Utrikesutskottets utlåtande nr 17

Utlåtande 1950:Uu17 - höst

Utrikesutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående upprättande av
en europeisk betalningsunion.

Genom en den 13 oktober 1950 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 257, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 13 oktober
1950 hemställt, att riksdagen måtte dels godkänna Sveriges anslutning
till överenskommelsen den 19 september 1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion, dels ock bemyndiga riksbanken att vidtaga erforderliga
anordningar för Sveriges deltagande i betalningsunionens verksamhet
enligt reglerna i överenskommelsen.

Överenskommelsen har från svensk sida godkänts mot ratifikationsföibehåll
och tillämpas retroaktivt från och med den 1 juli 1950. I fråga om
överenskommelsens text får utskottet hänvisa till propositionen. Överenskommelsen
har trätt i stället för överenskommelsen angående inter-europeiska
betalningar och kompensationer, gällande för tiden den 1 juli 1949

___30 juni 1950, om vars godkännande Kungl. Maj :t hemställde i sin tidigare

till innevarande års riksdag avlämnade proposition nr 210 och vilken hemställan
riksdagen efter mottagande av utrikesutskottets utlåtande nr 14
biföll.

Chefen för finansdepartementet har till belysning av den nya betalningsunionens
innebörd jämförd med de inter-europeiska betalningssystemen för
1948/49 och 1949/50 anfört följande:

»Det gemensamma kännetecknet är, att man upprättat en mekanism för
att kompensera överskott och underskott, som uppstå i de löpande betalningarna
mellan deltagarländerna. De två tidigare betalningssystemen voro
emellertid direkt anknutna till Marshallhjälpen; de kunde sålunda ej ha
fungerat på ett ändamålsenligt sätt ulan de bidrag, som från amerikansk
sida ställdes till förfogande för överskottsländerna i Europa såsom ersättning
för lämnade dragningsrätter. Vidare begränsade sig dessa system till
att utgöra eu överbyggnad av de bilaterala betalningsavtalen mellan länderna;
efter en ofullständig och endast delvis automatisk kompensation av ländernas
överskott respektive underskott, sökte man i görligaste mån täcka
resterande bilaterala deficit med utnyttjande av eventuellt tillgängliga dragningsrätter.
De mesi framträdande svagheterna i systemen voro, att dragningsrätternas
belopp fastställdes redan på förband, och vidare att dessa

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 5 samt. 1 avd. Nr 17.

2

Utrikesutskottets utlåtande nr J7.

dragningsrätter voro bundna till ett bestämt bilateralt förhållande. På sistnämnda
punkt innebar 1949/50 års system en viss uppmjukning genom den
däri införda möjligheten till multilateral användning av högst 25 % av
dragningsrätternas belopp. Dessa svagheter gåvo upphov till kritiken alt
systemen i motsats mot syftet närmast kommo att stärka de bilaterala tendenserna
i den inomeuropeiska handeln. Redan på ett tidigt stadium framkommo
krav på genomgripande principiella ändringar.

Den europeiska betalningsunionen innebär en dylik genomgripande omläggning
av de tidigare systemen. Varje månadsavräkning inom unionen
kommer sålunda att bli helt multilateral och automatisk, så att varje deltagarland
endast har att taga hänsyn till sitt överskott eller underskott gentemot
de övriga unionsländerna sammantagna och kan bortse från utvecklingen
bilateralt sett av betalningsförbindelserna med dessa länder. Inom
unionen — som förutom Paris-organisationens medlemsländer innefattar
hela det yttre sterlingområdet — gäller sålunda principen om full utbytbarhet
(transferabilitet) mellan valutorna. Härav följer bland annat, att de deltagande
länderna hädanefter vid utformningen av sin importpolitik och sina
valutareglerande åtgärder kunna betrakta alla övriga deltagarländers valutor
såsom varande av samma hårdhets- (eller mjukhets-)grad och att någon
diskrimination icke längre kan motiveras av eventuella skillnader i
detta hänseende. Beträffande unionens konstruktion må vidare understrykas,
att medan en viss del av Marshallhjälpen för det innevarande budgetåret
1950/51 kommer att användas som startkapital för unionen, reglerna
äro utformade med tanke på att unionen skall kunna fungera även sedan
dylik extra hjälp icke längre står till buds.»

Departementschefen har ytterligare, till bedömning av frågan om Sveriges
anslutning till betalningsunionen och till de handelspolitiska principer,
som anknutits till denna, anfört följande:

»Det torde icke föreligga någon tvekan, att Sverige med sina traditioner
på området bör efter förmåga medverka i sådana strävanden, som syfta till
att snarast möjligt lätta hindren för handeln och betalningarna mellan länderna
och återställa valutornas ömsesidiga utbytbarhet. Förutom de fördelar
av mera indirekt karaktär, som Sveriges utrikeshandel kommer att
vinna genom den ökade rörligheten i de inomeuropeiska handels- och betalningsförbindelserna,
komma jämväl icke obetydliga direkta förmåner Sverige
till godo genom ett deltagande i unionen. I det föregående har redogjorts
för den tilldelning om cirka 20 miljoner dollar, som avses ställas till
Sveriges förfogande under det nu löpande budgetåret, och som kommer att
innebära ett värdefullt tillskott till de svenska reguljära dollarintäkterna
vid finansieringen av den nödvändiga importen från dollarområdet av vaktiga
råvaror och maskiner för den svenska industrien. Om Sverige skulle
komma att registrera underskott i sina löpande betalningar med övriga medlemsländer
i unionen, kan en betydande kredit erhållas i unionen på gynnsamma
villkor. Vad den svenska motprestationen beträffar, utgöres denna
finansiellt sett av åtagandet att ställa till unionens förfogande dels mot -

Utrikesutskottets utlåtande nr 17. 3

värdet av dollarbidraget, dels ock krediter inom ramen av den fastställda
kreditkvoten.

Enligt kreditreglerna i unionen inträder en skyldighet för Sverige att
inlösa delar av sina betalningsunderskott i guld först i den mån dessa överstiga
270 miljoner kronor. Ä andra sidan gäller, att möjligheten för Sverige
att genom överskott i förhållande till unionen erhålla guld för viss del
av överskotten icke inträder förrän dessa överskridit motvärdet av den svenska
dollartilldelningen med nyssnämnda belopp. Ehuru det ställer sig utomordentligt
svårt, särskilt med hänsyn till rådande ovisshet rörande den fortsatta
ekonomiska utvecklingen i Europa, att förutspå utfallet av Sveriges
betalningar med de övriga unionsländerna, synes det mindre sannolikt, att
den svenska nettopositionen gentemot unionen under det löpande budgetåret
kommer att visa ett underskott eller överskott av nyss angivna respektive
storlekar. Man synes därför icke behöva räkna med att Sverige, skall
komma i ett läge, där guldbetalningsskyldighet till unionen inträder; å
andra sidan torde några utsikter för Sverige att förtjäna guld i unionen
knappast föreligga.

Vad beträffar storleken av de krediter, som Sverige inom ramen av sin
kreditkvot maximalt åtagit sig att ställa till unionens förfogande, uppgå
dessa till 810 miljoner kronor. Härvid är emellertid att märka, att Sverige,
om krediterna nått detta belopp, samtidigt enligt reglerna mottagit guld för
återstående delen av kreditkvoten eller (1 350 — 810 =) 540 miljoner kronor.
Den nyssnämnda maximala kreditsiffran motsvarar i stort sett det sammanlagda
beloppet av de krediter av swingfundskaraktär, som före betalningsunionens
tillkomst stått till de andra ländernas förfogande enligt de
bilaterala betalningsavtalen.

I fråga om de handelspolitiska reglerna ansluta sig dessa intimt till unionens
finansiella bestämmelser; tillämpningen av non-diskriminationsprincipen
utgör sålunda ett naturligt komplement till den fullständiga utbytbarhet
mellan de europeiska valutorna, som införts. Från svensk sida har man
i enlighet med organisationens beslut genomfört den utvidgning av frilist -ningsåtgärderna till att omfatta 60 % av importen från övriga medlemsländer,
som föreskrivits av organisationen i samband med att betalningsunionen
trätt i verksamhet. Den diskriinination av betalningsbalansskäl vid tillläinpningen
av den svenska frilistan, som tidigare gällt beträffande Belgien,
Västtyskland och Schweiz, avskaffades i början av september i vad
avser de två förstnämnda länderna.»

För bedömandet av frågan, i vad mån överenskommelsens bestämmelser
angående organisationens befogenheter att fatta beslut rörande unionens
verksamhet skola kunna anses innebära ett tillfredsställande skydd för
svenska intressen, anför departementschefen följande:

»Aila beslut av betydelse fattas av organisationens råd, där i enlighet med
Paris konventionen regeln om enhällighet är tillämplig. Bestämmelserna om
organisationens uppgifter och rättigheter, i vad avser utfärdandet av rekommendationer
etc. till de deltagande länderna rörande deras interna ekono -

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 17.

miska och finansiella förhållanden, synas ha erhållit en formulering som
icke kan anses gå utöver vad som ur nationell synpunkt kan accepteras för
att sätta organisationen i stånd att övervaka unionens verksamhet och
skydda dess tillgångar.»

Utskottet. Utskottet, som under ärendets föredragning inhämtat ytterligare
upplysningar, finner, att den föreliggande överenskommelsen bör
kunna innebära ytterligare ett steg i riktning mot återupprättandet av multilaterala
förhållanden i handeln och betalningarna mellan de europeiska
länderna, en utveckling, om vars önskvärdhet utskottet tidigare, såväl i sitt
utlåtande nr 21 till 1948 års riksdag som i sitt utlåtande nr 14 till innevarande
års riksdag, uttalat sig. Utskottet anser under dylika omständigheter
skäl tala för Sveriges anslutning till överenskommelsen i fråga och får därför
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition,

dels meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande av Sveriges
anslutning till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,

dels ock bemyndiga riksbanken att vidtaga erforderliga
anordningar för Sveriges deltagande i betalningsunionens
verksamhet enligt reglerna i överenskommelsen.

Stockholm den 30 november 1950.

På utrikesutskottets vägnar:

GUNNAR HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar von Heland och Heiding;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Rådom, Ward, Fast, Olsson
i Gävle, Hjalmarson och Hallén.

508192. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950/