Utrikesutskottets utlåtande Ni 3

Utlåtande 1938:Uu3

Utrikesutskottets utlåtande Ni 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1938 kl. 9 f. m.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en den 10 april 1926
avslutad internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn
statsfartygs fri- och rättigheter, m. m.

Genom en den 17 december 1937 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 15, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt med överlämnande av
texten, jämte översättning därav till svenska språket, till en den 10 april
1926 avslutad internationell konvention rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter jämte tillläggsprotokoll,
dels äskat riksdagens godkännande av nämnda konvention
jämte tilläggsprotokoll, dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga här nedan intagna förslag till lag med vissa bestämmelser
örn främmande statsfartyg m. m.

I fråga örn konventionens och protokollets text ävensom propositionens
svenska översättning av dessa får utskottet hänvisa till propositionen.

Enligt folkrätten är i allmänhet en stat ej skyldig att ingå i svaromål inför
domstol i annan stat och exekution i främmande stats egendom ej tillåten. I
den folkrättsliga doktrinen ävensom i de olika ländernas domstolspraxis lia
olika meningar framträtt beträffande frågan, huruvida en stats rätt till dylik
immunitet gäller utan inskränkning. Utvecklingen har dock numera
gått därhän, att främmande stats rätt till immunitet i åtskilliga länder icke
erkännes i obegränsad omfattning. Frågan om immunitetsgrundsatsens räckvidd
har erhållit aktualitet särskilt under åren närmast efter världskriget,
med hänsyn till att ett betydande antal statliga fartyg då begagnades i handelssjöfarten.

I syfte att uppnå en enhetlig reglering av frågan örn statsfartygs rättsliga
ställning upptog den internationella sjörättsföreningen ''Comité maritime international’
problemet till dryftande. Vid en konferens i Bryssel i april 1926,
vid vilken även Sverige var företrätt, utarbetade ombud för ett stort antal
regeringar texten till en konvention rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter. Enligt denna

Bihang till riksdagens protokoll 1938. B sami. 1 avd. Nr 3—1.

1

2 Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

konvention, som undertecknades den 10 april 1926, gäller i huvudsak följande.

Principiellt skall en stat i fråga om fordringar, vilka grunda sig på begagnande
av fartyg, som staten äger eller nyttjar, eller på befordran av staten
tillhörig fartygslast, vara underkastad samma regler om ansvarighet och samma
förpliktelser, som gälla för enskilda fartyg, fartygslaster och rederier
(art. 1). Staten skall således icke äga åberopa någon rätt till immunitet, därest
i annan stat på grund av sådan fordran talan anliängiggöres inför domstol
eller exekutiva åtgärder vidtagas beträffande fartyg eller last.

Denna princip skall ej vara tillämplig å krigsfartyg eller andra fartyg, som
staten äger eller nyttjar och vid tiden för fordringsanspråkets tillkomst brukade
uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift (art. 3 § 1 första
stycket). Detsamma gäller beträffande last, som tillhör en stat och fraktas å
sådant fartyg (art. 3 § 2). Fordringsägare skall dock vara berättigad att anhängiggöra
talan vid domstol i den stat, som äger eller nyttjar fartyget, såvida
fråga är om fordringsanspråk, som härleder sig från sammanstötning eller
andra olyckshändelser vid navigeringen, assistans och bärgning, skyldighet
att bidraga till gäldande av gemensamt haveri, reparation, leverans av förnödenheter
eller andra avtal, som gälla fartyget (art. 3 § 1 andra stycket).
Även beträffande laster, som tillhöra en stat och som för statsändamål och icke
för affärsdrift fraktas med handelsfartyg, gäller att de i en annan stat icke
skola kunna göras till föremål för exekutiva åtgärder eller för rättslig åtgärd
’in rem’; hinder för anhängiggörande av talan inför domstol i annan stat
möter däremot ej, såvitt angår i huvudsak samma slag av fordringsanspråk
som, enligt vad nyss nämnts i fråga om krigsfartyg och därmed jämställda
fartyg, skulle berättiga till anställande av talan vid domstol i den stat fartyget
tillhör (art. 3 § 3).

Konventionens bestämmelser skola tillämpas i envar fördragsslutande stat,
dock med rätt att ej låta andra än fördragsslutande stater och deras undersåtar
komma i åtnjutande av de förmåner konventionen medgiver eller att i
förhållande till annan stat göra tillämpningen beroende av ömsesidighet.
Konventionen skall ej heller utgöra hinder för fördragsslutande stat att genom
egna lagar bestämma dess undersåtars rättigheter vid dess egna domstolar
(art. 6).

Genom konventionen (art. 7) har slutligen rätt förbehållits fördragsslutande
stat att i krigstid genom förklaring, riktad till övriga fördragsslutande
stater, tillfälligt sätta konventionen så till vida ur kraft, att varken fartyg,
som ägas eller nyttjas av nämnda stat, eller laster, som ägas av denna, må göras
till föremål för utmätning, kvarstad eller annat kvarhållande på grund av
beslut av främmande stats domstol. I fordringsägares befogenhet att anhängiggöia
talan inför domstol medför dock sadan förklaring ej någon inskränkning.

Sedan fran en av de i Brysselkonferensen deltagande staternas sida fråga
väckts örn vissa förtydliganden beträffande konventionens bestämmelser,

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

3

upprättades i Bryssel den 24 maj 1934 ett särskilt protokoll, avsett att utgöra
en integrerande del av konventionen.

Genom protokollet har bland annat fastslagits, att även fartyg, som av en
stat äro befraktade för tid eller för viss resa, under förutsättning att de brukas
uteslutande för statsändamål oell icke för affärsdrift, ävensom laster befordrade
å sådana fartyg icke skola få göras till föremål för exekutiva åtgärder.
Med hänsyn till nu nämnda fartyg och laster innefattar protokollet dock
icke någon inskränkning i övrigt beträffande de rättigheter, som tillkomma
fordringsägarna, eller de rättsmedel, som de äga anlita (punkt I). Nämnas
bör även att, vad angår rätten att njuta befrielse från exekutiva åtgärder,
äganderätt som förvärvats eller nyttjande som utövas av en stat vid den tidpunkt,
då exekutiva åtgärder komma i fråga, enligt protokollet skall likställas
med äganderätt som föreligger eller nyttjande som utövas vid tiden för
ett fordringsanspråks tillkomst (punkt II).

Konventionen bar undertecknats å följande staters vägnar, nämligen Belgien,
Brasilien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike, Italien, Jugoslavien,
Mexiko, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien,
Sverige, Tyskland och Ungern. För Brasilien, Mexiko, Rumänien,
Spanien, Storbritannien och Sverige skedde undertecknandet ad referendum.
Samtliga stater, som undertecknat konventionen, ha jämväl undertecknat protokollet.
Hittills bar konventionen jämte protokollet ratificerats av Belgien,
Brasilien, Chile, Estland, Italien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Tyskland
och Ungern.

Det föreliggande lagförslaget och den internationella konvention, varå det
bygger, äro uttryck för en under senare tid framträdande tendens att begränsa
främmande stats rätt till immunitet i processuellt och exekutivt avseende,
såvitt angår tvister om rent privaträttsliga förhållanden. Förslaget
avser endast fartyg och last, som tillböra främmande stat, icke annan statsegendom.
Enligt utskottets mening utgör konventionen ett steg i rätt riktning. Även
om det varit önskvärt, att den i konventionen intagna ståndpunkten fått en
mera följdriktig utformning på vissa punkter, anser utskottet, att ifrågavarande
överenskommelse bör biträdas för Sveriges del. Det vid propositionen
fogade lagförslaget har icke givit utskottet anledning till erinran.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen måtte, nied bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, dels meddela av Kungl. Majit äskat godkännande
av den nied propositionen överlämnade, den 10
april 1926 avslutade internationella konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
örn statsfartygs fri- oell rättigheter jämte tilläggsprotokoll,
dels ock antaga följande förslag till

Utslcotlet.

4

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

Lag

med vissa bestämmelser örn främmande statsfartyg m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må i andra fall än här nedan stadgas den omständigheten, att fartyg
äges eller nyttjas av främmande stat eller att fartygslast tillhör sådan stat,
utgöra hinder för att vid domstol här i riket upptaga talan angående fordran,
vilken grundar sig å fartygets begagnande eller lastens befordran, eller för
att med avseende å fartyget eller lasten här i riket företaga utmätning, kvarstad
eller annan handräckning på grund av fordran som nyss sagts.

2 §•

Ändå att fråga är örn fordran som i 1 § sägs, må ej talan mot främmande
stat av domstol här i riket upptagas såvitt angår:

1. krigsfartyg eller annat fartyg, som den främmande staten äger eller
nyttjar och vid tiden för fordringens tillkomst brukade uteslutande för
statsändamål och icke för affärsdrift;

2. den främmande staten tillhörig last, som fraktas med fartyg varom
under 1 är sagt;

3. den främmande staten tillhörig last, som för statsändamål och icke för
affärsdrift fraktas med handelsfartyg, med mindre fordringen avser bärgarlön
eller bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller ock grundar sig på
avtal som slutits rörande lasten.

3 §•

Ändå att fråga är örn fordran som i 1 § sägs, må ej utmätning, kvarstad
eller annan handräckning här i riket företagas med avseende å:

1. krigsfartyg eller annat fartyg, som främmande stat äger eller nyttjar
eller i dess helhet befraktat för viss resa eller för tid, och som brukas uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift;

2. främmande stat tillhörig last, som fraktas med fartyg varom under 1 är
sagt eller ock med handelsfartyg för statsändamål och icke för affärsdrift.

4 §•

Efter överenskommelse med främmande stat må, såframt den främmande
staten i krigstid därom gör framställning, Konungen förordna att ej heller
i andra fall än i 3 § avses utmätning, kvarstad eller annan handräckning
må här i riket företagas med avseende å fartyg, som den främmande staten
äger eller nyttjar, samt fartygslast tillhörig denna stat.

5 §•

Konungen äger ock, efter överenskommelse med främmande stat, förordna
att, där yrkande framställts örn upphävande av utmätning, kvarstad eller

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

5

virnan handräckning med avseende å fartyg eller fartygslast, varom i 3 §
förmäles, samt den myndighet hos vilken yrkandet framställts finner anledning
till tvekan huruvida fartyget uteslutande brukas eller lasten fraktas för
statsändamål och icke för affärsdrift, vitsord skall i sådant avseende tillerkännas
intyg av den främmande statens diplomatiske representant här i riket.
Sådant intyg må genom utrikesdepartementets förmedling tillställas
myndigheten med allmänna posten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Stockholm den 22 mars 1938.

På utrikesutskottets vägnar:
ÖSTEN UNDÉN.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit:

från första kammaren: herrar Undén, Hammarskjöld, Tjällgren, Sam Larsson, Johan
Bärg*, Björnsson* och Pauli; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Närlinge, Lindqvist, Andersson i Rasjön*, Fast*,
Skoglund och Lithander.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hammarskjöld, som anfört:

Utan tvivel skulle det vara mycket önskvärt att ernå en kodifikation av
den internationella rätten beträffande de ämnen, som avses i den vid propositionen
nr 15 fogade Brysselkonventionen. De allmänna grunderna för
denna konvention stå i och för sig i överensstämmelse med de tendenser,
som under de senaste årtiondena gjort sig allt mera gällande, och med
svensk rättsuppfattning. Redan i den egentliga konventionstexten återfinnes
emellertid (art. 5) en bestämmelse, som kan synas ägnad att äventyra konventionens
syfte och gagn. Tillämpningen av konventionens i artiklarna 1
och 2 uttalade principer örn ansvarighet och örn domstolskompctens är enligt
art. 3 beroende därav, örn fartyg eller last är av offentlig och icke kommersiell
natur. Nu stadgas i art. 5 — dock endast såvitt fråga är örn upphävande
av utmätning, kvarstad eller annat kvarliållande på grund av myndighets
beslut — att, örn domstolen finner anledning till tvekan i nämnda avseende,
ett intyg av den diplomatiske representanten för ifrågavarande stat

6

Utrikesutskottets utlåtande Nr 3.

gäller som bevis, att fartyget eller lasten är av offentlig och icke kommersiell
natur. Visserligen förutsättes det, icke blott att domstolen funnit anledning
till tvekan utan även att intyget skall vara framlagt genom förmedling
av den stat, vid vars domstol talan är anhängig. Men den inskränkande
tolkning, som på grund härav skulle kunna ifrågasättas, omöjliggöres genom
protokollet av den 24 maj 1934 (punkt III), där det säges, att bestämmelserna
i art. 5 av konventionen icke utgöra hinder för vederbörande regeringar
att själva iakttaga inställelse vid domstolen och där framlägga i nämnda
artikel omförmälda intyg.

Då det måste antagas, att den diplomatiske representanten handlar i överensstämmelse
med sin regering och då enligt protokollet (punkt VI) en närmare
motivering eller bevisföring kan av »nationella» skäl underlåtas, synes
det alltså i själva verket bero av den främmande statens samtycke, om sådant
mål får av svensk domstol upptagas. Detta betecknar icke något framsteg
utan tvärtom en tillbakagång. Att fråga endast är om upphävande av
utmätning, kvarstad eller annan handräckning, saknar större betydelse, eftersom
en doms praktiska värde uppenbarligen i hög grad beror av möjligheten
till exekution. Då det i lagförslaget (5 §) förutsättes ett förordnande
av Konungen efter överenskommelse med främmande stat, må erinras, att
en sådan överenskommelse innefattas i konventionen med protokollet och
att enligt konventionen (art. 10) varje stat har rätt att ansluta sig till konventionen.

Härtill kommer, att då konventionen endast avser fartyg och last, den
särskilt stipulerade inskränkningen i stats immunitet kan tänkas föranleda
den slutsatsen, att i övriga fall — även sådana av större praktisk betydelse
— då en sådan inskränkning mer eller mindre allmänt gjorts gällande, immuniteten
bör anses obeskuren.

På grund av vad sålunda anförts finner jag tillräckliga skäl saknas för
konventionens ratificerande. Då lagförslaget uppenbarligen framlagts under
förutsättning av ratifikation, anser jag alltså, att utskottet bort avstyrka
ifrågavarande proposition.