Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

Utlåtande 1961:Uu4

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

1

Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande i anledning dels av Kungl. Maj.ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande församling år 1960
och 1961 vid dess tolfte ordinarie möte fattade beslut,
dels av motioner väckta i anslutning till sagda proposition.

Genom en den 23 mars 1961 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 124, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden samma dag,
anhållit om riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda,
av Europarådets rådgivande församling år 1960 och 1961 vid dess
tolfte ordinarie möte fattade beslut, nämligen

rekommendationerna 243 och 266 om de ekonomiska förbindelserna i
Europa;

rekommendationerna 244 och 272 om verksamheten inom Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling;

rekommendationen 245 om en rådgivande församling för Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling,

rekommendationen 273 om politiska och parlamentariska synpunkter
på OECD-konventionen;

rekommendationen 255 och resolutionen 185, båda om behovet av att
intensifiera Europarådets verksamhet,

rekommendationen 271 om ett årligt gemensamt sammanträde med rådgivande
församlingen och ministerkommittén;

rekommendationen 250 om Europarådets allmänna politik i ljuset av
det internationella läget,

rekommendationen 264 om användande av ministerkommittén såsom ett
organ för fastställande av riktlinjer för och samordning av medlemsstaternas
politik,

rekommendationen 265 om förbindelserna med de stater som nyligen
blivit självständiga;

rekommendationen 254 om radioutsändningar till Central- och Östeuropa; 1

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 5 saml. 1 avd. Nr 4

2

Vtrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

resolutionen 178 om tvångskollektivisering av lantbruket i Sovjet-zonen
i Tyskland,

resolutionen 182 om läget i Sovjet-zonen i Tyskland,
resolutionen 189 om läget i de baltiska staterna på tjugoårsdagen av
deras tvångsmässiga inlemmande i Sovjetunionen;

rekommendationen 242 om de ekonomiska gemenskapernas (EEG och
EAEC1) verksamhet på det kulturella området,

rekommendationen 256 om upptagande av frågan om »presentationen
av Europa inför omvärlden» på Europarådets kulturprogram,

rekommendationen 257 om frivilliga bidrag från regeringarna till kulturfonden
samt

rekommendationen 251 om europeiskt samarbete på rymdforskningens
och rymdteknologiens område och

rekommendationen 252 om vissa rättsliga frågor rörande yttre rymden.

Vad angår det närmare innehållet i dessa rekommendationer och resolutioner
får utskottet hänvisa till propositionen, vid vilken översättningar
till svenska av desamma är fogade.

Departementschefen har beträffande vissa av de i propositionen närmare
redovisade besluten anfört följande:

Huvudtemat i rådgivande församlingens ekonomiska debatter har under
tolfte mötet, liksom under föregående år, varit frågan om att få till
stånd ett ekonomiskt samarbete på vidast möjliga bas inom Europa — särskilt
då mellan sex- och sjustatsgrupperna. I rekommendationerna 266 och
272 återkommer församlingen sålunda till tanken på ett associationsavtal
omfattande EEC och EFTA samt övriga ifrågakommande europeiska
stater. I rekommendation 266 drager församlingen upp vissa riktlinjer för
ett sådant associationsavtal. Rekommendation 243 behandlar läget för de
europeiska stater som står utanför de två grupperingarna.

Församlingen har även ägnat sin uppmärksamhet åt nödvändigheten
att föra vidare det betydelsefulla arbete i fråga om de inomeuropeiska
ekonomiska problemen som hittills utförts av QEEC, och i rekommendationerna
244 och 272 yrkar församlingen att de viktigaste leden i denna
verksamhet skall tagas upp inom det nya OECD. Församlingen har här hävdat
en ståndpunkt som helt överensstämmer med den som intagits av bl. a.
Sverige och övriga EFTA-länder i samband med utarbetandet av OECDkonventionen.

I rekommendationerna 245 och 273 har församlingen vidare yrkat att
en inofficiell parlamentarisk församling för OECD skulle byggas upp kring
Europarådets församling. Från svensk sida har man i princip uttalat sitt
stöd för tanken på att OECD skall få en parlamentarisk anknytning. Man
synes å svensk sida böra eftersträva att denna anknytning ges en sådan
form, att det bl. a. blir möjligt för de europeiska staterna att på det parlamentariska
planet bevaka särskilda europeiska synpunkter på inom OECD
behandlade frågor.

1 European Atomic Energi Community = Euratom.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

3

Beträffande de debatter i församlingen som lett fram till ovannämnda
rekommendationer kan helt allmänt konstateras, att de synes på ett värdefullt
sätt ha givit tillfälle till konfrontation — på det parlamentariska
planet — av de föreliggande ståndpunkterna. De torde även i sin mån ha
bidragit till att inför allmänna opinionen belysa problemställningarna.

Uppkomsten av grupperingar inom det ekonomiska integrationsarbetet har
även föranlett församlingen att yrka att Europarådets egen verksamhet
skall intensifieras för att motverka tendenser till splittring även på andra
områden. I rekommendation 255 understryker församlingen »nödvändigheten
att föra sex- och sjustatsgrupperna närmare varandra genom att
stärka institutioner som omfattar det större Europa» och efterlyser förslag
om fält för vidgat samarbete. Församlingen har även i olika sammanhang
— t. ex. i rekommendation 242 angående det intensifierade samarbetet
inom sexstatsgruppen beträffande kulturella och vetenskapliga frågor
— givit uttryck för farhågor för att det mera långtgående samarbete
som upptagits på en rad specialområden inom nämnda grupp kan leda till
att de sex och de övriga europeiska staterna beträder olika vägar även på
områden av huvudsakligen teknisk karaktär. Europarådet synes erbjuda
möjligheter att harmonisera det europeiska samarbetet. Såsom ett uttryck
för en sådan strävan får ses ministerkommitténs ovan refererade beslut
att öka Europarådets resurser för kulturellt och vetenskapligt samarbete.
Det kan nämnas att rådets verksamhet även har intensifierats på t. ex.
vissa rättsliga områden i syfte att söka säkerställa att utvecklingen där
så långt möjligt blir enhetlig inom hela medlemsstatskretsen.

I vad avser de politiska frågorna har församlingen i rekommendationerna
250, 264 och 265 åter tagit upp tanken på en samordning av olika
aspekter av medlemsstaternas utrikespolitik. På denna punkt hänvisar jag
till de principiella och praktiska invändningar som jag anfört mot denna
tanke i tidigare motsvarande propositioner.

Förslagen i rekommendation 254 om regeringssamarbete för samordning
m. m. av radioutsändningar till Central- och Östeuropa faller utanför ramen
för de Europarådet tillkommande samarbetsuppgifterna, sådana dessa
definierats i artikel 1 i stadgan (»Europarådets syfte är att åvägabringa
en fastare enhet mellan dess medlemmar»).

Församlingen har även gjort vissa politiska uttalanden berörande Östtyskland
och Baltikum. Dessa har givits formen av resolutioner (nr 178,
182 och 189), såsom är praxis, då fråga är om fria opinionsyttringar av
representanterna i dessas egenskap av obundna församlingsledamöter. Åt
resolutionerna 182 och 189 har församlingen givit en annan karaktär än
den som är bruklig beträffande resolutioner — som ju riktar sig till allmänna
opinionen — så till vida att den låtit desamma utmynna i uppmaningar
till Internationella Röda Korset, respektive medlemsregeringarna.
Detta torde i synnerhet i vad avser uppmaningen till Internationella Röda
Korset icke stå i överensstämmelse med stadgan, vars artikel 13 ger ministerkommittén
uteslutande rätt att utåt företräda Europarådet, bl. a.
genom rekommendationer i olika frågor.

Såsom en ny punkt på församlingens dagordning har under året tillkommit
rymdfrågorna. Det får anses vara naturligt att församlingen diskuterar
möjligheterna att få till stånd ett europeiskt samarbete för rymdforskning.
Däremot torde det åtminstone för närvarande icke vara sakligt
motiverat, att, såsom församlingen föreslår i rekommendation 251, ge en

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 5 sand. 1 nod. Nr 4

1*

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

eventuell framtida samarbetsorganisation på området en närmare anknytning
till en ministerkommitté och till Europarådets församling. Församlingen
bör dock naturligtvis i lämpliga former så utförligt som möjligt
hållas informerad om dessa frågor.

I sammanhang med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av denna väckta likalydande motioner, nr I: 649 av herr Hanson, PerOlof,
och nr II: 778 av herr Rimmerfors, vilka motioner i första hand anknyter
till de i propositionen i korthet omnämnda rekommendationerna
249 och 268, båda om ratificering av Europarådskonventioner. I den förra
rekommendationen hemställes att medlemsregeringarna uppmanas ratificera
samtliga konventioner som de undertecknat eller meddela orsakerna
till utebliven ratifikation, och den senare går ut på att varje medlemsstat
årligen skall avge rapport till ministerkommittén angående ratifikationsläget.
Texten till dessa båda rekommendationer är i svensk översättning
såsom bilaga fogad till detta utlåtande.

Under hänvisning till dessa två rekommendationer och under åberopande
jämväl av de vid 1960 års riksdag väckta motionerna 1:637 och 11:784
återkommer motionärerna till Europarådets rekommendationer 233 och
232 från rådgivande församlingens elfte ordinarie möte, som gäller kompetensen
för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och vilka
behandlats av 1960 års riksdag. Motionärerna erinrar om utrikesutskottets
av riksdagen då godkända uttalande i utlåtandet 1960:5 om att utskottet
förutsatte en redovisning för 1961 års riksdag av läget i fråga om
Sveriges erkännande av nämnda domstols jurisdiktion. Såvitt angår rekommendationen
232 om utvidgning av domstolens kompetens till fall då
någon rättslig tvist icke föreligger uttalade sig utskottet för att avvakta
resultatet av en planerad expertkommittés arbete. Motionärerna konstaterar
att frågan om Sveriges ställning till Europarådsdomstolen icke berörts
i årets proposition angående rådgivande församlingens beslut, och motionerna
utmynnar i en hemställan att riksdagen i sitt yttrande till Kungl.
Maj :t över tolfte Europarådsförsamlingens beslut ville anhålla att Kungl.
Maj :t måtte träffa föranstaltningar för att Sverige snarast avgiver en förklaring,
varigenom Sverige skulle underställa sig Europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna.

Beträffande rekommendationerna 250, 264 och 265, i vilka åter tagits
upp tanken på en samordning av olika aspekter av medlemsstaternas utrikespolitik,
hänvisar enligt vad ovan sagts departementschefen till principiella
och praktiska invändningar, som anförts av honom i tidigare motsvarande
propositioner. Av dessa uttalanden torde här få återgivas följande: -

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

5

ur propositionen 1957: 145 —

Tyngdpunkten i Europarådets insats bör enligt stadgan ligga på en utveckling
av samarbetet mellan medlemsstaterna inbördes beträffande konkreta
frågor av ekonomisk, kulturell, social och juridisk karaktär. Viktiga
resultat av detta samarbete har redan uppnåtts, och flera värdefulla uppslag
är föremål för bearbetning. Därutöver synes det inte möta något hinder,
att europeiska parlamentariker får tillfälle att i Europarådet debattera
även vidare aspekter av aktuella problem, som är gemensamma för
medlemsstaterna. Dessa diskussioner må ha sitt värde som ett uttryck för
de olika skiftningarna i den allmänna opinionen i medlemsstaterna men
utgör knappast tjänligt underlag för rekommendationer till regeringarna
av allmänpolitiskt innehåll.

Till detta uttalande gav utskottet i sitt utlåtande 1957: 6 sin anslutning.

ur propositionen 1958: 129 —

Även om vissa medlemsstater måhända kunde finna en gemensam grundval
för sin utrikespolitik, torde dock församlingens förslag om anordnande
av särskilda europeiska premiär- och utrikesministermöten samt upprättande
av en ständig grupp av politiker och tjänstemän med uppgift att —
obundna av instruktioner — söka utarbeta riktlinjer för en gemensam
europeisk politik få anses föga realistiska. Om en medlemsstat bedömer
att de europeiska staterna med utsikt till framgång skulle kunna diskutera
frågan om utarbetande av gemensamma riktlinjer beträffande något
konkret utrikespolitiskt problem, har medlemmarna redan nu möjlighet
att taga upp detta problem i ministerkommittén, antingen vid ett ordinarie
möte eller vid ett extra möte, som kan sammankallas genom beslut
med 2/a majoritet.

Härom anförde utskottet i sitt utlåtande 1958: 6 som sin mening att vad
som anförts i departementschefens nyss återgivna yttrande i propositionen
1957:145 vore tillämpligt på två politiska församlingsrekommendationer.

Utskottet har vidare givit uttryck åt enahanda synpunkter i sitt utlåtande
1959:5.

Utskottet, som erhållit ytterligare upplysningar under ärendets föredragning,
får anföra följande.

Vad först angår rekommendationerna 250, 264 och 265 om samordning
av medlemsstaternas utrikespolitik avvisar utskottet tanken på en samordning
inom Europarådskretsen av medlemsstaternas utrikespolitik under
hänvisning till de synpunkter utskottet givit uttryck åt i sina ovan
omnämnda utlåtanden 1957: 6, 1958: 6 och 1959: 5.

Ett flertal rekommendationer avhandlar de ekonomiska förbindelserna
inom Europa. I detta hänseende uttalar utskottet sin tillfredsställelse med
det stöd Europarådsförsamlingen skänkt ansträngningarna att lösa de
europeiska ekonomiska integrationsproblemen. Utskottet vill därutöver,

6 Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

särskilt i anslutning till rekommendationerna 245 och 273, fästa uppmärksamheten
på det förhållandet att Europarådsförsamlingen är det enda europeiska
forum, där parlamentariker från medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen
får tillfälle mötas och utbyta synpunkter såväl
inbördes som med parlamentariker från Europeiska ekonomiska gemenskapens
medlemsstater.

Utskottet övergår härefter till det i motionerna berörda ämnet och anför
därutinnan.

Utskottet erinrar om sitt av riksdagen godkända uttalande i utlåtandet
nr 5 under 1960 års riksdag. Enligt detta rådde inom utskottet alltjämt
tveksamhet i frågan huruvida tiden erfarenhetsmässigt vore inne för avgivande
av en förklaring från svensk sida enligt artikel 46 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Delade meningar förelåge också om en sådan
förklarings principiella och praktiska värde. Utskottet uttalade sig vidare
för samråd med Norge, som tills vidare också intoge en liknande avvaktande
hållning, samt med Danmark och Island. Det antecknades vidare att
tillfälle till överläggning komme att erbjuda sig inom Nordiska rådets ram.
Utskottet förutsatte slutligen att frågans läge redovisades för nästkommande
års riksdag i samband med den årliga propositionen om Europarådet.

Något uttalande i sistnämnda hänseende återfinnes icke i den nu förevarande
propositionen. Utskottet har emellertid inhämtat, att frågan för
Norges vidkommande ännu icke avgjorts utan alltjämt är föremål för övervägande,
ävensom att Nordiska rådet för sin del beslutat uppskov med behandlingen
av denna punkt på sin dagordning såväl i Reykjavikssessionen
som vid rådets i februari 1961 i Köpenhamn hållna nionde session.
^ id sådant förhållande förväntar utskottet, som icke anser sig böra påyrka
ett omedelbart avgörande i ämnet, att regeringen till en kommande
riksdag redovisar sin inställning till detta spörsmål efter att saken ånyo
behandlats i Nordiska rådet.

Hänvisningen i motionerna I: 649 och II: / 78 till den ovan berörda rekommendationen
232 ger utskottet anledning påpeka att en expertkommitté
tillsatts av Europarådets ministerkommitté för att studera problemen
i samband med en ifrågasatt utvidgning av domstolens kompetens och
att dess arbete fortgår.

Utskottet finner ej anledning föreligga till särskilt uttalande rörande de
övriga i propositionen omförmälda besluten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att riksdagen i anledning av föreliggande proposition,
nr 124, måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
här ovan anfört, samt

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

7

2) att motionerna I: 649 och II: 778, i den mån de icke
är besvarade med vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1961

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER

Vid ärendets slutliga behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Roheman, Lundström, Bengtson,
Ewerlöf och Aspling;

från andra kammaren: herrar Bengtsson i Halmstad, Ohlin och Hjalmarson,
fru Renström-Ingenäs samt herrar Svensson i Lj ungskile, Alemyr
och Allard.

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961

Bilaga

Rekommendation 249 (1960)
rörande ratifikation av Europarådskonventioner

Församlingen,

som hänvisar till att inom Europarådets ram trettio konventioner, överenskommelser,
protokoll och deklarationer tillkommit sedan 1949;

som erinrar om den av ministerkommittén 1951 antagna stadgeresolutionen,
vilken har följande lydelse:

»Konvention eller överenskommelse skall av generalsekreteraren underställas
alla medlemsstater för ratifikation»,
och

»Varje medlem förbinder sig att inom ett år från detta meddelande, eller,
om detta på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, inom
aderton månader underställa frågan om ratifikation av en konvention eller
överenskommelse vederbörande myndighet eller myndigheter i sitt land»;

»som hänvisar till att i ett stort antal fall adertonmånadersfristen överskridits
utan att regeringarna påbörjat ratifikationsproceduren;

som hänvisar till att ministerkommittén i flera av sina stadgeenliga rapporter
och i sina svar på skriftliga frågor uppmanat församlingens medlemmar
att inom sina nationella parlament taga erforderliga initiativ för
att förmå sina regeringar att framlägga Europarådets konventioner och
överenskommelser för ratifikation;

som erinrar om sin resolution 168 den 24 april 1959,
rekommenderar ministerkommittén:

1. att uppmana medlemsstaternas regeringar:

(a) att utan dröjsmål i enlighet med stadgeresolutionen 1951 påbörja
ratifikationsproceduren i alla de fall där detta icke har gjorts;

(b) att framlägga rapporter angivande den tidpunkt då utestående ratifikationer
kan förväntas bliva vidtagna samt skälen till att dessa ratifikationer
ännu icke ägt rum eller till att de icke avser ratificera vissa instrument; 2.

att lämna församlingen informationer i enlighet härmed.

Rekommendation 268 (1960)
om ratifikation av Europarådskonventioner

Församlingen,

som hänvisar till att mer än tjugo konventioner nu har ingåtts inom
ramen för Europarådet;

som hänvisar till att ratifikationsläget för ett antal av dessa konventioner
är långt ifrån tillfredsställande;

som konstaterar att den ratifikationsprocedur som fastställts av ministerkommittén
i dess »stadgeresolution» i maj 1951 tillämpats ofullständigt;

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1961 9

som tagit kännedom om sin juridiska kommittés rapport (dokument
1184), vilken analyserar inom Internationella arbetsorganisationen tillämpad
procedur och söker draga slutsatser därav för Europarådets del en
rapport varå församlingen riktar ministerkommitténs uppmärksamhet;

som är övertygad om nödvändigheten att införa en ny procedur, vilken
möjliggör uppnåendet av mera tillfredsställande resultat;

rekommenderar ministerkommittén:

att ständigt följa ratifikationsläget för de konventioner som ingåtts inom
Europarådets ram, och

att i detta syfte antaga en ny »stadgeresolution» som föreskriver, att

1. den 1951 antagna proceduren skall tillämpas;

2. varje medlemsstat skall för ministerkommittén framlägga en årlig
rapport utvisande:

(a) de europeiska konventioner som ifrågavarande stat ratificerat;

(b) de åtgärder den vidtagit i syfte att ratificera andra europeiska konventioner; (c)

skälen till att den icke vidtagit åtgärder för att ratificera europeiska
konventioner som icke nämnts under (a) eller (b);

3. ministerkommittén (eller en lämplig expertkommitté) skall vid en
bestämd tidpunkt varje år studera dessa rapporter och överväga vilka andra
åtgärder som kan bli erforderliga för att uppnå ytterligare ratifikationer,

4. ministerkommittén skall en gång årligen, i den rapport som förutskickats
i artikel 19 i stadgan, delgiva församlingen de upplysningar som
mottagits från medlemsregeringarna med tillämpning av moment 2 ovan,
samt de slutsatser den själv eller dess expertkommitté må ha kommit fram
till enligt moment 3 ovan;

5. församlingen skall studera dessa meddelanden vid en offentlig debatt
och formulera sina slutsatser i form av rekommendationer till ministerkommittén.