Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Utlåtande 1960:Uu5

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

1

Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande församling år
1959 och 1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade
beslut jämte i anledning av propositionen väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1960 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 113, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärendena samma dag,
anhållit om riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda,
av Europarådets rådgivande församling år 1959 och 1960 vid dess
elfte ordinarie möte fattade beslut, nämligen

rekommendationerna 202 och 210 om en »Europeisk ekonomisk association»
och rekommendation 229 om de ekonomiska förbindelserna i Europa;
rekommendationerna 211, 222 och 223 om Afrikas utveckling;
resolution 165 om öst—väst-förhandlingarna samt rekommendationerna
215 och 230 om Europarådets allmänna politik i ljuset av det internationella
läget;

rekommendation 208 om det aktuella läget i Central- och Östeuropa;
rekommendation 199 om de av Europeiska högskolan i Briigge anordnade
radiokurserna för europeiska länder bakom järnridån och rekommendation
200 om ett program för kulturellt utbyte med östeuropeiska länder under
Kulturfondens auspicier;

rekommendation 213 om de nationella minoriteternas läge i Europa;
rekommendation 204 om Europeiska konferensen för kommunala myndigheter; rekommendation

206 om Europeiska konferensen av ministrar för postväsende
och telekommunikationer;

rekommendation 233 om erkännande av Europeiska domstolens lör de
mänskliga rättigheterna tvingande jurisdiktion i enlighet med föreskrifterna
i artikel 46 i konventionen angående de mänskliga rättigheterna; samt
resolution 169 rörande framtidsutsikterna för samverkan inom Europarådets
ram.

Vad angår det närmare innehållet i dessa rekommendationer och resolutioner
får utskottet hänvisa till propositionen, vid vilken översättningar till
svenska av desamma är fogade. Beträffande de rekommendationer —- 202,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 saml. 1 avd. Nr 6

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

210 och 229 — som behandlar de ekonomiska integrationsproblemen i Europa
har departementschefen anfört bl. a. följande:

Det får anses vara värdefullt att församlingen på sätt som skett med kraft
varnat för faran av en splittring i Europas ekonomi. Församlingens möten
bär berett regeringsledamöter och parlamentariker från EFTA-gruppen —
som till skillnad Irån sexstatsgemenskaperna saknar egen parlamentarisk
församling — tillfällen att framföra sina synpunkter inför ett representativt
torum av europeiska politiker. I detta sammanhang må hänvisas till att
överenskommelse numera träffats om att EFTA årligen skall förelägga Europarådsförsamlingen
en rapport över sin verksamhet.

1 fråga om de i resolution 165 och rekommendation 215 angivna krav, som
de västliga stormakter, vilka är medlemmar av Europarådet, bör upprätthålla
vid förhandlingar med Sovjetunionen, har departementschefen uttalat
följande:

Dessa maningar är tydligen i första hand riktade till Storbritannien och
Frankrike. Det synes svårt att se några reella skäl för att Europarådet skulle
ingripa på detta sätt under en period av pågående stormaktsförhandlingar.
De två nämnda staterna är visserligen medlemmar av Europarådet men har
icke gått till dessa förhandlingar enligt uppdrag av rådet eller å dess vägnar.
De uppställda principerna är dessutom avfattade i ytterst allmänna ordalag
och ger knappast någon ledning åt de förhandlande makterna. Särskilt för
svenska regeringen skulle det för övrigt te sig främmande att ansluta sig
till uttalanden av denna art, som innebär ett ställningstagande i frågor som
svenska regeringen hittills icke varit engagerad i.

Följande avsnitt ur departementschefens anförande avseende rekommendation
233 om erkännande av Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna
tvingande jurisdiktion i enlighet med föreskrifterna i artikel 46
i konventionen angående de mänskliga rättigheterna må vidare återgivas:

Beträffande förslaget i rekommendation 233, att alla staterna skulle erkänna
Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion
såsom tvingande, kan konstateras att något mål ännu icke anhängiggjorts
vid domstolen, för vars konstituering församlingen förrättade val i januari
1959. Jag finner det riktigt att Sverige alltjämt ställer sig avvaktande i
fråga om att lämna ett erkännande, till dess erfarenhet vunnits angående
lämpligheten, respektive behovet av att domstolen i stället för ministerkommittén
handlägger dessa mål.

1 sammanhang med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av denna väckta likalydande motioner, nr I: 637 av herr Ilanson, Per-Olof,
och nr II: 784 av herr Gustafson i Göteborg in. fl.

Motionärerna hänvisar till tre av Europarådet vid dess elfte ordinarie
möte antagna rekommendationer, vilka avser konventionen den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och
vilka rekommendationer icke behandlats i propositionen, nämligen rekommendation
231 om enhetlig tolkning av europeiska fördrag, rekommendation
232 om utsträckande av Europeiska domstolens för de mänskliga rättigheterna
kompetens i fråga om tolkning av konventionen angående de

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

o

mänskliga rättigheterna samt rekommendation 234 om ett andra tilläggs
protokoll till konventionen om de mänskliga rättigheterna. Översättning a\
rekommendationerna 231, 232 och 234 är fogad vid motionen. Motionärerna
anför härom hland annat följande:

Enligt vår mening är det betydelsefullt att de grundläggande principerna
i Europarådskonventionen utbvgges och preciseras. T förevarande tilläggsprotokoll
är fråga om att förhindra att någon berövas friheten på grund av
oförmåga att betala sina skulder och att tillförsäkra honom full rörelsefrihet
inom landets gränser, rättskapacitet och likhet inför lagen. Det är all anledning
anta att enig uppslutning kan vinnas om de principer rörande medborgarnas
rättsliga ställning, varom tilläggsprotokollet handlar, också i
svenska riksdagen. Det är här fråga om grundsatser som har lång hävd
i svensk rätt. Det kan tilläggas, att riksdagen år 1950 förordat en systematisk
genomgång av den svenska lagstiftningen mot bakgrund av Europarådskonventionens
grundsatser och därmed betonat vikten av dessa. Då varje
förstärkning av det gemensamma rättsarvet i Europa bör stödjas från svensk
sida, bör riksdagen nu uttala sig för att svenska regeringen inom Europarådets
ministerkommitté verkar för att överenskommelse träffas om upprättande
av ett tilläggsprotokoll med föreslaget innehåll.

Betydelsen av att kunna få Europarådskonventionen auktoritativt tolkad,
även om någon aktuell tvist ej föreligger, är uppenbar, och behovet härav
har varit märkbart inte minst i Sverige. Vid flera tillfällen har livlig diskussion
pågått, även inom svenska riksdagen, rörande spörsmål huru konventionens
regler och gällande svensk rätt skall tolkas i förhållande till varandra.
Det skulle vara synnerligen värdefullt, om möjlighet öppnades att
genom Europeiska domstolen få fastslaget vilka krav som bör uppställas
på svensk lagstiftning med hänsyn till konventionens regler. Den genomgång
av den svenska rätten, varom tidigare talats och som riksdagen begärt,
skulle på detta sätt underlättas.

Även tanken att vidga domstolens kompetens till att avgiva rådgivande
yttranden rörande tolkningen av andra avtal än konventionen om de mänskliga
rättigheterna synes vara förtjänt av svenskt stöd. Genom domstolen
har vi för första gången fått ett gemensamt europeiskt rättsligt forum.
Uppenbarligen vore det värdefullt, om avtal, som ingåtts på europeisk grundval,
också kan tolkas på gemensam europeisk bas. De på Europarådets tillskvndan
ingångna överenskommelserna är nu ganska inånga, och tolkningssvårigheter
kan väntas uppkomma tid efter annan. Domstolen kommer här
säkerligen att fylla en uppgift.

Motionerna utmynnar på denna punkt i en hemställan att riksdagen ville
uppmana regeringen att medverka till att dels ett andra tilläggsprotokoll till
konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med rådgivande församlingens
rekommendation, dels ock att Europeiska domstolens kompetens utvidgas
i den riktning, som angives i församlingens rekommendationer 231
och 232.

Motionärerna tar vidare upp frågan om Sveriges ställning till Europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna. De hänvisar till riksdagens beslut
år 1959 att på utskottets hemställan (utlåtande nr 2) låta ytterligare
anstå med ett ställningstagande samt till departementschefens yttrande i pro -

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

positionen. Sannolikheten för att något mål skall komma att anhängiggöras
enligt gällande regler synes — heter det vidare — under nuvarande politiska
förhållanden icke särskilt stor. Icke minst ur denna synpunkt skulle
de förordade utvidgningarna av domstolens kompetens vara av stort intresse.
För att stärka domstolens ställning vore det vidare av vikt att så
inånga länder som möjligt erkände dess jurisdiktion. Sverige bör därför nu
enligt motionärerna avge sitt erkännande enligt konventionens artikel 46
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Utskottet, som erhållit ytterligare upplysningar under ärendets föredragning,
får anföra följande.

Först upptar utskottet de avsnitt ur propositionen, som särskilt återgivits
i utskottets redogörelse för densamma. Dock torde den del av propositionen,
som avser rekommendation 233, lämpligen böra behandlas i samband med
de i ärendet väckta motionerna.

I fråga om de i Europarådet behandlade europeiska integrationsproblemen
och öst—väst-förhandlingarna uttalar utskottet sin anslutning till den hållning
de svenska representanterna i Europarådet intagit liksom till de synpunkter
ministern för utrikes ärendena därtill funnit anledning anknyta.

Beträffande övriga i propositionen redovisade rekommendationer, med
nyss härförut gjort undantag för rekommendationen 233, till vilken utskottet
återkommer, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de av
departementschefen framförda synpunkterna eller till särskilt uttalande.

Utskottet övergår därefter till de i motionerna berörda ärendena och anför
först beträffande

Rekommendationen 233

Utskottet erinrar om att riksdagen 1959 i anledning av väckta motioner
haft alt taga ställning till frågan om avgivande av en särskild förklaring från
svensk sida jämlikt artikel 46 i Europarådets konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom vilken
Sverige skulle underställa sig Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna. Utskottet får beträffande handläggningen vid den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna och vid domstolen för de
mänskliga rättigheterna av framställningar om påstådda kränkningar av de
i nämnda konvention angivna rättigheterna samt beträffande kommissionens
och domstolens kompetens hänvisa till den redogörelse därför, som
finnes intagen i utrikesutskottets utlåtande i frågan (nr 2) till 1959 års
riksdag.

Några ytterligare förklaringar om erkännande av domstolens behörighet
utöver de åtta, som omförmäles i utrikesutskottets utlåtande 1959: 2 — nämligen
från Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Island,
Luxemburg, Nederländerna och Österrike — har icke tillkommit därefter.
Under loppet av innevarande år har inför Europeiska domstolen anhängig -

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

5

gjorts två ärenden, vilka dit hänskjntits genom beslut av kommissionen och
vilka ha sin upprinnelse i vissa av enskilda framförda påståenden om kränkning
av de mänskliga rättigheterna.

Rekommendationen 233 har varit föremål för behandling i ministrarnas
ställföreträdarkommitté vid dess åttioandra möte i februari 1960, varvid
kommittén i av Sverige biträtt beslut som svar till Europarådsförsamlingen
uttalat att det ankomme på var och en av de ifrågavarande regeringarna att
självständigt pröva denna fråga.

Såsom framgår av departementschefens i redogörelse för propositionen
redovisade uttalande intar svenska regeringen tills vidare en avvaktande hållning
i denna icke slutgiltigt prövade fråga. Så till vida har en ändring i läget
inträtt efter avfattandet av nämnda uttalande, att enligt vad utskottet inhämiat
numer tvenne mål anhängiggjorts hos domstolen på hemställan av den
enligt konventionen fungerande kommissionen. Man vet f. n. icke huruvida
dessa mål kommer att behandlas med vederbörande stater som parter eller
utan partsmedverkan, än mindre vad domstolens avgörande kommer att
innebära. Att dessa mål nu föreligger torde knappast kunna tillerkännas
vägledande betydelse för bedömningen av frågan om tiden erfarenhetsmässigt
är inne och vägande skäl nu föreligger för ett beslut att Sverige skulle
underställa sig domstolens avgörande. Härom råder inom utskottet alltjämt
tveksamhet, och delade meningar föreligger om en sådan förklarings principiella
och praktiska värde. Utskottet skulle finna det naturligt, att under
regeringens fortsatta prövning samråd äger rum särskilt med Norge, som
tills vidare också intar en liknande avvaktande hållning, och jämväl med
Danmark och Island, som i saken fattat positivt beslut. Tillfälle till överläggning
kommer att erbjuda sig redan vid Nordiska rådets förestående session
i Reykjavik, enär ett medlemsförslag väckts angående norskt och
svenskt erkännande av domstolens behörighet i här ifrågavarande avseende.
Utskottet förutsätter att frågans läge redovisas för nästkommande års
riksdag i samband med den årliga propositionen om Europarådet.

Rekommendationen 231

Denna rekommendation, vid vilken finnes fogat ett utkast till »Europeisk
överenskommelse om tillerkännande av kompetens för Europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna att avge rådgivande utlåtanden om tolkningen
av europeiska fördrag» och vari ministerkommittén rekommenderas
sammankalla en expertkommitté med instruktioner att utarbeta en multilateral
överenskommelse, grundad på sagda utkast, behandlades i ställföreträdarkonnnittén
i februari 1960. Under överläggningarna i kommittén framfördes
farhågor för att den föreslagna utvidgningen av domstolens kompetens
skulle komma att stå i strid med respektive länders interna lagstiftning,
och i anledning därav fattade kommittén beslut om att instruera Europarådets
generalsekreterare att utreda huruvida förslaget vore förenligt med
respektive staters grundlagar och med gällande internationella avtal. I avvaktan
på resultatet av denna utredning bordlädes ärendet i ställföreträdar -

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kommittén. Sveriges representant i kommittén betecknade det i rekommendationen
innehållna förslaget som orealistiskt och förklarade sig enligt erhållna
instruktioner icke kunna för Sveriges del biträda församlingens förslag.
— En förfrågan från generalsekreteraren av nyss antytt innehåll har
för någon tid sedan ingått till svenska regeringen och svar därå är under
utarbetande.

I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamheten vid att ett
flertal av de i Europarådets hägn avslutade konventionerna redan i nuvarande
avfattning innehåller stadganden, som föreskriver samråd mellan fördragsslutande
parter i en eller annan form i syfte att lösa uppkommande
tvister i fråga om tolkningen eller tillämpningen av dessa överenskommelser.
Som exempel härpå må anföras de ikraftträdda och av Sverige ratificerade,
den It december 1953 dagtecknade provisoriska europeiska överenskommelserna
om social trygghet vid ålderdcm och nedsatt arbetsförmåga
samt för efterlevande (artikel 10; Sveriges överenskommelser med främmande
makter 1955: 31) samt om social trygghet, dock ej vid ålderdom och
nedsatt arbetsförmåga eller för efterlevande (artikel 11; SÖ 1955: 32) ävensom
den europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp (artikel
20; SÖ 1955: 33). Det i dessa instrument föreskrivna förfarandet är i
främsta rummet förhandlingar mellan de fördragsslutande ländernas behöriga
myndigheter och i andra hand anlitande av skiljedom. Den av Sverige
undertecknade europeiska bosättningskonventionen den 13 december
1955, som ännu icke trätt i kraft, förutser inrättandet av en ständig kommitté,
till vars uppgifter bl. a. skall höra vidtagande av åtgärder i syfte att
bilägga tvister uppkommande vid tolkningen eller tillämpningen av konventionen.
Det kan icke heller bortses ifrån att ett godtagande av det i rekommendationen
med bilaga framförda förslaget möjligen kan leda till kompetenskonflikter
på grund av det förhållandet att Sverige liksom ett flertal
andra till de europeiska konventionerna anslutna stater erkänt internationella
domstolens behörighet i tvister av de slag, som omförmäles i artikel
36 av stadgan för den internationella domstolen. Slutligen må påpekas att
skyldighet för Sverige och ytterligare några av Europarådets medlemmar
att hänskjuta tvister till den internationella domstolen föreligger jämväl på
grund av åtaganden i den sedan den 30 april 1958 gällande europeiska konventionen
angående fredlig lösning av tvister (SÖ 1958:26).

Sedan utskottet genom föredragningen tagit kännedom om den mångskiftande
arten och omfattningen av sådana »europeiska fördrag», anser
utskottet den ifrågasatta kompetensbehörigheten innefatta ett synnerligen
komplicerat och svåröverskådligt problemkomplex. Utskottet hyser ävenledes
stark tveksamhet rörande den nuvarande domstolens resurser för att
kunna utöva en dylik behörighet. Enligt vad utskottet erfarit har av domstolen
själv icke begärts eller avgivits något uttalande beträffande vare sig
rekommendation 231 eller 232, som närmast härefter upptas.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

7

Rekommendationen 232

Något konventionsutkast för utvidgning av Europeiska domstolens kompetens
att tolka den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna,
även i fall då ingen rättslig tvist föreligger, är icke fogad vid denna rekommendation,
som begränsar sig till att föreslå ministerkommittén tillsättandet
av en expertkommitté med uppgift att utarbeta en text till en sådan
överenskommelse. Representanter för ett flertal medlemsstater stödde detta
förslag, då det togs upp till behandling i ministrarnas ställföreträdarkommitté
under kommitténs åttiotredje möte i mars 1960. Från svensk sida
intogs enahanda hållning som den, vilken ovan redovisats beträffande rekommendationen
231. Ärendet uppsköts till förnyad behandling vid det ställföreträdarmöte,
som är avsett att hållas innevarande maj månad.

Närmast synes nu böra avvaktas vad resultat denna förnyade behandling
kommer att ge. Den hållning svenska regeringen finner sig böra intaga,
därest en dylik expertkommitté blir tillsatt och har utfört sitt arbete, förväntar
utskottet bli i sinom tid redovisad för riksdagen i den årligen återkommande
propositionen om Europarådet.

Rekommendation 234

Det förslag från Europarådsförsamlingen att tillsätta en expertkommitté
för att på grundval av ett redan föreliggande utkast utarbeta ett andra tillläggsprotokoll
till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna har i mars 1960 med svenskt instämmande
godkänts av ministrarnas ställföreträdarkommitté, som samtidigt
beslutat sammankalla den föreslagna expertkommittén. Inbjudan till
utseende av ombud i densamma har emellertid ännu icke utgått från Rådets
generalsekreterare.

Det yrkande som göres i motionerna i denna del är således numera tillgodosett,
såvitt angår frågans vederbörliga beredning. Expertkommitténs
arbetsresultat är nu att avvakta.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att riksdagen i anledning av föreliggande proposition,
nr 113, måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet härovan
anfört, samt

2) att motionerna 1:637 och II: 784, i den mån de icke
är besvarade med vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1960

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vid ärendets behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Boheman, Lundström, Åman,
Torsten Bengtson, Birger Andersson, Pettersson och Ivar Johansson;

från andra kammaren: herrar Bengtsson i Halmstad, Hjalmarson,
Ohlin och fru Renström-Ingenäs samt herrar Åkerström, Heckscher och
Wahlund.

600908 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag