Utrikesutskottets utlåtande nr 7 år 1965

Utlåtande 1965:Uu7

Nr 7—8

Utrikesutskottets utlåtande nr 7 år 1965

1

Nr 7

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om avbrytande
av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika
och om handelsbojkott av sydafrikanska varor.

I en i första kammaren av herrar Lager och Adolfsson väckt motion, nr
138, samt en i andra kammaren av herr Hermansson m. fl. väckt likalydande
motion, nr 176, vilka hänvisats till utrikesutskottet, föreslås att riksdagen i
skrivelse till regeringen hemställer om omedelbara åtgärder för ett efterkommande
av FN-rekommendationen av den 6 november 1962 i Sydafrikafrågan
genom i första hand avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrikanska unionen.

Till utskottet har även hänvisats den i första kammaren av herr Sundin
väckta motionen, nr 351, samt den i andra kammaren av herr Ullsten m. fl.
väckta likalydande motionen, nr 418, om handelsbojkott av sydafrikanska
varor. Motionärerna föreslår, att riksdagen måtte uttala sig för en officiell
svensk handelsbojkott av sydafrikanska varor, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående
de tekniska problemen i samband med en officiell svensk bojkott av
sydafrikanska varor.

Utskottet finner motionerna vara uttryck för den oro, som den svenska
opinionen känner inför Sydafrikanska republikens apartheidpolitik, och för
de allvarliga bekymmer, som den sydafrikanska regeringens hårdnackade
vägran att samarbeta med FN ger anledning till. Sverige har sedan många
år i FN fördömt raspolitiken och sökt förmå den sydafrikanska regeringen
att icke vidtaga åtgärder, som strider mot FN-stadgan och mot förklaringen
om de mänskliga rättigheterna.

En internationell expertgrupp, som tillsatts av säkerhetsrådet som en följd
av ett iniitiativ från de nordiska staterna hösten 1963 i syfte att få fram en
konstruktiv linje i FN:s Sydafrikapolitik har arbetat under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Gruppens förslag har antagits av säkerhetsrådet, som vädjat
till sydafrikanska regeringen att godta det. Förslagen går ut på att det
skulle bildas ett nationalkonvent, som skulle representera alla folkgrupper i
Sydafrika och som skulle ta sig an de många svåra problemen i samband
med den nuvarande situationen, i främsta rummet att trygga mänskliga rättigheter
för alla Sydafrikas invånare.

Samtidigt beslöt säkerhetsrådet att tillsätta en expertkommitté, bestående
av representanter för rådets samtliga dåvarande medlemsstater, däribland

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 1 avd. ATr 7—8

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 7 år 1965

Norge, med uppgift att företa en teknisk och praktisk undersökning beträffande
möjligheterna till konkreta åtgärder efter beslut av säkerhetsrådet.
Kommittén har offentliggjort sin rapport till rådet. I kommitténs slutsatser
har bl. a. uttalats att Sydafrika på grund av sin ekonomiska styrka inte skulle
vara särskilt känsligt för ekonomiska sanktioner. Dock var man ense om
att det finns flera sårbara punkter i landets ekonomi. Det betonas, att effektiviteten
blir beroende av om sanktionsåtgärder vinner allmän anslutning.

Här må erinras om att Sverige sedan många år tillämpat det i säkerhetsrådets
resolutioner den 7 augusti och 4 december 1963 påbjudna embargot
på vapen, ammunition av alla slag, militära fortskaffningsmedel samt av utrustning
och materiel för tillverkning och underhåll av vapen och ammunition
i Sydafrika. De tekniska problemen i samband med en allmän handelsbojkott
torde få utredas, om frågan efter beslut av säkerhetsrådet aktualiseras.

En första förutsättning för att sanktionsåtgärder skall leda till målet är
att åtminstone de ledande handelsnationerna, stormakterna, som sitter i
säkerhetsrådet, medverkar till att genomföra ett sådant beslut. Utskottet
ser därför med tillfredsställelse att frågans tyngdpunkt under det senaste
året överförts till säkerhetsrådet. Vidare är enligt FN-stadgan endast säkerhetsrådet,
men icke generalförsamlingen, behörigt besluta om sanktioner.
Sverige kunde av detta skäl icke stödja församlingens resolution den 6 november
1962, utan nedlade rösten. Ingångna internationella avtal, bl. a.
GATT-avtalet, utgör för flertalet stater, däribland Sverige, hinder mot att
vidtaga ensidiga sanktionsåtgärder.

Utskottet hemställer i enlighet med vad ovan anförts,

att motionerna I: 138 och II: 176 samt I: 351 och II: 418
härmed må anses besvarade.

Stockholm den 22 april 1965

På utrikesutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Undén, Virgin, Birger Andersson,
Bengtson, Boman, Axel Andersson och Möller;

från andra kammaren: herrar Gustafsson i Stockholm, Kärrlander,
Alemyr, Wedén och Gustafson i Göteborg, fru Eriksson i Stockholm, herrar
Wahlund och Cassel.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7 år 1965

3

Reservation

av herrar Boman, Axel Andersson, Wedén, Gustafson i Göteborg och Wahlund,
som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse: Utskottet

finner motionerna vara uttryck för den oro, som den svenska
opinionen känner inför Sydafrikanska republikens apartheidpolitik, och för
de allvarliga bekymmer, som den sydafrikanska regeringens hårdnackade
vägran att samarbeta med FN ger anledning till. Sverige har sedan många
år i FN fördömt raspolitiken och sökt förmå den sydafrikanska regeringen
att icke vidtaga åtgärder, som strider mot FN-stadgan och mot förklaringen
om de mänskliga rättigheterna.

En internationell expertgrupp, som tillsatts av säkerhetsrådet som en
följd av ett initiativ från de nordiska staterna hösten 1963 i syfte att få fram
en konstruktiv linje i FN:s Sydafrikapolitik har arbetat under ambassadör
Alva Myrdals ledning. Gruppens förslag har antagits av säkerhetsrådet, som
vädjat till sydafrikanska regeringen att godta det. Förslagen går ut på
alt det skulle bildas ett nationalkonvent, som skulle representera alla folkgrupper
i Sydafrika och som skulle ta sig an de många svåra problemen i
samband med den nuvarande situationen, i främsta rummet att trygga
mänskliga rättigheter för alla Sydafrikas invånare.

Samtidigt beslöt säkerhetsrådet att tillsätta en expertkommitté, bestående
av representanter för rådets samtliga dåvarande medlemsstater,
däribland Norge, med uppgift att företa en teknisk och praktisk undersökning
beträffande möjligheterna till konkreta åtgärder efter beslut av säkerhetsrådet.
Kommittén har offentliggjort sin rapport till rådet. I kommitténs
slutsatser har bl. a. uttalats att Sydafrika på grund av sin ekonomiska
styrka inte skulle vara särskilt känsligt för ekonomiska sanktioner.
Dock var man ense om att det finns flera sårbara punkter i landets ekonomi.
Det betonas, att effektiviteten blir beroende av om sanktionsåtgärder
vinner allmän anslutning.

Här må erinras om att Sverige sedan många år tillämpat det i säkerhetsrådets
resolutioner den 7 augusti och 4 december 1963 påbjudna embargot
på vapen, ammunition av alla slag, militära fortskaffningsmedel samt av
utrustning och materiel för tillverkning och underhåll av vapen och ammunition
i Sydafrika.

Utskottet är medvetet om de begränsade möjligheter som Sverige har att
påverka ansträngningarna att förmå den sydafrikanska regeringen att avstå
från apartheidpolitiken. Riskerna är emellertid uppenbara för att denna
politik skall orsaka en uppskakande och tragisk händelseutveckling i Sydafrika
av ännu allvarligare karaktär än den som hittills förekommit. En
i stegrad grad med våld utkämpad raskonflikt i delta land skulle i stora

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 7 år 1965

delar av världen uppväcka känslor som på ett för en fredlig världsutveckling
farligt sätt kunde påverka relationerna mellan folk och raser.

Mot bakgrunden av detta perspektiv anser utskottet att alla möjligheter
bör tillvaratagas att få till stånd effektiva åtgärder, grundade på
beslut av FN:s organ, mot apartheidpolitiken.

Statliga ekonomiska sanktionsåtgärder kan endast väntas bli effektiva om
de stödjes av ett betydande antal länder. Utskottet anser därför att den
svenska regeringen till att börja med bör utröna de övriga nordiska ländernas
inställning till en gemensam aktion av mera bestämt slag. En sådan
aktion skulle t, ex. kunna bestå i en förhandsdeklaration från dessa staters
sida att de vore beredda till åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär mot
Sydafrika därest medverkan i sådana åtgärder kunde uppnås från åtminstone
endera av Sydafrikas största handelspartners, Storbritannien och
Förenta staterna.

Ett samfällt nordiskt uppträdande av denna art skulle enligt utskottets
mening vara ett effektivare medel än ensidiga svenska sanktioner, när det
gäller att stödja ansträngningarna att få erforderliga åtgärder mot apartheidpolitiken
till stånd.

Utskottet anser även att de tekniska problemen för Sveriges del i samband
med ett sanktionsförfarande snarast bör klarläggas och en beredskapsplan
för verkställighet av ett sådant förfarande göras upp.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer utskottet,

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 351 och
II: 418 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
utskottet anfört, samt

2. att motionerna I: 138 och II: 176 härmed må anses besvarade.