Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1969

Utlåtande 1969:Uu9

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1969

1

Nr 9

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna.

I de likalydande motionerna 1:404 av herr Werner och It: 465 av herr
Hermansson in. fl., vilka — utom såvitt avser anslagsyrkandena (jfr statsutskottets
utlåtande nr 82) — hänvisats till utrikesutskottet, föreslås att
riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om »effektiva påtryckningai
och åtgärder mot Portugal inom FN, EFTA och andra internationella
organisationer».

Som utrikesutskottet tidigare framhållit — senast i sitt utlåtande nr 5 år
1968 med anledning av motioner i samma ärende — har Sverige i olika
sammanhang uttryckt sitt starka fördömande av den portugisiska kolonialpolitiken.
Regeringen har sålunda bl. a., stödd av en kompakt folkopinion
i Sverige, vid upprepade tillfällen i Förenta Nationerna klargjort sitt
stöd för en allmän tillämpning av principen om folkens självbestämmanderätt
och sin opposition mot Portugals kolonialpolitik.

I nämnda utlåtande nr 5 år 1968 lämnade utskottet en redogörelse för
svenska opinionsyttringar i frågan vid 1967 års möte med FN:s generalförsamling.
Vid generalförsamlingen 1968 antogs en resolution, nr 2395
(XXIII), som fördömde den portugisiska regeringens fortsatta vägran att
genomföra 1960 års kolonialdeklaration och uppmanade den portugisiska
regeringen att ofördröjligen tillämpa principen om självbestämmanderätt.
Resolutionen skiljer sig från tidigare av generalförsamlingen antagna resolutioner
framför allt därigenom att kravet på sanktioner mot Portugal
slopats. För en redogörelse för resolutionen må hänvisas till utrikesdepartementets
blåbok om 1968 års generalförsamling (Aktstycken utgivna av
Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie I:A: 18, s. 259 ff.).

Den svenska inställningen till resolutionen presenterades i ett anförande
i förvaltarskapsutskottet den 20 november 1968. I anförandet konstaterades
att Sverige sedan 1963 ansett sig förhindrat att ge uttryck för sin grundläggande
positiva inställning genom att rösta för resolutionerna i den
portugisiska frågan, främst därför att dessa innehållit krav på omedelbara
sanktioner. Under 1968 års generalförsamling hade ett nytt läge skapats,
och den svenska delegationen ville ge uttryck för sin stora uppskattning
av de afro-asiatiska representanternas initiativ att söka utforma texten
så att ett par av tidigare resolutioners mest kontroversiella element utgått,
hl. a. sanlttionsparagrafen. Härigenom hade det blivit möjligt för Sverige
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 1 avd. Nr 9

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1960

all rösta för resolutionen i dess helhet. Den svenska delegationen betraktade
emellertid inte resolutionen som någon minskning av trycket på Portugal.
Detta tryck skulle snarare öka i och med att resolutionen fick ett
vidsträcktare stöd i församlingen än tidigare. Avslutningsvis riktades i inlägget
en vädjan till den nya portugisiska regeringen att utnyttja de möjligheter
som resolutionen erbjöd till nya försök för regeringen att komma
till rätta med sitt förhållande till de afrikanska folken i sina kolonier och
till FN.

Av intresse i detta sammanhang är också ett uttalande i den regeringsförklaring
om utrikespolitiken som avgavs i riksdagen den 26 mars i år.
I detta uttalande formulerades principerna för förhållandet mellan svensk
utrikespolitik och svensk utrikeshandelspolitik på följande sätt:

För ett litet land som Sverige, vars ekonomi är starkt beroende av utrikeshandeln,
är förekomsten av fasta internationella regler för de mellanstatliga
handelspolitiska förbindelserna av särskilt stor betydelse. Under
efterkrigstiden har ett sådant internationellt regelsystem kunnat skapas,
framför allt inom ramen för GATT. Vår handelspolitik måste sålunda föras
med iakttagande av de förpliktelser som vi själva frivilligt påtagit oss
genom anslutning till GATT och andra internationella avtal. Det är ett livsintresse
för oss att tilltron till Sveriges vilja och förmåga att respektera ingångna
avtal vidmakthålles. Krav på att Sverige ensidigt skulle avbryta
sin handel med eller vidtaga handelspolitiskt diskriminerande åtgärder
mot vissa stater med motivering att dessa stater styres av regimer som
vi ogillar måste avvisas. Att införa ett sådant element av politisk diskriminering
i svensk handelspolitik skulle driva oss till olika former av avtalsbrott,
motverka strävandena att åstadkomma en friare världshandel
och ställa statsmakterna inför utomordentligt vanskliga politiska bedömningsproblem.
Ekonomiska eller handelspolitiska sanktioner mot andra länder
bör för vår del endast ifrågakomma, då dessa åtgärder kan grundas på
en av FN:s säkerhetsråd antagen resolution. Detta är också den enda förutsättningen
för att en handelsblockad kan bli effektiv. Blockadåtgärder
från ett enstaka lands sida blir oftast verkningslösa och kan dessutom skada
landet självt.

Det må i detta sammanhang också nämnas att den svenska regeringen
nyligen under hand tagit upp frågan om Portugal med generalsekreteraren
i GATT. Vid denna kontakt har generalsekreteraren understrukit de skäl,
bl. a. av stadgemässig natur, som talar mot att spörsmålet skulle tas upp
i GATT. Ej heller hos andra medlemsstater torde intresse finnas för en behandling
av frågan inom ramen för GATT.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det vid Förenta Nationernas
generalförsamling år 1968 visat sig möjligt för en överväldigande majoritet
av medlemsstaterna att ena sig om en resolution som anvisar vägar att
komma till rätta med de problem som den portugisiska kolonialpolitiken
skapar. Resolutionen måste uppfattas som ett allvarligt försök från FN:s
sida att komma ur den återvändsgränd i vilken relationerna mellan världs -

3

Utrikesutskottets utlåtande nr 9 år 1969

organisationen och Portugal sedan många år befunnit sig. Utskottet vill
samtidigt understryka att resolutionen inte får betraktas som en minskning
a\ den press som FN utövar mot Portugal utan snarare innebär att
trycket ökar i och med att resolutionen fick ett vidsträcktare stöd än tidigare
resolutioner i frågan. Det är angeläget att Sverige inom FN:s ram fortsätter
alt verka för realistiska åtgärder på bredast möjliga bas för att förmå
Portugal att följa FN:s resolutioner och främja en utveckling som leder
till självbestämmanderätt för befolkningen i de afrikanska områden som
för närvarande befinner sig under portugisisk administration.

Vad beträffar möjligheten att utöva påtryckningar mot Portugal inom
i amen för EFTA vill utskottet hänvisa till att denna organisation har enbart
handelspolitiska och andra ekonomiska uppgifter. Som utskottet hade
tillfälle understryka i sitt utlåtande nr 5 år 1968 förutsätter EFTA-konventionen
inte att eu medlemsstat kan uteslutas. Däremot finns i konventionen
en uttrycklig hänvisning till förpliktelser enligt andra internationella
åtaganden. Enligt dessa bestämmelser har en medlemsstat rätt att vidta åtgärder
till fullgörande av förpliktelsen enligt FN:s stadga i syfte att upprätthålla
internationell fred och säkerhet.

Det ma i detta sammanhang nämnas att regeringen tagit upp portugaltrågan
inom EFTA:s ram. Det har emellertid visat sig att hos övriga medlemsstater
intet intresse finns för en behandling av ärendet i detta forum.
Utskottet förutsätter dock att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen
för den händelse en ändrad inställning bland EFTA:s medlemsstater
skulle komma till stånd.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 404 och II: 465 — i vad de hänvisats till
utrikesutskottet — må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.

Utskottet hemställer

att ärendet avgörs efter en bordläggning.

Stockholm den 13 maj 1969

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s), Lundström (fp), Birger
Andersson (s), Georg Pettersson (s), Virgin (m), Bengtson (ep), Dahlen
(fp), Hernelius (m) och Tage Johansson (s);

från andra kammaren: herr Mellqvist (s), fru Eriksson i Stockholm
(s), herr Wahlund (ep), fru Lewén-Eliasson (s) och herr Gustafson i Göteborg
(fp).