till propositionens första förslag är det arbete med efterkontroll som många redan har nämnt i debatten och som CSN genomförde under våren 2010. Efterkontrollen resulterade i att vissa studerande blev skyldiga att betala tillbaka delar av sitt studiemedel, eftersom de bland annat hade bedrivit studier i mindre omfattning än vad studiemedel hade lämnats för. Studiemedel får lämnas för varje vecka som en studerande bedriver studier på minst halvtid. Studierna måste dock pågå under en sammanhängande tid om minst tre veckor. Vidare får studiemedel bara lämnas för en sådan del av studietiden som omfattas av den kursplan eller motsvarande som gäller för utbildningen. Omfattningen av utbildningen ska anges i högskolepoäng, där heltidsstudier under ett normalstudieår om 40 veckor motsvarar 60 högskolepoäng. Med anledning av den uppkomna situationen för de studerande avsåg man att belysa den komplexitet som finns. Regeringen gav CSN i uppdrag att se över vilken ökad flexibilitet som kan rymmas inom dagens studiemedelssystem. CSN svarade i november 2010 med en rapport där det framgår att det saknas utrymme för flexibilitet utan lag- och förordningsändringar. Det är dem som vi debatterar i dag med anledning av propositionen. Utskottet ser positivt på att regeringen nu lämnat förslag som kommer att få betydelse för den berörda gruppen studenter. Det handlar om en begränsad grupp som fått vidkännas återkrav av studiestöd och blivit återbetalningsskyldiga trots att de läst det antal poäng som krävs. Propositionens förslag att studiemedel ska få lämnas för annan tid än då den studerande bedriver studier är rimligt, anser utskottsmajoriteten. Men för att inte skapa incitament för lärosäten att förkorta sina utbildningar är regeringens förslag begränsat till högskolestudier på utbildningsprogram som före den 1 januari 2010 haft ett upplägg som innebär att ett normalstudieår motsvarar mindre än 40 veckor men minst 36 veckor. Kvaliteten behöver värnas, och att man fastslår de 36 veckorna syftar till detta. Regeringen kommer att följa utvecklingen. Jag är alldeles övertygad om att ledamöterna i utskottet och riksdagen kommer att följa utvecklingen, så att också detta mål nås. Herr talman! Jag ska också kort beröra de två andra förslag som finns i propositionen och som också är viktiga för att värna studiestödssystemet. Det andra förslaget handlar om att låntagare ska lämna uppgift om adress till CSN, för att CSN ska kunna kräva in det lån som man har tagit. Det tredje förslaget i propositionen avser preskriptionstiden för en fordran som avser återbetalning av studielån eller återkrav av studiestöd enligt studiestödslagen. Det föreslås att denna ska förlängas så att fordran preskriberas 25 år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. CSN arbetar med att driva in de skulder som finns utomlands. I de fall CSN inte har någon aktuell adress till låntagaren eller den återbetalningsskyldige för återkrav är dagens preskriptionsregler inte tillräckliga. Enligt nuvarande bestämmelser preskriberas hela skulden, det vill säga inte bara de återbetalningsbelopp som har förfallit till betalning, om CSN inte lyckas kontakta låntagaren eller den återbetalningsskyldige för återkrav inom en tioårsperiod från det att den sista utbetalningen av studiestöd skedde. De obetalda studiestödsfordringar som riskerar att preskriberas inom den närmaste tiden uppgår till betydande belopp. Därför, herr talman, är förslaget att preskriptionstiden för studiestödsfordringar förlängs till 25 år och att detta även ska gälla studiestödsfordringar enligt 1973 års lag. Det finns ett starkt allmänt intresse av att en studiestödsfordran betalas av låntagaren. Herr talman! Som sagt har Sverige ett av världens mest generösa studiestödssystem, och med dessa ändringar kan stödet både förbättras och värnas. Jag tänkte ta mig friheten att beröra andra förändringar som är nog så viktiga för dem som studerar. Jag tänker exempelvis på det som sker om ett par veckor, den 1 juli, när lånedelen höjs med 460 kronor, vilket också är en viktig fråga för studerande. Jag tänker också på fribeloppet, som höjdes 2011 till 136 400 kronor. Det vi diskuterar i dag i form av en proposition är en viktig fråga för studenterna, men så också de övriga frågorna. Slutligen vill jag önska utskottet, utskottskansliet, kammarkansliet och herr talmannen en mycket trevlig midsommar och sommar. (Applåder) I detta anförande instämde Roger Haddad (FP).

Herr talman! Nina Lundström representerar Folkpartiet, som har direkt ansvar för utbildningspolitiken och därmed den lapptäckespolitik som vi ser nu. Jag har ett par frågor till Nina Lundström. Varför ska de här förändringarna inte gälla alla utbildningar? Varför ska de bara gälla utbildningar efter 2010? Tror ni inte att det skapar olika villkor och olika förutsättningar för universiteten? Betydligt viktigare, och principiellt av central betydelse, är den fråga som jag ställde till Oskar Öholm lite tidigare om varför regeringen inte lyssnar på den massiva kritiken från dem som berörs - studentkårer, studenter, representanter för olika fack, fackmyndigheter, CSN och remissinstanserna. Återigen: Var finns ödmjukheten? Man borde tänka: Nej, det här var inte bra. Det var inte det som vi tänkte. Vi måste förbättra detta i enlighet med den sakliga kritik som har kommit från alla dessa instanser.

Herr talman! Jag börjar med frågan om tiden efter 2010. Detta beskrivs tydligt i betänkandet och i propositionen. Frågan handlar om hur man ska värna kvaliteten, så att man inte får konsekvenser för kommande utbildningar. Jag tror att Jabar Amin också har hört de synpunkter som i andra sammanhang brukar komma kring undervisningstid och möjligheten att få undervisning. Det handlar om de timmar som finns tillgängliga men också tiden för undervisning. Det intressanta är att Jabar Amin och Miljöpartiet pekar ut några problemformuleringar i sin motion, men inte har några alternativ. Det finns inga förslag. Motfrågan skulle kunna vara: Hur tänker Miljöpartiet värna kvaliteten i utbildningen och försäkra sig om att undervisningstiden finns tillgänglig efter den här propositionen? Där finns det inte något svar från Miljöpartiet. Vad gäller kritiken som Jabar Amin tar upp kan jag exempelvis notera - se även redogörelsen i propositionen - att i den del som handlar om de 36 veckorna har både Lärarnas Riksförbund och Naturvetarna tillstyrkt förändringen. Man anser att "36 veckor är en rimlig gräns så att det inte öppnas upp för försök med alltför flexibla och komprimerade studier". Det finns alltså remissinstanser som har tillstyrkt och som menar att detta också är en kvalitetsfråga. Sedan finns det olika synpunkter på flexibiliteten i systemet. Det tycker jag att Oskar Öholm har varit väldigt tydligt inne på. Är det ett nytt system Miljöpartiet vill ha kan jag säga att det inte finns beskrivet i motionen. Här handlar det om att förbättra det system som vi har. Miljöpartiet är svaret skyldigt: Vad är det för system ni egentligen vill ha, om ni inte vill ha nuvarande system?

Herr talman! Miljöpartiet har att ta ställning till den proposition och det betänkande som föreligger. Det är det vi diskuterar här. Vi diskuterar inte principer i allmänhet för studiemedel. Det är därför vi har inriktat oss på den punkten. Av central betydelse för oss är förtroende och legitimitet för systemet. Jag är orolig när så många studenter, studentkårer, fackfolk och CSN alla säger att det system som regeringen vill komma med är dåligt. Ändå vill regeringen fortsätta med det. Jag är orolig över detta. Det andra är att vi väldigt noga har sagt hur vi vill förbättra för studenterna, bland annat genom att öka undervisningstiden, som ni nämnde i ert anförande. Men när vi har pratat om just de här frågorna, när vi har velat satsa mer pengar och mer resurser på undervisningstid och till och med garantera en viss siffra för den minsta tid en student har rätt till undervisning har ni inte velat gå med på det. Regeringen har inte velat gå med på det. Vi hade en sådan diskussion för bara ungefär en månad sedan, herr talman, där vi föreslog att vi skulle utöka undervisningstiden. Det är viktigt. Min fråga till Nina Lundström, herr talman, är återigen: Varför nonchalerar regeringen den massiva kritiken från dem som berörs?

Herr talman! Jag nämnde att det finns remissinstanser som också har tillstyrkt delar av propositionen. Den frågeställning som remissinstanserna egentligen diskuterar handlar om hur flexibelt systemet ska vara. Som CSN uttryckte det krävs det också förordnings- och lagändringar för att skapa förändringar i systemet. Det är ett steg som är viktigt att ta och som också ska följas upp. När man som Jabar Amin och Miljöpartiet kritiserar ett förslag fullständigt blir jag faktiskt nyfiken på hur ni kommer att bidra till en annan typ av system. Återigen, herr talman, vill jag peka på att om man läser Miljöpartiets motion kan man se att Miljöpartiet exempelvis anser att det är lärosätena själva som ska bedöma arbetsinsatsen och att studiemedelssystemet ska anpassas till högskoleutbildningarnas upplägg och inte tvärtom. Ni vill också att det ska finnas system efter 2010. Men det står ingenting om vilka förändringar ni ser framför er. Jag tycker att en viktig frågeställning i detta är de studerandes villkor och deras möjlighet att ta ställning till ett transparent system. Jag kan inte förstå på vilket sätt studenterna får ett mer transparent, tydligt och rättssäkert system med er motion. Det finns problemformuleringar men inga förslag till lösningar. Det här systemet är så pass omfattande och viktigt att det gäller att diskutera principerna. Med dagens förslag görs det tre viktiga förändringar som också gör det mycket enklare för studenterna, inte minst för dem med återkrav. Jag är alldeles övertygad om att vi ska fortsätta att följa frågan och se till att ytterligare förbättra detta om det behövs. Men svaret fanns inte i Miljöpartiets motion.

Herr talman! Vägen till framgång för ett land som Sverige är, som vi ofta har konstaterat i denna kammare, en välutbildad befolkning. Vi ska ha en så hög kunskapsnivå som möjligt. Vägen dit går givetvis inte minst via den högre utbildningen, att vi ger så många som möjligt chansen att förkovra sig och utvecklas genom att bedriva högre studier. Att det ger utveckling och nya möjligheter vet inte minst jag själv. Jag har studerat och jag studerar för övrigt vid ett lärosäte som inte är långt härifrån. För att ge så många som möjligt chansen krävs det att Sverige har ett brett och generöst studiemedelssystem. Det är också bra att Alliansen nu ökar de totala studiemedlen till studenterna. Situationen för Sveriges studenter blir sakta man säkert bättre. Det finns få saker som är så svåra att konstruera som ekonomiska incitamentssystem som dessutom ska fungera hundraprocentigt. Ofta måste man göra en avvägning mellan generaliserbara principer och önskad flexibilitet. En av de frågor vi nu debatterar och diskuterar handlar om just detta, behovet av flexibilitet. Vi har sett ett större behov av flexibilitet i studiemedelssystemet, främst kopplat till några av de tekniska civilingenjörsutbildningarna där man läser in det antal högskolepoäng som motsvarar heltidsstudier på 36 veckor i stället för det mer vanliga 40 veckor. Nu öppnar vi i Alliansen upp för en större flexibilitet. Vi möjliggör för några av de här utbildningarna att fortsätta med det utbildningsupplägg som är inarbetat och som har fungerat. Jag tycker att det är viktigt att poängtera vad vi faktiskt fattar beslut om. Om vi bifaller propositionen kommer vi som lagstiftare bland annat att ändra 3 kap. 5 § i studiestödslagen. Tillägget som vi nu föreslår lyder så här: "Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om att studiemedel får lämnas för annan tid än då den studerande bedriver studier." Det här är en bra formulering. Det innebär inte bara ett ökat inslag av flexibilitet och dialog här och nu utan även i framtiden. Det är också bra att vi nu poängterar i propositionen att CSN och lärosätena gemensamt tar fram de exakta formerna för hur detta ska implementeras. Herr talman! Det har framkommit viss kritik mot den här propositionen och att den trots sitt syfte inte i tillräckligt hög grad bidrar till just ökad flexibilitet. Jag måste säga att jag förstår vissa delar av den kritiken och de farhågorna. Det är ändå min tro att det här kommer att lösa sig i den dialog som regeringen vill se och som regeringen beskriver i propositionen. Det är givetvis som alltid viktigt att vi följer upp detta och att vi ser till att tillämpningen fungerar precis som det var tänkt. Herr talman! När det gäller den andra större punkten i den här propositionen och i det vi nu diskuterar vill jag poängtera att studielån är just ett lån. Det är en investering i sig själva som ett stort antal svenskar har gjort, gör och kommer att göra. Det är en investering i sig själv. För att respekten för studiestödssystemet ska bibehållas krävs det att det uppfattas som rättssäkert och rättvist. Rättvist är inte bara att man får studiemedel för heltid när man upplever sig ha läst heltid och följt reglerna, utan rättvisa uppstår också när man upplever att det är lika för alla när det gäller återbetalning. Det är bra att vi nu gör vissa justeringar i lagstiftningen så att vissa inte slipper betala lika enkelt som det har varit tidigare. Med de orden, herr talman, tänker jag yrka bifall till propositionen och avslag på motionerna. Dessutom vill jag önska alla en trevlig sommar i den blomstertid som nu kommer. (Applåder)

Herr talman! Det här är ett intressant betänkande, och jag yrkar med glädje bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Miljöpartisten Jabar Amin är den ende som har stått här och högljutt försökt att gå emot det här betänkandet i dag. Jag förstår att han har försvunnit från debatten. Det kan inte vara enkelt att bemöta historiens gång när man ser vad det här betänkandet de facto handlar om. Det handlar om att vi från Alliansens sida naturligtvis vill att varje människa utifrån sin förmåga ska ha möjlighet att utbilda sig och ta vara på sina resurser. Det vill Socialdemokraterna också, som vi har hört tidigare i debatten. Vi vill att det ska finnas ett studiestödssystem som hjälper alla. Det har varit knöligt för till exempel människor som vill bilda familj under tiden de studerar. Man studerar, som bekant, på universitet ofta i den ålder när man också vill bilda familj. Vad gjorde Alliansen? Jo, 2008 införde vi barntillägg. Vi har successivt infört förbättringar. Det tillsattes en parlamentarisk utredning för att se hur studiemedelssystemet skulle fungera. I utredningen representerades samtliga partier. Då gick Miljöpartiet inte emot något av detta. Vad är det som sker i betänkandet? Man rättar till en svårighet som har uppstått på grund av det sätt varpå verksamheten av tradition har bedrivits på vissa tekniska högskolor. Man ser till att studenter får studiemedel för de studier som motsvarar heltid även om den sammanlagda tiden inte har varit totalt 40 veckor. Samtidigt talar man om att det inte går an att starta nya utbildningar som är kortare, utan i stället är det vad som tidigare har gällt som gäller för dessa utbildningar. Det ska vara lite moral och etik i systemet. Man söker studiemedel för den tid man ska studera. Man söker studielån för den tid man ska studera. Om man inte studerar ska man naturligtvis betala åter. Det krävdes till viss del. Nu rättar staten till, och det sker en återbetalning. Det är bra. När staten gör fel mot den enskilde ska staten vara beredd att ta sitt ansvar. Jag är glad att regeringen visar vägen. Nästa del som är intressant är att man inte längre får en preskriberad lånebild efter tio år. Det ska inte löna sig att hålla sig borta, att inte uppge adress, att inte uppge namn och var man finns någonstans. Om man har tagit lån ska man självklart betala tillbaka. Jag är glad för att vi tar det steget. Det handlar om att hålla på moral och etik också i denna situation. Därför är detta en viktig del i sammanhanget. Nu är det 25 år. Då kan det av något skäl finnas en anledning att inte betala, och då kan det bli en preskription, men inte efter tio år. Herr talman! Det här betänkandet är en del i vårt arbete att säkra ordning och reda för pengar som går åt till studiemedel och för att säkra den enskildes möjlighet, de ungas möjligheter, att få bra utbildning av hög kvalitet. Det vill vi säkra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Jag önskar talmannen och alla mina kamrater en god sommar och tackar för våra debatter här. (Applåder)

Herr talman! Nu hade Yvonne Andersson inte en sådan tur. Man kan tydligen inte ens gå på toa för att man ska passa på borgerligheten. Tack och lov finns tv på många ställen, och man kan se och höra vad som sägs. Mina principiella invändningar, herr talman, mot regeringens proposition är två. I detta land finns en princip om att underlag till beslut skickas ut till dem som berörs, i detta fall studenter, studentorganisationer, fackfolk, myndigheter och andra remissinstanser. Mer eller mindre alla remissinstanser har hårt kritiserat detta system. Detta system handlar inte om folks adresser, som Yvonne Andersson försökte antyda nyss, utan det handlar om vilka villkor som skapas för studenter och för olika utbildningar. Reformen skapar en obalans mellan äldre och nyare utbildningar. Den skapar inte flexibilitet, och det är där kritiken kommer. Hur kan ni annars förklara att myndigheten CSN avstyrker propositionen? Studentorganisationerna skriker, fackfolk kritiserar reformen i artiklar och remissinstanserna visar tummen ned. Hur kan det komma sig att regeringen inte visar någon ödmjukhet inför denna massiva kritik?

Herr talman! Det var trevligt att Jabar Amin kom in i debatten igen. Det känns som att Jabar Amin inte tänker på den parlamentariska utredning som faktiskt har skett där Miljöpartiet tyckte att det här var ett bra system. Det är den utredningen som ligger till grund för propositionen. Det finns ingen som ska tycka till om regeringens proposition mer än vi i riksdagen. Det är vi i utskottet som svarar mot regeringens proposition. Det har vi gjort. Det finns naturligtvis olika mål. Jag tror inte att någon student vill ha förstärkt preskriptionstid från 10 till 25 år. Om det råkar finnas studenter - tyvärr rätt många - som väljer att åka utomlands, inte uppge adress, och därför kostar svenska staten mycket pengar, är det väl bra att vi ser till att det finns moral och etik över hela linjen för alla de studenter som betalar. Därför är det här ett bra förslag. Jag är glad att vi håller i pengarna i landet. Det finns andra länder som vi hör mycket om i dessa dagar som inte håller i pengarna på det sättet. När Jabar Amin talar handlar det mycket om allt till alla hela tiden. Men det går inte an. Vi måste förvalta det vi har på ett bra sätt. Därför har det här förslaget tillkommit som innebär ordning och reda. Om jag har lånat ska jag betala tillbaka. Värre än så är det inte.

Herr talman! Vi pratar om studiemedelssystemet i allmänhet. Jag delar helt och hållet din kollega Oskar Öholms uppfattning. Han talade inledningsvis om att vi bland partierna i Sveriges riksdag i många stycken är överens, men när det kommer till olika förslag kan någon framföra kritik. I detta fall är vi på helt rätt sida. Vi har studenterna, studentkårerna, CSN och fackfolket på vår sida. Alla säger att just det förslag som regeringen lägger fram är felaktigt och skapar obalans. Det är därför jag inte kan förstå varför regeringen ändå går vidare med förslaget. Även om det är vi i utskottet som tar fram underlaget till betänkande, som kommer hit och debatterar frågan, måste det ändå finnas en ödmjukhet att bejaka de synpunkter som kommer från de berörda. Jag har aldrig fått så många mejl som jag har fått nu från studenter och studentkårer som kritiserar systemet. Om systemet är så bra, varför denna massiva kritik? Ni pratar om etik och moral. Ni menar helt enkelt att CSN, studentorganisationerna, fackfolk och remissinstanserna inte har sett detta. Det är bara regeringen som ser detta. Herr talman! Jag instämmer inte i åsikten. Jag tycker att regeringen gör helt fel. Det är synd att vi måste komma tillbaka till kammaren om ett tag för att rätta till regeringens fel.

Herr talman! Jag tror inte att våra studentkårer kontaktar enbart Miljöpartiet. Också jag har information. Den massiva kritiken känner inte jag igen. Vi ska också komma ihåg att till exempel när heltidsstudier, 40 poäng, översätts ska varje poäng motsvara något. Det är en rätt grannlaga uppgift att avgöra vilket kunskapsområde, vilken litteratur, 1 poäng i den och den utbildningen motsvarar. Sedan ska det översättas till heltidsstudier. På samtliga lärosäten där den del som vi lägger fram ska aktualiseras vet rektorerna vad det innebär för utbildningen. Om man har garanterat att det är heltidsstudier ska studenterna få studiemedel för helhetsstudier. För mig är detta inte svårt. Däremot är det många gånger, menar jag, svårt för den enskilda studenten att se detta komplexa spel. Jag är övertygad om att det här kommer att bli en ordning som alla accepterar. Det kommer inte att bli nämnda obalans framöver. Men om vi vid utvärderingar och uppföljningar finner att det blir fel tar vi upp debatten igen.