Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959 (Utlåtande 1959:L3u18 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

Nr 18

Utlåtande i anledning ao motion angående rätt till
kostnadsersättning i anledning av ifrågasatt
expropriation m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare av
herr Nilsson, Ferdinand, väckt motion, nr 172, vari hemställes, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag avseende
att trygga den enskildes rätt att erhålla ersättning för kostnader som åsamkas
honom av hot om expropriation även om detta hot icke leder till rättegång».

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från fortifikationsförvaltningen och vattenfallsstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte
avgivits av Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Gällande rätt

I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Under det första
bestämmes om rätt föreligger till expropriation och omfattningen därav.
Beslutande myndighet i detta skede är Kungl. Maj :t i statsrådet, som i sitt
beslut har att utsätta viss tid inom vilken sökanden, vid äventyr att expropriationsrätten
upphör, skall fullfölja frågan genom ansökan om stämning
till domstol. Inför denna vidtager förfarandets andra skede, varvid expropriationsersättningen
bestämmes. Det tredje, varvid ersättningen erlägges
och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen.

Man synes vid tillkomsten av expropriationslagen ha utgått ifrån att den
exproprierande själv skall stå alla sina kostnader under expropriationens
hela förlopp. Emellertid uppkommer vid expropriation kostnader även
för den exproprierandes motpart, i den följande framställningen för enkelhetens
skull kallad fastighetsägaren. Redan under expropriationens första
skede förutsättes en viss aktivitet även från dennes sida. Enligt 4 § tredje
stycket expropriationslagen skall nämligen den exproprierandes motpart
beredas tillfälle att yttra sig över den till Kungl. Maj:t ingivna ansökningen.
Yttrandet hör i första hand avse frågan huruvida den tillämnade expropriationen
innebär särskild olägenhet eller om annan lämplig mark kan med
mindre olägenhet tagas i anspråk. — I förfarandets domstolsskede instämmes
fastighetsägaren till expropriationsdomstolen och hans ställning är där
1—531 59 It i haag till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

att likna vid svarandens i ett tvistemål. Expropriationslagen ålägger den
exproprierande att ersätta motparten hans kostnader »å expropriationsmålet,
vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av
expropriationen» (67 §). Den citerade lydelsen äger lagen efter en lagändring
den 21 december 1949. Enligt dessförinnan gällande lydelse ålåg det
sökanden att ersätta motparten all kostnad, som följde av »expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning
och eljest av expropriationen». — Frågan om den sist citerade bestämmelsen
omfattar också rätt till ersättning för kostnad som hänför sig till ett
expropriationsärendes första skede förelåg till bedömande i högsta domstolen
år 1942, därvid det ifrågavarande kostnadsyrkandet ogillades (NJA
1942 avd. I s. 727). Svea hovrätt yttrade därvid i en av högsta domstolen
sedermera — enhälligt — fastställd dom: » . . . svarande i expropriationsmål
(kan) icke mot förekommet bestridande . . . tillerkännas gottgörelse för
utgifter som han må hava haft under expropriationsärendets behandling hos
Kungl. Maj :t i vidare mån än såvitt angår utredning rörande frågor som
förelegat till bedömande inför (expropriations-)nämnden och vid domstolen
. ..»

I fråga om möjligheten att erhålla ersättning för kostnader i förfarandets
första skede innebar 1949 års lagändring icke någon saklig ändring.
Detta var däremot fallet i fråga om möjligheten att erhålla kostnadsersättning
i förfarandet inför domstol. Den äldre lagen stadgade icke någon
uttrycklig begränsning i fastighetsägarens rätt till kostnadsersättning. Av
förarbetena framgår dock att domstolen härvidlag hade viss prövningsrätt
(NJA avd. II 1918 s. 256 och 258). Genom 1949 års lagändring gjordes
genom en hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken den uttryckliga
begränsningen i rätten till ersättning att den därefter icke omfattar
kostnad som fastighetsägaren ådrager sig genom vårdslös eller försumlig
processföring (RB 18:6) och ej heller kostnad som icke skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av hans rätt (RB 18:8). En redogörelse för förarbetena
till nämnda lagändring lämnas i utskottets samtidigt avgivna
utlåtande nr 19/1959 s. 6 ff.

Yttrandena

Motionen har avstyrkts i de flesta yttrandena. Även de remissinstanser
som funnit motionen innehålla beaktansvärda synpunkter har dock
icke ansett sig kunna tillstyrka motionen.

Fortifikationsförvaltningen, som sålunda ej funnit behov föreligga av
den i motionen begärda utrednigen, anför.

Inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde är det — såframt
icke på detta stadium en uppgörelse kommer till stånd — ytterst ovanligt,
att medelat expropriationstillstånd icke fullföljes genom stämning till domstol.
Skulle något sådant fall inträffa, anser fortifikationsförvaltningen det

Tredje lagutskottets utlåtande nr iS år 1959

självklart att kronan skall utgiva ersättning till motparten för dennes skäliga
kostnader i ärendet. Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning är
någon lagstiftning för sådana fall icke erforderlig.

Vad därefter angår sådana fall, då förhandlingar om förvärv inletts under
hot om expropriation utan att därefter vare sig överenskommelse träffats
eller expropriationstillstånd meddelats, må till en början anmärkas, att
icke heller dylika fall ofta förekomma inom fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde. När sådana fall inträffa, kan det vara nog så komplicerat
att bedöma om ersättning bör utgå till motparten för eventuellt havda
kostnader. Frågan synes icke kunna besvaras generellt utan måste bedömas
från fall till fall. Avgörande synes därvid bliva sådana överväganden som om
det varit fråga om förhandlingar i egentlig mening eller det bara rört sig
om förberedande undersökningar, liksom också om de kostnader, som motparten
kan ha haft, objektivt sett varit befogade och skäligen påkallade för
tillvaratagande av hans rätt. Vidare kan kostnadernas art vara av betydelse.
Även bär kan emellertid tänkas fall, då omständigheterna äro sådana, att
ersättning skäligen bör utgå. Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning
bör ersättning då utgivas även om något uttryckligt lagstadgande härutinnan
icke finnes. För laglig reglering synas dessa fall över huvud föga
lämpade.

Vattenfallsstyrelsen, som likaledes avstyrker motionen, yttrar, efter att
ha redogjort för gången och handläggningen av ett expropriationsärende,
vari styrelsen uppträder som sökande.

Det förekommer knappast, att vederbörande markägare själv företager
någon utredning i de avseenden, som antytts i motionen. Styrelsen har icke
kännedom om något fall, där en markägare förebringat expertutredning beträffande
det värde, honom tillhörig mark skulle betinga för den händelse
den måste ianspråktagas för kraftledningsändamål, och där ärendet till
följd därav icke fullföljts.

Utifrån de erfarenheter, vattenfallsstyrelsen har från sitt verksamhetsområde,
synes den av motionären åsyftade situationen, att den som avser att
genomföra ett förvärv, eventuellt genom expropriation, då han får del av
motpartens värdering »hetages lusten att betala vad han lagligen skulle
om ärendet haft sin gång», vara ett sällsynt fall.

Innan en enskild part ingår i frivilliga förhandlingar med en motpart,
som kan tänkas få expropriationstillstånd för sitt förvärvsändamål, kan
den enskilde ställa som villkor att få besked, huruvida den som påkallat
förhandlingarna är villig att svara för uppkommande kostnader. Vid nekande
svar kan han hänvisa till och avvakta expropriationsförfarandet, vid
vilket ersättning för behövliga utredningar är att påräkna och tid härför
kommer atl stå till huds.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det säkerligen i viss utsträckning
förekommer att en markägare redan efter förberedande förhandlingar,
under vilka etl expropriationshot framförts eller antytts, igångsätter
vissa utredningar i syfte att söka fastställa värdet av den egendom som hotas
av expropriation. Detta kan stundom vara en fördel även för den presumtive
exproprianten, då denne härigenom på etl tidigt stadium kan vinna
kännedom om de ersättningsanspråk som en expropriation kan tänkas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

föranleda. Om nu efter en på antytt sätt verkställd utredning expropriationshotet
icke fullföljes, kan det, enligt samfundets mening, måhända
ibland te sig obilligt att markägaren icke kan få ersättning för de kostnader
som uppstått. Utan närmare utredning av frågan anser sig samfundet
emellertid icke våga påstå att det vore rimligt eller lämpligt att generellt
införa rätt till ersättning i sådana fall. Ett ståndpunktstagande i denna
fråga kräver överväganden, som den korta remisstiden icke medgivit.
Samfundet yttrar vidare.

Skulle dylik rätt till ersättning införas, vill det i varje fall synas som
om det icke gärna vore möjligt att anknyta ersättningsskyldigheten till
ett så pass vagt och svårbestämbart faktum som att ett »hot» om expropriation
framförts eller antytts. För att få en fast utgångspunkt synes det
vara lämpligare att begränsa en eventuell ersättningsskyldighet till att avse
kostnader, som expropriaten åsamkats efter det ansökan om expropriationsrätt
ingivits eller — alternativt — efter det expropriaten beretts
tillfälle att avgiva yttrande över ansökningen.

Svenska stadsförbundet finner det icke uteslutet att fall kan förekomma
då det borde vara rimligt att gottgöra en markägare de kostnader som åsamkats
honom i anledning av ifrågasatt expropriation där något expropriationsförfarande
sedermera icke kommer till stånd. Förbundet avstyrker
dock motionen och anför.

De risker som den enskilde markägaren i praktiken löper i dessa sammanhang
torde icke böra överdrivas. Dessutom synes det vara förenat med
betydande för att icke säga oöverstigliga praktiska svårigheter att i de olika
fallen bedöma när kostnadsersättning skall kunna ifrågakomma. Redan
frågan när »hot om expropriation» kan anses föreligga torde vara ytterst
svårbedömbar. Som bekant händer det snart sagt dagligen att kommunerna
tar kontakt med olika markägare för att efterhöra möjligheterna till ett
förvärv av deras fastigheter. Långt ifrån alla dessa kontakter kan sägas
innebära något hot om expropriation. Det skulle givetvis vara orealistiskt
att tänka sig att varje sådan kontakt skulle medföra risk för vederbörande
kommun att få betala kostnaderna för de värderingsutredningar in.in. som
fastighetsägaren anser lämpligt att låta verkställa.

Även Landskommunernas förbund avstyrker motionen.

Frågan i vilken utsträckning det är skäligt och rimligt, att den enskilde
belastas med kostnader i anledning av ett expropriationsärendes administrativa
behandling är en fråga, som icke är ägnad att behandlas fristående
utan synes böra insättas i ett större sammanhang vid bedömande av
motsvarande ersättningsfrågor inom förvaltningsrätten.

Såvitt gäller frågan om ersättning för kostnader, som den enskilde
påtager sig för att tillvarataga sina intressen på ett stadium, då något administrativt
förfarande ännu icke inletts, avser denna uppenbarligen kostnader,
som icke äro betingade av något tvångsläge för den enskilde, varför han
också rimligen bör själv bära desamma.

Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar att de förhållanden som
motionären kritiserar föreligger också på andra lagstiftningsområden, där

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

fråga kan uppkomma om tvångsavträdanden, t.ex. enligt vattenlagen och
lagen om allmänna vägar. Med hänsyn bl.a. till svårigheten att fastställa när
hot om expropriation skall anses föreligga finner förbundet det emellertid
icke troligt att någon ändring av nuvarande förhållanden skulle kunna medföra
några påtagliga förbättringar. Förbundet, som därför finner den av
motionären föreslagna utredningen icke vara påkallad, anför vidare.

Det kan naturligen inträffa, att en markägare försättes i den situationen,
att hans kostnader under förberedelse till expropriation icke blir ersatta.
Emellertid synes en markägare väl kunna skydda sina intressen
vid förhandlingar på så sätt, att han icke inlåter sig i diskussion utan att ha
fått försäkringar om att hans kostnader skola ersättas. Detta förfaringssätt
tillämpas vanligtvis. I den mån expropriation icke fullföljes, kvarstår
således en fordran, som ersättes i vanlig ordning.

Utskottet

Expropriationslagen föreskriver att den exproprierande skall betala motparten
hans kostnader »i anledning av expropriationen». Till exemplifiering
av fall där sådana kostnader uppstår nämner lagen expropriationsmålet
och expropriationsersättningens fördelning. Genom eu hänvisning
till rättegångsbalken är skyldigheten att utgiva kostnadsersättning i så
måtto begränsad att den ej omfattar oskälig kostnad och ej heller kostnad
föranledd av motpartens vårdslöshet eller försummelse.

Motionären önskar en ordning som tryggar »den enskildes rätt att
erhålla ersättning för kostnader som åsamkas honom av hot om expropriation
även om detta hot icke leder till rättegång». Motionären, som nu närmast
vill få till stånd en utredning i frågan, framhåller att vid förhandlingar
mellan den expropriationsberättigade och markägaren den senare
ofta har anledning att å utredning eller biträde nedlägga kostnader, som
han, om expropriation ej kommer till stånd, icke får ersatta. Motionären
finner detta stötande. Förhållandet är enligt hans mening så mycket mera
betänkligt som en fastighetsägare, med tanke på lagens föreskrift att
ersättning ej utgår för kostnad som beror av hans försummelse, icke gärna
vill låta det komma sig till last att ha förhalat ärendet genom att icke i god
tid prestera erforderlig utredning. Man borde vidare beakta, att just denna
på elt tidigt skede förebragta utredning kunde föranleda den expropriationsberättigade
att icke fullfölja sina avsikter.

Av eu av högsta domstolen år 1942 meddelad dom (NJA 1942 avd. I s.
727 under 1) framgår att »svarande i expropriationsmål» icke kan tillerkännas
ersättning för kostnader, som hänför sig till ärendet angående
expropriationstillstånd, såvida icke kostnaderna hänför sig till utredning
i frågor som varit under prövning i rättegången. Situationen i rättsfallet är
eu annan än den som behandlas i motionen men är likväl av intresse, eftersom
del visar alt fastighetsägaren icke ens då expropriationen fullföljes till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

domstol kan påräkna att få ersättning för alla de kostnader varom i motionen
är fråga, nämligen sådana som fastighetsägaren nedlagt på saken
innan denna gått till rättegång.

De av motionären åsyftade fallen kan i förevarande sammanhang lämpligen
uppdelas i-tre grupper. En grupp, nedan kallad den första, utgöres
av sådana fall där en planerad expropriation inställes och således
icke resulterar ens i någon ansökan om expropriationstillstånd. En andra
grupp utgör de fall, där dvlik ansökan avslås eller av sökanden återkallas
innan beslut i tillståndsfrågan meddelats. En tredje grupp utgör de
fall där expropriationstillstånd meddelas men expropriationen icke fullfölj
es till domstol och expropriationsrätten till följd härav upphör.

I den första gruppens fall synes icke föreligga någon i lag grundad
rätt för fastighetsägaren att få ersättning för sina kostnader. — Utskottet
bortser därvid från möjligheten att erhålla gottgörelse genom en
skadeståndstalan. Förutsättning härför torde dock endast sällan vara för
handen. — Att en person i anledning av en hotande rättegång vidtager
åtgärder som för honom medför kostnader är icke ovanligt, men situationen
är allmängiltig och ej inskränkt till expropriationsfallen. Behov av
laglig reglering av de allmänna fallen har, utskottet veterligen, icke yppats.
Säkerligen skulle det också ur såväl principiell som praktisk synpunkt
möta stora svårigheter att genomföra en sådan. Med hänsyn till det sagda
och då för den första gruppens fall något tvångsläge icke föreligger, synes
det icke påkallat att på det specialområde som expropriationshoten utgör
genomföra eu särskild reglering. — Självfallet kan det icke ifrågakomma
att i rättegången tillräkna en fastighetsägare som försummelse att han
intager en passiv hållning i det skede varom nu talats. För de fall där den
expropriationsberättigade missbrukat sin ställning torde den ovan antydda
möjligheten för fastighetsägaren att genom en skadeståndsprocess erhålla
gottgörelse utgöra ett tillräckligt verksamt korrektiv.

Beträffande den andra och tredje gruppens fall synes saken
rättsligt sett ligga annorlunda till. Lagen förutsätter här en viss aktivitet
från fastighetsägarens sida. Läget är här det att lagen icke med uttrycklig
syftning på förevarande fall ålägger den exproprierande att betala fastighetsägarens
kostnader. Men lagen uttalar icke heller att dylik skyldighet ej
föreligger. Skyldigheten anges i lagen omfatta fastighetsägarens kostnader
»i anledning av expropriationen». 1942 års rättsfall synes icke utesluta
tolkningen att högsta domstolen ansett kostnad, varom här är fråga, icke
kunna i vidare mån än som skedde utdömas i expropriationsrättegången.
Därmed kvarstår möjligheten att i själva tillståndsärendet rätt till sådan
kostnadsersättning föreligger i andra och tredje gruppens fall och då också
i det — i motionen icke direkt berörda — fallet då expropriationen fullföljes
till domstol.1 I likhet med andra avgöranden som träffas av Kungl.

1 Jfr. Munktell, Rättegångtkostnader i administrativ process, Uppsala 1937, s. 23.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 År 1959

Maj :t i statsrådet förekommer ingen publicering av beslut i ärenden om
expropriationstillstånd. Vid förfrågan i Kungl. Maj :ts kansli har från
de departement som vanligen handlägger ansökningar om expropriationstillstånd
meddelats att, enligt vad uppgiftslämnarna kunde erinra sig, fråga
om anspråk på ersättning för kostnader icke i något fall förelegat till
prövning. Icke heller motionären eller remissinstanserna har omnämnt
något dylikt fall.

Det synes icke uteslutet att gällande lag inrymmer rätt att i tillståndsärendet
få ersättning för kostnader, som hänför sig till en expropriations
första skede (andra och tredje gruppens fall). Fortifikationsförvaltningen
har beträffande tredje gruppens fall ansett det självklart att kronan såsom
exproprierande skall betala motpartens skäliga kostnader. Huruvida ämbetsverket
därmed avsett även sådana kostnader som fastighetsägaren
— vid en tillämpning av den princip som kommit till uttryck i 1942 års rättsfall
— icke hade fått ersatta om expropriationen fullföljts till domstol
framgår dock icke av dess yttrande. Då något för utskottet känt, i administrativ
ordning träffat avgörande ej föreligger, och då det ej tillkommer riksdagen
att uttala sig i frågor som gäller tillämpningen av gällande rätt,
anser utskottet att motionen icke heller i nu nämnt hänseende bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 172 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Åke Larsson*, Ferdinand Nilsson, fru Nilsson och herr Gunnar
Pettersson;

från andra kammaren: herrar von Seth*, Persson i Tandö, Nyberg,
Nilsson i Östersund, Jansson i Benestad, Svenning, Wachtmeister och fru
Lindberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

g Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

Reservation

av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett att utskottets utlåtande från och
med det stycke å sidan 6, som börjar med orden: »Iden första.. .», bort
ha följande lydelse.

Den omständigheten att i intet känt fall anspråk rests på ersättning
för kostnader vållade av hot om expropriation som icke fullföljts, ehuru
otvivelaktigt i skilda fall betydande kostnader därav åsamkats fastighetsägaren,
styrker uppfattningen att gällande bestämmelser icke är så utformade
att de ger stöd åt uppfattningen att sådan rätt föreligger. Fortifikationsförvaltningens
uttalande, att beträffande fall då medgivande om rätt
att påfordra expropriation lämnats det ansetts självklart, att kronan likväl
skall betala motpartens skäliga kostnader, konstituerar icke heller någon
rätt för denne att erhålla ersättning, men stöder uppfattningen om det
skäliga i att sådan rätt tillförsäkras denne. Det i motionen 1:172 angivna
huvudsyftet att bereda de av expropriation hotade trygghet beträffande
ersättning för på grund av sådant hot åsamkade kostnader synes därför
erfordra viss lagändring samt motiverar en översyn av gällande bestämmelser
i expropriationslagen avseende rättegångskostnaderna. Därvid synes
det fall särskilt böra uppmärksammas då sökanden erhållit tillstånd att
föra talan om expropriation men icke fullföljt saken. I detta fall är hotet
mot den enskilde obestridligt och lätt att konstatera.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader.

Sthlm 1959. K. L. Beckmans Boktr.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1959

Var är utlåtandet nu?

Utlåtandet är färdigbehandlat

Hela utlåtandet

Utdrag ur utlåtandet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Beredning, Genomförd

Debatt, Genomförd

Avslutad, Genomförd