Herr talman! Tiden är nu inne för socialutskottet att debattera betänkande SoU16, som behandlar regeringens proposition Folkhälsofrågor . I betänkandet finns 56 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010. Områden som behandlas är bland annat mål för folkhälsa, insatser mot hiv/aids, självmordsprevention, spelberoende, ungas hälsa samt astma och allergi. Under behandlingen av betänkandet har socialutskottet besökt Folkhälsoinstitutet i Östersund i februari i år och där fått värdefull information om det pågående arbetet när det gäller folkhälsan i vårt land. I betänkandet finns 14 reservationer och 2 särskilda yttranden. Herr talman! Efter denna inledning är det dags för debatt.

Herr talman, utskottets ledamöter och åhörare! Tack, Roland, för inledningen! Jag behöver inte gå in på hur många reservationer och motioner som utgör underlag till dagens debatt. Jag ska dock yrka bifall till våra gemensamma reservationer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är punkterna 2, 4, 9, 11 och 12. Dyr ohälsa motiverar investeringar i folkhälsan. Kostnaden för den påverkbara ohälsan uppgår, lågt räknat, till 120 miljarder kronor per år. Detta redovisade Statens folkhälsoinstitut till regeringen i mitten av november 2010 i Framtidens folkhälsa - allas ansvar. Kostnaderna kan minskas betydligt genom bland annat förutsättningar för sundare matvanor, ökad fysisk aktivitet och minskad konsumtion av alkohol och tobak. Totalt presenterades ett sextiotal förslag i den folkhälsopolitiska rapporten för framtidens folkhälsa. De flesta av er i kammaren känner till mitt stora intresse för idrott och fysiska aktiviteter. Jag tänkte därför i dag även tydliggöra en annan sida av mina folkhälsofunderingar. Herr talman! Regeringen har ett starkt fokus på att åstadkomma starka individer såväl ekonomiskt som socialt, men till skillnad från min syn på detta försöker regeringen slå sönder den väl genomtänkta strategin där även solidariteten flödar. Jämlikhet och solidaritet är politiskt laddade begrepp. Den ojämlika inkomstfördelningen anser till exempel vissa vara naturlig och nödvändig, medan andra anser den vara helt oacceptabel. När det gäller den offentligt finansierade vården finns såväl internationella deklarationer som svensk lagstiftning som anger tydliga krav på jämlikhet i hälsa och vård. Låt oss därför klargöra att den friska individ som uppstår då den enskilde stimulerats i sina egna friskvårdsinsatser att bli en sund människa inte har något att göra med den sociala strukturen i samhället. Varje människa oavsett bakgrund, etnicitet, sexuell läggning eller ålder och kön mår som biologisk varelse bra av att utöva någon form av fysisk aktivitet. Folkhälsopolitiken når dock inte alla lika väl, på grund av att det råder sociala och ekonomiska restriktioner i hur man kan tillgodogöra sig möjligheterna till fysisk aktivitet. Folkhälsopolitiken - eller som EU säger: hälsa i alla politikområden - innebär därför att reducera social exkludering i alla dess former och uttryck. Bara i ett solidariskt samhälle där jämlikhet råder kommer folkhälsan att förbättras för alla och inte bara för dem som har den ekonomiska möjligheten. Herr talman! FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att bästa möjliga hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet. Detta rättighetsperspektiv återspeglas också i den svenska hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf och dess krav att hela befolkningen ska erbjudas en god vård på lika villkor oberoende av social position och köpkraft. De värderingar och etiska principer som inspirerat socialminister Göran Hägglund är inte redovisade så att vi alla kan förstå dem. Det är dock helt klart att kommersiella intressen oftast har vägt tyngre än människovärdesprincipen. Intressant är också att se att det nypolitiska språket blir allt fräckare i sina försök att sälja in hälsa i folkmun så att alla känner sig vara med och inte befinna sig i det populära nyliberala utanförskapet. De nya Moderaternas sjukvårdspolitiska slutrapport till partistyrelsen i februari 2009 har till exempel som titel Jämlik vård , trots att den inte med ett ord beskriver sociala skillnader i vården eller några insatser som kan minska dessa skillnader. Låt oss börja med att fastställa att en individs hälsa beror på en mängd olika faktorer. Det finns en mängd varianter på den bild som togs fram av Världshälsoorganisationen, WHO, eller mer korrekt av Göran Dahlgren och Margaret Whitehead över hälsans bestämningsfaktorer. Ni har nog någon gång sett denna "regnbågsbild" där man vill betona samspelet mellan levnadsvanor och sociala normer, nätverk, levnads- och arbetsvillkor, vilket i sin tur står i förhållande till ett bredare socioekonomiskt och kulturellt samhällsklimat. För att vara riktigt säker på att ingen missar vilken bild jag pratar om har jag den här, och den kan om ledamöterna är intresserade fås senare av mig. Herr talman! Folkhälsoarbetet kan delas in i primär, sekundär och tertiär prevention. Primär prevention brukar kallas för hälsofrämjande arbete och sker innan man blir sjuk. Hälsofrämjande insatser beskrivs som den process vilken ger människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den. Ett sätt att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa är att skapa hälsofrämjande miljöer. Hälsofrämjande miljöer syftar till att stärka människors makt i vardagen och självförtroende samt till att minska riskfaktorer både i den psykosociala och i den fysiska miljön. Det kan handla om att bryta individers isolering samt att ge alla tillgång till hjälpande strukturer vid krissituationer. Sekundär prevention, också kallad sjukdomsförebyggande arbete, handlar om att i ett tidigt stadium upptäcka sjukdomar samt motverka så kallade riskfaktorer. Tertiär prevention är detsamma som behandling och rehabilitering. Alla vi som är intresserade av folkhälsa vill att det som ska göras ska ske så tidigt som möjligt i kedjan, det vill säga att vi ska satsa på primär prevention. Om vi gör det kan samma insats vara både sjukdomsförebyggande och behandlande. Exempelvis kan behandling av alkoholberoende även vara förebyggande av hjärt- och kärlsjukdom och olika former av cancer. På samma sätt kan exempelvis fysisk aktivitet och goda matvanor vara hälsofrämjande för alla genom att det stärker vitalitet, muskelstyrka, immunförsvar och höjer energinivån; sjukdomsförebyggande genom att fysiska aktiviteter och frukt- och grönsakskonsumtionen gör att risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar minskar; behandlande av exempelvis fetma och högt blodtryck och rehabiliterande efter till exempel en operation. I den rapport som Marmot gjort och som finns sammanfattad på ett bra sätt av Folkhälsoinstitutet understryks betydelsen av att stärka det sjukdomsförebyggande arbetets roll och påverkan. Enbart fokus på grupper med mest ohälsa och sjuklighet är dock inte tillräckligt för att minska hälsoskillnader, utan allmänna insatser behövs med fokuserad kraft på grupper med större behov, allt enligt Marmot 2010. Samhälleliga förutsättningar för en jämlik hälsa är, menar WHO 2008, att underlätta för människor att klara av sin vardag. Vidare gäller att noga undersöka om samhällets system på osakliga grunder gynnar eller missgynnar vissa grupper genom hur pengar och resurser fördelas men också genom vilka som ges inflytande över samhällets organisationer och deras verksamhet. Teorier om förklaringar av hälsans ojämlika fördelning brukar delas upp i bland annat livsloppsanalys, skillnader i beteende och skillnader i materiella tillgångar och övriga resurser. Livsloppsanalyser pekar på att skillnader i hälsa vid barnaåren och under uppväxten tenderar att öka under livets gång. Skillnader i beteende handlar om att personer med kort utbildning i högre grad uppvisar riskbeteenden, samtidigt som stödjande faktorer i form av exempelvis socialt stöd hemma och på arbetet är mindre vanligt förekommande än bland personer med lång utbildning. Det gör att exempelvis samma nivå av riskabel alkoholkonsumtion generellt ger större påverkan bland personer med kort utbildning än bland personer med lång utbildning. Skillnader i materiella tillgångar och övriga resurser visar sig på olika sätt. Det är bland annat vanligare att personer med kort utbildning upplever psykosocial stress relaterat till ekonomiska bekymmer än att personer med lång utbildning gör det. Personer med kort utbildning har oftare arbeten med lågt inflytande och stora krav på arbetsplatser med fler fysiska hälsorisker än personer på exempelvis kontor. Slutligen har personer med kort utbildning i högre grad sjukdomar och riskerar dessutom i högre grad att bli av med sitt arbete vid sjukdom än personer med lång utbildning. Herr talman! Folkhälsopolitiken handlar om att spegla nivåer av hälsa i befolkningen men också skillnader mellan grupper. Kvinnor och män har varit en traditionell uppdelning av befolkningen men också ålder och socioekonomisk position, definierat utifrån utbildningens längd, typ av arbete eller ekonomi. Jag skulle vilja att vi vände vårt fokus till förmån för ett mer hälsofrämjande synsätt inom folkhälsopolitiken. Detta i stället för att satsa mer och mer på att reparera de problem som är relaterade till förutsättningarna att leva ett gott liv. Jag vill vara tydlig och säga att det jag för fram inte är ett förslag att reducera den vård som behövs, det vill säga att lindra, bota och behandla. Låt oss därför fundera över hälsa kontra ohälsa. Det främjande sättet att se på hälsa innebär att man fokuserar på hälsan i stället för på ohälsan. Jag ser här skolan som en naturlig arena för fysisk, mental och social utveckling för eleven och dess välbefinnande. Med hjälp av skolans mångfasetterade ämnesutbud och pedagogiska expertis finns det möjligheter för eleverna att finna sina talanger. Det främjande arbetssättet har på det sättet sin naturliga plats i skolan. Man kan se det som en trebent pall där alla benen behövs för att skapa balans i livet som bygger på fysisk, mental och social kompetens. Herr talman! Jag har ett förslag till socialminister Göran Hägglund, folkhälsoansvarig för insatser som ger människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den. Jag vill börja med att läsa direkt från regeringens hemsida där den nya folkhälsopolitiken beskrivs enligt följande: "Regeringens förnyade folkhälsopolitik riktar in arbetet med folkhälsan på ett nytt sätt. Nytt är att regeringen uppmärksammar människors utanförskap som ett hot mot folkhälsan. Regeringen vill också uppmuntra individens goda hälsoutveckling genom att ge stöd för kloka egna hälsoval, utveckla hälsofrämjande metoder utifrån en vetenskaplig grund och stödja ett gemensamt ansvarstagande för folkhälsoarbetet mellan flera olika typer av samhällsaktörer." Jag citerar åter den mening som jag finner mest intressant kopplat till mitt förslag: "uppmuntra individens goda hälsoutveckling genom att ge stöd för kloka egna hälsoval". Mitt förslag är därför att regeringen skyndsamt med hjälp av utskottet presenterar ett förslag där ytterligare en trebokstavskombination görs tillgänglig för det svenska folket, nämligen RAT. RAT står för riktat aktivitetshöjande träning-avdrag, i paritet med ROT och RUT, och bygger på att de medborgare som i dag befinner sig i de grupper som är bäst i behov av stöd, de marginaliserade och socialt exkluderade i samhället, återinträder på både arbetsmarknaden och det hälsosamma livets väg. RAT bör därför byggas på en möjlighet för dessa medborgare att göra ett skattefinansierat - genom skatteavdrag på 50 procent via deklarationen - avdrag för kostnader i form av inhyrning av personlig träningscoach, inköp av träningsutrustning som skor, kläder med mera för att på detta sätt skapa bästa möjliga förutsättningar för dem. RAT-avdrag ska dock inte finnas tillgängligt för medborgare med årsinkomster över 300 000. Denna riktade insats skapar då en potential för alla idrottsklubbar att certifiera sina coacher, eller rättare sagt tränare, till att kunna inta en förnyad position på arbetsmarknaden motsvarande tiotusentals nya arbetstillfällen, samtidigt som regeringen garanterar näringslivet en tillgång till goda sunda samhällsmedborgare som inte längre belastar ersättningssystemen utan bidrar med skatteintäkter till att ytterligare (sned)fördela resurserna i hela befolkningen.

Herr talman! Folkhälsa handlar inte främst om sjukvård utan startar långt tidigare. Nästan alla politikområden berörs, från demokrati- och miljöfrågor till sjukvård och sexuella rättigheter. Det handlar helt enkelt om det goda livet. Och en politik för folkhälsa är också en politik för livskvalitet. Regeringspartierna har i det här betänkandet och även i det tidigare nämnda betänkandet som handlar om den nya folkhälsopolitiken valt bort att se vikten av samhälleliga förhållanden för folkhälsa och vikten av att ojämlikhet i hälsa måste motverkas, vilket är allvarligt. I stället riktas fokus mot individen och att det är individens eget fel om hälsan utvecklas negativt. Resonemangen utgår från människans behov av integritet och valfrihet och bygger på sambandet mellan hälsans villkor och individens förutsättningar. Regeringspartierna skriver till och med: "Folkhälsoarbetet bör ha människans behov av integritet och valfrihet som grund." Det resonemanget bygger inte på folkhälsovetenskaplig forskning, och genom att se det så riskerar folkhälsopolitikens fokus att ruckas. Det är ingen motsättning att ta politiskt ansvar och att ge människor goda valmöjligheter. Om samhället bygger säkra cykelbanor är det fler som kommer att cykla mellan skolan och hemmet än om det inte finns några säkra cykelbanor. Människor kan inte själva bygga cykelbanorna, så det behövs både ett politiskt ansvar och möjligheter för människor att göra goda val. Folkhälsopolitiken får inte degraderas till enbart den enskildes ansvar. Folkhälsofrågorna handlar egentligen om den sociala dimensionen i en långsiktigt hållbar utveckling. Folkhälsoinstitutet kom, som även tidigare nämnts här, med en folkhälsorapport 2010. Den heter mycket lägligt Framtidens folkhälsa - allas ansvar , och det är en angelägenhet för alla, från riksdag och regering till den enskilda medborgaren. I rapporten framkommer också att hälsofrämjande livsmiljöer och levnadsvanor i flera avseenden inte har lett till några förbättringar under perioden 2004-2009. I Västra Götaland har man gjort en intressant rapport om vad ojämlikhet i hälsa kostar på ett år. Man har alltså räknat ut kostnaden för ojämlikhet i hälsa i Västra Götaland genom att titta på år 2007. Där kunde man konstatera att det fanns 1 600 förtida dödsfall, drygt 27 000 förlorade levnadsår och ett produktionsbortfall motsvarande 2,2 miljarder samt en förlust i hälsa motsvarande 13,9 miljarder. Den beräkning de gjort liknar många andra internationella studier. Det är alltså betydande belopp. Det här är ofta åtgärdbara faktorer. Men för att komma åt vad som strategiskt behöver göras måste man arbeta systematiskt. Därför behövs en folkhälsokommission, något som vi har föreslagit i motioner och som det finns en gemensam reservation om från S, V och MP. Det var också något som WHO uppmanade till när de antog resolutionen Closing the gap in a generation utifrån den rapport som Marmotkommissionen lämnat om sociala bestämningsfaktorer för hälsa. Det arbete som regeringspartierna hänvisar till i betänkandet bidde en tummetott. Regeringen fattade beslut, det är riktigt, om att man skulle göra en översyn i Marmotkommissionens anda även i Sverige. Men först i november kom jobbet i gång, flera månader efter att regeringen hade fattat beslut, därför att Socialdepartementet och myndigheten inte var överens om hur det skulle göras. Då hade man fyra månader på sig att göra det klart. Inget helhetsperspektiv fick tas enligt regeringens direktiv. Bara den nationella nivån skulle belysas. Men allt det här hänger ju samman. Om man inte tittar på helheten blir det knappast ett strategiskt arbetsfokus. Det är viktigt att tydliggöra de olika aktörernas ansvar. Det behövs en lagstiftning också när det gäller kommunerna. I budgettider är det väldigt lätt, när det är ont om pengar, att ta bort sådant som inte är en absolut nödvändighet enligt lagstiftning, och tyvärr är det många kommuner som inte ser det som någon skyldighet att jobba aktivt med folkhälsofrågor, även om det är väldigt lönsamt på lång sikt för kommunerna. En annan fråga som Miljöpartiet har lyft fram ett antal gånger när det gäller folkhälsofrågorna är att det finns en stor miss i målområdenas struktur. Läkemedelsberoende är ett beroende som också hör hemma under målområde 11. Det finns inte med där. Där finns andra beroendeformer men inte läkemedelsberoende, och det är minst lika viktigt som de andra formerna av beroende, för det är samma mekanismer som aktiveras vid läkemedelsberoende som vid alkoholmissbruk, dopning eller andra missbruk. En god och jämlik hälsa är ett övergripande mål för Miljöpartiet de gröna som en del av visionen om det långsiktigt hållbara samhället. Men för att åstadkomma en god och jämlik hälsa krävs investeringar i både människor och miljö. Och vi måste skapa förutsättningar i samhället för att människor ska kunna göra goda val, inte lägga allt ansvar i individens knä och låtsas att politiken inte påverkar. En hälsosam miljö, en meningsfull tillvaro med aktivt deltagande i samhället samt ekonomisk trygghet är grundläggande delar för en god och jämlik hälsa hos hela befolkningen. En god och jämlik hälsa är också en frihetsreform som ger förutsättningar för livskvalitet. Folkhälsa har en tydlig koppling till både miljöfrågor och fördelningspolitik. Begreppet hälsa utgår från den enskilda individen och handlar om ett samspel mellan människan själv och det omgivande samhället. Begreppet folkhälsa är ett uttryck för befolkningens samlade hälsa och beskriver hur hälsan fördelas mellan olika grupper och den totala nivån på befolkningens hälsoläge. Glöm inte det! Arbetet för en bättre miljö och folkhälsoarbetet måste gå hand i hand. En rad miljöfaktorer påverkar människors hälsa i hög grad. Tidigare i dag beslutade kammaren om miljö- och jordbruksutskottets kemikaliebetänkande. Däri finns många frågor som har absolut beröring på människors hälsa, till exempel luftföroreningar i form av små partiklar som är en kraftigt underskattad hälsorisk. Dit kan knytas 6 000-8 000 dödsfall årligen, framför allt i hjärt- och lungsjukdomar. Och trafiken orsakar i dag fler dödsfall genom sina miljöeffekter än på grund av olyckor. Buller är ett annat underskattat hälsoproblem. Det finns belägg för att en höjd bullernivå medverkar till en ökad frekvens av hjärtinfarkter. Kemikalier påverkar hormonomsättningen, men de leder också till en rad sjukdomar, exempelvis allergier. I ett globalt perspektiv är miljöfaktorer ett ännu större hälsohot, bland annat genom att riskabla verksamheter dumpas i fattiga länder där hälsovård och förebyggande verksamheter saknas. Klimatförändringarna bidrar redan i dag till ett ökat antal dödsfall genom infektionssjukdomar som sprids till nya områden och genom diarrésjukdomar orsakade av brist på rent vatten. En god folkhälsa och en bra miljö är alltså båda viktiga kriterier för en hållbar utveckling. Förebyggande arbete måste prioriteras och ges större tyngd både i politiken och i den offentliga ekonomin. Dagens kortsiktiga ekonomiska tänkande ger inte tillräckliga förutsättningar för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Det finns flera olika beräkningsmodeller för samhällets kostnader för ohälsa, förutom det jobb som jag nämnde att Västra Götaland har gjort tillsammans med Folkhälsoinstitutet. Enligt socioekonomiska beräkningar av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog kostar en långtidssjuk person närmare 350 000 kronor årligen och en person med psykiatrisk diagnos ca 400 000 kronor. Alkoholism och drogmissbruk kostar samhället det tredubbla. Men man kan också se att människor i rika länder inte längre ges verkliga hälsofördelar och ökad livslängd av ekonomisk tillväxt. Samtidigt sätter den globala uppvärmningens problem och miljön gränser för ökad konsumtion. Därför måste vi fundera över hur vi kan använda våra gemensamma resurser i ekonomin så klokt att de bidrar till hållbar utveckling och jämlik hälsa. Om en ständig tillväxt prioriteras utan att ta hänsyn till miljö och sociala aspekter skadas livsförutsättningarna och därigenom vår hälsa. Vi måste också se hur politiken påverkar. Se bara vad som har hänt i sjukförsäkringen när ekonomisk och social trygghet inte längre prioriteras av regeringen. Trots att den fortfarande är ett mål inom folkhälsopolitiken tycks den vara helt bortglömd. Självklart står jag bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 3. Genom att tydliggöra vilka faktorer som främjar hälsa och hållbar utveckling blir det synligt att de kan åtgärdas med hjälp av politik. Folkhälsoarbetet löper genom alla politikområden. Essensen av folkhälsa är att se de samhälleliga strukturerna och sammanhangen som skapar förutsättningar för hälsa respektive ohälsa. Det är att se konsekvenser av politiska förslag i ett brett folkhälsopolitiskt perspektiv.

Herr talman! Totalt sett är hälsan i Sverige god. Vi har en lång medellivslängd, och många hälsoproblem har minskat över tid. Men det finns också stora brister i den svenska folkhälsopolitiken. Folkhälsopolitikens övergripande mål är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Här finns mycket att göra. Gunvor G Ericson tog upp frågan om en kommission, och jag kommer att lyfta upp den frågan också. Statens folkhälsoinstitut konstaterar återigen i Folkhälsopolitisk rapport 2010 att hälsan är ojämlik och att förutsättningarna för en jämlik hälsa har försämrats under de senaste åren. I Folkhälsoinstitutets rapport står att läsa: "Personer med låg utbildning eller låg inkomst har kortare medellivslängd och uppger sämre hälsa än den övriga befolkningen. Kvinnors självrapporterade hälsa är generellt sämre än mäns, medan män har kortare medellivslängd än kvinnor. Personer med funktionsnedsättning, utländsk bakgrund eller hbt-identitet rapporterar också en sämre hälsa än den övriga befolkningen. Hos dem som har sämst hälsa bidrar många olika faktorer till ohälsan. En sammanställning av olika svenska studier visar att risken för dödlighet bland barn och unga är 30 % högre i socioekonomiskt svaga grupper jämfört med socioekonomiskt starka grupper. Dessutom är risken för skador 40 % högre och risken för depression och ångest 100 % högre. Detta visar att det övergripande målet för folkhälsan inte är uppnått och att det behövs ett fortsatt aktivt arbete för att skapa samhälleliga förutsättningar för god hälsa på lika villkor för hela befolkningen." Det var alltså ett citat direkt ur Folkhälsopolitisk rapport 2010 . Det strategiska området Goda livsvillkor är grundläggande för hälsa, och rapporten visar tyvärr också att de allra viktigaste folkhälsofrågorna inte diskuteras i dag. De mest avgörande frågorna handlar om människors livsvillkor, det vill säga väldigt mycket handlar om arbetsmarknad, utbildning och socialförsäkringar. De frågorna hanterar inte det här utskottet. Inom det här området går avgörande frågor åt helt fel håll. Allt fler barn växer upp med ekonomiskt knappa resurser. Särskilt hårt drabbade är barn till ensamstående. Bland unga vuxna har arbetslösheten ökat snabbt under de senaste åren. Personer med funktionsnedsättningar har fått ännu svårare att få arbete. Redan sjuka har fått ännu sämre ekonomiska förutsättningar de senaste åren. Ändå fokuserar den borgerliga folkhälsopolitiken i dag inte på dessa frågor. Huvudfokus ligger i stället på livsstilsfrågor eller de enskilda individernas möjligheter att ta ansvar för sin egen hälsa, som det numera ofta uttrycks. Det är ett sätt att lägga huvudansvaret för hälsans utveckling på den enskilda individen, trots att vi vet att det framför allt är politiska beslut som styr människors livsvillkor och livsmiljöer. Världshälsoorganisationen ställde sig i maj 2009 bakom rapporten Closing the Gap in a Generation - att utjämna hälsoskillnaderna på en generation. Rapporten visar tydligt att hälsan till väldigt stor del beror på sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Man pekar särskilt på behovet av jämnare inkomstfördelning, generella välfärdssystem och satsningar på barns villkor. Flera länder har tillsatt egna folkhälsokommissioner efter det, för att få en genomgripande diskussion med konkreta förslag om hur just de ska arbeta vidare med att minska den växande klyftan vad gäller hälsa. Så dock inte Sverige. Jag började mitt anförande med att hela samhället måste engageras för att få en jämlik hälsa. Det räcker inte att lämna över frågan till Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet. För att kunna ta ett helhetsgrepp på hälsans utveckling och vilka åtgärder som behövs måste Sverige, precis som till exempel England och Danmark, tillsätta en folkhälsokommission. Det ska vara en kommission som samlar politiker, forskare och experter inom alla de områden som påverkar hälsans utveckling. Förslag på åtgärder inom alla politikområden behövs. Arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringssystem, hälso- och sjukvårdens utformning, samhällsbyggnadsfrågor och givetvis också arbetet med att förbättra människors levnadsvanor är alla viktiga delar i att nå målet om en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Ja, herr talman, det var det om detta. Nu går jag över till en annan fråga som jag också vill lyfta upp. Det gäller insatser för att stoppa spridningen av hiv/aids. Det är ett område där vi också måste förändra och utveckla arbetet. Smittspridningen i Sverige ökar, och det är knappast möjligt att slå fast en enskild orsak till det. Det vi kan konstatera är att det arbete som bedrivs i dag inte räcker. När hiv dök upp på 80-talet satsades massivt på information, och spridningen av smittan minskade också. De mest utsatta grupperna var män som har sex med män och intravenösa missbrukare. Det är fortfarande de grupper som löper störst risk att smittas i Sverige, medan personer som smittas vid heterosexuella kontakter oftast smittas utomlands. Möjliga orsaker till den ökade smittspridningen är att informationen om riskerna vid oskyddat sex har minskat och att unga i dag därför har ett större riskbeteende. Vi reser mer över världen och har oskyddat sex även utomlands, och vi har ett regelsystem som bidrar till att människor väljer att inte testa sig. I internationella sammanhang har Sverige varit pådrivande i att insatser mot hiv/aids ska ske på frivillig väg. I internationella överenskommelser anges att vi ska erbjuda frivillig testning, vård och behandling. Sverige har varit drivande i internationella sammanhang, men vi har också fått kritik för hur vår egen lagstiftning ser ut. Vår lagstiftning avviker från andra länders. Vår smittskyddslag är repressiv, och i stället för att satsa mer på information, frivilliga insatser och att göra det enklare att testa sig fokuserar Sverige på plikt och skyldigheter. Den som misstänker att han eller hon kan ha smittats är skyldig att testa sig, och om personen visar sig ha fått smittan infaller en informationsplikt. Speciella föreskrifter för läkare för smittad person ingår också. Allt detta bidrar till att stigmatisera smittade personer. Ansvaret att minska spridningen ligger på detta sätt ensidigt på dem som fått infektionen, trots att de som mest riskerar att smitta någon annan är de som är nysmittade och alltså inte vet om att de är smittade. Mer effektivt för att stoppa smittspridningen vore därför att satsa ytterligare på information om säker sex och att göra båda parter ansvariga för den gemensamma sexakten, att satsa på ökad kunskap om hiv och aids bland smittade och samhället i stort, att utöka stödet till frivilligorganisationer som arbetar med hiv och aids samt att utveckla metoder för att nå riskgrupper. Personer som medvetet sprider smitta måste självfallet falla under strafflagstiftning som andra personer som avsiktligt skadar någon annan. Dessa personer ska inte heller få hindra att vi kan ha en effektiv politik för att bekämpa smittspridningen. Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till reservation nr 3 och reservation nr 5.

Herr talman! Hållbar utveckling och folkhälsa hänger ihop. Ekologiska, ekonomiska och sociala faktorer är beroende av varandra. Ekonomisk tillväxt och utveckling ger ökade resurser och sysselsättning, vilket gynnar social utveckling. Omvänt främjar den sociala välfärden den ekonomiska utvecklingen. Vår folkhälsopolitik är således en viktig grundsten för det fortsatta arbetet för hållbar utveckling i Sverige, men också i ett EU-perspektiv och egentligen större än så. Centerpartiet vill att vi ska gå på offensiven för ett uthålligt samhälle. Folkhälsoinstitutets folkhälsopolitiska rapport 2010 visar att hälsan i Sverige mätt i livslängd fortsätter att förbättras och att många hälsoproblem har minskat över tid. Det är bra. Det finns dock fortsatt tydliga skillnader i hälsa mellan olika grupper. Personer med låg utbildning eller låg inkomst har kortare medellivslängd och sämre hälsa. Det finns också skillnader beroende på kön, utländsk bakgrund, funktionsnedsättning, hbt-identitet och så vidare. Förutsättningarna för en god hälsa påverkas av livsvillkoren, omgivande livsmiljöer och individens egna val och levnadsvanor. Jobb och utbildning, att kunna försörja sig och att ha makten över sitt liv är särskilt viktigt. Med den helhetssyn på människan som jag och mitt parti propagerar för krävs det insatser på alla områden och alla nivåer. Det gäller inte minst att skapa förutsättningar för att man ska kunna ta ett egenansvar för sin hälsa. Centerpartiet och övriga alliansparter vill se åtgärder för en jämlik vård. Vi vill stärka det hälsofrämjande arbetet och särskilt ge människor ökad kunskap och möjligheter att själva förebygga sjukdomar och leva ett gott liv. Inom vården är patientens egen delaktighet viktig. IT-baserade verktyg i form av en elektronisk hälsodagbok kan till exempel bli ett instrument. Primärvården behöver utvecklas och ersättningssystem inriktas för att främja en evidensbaserad hälsovård. Ett särskilt orostecken är den psykiska ohälsan hos våra ungdomar. Här krävs ytterligare insatser. Elevhälsan behöver förstärkas. För allt detta pågår eller planeras insatser. Det gäller att följa detta noga. Det kommer sannolikt att behövas mer. Hälsofrämjande insatser står således högt på vår dagordning. Det finns många hot mot folkhälsan att ta tag i, som alkohol och andra droger, hur vi rör oss och vad vi stoppar i oss. Hur vi kan bestämma över vår tillvaro och om vi har makt över våra liv spelar stor roll för hur vi mår. Folkhälsoperspektivet måste, som jag sade, genomsyra hela samhället för att ge resultat. Hur cykelbanorna dras, hur skolan arbetar för att motverka mobbning och hur maten till våra äldre smakar och serveras - allt har betydelse för folkhälsan. Den svenska folkhälsopolitiken utgår från elva målområden som fokuserar på de faktorer i samhället som påverkar folkhälsan, det vill säga livsvillkor, miljöer, produkter och levnadsvanor. Centerpartiet har länge arbetat för ett tolfte målområde, nämligen att främja psykisk hälsa, men där har vi ännu inte nått särskilt stor framgång. Alliansregeringen har förnyat folkhälsopolitiken genom att utgå från en helhetssyn på människan. Det finns många konkreta exempel på åtgärder, såsom satsningar på föräldrastöd och minskat tobaksbruk, alkohol- och narkotikapolitiska beslut och den ANDT-strategi som har antagits här och som just nu konkretiseras av Socialdepartementet. Åtgärder för främjande av bra kostvanor och för att minska antalet självmord är några exempel. Det finns fler bra folkhälsopolitiska förslag från Folkhälsoinstitutet vars rapport nu bereds av regeringen. Folkhälsoinstitutet föreslår bland annat en nationell samordningsgrupp för folkhälsa. Centerpartiet anser att det är ett mycket bra förslag. I vår värld kan det bli en form av nationell folkhälsokommission. Namnet är mindre intressant. Det viktiga är att vi får ett driv i frågorna och att vi får alla berörda - departement, kommuner, landsting och intresseorganisationer - att känna delaktighet. Forskningen måste också finnas med. Frågorna bereds. Därför yrkar jag avslag på motionerna i denna del. Herr talman! Ytterligare insatser mot hiv/aids och synpunkter på den så kallade informationsplikten i smittskyddslagen tas upp. Det är viktiga frågor. Även här görs en hel del för att förebygga hiv/aids. Det är viktigt. Majoriteten är inte beredd att förorda en ändring av informationsplikten. Däremot har vi påpekat att det nu har gått ett antal år sedan smittskyddslagen trädde i kraft. Utskottsmajoriteten utgår ifrån att regeringen noga följer utvecklingen och lagens tillämpning. Jag noterar att Socialdemokraterna inte förordar en ändring av informationsplikten. I debatterna i valrörelsen kunde det låta så. Flera viktiga områden tas upp i betänkandet. Självmordspreventionen är mycket angelägen. Det har gjorts en hel del. En självmordspreventionsutredning behandlas. Karolinska Institutet och NASP studerar det australiska självmordsprogrammet MHFA. Det behövs mer kunskap. Bemötandefrågorna är viktiga. Spelberoende är också ett område där det pågår arbete. Antibiotika är ett annat område. Spridningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett synnerligen allvarligt hälsohot i Sverige och globalt. Myndigheterna jobbar offensivt. Regeringen aviserar en ny strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade sjukdomar. Ytterligare ett område är ungas hälsa. Barn och ungdomar är med rätta prioriterade inom psykiatrin och folkhälsan. Här redovisas ett arbete med till exempel Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa, UPP-centrum, och regeringens satsning på en ungdomsmottagning på Internet. Det krävs mycket mer. Föräldrastödet behöver utvecklas. Familjecentraler växer upp i många kommuner. Det är mycket bra. Elevhälsan behöver förstärkas. Prevention, ett förebyggande och ett tidigt ingripande är åtgärder som är nödvändiga. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottsbetänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag noterar att Centerpartiet har plockat upp det rödgröna förslaget om hälsokonton, även om Kenneth Johansson kallar det dagbok för hälsa. Det var precis det som vi drev i valrörelsen, att man ska ha möjlighet att på Internet ha ett konto där man noterar sina hälsouppgifter och där man kan samla alla uppgifter. Det är därför glädjande att höra att ni har tagit till er detta förslag. Jag har frågor kring det faktum att regeringen har slagit samman folkhälsoministerposten med sjukvårdsministerposten. Tycker Centerpartiet att denna sammanslagning är bra? Jag har inte heller noterat att Kenneth Johansson i sitt anförande nämnde någonting om det övergripande målet för folkhälsopolitiken. Hur ser Centerpartiet på det övergripande målet för folkhälsan? Vad har Centerpartiet för syn på det? Jag undrar också om Centerpartiet är nöjt med resultatet av det nationella uppdraget med anledning av Marmotkommissionen. Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag utifrån de få men ändå några rekommendationer som kom fram. Det fanns tidigare ett samordnande råd. Men det lade regeringen ned i början av förra mandatperioden. Är tanken att man ska införa samma sak igen när Folkhälsoinstitutet föreslår det? Jag tror att det är bra. Men man föreslår också en utredning för att genomföra och utvärdera ett antal pilotprojekt. Tycker Centerpartiet att det förslaget också är bra?

Herr talman! När det gäller att använda IT-baserade verktyg som jag kallar för elektronisk hälsodagbok vill jag nog inte säga att Miljöpartiet på något vis var föregångare där. Det var något som vi sedan lång tid hade med i våra diskussioner. Men jag tycker att det är rätt ointressant. Det viktigaste är att vi ser att det finns en möjlighet för människor att ta ett eget ansvar för sin egen hälsa och att vi från samhället ger förutsättningar för att de ska kunna göra det. Det tycker jag är centralt. Vi har tagit med det i utredningsdirektiven för patientlagstiftningen. Det är nu på gång att tas fram förslag i den delen. När det gäller hur regeringen organiserar sig vill jag börja med att säga att det är nödvändigt för folkhälsopolitiken att det är hela regeringens fråga. Det är nödvändigt. Jag tror att vi alla här har sagt att det krävs en helhetssyn som måste genomsyra all verksamhet. Det är utgångspunkten. Här finns det behov av att från hela regeringen ännu mer fokusera på folkhälsoarbetet. Det berör alla. När det sedan handlar om hur man fördelar ansvaret mellan ministrar var detta ett tydligt försök för att det hälsofrämjande arbetet inom sjukvården skulle få en tydligare skjuts och ett tydligare incitament för att bli mer förebyggande. Om vi tittar på hur traditionell hälso- och sjukvård jobbar i dag är det väldigt lite förebyggande arbete. Detta är ett försök att ta ett steg och fokusera på den del som sjukvården kan påverka hälsan, vilket är ca 20 procent.

Herr talman! Det är bra att Centerpartiet ändå markerar att det är ett ansvar för alla politikområden. Men det är väldigt sällan man ser det som ett uttryck i till exempel budgetpropositionen och i andra övergripande dokument och att det också beskrivs utifrån detta perspektiv inom de andra politikområdena och inte bara inom socialpolitiken. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det är olyckligt att man enbart fokuserar på målområde sex som är ett målområde av elva. Det är naturligtvis viktigt att man jobbar med hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Men vi har haft ordet hälso i lagen ända sedan 1982 när man ändrade sjukvårdslagen till en hälso- och sjukvårdslag. Naturligtvis behöver man jobba mycket mer för att hälso- och sjukvården verkligen ska bli hälsofrämjande. Det vet inte minst jag som har jobbat inom vården tidigare som sjuksköterska. Men för den skull kan man inte heller glömma ansvaret i plan- och bygglagstiftningen, ansvaret i trafikmiljön, ansvaret för kemikaliepolitiken etcetera. Jag ställde också en fråga om Centerpartiet är nöjt med resultatet av det nationella uppdraget till Folkhälsoinstitutet med anledning av Marmotkommissionens rapport. Jag uppfattade inte att jag fick något svar på det. Jag fick inte heller något svar på vilket övergripande mål som Centerpartiet har för folkhälsopolitiken.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är allas ansvar. Det är förutsättningen för att vi ska nå framgång. Det gäller inte bara nationellt, utan det gäller i hög grad internationellt. Jag har precis kommit hem från ett möte som vi hade i Budapest med hälsoutskottsordföranden. Det är mycket trista redovisningar som görs från många länder. Där framstår Sverige och ett antal andra länder som föregångare. Men det är i högsta grad ett globalt arbete som också behöver göras. Jag tror också att det handlar om kommuner och landsting. Ska det bli verkstad måste det också handla om de olika nivåerna där man gör den konkreta insatsen. Jag tror för min del mycket på den ideella sektorn, på olika organisationer och rörelser som måste få möjlighet att göra sin insats. Det är riktigt att det har hänt väldigt lite sedan 1982. Så är det. Därför är det bra att det nu börjar bli lite snurr. Det har gått en lång tid sedan 1982. Det är en klar brist. Vi kan delvis vara lika goda kålsupare Gunvor G Ericson och jag och även andra eftersom vi inte har lyckats lyfta fram dessa frågor tillräckligt. Men det händer mycket nu. En sådan sak handlar om det nationella uppdrag som Centerpartiet i hög grad var med och drev fram att det blev av, och detta arbete bereds nu. Jag tycker att Folkhälsoinstitutet har gjort ett jobb som tillsammans med Marmotkommissionen 2 kommer att ge ytterligare underlag så att vi tar ytterligare steg i den riktning som jag tror att vi är överens om att vi ska vandra.

Herr talman! Det är intressant att lyssna på dig, Kenneth Johansson. Det finns i alla fall en ambition att jobba med folkhälsoarbetet och skapa en sund och bra värld att leva i. Frågan om informationsplikten är inte alldeles enkel. Vi vill följa den ytterligare ett tag innan vi bestämmer om vi ska slopa informationsplikten eller behålla den. Men än så länge tycker vi att den ska vara kvar. Den 12 november 2008 arrangerade Centerpartiet ett seminarium i riksdagen om osund ojämlikhet i hälsan. Det finns även en motion av Annika Qarlsson och Helena Lindahl om en nationell hälsokommitté med inriktning på hälsans sociala bestämningsfaktorer. Du var i ditt anförande lite grann inne på att det är viktigt med en nationell hälsokommitté. Det skrevs även en fråga till Maria Larsson om att inrätta en nationell kommission för rättvisa i liv och hälsa. Man kan lyssna till en del här och få för sig att mycket är bra i samhället, och det är faktiskt så. Men allt är inte bra, och man konstaterar också i denna motion att vårt land har en bit kvar till detta mål. Det intressantaste är när man kan få se en nationell hälsokommitté från regeringen. Jag vill nämna lite grann om fysisk aktivitet eftersom det är viktigt. Jag mötte Nisse Simonson från Jämtland på flyget när jag var på väg hit i går. Jag frågade honom vad som är det viktigaste i framtidens folkhälsa. Han svarade utan att blinka att det är motion, kost och sömn.

Herr talman! I den senare delen kan jag bara hålla med. Det är grundkunskaper, men vi är för dåliga på att ta till oss dem. Inte minst tror jag att det gäller att börja tidigt och få våra barn och ungdomar att ha ett mönster i sitt leverne som svarar upp mot det. Det tror jag är det viktigaste steget. Det är dessutom alldeles rätt, och jag är glad att Gunnar Sandberg har observerat det, att vi i Centerpartiet bjöd hit sir Michael Marmot. Vi hade en konferens som bland annat ledde till att vi fick stöd från övriga allianspartier för att låta Folkhälsoinstitutet göra ett jobb. Det arbetet pågår fortfarande. Barbro Westerholm finns med i ytterligare ett jobb som Marmot leder i ett Europaperspektiv. Sammantaget svarar detta upp mot de gemensamma ambitioner som vi har. Syftet är att det ska leda till resultat. Låt oss hjälpas åt att driva på i den riktningen. Jag är också tacksam för att få ett klarläggande när det gäller informationsplikten. Det är lite störande i debatter, speciellt i valrörelser, när man framställer sig som om man har en annan uppfattning än vad man har. Men nu vet vi att vi i alla fall tills vidare är överens om att informationsplikten ska vara kvar. Tack för att du sade att vi har bra ambitioner, Gunnar Sandberg! Det tar vi till oss. Vi ska också se till att det blir verkstad av dem.

Herr talman! Jag frågade naturligtvis Nisse Simonson hur vi ska göra för att få fler att motionera, hur vi ska göra för att få fler att äta bättre och hur vi ska få fler att sova längre. Det var ju de tre sakerna som han såg som ett hot mot framtidens folkhälsa. Han hade inget svar på det. Han sade att om man går 45 minuter varje dag minskar risken att drabbas av alzheimer med hela 60 procent. Det finns många sådana siffror och många utredningar om hur fysisk aktivitet påverkar kroppen så att vi mår bra. En av orsakerna till att många inte känner till allt bra som händer vid fysisk motion är kanske att det saknas förslag. Jag tycker att det saknas förslag. Det är inte alls enkelt att lägga ansvaret på individen och säga: Du ska gå si och så många kilometer, du ska röra dig si och så mycket och du ska sova bra. Jag har en kompis som bor i Åre. Åre besöks ju av många som kanske har de rätta förutsättningarna. De har en fin bil, ett fint hus, en fin fru och fina barn. Många av de här har ett gemensamt, och det är att de är överviktiga helt enkelt. De sliter väldigt ont av det. De gillar det inte alls. De vill göra någonting åt. De går säkert på gym, och de kan betala för personliga coacher. De kan gå matlagningskurser och betala för det. Men det är inte så lätt. En sak kunde naturligtvis vara att införa fler idrottstimmar och börja från grunden. Detta är någonting som man kan påverka. Jag tycker verkligen att man ska jobba aktivt med det. Hur ser du på att införa fler idrottstimmar, Kenneth Johansson?

Herr talman! Det är helt rätt, och flera av oss har sagt det, att man måste börja tidigt. Man måste börja från grunden med elevhälsan. Jag tycker att man ska använda skolan där alla barn och ungdomar finns. Jag ska inte gå in på antalet timmar i ämnet idrott, för det har jag inte kompetens till. Men det är helt klart att det går att göra mycket mer där. Jag tror också att föräldrar måste ha ökad insikt och att organisationer kan vara med och lägga en grund. Det handlar om allt från Ur och Skur när det gäller barnomsorg till andra pedagogiker så att man lär sig att leva i samklang med naturen, att vara ute i naturen, leka i naturen och röra sig på det sättet. Jag tror också att idrottsrörelsen, rätt utformad, är en väldigt viktig del i sammanhanget. Det är också viktigt att vi har en utbyggd primärvård som kan ge oss ett stöd. De som ofta är ute och springer, sportar och idrottar behöver kanske inte stödet i första hand, utan det är de som har en mage - vilket jag är ett exempel på - som är i lite mer behov av att motiveras. Där kan primärvården, med en signal om att man har behov av detta, ge ett bra resultat som är riktat mer till dem som har ett behov av detta. Det skulle jag gärna vilja se ingå i ett helhetsgrepp.

Herr talman! Det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Nya beräkningar visar att samhällets kostnader för den påverkbara ohälsan lågt räknat uppgår till 120 miljarder kronor per år. Det länder ju till eftertanke. Det samarbete som vi har med Sveriges Kommuner och Landsting är en viktig grund för att nå resultat i de här frågorna. Att jobba evidensbaserat även på det här området är också en viktig faktor för framtiden då det tyvärr alltför ofta har präglats av tro och förväntningar snarare än på att faktiskt ge resultat. Våra öppna jämförelser tillsammans med SKL är också ett bra verktyg i det här arbetet. Jag ser framför mig att det kommer att leda till betydligt bättre resultat i framtiden. Landstingen, regionerna och kommunerna måste jobba mer med folkhälsofrågorna. Det tror jag att alla är överens om. Jag tror också att det är där som resultaten kan göra bäst nytta. Jag kommer tillbaka till mitt tidigare arbete som ordförande i folkhälsorådet i Lerum. Där initierade vi något som vi kallade Livsrum. Det är några veckor varje år där man informerar invånarna om folkhälsofrågor och på ett positivt sätt berättar om saker man kan göra för att få ett bättre liv. Det är inte så mycket pekpinnar utan mer positivt och lättjefullt om vad det är som gör att man kan må bättre. De här dagarna har nu 22 000 besökare. Det är ett samarbete mellan föreningar, företag och andra organisationer. Det gör att alla känner sig delaktiga i det hela. Synen på om man är sjuk eller frisk har tagits upp i debatten. Jag tror att vi måste vända fokus till att titta på det friska. I våra redovisningar hemifrån kommunerna pratar man om friskdagar, det vill säga hur många friskdagar de anställda har och hur många av personalen som inte har någon sjukfrånvaro över huvud taget på ett år. Det handlar om att sätta fokus på det positiva i stället för på det negativa. I Sverige kan vi vara glada över att medellivslängden förbättrats under många år och att ett stort antal hälsoproblem har minskat över tid. Men det finns fortfarande stora skillnader, som har påpekats här. Det gäller framför allt de socioekonomiskt utsatta, till exempel personer med utländsk bakgrund, funktionsnedsättningar, hbt-tillhörighet och annat. Dessa personer är mer utsatta. Ohälsans kostnader kan inte bara räknas i pengar utan framför allt i lidande och minskad livslängd. Ska vi få ett positivt resultat av detta måste alla olika nivåer samverka. Folkhälsoinstitutet kommer med många intressanta idéer, förslag och tankar i sin rapport. Vi ser fram emot att få se vad regeringen kommer att ta till sig och vilka delar vi kan göra någonting åt. Under den senaste femårsperioden har vi nått framgångar på folkhälsoområdet i form av att färre röker dagligen och att totalkonsumtionen av alkohol har minskat. De nationella handlingsplanerna, de extra resurserna och personal till just de frågorna har gett resultat, och det är glädjande. Satsningen på samordning när det gäller det alkohol- och drogförebyggande arbetet är också sådant som kan ligga till grund för det här positiva resultatet. På andra områden ser vi att vi fortfarande har en hel del som kan bli bättre. Vi vet att för att våra ungdomar ska kunna få en bra start handlar det mycket om att ha fullständiga betyg när de går ut skolan. Vi hoppas att den nya skolreformen ska kunna ge det resultatet. Kommunerna har tillsammans med regionerna ett nyckelansvar för folkhälsoarbetet. Det är där vi måste se till att stimulera. Vi måste självklart underlätta för att kunna göra de rätta valen och samtidigt försvåra för de negativa valen. Att unga företrädesvis lågutbildade kvinnor fastnar i tobaksberoende, som vi vet kommer att ge dem år av ohälsa och en för tidig död, kan inte stoppas enbart genom upplysning utan det kommer också att krävas nya, skärpta lagar. Det ser jag fram emot. Som jag inledningsvis sade måste vi i folkhälsoarbetet jobba betydligt mer med vad som är evidensbaserat. Då gäller det att genom Metodbanken och andra verktyg se vad kommuner gör på ett bra sätt, och vilka kommuner det handlar om. Samtidigt som jag gärna bjuder in er till Lerum för att se vårt folkhälsoarbete och besöka Livsrumsdagarna i september vill jag också ta tillfället i akt och göra lite reklam för den folkhälsodag som hålls den 11 maj. Inbjudna är jag och Gunnar Sandberg. Svensk förening för folkhälsoarbete bjuder då in till en träff om de här frågorna. Friskis & Svettis, Fryshuset, IOGT-NTO, SKL och Timbro kommer att delta och tala om dessa frågor ur lite olika aspekter. Jag hoppas att många i riksdagen väljer att komma dit. Med detta vill jag yrka bifall till socialutskottets förslag.

Herr talman! Det var intressant att höra att Moderaterna lyfter fram evidensbaserad folkhälsopolitik. Är det då på vetenskaplig grund man vill göra den evidensbaseringen eller är det utifrån egna erfarenheter och utifrån kommunernas metodbank? Där finns en viss skillnad. Visst, man kan tycka att det är positivt att det anordnas enstaka dagar med fokus på livsstil, men om vi tittar på den vetenskapliga forskningen om folkhälsa har det mycket liten relevans för att påverka folkhälsan totalt sett. Det kan ha betydelse för enskilda individers hälsa ja, men inte för folkhälsan i stort. Jag undrar vilka politikområden Moderaterna menar att man ska ta tag i för att åstadkomma samhälleliga förutsättningar för god hälsa på lika villkor. Är resultatet av utförsäkringarna i sjukförsäkringen ett sätt att åstadkomma god hälsa på lika villkor? Och vad ska man göra på den nationella nivån? Det är jättebra att kommuner och landsting jobbar aktivt för folkhälsoinsatser, men de behöver ha tydliga direktiv. Henrik Ripa var inne på att försvåra för det som är dåligt för hälsan och göra det lättare att göra goda val. Jag delar den uppfattningen, men då måste man också se på sådana politikförslag som att vi till exempel ska ha många fler försäljningsställen för alkohol, vilket enligt den vetenskapliga forskningen är rent kontraproduktivt för folkhälsan. Hur stämmer det överens? Det har skett framgångar, sade Henrik Ripa. I den folkhälsopolitiska rapporten sägs att för exempelvis narkotika och dopning saknas säker statisk men att det finns tecken på att bruket ökar. Det är ett misslyckande.

Herr talman! Självklart vill vi att det verkligen ska vara evidensbaserat, och när vi talar om evidensbaserat är det forskningsbaserat som är det som ska gälla. Metodbanken skapar möjligheter att forska på just de goda exemplen. Sedan ska man inte bara köpa de goda exemplen och hoppas att det fungerar, utan självfallet också följa upp det. Det är viktigt att säga att vi naturligtvis vill ha evidens på det hela. När det gäller politikområdena är det i princip på de flesta områden det kommer att krävas åtgärder för att vi ska kunna få en förbättring av folkhälsan. Den berörs på många olika sätt, oavsett om det är i form av åtgärder eller i form av stimulans. Beträffande sjukförsäkringar vill jag säga att jag haft samtal med personer som tidigare varit inlåsta i sjukförsäkringssystemet. Jag kan inte säga att det har varit en bra lösning. Den mentala nedbrytning som blir av att man inte får möjlighet att försöka - det var så det var tidigare - har inte varit en lyckad väg. Den tidigare socialdemokratiska politiken innebar att man dagligen utförsäkrade ett stort antal ungdomar i 25-årsåldern, och det kändes förstås inte som rätt väg att gå. Min övertygelse är att det här kommer att stimulera fler människor till att kunna komma ut i arbete. Det är en viktig del i möjligheten att få ett bra liv. För att man ska få ett bra liv krävs att man kommer ut i arbete. Vad gäller försäljningsställen, ifall Gunvor G Ericson kopplar det till gårdsförsäljningen, tror jag inte att det kommer att påverka folkhälsoperspektivet över huvud taget. Jag tror inte att det är där problem kommer att uppstå. Det ser jag alltså inte som något problem.

Herr talman! För att kunna ha en vetenskaplig grund behövs det medel till interventionsforskning. Det saknas i dag. Vi har rätt god kunskap om problembilden, men vi har ganska dålig kunskap om vilka metoder som fungerar bäst. Vi vet att stor ojämlikhet, socioekonomiskt, påverkar hälsan mycket negativt och att det inte bara gäller en generation utan flera generationer, vilket bland annat Michael Marmot har pekat på. Det är viktigt att ha med sig den vetenskapliga grunden både i skattepolitiken och i utformningen av jobbskatteavdrag, i utformningen av den ekonomiska politiken. Det tycker jag är att se helheten. Tyvärr saknar jag det från Moderaterna när de diskuterar skattepolitik och ekonomisk politik, och särskilt vad gäller sjukförsäkringen. Jag är ledamot även i socialförsäkringsutskottet, och när vi diskuterar talar vi aldrig om folkhälsoperspektivet. Mycket sällan lyfter vi upp det. Tyvärr har antalet unga med aktivitetsstöd fördubblats under er tid vid makten, Henrik Ripa. Det är fler som i dag har aktivitetsersättning än det var 2006. Antalet unga som inte kan få jobb erbjuds i stället aktivitetsersättning för att de har en funktionsnedsättning. Det tycker jag är bedrövligt. Självklart måste vi försöka hitta lösningar som fokuserar på det salutogena, alltså på det friska hos varje individ. Jag tror att vi över blockgränserna delar åsikten att vi måste försöka se varje människa. Det gör man dock inte genom att rycka undan mattan. Ekonomisk och social trygghet är också en del av folkhälsopolitiken. Frågan är därför om ni är beredda att skjuta till mer pengar till interventionsforskning och om ni kan se vikten av ekonomisk och social trygghet.

Herr talman! Självklart kan man på de flesta områden forska betydligt mer, och det här är väl ett sådant område där behovet av forskning är stort. Jag tror att det finns en poäng med att landstinget är starkt involverat i detta. Forskningen på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet har ett antal rapportserier där man publicerar forskning om sjukvårdens resultat och kopplingar. Jag tror att vi måste knyta det närmare verksamheten och inte bara få ovanifrånundersökningar, som det ibland känns. Om man får med sig landstingen och regionerna i det arbetet kommer vi också att få bättre resultat på det hela. Det är klart att man kan diskutera utförsäkringarna och huruvida det har varit bra eller dåligt för enskilda individer, men i det stora hela är jag övertygad om att många människor blivit hjälpta av det. De har inte blivit hjälpta av att ha varit utestängda från arbetsmarknaden. De har i princip inte fått möjlighet att vara med. Jag har talat med människor som sagt att de tidigare inte ens fick jobba på Röda Korset för då skulle de bli av med sin sjukersättning. De kunde inte ha ett politiskt uppdrag för då ansågs de kapabla att jobba och blev av med ersättningen. Vi har gjort det möjligt att faktisk kunna göra dessa uppgifter som vi ser som insteg på arbetsmarknaden för att komma i gång och få ett kontaktnät. Tidigare hade man korta gränser som gjorde att du var tvungen att snabbt säga att du satsade på ett visst område. Därmed valde man att skriva ut sig ur systemet. Som det är nu kan man få pröva under en betydligt längre period. Det har gjort att ett antal människor kommit tillbaka till arbetsmarknaden i stället för att gömmas i det gamla systemet.

Herr talman! Vi vet sedan tidigare att Henrik Ripa är rätt radikal av sig, med förslaget om förbud mot tobak. Moderaterna gillar inte punktskatter, vet jag, men det kan vara så att du ställer upp på att vi kunde ta och höja priset på det som är osunt. Jag tänker på Coca-Cola. Man kan köpa tre en och en halv liters Coca-Cola för 25 kronor. Vi kanske inte skulle må helt dåligt av om en flaska Coca-Cola på en och en halv liter skulle kosta 43 kronor. Skräpmat, snabbmat och annat sådant som gör oss överviktiga kan få kosta lite mer, så kanske människor undviker det. I stället kan man sänka priset på det som är nyttigare. Jag har hållit mig till friskvården och vill fortsätta på temat fysisk aktivitet. Alla vet väl att det är bra att röra på sig, men få vet att träning inte bara är bra för hjärta och lungor. Det finns även en stark koppling till hjärnans funktion, och du var inne på att många inte klarar betygen i skolan. Detta är ganska ny kunskap. De senaste åren har det kommit solida data som visar att regelbunden fysisk aktivitet - inte gymträning utan konditionsträning - även är viktig för de kognitiva funktionerna. Michael Nilsson, professor och hjärnforskare, har studerat sambandet mellan fysiska och kognitiva prestationer genom att få tillgång till data från drygt en miljon män i mönstringsregistret. Frågeställningen var om de som var fysiskt välpresterande också var mentalt och IQ-mässigt välpresterande. Nilssons forskargrupp följde upp männens utbildning, livsinkomst och liknande och fann ett klockrent samband mellan hur duktiga de var att trampa träningscykel och IQ-testen. Studien visade starka samband mellan betyg, utbildningsnivå, livsinkomst och fysisk kompetens. Ungar ska skutta, dansa och röra på sig så mycket de kan. Det är bra för hjärnan. Barn som konditionstränar får högre betyg i skolan, går längre utbildningar och får bättre jobb. Det gäller även ämnen som läsning, stavning och matematik. Man kanske borde öka antalet idrottstimmar i skolan?

Herr talman! Gunnar Sandberg tar upp två viktiga delar. Det ena är om man ska ha ökade punktskatter på cola, skräpmat och sådana saker kopplat till jämförelser med tobak med mera. Det finns en skillnad som jag tycker är oerhört viktig. Det finns ett bruk av cola, skräpmat och för all del vin som inte behöver vara skadligt. I vissa mängder behöver inte kroppen ta skada av det. Däremot är redan den första cigaretten skadlig för kropp och fysik. Denna skillnad gör att jag känner att man inte kan hantera det på samma sätt. När människor kan välja att bruka colan på ett sunt sätt finns det ingen anledning att ha en speciell avgift, men när det gäller tobaken finns inte det bruket, så att säga. När det gäller träning är det helt klart som du säger. Träning ger bättre resultat intellektuellt och påverkar betyg och sådana saker. Det vet jag själv, som tränar på Friskis & Svettis. När man tycker att man inte hinner med och hoppar över det orkar man ännu mindre, och så orkar man träna ännu mindre. Man kommer in i en negativ spiral. Vi har skolor i min egen kommun som har satsat på idrott och hälsa som ett sätt att få upp resultaten i skolan. Men lagkrav uppifrån tycker jag inte att det ska vara. Självklart ska vi, med goda exempel och evidensbaserat, stimulera skolorna och kommunerna till att satsa på dessa saker, men inte med någon lagreglering uppifrån. Vi ska visa de goda exemplen i stället.

Herr talman! Det är många som har svårt att ta sig för fysisk aktivitet själva, så det kan vara bra om man har obligatorisk fysnärvaro på skolorna och även i företag. För att sammanfatta det vi har pratat om nu tycker jag att folkhälsoarbete i hög grad är en moralisk fråga. Människor vill inte leva i ett land där klyftorna mellan fattiga och rika drar i väg. Man vill inte ha ett samhälle som präglas av mycket stora klyftor. Det blir en social stress, och det blir ett otryggt och ineffektivt samhälle med lägre tillväxtmöjligheter. Det blir ett orättvist samhälle. Om de 10 procent som är rikast drar i väg, så att man får ett hyggligt genomsnitt, men man samtidigt trycker ned människor under fattigdomsgränsen, blir det ett tråkigt och eländigt samhälle att leva i. Det är en moralisk fråga. Vad kommissionen säger, och som Maria Larsson för sitt liv inte vill ta till sig, är att ett sådant samhälle också är negativt för hälsoläget i landet totalt sett. Det är den entydiga slutsatsen. Hade hon velat ta denna fråga på allvar hade hon startat en kommission som följde upp resultaten av detta med ordentlig forskningsexpertis och även med politiker. En sådan kommission hade kunnat gå igenom och titta på hur det ser ut i Sverige och hur vi skulle kunna göra för att minska hälsoklyftorna i vårt land. Men jag tror inte att hon vågar. Hon vet nämligen vilken slutsatsen kommer att bli. Slutsatsen av ett sådant arbete hade blivit att man måste vara beredd att minska de ekonomiska klyftorna. Det varken vågar eller vill hon göra. Det går nämligen tvärsemot regeringens politik. Detta skulle jag gärna vilja ha en slutkommentar om från Henrik Ripa.

Herr talman! Jag delar inte Gunnar Sandbergs uppfattning att skillnaderna är problemet. Jag tror nämligen att om vi gör så att det blir bättre för dem som har det sämst, oavsett om det gäller folkhälsa eller ekonomi, är det viktigare än att förhindra att skillnaderna ökar mellan dem som har det bra och dem som har det ännu bättre. Vad vi ska försöka göra är att hjälpa upp dem som har det sämst. Ingen blir lyckligare av att skillnaderna minskar om det innebär att det blir sämre för både dem som har det bra och dem som har det lite sämre. En utveckling där alla får det bättre är viktigare än att skillnaderna minskar mellan dem som har det bra och dem som har det ännu bättre. Där har vi en skillnad i det hela. Att klyftorna som sådana är problemet tror inte jag. Det viktigaste är att vi hjälper upp de svagaste grupperna i samhället och dem som har störst behov. Här finns många bra idéer och tankar i de motioner som läggs fram. Jag är övertygad om vi kommer att ta med oss de tankarna i det fortsatta arbetet. Folkhälsoområdet är ett område där det kommer ny forskning och nya rön hela tiden. Jag tycker att vi har anledning att vara väldigt aktiva, ta till oss detta och se vad som behöver förändras i framtiden. Det är bara att gå tillbaka ett antal decennier och se vad man då trodde vad ofarligt men som man i dag vet är väldigt skadligt. Det är klart att alla vi partier kommer att behöva ompröva våra ställningstaganden i framtiden.

Herr talman! Det har sagts många gånger i denna kammare att vi står inför stora utmaningar när demografin förändras från en pyramid till ett hus med ganska platt tak. Många blir mycket gamla, och medellivslängden har ändrats. Hur klarar vi då hälso- och sjukvården framöver? Här kommer folkhälsoarbetet och förebyggandet av ohälsa in som en väldigt viktig del. Det är viktigt för enskilda människor att inte råka ut för onödig ohälsa. Men det är också viktigt för samhället, som ska använda de gemensamma resurserna på ett klokt och effektivt sätt för dem som drabbas av ohälsa som inte har kunnat förebyggas. Som en grund för arbetet vi har framför oss ligger Folkhälsoinstitutets utredning Framtidens folkhälsa - allas ansvar , med poängtering på allas ansvar. Det gäller nationell, regional och lokal nivå, och naturligtvis har också den enskilde ett ansvar. Men då får man inte råka ut för moralism och pekpinnar, utan vi måste hitta ett sätt att nå människor så att de känner att det är inne att följa Folkhälsoinstitutets, Smittskyddsinstitutets, Socialstyrelsens, Ungdomsstyrelsens och andra myndigheters råd, som är baserade på ett bra kunskapsmaterial. Jag lärde mig på min tid mycket av "brödskivorna" som jag ärvde när jag kom till Socialstyrelsen som chef 1979. Det var ett uppifrånperspektiv. Vi skulle äta sex till åtta brödskivor om dagen. Det kom dessutom på stora annonspelare. Åkte man bil kände man sig väldigt liten i skuggan av de stora pelarna som sade vad Socialstyrelsen ville. Brödinstitutet och Konsumentinstitutet ville det också, men det var Socialstyrelsen som märktes. Sedan kom det också annan information, om sex och samlevnad och sådant, och människor kände att de inte ville ha in den stora myndigheten i sina sängkammare och kök. Den lärdomen måste vi ta vara på när vi nu går vidare med Folkhälsoinstitutets utmärkta förslag, alltså: Vem är rätt sändare? I min politiska vardag ser jag hur framgångsrika pensionärsorganisationerna är när det gäller skadeförebyggande insatser, kost och motion. Man har matlagningskurser och sådant och når väldigt många äldre människor. Men vi måste också nå andra grupper i samhället: invandrare, barn och ungdomar. Vi måste verkligen nå fram till flickor och unga kvinnor så att de inte börjar röka. Vi ser alltför många unga kvinnor ute på gator och torg som röker. Att hitta vem som ska vara sändare är viktigt. Man har tagit upp Marmotkommissionen. Jag har utmaningen att sitta i Marmot 2. Vad jobbar vi då med? Vi ska alltså försöka komma i mål i februari 2012 med att hitta vägarna in till olika grupper i samhället. Det handlar om barn, ungdomar, kvinnor, invandrare, äldre och så vidare och också olika invandrargrupper som ofta inte nås av den kunskap vi har om hur man kan förebygga ohälsa. Vi får se vad man kommer fram till här. Jag förutsätter att regeringen bygger vidare på Marmotkommissionens arbete och det som kommer fram i steg 2 som något viktigt. Apropå detta med kommission vill jag återigen ta en titt i backspegeln. Det var Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt som efter råd och rekommendationer av WHO skapade en kommission i Sverige. Det fanns också en på WHO-nivå, men den upplöstes efter ett tag. Det var ministrar och statssekreterare från de olika departementen som ingick eftersom det är fråga om tvärsektoriella insatser. Man lyckades dock inte hålla intresset vid liv på toppnivån, och den erfarenheten måste vi ta vara på när vi går vidare. Om vi nu skapar en kommission, hur håller vi liv i den, och hur får vi motsvarigheter på olika nivåer i samhället, vilka sändare ska de använda och vilket kunskapsunderlag? Det finns en del historiskt jobb att göra för att komma vidare. Man har också tagit upp detta med mål. Kenneth Johansson tog upp att Centern har drivit ett tolfte mål om psykisk ohälsa. Mitt parti, Folkpartiet, drev ett folkhälsomål Äldre. Vi drev också, liksom Miljöpartiet, att läkemedelsmissbruk borde in. Detta har inte vunnit gehör när vi i socialutskottets betänkande har jämkat samman våra åsikter, men det är något som jag tycker att man borde gå vidare när man arbetar med det som de olika myndigheterna, och då främst Folkhälsoinstitutet, har presenterat. Det finns en rad reservationer som har fogats till betänkandet. En av dem handlar om detta med kultur på recept, som är ett intressant försök i Skåne och Umeå. Här kommer slutrapporter. Jag tycker att man ska avvakta de rapporterna och se hur man ska gå vidare. Det kan vara bra att grunna på de erfarenheter som har vunnits. Man tar också upp detta med representativitet och informationssidan när det gäller hiv/aids. Smittskyddsinstitutet har nu fått nya uppgifter när det gäller hiv. Lagen har nu, precis som vi skriver i betänkandet, några år på nacken. Jag förutsätter att Smittskyddsinstitutet analyserar den här punkten. Det finns annat att kommentera. Det finns en reservation om spelberoende. Jag tycker att det ändå görs väldigt mycket, både från dem som tillhandahåller spel och från samhällets sida, jämfört med hur det var för omkring 15 år sedan. Om man då talade om spelberoende blev man nästan häcklad: Jaså, får man inte spela Hej knekt och Casino? I dag tar man spelberoende på djupt allvar också ute i kommunerna. Men visst ska vi följa detta och se om man kan vidta mer av åtgärder. När det gäller antibiotika görs väldigt mycket på EU-nivå och i Sverige. Ungas hälsa finns det också en reservation om. När jag på s. 28-31 i betänkandet ser sammanställningen av vad som görs tycker jag faktiskt att ett är imponerande, men det är viktigt att vi följer upp effekterna, liksom när det gäller SRHR-strategin. Jag ska ta upp en punkt som jag glömde att nämna tidigare. Något av det allra viktigaste för att människan ska må bra är att känna att man behövs. Här har man tagit upp sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och så vidare. Kom ihåg vad Anna Hedborg skrev i sin utredning - den gick fram till 2006 eller lite senare - och vad Arbetslivsinstitutet presenterade i sin RAR-rapport. Människor som kände att de behövdes blev slentrianmässigt sjukskrivna. Man dolde arbetslöshet genom sjukskrivningar. Det är detta som Alliansen har byggt vidare på för att vi ska få bort de hinder som har legat i vägen för människor som vill tillbaka till arbetslivet. I Folkpartiet är vi helt medvetna om att en så stor reform som vi nu har gjort kanske medför problem, som vi successivt åtgärdar här. Men glöm inte bort alla de människor som kände att de inte behövdes i samhället, som i stället gick sjukskrivna år ut och år in. En del av dem var inte ens sjuka utan arbetslösa och sjukskrevs för att på det sättet få en inkomst. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag tycker att Barbro Westerholm lyfter fram mycket av de viktiga delarna. Det handlar både om politiskt ansvar och om att göra det möjligt för människor att göra goda val. Men tyvärr har det inte blivit så i sjukförsäkringen. De reformer som regeringen har genomfört hade man säkert goda ambitioner med, och det var inte bra som det var förut heller. Men resultatet är att av de nu drygt 42 000 som har gått över i arbetslivsintroduktion, utförsäkrats från sjukförsäkringen och flyttats över till Arbetsförmedlingen, har 65 procent kommit tillbaka till sjukförsäkringen för att de inte hade tillräcklig arbetsförmåga. Flera av dem har under tiden tappat sin sjukpenninggrundande inkomst. De få åtgärder som regeringen nu har föreslagit är egentligen plåster på väldigt stora sår i detta havererade system. Från Miljöpartiets sida tror vi att man måste göra ett omtag. Man måste se försäkringen i ett mycket bredare perspektiv, slå samman sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och skapa en allmän försäkring även i arbetslöshetsförsäkringen, precis som man gjorde med sjukförsäkringen 1955. Min fråga till Barbro Westerholm är: Är det verkligen värt att lappa och laga i detta trasiga system? Är det inte bättre att skapa en allmän försäkring för alla som gäller oavsett om man är sjuk eller arbetslös?

Herr talman! Jag håller inte med om att det är ett havererat system. Det man ser när man inför en sådan här reform är de individer som har fått problem. Det ska vi försöka att lösa. Det vi inte ser är alla dem där hälsan tiger still för att de har lyckats komma tillbaka. Vi har en partikollega som arbetar på Försäkringskassan. Hon har gått igenom hundra fall förra sommaren där människor hade gått sjukskrivna länge men hade kommit tillbaka. Det var inte lätt för alla att gå tillbaka i arbete. Det var lite motsträvigt och så. Men efter ett tag kom det: Jag behövs, man tror ju på mig. De gick vidare. Men det skriver man inte om i medierna, och de talar man inte om. Innan man dömer ut ett system ska man skaffa sig en helhetsbild av hur det har gått. Det har gått relativt kort tid så här långt. Nu håller vi på och glider in i en socialförsäkrings- och arbetsmarknadsdebatt. Det kanske också lite är mitt fel eftersom jag gick in i debatten utifrån ett folkhälsoperspektiv. Men herr talmannen har inte avbrutit oss.

Herr talman! När man utformar politik inom många olika områden påverkar det folkhälsan i stort. Socialförsäkringen är en väldigt stor del av statens budget. Vi har tidigare varit inne på skattepolitik och annat som också ger förutsättningar för målområdet ekonomisk och social trygghet. Där har vi haft ett bekymmer. Att man nu inför ett begrepp som kallas oskäligt gör att det blir en osäkerhet: Kommer jag att omfattas? Kommer min diagnos att vara med? Man har tagit olika steg för att reparera under resans gång. Men tyvärr har det bara lett till att man har fokuserat på diagnosen. Men för en enskild individ kan det vara väldigt olika. Även om du och jag har MS kan sjukdomen te sig på många olika sätt. Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad där vi skulle kunna ta emot människor på ett annat sätt. Där kan man titta på Norge där man har ett avtal mellan arbetsmarknadens parter. Också staten har bidragit till att se hur man kan lösa det med en flexiblare arbetsmarknad. Det handlar om att släppa in människor så att de kan känna delaktighet och vara i ett sammanhang. Vi har tidigare varit inne på evidensbaserad forskning. Vi vet att Kasam är centralt i folkhälsopolitiken, det vill säga känsla av sammanhang. Det handlar om att kunna vara delaktig. Vi måste ha ett folkhälsoperspektiv med oss när vi utformar socialförsäkringen i framtiden. Det som vi har nu är inte bra. Så är det.

Herr talman! Här finns naturligtvis kommunikationsproblem om vad människor har att förvänta sig och hur det hela är upplagt. Jag vet också väldigt väl att man kan uppfatta information man får på olika sätt. Det kan leda till besvikelse. Talar vi nu om folkhälsofrågorna i ett brett perspektiv vill jag också lyfta fram företagshälsovården som en väldigt viktig del både när det gäller att förebygga ohälsa men också för att bidra till att människor kan komma tillbaka till sin gamla arbetsplats. Här kommer också rehabilitering in som en viktig faktor att sättas in tidigt. Det har varit ett stort problem i den gamla sjukförsäkringen att människor gick där år ut och år in och inte fick sina rehabiliteringsinsatser. I dag är tänket ett helt annat. Men vi har ont om människor som är utbildade för rehabilitering av olika slag. Det finns hur mycket som helst att göra. Jag tror inte att vi har så olika uppfattningar här om vad som behöver göras. Det är vägen dit, finansiering och organisatoriskt som vi har olika uppfattningar om. Men målsättningarna tror jag vi har gemensamt här i kammaren.

Herr talman! Vi debatterar just nu ett område som är ett av samhällets viktigaste. Folkhälsofrågorna har fokus på att öka välbefinnandet hos vanliga människor, unga som äldre. Som kristdemokrat ser jag allt förebyggande arbete som en investering för ett bättre liv. Vi måste våga förebygga för att skapa välfärd för människor och för att undvika stora samhällskostnader. I det perspektivet vill jag instämma med dem som har citerat klokskap från Nils Simonson. Motion, kost och sömn är tre hörnpelare för god hälsa. Ibland kan det uppfattas som oerhört enkelt och banalt. Men det är ändå fundamentalt för att vi ska få en god hälsa. Utifrån det betänkande vi nu behandlar vill jag sätta fokus på fem områden i mitt anförande. Det är för det första alkohol och andra droger. Det är för det andra folkhälsoarbetets metoder. Det handlar för det tredje om självmordsprevention. För det fjärde vill jag lyfta fram barns och ungas hälsa. Det femte området jag vill sätta fokus på handlar om astma och allergi. Alkohol och andra droger utgör ett av samhällets absolut största sociala och medicinska problem. Det är ca 15 procent av den samlade sjukvårdsbördan i vårt land som beror på skadeverkningar är en följd av och har en koppling till alkohol, narkotika, dopning och tobak. Det är därför som jag i samband med detta anförande vill föra in det vi fattade beslut om här i riksdagen för ett antal veckor sedan, nämligen ANDT-strategin. Det är den strategi som syftar till att vi ska uppnå en förbättrad folkhälsa och som också metodiskt ser till att ge möjligheter för olika aktörer att bidra till att minska de skadeverkningar som alkohol, narkotika, dopning och tobak ger. Folkhälsoarbetet är ett långsiktigt arbete. Inte minst i föreningslivet liksom på kommunal- och landstingsnivå och även nationellt handlar det om att våga se de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna men också att göra de långsiktiga satsningarna. Folkhälsoinstitutet och CAN är två aktörer som har en viktig funktion för att ta fram underlag, ge fakta och skapa en motivation för ett långsiktigt förebyggande arbete. Herr talman! När det gäller metoder för folkhälsoarbetet skulle jag vilja peka på två sådana området. Det är först Folkhälsoinstitutets samverkan med Västra Götalandsregionen där man har tagit fram en metodbok som ger kunskap om effektiva metoder för det lokala och regionala arbetet. Men det handlar också om ökad kunskap när det gäller tillämpning av just evidensbaserade metoder. Det uppdraget redovisades nyligen, för en månad sedan, i en slutrapporten Metodboken, insats för folkhälsa. Ett annat utvecklingsarbete är riskbruksprojektet. Det har fått många lovord och redan gett en god effekt. Jag är övertygad om att genom ett målmedvetet arbete också inom drogområdet kan vi förebygga lidande och smärta och ge människor ett lyckligare liv. Därvidlag är just riskbruksprojektet och de metoder som har använts inte minst inom landsting men också i samverkan med kommunerna en viktig del för att nå en utveckling som ger människor bättre hälsa och ett lyckligare liv. Herr talman! Ett annat område som behandlas i betänkandet är självmordsprevention. Det är ett område där vi vet att framgångsrikt arbete inom denna sektor grundar sig på en insikt om att självmord och självmordsförsök går att förebygga. Ingen människa ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv. Jag har haft samtal med anhöriga. Jag har haft samtal med medarbetare inom vården. De upplever att vi måste våga göra mer. Jag välkomnar därför regeringens beslut att ge Karolinska Institutet ansvar för nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa. Man har på institutet fått möjlighet att genomföra en pilotstudie av det australiensiska självmordsförebyggande arbetsprogrammet liksom att studera det finska Österbottenprojektet. Förhoppningen är att arbetet på Karolinska Institutet ska ge oss kunskap och förutsättningar för ett förbättrat preventionsarbete. Självmordsutredningens slutbetänkande innehåller också förslag som jag tror kan medverka till att vi kan ta ytterligare steg i det förebyggande arbetet. Enligt min mening kan ingen möda sparas för att förbättra samhällets förmåga att förebygga självmord. Detta är ett område som vi ofta talar tyst om men som vi måste lägga mycket energi på. Herr talman! Inom folkhälsopolitiken är barn och ungdomar en prioriterad målgrupp. Det har framhållits av tidigare regeringar och understrukits av vår nuvarande regering och av de ansvariga statsråden. Det pågår, vilket också framgår i betänkandet, ett omfattande arbete inom olika delar av samhället för att ge barn och ungdomar en trygg uppväxt och en utvecklande uppväxtmiljö. Ett framgångsrikt arbete har också varit de ungdomsmottagningar som har etablerats på Internet - umo.se. Ungdomsmottagningarna och skolhälsovården är viktiga delar för att undvika hälsoproblem bland barn och ungdomar. Det är därför det fokus som har funnits på barn och ungdomar i folkhälsopolitiken måste manifesteras och fortsätta. Ett arbete som jag vill lyfta fram är det utvecklingsarbete för barns och ungdomars psykiska hälsa som har genomförts av Sveriges Kommuner och Landsting efter en överenskommelse med staten. Arbetet har pågått i 14 områden i landet från 2009 fram till i år. Syftet är att barns och ungdomars psykiska hälsa ska mötas med en helhet där man får en samverkan mellan skolan, socialtjänsten och sjukvården och där man ger en insats på rätt nivå. En av grundstenarna i utvecklingsarbetet är att familjen, de anhöriga och den unga själv har förmåga att påverka situationen. Jag tror att det är nödvändigt för att man ska få ett framgångsrikt utvecklingsarbete. Herr talman! Just nu, denna vecka och de närmaste vår- och försommarveckorna, kommer vi att märka av ett växande bekymmer till följd av olika allergier. För en del finns det en förklaring till besvären, och för andra saknar vi besked om var orsakerna finns. Astma är en vanlig sjukdom i Sverige. I dag har hela 8 procent av befolkningen astma. Siffran är gemensam för barn och vuxna. Orsakerna till att förekomsten av astma har ökat under det senaste halvseklet är fortfarande lite oklara. Man löper risk att få astma i alla åldrar. Men över hälften av dem som har drabbats är barn under tio år, vilket jag finner extra alarmerande. Hos vuxna är det vanligare att kvinnor drabbas än män. Astma kan vara både allergisk och icke-allergisk. Allergisk orsak till astma är den dominerande orsaken när det gäller barns och ungdomars bekymmer med astma. Om vi vidgar frågan till överkänslighet är det tyvärr ett faktum att var fjärde svensk har en eller annan form av detta. Antalet har stigit under hela efterkrigstiden även om det just nu verkar plana ut. Orsakerna till att så många drabbas finns sannolikt i vår livsstil även om den exakta orsaken är svår att fånga. Det råder ingen tvekan om att astma och allergi är ett hälsoproblem av stor folkhälsopolitisk karaktär. Även om det finns mediciner och goda resultat av ett liv i rörelse är det viktigt att finna åtgärder för att minska förekomsten av det som utlöser astma och allergi. Allergiframkallande substanser i vår omgivning och i vår föda måste därför ges ett tydligt fokus när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete. Livet för dem som har drabbats av astma och allergi inskränks på olika sätt. Därför välkomnar jag att Socialstyrelsen i en skrivelse lämnar förslag på en statlig utredning som bör få i uppdrag att ta fram en nationell strategi för astma- och allergisjukdomar. Jag anser att det behövs ett samlat grepp och en plan för att minska astma och allergi, och jag hoppas att allergisjukdomar kan ges en liknande prioritet som den nationella cancerstrategin har. Jag ser framför mig att vi kan få ett utvecklingsarbete där denna folksjukdom på ett bättre sätt kan hanteras till glädje för en stor del av våra barn som drabbas under våren men också under hela året. Det handlar också om att vi på detta område ska nå en klar förändring. Herr talman! På område efter område i betänkandet har socialutskottet gjort en redovisning av vad som händer på regeringssidan och i det arbete som pågår. Vi har också gjort överväganden i anledning av de motioner som har inkommit. Utifrån detta yrkar jag bifall till socialutskottets förslag i betänkandet samtidigt som jag yrkar avslag på de redovisade reservationerna.

Herr talman! Jag ska ta upp en liten, specifik fråga ur det betänkande som nu debatteras. Men frågan är inte liten i reell betydelse. Den är stor och omfattande. Det handlar om hiv och om hivprevention. Jag skulle vilja påstå att hiv fortfarande är omgärdat av stor okunskap. Vi vet att okunskap sprider rädsla och fördomar. Det är precis vad som gäller för hiv. Hiv uppstod under 1980-talet. Då rådde det stort kaos och rädsla. Okunskapen var i det närmaste total. Så småningom utkristalliserade sig forskning och kunskaper. På så sätt blev det också möjligt att förstå skillnaden mellan hiv och aids och att utveckla behandlingsformer. Men vi får inte stanna vid detta. Arbetet med att förebygga hiv måste fortgå. Vad jag menar här är kunskap - kunskap hos stora delar av befolkningen i samhället. Den som har brist på kunskap kan varken skydda sig själv eller andra. Den kan inte ta ansvar. Den kan också utveckla rädslor - rädslor för hur en sjukdom smittar. I sin tur kan det innebära övermod och riskabelt beteende. Det kan vi se i dag. Men det kan också innebära isolering. Personer som är smittade vågar inte ta del av samhället. De vågar inte heller informera andra om sin sjukdom. Det är just utifrån detta perspektiv som det är så viktigt att kunskapen om hiv och hivprevention finns i samhället. År 2009 fanns totalt 8 935 fall av hiv som var anmälda i Sverige. Av dessa beräknas ungefär 5 000 vara i livet. Av dessa fick i sin tur 2 310 personer diagnosen aids år 2009. 2 045 personer har inrapporterats som avlidna till följd av aids. Dessa siffror visar med stor tydlighet hur viktigt det är att samhället är engagerat och att det finns en aktiv hivprevention med utbildning. Många säger att hiv är en fråga som framför allt är begränsad till homosexuella och till missbrukare. Det är fel, skulle jag vilja säga. Hiv känner inte av vare sig landsgränser eller sexuell läggning. Hiv finns där det finns personer som är smittbärare. Därför är det så viktigt att informera stora grupper. Vi kan se samma sak i Sverige som i övriga länder: Det är framför allt i storstäderna som det finns hivpositiva personer. Det gör att det är extra viktigt med utbildning i storstäder, precis som i så kallade riskgrupper. Men återigen: Hiv känner inte av gränserna, och därför är det viktigt att gå vidare. Regeringen har glädjande nog tagit stora steg, tycker jag, för att utveckla det preventiva arbetet både med budgetsatsningar och regleringsbrev till Smittskyddsinstitutet. Men det finns oanade resurser att använda i form av frivilligorganisationer, patientföreningar, forskning, utbildning med mera. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.