Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1970

Utlåtande 1970:Uu9

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1970

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motioner om vidgat stöd till motståndsrörelser.

Till utrikesutskottet har hänvisats två likalydande motioner, I: 535 av herrar
Wikström och Lindblad och II: 624 av herrar Ahlmark och Ullsten, om vidgat stöd
till motståndsrörelser. I motionerna hemställes

att riksdagen måtte uttala sig för att ge ett vidgat stöd till motståndsrörelser i
främst södra Afrika i enlighet med vad som i motionen angivits,

att riksdagen måtte uttala sin anslutning till de i motionen angivna riktlinjerna
och principerna för svenskt stöd till motståndsrörelser i den s. k. tredje världen,
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att regeringen måtte tillsätta
en särskild beredning, med representation från de demokratiska politiska partierna,
med uppgift att bereda och fatta beslut om stöd till motståndsrörelser.

I motionerna åberopas statsutskottets utlåtande nr 82 år 1969. I detta angavs
vissa grundläggande riktlinjer för svenskt stöd till befrielserörelser. I utlåtandet
heter det bl. a. (s. 23 och 24):

Utskottet erinrar om att svenskt humanitärt stöd eller utbildningsstöd till medlemmar
av vissa befrielserörelser i södra Afrika redan utgår dels genom bidrag till
olika FN-program, dels genom anslag till Mocambiquc Institute i Tanzania. Utskottet
kan i princip tillstyrka ytterligare insatser av detta slag med beaktande av
att utformningen av svenskt statligt bistånd ej kan tillåtas komma i konflikt med
den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter.

Vad avser befrielserörelser i Afrika torde humanitärt bistånd och utbildningsstöd
inte behöva komma i konflikt med den nämnda folkrättsliga regeln i de fall då FN
entydigt tagit ställning mot förtryck av folk, som eftersträvar nationell frihet. Detta
kan anses vara fallet beträffande Sydvästafrika, Rhodesia och de under Portugals
överhöghet stående områdena i Afrika. Vad avser hjälp till apartheidpolitikens
offer kan sådan hjälp motiveras bl. a. med FN:s uttryckliga fördömande av den
sydafrikanska apartheidpolitiken.

Det kan vidare framhållas att statligt finansierat humanitärt bistånd, som genom
Röda korset och därmed jämförliga hjälporganisationer förmedlas till olika befolkningsgrupper
i länder vilka befinner sig i inbördeskrig, inte syns möta betänkligheter
från folkrättslig synpunkt. Detta påpekande har även tillämpning i fråga om
den pågående svenska humanitära biståndsverksamheten i Vietnam och Nigeria.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 5 samt. 1 avd. Nr 9

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 ur 1970

Enligt vad utskottet erfarit pågår undersökningar av de praktiska möjligheterna
att bringa humanitärt och utbildningsmässigt bistånd till offren för den kamp som
under ledning av Partido Africano da Independencia da Guinée Cabo Verde
(PAIGC) bedrives i syfte att befria Portugisiska Guinea från portugisiskt övervälde.
Utskottet ställer sig — med hänvisning bl. a. till det stöd som redan utgår till
Mozambique Institute — positivt till dylikt stöd, i den mån de praktiska problemen
går att lösa, och förutsätter att Kungl. Maj:t skall utnyttja de möjligheter som härvidlag
kan uppstå.

Med anledning av yrkandet i motionerna I: 171 och II: 182 angående undersökning
av nationella och sociala befrielserörelsers behov av stöd vill utskottet erinra
om att en grundläggande förutsättning för svenska statliga insatser i u-länder är att
dessa godkänns och välkomnas av mottagarlandets centrala myndigheter. Statliga
insatser med syfte att stödja oppositionsrörelser, som vill störta landets regering,
skulle komma i konflikt med den förut nämnda folkrättsliga princip, som förbjuder
inblandning i ett annat lands inre angelägenheter. Utskottets påpekande om de
speciella förutsättningarna för stöd åt vissa befrielserörelser i Afrika ger inte underlag
för generella krav på statliga stödåtgärder till rörelser och organisationer, som
betecknas som nationella eller sociala befrielserörelser. Motionerna avstyrks därför
såvitt nu är i fråga.

I FN har Sverige ansett sig kunna rösta för uppmaningar till staterna att ge moraliskt
och materiellt stöd åt befrielserörelser, dock endast om med begreppet materiellt
stöd avses bistånd som ges i överensstämmelse med FN-stadgans och folkrättens
principer.

Sverige har i enlighet härmed sedan länge drivit ett utbildningsprogram för afrikansk
flyktingungdom, vilket i väsentliga delar avsett flyktingar från Södra Afrika
däri inkluderat de av Portugal behärskade områdena. Vi har vidare under en lång
följd av år finansierat juridiskt biträde åt de personer som åtalats för brott mot
apartheidlagarna i Sydafrika. Vidare lämnas understöd till anhöriga till personer
som fängslats på grund av dessa lagar samt utbildningsstöd till fängslade personer.
Därtill kommer aktivt stöd till UNTF och för FN:s flyktingutbildningsprogram.

Under år 1969 lämnades bistånd till Mozambique Institute uppgåendetill720000
kronor för humanitär verksamhet och utbildningsverksamhet. Institutet svarar för
utbildning och hälsovård bland mozambikaner i Tanzania och de av Frelimo kontrollerade
områdena i Mozambique.

Vidare har 1 milj. kronor beräknats för bistånd till PAIGC, Partido Africano da
Independencia da Guinée Cabo Verde. Detta bistånd skall utgå i form av varor,
främst medicin, sjukvårdsutrustning, proteinrika livsmedel och textilier samt, för
distribution av varorna, två transportvagnar. En första leverans har mottagits av
PAIGC och en andra är under förberedande.

Slutligen har 50 000 kronor utbetalats till Zimbabwe African Welfare Trust för
humanitära insatser för personer från Sydrhodesia med anknytning till ZANU.
Stödet avser bidrag till skolavgifter för barn och till dödade ZANU-medlemmars
familjer.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1970

3

Utskottet

Riksdagen hade år 1968 tillfälle att ta ställning till efter vilka principer bistånd
bör lämnas till nationella befrielserörelser. Detta skedde med anledning av statsutskottets
utlåtande nr 82. Utrikesutskottet vill för sin del ansluta sig till de vid
detta tillfälle fastslagna principerna.

Det må erinras om att statsmakterna år 1968 fattade principbeslut om 1 %-målet
för utbyggnad av utvecklingsbiståndet. Målet skall nås genom successiva anslagshöjningar
fram t. o. m. budgetåret 1974/75. För att detta mål skall nås måste de
årliga anslagshöjningarna i genomsnitt vara minst 25 %. Det bör enligt utskottet
vara möjligt att inom ramen för det sålunda växande utvecklingsbiståndet ägna stor
uppmärksamhet åt bistånd av det slag som nämns i första att-satsen i motionärernas
hemställan, d.v.s. stöd till motståndsrörelser av den typ som ovan beskrivits.

I sista att-satsen i motionärernas hemställan uttrycks önskemålet om en särskild
beredning, med representation från de demokratiska politiska partierna, med uppgift
att bereda och fatta beslut om stöd till motståndsrörelser. Utskottet vill erinra
om att den redan existerande beredningen för studiestöd och humanitärt bistånd
till afrikanska flyktingar och nationella befrielserörelser fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Beredningen, som förordnats enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni
1969, åliger att till SIDA avge förslag om användningen och fördelningen av statsmedel
under UD:s huvudtitel som ställts till förfogande för humanitärt bistånd i
form av studiestöd eller humanitär hjälp till afrikanska flyktingar eller nationella
befrielserörelser. I beredningens uppdrag ingår också att ge synpunkter på och
lämna förslag till fortsatt svenskt bistånd på dessa områden samt andra lämpliga
åtgärder för att främja stödet till afrikaner som befinner sig i landsflykt eller som
i hemlandet är utsatta för diskriminering i utbildningsmässigt eller socialt hänseende.

Utskottet hemställer med hänvisning till vad ovan sagts

att motionerna I: 535 och II: 624 inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1970

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s), Dahlén (fp), Hernelius (m),
Palm (s), fröken Mattson (s) och herr Axel Andersson (fp);

från andra kammaren: herrar Skoglund (s), Mellqvist (s), Gustafson i Göteborg
(fp), fru Eriksson i Stockholm (s), fru Lewén-Eliasson (s) och herr Hellström
(s).

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1970

Reservation

av herrar Dahlén, Axel Andersson och Gustafson i Göteborg:

Frågan om stöd till motståndsrörelser i den tredje världen är ett problem som
under 1960-talet blivit alltmer aktuellt och angeläget. I skilda delar av världen kämpar
ännu den inhemska befolkningen för att få självbestämmanderätt. Koloniala
regimer, t. ex. i södra Afrika och det s. k. portugisiska Guinea vägrar att tillmötesgå
sådana krav. Det moraliska stöd Sverige och svenska politiska partier och organisationer
i dag ger motståndsrörelser som kämpar mot socialt, ekonomiskt, politiskt,
rasistiskt och religiöst förtryck måste utökas till att omfatta vidgade konkreta
stödåtgärder.

I förra årets utlåtande från statsutskottet (nr 82) angavs vissa grundläggande
riktlinjer för svenskt stöd till motståndsrörelser. Redan av vad som då anfördes
framgår att svenskt stöd inte kan ges generellt till varje rörelse som kallar sig motståndsrörelse.
Vid bedömningen av vilka motståndsrörelser som skall stödjas måste
hänsyn tas till rörelsens politiska målsättning lika väl som till omfånget av det
stöd motståndsrörelsen har från landets egen befolkning. Utskottet kan i stort sett
ansluta sig till förra årets riktlinjer men har funnit det angeläget att här komplettera
dem.

Sverige måste kraftfullt och långsiktigt verka för respekt för den folkrättsliga
noninterventionsprincipen. Varje svenskt stöd till motståndsrörelser måste utformas
under iakttagande av denna princip. Stöd i form av vapenhjälp eller pengar
till vapenhjälp till motståndsrörelser får därför inte komma i fråga från statens
sida och bör inte heller komma i fråga från frivilliga organisationers sida. Inte heller
ospecificerade statliga anslag bör ges.

Stöd till motståndsrörelser bör inriktas på humanitärt-civila insatser exempelvis
i form av stipendiering, undervisningsmaterial, flyktinghjälp, medicin, byggnadshjälp,
stöd åt anhöriga till dem som är direkt engagerade i motståndskampen, livsförnödenheter.
Sverige bör också på ett generöst sätt ge motståndspolitiker politisk
asyl i vårt land.

På ett aktivt och konsekvent sätt bör vårt land också utnyttja möjligheten till
diplomatiska påtryckningar i olika internationella sammanhang för att ge politiskt
och moraliskt stöd åt motståndsrörelser vi sympatiserar med. Avbrytande av diplomatiska
förbindelser skall däremot i regel inte betraktas som en lämplig metod för
kritik av annat lands regering, eftersom sådana relationer inte i och för sig innebär
en manifestation av vänskap utan i första hand utgör en praktisk kommunikationskanal.

Svenska företag som verkar i länder av det slag som motionen handlar om bör,
inom ramen för en normal företagsverksamhet, söka stimulera interndemokratiska
processer inom företaget och stödja och uppmuntra initiativ på det fackliga, kooperativa
och sociala området.

I motionerna föreslås att regeringen skall tillsätta en särskild beredning med
representation från de demokratiska politiska partierna med uppgift att bereda och

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1970

5

fatta beslut om stöd till motståndsrörelser. Utskottet vill erinra om att den s. k.
flyktingberedningen som tillsattes år 1964 sedan en tid även handlägger frågor om
stöd till internationella motståndsrörelser. Under den tid som gått sedan dess tillkomst
har intresset för dessa frågor ökat starkt inom de politiska partierna, inte
minst i deras ungdomsförbund. Utskottet hälsar detta intresse med tillfredsställelse.
Det förefaller oss därför lämpligt att aktiviteten inom de politiska partierna tillvaratas
på så sätt att beredningen utvidgas med representanter för ifrågavarande
partier. Beredningen bör emellertid fortfarande vara av rådgivande karaktär.

Utskottet anser det önskvärt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t redovisar
ovan anförda synpunkter.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna I: 535 och II: 624 i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna vad utskottet
ovan anfört om stöd till motståndsrörelser i den s. k. tredje
världen.