TJtskottets Utlåtande N:o 9

Utlåtande 1869:LU9

TJtskottets Utlåtande N:o 9.

i

JV:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den % Mars 186-9, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kongl.
Förordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jor dafsöndring den 6 Augusti 1864.

Omförmälda Kongl. Förordning stadgar:
i 9 § 1 mom., att å jord, som från hemman eller lägenhet afsöndras,
skall årlig afgäld läggas i spanmål eller annan räntepersedel, och att
den afgäld ej må vara mindre, än att den motsvarar hvad af hela hemmanets
eller lägenhetens räntor och allmänna utskylder, vid jemförelse
af egornas storlek och beskaffenhet, å den afsöndrade jorden belöper;
samt

i 2 mom. af samma §, att afhandling rörande jordafsöndring skall ingifvas
till Konungens Befallningshafvande, som har att tillse, huruvida
den i afseende på afsöndringens storlek är med författningen öfverensstämmande,
samt pröfva den öfverenskomna afgälden och densamma, om
den befinnes tillräcklig, fastställa, men, i annat fall, högre lämplig afgift
bestämma.

Emot stadgandet i sistnämnda moment äro anmärkningar framställda
uti motioner inom Första Kammaren af Herr J. Bran (motion N:o
43) och i Andra Kammaren af Herr P. Staaff (motion N:o 312), hvilka
motioner blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade. Den förre
har erinrat, hurusom omförmälda stadgande vore i många fall öfverflöBih.
till Riksd. Prof. 1869. 7 Samt, 5 Käft,

g

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

digt, föranledde alltid kostnad och kunde åstadkomma orättvis beskattning.
Ofta vore den öfverenskomna årliga afgälden billig och rättvis,
och då vore inblandning af tredje man, här Staten, representerad genom
Konungens Befallningshafvande, öfverflödig. Staten uttoge de densamma
tillkommande utskylder af hemmanet, dess jord må egas eller brukas
af en eller flera personer, hvarom ock 13 § innehölle särskild bestämmelse,
ocn kunde alltså icke förlora sm rätt, äfven om afgälden ej vore
tillräcklig. Skulle, afgälden vara så låg, att hemmanet, hvarifrån afsöndringen
skett, .derigenom råkade i ödesmål, Ange Staten då ingripa och
genom sina tjensteman söka rättelse enligt redan gifna författningar.
För öfrigt hade Staten här åtagit eller tillvällat sig förmynderskap blott
för ena parten, hemmanet, men icke för den andra, den afsöndrade lägenheten.
Afgälden kunde hafva blifvit satt så högt, att den afsöndrade
lågenheten derigenom råkade i ödesmål, men deremot vore icke någon
kontroll stadgad. Den föreskrifna pröfningen föranledde alltid kostnad.
Ansökning i ämnet, med afskrift af den upprättade afhandlingen, skulle
till Konungens Befallningshafvande ingifvas, ansökningen förses med resolution,
i de flesta fall att landtmätare, kronofogde, och häradsskrifvare
skola inkomma med yttranden om afgäldens tillräcklighet; och derefter
meddelades utslag. Lösen för resolution, utslag och betyg, någon gång
äfven .ersättning för nödig befunnen mätning, m. m., uppginge mången
gång till vida mera, än flera års afgäld. Detta oaktadt blefve afgälden
ej sällan orättvis. När den skulle pröfvas, blefve hemmanets utskylder,
möjligen för flera år,, uppskattade i penningar, och summan fördelades
på hela hemmanets jorduppskattning, att derigenom må utrönas, huru
den förhölle sig till den uppskattade lägenhetens egovärde. Men, utom
svårigheten, att ej säga omöjligheten, att härvid träffa det rätta, i följd
af utskyldernas, synnerligast natura-prestationernas vexlande belopp, förekom.
me ock, att en del onera upphörde eller lindrades, hvaremot anGra
tillkomme; och dock skulle beräkningen utgöra grund för en beskattning,
som gällde för all framtid; hvartill komrne svårigheten att bestämma
. ett rättvist förhållande mellan uppskattad inrösnings- och afrösningsjord.
Om t, ex. från ett hemman med 20 tunnland fullgod åkeraieal
och äng samt .100. tunnnland skog afsöndrades 5 tunnland skogsmark,
skulle äfven den skickligaste jordbrukare och kameralist svårligen kunna
med säkerhet bestämma, huru stor andel denna afsöndring utgjorde i
förhållande till hemmanets verkliga godhet uti inegor och skog; och har
motionären i anledning häraf föreslagit, att ifrågavarande 2:dra moment af
9 9 må erhålla följande lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

3

»Uppstår tvist om afgäldens belopp, söke den missnöjde eller ock
Kronans ombudsman i orten rättelse deruti hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter vederbörandes hörande, bestämmer afgälden för det
eller de år, hvarom tvist uppkommer, dock icke för längre tid tillbaka
än tre år, och ålägger den, som saken tappar, att gälda sill vederdeloman
allt det åter, som han nödgad varit derå kosta».

Med anförande af alldeles samma motiver, som den förre motionären,
har Herr Staaff hemställt, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom
stadgas, att 14 § 2 inom., hvarmed, enär nämnda lagrum handlar om
ett helt annat ämne, lärer menas 9 § 2 mom. i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga Förordning angående grunderna för hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 Augusti 1864, skall erhålla följande förändrade lydelse:

»I fall af tvist bestämme pa anmodan Konungens Befallningshafvande,
efter vederbörandes hörande, afgäldens belopp. Kronans ombudsman
i orten må ock, der utskylderna af hemmanet ej behörigen
utgå, hos Konungens Befallningshafvande söka, att afgäld å afsöndringen
bestämmes».

Härförutan har äfven Herr F. Petersson uti en likaledes inom
Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o
132), under förmälan hurusom genom ofvannämnda Kongl. Förordningvore
föreskrifvet, att frågor om hemmansklyfning och besutenhet skola
upptagas och afdömas af Häradsrätt, hvaremot det skall tillhöra Konungens
Befallningshafvande att pröfva frågor rörande jordafsöndring, samt
i sammanhang dermed genom kronofogde och häradsskrifvare i orten
bestämma afgäldens storlek och mantal å den afsöndrade delen, hemställt,
att, enär sistnämnda frågor lika väl kunde behandlas af Häradsrätt,
som af Konungens Befallningshafvande, samt något giltigt skäl icke
funnes, att på detta sätt särskilja frågor* som till sin egentliga natur
äro af likartad beskaffenhet, hvilket endast ledde till men, onödig tidsutdrägt
och ökade kostnader jemte åtskilliga trakasserier för allmänheten,
stadgas måtte:

»Att frågor om lagfartssäkerhet å jordafsöndringar, jemte afgäldens
bestämmande, må af Häradsrätten pröfvas och afgöras».

I anledning af sistberörda motion vill Utskottet erinra, hurusom
motionären synes hafva förbisett skilnaden emellan den pröfning, som i
fråga om hemmansklyfning tillkommer Häradsrätt, och hvad Konungens
Befallningshafvande åligger iakttaga i fråga om jordafsöndring, eller att
det i förra fallet är ett i laglig ordning väckt lösningsanspråk, således
en rättsfråga, som utgör föremål för pröfning; hvaremot Konungens Be -

4

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 9.

fallningshafvandes åtgärd är af administrativ natur och inskränkt till
bestämmande af afgälden eller den andel i hemmanets utskylder, som
för den afsöndrade lägenheten skall utgå, ehuru det är Konungens Befallningshafvande
ålagdt att i sammanhang dermed tillse, huruvida afhandlingen,
i afseende på afsöndringens storlek, instämmer med författningen.
Förefinnes eu sådan öfverensstämmelse, fastställer eller bestämmer
Konungens Befallningshafvande afgiften. I motsatt fall afslås ansökningen
härom; men angående afhandlingens bestånd har Konungens
Befallningshafvande icke att yttra sig. Detta tillkommer domstol, när
talan i afseende derå väckes. Med frågan om lagfartssäkerheten eger
Konungens Befallningshafvande icke heller taga någon befattning. Mindre
lämpligt torde det åter vara, att åt Häradsrätt öfverlemna jemväl
afgiftens bestämmande, enär dertill erfordras en föregående utredning,
som svårligen kan af domstol åstadkommas.

Beträffande de af öfriga motionärerne framställda förslag, enligt
hvilka pröfning angående afgäldens belopp icke skulle inträda förr, än
antingen tvist derom uppstår, eller utskyklerna af det hemman, från
hvilket afsöndring skett, ej behörigen utgå, så kunde detta blifva ganska
äfventyrligt både för Staten och för de enskilde. Staten skulle genom
sin ombudsman uppträda såsom klagande eller kärande, för att få
afgälden bestämd, och tvisten härom kunde blifva ganska långvarig,
hvarunder Staten uppehölles i sin rätt. Förefunnes nu derjemte en
större mängd afsöndringar från samma hemman — alla med lika
god eller dålig rätt — och sedan den nu föreskrift^ pröfningen
hos Konungens Befallningshafvande upphört, vore icke något hinder
deremot, att hemman kunde genom afsöndring styckas i huru många
och små delar som helst, — så finge Staten eller dess ombudsman ett
ganska besvärligt åliggande att tvista med alle innehafvarne af dessa
småbitar; och när dessa tvister omsider blifvit afslutade, kunde tillgången
till utskyldernas godtgörande^vara otillräcklig, så vida man icke
får antaga, att hemmanet i sin helhet skulle stå i ansvar derför. Väl
synes Herr Bruns förslag antyda något sådant, men hvarken i detta
eller i Herr Staaffs förslag finnes bestämdt uttryckt, att innehafvare af
afsöndrade lägenheter skola ansvara Staten för afgälden under någon
förfluten tid. År likväl detta meningen, kunde deras förlust blifva rätt
kännbar, när de möjligen redan förut till hemmansegaren betalt
den afgäld, hvarom dem emellan varit öfverenskommet. Dröjsmålet
med afgäldens bestämmande kunde ock leda till den följd, att,
derest innehafvaren under tiden uppodlade och förbättrade lägenheten,
blefve afgälden högre, än om den redan vid tiden för upplåtelsen blif -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9. 5

vit faststallcl. Äfven i annat afseende blefve äfventyret för lägenhetsinnehafvarne
ganska stort. Då hvarken fastställelse af afgälden eller
pröfning af afsöndringens laglighet med hänsigt till storleken vidare erfordrades,
måste väl deraf följa, att hvar och en, som vid domstolen företedde
behörigen upprättad afhandling rörande afsöndring, vore berättigad
att, på grund deraf, utan vidare omgång, erhålla lagfart eller inteckning.
Om nu flera samtidigt sökte lagfart eller inteckning på grund af afsöndringar
från samma hemman, men ny egare af hemmanet sedermera
väckte fråga om återvinning af hvad som blifvit obehörigen afsöndradt,
så skulle det sannolikt blifva ganska svårt att skilja emellan vederbörande
och bestämma, om och i hvad mån hvar och en af dessa afsöndringar
borde återgå eller ega bestånd. Egande- och besittningsrätten
till de afsöndrade lägenheterna blefve således äfven högst osäker. Det
synes derföre vara med jordinnehafvarnes egen sanna fördel, likasom
med god ordning, mest förenligt, att deras rättigheter och skyldigheter
blifva, på en gång och för alltid fullt bestämda; äfvensom det ligger i
hemmansegarens intresse att med säkerhet veta hvadjian har att fordra.
Lagstiftaren bör ock tillse, att oreda och stridigheter, så vidt möjligt
är, förekommas; och då dessutom eu viss gräns är stadgad för hemmans
styckning genom jordafsöndring, kan det icke hafva oskäl med sig,
att den kontroll å efterlefnaden häraf, som enligt 2 mom. i 9 § vid
afgäldens bestämmande åligger Konungens Befallningshafvande,Mår qvarstå,
så länge det förra stadgandet finnes qvar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,

att ifrågavarande motioner må leinnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 2 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

6

Lag-Liskottets Utlåtande N:o 9.

Reservation:

af Herr Ahlgren: »Da det i och för sig sjelf måste utgöra eu oriktighet,
att Staten, vid aftal mellan enskilda i fråga om nyttjande- eller
^egandcrätt till fast egendom under enskild! dominium, tillvällar sig förmynderskap
för att bestämma vilkor, de der af kontrahenterna aldrig
afsetts, än mindre äskats;

dä, så vidt blifvande länsinnehafvare efter den ene eller andre
kontrahenten skulle i eu oviss framtid äska vissa fördelar, icke afsedda
vid det ursprungliga kontraktets uppgörande, rättigheten att påfordra
stadgandet af slika vilkor står öppen för den, som vill till sin fördel en
förändring i aftalet påkalla; samt

dä Kronan, som med hänsigt till dessa aftal måste betraktas såsom
en tredje person, hvars rätt kan i en aflägsen framtid komma att
af aftalet påverkas, icke kan genom frånvaron af nu befintliga stadganden
lida, enär henne förbehålles rätt, att, vid yppande anledning, göra
sin rätt gällande;

så måste jag mig reservera mot förestående Utlåtande, hvarigenom
Utskottet, enligt min tanke, på icke nog giltiga skäl afstyrkt ifrågavarande
motioner. — Utskottet utgår, så synes mig, från den synpunkten att
Staten bör med ett slags förmyndarerätt tilltvinga den ene kontrahenten
den fördel, hvaraf han tilläfventyrs icke alls vill komma i åtnjutande.

För mig synes det vara, så väl för den enskilde grundegaren, som
Kronan, tillräckligt tryggande, att vederbörande förbehålles rätt till afgälds
bestämmande, då någon anledning till tvist i detta hänseende förekommer.

Något hinder i nuvarande lag förekommer icke att bevilja lagfart
eller inteckning för jordafsöndring, derå afgälden icke blifvit af
Konungens Befallningshafvande pröfvad. Om man för den arbetande
klassen vill lätta utvägen till försörjning och i följd deraf en oberoende
ställning, så bör i möjligaste mån för denna klass underlättas förvärfvande!
af eget hus och hem; men genom dessa onyttiga former och
dermed förenade tryckande kostnader motverkas i icke ringa mån förvärfvandet
af stadig grund till eget hemvist. Dessutom kan jag icke
heller finna att någons rätt i ringaste mån förnärmas genom den föreslagna
förändringen; hvadan jag, under hänvisning till hvad af mig nu
blifvit antydt, vördsamt hemställer:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

7

att ärendet må visas åter till Lag-Utskottet, med uppdrag
att utarbeta och till Riksdagens pröfning framlemna
förslag till ändring i Kongl. Förordningen, angående
grunderna för hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 Augusti 1864, i det syfte Herrar Bruns
och Staaffs motioner omfatta.»

Herr Kolmodin har begärt att få antecknadt, det han ei öfvervant
ärendets behandling hos Utskottet.»