Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969

Utlåtande 1969:L3u10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av motioner angående sammansättningen
av vattendomstolarna.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 811 i första kammaren av herr Werner
och nr 921 i andra kammaren av fru Marklund m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär bestämmelser så alt vattendomstolarna
kompletteras med biologisk-ekologisk sakkunskap».

Gällande bestämmelser

Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen (VL) består vattendomstol av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer
och två vattenrättsnämndemän. I vissa enklare frågor är
dock vattendomstolen beslulför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen
samt endast en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare
skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Vattenrättsingenjörerna
skall vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män.
VattenräLtsnämndemännen skall vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden
kunniga män.

I stadgan den 3 juni 1960 för vattendomstolarna sägs i fråga om vattenrättsingenjörerna
att den ene skall ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande
i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre särskilt i
fråga om torrläggning av mark (agrikulturteknisk ingenjör). I mål om
grundvatten eller avloppsvatten må dock i stället för endera förordnas annan
ingenjör med särskild sakkunskap i ämnet.

Vad angår anlitandet av sakkunniga i vattenmål gäller, enligt en allmän
hänvisning i 11 kap. 1 § VL, rättegångsbalkens regler om sakkunniga
(40 kap. rättegångsbalken). Detta innebär bl. a., att av vattendomstol
tillkallad sakkunnig i princip icke äger deltaga i domstolens enskilda
överläggningar eller över huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst
i andra former än dem lagen anvisar för upptagande av sakkunnigbevisning.
Om för bedömande av mål vid vattendomstol erfordras särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering, äger vattenrättsdomaren, där
så befinnes lämpligt, uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande un 1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 10

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969

dersökning avgiva utlåtande i målet. Närmare föreskrifter har meddelats
om kungörande av undersökningen och om det sätt, på vilket utlåtandet
skall hållas tillgängligt för parterna. (Se 11 kap. 45 § 1 mom. samt
81 och 92 §§ VL.)

I fråga om handläggningen av mål som rör avloppsvatten (8 kap. YL)
gäller enligt 11 kap. 36 § sista stycket jämfört med 10 kap. 44 § VL att

avskrift av ansökningshandlingarna utan dröjsmål skall avsändas till statens
naturvårdsverk. Motsvarande gäller beträffande mål om annat företag,
som kan antagas leda till ökad vattenförorening.

Motionerna

Motionärerna anför att sammansättningen av vattendomstolarna fastställdes
främst med tanke på mål i samband med de regleringsfrågor samt
de sjösänkningsprojekt syftande till att vinna odlingsbar mark, som tidigare
var förhärskande vid vattendomstolarna. För en saklig bedömning av olika
föroreningars inverkan på våra vattendrag måste det enligt motionärerna
anses önskvärt att biologisk-ekologisk sakkunskap finns närvarande vid
domstolarna. Bestämmelsen om att ingenjör med särskild sakkunskap
beträffande frågor om grundvatten eller avloppsvatten kan förordnas i
vissa mål synes dem otillräcklig med hänsyn till karaktären av många av
de mål som nu avgörs av vattendomstolarna.

Något om fackkunskap i domstolarna

Frågan om införande av särskild fackkunskap i domstolarna har vid
flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. I sitt betänkande
med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken in. m.
(SOU 1944: 10 s. 4 ff.) anförde processlagberedningen vissa allmänna synpunkter
på lämpligheten av att för specialmål av olika slag i domstolsorganisationen
införa representanter för teknisk och därmed jämförlig sakkunskap.
Till stöd för avvikelser från den allmänna domstolsorganisationen
har ofta åberopats, att de frågor, som förekommer inom vissa rättsområden,
rör speciella förhållanden, varom ledamöterna i en allmän domstol
i dess vanliga sammansättning inte äger tillräcklig sakkunskap och
erfarenhet. Beredningen erinrar om att redan lagkommittén i sitt år 1822
avgivna förslag till rättegångsbalk framhållit, »att av det förhållandet, att
de allmänna domstolarna icke inom sig besutte vissa specialkunskaper,
icke följde, att ej varje sak skulle bliva tillräckligt upplyst och utredd för
att med rättvisa avdömas. Inhämtandet av de upplysningar, som kunde
vara av nöden från sakkunniga män, tillhörde bevisningen; de sakkunnigas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969 3

utlåtande vore egentligen icke annat än ett vittnesbörd i saken. Sedan bevisningen
på detta sätt blivit fulländad, tillkomme det domaren att på
grundval av alla upplysningar och omständigheter, som förekommit, slita
tvisten mellan parterna». Enligt beredningen talar starka skäl till stöd
för den ståndpunkt lagkommittén sålunda intog. Beredningen fortsätter:
»Därest vissa mellan parterna omstridda frågor för sin utredning kräva
särskild fackkunskap, bör även denna del av bevisningen införas i rättegången
enligt reglerna om bevisning; i detta hänseende ifrågakomma särskilt
bestämmelserna i 40 kap. nya RB om bevis genom sakkunnig. Genom
att så sker kan den sakkunniges utredning bliva föremål för förhandling
och granskning från parternas sida och tillfälle lämnas till förebringande av
motbevisning. Att utredning av detta slag tillhandahålles domstolen av
dess egna ledamöter och utan någon granskning från parternas sida, kan
ur rättssäkerhetens synpunkt icke anses tillfredsställande.»

I svensk processrätt gäller således som princip, att även bevisning i
fråga som kräver särskild fackkunskap skall införas i rättegång enligt
de allmänna reglerna om bevisning — i huvudsak således på samma sätt
som vittnesbevisning.

Avsteg från denna princip föreligger i fråga om vattendomstolarnas
organisation, eftersom däri ingår särskilda tekniskt sakkunniga (vattenrättsingenjörerna),
vilka har ställning som ledamöter i domstolarna.

Ytterligare ett avsteg från nämnda princip utgör vattenöverdomstolen,
vari ingår tekniskt sakkunniga ledamöter, vattenrättsråd, från och med
den 1 juli 1955. Dessförinnan bestod vattenöverdomstolen av en avdelning
av Svea hovrätt förstärkt med en ledamot av kammarkollegiet.

I samband med att 1955 års riksdag antog Kungl. Maj :ts proposition nr
127 med förslag till omorganisation av vattenöverdomstolen hade riksdagen
även att pröva ett förslag om införande av särskild sakkunskap rörande fiskeoch
naturskyddsfrågor i vattenöverdomstolen. I anledning av propositionen
väcktes nämligen en motion, 11:579, vari framhölls, att den sakkunskap
inom vattenöverdomstolen på fiskets och naturskyddets områden, som
bortföll genom att kammarkollegiets representation i domstolen upphörde,
måste kompenseras, så att domstolen skulle bli lika väl eller bättre skickad
att sakkunnigt bedöma frågor inom dessa områden. Motionärerna föreslog
i detta syfte, att endast halva antalet av de icke lagfarna ledamöterna
i vattenöverdomstolen — vattenrättsråden — skulle företräda ingenjör steknisk
sakkunskap samt att övriga vattenrättsråd skulle ha särskild sakkunskap
rörande fiske- och naturskyddsfrågor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 anförde tredje lagutskottet
härom.

Som utskottet---- framhållit är —• -—• — huvudregeln i svensk pro cessrätt

den, att den fackkunskap som erfordras för att belysa skilda frågor
i rättegång icke skall tillföras rättegången genom att en eller flera sak -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr iO år 1969

kunniga inträder som ledamöter i domstolen utan i stället genom att de
sakkunniga höres inför domstolen enligt de allmänna reglerna om bevisning.
På detta sätt vinnes den fördelen, att de sakkunnigas utsagor kan
ställas under diskussion under rättegångsförhandlingarna i parternas närvaro,
varvid parterna även får tillfälle att förebringa den motbevisning de
kan önska åberopa. En sådan ordning anses allmänt ägnad att i regel
åstadkomma ett säkrare bedömande än systemet med särskilda sakkunniga
som ledamöter i domstol. Orsaken till det avsteg från denna ordning, som
tekniskt sakkunniga ledamöter i vattenöverdomstolen utgör, är svårigheten
för icke tekniskt sakkunniga domstolsledamöter att bedöma värdet av
utredning i tekniska frågor i vattenmål. Någon motsvarande svårighet att
bedöma utredning rörande fiske- och naturskyddsfrågor torde icke föreligga.
Utskottet anser därför icke, att tillräckligt starka skäl föreligger
för ett bifall till motionärernas förslag. Utskottet vill emellertid understryka,
att detta ingalunda innebär någon nedvärdering av fiske- eller
naturskyddsintressena utan endast ett ställningstagande till frågan, i vilken
ordning dessa intressens betydelse skall prövas.

Utredning om översyn av vattenlagen m. m.

Under de snart femtio år som vattenlagen varit i kraft har den vid ett
flertal tillfällen ändrats eller kompletterats. År 1939 infördes sålunda regler
om grundvatten. Tidigare omfattade lagen bara ytvatten. Under de
sista femton åren har lagen ändrats i syfte att bereda ökat skydd dels
för vissa allmänna intressen såsom naturskyddsintresset och fisket, dels
för vattenförsörjningen. Vidare har bl. a. reglerna om avloppsvatten reviderats.

I det till lagrådet den 25 juli 1968 remitterade förslaget till lag om
skgdd mot miljöfarlig verksamhet återfinns de senaste ändringsförslagen
som rör vattenlagen. Det remitterade förslaget innehåller i huvudsak enhetliga
regler i fråga om vattenförorening, luftförorening, buller och andra
sådana störningar. Bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om åtgärder mot
vattenförorening har därvid inarbetats i den nya lagen. Den föreslagna
lagstiftningen innebär också att prövningen av tillståndsfrågor i avloppsmål
förs över från vattendomstolarna till administrativ myndighet och
att prövningen av ersättningsfrågor i sådana mål läggs på särskilda fastighetsdomstolar.
Enligt vad som upplysts från Kungl. Maj :ts kansli kommer
lagförslaget att föreläggas årets riksdag under vårsessionen.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 november 1968 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för allmän översyn av vattenlagen
(1969 års riksdagsberättelse s. 77 ff.). I frågan hur prövningssystemet
i vattenlagen bör utformas uttalas i direktiven bland annat att
utvecklingen efter vattenlagens tillkomst gått långt i fråga om såväl vattenkraftutbyggnader
som vattenförsörjningen. Vattendomstolarna har små
möjligheter till den översiktliga bedömning som från allmän planerings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969 5

synpunkt är nödvändig. Ett förfarande i administrativ ordning tillgodoser
på ett väsentligt bättre sätt detta krav. önskemålen om effektivitet, snabbhet
och smidighet samt rättssäkerhet kan tillgodoses också i ett administrativt
förfarande. Vägande skäl talar sålunda för att prövningen av även
andra ärenden enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål läggs på administrativa
organ. Lämpligen bör de större frågorna prövas centralt, medan
de mindre fallen avgörs av en regional myndighet. Av vikt är härvid
att man väljer sådana prövningsorgan och inför sådana samordningsföreskrifter
att man får en samlad prövning av närbesläktade eller sammanhängande
frågor. En av utredningens viktigaste uppgifter blir därför enligt
direktiven att i enlighet med de angivna riktlinjerna lägga fram ett
förslag till en ny organisationsform och till ett förfarande som ansluter
härtill. I direktiven uttalas vidare att de ersättningsfrågor som uppkommer
i vattenmål huvudsakligen avser rättsförhållanden mellan enskilda
parter varför avgörandet av dem bör ankomma på domstol. Enligt förslaget
till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet skall, såsom nämnts,
ersättningsfrågorna i vattenföroreningsmål — liksom beträffande andra
immissionsmål — behandlas vid fastighetsdomstol. Sådana domstolar skall
enligt det likaledes till lagrådet remitterade förslaget om de allmänna
underrätternas organisation m. m. inrättas för fastighetsbildningsmål och
eventuellt även för expropriationsmål. Eftersom det föreligger ett nära samband
mellan värderingsfrågorna i vissa typer av fastighetsbildningsmål, expropriationsmål
och vattenmål ter det sig naturligt att ersättningsfrågorna
även i andra vattenmål än vattenföroreningsmål läggs på fastighetsdomstol.
En mera enhetlig bedömning av ersättningsproblemen inom fastighetsrätten
kan då uppnås. Eventuellt kan ersättningsfrågorna koncentreras till ett
fåtal fastighetsdomstolar. Utredningen bör enligt direktiven närmare överväga
en reform efter dessa linjer. Förläggs tillståndsgivningen till administrativ
myndighet och prövningen av ersättningsfrågorna till fastighetsdomstolar
finns det efter en sådan reform inte längre behov av vattendomstolar.

Utskottet

Enligt vattenlagen och stadgan för vattendomstolarna består vattendomstol
i normalfallen av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom
övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.
Vattenrättsingenjörerna skall vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga
och erfarna män och de skall ha sakkunskap särskilt i fråga om
byggande i vatten eller särskilt i fråga om torrläggning av mark. I mål om
grundvatten eller avloppsvatten må dock förordnas annan ingenjör med
särskild sakkunskap i ämnet.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969

Motionärerna anser att bestämmelsen om att ingenjör med särskild sakkunskap
beträffande frågor om grundvatten eller avloppsvatten kan förordnas
i vissa mål är otillräcklig med hänsyn till karaktären av många av
de mål som nu avgörs av vattendomstolarna. Enligt motionärerna är det
önskvärt att biologisk-ekologisk sakkunskap finns närvarande vid domstolarna
för att saklig bedömning av olika föroreningars inverkan på våra
vattendrag skall kunna ske. De hemställer därför att riksdagen hos Kungl.
Maj:l begär bestämmelser om att ledamöter med sådan sakkunskap skall
ingå i vattendomstolarna.

Sedan gammalt är det en huvudregel i svensk processrätt att den fackkunskap
som erfordras för att belysa skilda frågor i rättegång inte skall tillföras
rättegången genom att en eller flera sakkunniga inträder som ledamöter
i domstolen utan i stället genom att de sakkunniga hörs inför domstolen
enligt de allmänna reglerna om bevisning. På detta sätt vinnes den
fördelen, att de sakkunnigas utsagor kan ställas under diskussion under
rättegångsförhandlingarna i parternas närvaro, varvid parterna även får tillfälle
att förebringa den motbevisning de kan önska åberopa. En sådan ordning
anses allmänt ägnad att i regel åstadkomma ett säkrare bedömande
än systemet med särskilda sakkunniga som ledamöter i domstol. Vattendomstolarnas
organisation utgör ett avsteg från denna ordning genom att
däri ingår tekniskt sakkunniga ledamöter. Enligt utskottets mening krävs
starka skäl för ytterligare avsteg.

Såsom tidigare nämnts har vattenrättsdomaren i fråga om mål som rör
avloppsvatten eller annat företag som kan antagas leda till ökad vattenförorening
alt översända avskrift av ansökningshandlingarna till naturvårdsverket.
I detta verk finns biologisk och ekologisk sakkunskap. Vidare kan
förutsättas att vattendomstolarna enligt rättegångsbalkens och vattenlagens
bestämmelser tillkallar sakkunnig inom dessa ämnesområden när det
är erforderligt. Det finns således garantier för att berörda frågor blir tillfredsställande
belysta inom ramen för gällande ordning.

Såsom också framgår av den föregående redogörelsen kommer riksdagen
under vårsessionen att föreläggas förslag till lag om skydd mot miljöfarlig
verksamhet, enligt vilket förslag bestämmelserna i vattenlagen om åtgärder
mot vattenförorening inarbetats i den nya lagen. Den föreslagna lagstiftningen
innebär bland annat alt prövningen av tillståndsfrågor i avloppsmål
förs över från vattendomstolarna till administrativ myndighet och att prövningen
av ersättningsfrågor i sådana mål läggs på särskilda fastighetsdomstolar.
Anlages den nya lagstiftningen, som avses träda i kraft den 1 juli
1969, bortfaller huvudskälet för motionärernas yrkande.

I fråga om vattenmålen i övrigt gäller dessutom, såsom också nämnts,
att en utredning nyligen tillsatts för en allmän översyn av vattenlagen. Enligt
direktiven talar vägande skäl för att prövningen av även andra ärenden
enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål läggs på administrativa organ.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1969

En av utredningens viktigaste uppgifter blir därför enligt direktiven att
lägga fram förslag till en ny organisationsform enligt vilken tillståndsgivningen
i fråga om vattenbyggnadsföretag förläggs till administrativ myndighet.
I direktiven ifrågasätts vidare att överföra behandlingen av de ersättningsfrågor
som uppkommer i vattenmål till de särskilda fastighetsdomstolarna.
Utredningen har också att överväga detta spörsmål. Förläggs
tillståndsgivningen til! administrativ myndighet och prövningen av ersättningsfrågorna
till fastighetsdomstol finns det, såsom framhålls i direktiven,
efter en sådan reform inte längre behov av vattendomstolar.

Som utskottet anfört möter principiella betänkligheter mot att låta specialister
inom olika ämnesområden ingå i domstolarnas sammansättning. Inom
kort väntas vidare riksdagen komma att föreläggas förslag, som innebär att
prövningen av tillståndsfrågor i avloppsmål frångår vattendomstolarna.
Frågan om vattendomstolarnas fortsatta bestånd är slutligen under utredning.
Under dessa förhållanden bör motionerna inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att motionerna 1:811 och 11:921 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

GÖRAN KARLSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Ernulf (fp) och fröken Ranmark (s);

från andra kammaren: herrar Svenning (s), Sundelin (s), fröken Anderson
(s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth (s), herrar Wachtmeister
(m), Josefson i Arrie (ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032