10
Statsutskottets utlåtande nr 56.
Nr 56.
Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjd ersättning
åt Lund Ernfrid Jonsson i Malung för sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herrar Persson i Tandö och Gezelius
väckt motion (II: 201) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa, att den livränta som jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
utgår till Lund Ernfrid Jonsson i Malung måtte
beräknas efter en nedsättning i arbetsförmågan med 50 procent.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Lund Ernfrid Jonsson i Malung insjuknade under militärtjänstgöring
vid A 4 i Östersund i april 1937 i scarlatina och fick i anslutning därtill
lunginflammation. Han vårdades å Östersunds lasarett under sju veckor.
Var därefter besvärsfri i ett halvt år, varefter han på nytt insjuknade i en
luftvägsinfektion.
Genom beslut den 2 februari 1944 tillerkände riksförsäkringsanstalten
Lund Ernfrid Jonsson såsom ersättning i anledning av sjukdomen en livränta
å 588 kronor för år tills vidare och för tiden till den 19 december
1944. Härvid hade sjukdomen ansetts medföra en nedsättning i Jonssons
arbetsförmåga med 50 procent. Jonsson uppbar därefter livränta, fortfarande
beräknad efter en nedsättning med 50 procent, till den 22 oktober
1947, då livräntan beräknades på grundval av en nedsättning i arbetsförmåman
med allenast 33 % procent.
Under åberopande av skilda läkarintyg, bland annat av dåvarande lasarettsläkaren
i Falun, Arthur Engel och centraldispensärläkaren Ernst Forssling,
som bedömde nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga till 50 procent,
anförde Jonsson besvär med yrkande att nedsättningen i arbetsförmågan
skulle bestämmas till 50 procent. Försäkringsrådet fastställde emellertid
nedsättningen i arbetsförmågan till 33 % procent och torde därvid i första
hand ha stött sig på ett av överläkare Stig Björkman den 30 augusti 1952
avgivet utlåtande. Björkman bedömde nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga
till cirka 50 procent men ansåg nedsättningen vara orsakad icke
endast av lungsjukdomen utan även och i högre grad av en psykogent betingad
tremor.
Jonsson har därefter hos Kungl. Maj:t i skrivelse den 24 mars 1953 hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förordna om utbetalning av livränta, beräknad
efter 50 procent fr. o. m. år 1948 tills vidare, eller ock i proposition
till riksdagen hemställa, att detta belopp måtte utbetalas till Jonsson.
Kungl. Maj:t lämnade Jonssons framställning utan bifall.
Jonssons ekonomiska läge är synnerligen prekärt. Han kan på grund av
sitt sjukdomstillstånd icke försörja sig genom annat arbete än handsksöm
-
Statsutskottets utlåtande nr 56.
11
nåd, och lians och hustruns inkomster av detta arbete uppgår endast till
1 200—1 500 kronor per år. Han har hustru och minderårigt barn att försörja.
Av Malungs fattigvårdsstyrelse uppbär fördenskull Jonsson kontantbiclrag,
vilket redan i mars 1952 översteg 3 000 kronor. Den lilla fastighet
Jonsson äger kommer därför att vid hans bortgång tagas i anspråk för
skulden till fattigvårdssamhället.
Av doktor Björkmans intyg framgår, att den faktiska nedsättningen i
Jonssons förmåga kan beräknas till cirka 50 procent. Den psykogent betingade
tremor, som enligt Björkman är en av orsakerna till nedsättningen
i arbetsförmågan, anses av fattigvårdsstyrelsen och de personer, som personligen
känna Jonsson, vara att hänföra till den sjukdom han ådrog sig
under sin värnpliktstjänstgöring 1937. Före denna tjänstgöring var Jonsson
fullt frisk och ägde en kraftig fysisk kondition. Han arbetade då såsom
skogsarbetare under avverkningssäsongerna och under annan tid såsom
skinnskräddare. Efter sjukdomen har han lidit av svår andnöd, matthetskänslor,
stark svettning och kraftig darrning i händerna, vilken sistnämnda
medför, att hans arbete med handsksömnad går långsamt och med mycken
möda.
Såsom i motionen erinras, har Kungl. May.t — genom beslut den 28
augusti 1953 — funnit en av Jonsson gjord ansökan om förhöjd livränta
ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Riksjör säkring sanstalten hade i ärende avgivit utlåtande så lydande:
Jonsson, som är född den 6 juni 1916, fullgjorde militärtjänstgöring under
tiden 10 april—30 september 1937. Härunder insjuknade han i scharlakansfeber
och lunginflammation. Genom beslut den 29 januari 1938 fann
riksförsäkringsanstalten Jonsson berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna
i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, för nämnda sjukdomar.
Med stöd av inkomna läkarintyg har anstalten genom skilda beslut tillerkänt
Jonsson, som efter den genomgångna lunginflammationen fått vissa
kvarvarande lungbesvär och darrningar, ersättning i form av sjukpenning
eller livränta. För tiden 15 maj 1938—19 juni 1940 utgick livränta efter
en beräknad invaliditet av 50 procent, för tiden 20 juni 1940—19 juni 1941
av 40 procent och för tiden 20 juni 1941—22 oktober 1947 av 50 procent.
Genom beslut den 18 oktober 1947 och den 7 april 1948 tillerkände anstalten
Jonsson livränta för tiden 23 oktober 1947—22 juni 1948 efter en
invaliditetsgrad av 33 Va procent. I beslut den 25 juni 1948 förklarade
anstalten, att enär sjukdomen efter den 22 juni 1948 icke medfört nedsättning
av Jonssons arbetsförmåga med minst 10 procent, ytterligare livränta
icke skulle utgå. I anledning av över ovannämnda beslut den 18 oktober
1947, 7 april och 25 juni 1948 anförda besvär meddelade försäkringsrådet
i utslag den 6 november 1948, alt rådet ej fann skäl göra ändring i anstaltens
beslut om livränta för tiden 23 oktober 1947—22 juni 1948. Däremot
fann rådet, att sjukdomen från och med den 23 juni 1948 tills vidare medfört
nedsättning av arbetsförmågan med 20 procent. Anstalten utgav på
grund härav 20 procents livränta för tiden 23 juni—22 december 1948.
För tiden 23 december 1948—22 juni 1951 tillerkände anstalten genom
skilda beslut Jonsson livränta efter en nedsättning av arbetsförmågan med
83 Va procent. Över anstaltens beslut angående livränta för sistnämnda
tidsperiod anförde Jonsson besvär hos försäkringsrådet. Genom utslag den
3 mars 191!) och 4 april 1951 fann rådet oj skäl göra ändring i överklagade
12
Statsutskottets utlåtande nr 56.
besluten. Anstalten har därefter genom beslut den 25 juni och 24 november
1951 samt 12 september 1952 tillerkänt Jonsson fortsatt livränta efter
samma procentsats för tiden till och med den 22 augusti 1953. Över de
sistnämnda besluten ha besvär icke anförts hos försäkringsrådet.
Den Jonsson tillerkända livräntan är för tiden från och med den 1 juli
1950 bestämd enligt grunderna i förordningen den 2 juni 1950 angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Enligt 4 § sistnämnda förordning utgör livräntans
månadsbelopp 80 kronor. Jämlikt förordningen den 22 maj 1953 om
ändring i förenämnda förordning den 2 juni 1950 utgör månadsbeloppet
från och med den 1 juli 1953 105 kronor.
Riksförsäkringsanstalten finner några omständigheter icke hava framkommit,
som kunna föranleda ett ändrat ståndpunktstagande till frågan
om Jonssons rätt till ersättning enligt åberopade författningar. Ej heller
finner anstalten några omständigheter föreligga, som motivera att Jonsson
i särskild ordning beredes ytterligare ersättning. Med anledning härav
hemställer anstalten, att föreliggande framställning icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Utskottet, som närmare tagit del av de i motionen åberopade läkarutlåtandena
rörande Jonsson, vill inte bestrida att dessa i och för sig kan synas
tala till förmån för det i motionen väckta förslaget, att Jonsson skulle beredas
livränta på basis av en högre invaliditetsgrad än den genom myndigheternas
beslut fastställda; såsom i motionen påpekas, anses likväl på läkarhåll
den faktiska nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga orsakad inte
endast av lungsjukdom utan även och måhända i högre grad av en psykogent
betingad tremor.
Emellertid har utskottet — även med behjärtande av de i före varande
fall påvisade ömmande omständigheterna — vid sin prövning av ärendet
inte funnit sig kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte. Frånsett
att det för utskottet måste ställa sig vanskligt att med ledning av föreliggande
rent medicinska bedömanden bilda sig en säker uppfattning om vilken
invaliditetsgrad som bäst svarar mot det verkliga förhållandet, skulle
enligt utskottets mening en jämkning genom ett riksdagens beslut av den
utav de ansvariga myndigheterna fastslagna procentuella nedsättningen
av arbetsförmågan vara ägnad att leda till svåröverskådliga konsekvenser
på förevarande område. Med hänsyn härtill och till att frågan redan varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning utan att föranleda någon åtgärd från
Kungl. Maj:ts sida, hemställer utskottet fördenskull,
att motionen II: 201 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 23 mars 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 55.