Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

Utlåtande 1969:Uu1

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

1

Nr 1

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om Biafra
konflikten.

Till utrikesutskottet har hänvisats fyra motionspar rörande olika åtgärder
med anledning av Biafra-konflikten

dels de likalydande motionerna 1: 304 av herr Dahlén m. fl. och 11: 334 av
herr Wedén m. fl. vari hemställes att riksdagen som sin mening måtte uttala

1. att regeringen tar initiativ till ökade humanitära insatser i Biafra och
att statliga medel härvid utlovas,

2. att regeringen överväger lämpliga former att ge ökad tyngd åt kravet
att vapenleveranserna till de stridande parterna upphör, varvid främst Sovjets
och Englands ansvar bör framhållas,

3. att regeringen därvid också framhåller vikten av att främst England
och Sovjet utnyttjar sitt inflytande över Lagosregeringen för att få denna
att gå med på eldupphör och förhandlingar,

4. att regeringen, därest andra åtgärder inte visar sig vara framkomliga,
tar initiativ i syfte att få FN att ta upp Biafra—Nigeria-konflikten på sin
dagordning varvid bör eftersträvas en resolution som kräver stopp för vapensändningarna,
vapenstillestånd under internationell kontroll och förhandlingar,
samt

5. att de här förordade initiativen tas i kontakt med Övriga nordiska länder.
(Punkten 1 har hänvisats till statsutskottet.)

^ dels de likalydande motionerna 1:397 av herrar Ingvar Andersson och
Blomquist och 11:470 av herr Werner m. fl. vari hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att regeringen tar initiativ till
en gemensam nordisk regeringsframställning i FN:s generalförsamling om
skyndsam behandling av Biafra—Nigeria-affären,

de/s de likalydande motionerna I: 398 av herr Brundin och II: 462 av herrar
Björck i Nässjö och Clarkson vari hemställes att riksdagen måtte uttala
att regeringens FN-representation måtte verka för att Biafra-frågan snarast
dras inför FN:s säkerhetsråd,

dels de likalydande motionerna I: 399 av herr Hernelius m. fl. och II: 463
av herr andre vice talmannen Cassel m. fl. om aktioner inom FN:s ram för
bl. a. humanitär hjälp vid internationella konflikter.

Den 1 oktober 1960 blev den brittiska kronkolonien Nigeria självständig
med ställning som dominion inom samväldet. Den 1 oktober 1963 blev
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 1 avd. Nr 1

2 Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

Nigeria republik, alltjämt tillhörande samväldet. Till ytan är Nigeria ungefär
dubbelt så stort som Sverige eller närmare bestämt 924 000 kvadratkilometer.
Enligt en i november 1963 genomförd folkräkning har Nigeria 5o,6
milj. invånare, varav 29,7 milj. (53,5 %) i nordregionen (nära 80 % av totala
ytan) och 25,9 milj. i de södra regionerna.

Över hundratalet olika språk och dialekter har urskiljts i Nigeria. Fyra
av dessa utgör modersmål för 60 % av totalbefolkningen och motsvarar de
fyra största stammarna: liausa och fulani i norr, yorubas i sydväst och ibos
i sydöst. I den nämnda folkräkningen angavs befolkningsantalet i Nigerias
östregion vara 12,4 milj., varav ibos (som bebor regionens mellersta delar)
torde kunna uppskattas till 7,5 milj. Man beräknar att därutöver före 1966
minst 1,5 milj. ibos bodde utanför östregionen.

Nigerias förste president var ibo-politikern Nnamdi Azikiwe, den kanske
främste tillskyndaren av landets självständighet. Nigerias förste federala
premiärminister var Sir Abubakar Tafawa Belewa, som tillhörde det i nordregionen
dominerande museimanska politiska partiet. Balewa mördades vid
militärkuppen den 15 januari 1966. Denna kupp torde få ses som en reaktion
mot en alltmer utbredd och uppenbar korruption bland somliga ledande
politiker men även som ett uttryck för oron i söder att det museimanska
norra Nigeria skulle tillvälla sig hela makten i federalregeringen. Statschefsposten
övertogs av den dåvarande arméchefen general Ironsi en lbo —
som ställde sig i spetsen för en militärregering. Militärguvernör i ostregionen
blev överstelöjtnant Ojukwu. I maj 1966 dekreterade Ironsi upphävandet
av Nigerias federala struktur och landets omvandling till en enhetsstat.
Detta ledde till stark oro i norra Nigeria, där man fruktade att införandet
av enhetsstaten var en täckmantel för att tillåta ibos att permanent lagga under
sig den federala makten. Beslutet utlöste massaker i slutet av maj på
ibos bosatta i nordregionen. Nya förföljelseaktioner agde därefter rum i
månadsskiftet juli/augusti i samband med den mot ibo-dominansen riktade
motkuppen i juli 1966, vid vilken Ironsi mördades, och nådde sm kulmen
vid månadsskiftet september/oktober samma år. Det totala antalet dödade
ibos har uppskattats till 20 000. De som undkom flydde i stora massor (ett
antal om mer än 1 milj. har nämnts) till östregionen.

Ur juli-kuppen framgick som ny ledare dåvarande arméstabschefen överste
Gowon, bördig från nordregionens södra del, men kristen. Gowons ställning
som statschef bestreds på legala grunder av den östra regionen, medan ett
erkännande kom honom till del från Övriga delar av Nigeria. Under senare
delen av 1966 och första halvåret 1967 fördes intensiva förhandlingar for
att åstadkomma en överenskommelse mellan federalregeringen och östregionen
Flera försök gjordes för att överbrygga motsättningarna mellan den
federala regeringen och Ojukwu. Sedan dessa ansträngningar emellertid
visat sig resultatlösa beslöt den federala regeringen att i stället stärka centralmakten
för att underlätta en sammansmältningsprocess i landet, bör

3

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

att förhindra de större stammarnas dittills traditionella strävan att utöva
ett dominerande inflytande över centralregeringen beslöts i ett dekret i maj
1967 att landet skulle uppdelas i 12 delstater i stället för de fyra tidigare
regionerna. Den forna norra regionen uppdelades härigenom i sex och östregionen
i tre nya delstater. I protest mot detta förklarade Ojukwu den
30 maj östregionen för en självständig stat under namnet Biafra. I juli
tillgrep Gowon vapenmakt för att krossa detta, som han såg det, uppror.

Under striderna har det av Biafra-ledningen effektivt kontrollerade sammanhängande
området alltmer krympt och består i dag av ett område som
kan uppskattas till cirka 16 000 kvadratkilometer. Vapenleveranser från
utanförstående länder till de stridande parterna har ägt rum. Federalregeringen
erhåller hjälp framför allt från Storbritannien och Sovjetunionen
medan det är mera oklart om någon regering vill vidgå de leveranser som
sker till Biafra.

Omfattande humanitära insatser har så småningom gjorts för den av
konflikten hårt drabbade civilbefolkningen. Från svensk sida deltar Svenska
röda korset och Bädda Barnen, som verkar inom ramen för Internationella
röda korskommitten (ICRC) samt Svenska Lutherhjälpen, som verkar
inom ramen för en av ett flertal kyrkliga organisationer organiserad verksamhet.
Staten har lämnat bidrag med hittills sammanlagt 8,5 milj. kr. Förnödenheterna
till Biafra transporteras dit med flyg. ICRC använder sig för
närvarande av tva baser, dels ön Fernando Poo — som sedan oktober förra
året är en del av den nya afrikanska staten Ekvatorialguinea — och dels
staden Cotonou i Dahomey. Kyrkhjälpen till Biafra utgår från ön Sao Thomé,
vilken står under portugisisk administration. Röda korsets hjälpflygningar
sker i samförstånd med federalregeringen medan kyrkhjälpens flygningar
däremot äger rum utan kontakt med denna. Samtliga hjälpflygningar går
för närvarande till flygfältet Uli i Biafra, vilket biafranerna med hänvisning
till militära säkerhetsskäl endast håller öppet för trafik på nätterna.
Dit kommer även de vapensändningar med flyg som Biafra mottar utifrån.
Ett andra flygfält uppges vara iordningställt men sägs för närvarande sakna
tillräcklig teknisk utrustning. Biafra har vänt sig till hjälporganisationerna
med en framställning om hjälp till denna utrustning.

Ett stort antal förslag har framkommit både från parterna och från andra
håll för att öka och effektivisera hjälpen. Förslagen avser etablerandet av
dagflygningar, landkorridorer och flodkorridorer resp. kombinationer därav.
Hittills har emellertid åsiktsmotsättningarna mellan parterna varit så stora
att de förhindrat varje genomförande av något av dessa förslag.

I FN gjordes under generalförsamlingen i höstas allvarliga ansträngningar
under hand att få åtminstone frågans humanitära sidor behandlade
i församlingen. Dessa diskussioner ledde emellertid inte till något resultat
sedan det blivit uppenbart att erforderligt stöd saknades bland de i detta sammanhang
särskilt viktiga afrikanska staterna. Detta får ses mot bakgrun -

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

den av att OAU vid sitt statschefsmöte i Alger i september hade antagit en
resolution enligt vilken Nigerias enhet skulle upprätthållas. Medlemsstaterna
i såväl OAU som FN uppmanades att avhålla sig från åtgärder som kunde
skada denna enhet. Resolutionen antogs med den överväldigande majoriteten
av 33 stater mot 4. Vid en presskonferens i New York den 28 januari
sade generalsekreterare U Thant att han inte kunde se hur en medlemsstat
eller generalsekreteraren med hänsyn till denna resolution kunde ingripa i
konflikten.

Slutligen är att märka att OAU tillsatt en egen kommitté med sex afrikanska
statschefer under kejsar Haile Selassies ordförandeskap för att undersöka
möjligheterna att nå en lösning på konflikten.

Utskottet. Det är enligt utskottet synnerligen angeläget att Sverige på ett
effektivt sätt stöder alla realistiska strävanden att öka hjälpen till den nödlidande
civila befolkningen i Biafra-regionen.

Utskottet utgår från att regeringen, i enlighet med i riksdagen gjorda uttalanden
från dess sida, kommer att i samråd med de svenska hjälporganisationerna
fortlöpande och positivt bedöma framställningar om bidrag av
statsmedel.

En förutsättning för ett effektivt stöd är att hjälpinsatserna från samtliga
givarländer och hjälporganisationer samordnas. Utskottet finner det
angeläget att regeringen tar de initiativ som är möjliga för att, på det internationella
såväl som på det nordiska och nationella planet, åstadkomma en
sådan koordination av hjälpinsatserna.

Möjligheterna att nu anhängiggöra Biafra-konflikten inför FN måste bedömas
som små. För att föra upp ett ärende på säkerhetsrådets dagordning
fordras bifall av minst nio av rådets femton medlemmar. Det kan med säkerhet
sägas att ett förslag att ta upp frågan i säkerhetsrådet inte skulle
samla erforderligt antal ja-röster. Det står vidare klart att erforderligt antal
röster inte kan uppbådas vare sig i säkerhetsrådet eller bland församlingens
medlemsstater för inkallande av ett extra möte med generalförsamlingen.

Om ingen lösning av konflikten nåtts till hösten, aktualiseras på samma
sätt som skedde år 1968 -—- frågan att ta upp konfliktens humanitära
aspekter på dagordningen för generalförsamlingens ordinarie möte. Utskottet
förutsätter att regeringen aktivt kommer att ta eller stödja initiativ
i den riktningen, under förutsättning att en bred uppslutning från medlemsstaterna,
inte minst de afrikanska, kan förväntas komma till stånd.

Enligt utskottet torde realistiska förutsättningar saknas i dagens läge
för ett svenskt initiativ för att åstadkomma ett stopp för vapenleveranserna
till Nigeria, inklusive Biafra-regionen. Sådana initiativ uppfattas av den federala
regingen som gynnande motpartens intressen och skulle därför kunna
äventyra möjligheterna att lämna humanitärt bistånd. Utskottet förutsätter

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969 5

emellertid att regeringen med uppmärksamhe följer frågan om ett vapenembargo.

Utskottet hemställer

att motionerna måtte anses besvarade med vad ovan anförts.

Stockholm den 20 mars 1969

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s), Lundström (fp), Georg
Pettersson (s), Virgin (m), Bengtson (ep), Möller (s), Dahlén (fp) och
Palm (s);

från andra kammaren: herrar Alemyr (s), Skoglund (s), Mellqvist
(s), Holmberg (m), Wahlund (ep), fru Eriksson i Stockholm (s) och herr
Ohlin (fp).

Reservation

av herrar Lundström (fp), Virgin (m), Bengtson (ep), Dahlén (fp), Holmberg
(m), Wahlund (ep) och Ohlin (fp) som anser att utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet. Tragedin i Biafra-regionen har skakat världsopinionen. Många
har dödats i striderna, än fler har gått under på grund av svält och umbäranden.
Någon ljusning i katastrofsituationen kan inte skönjas. Det meningslösa
dödandet fortsätter, människor svälter och dör av hunger, lever som
flyktingar, och barn blir skilda från sina familjer.

De föreliggande motionerna är ett uttryck för en intensiv önskan att intet
skall underlåtas som kan tänkas motverka denna olyckliga utveckling.

Utskottet delar motionärernas mening att det är en angelägenhet av stor
vikt att Sverige söker på ett effektivt sätt hjälpa den nödlidande civilbefolkningen
i Biafra. Hjälpbehovet är mycket stort. Utskottet anser att den
svenska regeringen bör medverka till en ökad finansiell insats, överläggningar
härom bör tas upp bl. a. med berörda hjälporganisationer.

Hjälpsändningarna försiggår under svåra förhållanden. En samverkan
mellan de skilda hjälpinstanserna är önskvärd. Utskottet anser det angeläget
att regeringen medverkar i försök att uppnå ett resultat härvidlag, bl. a.
genom att i positiv anda pröva de förslag som den av president Nixon utsedde
koordinatorn för hjälpen till Biafra kan komma att framlägga.

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

De fortsatta vapenleveranserna till de stridande parterna upprör med
rätta folkopinionen. Den svenska regeringen bör i kontakt med övriga nordiska
regeringar verka för att de länder som levererar vapen inte blott
själva slutar därmed utan att de också aktivt ingriper mot försäljning av
sådana till de stridande.

Utskottet har med tillfredsställelse noterat att den danska regeringen,
väl medveten om svårigheterna, ändå kommit till den uppfattningen att
situationen blivit så allvarlig att ytterligare utvägar måste prövas för att
bidra till vapenstillestånd och förhandlingar, som kan återställa fredliga
förhållanden. Den danske utrikesministern skall enligt uppgift ta upp spörsmålet
vid det kommande nordiska utrikesministermötet. Utskottet anser
att den svenska regeringen bör i positiv anda pröva de förslag som därvid
kan framkomma.

Biafra-området förklarade sig självständigt för snart två år sedan. Av de
afrikanska staterna har fyra, Elfenbenskusten, Gabon, Tanzania och Zambia,
erkänt Biafra som självständig stat. Vid FN:s generalförsamling i höstas
fanns vissa tecken på en ökad förståelse för Biafras situation.

FN har inte tagit upp konflikten på sin dagordning. Skälen har bl. a. varit
att majoriteten av de afrikanska staterna ställt sig negativ härtill samt att
svårigheter alltid gör sig gällande då konflikter rubriceras som inrikespolitiska.

Det är mot denna bakgrund som den norske utrikesministern ändå ställt
frågan om det inte vore lämpligt att FN skaffade sig möjligheter att verka
med mer kraftfullt utformade medel och ökad auktoritet. Eventuellt skulle
ett särskilt fördrag träffas härom. Avsikten skulle vara rent humanitär. Utrikesminister
Lyng fortsatte:

De tragedier som vi sett den senaste tiden, t. ex. i Nigeria, pekar på nödvändigheten
av en sådan utvidgad auktoritet för FN. FN:s stadga är ett
flexibelt instrument. Det ankommer på medlemsstaterna att utveckla de
maktresurser som, även om de inte är uttryckligen inskrivna i stadgan, är
tilldelade FN som en nödvändig beståndsdel vid fullgörandet av dess plikter
men som inte ännu har formulerats i internationella överenskommelser.

Enligt artikel 2: 7 i FN-stadgan får FN ej ingripa i frågor som väsentligen
faller inom vederbörande stats egen behörighet. Praxis visar dock att
denna artikel ej lagt hinder i vägen för diskusion i FN av frågor som berört
ett folks självbestämmanderätt eller när mänskliga rättigheter på ett uppseendeväckande
sätt kränkts. Som exempel härpå kan nämnas behandlingen
av den portugisiska kolonialpolitiken och apartheidpolitiken i Sydafrika.
Här kan även hänvisas till generalförsamlingens allmänna kompetens enligt
stadgans artiklar 10 och 11 samt till art. 1:3, om FN:s ändamål att åstadkomma
internationell samverkan vid lösande av internationella problem av
humanitär art. Enligt utskottets mening bör den svenska regeringen i samverkan
med de övriga nordiska regeringarna ånyo överväga förutsättningar -

Utrikesutskottets utlåtande nr 1 år 1969

7

na att i lämplig form ta upp Biafra-konflikten i FN i avsikt att stoppa dödandet,
lindra nöden och återställa fredliga förhållanden.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till
regeringen ger till känna vad utskottet anfört.»