Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Utlåtande 1958:Uu4 - a

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition
rörande ratifikation av europeisk konvention angående
fredlig lösning av tvister.

Genom en den 24 januari 1958 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 57, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
hilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden samma
dag föreslagit riksdagen att godkänna ratifikation av en den 29 april
1957 undertecknad europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister,
med undantag av dess kapitel III.

Beträffande förarbetena till konventionen meddelas i statsrådsprotokollet
bl. a. följande:

Medan den första världsorganisationen, Nationernas Förbund, under 1920-talet utvecklade sin största livskraft, fick strävandena att befästa och utveckla
den mellanfolkliga rättsordningen ett kraftigt uppsving och många
av organisationens medlemsstater, däribland Sverige, ingick ett stort antal
tvåsidiga traktater rörande skiljedoms- och förlikningsförfarande. Därjämte
anslöt sig staterna i betydande utsträckning till den s. k. fakultativa klausulen
i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, innebärande åtagande
om rättstvisters obligatoriska hänskjutande till denna domstol. Slutligen
antogs av Nationernas Förbund i Geneve i september 1928 den s. k. generalakten
med bestämmelser om förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande
av internationella tvister. Denna generalakt har sedermera 1949 i något
reviderat skick av Förenta Nationernas generalförsamling rekommenderats
till antagande av denna den nya världsorganisationens medlemsstater. Därjämte
återfinnes den nyss nämnda s. k. fakultativa klausulen jämväl i stadgan
för Förenta Nationernas fasta judiciella organ, den internationella domstolen,
och ett betydande antal stater är också genom förklaringar avgivna i enlighet
med denna bestämmelse förpliktade att svara inför domstolen i tvister
av rättslig natur. Å andra sidan intager åtskilliga stater alltjämt en avböjande
hållning till förpliktande åtaganden i fråga om rättsligt avgörande
av tvister domstolsvägen — däribland samtliga till östblocket hörande stater
— varjämte under senare tid deklarationer om anslutning till den fakultativa
klausulen ofta uttunnats genom vittgående förbehåll av olika slag.

Då några av Europarådets medlemsstater år 1950 yrkade på ett särskilt
skiljedomssystem för Europarådets medlemmar, önskade övriga anslutna
stater icke motsätta sig detta. Några av medlemsstaterna, till exempel Förbundsrepubliken
Tyskland och Italien, var icke medlemmar av Förenta
Nationerna och icke heller i särskild ordning anslutna till den internationella
domstolen, på vars fasta sammansättning de följaktligen icke utövade
något inflytande. Dessa stater hyste därför betänkligheter mot att ansluta

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

9

sig till den av Förenta Nationernas generalförsamling rekommenderade reviderade
generalakten, enligt vilken som huvudregel rättstvister skulle hänskjutas
till den internationella domstolen. Vidare föreföll det antagligt, att
det mellan varandra så närstående stater som medlemmarna av Europarådet
skulle visa sig möjligt att åstadkomma regler för lösning av tvister som
ginge längre och vore effektivare än de redan existerande överenskommelserna.

Med anledning av en av Europarådets rådgivande församling antagen rekommendation
tillsatte ministerkommittén därför år 1952 en kommitté av
regeringsexperter med uppgift att utreda förutsättningarna för en särskild
konvention angående biläggande av tvister mellan organisationens medlemsstater.
Sverige representerades i expertkommittén av chefen för utrikesdepartementets
rättsavdelning, dåvarande utrikesrådet Sture Petrén. Ett av
expertkommittén utarbetat utkast till konvention i ämnet förelåg i början
av år 1953 och upptogs då till behandling vid sammanträden med ministrarnas
ställföreträdare och vid ministerkommitténs trettonde möte i
december 1953.

Detta expertkommitténs förslag, bakom vilket stod en stor majoritet av
denna, byggde i huvudsak på tidigare mellan staterna ingångna skiljedomsoch
förlikningskonventioner, främst den tidigare nämnda s. k. generalakten
i Geneve av år 1928 i dess reviderade skick. Kapitel I i förslaget föreskrev
sålunda obligatoriskt domstolsförfarande i tvister av rättslig natur och
kapitel II obligatoriskt förlikningsförfarande i tvister, som icke är av rättsiig
natur, medan kapitel III, slutligen, innehöll bestämmelser om obligatorisk
skiljedom i tvister, som icke är av rättslig natur.

Beträffande de föreskrifter i generalakten som svarar mot kap. III i nyssnämnda
expertförslag har en livlig debatt ägt rum i den folkrättsliga litteraturen.
Det har därvid visat sig, att olika meningar gjort sig gällande angående
vilka slag av icke rättsliga tvister, som skulle vara underkastade obligatorisk
skiljedom enligt de ifrågavarande bestämmelserna. Den allmännaste
ståndpunkten torde ha varit att dessa tvister karakteriseras därav, att
kärandestaten icke gör gällande ett rättsligt anspråk. Kärandestaten hävdar
icke att den stöder sig på en rättsgrund. Det är därför möjligt, att dess yrkande
går rakt emot gällande rätt. Dylika frågor hänskjuts stundom till en
politisk instans, t. ex. Förenta Nationernas säkerhetsråd. Säkerhetsrådet har
just till uppgift att bl. a. lösa politiska tvister, som icke kan regleras enligt
rättsliga normer. Något motsvarande organ för lösning av sådana tvister
saknas inom Europarådet, vars ministerkommitté över huvud icke enligt
stadgan har till uppgift att slila tvister, som uppstår mellan organisationens
medlemmar. Om man inom Europarådets ram önskar skapa ett system
för fredlig lösning av internationella tvister, uppstår följaktligen spörsmålet
huruvida ett sådant system bör innefatta en konvention, som förutser lösning
icke blott av tvister av rättslig natur utan även av tvister, som icke är
av rättslig natur.

Majoriteten inom expertkommittén hade icke velat gå så långt som till

10

Utrikesutskottets utlåtande nr h år 1958

att utan inskränkningar medgiva skiljedom i intressetvister. Man hade sålunda
i förslaget satt in två bestämmelser, varigenom man i olika avseenden
hade så att säga låst systemet.

Den ena spärren låg däri, att skiljedomstolen skulle hålla sig inom ramen
för den internationella rättens allmänna principer och framförallt icke under
några villkor finge döma på ett sätt som skulle strida mot en bestående
traktat eller innebära avvikelse från en tidigare av någon annan internationell
domstol meddelad dom angående den fråga som vore föremål för
skiljedomstolens prövning. Detta att skiljedomstolen skulle hålla sig inom
ramen för den internationella rätten innebär egentligen en motsägelse, eftersom
intressetvister just är sådana tvister, där man icke har några internationella
rättsprinciper att gå efter. Resultatet skulle bli, att en hel del av de
tvistefrågor, på vilka exempel nyss lämnats — typiska fall är sådana i vilka
det gäller revision av traktater —- icke komrne att kunna prövas materiellt
av skiljedomstolen.

Den andra av expertkommittén föreslagna spärren innebar, att skiljedomstolen
icke skulle få upptaga sådant, som enligt den internationella rätten
betraktades som inre frågor och därmed fallande uteslutande under vederbörande
stals egen behörighet. Hit hör t. ex. minoritetsfrågor, om icke
någon internationell överenskommelse träffats rörande dem. Skulle en konflikt
uppkomma, som har sitt upphov i ett visst lands minoritetspolitik, skulle
följaktligen denna tvist icke alls kunna behandlas av skiljedomstolen.

Genom dessa båda av expertkommitténs majoritet förordade spärrar
hade praktiskt taget alla intressetvister uteslutits. Det torde nämligen vara
svårt att finna exempel på intressetvister, som med dessa utgångspunkter
skulle kunna komma under skiljedomstolens prövning.

Under överläggningarna inom expertkommittén utarbetades från svensk
sida ett nytt förslag till kapitel III i konventionen, där de båda nyssnämnda
spärrarna strukits men en säkerhetsventil av annat slag i stället införts.

Det måste nämligen erkännas, att intressetvister kan föreligga av den art
och betydelse att det ej är lämpligt att hänskjuta dem till en skiljedomstol.
Därest ett obligatoriskt skiljedomsförfarande funnes för mycket betydelsefulla
tvister av detta slag, skulle man kunna befara att avkunnade domar icke
bleve respekterade av den förlorande parten. Från svensk sida föreslogs därför
att, om det invändes att en tvist på grund av dess karaktär icke lämpade
sig för skiljedom, frågan skulle kunna underställas ministerkommittén.
Denna skulle då få bedöma frågan och med två tredjedels majoritet besluta,
huruvida tvisten vore av beskaffenhet att lämpa sig för skiljedom. Tankegången
var sålunda att, om två tredjedelar av ministerkommittén ansåg sig
kunna rekommendera skiljedomsförfarande, intet hinder borde möta att låta
tvisten gå till skiljedom. Om å andra sidan två tredjedels majoritet icke
uppnåddes i ministerkommittén, skulle svarandestaten kunna vägra att acceptera
skiljedomsförfarande.

Det svenska förslaget rönte betydande intresse. Vid sitt tidigare nämnda
sammanträde i december 1953 överlämnade ministerkommittén detsamma

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

11

för fortsatt utredning till sin ställföreträdarkommitté. Denna ägnade därefter
frågan ett ingående studium, varvid från svensk sida ytterligare anfördes
argumentering för det svenska förslaget. Majoriteten av medlemsstaterna
ansåg sig dock ej kunna biträda detsamma. Det anfördes bl. a., att vissa
av medlemsstaterna anslutit sig till generalakten i Geneve utan att göra några
förbehåll mot dennas motsvarande kapitel. Enligt detta skall skiljedomstolen
grunda sitt avgörande på vad den internationella rätten föreskriver,
så snart parterna ej överenskommit att skiljedomstolen skall få döma efter
vad som är skäligt och billigt (ex sequo et bono). Vidare gäller enligt generalakten
att anslutning till densamma kan ske under förbehåll bl. a. för tvister
berörande frågor, vilkas avgörande enligt internationell rätt tillhör staternas
uteslutande behörighet; av detta förbehåll har de stater, som anslutit
sig till generalakten, allmänt begagnat sig. Det förhållandet att de nu ifrågavarande
staterna anslutit sig till generalakten innebär sålunda att de,
låt vara med de inskränkningar som följer av det nyss sagda, godtagit principen
om obligatorisk skiljedom i intressetvister utan någon prövning i det
enskilda fallet huruvida detta ur politiska ändamålsenlighetssynpunkter
lämpade sig för skiljedom. Mot denna bakgrund skulle det enligt motståndarna
till det svenska förslaget kunna anses som ett steg bakåt, om man nu
införde ett dylikt politiskt moment i skiljedomsförfarandet. över huvud reagerades
på vissa håll mot att ministerkommittén enligt det svenska förslaget
skulle erhålla en så avgörande roll vid behandlingen av tvister mellan
medlemmarna.

I enlighet med en tidigare given utfästelse, underställde ministerkommittén
konventionstexten den rådgivande församlingen för yttrande. Under
ärendets förberedande behandling i församlingens juridiska utskott fick de
svenska representanterna tillfälle att cirkulera det svenska ändringsförslaget
bland utskottets övriga medlemmar. Utskottets ordförande, den belgiske
senatorn H. Rolin upptog grundtanken i det svenska förslaget i ett av honom
framlagt nytt förslag till konvention. Utskottet godkände herr Rolins
förslag. I vad avser skiljedom i tvister av icke rättslig natur (konventionens
kapitel III), anslöt sig det sålunda tillkomna utskottsförslaget till det
svenska förslaget såtillvida som en säkerhetsldausul införts, enligt vilken
parterna i en tvist ägde möjlighet att inför ministerkommittén resa invändningar
om skiljedomsförfarandets tillämpning på tvisten. Utskottet hade
emellertid på nu ifrågavarande punkt i två hänseenden modifierat det svenska
förslaget. Dels hade den i det svenska förslaget förutsedda invändningen,
att eu tvist icke lämpade sig för skiljedom, ansetts vara alltför vag och
kunna lämna spelrum för godtycklighet och bristande god vilja, dels hade
utskottet funnit sig böra taga hänsyn till att åtskilliga regeringar visat sig
vara mindre mottagliga för det svenska förslagets realistiska betraktelsesätt
än känsliga för det förhållandet att, om Europarådets konvention bleve avfattad
enligt det svenska förslaget, densamma ytligt sett skulle kunna sägas
utgöra ett steg tillbaka i jämförelse med Nationernas Förbunds generalakt
av år 1928 om avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Utskottets

12

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

förslag bibehöll därför den i generalakten fastslagna principen om obligatorisk
skiljedom men öppnade möjlighet för varje stat att vid sin anslutning
till konventionen göra förbehåll om rätt att i förekommande fall inför ministerkommittén
göra invändning om att en uppkommen tvist gällde ett livsintresse
för staten i fråga samt under hänvisning härtill motsätta sig att tvisten
hänskjöts till skiljedom. Det skulle sedan ankomma på ministerkommittén
att bedöma, huruvida tvisten verkligen kunde anses gälla ett sådant
livsintresse. Ministerkommitténs beslut härutinnan skulle vara avgörande
för ifrågavarande stats skyldighet att underkasta sig skiljedom. Utskottsförslaget
medgav även att anslutning till konventionen skedde under förbehåll
beträffande frågor som enligt den internationella rätten faller under
staternas uteslutande behörighet. I fråga om slutligen de grunder på vilka
skiljedomstolen finge träffa sitt avgörande, föreskrev utskottsförslaget att,
i frånvaro av särskild överenskommelse härom mellan parterna eller förbehåll
av endera parten vid dess anslutning till konventionen, skiljedomstolen
skulle döma ex aequo et bono.

Den 9 juli 1955 antog den rådgivande församlingen enhälligt ett av juridiska
utskottet framlagt förslag till resolution, vari den sålunda omarbetade
konventionen om fredlig lösning av tvister rekommenderades ministerkommittén
till antagande.

I detta läge beslöt ministrarnas ställföreträdarkommitté att, innan ärendet
än en gång förelädes ministerkommittén, sammankalla den expertkommitté
som utarbetat det ursprungliga textförslaget och låta densamma yttra
sig över det av den rådgivande församlingen rekommenderade förslaget. Vid
ett sammanträde i februari 1956 blev också de båda förslagen underkastade
en jämförande granskning av experterna, men dessas majoritet fann det ej
heller denna gång möjligt att ansluta sig till de nya tankegångarna utan
stannade för en endast lätt omarbetad version av expertkommitténs tidigare
förslag till konventionstext.

Efter att i detta skick ha varit föremal för slutligt studium inom ministrarnas
ställföreträdarkommitté framlades konventionen för undertecknande
vid ett sammanträde med ministerkommittén den 29 april 1957.
Den undertecknades därvid för Europarådets samtliga medlemsstater utom
Turkiet och Österrike.

Beträffande konventionens innehåll får utskottet hänvisa till bilaga till
propositionen samt till i propositionen intagen redogörelse för de olika artiklarna.

Departementschefen har till protokollet anfört följande:

Innan jag något kommenterar den inom Europarådet utarbetade konventionen
angående fredlig lösning av tvister, för vilken nyss redogjorts,
vill jag erinra om vad det är som ger Europarådet dess särskilda karaktär
såsom internationell organisation. Det är dels dess struktur och dels den
grundläggande principen i stadgan, att organisationens medlemmar skall bekänna
sig till en demokratisk samhällsordning. I fråga om strukturen är

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

13

det den rådgivande församlingen som ger organisationen dess egenart. Delegaterna
i församlingen, parlamentariker i sina respektive hemland, är icke
bundna av några instruktioner från sina regeringar, utan tar ställning till
uppkommande frågor enligt sin egen uppfattning. Under de åtta år som
organisationen funnits till har församlingen tagit många värdefulla initiativ
för stärkande av samhörigheten mellan Västeuropas stater. Det förslag från
församlingens sida som lett fram till den nu föreliggande konventionen föreföll
dock icke särskilt angeläget. Det föreligger nämligen redan, som jag
tidigare antytt, mellan Europarådets medlemsstater i stor utsträckning traktatmässiga
bindningar av olika slag, förpliktande dem till åtgärder för fredlig
lösning av uppkommande tvister. Undantagna härifrån var emellertid
vid tiden för församlingens initiativ två av de viktigaste medlemsstaterna,
nämligen Italien och Förbundsrepubliken Tyskland, vilket sammanhängde
med att de ännu icke var anslutna till den internationella domstolens stadga
eller eljest underställt sig domstolens kompetens. Med hänsyn till särskilt
att den rådgivande församlingens initiativ kunde leda till att även Italien
och Förbundsrepubliken Tyskland upptoges i ett traktatbundet system för
lösning av tvister Europarådets medlemsstater emellan, fann sig svenska
regeringen böra biträda beslutet om en expertkommittés tillsättande för
närmare utredning av frågan om en europeisk konvention i ämnet.

Beträffande utformningen av den konvention som nu föreligger i undertecknat
skick har jag ingenting att invända för såvitt angår kapitlen I och
II. Där upptagna regler om domstolsprövning av rättstvister och om förlikning
av icke rättsliga tvister har i huvudsak utformats efter redan existerande
internationella överenskommelser om fredlig lösning av tvister. De
synes mig kunna väl användas i praktiken och jag tvekar icke att föreslå
riksdagen att godkänna ratifikation av konventionen i dessa delar.

Beträffande åter kapitel III, om skiljedom i icke rättsliga tvister, förhåller
det sig annorlunda. Jag har förut redogjort för de ansträngningar som under
förarbetena till konventionen gjordes från svensk sida för att i fråga om
icke rättsliga tvister skapa en ändmålsenligare skiljedomsordning än den
traditionella, som bl. a. föreligger utformad i den år 1928 i Geneve tillkomna
generalakten. Denna ordning utgår visserligen från principen om obligatorisk
skiljedom i icke rättsliga tvister, men eftersom staterna icke kan antagas
vara villiga att utsätta sig för de risker som ett fullständigt genomförande
av denna princip skulle innebära, har dels skiljedomstolen ålagts att
följa den internationella rätten, oaktat fråga icke är om rättsliga tvister,
dels ock införts förbehållet för frågor fallande under staternas egen behörighet.
Härigenom framstår systemet såsom i praktiken nära nog meningslöst.
Syftet med det svenska förslaget var att giva ett verkligt innehåll
åt skiljedomsförfarandet i icke rättsliga tvister genom att låta skiljedomstolen
träffa sitt avgörande oberoende av den internationella rätten
och genom att avlägsna förbehållet angående frågor fallande inom staternas
egen behörighet. Den erforderliga säkerhetsspärren mot att skiljedomsförfarande
komnie till stånd i tvister, som av politiska skäl icke lämpade

14

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

sig härför, skulle i stället åstadkommas genom att en politisk instans, nämligen
Europarådets ministerkomitté, erhölle befogenhet att bedöma huruvida
principen om obligatorisk skiljedom borde i ett konkret fall vidhållas.
Ett skiljedomssystem av denna utformning skulle innebära ett betydande
framsteg inom det internationella skiljedomsväsendet. Även om världsläget
icke i allmänhet kan sägas vara moget härför, borde en sådan ordning likväl
kunna komma till stånd i förhållandet mellan de i Europarådet sammanslutna
staterna. Den gemenskap i fråga om rättskultur och demokratiskt
samhällsskick, som kännetecknar dessa stater och som utgör själva grunden
för Europarådets tillkomst, synes utgöra en garanti för att det skulle
vara möjligt att taga detta steg. Härigenom skulle även Europarådets verkställande
organ, ministerkommittén, tillföras en viktig uppgift helt i linje
med det syfte organisationen är avsedd att tjäna, nämligen åvägabringandet
av större enhet mellan medlemsstaterna.

Det visade sig emellertid, att ministerkommitténs majoritet icke var benägen
att anförtro detta organ den uppgift, som tillagts detsamma i det svenska
förslaget, samt följaktligen avvisade såväl förslaget i dess ursprungliga
form som den omarbetning därav vilken rekommenderats av den rådgivande
församlingen. I samband med att konventionen vid ministerkommitténs
sammanträde den 29 april 1957 underteckades, avgav jag, såsom tidigare
nämnts, en förklaring. I denna tillkännagav jag, att Sverige icke kunde
förväntas att ratificera konventionens kapitel III med dess föreskrifter om
obligatorisk skiljedom i icke rättsliga tvister.

Bestämmelserna i kapitel III har, som förut nämnts, inspirerats av motsvarande
stadganden i 1928 års generalakt. Redan beträffande generalakten
befanns för Sveriges del hinder möta mot ratifikation av dessa bestämmelser.
Ratifikationen skedde följaktligen med förbehåll mot generalaktens kapitel
om obligatorisk skiljedom i icke rättsliga tvister. Då generalakten förelädes
riksdagen för godkännande (jfr Kungl. Maj :ts prop. 1929: 108, s. 9)
framhöll den dåvarande ministern för utrikes ärendena, att vissa betänkligheter
gjorde sig gällande gentemot kapitlet i fråga. »I dessa fall», heter
det i propositionen, »äro överväganden av politisk natur utslagsgivande och
uppgiften för en skiljedomstol bliver att avväga motsatta intressen och
träffa ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt eller
från den allmänna politiska situationens synpunkt är ägnat att bäst lösa
tvisten. Det synes lämpligast att tillsvidare såsom hittills i förhållande till
varje särskilt land pröva, huruvida förutsättningar finnas för avslutande
av obegränsat skiljedomsavtal, omfattande även intressetvister. I detta sammanhang
må erinras om att enligt generalaktens bestämmelser möjlighet
förefinnes att längre fram biträda jämväl nu ifrågavarande stadganden.»

Av den föregående redogörelsen för kap. III och för de invändningar, som
från svensk sida framställts mot de principer på vilka kapitlet är uppbyggt,
torde följa att Sverige icke bör acceptera denna del av konventionen.

Jag föreslår sålunda att Sverige vid ratificerandet av konventionen gör
förbehåll mot kapitel III i enlighet med vad som medges i artikel 34 moment
1 a).

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

15

Beträffande konventionens kapitel IV, innehållande allmänna bestämmelser,
ber jag blott få fästa uppmärksamheten vid artikel 35, enligt vilken
parterna må göra förbehåll hänförande sig till vissa bestämda frågor eller
särskilda ämnen, som alltså genom en deklaration kan undantagas från
konventionens tillämpning. Jag finner icke erforderligt att föreslå något
sådant förbehåll för Sveriges del.

Det internationella skiljedomsväsendet har tyvärr icke nått den utveckling
och den betydelse för de internationella förbindelserna, som man allmänt
väntade sig under tiden mellan de två världskrigen, då de förhoppningar
som ställdes på detsamma var mycket stora. Icke desto mindre
måste denna utväg för lösande av mellanfolkliga tvister anses vara av stor
principiell vikt och förtjänt av allt stöd från ett land med Sveriges traditioner
på området.

Utskottet. Kungl. Maj :ts förslag innebär, att riksdagen måtte godkänna
konventionens kap. I om obligatoriskt domstolsförfarande i alla rättsliga
tvister mellan de till konventionen anslutna staterna, kap. II om obligatoriskt
förlikningsförfarande i alla övriga tvister mellan dessa stater, samt
kap. IV, som innehåller föreskrifter av allmän natur. De i kap. I och II intagna
reglerna svara väsentligen emot bestämmelser, som för Sveriges del
redan äro gällande jämlikt ett antal traktater bl. a. -—- vad beträffar rättsligt
avgörande — den s. k. fakultativa klausulen i stadgan för internationella
domstolen. Betydelsen av Sveriges och övriga Europarådsmedlemmars
anslutning till konventionen ligger därför i att kretsen av de länder,
med vilka ett obligatoriskt doms- och förlikningssystem finnes, kommer att
vidgas.

Av propositionen framgår vidare att Sveriges ratifikation av konventionen
icke skall omfatta kap. III om skiljedom i intressetvister.

Utskottet önskar uttala sin anslutning till de från svensk sida framlagda
synpunkterna på de principer, som ligga till grund för kapitel III och beklagar,
att vederbörande instanser inom Europarådet icke kunnat acceptera
de från svensk sida framlagda förslag, för vilka redogöras i proposition. En
anordning i huvudsaklig överensstämmelse med dessa förslag skulle enligt
utskottets mening ha inneburit ett beaktansvärt framsteg i fråga om det internationella
skiljedomssystemet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande
av den europeiska konventionen den 29 april 1957
angående fredlig lösning av tvister, utom såvitt angår dess
kapitel III.

Stockholm den 27 februari 1958

På utrikesutskottets vägnar:
BICKARD SANDLEB

16

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Vid ärendets behandling ha närvarit:
Se under utlåtandet nr 3.

580448 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag