Utrikesutskottets utlåtande Nr 3

Utlåtande 1937:Uu3

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

5

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1937 kl. 5 e. m.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av vissa motioner i utrikespolitiska
ärenden.

Utrikesutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 189—191 samt 219 i första kammaren av herr Lindhagen.

I motionen I: 189 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit äska ett
ingående övervägande av den varaktiga fredens problem samt framlägga
för allmänheten och riksdagen en Sveriges, helst Nordens, fredsplan för det
nuvarande folkförbundets omgestaltning genom internationell överenskommelse
till idéer och organisation i de huvudsakliga syften, som i motionen
närmare angivas.

I motionen I: 190 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
initiativ till att nationaliteternas självbestämningsrätt i alla världsdelar såsom
förutsättning för världsfreden och således även för Sveriges fred börjar
diskuteras samt omhändertagas av folkförbundet och de internationella överenskommelserna.

I motionen I: 191 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
initiativ till att världsproblemets språkfråga eller språkgemenskap mellan
nationerna, såsom en hävstång till världsfreden och således även för Sveriges
fred och inflytande, börjar diskuteras samt omhändertages av folkförbundet
och de internationella överenskommelserna.

I motionen I: 219 hemställer motionären på anförda skäl att få till stöd
för motionen I: 189 ytterligare åberopa jämväl motiveringen i motionen
I: 192, utgörande avslutningen på en sammanhängande serie av fyra utrikespolitiska
motioner, av vilka de tre första hänvisats till utrikesutskottet. Det
må erinras örn att i motionen I: 192 hemställts, att riksdagen vid prövning
av tredje och fjärde huvudtitlarna uttalar sig för och hos Kungl. Majit hemställer,
att försvarsfrågan och fredsfrågan hädanefter sammanföras till ett
odelbart problem, med utsikter sålunda att därigenom även främja en svensk
eller nordisk fredsplan för hela världens och följaktligen även Sveriges och
Nordens fred. Sistnämnda motion har den 24 februari 1937 i enlighet med
statsutskottets hemställan i utlåtande nr 25 förklarats icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Dessa olika motioner äga åtskilligt gemensamt i fråga om både motivering
och yrkanden. Sålunda förordar motionären i motionerna I: 189 och
I: 192, att vårt lands försvarsfråga och det allmänna problemet örn fredens
vidmakthållande måtte inom riksdagen behandlas i ett sammanhang, bl. a. i
syfte att bereda vägen för ett initiativ från svenska regeringens sida, helst
i samförstånd med övriga nordiska regeringar, avseende en omgestaltning

6

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

av Nationernas förbund. Denna omgestaltning skulle gälla såväl förbundets
grundläggande idéer som dess organisation. I det förra avseendet åsyftar
motionären, såsom närmare belyses i motionen I: 190, införandet i förbundsakten
av vissa allmänna grundsatser, avseende nationernas självbestämningsrätt
och särskilt de färgade folkens frigörelse från andra folks herravälde.
Motionären förordar ytterligare, att frågorna om de internationella avtalens
offentlighet, havens frihet, avlägsnandet av ekonomiska skrankor och minskning
av de olika ländernas rustningar samt kolonifrågan upptagas till förnyad
prövning. Därjämte anser motionären, att de militära och ekonomiska
sanktioner, varom stadgas i Nationernas förbunds akt, innebära övervägande
olägenheter och därför böra avskaffas. Slutligen synes han önska, att
förbundsakten skiljes från 1919 års fredstraktater, i vilka den som bekant
ingår såsom en särskild avdelning.

I organisatoriskt hänseende förordar motionären en uppdelning av Nationernas
förbund i olika avdelningar, vilka skulle motsvara de fem världsdelarna.
Australien skulle dock eventuellt anslutas till den asiatiska avdelningen
av förbundet.

I övrigt torde få hänvisas till vad som anförts i nu ifrågavarande motioner,
vilka delvis återgiva innehållet i motioner från föregående år, väckta av samme
motionär.

Vad beträffar frågan om ett världsspråk, varom motionen I: 191 handlar,
är att erinra därom, att herr Lindhagen vid åtskilliga föregående riksdagar
väckt motioner i detta spörsmål. Från den tidigare riksdagsbehandlingen av
frågan må här följande uppgifter meddelas. År 1912 hänvisade vederbörande
utskott till en utredning, som på uppdrag av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
föregående år verkställts av professorn K. F. Johansson
i Uppsala, vilken bl. a. uttalat, att enligt hans mening icke tillräckligt skäl
funnes, att ett bestämt land genom sin regering toge initiativ i avseende å ett
världsspråk. Det syntes utskottet, vilka än framtidsutsikterna för ett internationellt
hjälpspråk kunde vara, föga lämpligt, att frågan härom gjordes till
föremål för en riksdags behandling och beslut, helst innan saken ens kunde
sägas hava lämnat försöksstadiet. Vid 1921, 1924 och 1926 års riksdagar väcktes
av bl. a. herr Lindhagen motioner i världsspråkfrågan, vilka i första hand
avsågo en förutsättningslös internationell utredning inom Nationernas förbund.
Ej heller dessa motioner föranledde någon åtgärd från riksdagens
sida, om också första kammaren åren 1921 och 1924 för sin del beslöt hos
Kungl. Majit hemställa om åtgärder för främjande av en sådan utredning.
Vid 1926 års riksdag lämnade första kammarens första tillfälliga utskott, dit
ärendet hänsköts, i sitt utlåtande en framställning av frågans behandling
inom Nationernas förbund. Därav framgick att, sedan år 1920 av Lord
Robert Cecil och andra yrkande framställts om att förbundet måtte förorda
skolundervisning i esperanto, den internationella kommissionen för intellektuellt
samarbete i augusti 1923 beslutit för sin del icke rekommendera ett
konstgjort hjälpspråk utan ansett, att kommissionens bemödanden framför

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

7

allt borde inriktas på att främja studiet av levande språk och av främmande
länders litteratur. Ett sådant studium utgjorde enligt kommissionens mening
ett av de verksammaste medlen för att uppnå ett intellektuellt och moraliskt
närmande mellan människor av skilda nationaliteter. Nationernas förbunds
råd godkände för sin del denna ståndpunkt vid sammanträde den 10
september 1923, och sedan dess har frågan örn införandet av ett internationellt
hjälpspråk ej varit föremål för mera ingående prövning på förbundets
föranstaltande.

Vid 1931 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en inom första kammaren
väckt motion ånyo om åtgärder från de svenska statsmakternas sida för
åstadkommandet av ett världsspråk. Första kammarens första tillfälliga utskott,
till vilket motionen remitterades, lämnade i sitt utlåtande en utförlig
historik över frågans behandling och uttalade i anslutning härtill att, i betraktande
av att särskilt från de stora kulturnationerna någon redebogenhet
att medverka till frågans lösning icke i dåvarande läge kunde förväntas, ett
svenskt regeringsinitiativ i syfte att genom internationella överenskommelser
åstadkomma ett världsspråk icke syntes hava någon utsikt att på sätt motionären
tänkt sig bidraga till en lösning av spörsmålet. Senast år 1936 har
riksdagen ånyo haft att behandla en motion av herr Lindhagen berörande
frågan om ett världsspråk. Någon riksdagens åtgärd har emellertid alltjämt
ej ansetts påkallad i denna fråga.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, önskar motionären ha sina
olika yrkanden och uppslag betraktade såsom led i en allmän och enhetlig
fredsplan. Utskottet anser sig därför böra behandla motionerna i ett sammanhang.

Motionären fäster stor vikt vid inskrivandet i Nationernas förbunds författning
av allmänna uttalanden, som dels rikta uppmärksamheten på de
faktorer, vilka enligt hans uppfattning föranleda otryggheten i det internationella
läget, och dels anvisa riktlinjer för lösningen av den varaktiga fredens
problem. Särskilt påyrkar motionären svenskt initiativ till upptagande
i folkförbundsakten av grundsatsen örn nationernas självbestämningsrätt,
avseende även och icke minst de färgade rasernas frigörelse från andra folks
herravälde.

Utskottet vill först erinra därom, att svenska regeringen före den definitiva
utformningen av akten för Nationernas förbund gav uttryck åt önskemålet
att i förbundsakten få upptaget ett allmänt uttalande örn nationalitetsprincipen.
I den instruktion, som av svenska regeringen utfärdades för de
delegerade, vilka skulle deltaga i officiösa överläggningar under fredskonferensen
örn förslaget till förbundsakt, framhölls, att de svenska representanterna
borde taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten
borde inledningsvis upptagas en allmän förklaring rörande nationaliteternas
rätt och örn alla staters rätt till fri handel i kolonierna. I sitt yttrande
över förbundsakten i dess slutliga avfattning förklarade emellertid delegerade
sig lia kommit till insikt örn hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande

Utskottet.

8

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

till nationalitetsprincipen under dåvarande förhållanden vore. »Så länge»,
yttrade de, »som stormakterna inom sig innesluta ett flertal nationer — och
detta är förhållandet med dem alla, örn hänsyn tages därtill, att samtliga äro
kolonialmakter och några inom det egentliga moderlandet ha olösta nationalitetsspörsmål
— kan icke förväntas, att de vilja fastslå nationalitetsprincipen
såsom en ovillkorlig grund för Nationernas förbund.» Även frågan om den
öppna dörrens politik i kolonierna hade ansetts vara av alltför ömtålig natur
att kunna beröras i förbundsakten.

Enligt utskottets uppfattning har läget sedan Nationernas förbunds tillkomst
icke undergått sådana förändringar, att frågan om nationalitetsprincipens
upptagande i förbundsakten såsom en bindande grundsats för förbundets
medlemmar vunnit ökad aktualitet. Utskottet anser för övrigt, att
motionären i hög grad överskattar betydelsen av allmänna principförklaringar
i folkförbundsakten eller i andra internationella urkunder. Nationernas
förbund har, icke utan fog, kritiserats för en benägenhet att antaga principuttalanden,
som sedermera icke kunnat efterföljas i praktiken och därför varit
ägnade att försvaga snarare än att stärka förbundets auktoritet. Vad särskilt
angår frågan om de färgade folkens ställning, har förbundet nyligen i
ett konkret fall sökt värna den enligt förbundsakten redan gällande grundsatsen,
att en medlemsstat, vars folk tillhör en färgad ras, skall åtnjuta likställighet
med andra medlemsstater och vara tillförsäkrad samma garantier för yttre
oberoende och frihet som dessa. Som bekant har förbundet emellertid misslyckats
i sina ansträngningar att hävda den nämnda grundsatsen i det åsyftade
konkreta fallet. Efter denna nedslående erfarenhet förefaller det än
mindre än förut vara någon aktuell uppgift att vidga förbundets program genom
införandet av nya, vittgående och allmänt avfattade principförklaringar
i förbundsakten. Därest förslag om tillägg till förbundsakten av dylik innebörd
mot all sannolikhet skulle vinna anslutning, komme därigenom blott
att starkare framhävas avståndet mellan folkförbundets grundsatser och
möjligheten att praktiskt förverkliga dessa.

Utskottet vill i övrigt framhålla, att frågan örn ändringar i förbundets författning
ända sedan dess tillkomst nästan oavbrutet varit under diskussion
inom och utom förbundet. I juli 1936 inbjöd församlingen — under intrycket
av misslyckandet i den abessinska frågan — förbundsmedlemmarnas regeringar
att inkomma med förslag avseende en förbättrad tillämpning av
förbundsaktens grundsatser. Härutinnan må hänvisas till den redogörelse,
som återfinnes i utrikesdepartementets hlåbok angående Nationernas förbunds
församlings sjuttonde ordinarie möte i Geneve 1936. Såsom därav
framgår har bl. a. från svenska regeringens sida till Nationernas förbunds
generalsekreterare den 29 augusti 1936 ingivits en skrivelse, vari svenska
regeringens synpunkter utvecklas. Frågan är nu föremål för utredning inom
en kommitté, som uppdragit åt rapportörer från skilda länder, däribland Sverige,
att behandla olika ämnen, såsom angående förbundets universalitet, däri
inbegripet en regional eller kontinental organisation av förbundet, sanktionsfrågan
och metoderna för förbundets medlande och krigsförebyggande verk -

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

9

samhet. Frågan om förbundsaktens skiljande från fredsfördragen är också
avsedd att närmare utredas i detta sammanhang. Dessutom behandlas för
närvarande råvarufrågan, vilken äger nära samband med problemet om koloniernas
ställning, inom en studiekommitté, vilken likaledes räknar en svensk
medlem. Nedrustningsfrågan skall inom kort ånyo dryftas inom nedrustningskonferensens
presidium, inom vilket Sverige är företrätt. Flera av de
av motionären berörda problemen äro sålunda just nu under behandling inför
internationellt forum under direkt medverkan från svensk sida.

Utskottet saknar sålunda anledning att på sätt motionären i ifrågavarande
motioner hemställt tillstyrka skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om utredning
i berörda spörsmål.

Motionären har även hemställt örn ett svenskt initiativ lill förmån för tanken
om språkgemenskap mellan nationerna såsom ett led i en allmän fredsplan.
De skäl, som enligt ovan lämnade redogörelse hittills föranlett riksdagen
att avböja förslag örn svenskt regeringsinitiativ till internationella förhandlingar
i ämnet, synas utskottet alltjämt äga giltighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att motionerna I: 189 och I: 219 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B) att motionen I: 190 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att motionen I: 191 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 26 april 1937.

På utrikesutskottets vägnar:

ÖSTEN UNDÉN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Undén, Olof Olsson, Trygger, Hammarskjöld*, Bärg*,
Lindström* och Per Gustafsson*; samt

från andra kammaren: herrar Bagge, Närlinge, Lindqvist, Anderson i Norrköping*,
Eriksson i Stockholm och Fast*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 5 sami. 1 avd. Nr 2—3.

2