Beslut

Herr talman! Enligt propositionen är skälet att införa en avgiftsfinansiering av Transportstyrelsens verksamhet i form av tillsyn, ärendehandläggning och registerhållning att man därigenom gör konkurrensvillkoren mellan de fyra trafikslagen jämförbara och att det trafikslagsövergripande synsättet kan främjas i enlighet med gällande transportpolitiska principer. Den saken är inte relevant för museijärnvägar. Vi kan också gå vidare och titta på andra delar i propositionen. Regeringen understryker också att avgiftens storlek i möjligaste mån ska svara mot den kostnad den offentliga tillsynsverksamheten medför. Hur belyser vi det när det gäller museijärnvägar och, för all del - om det hade varit på riksdagens agenda - andra historiska kulturella delar av transportsektorn? Museibanornas Riksorganisation har avlämnat ett remissyttrande i den här frågan. Jag har varit med i en arbetsgrupp som har gått igenom det och sett att det bland annat handlar om att söka minska risker vid järnvägstrafik när någonting rör sig, inte står still uppställt på ett museum utan rör sig. För att genomföra uppgiften att minska risker vill man vidta en del riskminskande åtgärder. Vad det bör handla om är en riskminskning där vinsten blir större än kostnaden för denna åtgärd. Här har mina kolleger gått igenom vad det är som skulle kunna vara risker. Hur ska man kunna bedöma dem? Vad är det för risker med en museijärnväg där tåg med låga hastigheter kör på sommaren etcetera? Vad skulle det kunna handla om? När man ser på den historiska statistiken och räknar enligt Räddningsverkets sätt att belysa vad riskerna är vid ett trafikförlopp finner man att de svenska museijärnvägarnas sammanlagda risk handlar om i storleksordningen ungefär 50 000 kronor om året. Om man kräver att riskminskande åtgärder ska betala sig blir det väldigt små pengar. Kolleger! Under valrörelsen kom det ett förslag från Transportstyrelsen om avgifter som man kunde förstå skulle vara långt högre än vad som rimligen kan bäras av museijärnvägar, som sammanlagt har ungefär 6 miljoner kronor i trafikinkomster. Det är en skillnad mellan ett järnvägsmuseum med sina fordon och ett museum där man ställer upp saker som inte rör på sig. 6 miljoner - det ursprungliga beloppet från Transportstyrelsen var alldeles stort i förhållande till det. Det blev kritik från dåvarande infrastrukturministern, det blev kritik från den dåvarande socialdemokratiska oppositionen och från andra ledamöter i riksdagen. Man ville inte att museijärnvägarna drabbades av så höga avgifter att deras kulturella verksamhet skulle riskeras. Transportstyrelsen har ändrat sin uppfattning successivt - augusti, september, oktober. Jag tycker att deras förändringar går i rätt riktning. Men jag saknar ett kvitto från regeringen i den här diskussionen. Det finns ingenting i propositionen som visar vad regeringen står för, och det är ändå regeringen som styr riket, inte Transportstyrelsen. Jag tycker att det är underligt att regeringen inte kommer till riksdagen med någon egen ståndpunkt, trots att flera av oss parlamentariker tog upp frågan under valrörelsen. Jag menar att ett tydligare ställningstagande från riksdagen i dag i förhållande till regeringen, nämligen i form av ett tillkännagivande, vore på sin plats. Det hela är ganska underligt, och det har belysts under diskussionen i kammaren. Med en realistisk bedömning av vad Transportstyrelsens tillsynsverksamhet skulle kunna prissättas som, vad den skulle kunna tillföra, når vi upp till ca 50 000 kronor. Det är ändå mer än en promille, till och med någon procent av vad museibanorna över huvud taget har för trafikinkomster under ett år. Det gör att jag tycker att det är föga motiverat att ha den här formen av avgifter över huvud taget. Det hade varit bättre, det är min slutsats, om vi hade haft regeringens klara ståndpunkt och om riksdagen i sin skrivning från majoriteten i utskottet hade givit regeringen en klar anvisning om hur den här frågan ska styras framgent så att Transportstyrelsen vet vad som ska gälla - hur mycket man än kan uppskatta Transportstyrelsens successivt förändrade förhållningssätt. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation 2, Särskilda hänsyn vid avgiftsutformningen. (Applåder)

Herr talman! När jag var fyra år fick vi vår första tv-apparat. Det var 1962. Det var en väldigt stor händelse i byn där jag bodde. Många kom dit för att se på den där tv:n hos oss på kvällarna. En film som jag särskilt kommer ihåg var Bröderna Cartwright . Mamma ville inte att jag skulle se när man började skjuta. Vänligt men bestämt vände hon mitt huvud så att jag inte skulle se tv-bilden. Det var bara det att i rummet fanns ett vitrinskåp med glasdörr i vilken tv-bilden speglades, så jag lyckades ändå se detta ohyggligt spännande och för dåtiden våldsamma program Bröderna Cartwright , även om bilden var i ett vitrinskåp. Nu finns det en rad sätt att se rörliga bilder och filmer av alla de slag. Det är mot bakgrund av den teknikutvecklingen som vi ska se avskaffandet av filmcensuren för vuxna och den lagstiftning vi i dag tar ställning till. Jag är säker på att mamma ville så väl då, 1962, och jag vill ha ett samhälle där vi vuxna tar ansvar för barns bästa. I går tog vi här i kammaren ställning till en ny strategi för att stärka barns rättigheter i Sverige. Den bygger på barnkonventionen. En artikel i barnkonventionen lyder: Barnets fysiska och psykiska integritet ska respekteras i alla sammanhang. En annan artikel lyder: Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Kulturutskottet är enigt i sitt förslag att avskaffa filmcensuren för vuxna. Vi socialdemokrater välkomnar propositionen och ställer oss alltså bakom den. Men det jag vill betona med mitt inlägg här i dag är den skyldighet vi har att skydda barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Vi ska stärka dem som medvetna medieanvändare, för där vet vi att våra barn är mycket duktigare än vi. Fastställd åldersgräns för film som är avsedd att visas offentligt ska finnas även fortsättningsvis. Det är nödvändigt och bra. Det inrättas en ny myndighet, Statens medieråd, för detta arbete. Rådet ska samverka med andra i samhället just för barns bästa. Det är bra, och det är nödvändigt. Men ingen lag i världen, herr talman, kan ersätta det ansvar som vi vuxna har i vardagen, och det är ett ansvar som vi måste ta på oss för att ge barn en trygg och säker uppväxt. Är det någon invändning jag har till propositionen utan att lägga fram ett motförslag är att vi inte ska tro att polisen kommer att springa runt på biografer för att se till att barn inte ser barnförbjuden film. Vi måste fortsätta med en aktiv kulturverksamhet i skolan. Vi måste uppmuntra barn att finnas i förskolan och se till att de blir stärkta i sin självbild och i sitt jag så att de därmed har kraft och mod att avstå det som är dåligt. Vi vet att kulturkonsumtionen följer klassmönster, och i vårt land ökar barnfattigdomen stadigt. Därför är det så viktigt att stärka barns och ungas självkänsla och stärka dem som konsumenter vare sig det handlar om att köpa film, mode eller om att köpa någonting annat. Föräldraansvaret ska alltid finnas där. Men vi vet också att det sviktar, och det är därför vi har många sköra barn. Då måste samhällets övriga aktörer bidra till barnens rätt till en rik barndom fri från kränkningar, såväl psykiska som fysiska. Vi vet att det som barnen kan se i dag är någonting helt annat än det jag såg som fyraåring, Bröderna Cartwright . Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i kulturutskottets betänkande KrU2.

Herr talman! Det här är en glädjens dag för frihetsälskande människor i allmänhet och för dem som törstar efter yttrandefrihet i synnerhet. Vi är alltså på väg att avskaffa filmcensuren. Den här skapelsen föddes i biografförordningen anno 1911, så med det beslut som vi nu är på väg att fatta kommer inte denna baby att få fylla 100 år, och det är jag mycket glad och tacksam för. Herr talman! Det var med en ganska ruggig känsla som jag besökte en bio senast nu när jag verkligen har satt mig in i de här frågorna. Jag såg filmen Cornelis , som naturligtvis handlar om Cornelis Wreeswijks livsgärning, och förstod då att filmen inte fick visas på vita duken förrän den hade granskats av statens öga. Cornelis själv tycks ha haft en ganska klar uppfattning om det här med censur. I sången Ballad om censuren får vi höra det här: Medborgare, så fort ni ser att något omoraliskt sker, eller ni får syn på nåt som inte är kultur; Vänd blicken bort och blunda och skrik på censur Det syrliga och det ironiska i de här raderna är naturligtvis alldeles uppenbart. Att Cornelisfilmen trots allt slapp igenom filmcensuren helt oklippt är väl i och för sig inte alldeles överraskande. I själva verket har ingen film censurerats över huvud taget av Statens biografbyrå sedan 1995; inte en millimeter har klippts bort. Och det ska de ha cred för, som man säger på modern svenska. Den senaste och av allt att döma sista filmen som censurerades var Martin Scorseses film Casino. Året var alltså 1995. Däromkring, alltså i mitten av 1990-talet, hände det någonting spännande med vårt sätt att konsumera film - ja, att konsumera och kommunicera över huvud taget. Vi fick nya medieplattformar. I dag känner vi till det som SVT Play, Ipad, Youtube och så vidare. Och runt hörnet väntar för oss ännu okända sätt att konsumera film. Det gemensamma för alla de här sätten är att ingen av dem på något sätt behöver underkastas någon statlig granskning innan de ska visas. Att då ha en speciallagstiftning med en anhängande myndighet enbart för film som visas på biograf känns faktiskt ganska mossigt, framför allt av grundläggande skäl som medborgerliga fri- och rättigheter men också för att det är så tekniskt passé. Att se på film på biograf är för många unga människor inte det naturliga sättet att titta på film. Herr talman! Det känns rätt symtomatiskt att den sista filmen som censurerades av Statens biografbyrå var Martin Scorseses Casino . Filmen är ett episkt mästerverk. Att klippa i Scorseses film borde vara lika främmande som att klippa bort kvinnokroppar i Anders Zorns målningar eller arkebuseringen i Fransisco de Goyas mycket kända arkebuseringstavla Den 3 maj 1808 . Allt detta är ju främmande för oss. Då kan man fråga sig: Kommer allt som är naket eller våldsamt att vara lika högkvalitativt som alster från Scorsese, Goya eller Zorn? Nej, sannerligen inte. Men ett demokratiskt samhälle kännetecknas av en stor tolerans, inte bara för det okända utan faktiskt också för det osmakliga. Vi som är lagstiftare behöver inte gilla allt som vi tillåter. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Jag måste säga att tryckfrihet och yttrandefrihet är något av det finaste vi har. Därför ska det vara väldigt starka skäl för att man ska få göra undantag från dessa principer. I tryckfrihetsförordningen är censurförbudet därför också totalt. I yttrandefrihetsgrundlagen finns däremot ett undantag, det undantag som möjliggör förhandsgranskning av film. Men censur är aldrig lösningen på ett samhällsproblem. Det är därför en stor dag när riksdagen i dag fattar beslut om att avskaffa filmcensuren för vuxna. Samtidigt måste man erkänna att det är ett något bekymmersamt faktum att Sverige är bland de sista demokratiska staterna som tar bort möjligheten till förhandsgranskning. Danmark avskaffade den 1969, Finland 2001, Norge 2004 och Island 2006, och till detta kan nu läggas Sverige 2010. Det finns en internationell utveckling mot att ta bort förhandsgranskning och i stället använda sig av åldersgränser. Det är naturligtvis en utveckling som jag välkomnar och som Sverige nu också följer efter. Herr talman! Det är nu 100 år sedan de här reglerna trädde i kraft, år 1911, som ger möjlighet för staten att censurera biografbilder. Staten ikläder sig då rollen som en potentiell förhandsgranskande sensor, och det är en roll som staten inte ska ha i ett demokratiskt land. Därefter har filmsekvenser klippts bort med motiveringar som att de är alltför upphetsande, alltför förvillande av rättsbegreppen, alltför fantasieggande. Som Gustaf Hoffstedt sade var filmen Casino den sista som det klipptes i, förhoppningsvis. Om dagens beslut blir som vi hoppas blir det den sista, men det är i alla fall den senaste än så länge. Det som klipptes bort, som inte fick visas, var en dödsmisshandel i slutet av filmen. Ungefär 100 sekunder klipptes bort. Nu hör det till saken att filmen baserar sig på en bok som i sin tur baseras på verkliga händelser, det vill säga att förmodligen är maffiaverkligheten ibland till och med värre än det som skrivs i böcker och visas på film. Censur löser inte samhällsproblem. Den här propositionen är alldeles utmärkt, och Folkpartiet stöder den helhjärtat. Samtidigt finns det framöver en del frågor att diskutera på det här området, till exempel om det kan användas en ökad grad av självreglering när det gäller åldersgränser. Man kan fundera på om man ytterligare kan förtydliga föräldraansvaret när det gäller underårigas möjlighet att följa med och se film med åldersgräns. Till detta får vi återkomma. Jag vill bara markera att det fortfarande finns några frågor på det här området att diskutera. En viktig sak som följer av avskaffandet av filmcensuren är också att Statens biografbyrå försvinner. De funktioner som finns kvar måste skötas av den nya statliga Mediemyndigheten, som har nämnts tidigare. Där ska de också fundera mycket över och följa ungdomars och barns användande av medier. Det är en väldigt intressant och viktig uppgift som de nu får och som jag förutsätter att kammaren och kulturutskottet kommer att följa mycket noggrant framöver. Vi behöver veta mer om ungdomars medievanor och medieanvändande, så det blir spännande att följa deras arbete. Herr talman! Den 7 december 1995 beslutades att filmen Casino skulle klippas ned. 15 år senare, den 2 december 2010, avskaffas förhoppningsvis filmcensuren. (Applåder)

Herr talman! Vi kristdemokrater har haft en tendens att ta till politikens redskap för att styra upp och lägga till rätta. Men vi har ett utmärkt verktyg i subsidiaritetsprincipen, som i korthet innebär att beslut ska fattas så nära människor som det är praktiskt möjligt. Och i ärlighetens namn har vuxna människor möjligheten att själva stänga av tv:n eller gå ut från biografen. Det ansvaret och den tilltron måste vi ge och ha till vuxna människor i vårt samhälle. I vår partiinterna diskussion om politikens gränser har vi kristdemokrater börjat se över gamla ståndpunkter som kan ha varit nyttiga tidigare men som i dag inte har någon verkan. Filmcensuren är en sådan fråga. Traditionellt har Kristdemokraterna varit förespråkare för en statlig filmcensur för vuxna människor, men vi har ändrat uppfattning i den frågan. Det är omöjligt att upprätthålla en fungerande censur med den teknikutveckling som finns, men vi ser framför allt att en stark värdegrund och ett tydligt föräldraansvar är det främsta skyddet mot den negativa påverkan som vi tidigare har velat förhindra med censur. Det finns i huvudsak tre starka skäl till att filmcensuren bör avskaffas. För det första: Tekniken har utvecklats snabbt och mycket. Endast 3 procent av all film som ses i dag ses på biografer. Främst konsumerar vi film via Internet, dvd och tv. För det andra: Många andra länder har gått före och omprövat sin filmcensur. Som Christer Nylander talade om tidigare är Sverige ett av de sista demokratiska länderna som håller fast vid detta. För det tredje: Senast en vuxenfilm censurerades var 1995, alltså för 15 år sedan. Biografbyråns arbete har under dessa 15 år varit verkningslöst. Censuren är dessutom kontraproduktiv. Det finns redan en lag för olaga våldsskildring, men den lagen blir tandlös på grund av att Justitiekanslern inte kan fälla någon för olaga våldsskildring om filmen har godkänts av Biografbyrån. Herr talman! Det är viktigt att åldersgränserna och granskningen av filmer som riktas till personer under 15 år finns kvar. Det betänkande vi i dag har att ställning till gäller filmcensur för vuxna, märk ordet "vuxna". I betänkandets förslag stärks skyddet för barn och unga, vilket jag är mycket positiv till. När den föråldrade Biografbyrån läggs ned och resurserna flyttas till det nya Medierådet kan vi rikta blicken mot den medieverklighet som barn och unga i allra högsta grad befinner sig i. Rådets uppgift blir utbildning och information och att följa den snabba medieutvecklingen. Det är alltså inte särskilt konstigt att vi i dag ska avskaffa världens äldsta filmcensur. Det är en censur som inte har tillämpats, inte fyllt den tänkta funktionen och som i vissa fall gett ett sämre skydd då det inte gått att granska våldsskildringar rättsligt om de gått igenom censuren. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i kulturutskottets betänkande gällande regeringens proposition Filmcensuren för vuxna avskaffas - skyddet för barn och unga mot skadlig mediepåverkan stärks . (Applåder)