Statsutskottets utlåtande nr 83.
17
Nr 83.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en snabbutredning
rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Söderquist (I: 3) och den andra inom andra kammaren av fröken Vinge m. fl.
(II: 1), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden.
Till stöd för det sålunda väckta yrkandet anföres i motionerna följande.
Den läkarvård som statens tjänstemän äro berättigade att erhålla på
statens bekostnad ombesörj es i regel av särskilda för detta ändamål anställda
verksläkare. Bestämmelser härom ha meddelats i statens allmänna
avlöningsreglemente. För verksläkare vid den civila statsförvaltningen har
instruktion utfärdats i kungl. kung. den 22 juni 1939 (nr 424) med ändringar
beträffande arvoden m. m. den 30 juni 1947 (nr 696). Förutom att
med vissa i instruktionen angivna inskränkningar ombesörja läkarvård vid
befattningshavares sjukdom åligger verksläkare bl. a. att utfärda i tjänsten
erforderliga intyg, att pröva om behov av specialist- eller sjukhusvård föreligger
och om så är fallet hänvisa befattningshavaren till sådan vård samt
att om förutsättning härför finnes attestera av annan läkare utfärdat intyg
eller räkning ävensom räkning å läkemedelskostnad.
Verksläkare vid verk tillhörande den civila statsförvaltningen förordnas
av medicinalstyrelsen, i vissa fall efter samråd med vederbörande verksstyrelse.
Författningen innehåller ingen föreskrift om ledigförklarande.
Ingen garanti finns sålunda för en tillsättning i fri och öppen konkurrens
mellan olika medsökande, av vilka den mest kvalificerade erhåller förordnandet.
Om en befattningshavare inte känner förtroende för den verksläkare till
vilken han hänvisats, står det honom givetvis fritt att på egen bekostnad
anlita annan läkare, dock endast så länge han inte är nödsakad att begära
tjänstledighet för sjukdom. För att få sjukledighet måste han nämligen
förete av verksläkaren utfärdat eller attesterat intyg. Om verksläkare vägrar
att utfärda eller attestera ett sådant intyg och verket följaktligen inte
beviljar sjukledighet, har befattningshavaren visserligen den teoretiska
möjligheten att överklaga detta beslut hos kammarrätten, men på grund
av den långa väntetiden på kammarrättens utslag kan en sådan möjlighet
sällan bli av praktisk betydelse.
Även om många befattningshavare säkerligen hysa stort förtroende för
den verksläkare, som de för närvarande ha, är detta emellertid långt ifrån
alltid fallet, och under alla förhållanden skapar det nuvarande systemet
olust och osäkerhet i vida kretsar. Befattningshavarna ha eu känsla av alt
för sin hälsa och välfärd vara helt i händerna på verksläkaren.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 6 samt. Nr 76 — 84.
18
Statsutskottets utlåtande nr 83.
En bidragande orsak till denna olust är säkerligen att det antal befattningshavare,
som hänvisats till en och samma verksläkare, i vissa fall är
alltför stort för att läkaren skall hinna ägna tillräcklig tid åt varje patient.
Jletta missförhållande har också observerats i ansvariga läkarkretsar, och
Sveriges läkarförbund har uttalat sig för en begränsning till högst 800 befattningshavare
per läkare. Det är givetvis i lika hög grad ett statsintresse
som ett tjänstemannaintresse att läkarvården är sådan, att en sjuk tjänsteman
så snabbt som möjligt tillfrisknar och återvänder till sitt arbete. I
detta sammanhang bör också framhållas, att den tid som åtgår för besök
hos verksläkare med alltför många patienter i väntrummet är lång, vilket
medför att befattningshavaren onödigt länge är borta från tjänsterummet.
Många befattningshavare ha uttalat det önskemålet, att den läkarvård
som bekostas av statsmedel skulle få utövas av den läkare, för vilken patienten
hyser det största förtroendet, och att denne också skulle ha rätt att
utfärda i''tjänsten erforderliga intyg. Sveriges läkarförbund har också uttalat
sig för att statstjänstemännen borde få rätt till fritt läkarval. Däremot
har 1936 års lönekominitté uttalat som sin åsikt, att en oundgänglig förutsättning
för att sjukvårdsförmånerna inte skulle kunna missbrukas och för
att tjänstemännens sjukledigheter skulle kunna kontrolleras vore att läkarvården
ombesörjdes av läkare, som särskilt anställts för ändamålet eller
med vilka särskilt avtal träffats och som på grund därav i sin verksamhet
hade skyldighet att följa för verksläkare utfärdad instruktion. Endast på
större orter, där mer än eu verksläkare anställts, borde viss valfrihet mellan
de olika verksläkarna kunna medgivas tjänstemännen.
Detta förefaller att vara ett uppslag som bör tillvaratagas. Att patienten
hvscr förtroende för sin läkare är vid en del sjukdomstillstånd en förutsättning
för ett lyckat behandlingsresultat, och en viss frihet i läkarvalet
bör därför åstadkommas utan att därför nödig kontroll eftersättes. För att
inte somliga verksläkare skola få ett alltför stort antal patienter och för en
rationell lösning av arvodesfrågan torde det dock bli nödvändigt att befattningshavarna
också i framtiden på förhand hänvisas till viss läkare. Den
reform som erfordras torde i detta hänseende endast behöva innebära skapandet
av möjligheter för den enskilde befattningshavaren att bli överflyttad
till annan verksläkare än den till vilken han enligt den ursprungliga
planen hänvisats. Sådan möjlighet finns för närvarande endast i ett
fåtal fall.
Därjämte måste åtgärder vidtagas för åstadkommande av en god rekrytering
till verksläkartjänsterna. En förutsättning härför är säkerligen att
föreskrift meddelas om att förordnandena alltid skola lcdigförklaras, en annan
att verksläkararvodena regleras. För närvarande utgår dels ett fast
arvode, som för de verksläkare som inte samtidigt äro provinsialläkare
utgör 8 kronor per hänvisad patient och år, dels en ersättning för prestation,
i regel enligt provinsialläkartaxan, dels slutligen viss semesterersättning;
däremot ha verksläkarna inte tillerkänts dyrtidskompensation. Sveriges
läkarförbund har i underdånig skrivelse den 1 november 1951 uttalat
farhågor för att de nuvarande verksläkarna komma att lämna sina tjänster,
om de inte erhålla kompensation för levnadskostnadernas stegring. Statskontoret
har emellertid ansett det ofrånkomligt, att en utredning göres beträffande
verksläkarnas anställnings- och inkomstförhållanden, innan åtgärder
vidtagas för att tillerkänna dem förmånligare ersättningsvillkor.
Statskontorets begäran om utredning torde böra bifallas, under förutsättning
dock att garantier skapas för en skyndsam behandling, eftersom
det torde vara nödvändigt att träffa ett snart avgörande i frågan om den
till verksläkarna utgående ersättningen. I varje fall torde dyrtidskompensa
-
Statsutskottets utlåtande nr 83.
19
lion böra utgå från den 1 januari 1951 och intill dess ny provinsialläkartaxa
träder i kraft. Utredningen bör dock inte inskränkas till att avse enbart
denna ersättningsfråga utan framför allt innebära en allmän översyn
av yerksläkarinstitutionen, syftande till att göra denna tillfredsställande
såväl med hänsyn till statsnyttan som ur medicinsk synpunkt, så att den
kan omfattas med förtroende av befattningshavarna.
Hela frågan om verksläkarinstitutionen kommer i ett annat läge efter
sjukreformens genomförande. Detta kan dock inte få tas som förevändning
för att man uppskjuter eller helt försummar en partiell reformering av
den läkarvård, vartill statens tjänstemän enligt avlöningsreglementet äro
berättigade, i synnerhet som ovisshet ännu råder om tidpunkten för sjukreformens
ikraftträdande.
Utskottet är i princip ense med motionärerna om att en översyn av verksläkarinstitutionen
i hela dess vidd bör komma till stånd. Förutsättningar
för en sådan översyn torde också föreligga, sedan numera en längre tids erfarenhet
vunnits rörande den nuvarande anordningen på området. Frågan
har emellertid anknytning till vissa andra spörsmål, bland andra frågan om
revidering av provinsialläkartaxan. I avvaktan på genomförandet av en
dylik revidering har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 11 januari 1952
(nr 7) förordnat om provisorisk höjning av det särskilda verksläkararvodet
för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952. Härigenom har alltså till viss
del syftet med motionerna tillgodosetts. Enligt vad utskottet har sig bekant,
är verksläkarfrågan i sitt större sammanhang föremål för övervägande inom
Kungl. Maj :ts kansli. Utskottet, som föreställer sig att Kungl. Maj :t kommer
att behandla frågan med den skyndsamhet omständigheterna kunna medgiva,
finner vid angivna förhållande icke påkallat, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t hemställa om en snabbutredning i ämnet. Utskottet utgår
emellertid ifrån att de av motionärerna berörda synpunkterna vid frågans
fortsatta övervägande i görligaste mån vinna beaktande.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 3 och II: 1,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 18 april 1952.
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.
Närvarande: se under utlåtandet nr 79.