Återinförd skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet

Fru talman! Det finns ett grundläggande skäl till att Vänsterpartiet är emot detta förslag. Det har sin grund i vår syn på hur välfärdssamhället ska organiseras. Det finns flera olika sätt att tänka om det, men för oss är det självklart att staten ska ha det övergripande ansvaret för medborgare och invånare.

Genom ett statligt ansvar för välfärden kan resurser genom skattesystemet omfördelas mellan medborgare på ett rättvist sätt. Dessutom kan en välfärdsstat tillhandahålla tjänster som exempelvis vård, skola och omsorg på ett för medborgarna likvärdigt sätt. Vi menar att i ett jämlikt samhälle tar vi ett gemensamt ansvar för varandra och hjälps åt. Där ska lägstanivån vara hög. Detta är också ett mer demokratiskt sätt att organisera samhället på.

Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Vad jag förstår finns det dock ledamöter i denna kammare som ser på välfärdssamhället på ett annat sätt. Dels har vi dem som är mer marknadsliberala, som tror att marknaden kommer att erbjuda de bästa lösningarna. Där får individen själv skaffa privata försäkringar för skydd då man behöver sjukvård eller blir arbetslös. Dels har vi dem som vill ha en mer konservativ inriktning. De tycker att välfärden ska grundas på mer frivillig basis där det inte finns ett gemensamt grundskydd för var och en. Där blir man utlämnad till familjen eller till ideella organisationers vilja att skänka pengar.

Under lång tid har vi i Sverige haft en stark generell välfärd, och vi var länge det mest jämlika landet i Europa. Så är det dock inte längre, tack vare nyliberalismens framfart och övertro på marknadskrafterna. Det är också därför förslaget om att få göra skatteavdrag för gåvor är så exceptionellt dåligt. Det är dessutom otroligt omodernt.

Fru talman! Skillnaderna i livsvillkor ökar i Sverige, och för varje år som går blir Sverige mer ojämlikt. De rikaste drar ifrån, och de fattiga lämnas efter. Faktum är att de fattiga blir fler. Jag vet att Vänsterpartiet och några andra partier har olika syn på fattigdom och vad det handlar om när man inte har råd med exempelvis det mest nödvändiga.

För barn som växer upp under dessa omständigheter blir det allt värre. Allt fler barn i Sverige lever i familjer som inte har råd med det nödvändiga. Konsekvenserna av barnfattigdom är många. Det handlar om att bo trångt, leva med ständig oro, vara rädd, inte ha råd att byta ut sådant som är trasigt, sakna kläder, sjukskriva sig när klassen har skolutflykt eller i slutet av månaden blanda ut mjölk med vatten för att det ska räcka. Det är dyrt att vara fattig, och pengarna räcker helt enkelt inte, hur man än vrider och vänder på dem.

Sorgligt nog vet ofta dessa barn allt om a-kassa, försäkringskassa, försörjningsstöd och låga löner. Detta känner många barn till just för att de känner fattigdom ända in på skinnet. Många barn känner också till det för att de helt enkelt får vara med och tolka föräldrarnas papper från olika myndigheter.

Den ekonomiska ojämlikheten begränsar barns drömmar och driver dem i stället till en dålig självkänsla och känslor av ovärdighet. Om man verkligen vill angripa fattigdom skulle man exempelvis kunna göra det med en ekonomisk utjämning och jämlikhet liksom en annan socialpolitik, bostadspolitik, skolpolitik och arbetsmarknadspolitik. Men för högern har fattigdom alltmer blivit en fråga som behandlas som en ordningsfråga. Mellan raderna vill de nog mest att arbetarklassen ska fostra sina barn. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är i högerns ögon ofta ett mått på olika människors prestationsförmågor.

Samtidigt driver samma partier en rå högerpolitik som ökar inkomstklyftorna ännu mer. Det är också det som gör det så omodernt och förlegat att driva en skattepolitik som med den ena handen ökar de ekonomiska klyftorna rejält och med den andra handen föreslår skatteavdrag för gåvor.

Vänsterpartiet har en positiv syn på ideell verksamhet, som vi menar utvecklar demokratin. Men vi anser att det är mycket bättre att satsa pengarna på den offentliga välfärden, som vi alla är med och bestämmer över och som fördelas efter behov, än på skatteavdrag för gåvor till vissa utvalda organisationer.

Det är positivt att människor vill ge gåvor till ideell verksamhet, och den ideella sektorn behöver stöttas på olika sätt. Det är en central demokratifråga, och makthavare och beslutsfattare på olika nivåer bör enligt vår mening samverka med det civila samhällets organisationer. Genom att människor involveras på ett tidigt stadium kan beslut som ligger till grund för en hållbar samhällsutveckling fattas. Vi anser därför att det finns starka skäl till att förbättra och utveckla stödet till civilsamhällets organisationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Samtidigt vill jag betona vikten av att kommuner, regioner och stat inte lämnar över det ansvar och de uppgifter som ligger inom ramen för en stark offentlig välfärd. Detta ska finnas hos offentliga krafter. Om vi exempelvis har hjälpverksamhet som består av stöd och omsorg till asylsökande eller personer i utsatta situationer ser vi att detta är ett samhällsansvar, och vi riktar ökade gemensamma resurser efter behov dit där de behövs.

Det handlar om det grundläggande sättet att se på välfärd, som jag inledde mitt anförande med. Vi tror på att det är ett gemensamt åtagande. Välfärd är inget som ska lämnas över till ideella organisationer. Det handlar om politik för ökad jämlikhet och i grunden om att upprätthålla ett rättighetsperspektiv. Det handlar om vad människor i olika situationer har rätt till snarare än enskildas välgörenhet. Detta gör vi med en mer omfattande skattepolitik och omfördelning för ekonomisk rättvisa.

Fru talman! Det finns, som jag påpekat, stora klyftor i samhället. Därför är det berättigat att fråga på vilket sätt det här förslaget kan minska den barnfattigdom jag precis beskrev. På vilket sätt kommer ett sådant här förslag att öka jämlikheten och minska inkomstskillnaderna? Om skattesystemet nu ska involveras, vore det då inte bättre att använda det till att bygga ut de sociala skyddsnäten och se till att fler får jobb med en lön de kan leva på? Jag tycker att det vore mycket bättre om skattesystemet fungerade som ett omfördelande instrument mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare, men i stället tycker borgarna att ett gåvoavdrag är en bättre väg att gå.

Problemet är bara att skattesystemet i dag är riggat för de rikaste. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar, och detta löses inte med ett gåvoavdrag. Lösningen ska inte komma från enskildas vilja att skänka pengar, utan skatt efter bärkraft borde styra. Människor ska inte behöva förlita sig på att det ska skänkas pengar och gåvor till ideell verksamhet. Vi behöver en stark välfärdsstat för att bygga ett jämlikt samhälle.

Vi ser hur katastrofbudgeten påverkar än i dag, med stora skattesänkningar för dem som tjänar mest och stora nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken. Vanliga löntagare som är med i facket har blivit av med sin skattesänkning på grund av slopade skatteavdrag för fackföreningsavgiften. Samtidigt slopade samma konservativa trio exempelvis den avgiftsfria kollektivtrafiken för barn under sommarlovet, något som Vänsterpartiet var med och förhandlade fram med dåvarande regering.

Mot den bakgrunden ser jag förslaget om ett skatteavdrag för gåvor som en plåster-på-såren-reform för de klyftor och ojämlikheter de själva är med och skapar. Det finns en enorm politisk skevhet i att borgerliga partier vill skapa möjlighet för avdrag för att enskilda ska ge pengar till välgörenhet när samma personer inte vill betala mer skatt för att stärka den generella välfärden. De skattesänkningar de vill genomföra leder till motsvarande nedskärningar som görs i välfärden.

Vänsterpartiet vill att våra gemensamma resurser riktas mot ökad ekonomisk jämlikhet. Skatt efter bärkraft borde styra. Det behövs höjda skatter för dem som har de största rikedomarna, ärver förmögenheter och gör stora vinster på aktier.

Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 1 i betänkandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i föreliggande betänkande, även här med en begränsad glädje över inslag i januariavtalet. Men efter januari kommer alltid våren så småningom, med alla blommor och det vackra.

Fru talman! Jag har alltid varit föreningsaktiv: Scouterna, fotbollen, pingisen, terränglöpningen och SSU. Jag är med glädje medlem i IFK Norrköping, som tyvärr har spelat alldeles för många oavgjorda matcher den här säsongen, Jönköpings Södra naturligtvis och flera andra organisationer. Varje månad ger jag bidrag till Palmefonden för internationellt arbete och för utveckling av demokrati och social jämlikhet i vår värld. Jag köper mina lotter och skänker ibland. Det känns bra. Det känns rätt.

Den ideella sektorn är oerhört viktig, och den har fått många människor att växa och just blomma. Därför är det viktigt att politiken här i riksdagen, i regioner och i kommuner satsar och inte snålar på anslag till fritids- och kulturliv.

Fru talman! Jag kan min historia hyggligt och vet gåvans roll innan kampen för ett mer jämlikt och solidariskt samhälle kunde vinna framgångar. Jag är född 1955. Samma år kom den allmänna sjukförsäkringen. Innan dess var det frivilliga kassor och ofta ingenting. Om någon skadades på jobbet eller förolyckades i den tidens tunga slit fanns insamling bland kamrater att tillgå. Det var en utsatt situation, och det var förödmjukande för de anhöriga. Det skapades en annan ordning med rättigheter, så att vi fördelade på ett solidariskt och rättvist sätt. Den moderna välfärdsstaten skapade människor som kunde växa i stället för att krympa.

Fru talman! Det är bra att engagera sig ideellt. Det är bra att stödja föreningar med gåvor. Men varför ska alla bidra genom skatteutgift när någon vill ge?

Jag tycker faktiskt att det här betänkandet hör ihop med kap. 12 i Markusevangeliet. Änkan hade två kopparören - inte mycket. Jesus sa: De rika har givit mer än hon, men hade mer att ge. Änkan gav allt hon hade. Hon gav mer än de rika.

Fru talman! Låt oss betänka dessa ord, inte minst denna vecka, när det är Kristi himmelsfärd.

(Applåder)

Fru talman! Inom civilsamhället finns det i dag organisationer som bidrar till att mildra många nödlidandes och utsattas situation. Detta är ett mycket hedersamt uttryck för känslan av plikt och viljan att hjälpa till och stärka vårt land. Tyvärr ser vi ibland att de offentliga resurserna inte räcker till allt, och då har frivilliga och ideella organisationer kunnat bidra med värdefulla insatser vid sidan om den offentliga sektorn.

Ibland, och kanske alltför ofta, ser vi vissa prioriteringar som den politiska ledningen i Sverige gör och som innebär att vissa grupper inte kvalificerar sig för att falla inom ramen för de statliga stöden. Detta kan leda till att dessa grupper helt faller mellan stolarna eller helt enkelt glöms bort.

I den bästa av världar önskar vi att allas våra gemensamma offentliga resurser ska räcka till alla goda projekt och alla med behov, men tyvärr ser vi att så icke är fallet. I den mån ideella organisationer, många gånger med frivilliga insatser, kan täcka upp och hjälpa till ser vi absolut positivt på deras insatser. Att därför kunna få ett begränsat skatteavdrag på det belopp som man skänker ser vi som något som kan bära god frukt för vår nations gemensamma målsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Att gåvomottagaren ska ägna sig åt social hjälpverksamhet eller vetenskaplig forskning, samt att denne även ska vara godkänd av Skatteverket baserat på ett antal olika villkor, ser vi som en självklar förutsättning för att inte systemet ska utnyttjas för verksamheter det inte var tänkt för.

Fru talman! Slutligen vill jag poängtera att detta givetvis inte fråntar staten dess ansvar. Men för att stärka den ideella sektorn, där denna kan bredda samhället och komplettera såväl näringsliv som offentlig sektor med frivilliga insatser, yrkar vi bifall till förslaget om återinförd skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet.

(Applåder)

Fru talman! År 2012 införde den dåvarande alliansregeringen i Sverige möjligheten att göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer som arbetar inom det sociala området. För Kristdemokraterna var det en stor framgång. Vi hade arbetat länge för att detta skulle bli möjligt.

Det fanns flera skäl till att detta var viktigt för oss. Det handlade om att stärka dessa organisationers viktiga sociala arbete. Det handlade om att stärka civilsamhällets organisationer som fristående från staten. Det handlade om att uppmuntra privatpersoner att skänka pengar.

Gåvoskatteavdraget blev en stor succé. Givandet ökade kraftigt från år till år under varje år som avdraget fanns. De sista två åren ökade antalet som tog del av avdraget med 15 respektive 13 procent, vilket är helt fantastiska ökningar. Men detta bleknar ändå när de jämförs med de två första åren, då ökningen var hela 30 procent.

Gåvoskatteavdraget var en stor succé, men det var inte perfekt. Det sa vi kristdemokrater redan då. Ungefär samtidigt som avdraget infördes släppte Kristdemokraterna en rapport med vår politik för civilsamhället. I rapporten beskriver vi bland annat hur vi vill se att gåvoskatteavdraget utvecklas. Det handlar om att minska administrationen för de berörda organisationerna. Det handlar om att höja beloppsgränsen. Det handlar om att utvidga avdraget så att många fler organisationer kan omfattas.

Här fanns det, och finns, flera viktiga inspirationskällor runt om i Europa. Tyskland, Danmark, Storbritannien - faktum är att nästan alla Europas länder har någon typ av avdrag eller reduktion för gåvor. Men det allra viktigaste exemplet, och det som kanske är mest intressant för oss att studera, är nog vårt västra grannland Norge.

Där infördes avdraget år 1999. I början var det ganska blygsamt, några hundralappar, och det omfattade bara några få typer av organisationer. Men sedan kom det att utvecklas. I dag är beloppsgränsen över 20 000 svenska kronor, och över 600 organisationer omfattas. Det är organisationer som arbetar med omsorg, mänskliga rättigheter, kultur, miljö, natur och djurskydd.

År 1999 var kristdemokraten Kjell-Magne Bondevik statsminister i Norge. Sedan dess har Norge haft regeringar både till höger och vänster, med statsministrar som Jens Stoltenberg och Erna Solberg. Det har varit olika regeringar med olika politik på många områden, men samtliga har utvecklat gåvoskatteavdraget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Men tyvärr har Sverige hittills valt en annan väg. I stället för att utveckla gåvoskatteavdraget så att det blev bättre valde den rödgröna regeringen förra mandatperioden att ta bort avdraget helt. Därför är vi nu tillbaka på ruta ett när vi återinför gåvoskatteavdraget, men med en liten förbättring.

Den här gången har vi sett till att organisationerna som ansöker om att bli gåvomottagare inte behöver betala ansöknings- och årsavgift. Dessa avgifter drabbade framför allt många mindre organisationer förra gången. Min önskan är att vi nu ska kunna sluta prata om ifall vi ska ha avdraget eller inte, och i stället börja fundera på vad som är ruta två. Hur kan gåvoavdraget utvecklas?

Kristdemokraternas besked i den frågan är att Norge ska vara vår inspirationskälla. Här i Sverige finns det massvis av organisationer som vill få komma in i systemet, och det borde de få göra. Jag var medarrangör på ett seminarium om den här frågan här i riksdagen för snart två månader sedan. Bredden på organisationerna som var med visar tydligt att det finns många som vill vara med: Djurskyddet Sverige, Hjärnfonden, Friends, Palestinagrupperna, alla var där.

Fru talman! Vi måste också förändra vår syn på vad engagemang är för något. Att vara aktiv medlem i någon förening är förstås jättefint. Att bidra med sin tid som till exempel frivillig sjöräddare är något som är jättefint. Men det passar inte alla alltid. Under vissa tider i livet går det att bidra med sin tid, men under andra tider i livet fungerar inte det. Då fungerar det bättre att swisha en gåva eller att vara månadsgivare. Engagemang tar sig uttryck på många olika sätt i dag. Det ska uppmuntras, fru talman.

Vi har sett ett ökat givande under de senaste tio åren. Det finns förstås många olika skäl till det. Vissa år ökar det mer, och det kan ofta kopplas till händelser i omvärlden. Ökningen beror också sannolikt på att människors disponibla inkomst har ökat under de gångna tio åren, och säkerligen beror det också på att det i dag finns många fler organisationer som arbetar professionellt med insamling. Under 2012-2015 ökade det också tack vare gåvoskatteavdraget.

Men det finns också undersökningar som visar att samtidigt som gåvobeloppen ökar står andelen människor som skänker pengar still. Det ligger stabilt på ungefär sex av tio. Ökningarna vi sett beror alltså inte på att det är fler som ger utan på att de som ger, ger mer. Dessutom finns det preliminära siffror över 2018 som visar på en stagnation, för första gången på tio år.

Jag är glad över att gåvoskatteavdraget återinförs. Men låt oss nu sluta att bråka om gåvoskatteavdragets vara eller inte vara. Låt oss följa Norges exempel och brett över alla parti- och blockgränser påbörja diskussionen om hur det kan utvecklas och förbättras. Det handlar om hur fler organisationer kan omfattas, hur de onödiga beloppsbegränsningar som finns kan tas bort och hur totalbeloppet som är möjligt att göra avdrag för kan öka.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till skatteutskottets förslag.

Fru talman! Jag har två frågor att ställa till Hampus Hagman. Hampus Hagman talar mycket om att uppmuntra det privata givandet och givmildheten. I sak har jag väl ingenting att invända mot engagemang och givmildhet. Men jag vill fråga Hampus Hagman: Vilket tycker Hampus Hagman är störst, att skänka 20 kronor, 200 kronor, 2 000 kronor eller 20 000 kronor? Vilket anser Hampus Hagman är den största gåvan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Den andra frågan är följande. Jag har med intresse följt alla skattepolitiska debatter här i kammaren under flera år. Jag uppfattar ett oerhört engagemang, fru talman, när det gäller det som benämnes skatteutgifter, således att sänka skatterna. Jag vill fråga Hampus Hagman: Vad tycker du att läget är i dag i svensk ekonomi, svensk finanspolitik? Har vi ett utrymme för att ytterligare sänka skatterna och minska omfattningen av det gemensamma, eller har Hampus Hagman en annan uppfattning? Det skulle jag vilja ha svar på, fru talman.

Fru talman! Jag börjar bakifrån och kan direkt svara Peter Persson att frågan är felställd. Det finns nämligen ingen motsättning mellan att sänka skatterna och att ta ett större gemensamt ansvar. Sänkta skatter, Peter Persson, leder till att fler jobbar. När fler jobbar blir kakan större, och då kan vi satsa mer resurser på sjukvård, polis och barn- och ungdomspsykiatri - allt sådant som den socialdemokratiska regeringen har låtit förfalla under den förra mandatperioden. Vi ser detta till exempel när vi tittar på hur sjukvårdsköerna har utvecklats. Det finns ingen motsättning mellan sänkta skatter och ökade satsningar på välfärd.

Den första frågan, vilken som är den största gåvan, är möjligtvis en filosofisk fråga. Men svaret är väl att det får vara upp till den enskilde. Det beror helt och hållet på vilka resurser den enskilde har. För en student kan en gåva på 100 kronor vara mycket stor. För mig och för Peter Persson är det kanske inte alls en lika stor gåva.

Fru talman! Det är utomordentligt intressanta svar som Hampus Hagman ger på mina frågor. Således: Sänker du skatten ökar intäkterna till det gemensamma. Med denna slutsats kan SKL där borta vara lugna. Allt ni talar om när det gäller demografin och alla tillskott som behövs för att klara vården, omsorgen och skolan - det löser ni lätt!

Fru talman! Man kan åka ned till Hampus Hagman och få receptet utskrivet. Sänk skatten i Göteborg med 10 kronor, och omedelbart blomstrar Sahlgrenskas operationssalar. Förskolorna fylls med pedagoger. Till och med Gais börjar vinna matcher, för de har fått förstärkt föreningsbidrag.

Fru talman! Den neoliberala politiken har satt klorna hårt i KD och även, dessvärre, i Hampus Hagman. Man tror att skattesänkningar är lösningen på alla samhällsproblem. Det finns inget problem som inte kan lösas genom dylikt.

Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet

Hampus Hagman svarar också på min fråga: Vilket är det största värdet på en gåva? Är det 20, 200, 2 000 eller 20 000 kronor? Det är upp till den enskilde att bedöma, svarar Hampus Hagman. Javisst! Men jag, Jörgen Hellman, du och andra ska generöst betala den som skänker 20 000.

Fru talman! Om Gais börjar vinna fotbollsmatcher för att vi sänker skatten är jag nog beredd att höja den. Men det kanske inte är kärnfrågan här.

Peter Persson påstår att jag tycker att alla samhällets problem löses med hjälp av skattesänkningar. Det är inte sant, och det har jag inte heller sagt. Men på frågan om hur fler ska kunna arbeta och hur vi ska få mer resurser till välfärden är svaret att skattesänkningar stimulerar arbete, och arbete skapar välstånd och resurser till välfärden.

Att gåvorna ser olika stora ut beroende på vem som skänker är en viktig frågeställning. Det är också ett viktigt argument för att ta bort de onödiga beloppsbegränsningar som finns i det system som nu återinförs. Det är ett argument för att fortsätta utveckla detta system. Det finns nämligen i dag en begränsning som säger att den minsta enskilda gåvan får vara 200 kronor, och det kan tyckas vara lite konstigt. Det kan jag hålla med om, när medelgåvan är 100 kronor.

Vi behöver utveckla systemet; det är inte perfekt. Det är ruta ett. Nu hoppas jag att vi kan diskutera vilka förbättringar vi ska göra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 juni.)

Befrielse från kol-dioxid- och energiskatt och förändrad omräk-ning av skatt för diesel och bensin