Utrikesutskottets utlåtande Nr d

Utlåtande 1937:Uu4

Utrikesutskottets utlåtande Nr d.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1937 kl. 12 m.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas
förbund.

I en inom andra kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 296, av herr Flyg m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa, att regeringen snarast må inkomma till riksdagen
med förslag, att densamma beslutar uppsäga Sveriges medlemskap i
Nationernas förbund». Angående de skäl, som motionärerna anfört till stöd
för sitt yrkande, hänvisar utskottet till motionen.

Alltsedan 1920 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag samtyckte
till Sveriges anslutning till Nationernas förbund, lia vid upprepade tillfällen
motioner väckts om Sveriges utträde ur förbundet. Motionerna lia alltid
av vederbörande utskott avstyrkts och av riksdagen avslagits. Rörande behandlingen
av dessa motioner må i övrigt erinras örn följande.

I två likalydande vid 1921 års riksdag väckta motioner, nr 160 i första
kammaren av herr Winberg m. fl. och nr 253 i andra kammaren av herr
Lövgren i Nyborg, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn prövning och utredning av frågan örn Sveriges snarast
möjliga utträde ur Nationernas förbund.

Den i andra kammaren väckta motionen remitterades till samma kammares
femte tillfälliga utskott, som anförde följande:

Utskottet får till en början erinra därom, att frågan örn Sveriges inträde
i Nationernas förbund varit föremål för det omsorgsfullaste övervägande från
de svenska statsmakternas sida, innan Sverige inträdde i förbundet. Sedan
Kungl. Majit i proposition nr 90 till 1920 års riksdag begärt riksdagens samtycke
därtill, att Kungl. Majit avgåve förklaring örn Sveriges anslutning till
förbundet, bar riksdagen tillsatt ett särskilt utskott för frågans behandling,
varefter Kungl. Majits förslag på hemställan av utskottet bifallits av kam
larna med avsevärda majoriteter. I berörda proposition samt särskilda utskottets
utlåtande finnas utförliga redogörelser flir de skäl, som talade för
Sveriges anslutning till folkförbundet, ävensom för de betänkligheter, vartill
en sådan anslutning kunde giva anledning. De synpunkter, motionären
framhållit i sin kritik av folkförbundets allmänna organisation samt av särskilda
bestämmelser i förbundsakten, finnas, i den mån de få anses beaktansvärda,
redan upptagna till behandling i berörda proposition och utskottsutlåtande,
och utskottet anser det icke nödigt att nu närmare ingå på desamma.

Utskottet får vidare erinra därom, att i samband med Sveriges anslutning
till förbundet angivits vissa önskemål beträffande förbundets utveckling, vil Iiihang

till riksdagens protokoll 1937. 5 saini. 1 avd. Nr 1. 1

Tidigare

motioner.

1921 åra
riksdag.

2

Utrikesutskottets utlåtande Nr 4.

1924 års
riksdag.

ka ansåges särskilt eftersträvansvärda. I sådant avseende har av det särskilda
utskottet framhållits

»upptagande så snart sig göra låter av de icke inbjudna staterna i förbundet; åstadkommandet

av en mera tillfredsställande ordning för de mindre staternas
representation i förbundets råd;

ett bestämdare reglerande av delegeradeförsamlingens sammanträden och
uppgifter samt av förbundsorganens inbördes kompetens;

organiserandet, så snart sig göra låter, av den fasta internationella domstol,
som i förbundsakten omtalas, samt ett bättre preciserande och vidare utvecklande
av det i densamma föreskrivna medlings- och skiljedomsförfarandet; samt

sist, men icke minst, att det arbete för en universell och effektiv begränsning
av de nationella rustningarna, som i förbundsaktens art. 8 utlovas,
utan dröjsmål igångsättes och med verklig kraft bedrives».

1 vissa avseenden, särskilt i fråga örn reglerandet av delegeradeförsamlingens
sammanträden samt beträffande den internationella domstolen, lia berörda
önskemål redan vunnit en lösning. I de fall, där ansökningar om inträde
i förbundet förelegat från fullt självständiga och internationellt erkända
stater, ha dessa bifallits. Frågan örn rustningarnas begränsning har varit
före och lett till vissa förberedande åtgärder. Även frågan om mera tillfredsställande
representation för de mindre staterna har genom skandinaviskt initiativ
upptagits inom förbundet och vunnit visst tillmötesgående.

Utskottet håller före, att några skäl icke tillkommit, som för Sveriges del
kunna motivera en förändrad ståndpunkt i fråga om vårt lands anslutning
till förbundet och särskilt icke några, som böra föranleda ett utträde ur förbundet,
något som för övrigt enligt förbundsaktens art. 1 kan genomföras
först två år efter skedd uppsägning.

Den i första kammaren väckta motionen hänvisades till denna kammares
första tillfälliga utskott, som anförde följande:

Vad angår själva saken får utskottet i likhet med andra kammarens utskott
som sin mening anföra, att några skäl icke tillkommit, som för Sveriges
del kunna motivera en förändrad ståndpunkt i fråga om vårt lands anslutning
till Nationernas förbund.

I två likalydande vid 1924 års riksdag väckta motioner, nr 51 i första kammaren
av herr Winberg och nr 136 i andra kammaren av herr Spångberg,
hemställdes, att riksdagen måtte »för sin del besluta Sveriges utträde ur Nationernas
förbund» samt i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, »att Kungl.
Majit, med biträdande av detta riksdagens beslut, må anmäla Sveriges utträde
ur Nationernas förbund samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas
av detta besluts realiserande».

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Konstitutionsutskottet, som delar de allmänna synpunkter på Sveriges ställning
till och inom förbundet, som kommo till uttryck dels i riksdagens uttalanden
vid vårt lands inträde i detsamma, dels i de nu återgivna yttrandena
av tillfälliga utskott vid 1921 års riksdag, anser icke, att vad i förevarande
motioner anförts är ägnat att föranleda rubbning i den ståndpunkt med avseende
å förbundet, som Sverige en gång intagit. Att förbundet icke ännu i
allo utvecklats så, som dess varmaste vänner gärna skulle lia önskat, atl i
dess verksamhet idén örn internationellt samförstånd mången gång ej för -

Utrikesutskottets utlåtande Nr 4.

3

mått med full kraft göra sig gällande gentemot nationella särintressen, att
förbundet icke alltid visat sig äga den verkningsförmåga, som varit erforderlig
för dess idéers genomförande, och att förbundet icke varit i stånd att i
önskvärd utsträckning råda bot för de missförhållanden av varjehanda art,
som vållats av världskriget och av de missgrepp, som begåtts vid de därpå
följande fredssluten — allt detta var redan vid tiden för Sveriges inträde i
förbundet förutsett. Sverige anslöt sig till Nationernas förbund i full insikt
örn dess många bristfälligheter och örn att viktiga önskemål för dess fullkomnande
i olika riktningar ännu återstodo att förverkliga. Men förbundet
betecknades av riksdagen med rätta såsom »ett första allvarligt försök att
ersätta det hittillsvarande anarkiska förhållandet staterna emellan med en
mellanstatlig rättsordning till förebyggande av nya krig». Och då Sverige
anslöt sig till förbundet, var det därför, att det uppfattades som en angelägen
uppgift för vårt land att medverka till förverkligande av »den mäktiga
och löftesrika tanke», som uppbär förbundet, och till att på bästa sätt tillvarataga
dess utvecklingsmöjligheter.

Att de önskemål i fråga örn förbundets utveckling, som 1920 från svensk
sida uppställts, redan påföljande år till vissa delar blivit förverkligade, framhölls
av andra kammarens femte tillfälliga utskott 1921. Sedan dess har i ej
oväsentlig mån vunnits gehör för de krav, som framställts på utveckling av
förbundet och dess verksamhet i enlighet med de rätts- och fredsprinciper,
som ligga till grund för detsamma. Under hänvisning till det yttrande, som
utskottet samtidigt avgiver över vissa spörsmål rörande Nationernas förbund,
må i korthet erinras om den internationella domstolens konstituering
och de överenskommelser, varigenom den i viss utsträckning fått obligatorisk
karaktär för vissa slag av rättsfrågor, om förbundets fortgående utveckling
genom nya medlemmars inträde, örn det arbete, som nedlagts på att skapa
ett system av ömsesidiga garantier för att möjliggöra en effektiv rustningsbegränsning,
om förbundets verksamhet till skydd för nationella minoriteter,
örn det betydande och växande humanitära arbete, som under förbundets
ledning utföres, om den starkare ställning, som bereus de mindre staterna
inom förbundet o. s. v.

Utskottet finner således ingen anledning till en sådan misströstan i avseende
å förbundets framtidsmöjligheter, att vårt land därav borde föranledas
att övergiva den politik, som från dess sida följts alltsedan 1920. Med
fasthållande av de riktlinjer för Sveriges arbete, som uppdrogos vid dess
inträde i förbundet, torde vårt land fastmera böra genom fortsatt verksamhet
inom detsamma i mån av sina krafter medverka till att detta i allt högre
grad måtte bliva ett redskap för genomförande av rättens och fredens idéer
i den mellanfolkliga samlevnaden.

I en vid 1927 års riksdag inom första kammaren väckt motion nr 73 av
herr Winberg upprepade motionären sina yrkanden från 1924 års riksdag.

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Senast vid 1924 års riksdag framställdes motionsvis förslag örn Sveriges
utträde ur Nationernas förbund; dessa förslag avstyrktes enhälligt av konstitutionsutskottet
och avslogos av båda kamrarna. Några skäl till en förändrad
ståndpunkt i fråga örn vårt lands anslutning till förbundet hava sedermera
enligt utskottets mening ej tillkommit.

I en vid 1929 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr 205 avherr
Flyg m. fl. upprepades ånyo samma yrkanden, sorn framförts 1924 och
1927.

1927 års
riksdag.

1929 åra
riksdag.

4

Utrikesutskottets utlåtande Nr 4.

1933 års
riksdag.

1935 års
riksdag.

1936 års
riksdag.

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Senast vid 1927 års riksdag avstyrkte konstitutionsutskottet och avslog
riksdagen ett motionsvis framställt förslag om Sveriges utträde ur Nationernas
förbund. Enligt utskottets mening hava sedan dess inga sådana omständigheter
tillkommit, som böra föranleda riksdagen att intaga en förändrad
ståndpunkt i fråga örn Sveriges medlemskap av förbundet.

I två vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckta motioner nr lil
av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors och nr 325 av herr Flyg m. fl. hemställdes,
att »riksdagen måtte besluta örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund».

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Då Sverige år 1920 anslöt sig till Nationernas förbund, var ett av de avgörande
skälen härför en önskan att medverka till en vidare utveckling av den
mellan folkliga rättsordningen i syfte att förebygga nya krig och lösa uppkommande
konflikter stater emellan genom fredliga medel ävensom att återknyta
och utveckla det internationella samarbetet. Genom upprättandet av
Nationernas förbund och den senare utvecklingen inom förbundets ram av
förliknings- och skiljedomsinstituten hava, jämfört med förhållandena före
världskriget, ingalunda obetydliga framsteg gjorts i riktning mot ett garanterande
av freden mellan folken. En förhandlingsordning har skapats, som
försvårar för en stat att gripa till krig utan att först hava låtit en konflikt
med annan stat underställas en utomstående myndighets prövning. De fredliga
folken och icke minst de under världskriget neutrala nationerna hava
dessutom genom förbundet och dess organ erhållit andra och bättre möjligheter
än tidigare att göra sig gällande vid kritiska tillfällen till förmån för
fredens upprätthållande eller återställande mellan folken. Visserligen har
det i trots härav efter förbundets tillkomst icke alltid lyckats avvärja väpnade
konflikter mellan stater. Ett av de avgörande skälen härför är, att
världskriget efterlämnat vissa alldeles särskilda orosanledningar och konfliktämnen,
ett annat, att Nationernas förbund icke är universellt —■ även örn
betydande framsteg i sådan riktning ernåtts efter förbundets tillkomst.

I en vid 1935 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr 413 av
herr Flyg m. fl. hemställdes, »att riksdagen måtte besluta om Sveriges utträde
ur Nationernas förbund».

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Sedan Sverige år 1920 inträdde i Nationernas förbund hava vid upprepade
tillfällen och senast vid 1933 års riksdag av företrädare för samma meningsriktning,
som motionärerna tillhöra, väckts förslag örn vårt lands utträde ur
förbundet. Dessa motioner hava alltid avstyrkts av konstitutionsutskottet och
avslagits av riksdagen. Några bärande skäl för det i den föreliggande motionen
framställda yrkandet hava icke anförts.

I en vid 1936 års riksdag inom andra kammaren väckt motion nr 308 av
herr Flyg m. fl. hemställdes, »att riksdagen måtte besluta örn Sveriges utträde
ur Nationernas förbund».

Konstitutionsutskottet anförde följande:

Då ett utträde ur Nationernas förbund — vilket icke kan verkställas förrän
två år efter skedd uppsägning — särskilt i denna tid, för de stater, som
icke äro stormakter, skulle innebära en faktisk isolering, vilken icke kunde

Utrikesutskottets utlåtande Nr l. ö

Idiva för deni gagnelig; oell då ett kvarstående inom organisationen icke,
under de förutsättningar som föreligga, synes medföra större risker än ett utträde
med därav följande isolerad neutralitetspolitik, finner utskottet anledning
saknas till övervägande av det nu framlagda förslaget.

Vid 1936 års riksdag förekom jämväl en interpellationsdebatt rörande frå- Interpellation
gan örn Sveriges ställning till Nationernas förbund. Den föranleddes av en rakdag.
av herr Bagge den 25 april 1936 till ministern för utrikes ärendena framställd
interpellation av följande lydelse:

»Är Eders Excellens i tillfälle att giva kammaren något meddelande angående
regeringens uppfattning beträffande den ställning, vilken Sverige bör intaga
till Nationernas förbund efter vad som på senaste tid förekommit?»

Interpellationen besvarades den 26 maj 1936 av ministern för utrikes ärendena,
som förklarade, att svenska regeringen vore livligt medveten om den
akuta folkförbundskrisens allvarliga beskaffenhet. Den funne läget och det
egna landets intresse påkalla en aktiv medverkan, under intim kontakt med
andra stater med likartad inställning, i den kommande undersökningen avkrisens
innebörd och möjligheterna för dess övervinnande. Den övervägde
vid sådant förhållande icke något steg att lösgöra vart land ur det internationella
samarbetet, som ställts inför ett prov, vars lyckliga bestående
måste erkännas vara till alla folks samfällda gagn.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, utgör förevarande motion utskottet.
en upprepning av en råd tidigare motioner, volka alla varit uttryck för en
principiellt avvisande inställning gentemot Nationernas förbund. Utskottet
finner icke anledning att ingå på en granskning av de synpunkter, som föranlett
dessa upprepade yrkanden, vilka alltid ha av riksdagen avvisats.

Emellertid är frågan örn vårt lands internationella förpliktelser såsom medlem
av Nationernas förbund för närvarande föremål för stort intresse och
livligt meningsutbyte inom vida kretsar av allmänheten. Den allmänna försämring,
som det internationella läget under de senare åren undergått och
som tager sig uttryck bl. a. i en kraftig upprustning i flertalet stater, har
mångenstädes framkallat farhågor angående konsekvenserna för vårt land av
fortsatt bundenhet vid förbundsaktens sanktionssystem. Liknande farhågor
ha yppats även i andra, oss närstående länder och jämväl kommit till uttryck
i officiella uttalanden. Därvid har stundom ifrågasatts, huruvida icke
de senaste årens händelser medfört en rubbning av de förutsättningar, som
ligga till grund för Nationernas förbunds kollektiva säkerhetssystem.

Utskottet erinrar i första rummet örn den kommuniké, som den 1 juli 1936
utfärdades i Genéve av de ex-neutrala staternas utrikesministrar och som
innehöll bl. a. följande:

»Skärpningen av det internationella liiget och de kränkningar, sorn på våldsam
väg under de senaste åren genomförts mot Nationernas förbunds akt,
hava i våra länder framkallat tvivel, huruvida de förutsättningar, under vilka
nämnda stater åtagit sig de i förbundsakten stadgade förpliktelserna, ännu
fortbestå i tillfredsställande omfattning.

6

Utrikesutskottets utlåtande Nr 4.

billigt vår uppfattning är det ohållbart, att vissa artiklar i förbundsakten,
framför allt artikeln örn minskning av rustningarna, förbliva döda bokstäver,
medan i motsats härtill andra artiklar tillämpas. Ehuru genom händelserna
den frågan uppställer sig, huruvida förbundsaktens principer blivit tillämpade
i tillräcklig utsträckning, anse vi, att inga ansträngningar böra underlåtas
för att fullfölja de strävanden att åstadkomma ett internationellt på rätten
grundat samfund, som fått sitt uttryck i bildandet av Nationernas förbund.

Med hänsyn till den allvarliga situation, till vilken Nationernas förbund
bär att taga ställning, anse vi det nödvändigt att undersöka, huruvida möjligheter
föreligga att vidtaga ändringar i förbundsakten eller att modifiera dess
tillämpning på ett sätt, som skulle kunna leda till ett stärkande av den trygghet,
som Nationernas förbund har till ändamål att tillförsäkra staterna.

Därest förslag avseende ändringar av själva förbundsakten skulle komma
att framställas, äro vi beredda att underkasta dem en omsorgsfull prövning.
Vi inse emellertid de svårigheter, sorn denna metod i praktiken medför. Vi
anse därför att, såvitt icke oväntade händelser inträffa, det kan vara ändamålsenligt
att begagna sig av den utvägen, att församlingen beslutar direktiv
för tillämpningen av förbundsakten.

I främsta rummet gäller det att uppnå samförstånd i syfte att förbereda en
mera preciserad tillämpning av de bestämmelser i förbundsakten, vilka avse
att förhindra kränkning av förbundsaktens principer genom att stärka Nationernas
förbunds förebyggande verksamhet. Under erinran att direktiv
för tillämpningen av art. 16 år 1921 antagits, förklara vi, att så länge som förbundsakten
i sin helhet tillämpas endast på ett ofullständigt och icke följdriktigt
sätt, vi anse oss föranlåtna att taga hänsyn härtill vid tillämpning av
sagda artikel. ’

I enlighet med beslut av Nationernas förbunds församling i samband med
hävandet av sanktionerna mot Italien anmodades regeringarna att till generalsekreteraren
avgiva yttrande angående tillämpningen av förbundsaktens
grundsatser. Svenska regeringen uttalade i sitt den 29 augusti 1936 avgivna
svar bl. a., att den funne det ohållbart, att vissa artiklar i förbundsakten,
framför allt artikeln örn minskning av rustningarna, förbleve döda bokstäver,
under det att andra artiklar tillämpades. Effektiviteten av förbundsaktens
kollektiva säkerhetssystem vore enligt regeringens mening i hög grad beroende
av att förbundsaktens grundsatser beträffande allmän nedrustning förverkligades.
I anslutning härtill framhölls, att art. 16 dittills tillämpats endast
på ett ofullständigt och icke följdriktigt sätt. Svenska regeringen ansåge
sig framdeles, därest fråga nppkomme örn att tillämpa art. 16, böra taga
hänsyn till dessa förhållanden. Därjämte hänvisades till kommunikén av den
1 juli, vars text bifogades regeringens skrivelse.

Svenska regeringen har sålunda velat understryka, att föreskrifterna i art.
16 angående sanktioner i praktiken icke kommit till sin fulla tillämpning. Vidare
har svenska regeringen — tillsammans med övriga ex-neutrala regerin"ar
— förklarat att, så länge förbundsakten tillämpas endast på ett ofullständigt
och icke följdriktigt sätt. den ser sig föranlåten att taga hänsyn härlin
vid tillämpningen av art. 16.

Ät dessa uttalanden giver utskottet sin anslutning. Sanktionssystemet har
uppenbarligen icke fungerat på det sätt. som från början varit förutsatt. Det

Utrikesutskottets utlåtande Nr 4.

7

må ock framhållas, att en väsentlig olikhet föreligger i flera avseenden beträffande
de större och de mindre staternas möjlighet att bära de risker, som
äro förbundna med de i art. 16 föreskrivna åtgärderna. Utskottet anser det
önskvärt, att svenska regeringen efter samråd med andra oss närstående
staters regeringar söker inom förbundet verka för en sådan uppmjukning av
bestämmelserna i art. 16, som må anses påkallad från de mindre staternas
synpunkt i anslutning till vad i ovan refererade uttalanden anförts. Den
fortsatta behandlingen inom förbundet av frågan om förbundsaktens tilllämpning
och eventuella revision torde erbjuda tillfälle för regeringen att
framlägga sin inställning till dessa frågor inför förbundets vederbörande
organ.

Det nuvarande internationella läget giver däremot enligt utskottets mening
icke anledning till någon åtgärd från vårt lands sida för utträde ur Nationernas
förbund. Örn ett sådant steg nu toges av Sverige enbart, skulle det bringa
värt land i en föga önskvärd isolering och kunna tolkas såsom en nyorientering
av vår utrikespolitik. Därest åter ett flertal mindre stater förenade sig
örn att utträda, skulle ett sådant uppbrott från förbundet kunna befaras medföra
dess förvandling till ett förbund av utpräglad allianskaraktär. En utveckling
i denna riktning skulle ytterligare skärpa motsättningarna mellan
olika statsgrupper och öka spänningen i Europa, varav kunde följa minskad
trygghet även för de utträdande staterna. Utskottet anser det vara ett samfällt
intresse att söka vidmakthålla folkförbundet samt att sålunda giva förbundet
tillfälle att fullfölja det betydelsefulla internationella samarbete, som
på olika områden bedrives inom detsamma. Det må ock framhållas, att såväl
den förut omnämnda, på församlingens initiativ igångsatta undersökningen
av möjligheterna att göra förbundet till ett mera effektivt fredsinstrument
som även de pågående förhandlingarna mellan de s. k. Locarno-makterna
och andra påbegynta eller planerade internationella förhandlingar utvisa,
att nian på olika håll är klart medveten örn det nuvarande lägets allvarliga
innebörd och söker efter utvägar att på såväl det politiska som det ekonomiska
området ernå en utjämning av bestående motsättningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:296 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1937.

På utrikesutskottets vägnar:
ÖSTEN UNDEN.

8

Utrikesutskottets utlåtande Nr i.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Undén, Olof Olsson*, Trygger, Tjällgren, Hamrin* och
Johan Bernhard Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Bagge, Ward, Vougt, Närlinge, Lindqvist, Andersson
i Rasjön*, Eriksson i Stockholm* och Lithander.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372019