Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Utlåtande 1964:L3u9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående nedsättningen
hos KB av expropriationsersättning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 224 i första kammaren av herr Arvidson och
nr 275 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

lag om ändring av lag om expropriation den 12 maj 1917

(SFS nr 189)

Härigenom förordnas, att 38 § lag om expropriation den
12 maj 1917 skall erhålla följande ändrade lydelse.

38 §

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig, skall domstolen på yrkande av ägaren som
villkor för tillträdet tillika föreskriva att den exproprierande
hos KB nedsätter den ersättning som den exproprierande
i målet erbjudit.

Vad om---rätt beröres.

Vid nedsättningen--— rörande fastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964».

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Gällande rätt m.m.

Expropriation innebär tvångsförvärv av fastighet eller del därav eller
av särskild rätt till fastighet mot ersättning. De grundläggande bestämmelserna
härom meddelas i lagen den 12 maj 1917 om expropriation (EL).
Förfarandet vid expropriation är huvudsakligen följande.

Förfarandet inledes genom ansökan hos Kungl. Maj :t om rätt till exprop Bihang

till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 3 avd. Nr 9

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 196i

nation. Ägaren till den fastighet, som avses med ansökan, ävensom annan
sakägare skall beredas tillfälle att framställa erinringar i anledning av ansökan
(4 §). I samband med att expropriationsrätt medgives, skall Konungen
bestämma, vilket område expropriationen må omfatta (5 § första stycket).
Konungen skall jämväl utsätta viss tid, inom vilken den exproprierande
har att fullfölja frågan genom stämning till expropriationsdomstolen. Försittes
fristen, upphör expropriationsrätten (5 § sista stycket). Under domstolsförfarandet
fastställes expropriationsersättningen. Enligt bestämmelserna
om sådan ersättning, vilka återfinnes i 7—It §§, gäller som huvudregel
att för fastighet som exproprieras skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada
eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande,
skall ex sättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall också sådan skada ersättas (7 § första stycket).

Rörande domstolar och rättegång i expropriationsmål meddelas bestämmelser
i 13—36 §§ EL. I detta hänseende gäller i allt, varom ej i EL eller
annan lag eller författning är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän domstol
är föreskrivet, där det är tillämpligt (13 §). Första domstol i expropriationsmål
är expropriationsdomstol, en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt
(14 §). Expropriationsdomstol består av ordförande och fyra ledamöter.
Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Av ledamöterna skall två
vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten.
I mål av mindre beskaffenhet är expropriationsdomstol domför med, förutom
ordförande och nämndemän, endast en expropriationstekniker. Vid
måls handläggande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, samt vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden ensam (15 §). Lämpligt antal expropriationstekniker
förordnas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
för en tid av sex år i sänder för varje län, varvid hälften skall ha
erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätort och hälften beträffande
dylik värdering å landet (16 §). Av bestämmelserna rörande förfarandet
framgår vidare bl. a. att i stämningsansökan den exproprierande skall
uppge utom annat den ersättning han bjuder i målet (21 §) samt att domstolen,
där så finnes lämpligt, äger uppdraga åt expropriationsteknikerna
eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller en av
dem verkställa undersökning å stället; i enklare fall må sådant uppdrag
lämnas åt nämndemännen eller en av dem (28 § första stycket). Vid målets
avgörande må ex sättning ej bestämmas lägre än vad den exproprierande
erbjudit i målet eller högre än vad motparten begärt. Har belopp nedsatts
enligt vad i 38 § stadgas, må ersättning ej heller bestämmas lägre än ned -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

3

satta beloppet (32 § första stycket). Talan mot expropriationsdomstols dom
kan på sätt i rättegångsbalken föreskrives fullföljas hos hovrätten och
högsta domstolen.

Fastställd expropriationsersättning erlägges och fördelas vid förfarande
inför länsstyrelsen. Först härefter har enligt huvudregeln expropriationen
fullbordats och den exproprierande fått rätt att tillträda vad som exproprierats.
Bestämmelser i detta hänseende meddelas i 48—58 §§ EL.

Expropriationslagen erbjuder emellertid jämväl sökanden möjlighet att
på vissa villkor utverka rätt att tillträda marken före expropriationens fullbordande.
Om det är av synnerlig vikt för sökanden att dessförinnan taga
marken i besittning, kan nämligen domstolen förordna om s. k. förhandstillträde,
sedan stämning i målet utfärdats. Som villkor för tillträdet skall därvid
föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex procent ränta från tillträdesdagen
(37 §). På yrkande av sakägaren skall domstolen — om det inte är uppenbart
att ersättningen blir obetydlig — vidare föreskriva att sökanden hos
länsstyrelsen skall nedsätta det belopp som domstolen bestämmer. Detta
belopp får icke vara lägre än tre fjärdedelar av den summa, vartill expropriationsersättningen
förberedelsevis uppskattas av domstolen. Beloppet får
inte heller sättas lägre än vad sökanden erbjudit eller vad denne har att
erlägga på grund av dom i målet, som vunnit laga kraft mot honom (38 §).

Enligt 39 § första stycket EL gäller slutligen att beslut i fråga, som avses
i 37 eller 38 §, må meddelas utan huvudförhandling. Dock skall, innan beslut
meddelas, parterna erhålla tillfälle att vttra sig. Mot beslut, som av
expropriationsdomstol meddelats i fråga, varom förmäles i 39 § förstastycket,
skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut i dylik fråga må talan ej
föras (39 § andra stycket).

Bestämmelserna om förhandstillträde i 37—39 §§ EL infördes genom lagstiftning
år 1949 (prop. 184/1949; andra lagutskottets utlåtande 34/1949;
rskr 397/1949). Den slutliga utformningen av nämnda lagrum tillkom på
hemställan av utskottet och innefattade vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag.
Till belysande av den genom motionerna väckta frågan återges i det
följande delar av vad utskottet anfört i sin motivering (uti. s. 51 ff.).

Då det gäller att taga ståndpunkt till vilket belopp som skall nedsättas
möta särskilda svårigheter. Det kan ej ifrågakomma att frångå den i 32 §
första stycket i förslaget upptagna regeln, att då belopp nedsatts vid förtida
tillträde ersättningen vid dess slutliga fastställande ej må bestämmas lägre
än det nedsatta beloppet. Beslutet om det belopp som skall nedsättas innebär
sålunda, om beslutet följes av nedsättning, att i målet slutligen fastställts
en minimigräns i fråga om ersättningens storlek. Detta fastställande
sker dessutom innan fullständig utredning i värderingsfrågan förebragts.
Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej kunna undvikas att man
måste ha en viss säkerhetsmarginal, så alt domstolen icke vid det slutliga
avgörandet finner sig bunden vid ett belopp, som då befinnes för högt. Att
såsom i förslaget gjorts för alla fall fastställa en marginal om 25 procent

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 196b

synes dock ej lämpligt och ej heller erforderligt. I fråga om ersättning för
t. ex. i samband med expropriationen uppkommen skada, såsom flyttningskostnad,
passar nämnda regel ej alls. Enligt utskottets mening är det lämpligare
att överlåta åt domstolarna att fritt bestämma huru stor den preliminära
ersättningen bör vara. Därvid förutsättes givetvis att domstolen
iakttager försiktighet, så att den icke vid den slutliga prövningen finner
sig tvungen fastställa ersättningen högre än den enligt då föreliggande utredning
bör vara. Om emellertid domstolen skulle bestämma nedsättningsbeloppet
till högre belopp än det den exproprierande anser ersättningen
höra uppgå till, kan den exproprierande underlåta att fullgöra nedsättning
varav dock följer den olägenheten att han ej heller kan tillträda fastigheten
- och därigenom undgå att ersättningens minimistorlek slutligen
bestämmes genom det preliminära beslutet. Utskottet får vidare hänvisa till
de möjligheter att fullfölja talan mot beslut om förtida tillträde och villkoren
därför, som utskottet i det följande vill förorda. Till skydd för expropriaten
torde i lagen böra angivas vissa minimigränser. Såsom en sådan synes kunna
godtagas den i Kungl. Maj :ts förslag såsom huvudregel upptagna bestämmelsen
att nedsättningsbeloppet skall utgöra tre fjärdedelar av det belopp,
vartill domstolen förberedelsevis uppskattar expropriationsersättningen. Vidax-e
är det tydligt, att nedsättningsbeloppet aldrig bör understiga vare sig
det belopp, den exproprierande i målet erbjudit — enligt 32 § i förslaget
får den slutliga ersättningen aldrig bestämmas lägre än detta belopp — eller,
om frågan om förtida tillträde uppkommer först i högre instans, det belopp]
som den exproprierande kan vara skyldig erlägga på grund av i målet av
lägre instans meddelad dom, som vunnit laga kraft mot honom. Ehuru
sistnämnda två minimigränser äro självklara, torde det dock vara lämpligt
att de komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Det torde uttryckligen böra angivas, att beslut i fråga, som avses i 37
eller 38 § i utskottets förslag, må meddelas utan huvudförhandling. Vid
prövning av sådan fråga är domstolen sålunda domför med ordföranden ensam.
Är läget sådant att värdering av mera vidlyftig eller invecklad art
erfordras, bör domstolen givetvis vara fullsutten; i vissa fall lärer det
kunna vara till fyllest att sådan undersökning sker, som avses i 28 § i
förslaget.

De problem som bl. a. i nu berört hänseende kan uppkomma vad förhandstillträde
diskuteras utförligt i en artikel av stadsadvokaten Sigurd
Rietz i Förvaltningsrättslig tidskrift 1961 s. 197 ff.

Slutligen må anmärkas att enligt 55 § EU skall å expropriationsersättning,
som erlagts efter det exproprierad fastighet tagits i besittning, gäldas
sex procent årlig ränta från tillträdesdagen.

Expropriationsutredningen

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1960 har tillkallats
särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) för att verkställa översyn
av expropriationslagstiftningen. Utredningen avser enligt uppgift i årets
riksdagsberättelse (s. 47) att i början av år 1964 avgiva delbetänkande med
förslag till vissa partiella reformer i expropriationslagstiftningen, bl. a.
om förhandstillträde.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 196i

5

Motionerna

I motionerna framhålles att kommun uppträder som sökande i flertalet
expropriationsmål. Eftersom avsevärd tid vanligen åtgår för tillståndsprövningen
hos Kungt. Maj:t befinner sig kommunen ofta i tidsnöd, när
tillståndet meddelas. Till följd härav måste förhandstillträde ofta begäras.
Enligt motionärerna brukar expropriationsdomstolen tämligen snabbt kunna
bifalla denna begäran, förutsatt bl. a. att markägaren nöjer sig med att
pant eller borgen ställes för den blivande lösenskillingen. Därest emellertid
markägaren med stöd av 38 § EL påfordrar nedsättning, anses gällande
bestämmelser komplicera förfarandet. Motionärerna anför härom.

Vid tidpunkten för stämningens ingivande har kommunen regelmässigt
inte tillgång till en sådan detaljerad och utförlig värdering, som krävs för att
kunna användas som bevismedel inför domstol. Den uppskattning av expropriationsområdets
värde, som kommunen bör ha tillgång till vid de förlikningsförhandlingar
med markägaren eller markägarna, som normalt bör
föregå ett expropriationsförfarande, kan av olika skäl vanligen inte göras
så utförlig att den i oförändrat skick kan användas inför domstolen. För
markägarens del är situationen normalt den, att han vid tidpunkten för
domstolens handläggning av frågan om det förtida tillträdet inte har tillgång
till någon motvärdering, eftersom han givetvis avvaktar kommunens
värdering innan han själv tar ställning i saken. Härtill kommer att markägaren
i de flesta fall inte föranstaltar om någon mer kostnadskrävande
värdering förrän stämning uttagits och han sålunda har möjlighet att utfå
ersättning för sina kostnader. Expropriationsdomstolen får sålunda mestadels
fatta sitt beslut i nedsättningsfrågan på ett ofullständigt bevismaterial
från parternas sida, vilket ingendera av parten är betjänt av. Domstolens
förberedelsevisa uppskattning av expropriationsområdets värde har också
kanske omedvetet en viss prejudicerande betydelse för dess slutliga ställningstagande.

Med hänsyn till det anförda anser motionärerna att ifrågavarande bestämmelser
bör kunna ändras därhän att, om nedsättning begäres, beloppet bestämmes
till vad exproprianten erbjudit i målet som löseskilling. En sådan
ändring anses i avsevärd mån kunna förenkla förfarandet inför domstolen
och därmed också nedbringa kostnaderna för expropriationen. Någon nackdel
av betydelse för markägaren anses ändringen knappast medföra, då
skillnaden mellan erbjuden ersättning och av domstol förberedelsevis bestämt
nedsättningsbelopp vanligen är obetydlig. Härvid erinras även om
gällande bestämmelser om ränta å ersättningsbeloppet. Den föreslagna ändringen
anses böra genomföras så snart ske kan och utan att den pågående
översynen av expropriationslagstiftningen avvaktas.

Beträffande motionernas fullständiga lydelse får utskottet hänvisa till
motionen 11:275.

G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Utskottet

Expropriationslagen erbjuder genom bestämmelserna i 37—39 §§ möjlighet
för sökanden att utverka rätt att tillträda den mark, som avses med
expropriationen, innan densamma fullbordats. För sådant s. k. förhandstillträde
uppställer lagen vissa villkor. Härutinnan gäller bl. a. enligt 38 § att,
om sakägaren det yrkar och det ej är uppenbart att ersättningen blir obetydlig,
domstolen skall ålägga sökanden att hos länsstyrelsen nedsätta visst av
domstolen bestämt belopp. Beloppet skall bestämmas så att det ej blir lägre
än tre fjärdedelar av den summa, vartill expropriationsersättningen förberedelsevis
uppskattas av domstolen. Beloppet får ej heller understiga den
av sökanden i målet erbjudna ersättningen eller vad sökanden har att erlägga
på grund av dom i målet som vunnit laga kraft.

Motionärerna anser att förfarandet skulle avsevärt förenklas och fördelar
även i övrigt vinnas, om det belopp, som vid förhandstillträde på yrkande
av sakägare skall nedsättas, alltid bestämmes till vad sökanden erbjudit i
målet som löseskilling. En sådan ändring bör enligt motionärerna genomföras
snarast och utan att den inom expropriationsutredningen pågående
översynen av expropriationslagen avvaktas. I motionerna hemställes därför
att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna framlagt förslag till
lag om ändring i expropriationslagen, innefattande den av motionärerna
åsyftade reformen.

Av årets riksdagsberättelse framgår att expropriationsutredningen avser
att i början av år 1964 avge ett delbetänkande med förslag till partiella reformer
av bl. a. expropriationslagens bestämmelser om förhandstillträde.
Att såsom i motionerna föreslagits omedelbart besluta om ändring av ifrågavarande
bestämmelser i expropriationslagen kan vid sådant förhållande
enligt utskottets mening icke komma i fråga. De av motionärerna framförda
synpunkterna bör i stället bedömas mot bakgrund av den utredning som sålunda
inom kort kan antagas föreligga. Med hänsyn härtill anser utskottet
att något uttalande från riksdagens sida i anledning av motionerna ej är
påkallat.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:224 och 11:275, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 196U

7

Vid detta ärendes behandling hur närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson, Svante Kristiansson, Knut Johansson, Jonasson och
Åkesson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Grebäck, Hamrin i Kalmar, Sundelin* och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.