Övriga talare

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt och prata om utrikespolitik, närmare bestämt om västra Balkan. Det är ett område som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Mina föräldrar kommer från Drenicaregionen i Kosovo. Det är den fattigaste och mest krigsutsatta delen av landet. Det var också där kampen för frihet föddes. Jag hade den stora turen att mina föräldrar sedermera hamnade i Sverige och att jag fick födas här.

Västra Balkans framtid angår hela Sverige. Regionen tillhör det europeiska närområdet, men ändå får regionen alltför sällan vår uppmärksamhet.

I Bosnien fortsätter Milorad Dodik och hans politiska krets att driva en separatistisk politik som hotar sammanhållningen. När landets gemensamma institutioner försvagas och etniska motsättningar används för att befästa makt hotas både människors trygghet och landets europeiska framtid. Det är inte vad Bosnien behöver.

I Serbien ser vi en oroande auktoritär utveckling som kräver vår uppmärksamhet. Human Rights Watch beskriver övervåld mot demonstranter, godtyckliga gripanden och angrepp på journalister. Samtidigt används Kosovo återigen i den nationalistiska retoriken. I juli sa ministern Paunović att om hon hade varit i Miloševićs ställe på 90-talet – alltså under den tid då mina föräldrar flydde, från vilken man än i dag hittar nya massgravar – skulle hon etniskt ha rensat Kosovo på albaner.

När serbiska ministrar deltog vid begravningen av den folkmordsdömde Ratko Mladić sände det oroande signaler. Nu i oktober sa inrikesminister Dačić att den serbiska flaggan förr eller senare ska vaja över Prizren. Nyligen filmades Milan Radoičić vid ett valmöte för den tidigare presidenten Vučić – bredvid dennes son, ska tilläggas. Han har medgett att han ledde den grupp som låg bakom attacken i Banjska, där polismannen Afrim Bunjaku mördades. Ändå har åtal inte väckts i Serbien.

Sammantaget måste allt detta tas på stort allvar. I en region där krigets erfarenheter fortfarande finns i människors liv kan territoriella anspråk fördjupa rädsla och misstro.

Här behöver Sveriges röst vara tydlig: Kosovos självständighet ska respekteras, och Bosnien och Hercegovinas territoriella integritet ska försvaras. Både Serbien och Kosovo måste fullfölja sina åtaganden i den EU-ledda dialogen.

Fru talman! Det finns framsteg som förtjänar större uppmärksamhet. Både Albanien och Montenegro har denna vecka gått vidare i sina medlemskapsförhandlingar med EU. Det är bra. Det visar att reformarbete faktiskt kan ge resultat. Oberoende domstolar, fungerande myndigheter och kamp mot korruption skapar förutsättningar för investeringar, arbetstillfällen och tillit till samhället. Framstegen måste dock följas av framsteg i människors vardag och ge tydliga avtryck i praktiken.

I Albanien pågår protester med krav på bland annat utbildningsreformer och ansvar för misstänkt korruption. Stora demonstrationer har ägt rum i Tirana. Våldet måste fördömas tydligt, men rätten att demonstrera fredligt måste samtidigt värnas. Här befinner sig Albanien vid ett vägskäl.

För oss socialdemokrater hör fred, demokrati och social sammanhållning ihop. Sverige måste fortsätta att driva på västra Balkans EU-närmande genom stöd till reformer, fria medier och ett starkt civilsamhälle. Så kan vi underlätta närmandet i stället för att stöta bort en hel region.

(Applåder)

Fru talman! Det här är mitt första anförande i Sveriges riksdag.

Det var en fråga som återkom till mig i de debatter som jag deltog i under den gångna valrörelsen. Egentligen har denna fråga fastnat i mina tankar under en mycket längre tid än så.

Jag har arbetat i över elva år på komvux och sfi i Nässjö kommun. Det är ett oerhört lärorikt arbete där man får en djup insyn i hur språkinlärning, lokal arbetsmarknad och integration fungerar. Man får insyn i hur olika personers förutsättningar skiljer sig åt beroende på utbildningsbakgrund och vad de har varit med om tidigare.

När jag påbörjade min anställning på sfi hade vi ett av de största flyktingmottagandena i modern tid i Sverige. Det gjordes samtidigt oerhörda ansträngningar för att alla de som kom till Nässjö, Jönköpings län och Sverige skulle få ett bra mottagande. Det handlade inte bara om mottagande utan också om stora satsningar på jobb, praktikplatser, utbildning och integration. Det gjordes även insatser av civilsamhället. Studieförbund och kyrkor anordnade språkkaféer.

Fru talman! Något som slog mig då var att jag, trots att flyktingmottagandet begränsades kraftigt under mitten av 2010-talet, mötte många personer på sfi som värdesatte Sverige mycket högt. Många som jag träffade älskade att lära sig svenska, trots att det var svårt med grammatik och uttal av olika svenska ord. De kände sig verkligen välkomna i Sverige och ville vara en del av det svenska samhället och skapa sig en framtid här.

Tio elva år senare, 2026, möter jag inte längre detta på samma sätt. I dag möter jag i stället alldeles för många på komvux och sfi som säger ungefär så här: Jag känner mig inte längre välkommen i Sverige.

Det, fru talman, tycker jag är helt fruktansvärt. Vad får det för konsekvenser om man inte känner sig välkommen i det land som man har kommit till och vill bygga sin framtid i? Vad är det egentligen som har hänt under dessa år? Vad är det som har gjort att de personer som jag möter – och detta gäller säkerligen även andra komvuxlärare – känner att politiken i Sverige har blivit hårdare och kallare under de senaste åren?

Kan det vara så att mycket av den politik som har förts under den gångna mandatperioden, som bland annat har handlat om att försöka få fler att återvandra och som har gjort att unga människor som byggt sitt liv i Sverige har fått lämna landet, faktiskt har gjort något med vårt samhälle och med framtidstron? Kan den ha gjort att en del av de personer som jag möter på sfi och komvux inte längre känner sig välkomna eller att deras framtid här inte längre känns lika självklar?

Det här är inte det samhälle som Sverige ska vara. Vi behöver en mänskligare politik, nu och framåt. Vi behöver en politik för bra integration, som gör att människor som kommer till Sverige känner sig välkomna här och kan planera sitt liv för lång tid framåt. Därför är det viktigt att vi nu ska påbörja ett arbete för att skriva fram en stopplag för att förhindra att ungdomar som kom hit som barn utvisas. Det är ett viktigt första steg för att återupprätta framtidstron när det gäller Sverige hos mina gamla sfi-elever.

Fru talman! Sverige ska vara ett av världens bästa länder att leva i – ett land där barn får en bra start i livet, där den som blir sjuk får vård i tid, där äldre känner trygghet och där människor med funktionsnedsättning får möjlighet att leva sitt liv på sina egna villkor. Sverige ska vara ett land där kvinnor inte behöver leva i rädsla i sitt eget hem och ett land där människor har frihet att forma sitt liv och förverkliga sina drömmar samt vågar satsa på nya idéer. Det är det Sverige jag vill vara med och bygga.

En stark välfärd kräver också en stark ekonomi, fru talman, och här spelar våra företagare en avgörande roll. Utan företag som skapar jobb, människor som arbetar och företag som växer blir det svårare att finansiera vår gemensamma välfärd.

I mitt hemlän, Värmland, finns det över 15 000 företag. Det är mjölkbonden i Väse utanför Karlstad, pizzabagaren i Åmotfors, frisören i Kristinehamn, skogsägaren i Sunne och Icahandlaren i Torsby. Men det är också stora företag som Volvo Construction Equipment i Arvika, Uddeholm i Hagfors och Stora Enso i Skoghall.

Bakom alla dessa företag finns människor som varje dag bidrar till att Sverige fungerar. Företagande handlar sällan om att arbeta mellan åtta och fem. Det handlar om tidiga morgnar, sena kvällar och ett ansvar som följer med hem. Men det handlar också om stoltheten i att bygga något eget, att skapa arbetstillfällen och att se andra människor växa.

Fru talman! Ibland låter det i den politiska debatten som om företagsvinster vore något fult. Jag håller inte alls med om det – tvärtom! När företag växer och människor får arbete stärks skatteintäkterna och finansierar lärare i klassrummen, sjuksköterskor på våra sjukhus och omsorgen om våra äldre. Företagande handlar nämligen om vår välfärd.

Fru talman! Jag ser med oro på delar av den ekonomiska politik som förs fram från vänstersidan. Jag har respekt för att vi kan ha olika uppfattningar om hur välfärden ska finansieras. Men högre skatter är aldrig lösningen.

När det föreslås miljardärsskatt, högre kostnader för företag och ett avskaffat karensavdrag måste vi fråga oss vem som ska betala. För den lilla företagaren kan ökade kostnader vara skillnaden mellan att våga anställa eller att låta bli.

Fru talman! Vi moderater vill sänka bolagsskatten och arbetsgivaravgifterna och fortsätta minska regelkrånglet och korta tillståndsprocesserna. Vi vill skapa bättre förutsättningar för innovation, investeringar och nya arbetstillfällen. Politiken ska inte stå i vägen för människors idéer. Den ska ge dem möjlighet att växa.

Det ska vara enkelt att starta företag, tryggt att driva företag och lönsamt att driva företag. Det gäller oavsett om det handlar om mjölkbonden i Väse, pizzabagaren i Åmotfors eller ett av våra värmländska industriföretag som konkurrerar på världsmarknaden.

Fru talman! Sverige ska vara världens bästa land att leva i, med frihet att forma våra egna liv och en stark välfärd som finns där när vi behöver den. Men för att utveckla välfärden måste vi också stärka förutsättningarna för dem som skapar jobb, tillväxt och skatteintäkter. Vi ska inte se företagande och välfärd som varandras motsatser. De hör tvärtom ihop.

Därför ska vi fortsätta göra det enklare, inte svårare, att starta, driva och utveckla företag. För när företag växer växer också möjligheterna att bygga världens bästa land att leva i.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Resare (M) och Gunilla Gomér (SD).

Fru talman! Vi lever i osäkra tider med krig i vårt närområde. Vi lever med en aggressiv granne i öster som tagit sig rätten att invadera ett annat land. Vi lever med insikten att den där eviga freden vi alla hoppades på kanske inte riktigt blev just det. Denna insikt ledde oss till slutsatsen att vi återigen behöver rusta oss starka, inte bara militärt.

Infrastruktur är en viktig del av vår beredskap och såklart även för utvecklingen av vårt land. Det är om detta jag tänker tala lite kort.

I min hemkommun Halmstad finns det ambitiösa utbyggnadsplaner för kommunen i anslutning till tågstationen med en helt ny stadsdel, den så kallade Stationsstaden. Samtidigt har vi kunnat se en osäkerhet i fråga om när den nödvändiga ut- och ombyggnaden av bangården och centralen blir verklighet. Även om planen nu säger att byggnation ska starta 2028/2029 vet vi att det inte sällan drar ut på tiden. Vi väntar nu ivrigt på att järnvägsplanen ska fastställas.

Fru talman! Det är viktigt för våra kommuner runt om i landet att dessa ut- och ombyggnader håller sina tidsplaner för att synka med kommunernas egna planeringar och investeringar. Det är viktigt för de entreprenörer som ska våga satsa i områden där man är beroende av den aktuella utbyggnaden och att den verkligen kommer i mål. Utbyggnaden är i detta fall en del i att säkra kapaciteten på Västkustbanan, där trafiken beräknas öka med uppemot 50 procent till 2040.

Fru talman! Ett annat exempel från min hemkommun är planerade investeringar i vår hamn. Dessa investeringar är önskade ur ett beredskapsperspektiv. Det rör sig om investeringar om totalt 1,4 miljarder, varav cirka 500 miljoner under perioden 2026–2030.

Frågan är dock om våra kommuner ska väntas ensamma stå risken för investeringar som i vissa fall är en del av vår gemensamma beredskap. Frånvaron av svar på frågan om och när statliga pengar skulle komma ledde i slutet av 2025 till att en enad politik i Halmstad beslutade att bromsa investeringarna, då grunden för den skyndsamma hanteringen egentligen hade mer att göra med det upplevda behovet från totalförsvaret snarare än näringslivets efterfrågan.

Det är såklart lätt att förstå att det i dessa tider, när det finns väldigt mycket att hantera, kan vara svårt att leverera besked i finansieringsfrågor. Men jag menar ändå att detta är saker som behöver fungera bättre för att vi inte ska tappa tempo i de frågor som rör utbyggnad av infrastruktur som är viktig för vår beredskap.

Det kan inte vara rimligt att våra kommuner ska agera bank åt staten gällande samhällsviktiga investeringar.

I detta anförande instämde Gunilla Gomér (SD).

Fru talman! I mitt inledningsanförande i denna kammare känns det inte mer än rätt att jag ska tala om det finaste som finns: såklart Skåne.

Skåne må vara fantastiskt med sina bördiga jordar, sin världsledande forskning och sitt läge som gör det till porten till Europa. Samtidigt har Skåne också sin beskärda del av utmaningar. I Skåne har vi inte minst en alldeles för hög arbetslöshet, faktiskt den högsta av alla län. Under alldeles för lång tid har investeringar i utbyggnaden av vägar och järnvägar inte motsvarat de behov som finns. Det blir ett hinder för tillväxt och för att företag och arbetstillfällen ska kunna bli fler. Min kollega Mats Sander lyfte förtjänstfullt upp dessa aspekter i debatten i går, men det är nog så viktigt att påminna om.

Jag vill lyfta upp en annan sak som är ett hinder och en utmaning och som gäller i inte bara Skåne utan hela södra Sverige. Det handlar om elen.

Skåne har varit den region i hela EU som haft sämst självförsörjningsgrad sett till produktionen av el. Både priset och tillgängligheten har påverkat hushåll och näringsliv. I medierna har det gått att läsa om att Pågen inte kunde expandera i Malmö eftersom elen inte räckte till och att en kaféägare i Gantofta, utanför min hemstad Helsingborg, behövde stänga eftersom elräkningen blev för hög. Det är bara två exempel.

Då har vi inte talat om alla hushåll som fått uppleva elpriserna i elområde 4. Det är inte bara en fråga om energisystemet som sådant. Det är också en fråga om rättvisa. Är det rättvist att skåningen som ställer klockan på morgonen för att gå till jobbet får betala mer för elen till väckarklockan som väcker sagda skåning jämfört med den som gör det i Stockholm eller Luleå?

Fru talman! Det är positivt att vi har haft en regering som haft energifrågan så högt upp på agendan. De första stegen för ny kärnkraft har tagits, även om utbyggnaden kommer att ta tid. Men det är viktigt för att säkerställa att vi har en förutsägbar och planerbar tillgång på energi i hela Sverige. Samtidigt ska vi inte se till bara ett enda energislag utan säkerställa att vi får mer produktion av fossilfri el som är tillförlitlig i hela Sverige.

Likaså bidrar utbyggnaden av både elnätet och överföringskapaciteten till att vi får ett mer robust energisystem.

Fru talman! Just nu vet vi inte hur kommande regering kommer att se ut. Men det vore förödande om de viktiga steg som tagits under den gångna mandatperioden skulle defenestreras. Sverige behöver fortsätta arbetet med att säkerställa att vi har ett pålitligt energisystem, inte bara för invånarna och hushållen i Skåne utan i hela landet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Resare (M).

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.