Utrikesutskottets utlåtande nr 14

Utlåtande 1950:Uu14

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående inter-europeiska
betalningar och kompensationer för 1949/50 m. in.

Genom en den 3 mars dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 210, har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag hemställt, att
riksdagen måtte dels godkänna Sveriges anslutning till överenskommelsen
den 7 september 1949 angående inter-europeiska betalningar och kompensationer
för 1949, dels ock bemyndiga riksbanken att i form av dragningsrätter
ställa vissa medel till förfogande.

överenskommelsen har från svensk sida godkänts med ratifikationsförbehåll
och tillämpats provisoriskt från och med den 1 juli 1949. I fråga om
dess text får utskottet hänvisa till propositionen. Överenskommelsen har trätt
i stället för den överenskommelse av motsvarande karaktär, gällande för tiden
1 juli 1948—30 juni 1949, om vars godkännande Kungl. Maj :t hemställde
i sin proposition till 1948 års riksdag, nr 314. Utrikesutskottet hemställde
i sitt utlåtande nr 21 vid samma års riksdag, att riksdagen måtte meddela i
propositionen äskat godkännande, vilken hemställan av 1948 års riksdag
bifölls.

Chefen för finansdepartementet har till belysning av frågan, i vilka hänseenden
den nu framlagda överenskommelsen skiljer sig från den tidigare
överenskommelsen anfört följande:

»I likhet med det inter-europeiska betalningssystemet för 1948/49

---är betalningssystemet för 1949/50 uppbyggt kring två speciella be talningsanordningar,

nämligen de s. k. kompensationerna respektive dragningsrätterna.
---— Den viktigaste principiella nyheten är att möjlig heter

öppnats för ett land, som erhållit en dragningsrätt, att använda denna
löi betalningar även till andra deltagarländer än det land, som ursprungligen
lämnat dragningsrätten. Medan dylika möjligheter sålunda icke existerade
i 1948/49 års betalningssystem, kan enligt 1949/50 års system 25 %
(»den multilaterala delen») av ett lands dragningsrätt på ett annat deltagarland
även utnyttjas gentemot övriga deltagarländer; de övriga 75 % (»den
bilaterala delen») kunna däremot liksom tidigare endast användas i det land,
som öppnat dragningsrätten. Avsikten med denna multilaterala användbarhet
av 2a % av dragningslätterna är att skapa utrymme för en viss konkurrens
mellan deltagarländerna. Enligt de generella principerna för dragningsrättssystemet
skall nämligen varje land, som ställer egen valuta till förfogande i
1 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>0. 5 sand. 1 avd. Nr U—15.

2

Utrikesutskottets utlåtande nr H.

samband med en dragningsrätt, erhålla motsvarande ersättning i dollar ur
den amerikanska finanshjälpen. I den mån den multilaterala delen av en
dragningsrätt utnyttjas i ett annat land än det, som öppnat dragningsrätten,
medför detta ett tillskott i dollar till det förstnämnda landet utöver vad
detta land i annat fall kunnat räkna med som dollarbidrag ur finanshjälpen.
Å andra sidan kan det land, som inrättat en dragningsrätt, riskera att
förlora ett mot den multilaterala delen svarande belopp av sin dollartilldelning
ur denna hjälp, nämligen för den händelse ifrågavarande del blir
utnyttjad i ett annat deltagarland. Möjligheterna att vinna ett extra dollarbidrag,
respektive risken att gå miste om delar av dollarbidragen, ha beräknats
komma att hos deltagarländerna framkalla en strävan att i konkurrens
med varandra hålla uppe eller öka sin export till andra deltagarländer.

De för de multilaterala delarna av dragningsrätterna grundläggande principerna
ha i överenskommelsen utformats på följande sätt. Samtliga de delar,
som tillkomma ett visst land, sammanslås i ett totalbelopp och betraktas
såsom en till landets förfogande stående pool. Det land, till vars förman
poolen sålunda inrättats, kan genom instruktioner till agenten, d. v. s. Internationella
Regleringsbanken i Basel, förfoga över medel ur poolen för att
täcka underskott i förhållande till vilket som helst annat deltagarland (med
undantag av Schweiz). Härvid gäller, dels att detta icke får ske i den mån underskottet
skulle kunna finansieras ur den bilaterala delen av en dragningsrätt,
som tillkommer landet i förhållande till det i sammanhanget aktuella
överskottslandet, dels ock att den multilaterala delen av samma dragningsrätt
— alltså dragningsrätten i förhållande till överskottslandet ifråga
automatiskt uttages ur poolen och disponeras för att täcka underskottet intill
dragningsrättens fulla belopp.

Vad dragningsrätterna beträffar ha i 1949/50 års betalningssystem vidare
införts ändrade bestämmelser om hur vid överenskommelsens upphörande
skall förfaras med eventuella outnyttjade belopp. I 1948/49 års system
skulle dylika outnyttjade dragningsrätter kvarstå med rätt för mottagarländerna
att även efter systemets upphörande få utnyttja dessa till fullo
på oförändrade villkor. Enligt 1949/50 års system skall i fråga om outnyttjade
belopp av den bilaterala delen av dragningsrätterna det land, som
öppnat dragningsrätten i fråga, ställa till organisationens förfogande egen valuta
till ett motsvarande värde och utfå ersättning i dollar på samma sätt
som om dragningsrätten utnyttjats regelmässigt. Avsikten är att de valutor,
som kunna komma att tillhandahållas på denna väg, skola sammanföras
till en gemensam pool inom organisationen, som kan utnyttjas inom ramen
av kommande betalningssystem. I den mån däremot de multilaterala
delarna av dragningsrätterna förbli outnyttjade skola de i princip annulleras,
varvid den häremot svarande dollarhjälpen icke kommer att utbetalas
till länderna i fråga.

Medan 1948/49 års överenskommelse icke innehöll några regler angående
deltagarländernas handelspolitik, har i 1949/50 års överenskommelse vissa

Utrikesutskottets utlåtande nr 11.

3

dylika regler införts. Den närmaste anledningen härtill har varit önskvärdheten
att förebygga missbruk av de multilaterala delarna av dragningsrätterna.
Ifrågavarande bestämmelser gå ut på att skydda de länder, som öppnat
dragningsrätterna, mot ett oriktigt utnyttjande från mottagarländernas
sida, och pa motsvarande sätt de länder, som mottagit dragningsrätterna,
mot åtgärder från deras motparters sida i syfte att upprätthålla eller skapa
ett exportöverskott och härigenom framtvinga ett utnyttjande av dragningsrätterna.

Överenskommelsen innefattar vissa bestämmelser angående förhållandet
mellan systemet och de bilaterala handelsavtalen. Dessa bestämmelser innebära
dels att man vid förhandlingar om dylika avtal skall taga hänsyn
till den eventuella förefintligheten av en dragningsrätt mellan parterna, dels
ock att det av de två länderna, till vars förmån dragningsrätten inrättats,
under vissa angivna förutsättningar skall kunna inskränka sin importlicensgivning
inom ramen av det bilaterala handelsavtalet med ett belopp högst
motsvarande den multilaterala delen.

En ytterligare nyhet i 1949/50 års överenskommelse, vilken återfinnes
bland bestämmelserna rörande revision av dragningsrätterna, anknyter till
organisationens arbete på avskaffandet av importrestriktionerna mellan deltagarländerna.
I revisionsbestämmelserna stadgas sålunda bland annat att
dragningsrätterna skola kunna höjas eller sänkas därest verkningarna av
dylika liberaliseringsåtgärder motivera en dylik ändring.

I fråga om de praktiska verkningarna för Sveriges del av den i överenskommelsen
intagna bestämmelsen beträffande dragningsrättens användningsområde
har departementschefen anfört följande:

»Enligt denna bestämmelse i överenskommelsen kan den svenska dollartilldelningen
å 48 miljoner — för den händelse att de länder, som erhållit
dragningsrätter i Sverige, utnyttja de multilaterala delarna på annat håll —
komma att reduceras med högst 25 % eller med 12 miljoner dollar. Några
egentliga risker i praktiken för en reduktion av denna storleksordning torde
emellertid knappast föreligga. De fastställda beloppen för de av Sverige lämnade
dragningsrätterna, inklusive deras multilaterala delar, äro överlag mindre
än vad vederbörande mottagarländer ursprungligen angåvo såsom nödvändigt
för att täcka beräknade betalningsunderskott i förhållande till Sverige;
dessa länders möjligheter och benägenhet att disponera medel ur dragningsrätterna
för betalningar i annan riktning torde därför vara begränsade. Bestämmelsen
bereder samtidigt visst utrymme för Sverige att genom utökad
export till andra deltagande länder inom betalningssystemets ram kvalificera
sig för en högre tilldelning än 48 miljoner dollar. Med ledning av hittillsvarande
erfarenheter synas de praktiska möjligheterna i detta avseende
emellertid böra bedömas försiktigt.»

Vidkommande slutligen det av Kungl. Maj :t äskade bemyndigandet för
riksbanken att i form av dragningsrätter ställa vissa medel till förfogande
har departementschefen anfört följande:

»I enlighet med riksdagens bemyndigande har riksbanken i samband med

4

Utrikesutskottets utlåtande nr H.

betalningssystemet för 1948/49 ställt de medel till förfogande, som motsvara
de av Sverige inom systemets ram lämnade dragningsrätterna. Ett motsvarande
bemyndigande synes erforderligt för det nu löpande årets betalningssystem.
I detta sammanhang får jag erinra om att dragningsrätternas belopp,
i svenska Tironor räknat, i enlighet med systemets principiella konstruktion
kommit att ökas till följd av höjningen av den svenska dollarkursen i
september 1949.»

Utskottet. Utskottet, som under ärendets föredragning inhämtat ytterligare
upplysningar, finner, att den föreliggande överenskommelsen är ägnad att
främja den utveckling i riktning mot skapandet av ett multilateralt betalningssystem,
som även varit syftet med den tidigare överenskommelsen. Under
erinran om vad utskottet i sitt utlåtande nr 21 till 1948 års riksdag anfört
angående önskvärdheten av ett dylikt betalningssystem och med hänsyn
till de fördelar, som enligt överenskommelsen kunna förväntas komma Sverige
till godo, anser utskottet skäl tala för Sveriges anslutning till överenskommelsen.
Utskottet önskar emellertid framhålla, att det icke funnit tillräckliga
skäl förebragta för att ärendet vid en så sen tidpunkt underställts riksdagen.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, dels meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande
av Sveriges anslutning till överenskommelsen den
7 september 1949 angående inter-europeiska betalningar och
kompensationer för 1949/50, dels ock bemyndiga riksbanken
att i form av dragningsrätter ställa vissa medel till förfogande.

Stockholm den 13 maj 1950.

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Lindström, Gjöres, von Heland,
Strand, Sjödahl, Tjällgren, Domö och Bergvall; samt

från andra kammaren: herrar Ohlin, Hall, Hjalmarson och Anderson
i Malmö.