Statsutskottets utlåtande Nr 245.
1
Nr 245.
Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1939 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för beredande av ersättning för vissa
förskingrade förmyndarmedel jämte i ämnet väckta
motioner.
(3 avd.)
I propositionen nr 180 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 10 mars 1939,
föreslagit riksdagen medgiva, att under i protokollet angivna villkor må från
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetalas dels till dödsboet efter
Beda Wikström ett belopp av 40,000 kronor, dels till Per Göran Palmcrantz
likaledes ett belopp av 40,000 kronor, dels ock till Birgitta Thunell ett belopp
av 5,000 kronor.
I samband med Kungl. Maj:ts förslag har utskottet till behandling förehaft
dels
en i första kammaren av herr A. Sundvik väckt motion, nr 256, vari
hemställts, att riksdagen, på de villkor i övrigt som av Kungl. Maj:t föreslagits,
måtte medgiva ersättning till omyndiga Palmcrantz med samma procenttal
av det förskingrade beloppet, som propositionen innebure i vad den
avser Beda Wikströms stärbhus;
dels ock en i andra kammaren av herrar O. Dahlbäck och Å. Holmbäck
väckt motion, nr 405, vari hemställts, att riksdagen ville medgiva, att från
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter må utbetalas dels till dödsboet efter
Beda Wikström ett belopp av (83,484: 31 — 5,710: 35 =) 77,773: 96 kronor
och dels till Per Göran Palmcrantz ett belopp av (243,583: 81 — 16,636: 10
=) 226,947:71 kronor.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
1 en den 2 februari 1938 inkommen skrift ha dödsbodelägarna efter
Beda Wikström, nämligen hennes make handlanden Hjalmar Wikström
samt makarnas barn Titus Wikström, Bertil Wikström, Nils Wikström och
Lily Roberg, född Wikström, anhållit att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att bereda dem ersättning för förlust, som de lidit därigenom att
advokaten Gunnar Holmén förskingrat 83,484 kronor 31 öre av medel, som
han omhänderhaft i egenskap av förmyndare för Beda Wikström. Hjalmar
Wikström har numera avlidit.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 245.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 24ö.
Vidare har ingenjören Eric Palmcrantz i Tisenhult i egenskap av förmyndare
för sin omyndige son Per Göran Palmcrantz i en den 3 februari
1938 inkommen skrift hemställt, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för
att bereda Per Göran Palmcrantz ersättning för ett belopp av 243,583 kronor
81 öre, som Holmén förskingrat såsom förmyndare för Per Göran
Palmcrantz, jämte ränta.
Slutligen har musikläraren Kurt Thunell i egenskap av förmyndare för
sin omyndiga dotter Birgitta Thunell i en den 23 december 1938 inkommen
skrift anhållit, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för beredande av
ersättning till Birgitta Thunell med 5,000 kronor jämte ränta med anledning
av att Holmén förskingrat vissa för hennes räkning omhänderhavda värdehandlingar.
Av tillgängliga handlingar framgår bland annat följande.
Samtliga ifrågavarande förskingringar, vilka ägt rum under 1931 och
1932, hava möjliggjorts genom medverkan eller försummelser av vederbörande
överförmyndare, t. f. förste assessorn Sixten Carlborg. Denne har
också av Svea hovrätt dömts till ansvar härför samt förpliktats att solidariskt
med Holmén ersätta de förskingrade beloppen.
Holmén försattes i konkurs den 3 maj 1932. I denna konkurs hava Beda
Wikström och Göran Palmcrantz erhållit utdelning med respektive 5,710
kronor 35 öre och 16,636 kronor 10 öre. Även Carlborg har varit försatt i
konkurs, vilken dock avskrivits på grund av att tillgångarna ej förslogo till
konkurskostnadernas bestridande.
Vidare har Beda Wikström genom sin förmyndare anhängiggjort talan
mot Kungl. Maj :t och kronan samt Stockholms stad om åläggande för kronan
och staden att utgiva ersättning till henne för det förskingrade beloppet. Därvid
åberopades mot staden, att förmyndarkammaren av ålder förvaltat en
s. k. garantifond, vilken enligt 4 § i instruktionen för förmyndarkammaren
den 21 juni 1907 skulle ha till ändamål bland annat att ersätta sådana förluster
vid förvaltningen, vilka av vederbörande ämbets- och tjänstemän icke
borde eller kunde gottgöras. I enlighet med kungl, brev den 24 november
1933 hade staden från och med den 1 januari 1934 övertagit garantifonden
under villkor, bland andra, att staden iklädde sig ansvar för alla förmyndarkammaren
åvilande förpliktelser. Då Holmén och Carlborg saknade medel
att erlägga dem ådömda skadestånd för de förskingrade medlen, syntes staden
vara pliktig att till den omyndiga gälda dessa skadestånd. Gentemot
kronan åberopades, att enär Carlborg förbrutit sig i sin tjänst hos ett statligt
ämbetsorgan, även kronan borde anses skadeståndsskyldig.
Genom dom den 15 april 1935 biföll rådhusrätten nämnda talan mot staden,
varemot yrkandet mot kronan ogillades. Svea hovrätt och högsta domstolen
ogillade emellertid i domar den 31 december 1935 respektive den 24
mars 1937 helt Beda Wikströms talan. Av högsta domstolen uttalades därvid
beträffande stadens skyldigheter, att med de förluster, som garantifonden
enligt 4 § i instruktionen för förmyndarkammaren haft till ändamål att ersätta,
avsetts förluster vid förmyndarkammarens egen förvaltning av de
Statsutskottets utlåtande Nr 245.
3
utav förmyndarkammaren omhänderhavda värdehandlingarna och där innestående
medel. Genom att staden övertagit förmyndarkammarens tillgångar
och dess förpliktelser vore staden icke skyldig svara för förluster, vilka uppkommit
genom Carlbergs försummelser med avseende å tillsynen över Holmöns
förvaltning av ifrågavarande förmynderskap.
Jämväl Eric Palmcrantz har i egenskap av förmyndare för Per Göran
Palmcrantz fört talan mot Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad
örn ersättning för det förskingrade beloppet. Utgången i detta mål blev densamma
som i det å Beda Wikströms vägnar anhängiggjorda målet.
Yttranden lia infordrats dels över envar av ifrågavarande framställningar
från statskontoret och justitiekanslersämbetet dels ock över de framställningar,
sorn- ingivits av Beda Wikströms dödsbodelägare och Eric Palmcrantz,
från Överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige.
Statskontoret har framhållit, att vid det förhållandet att såväl kronan som
Stockholms stad befunnits icke vara förpliktade att ersätta de förmyndarmedel,
som förskingrats för Beda Wikström och Per Göran Palmcrantz,
starka betänkligheter givetvis måste möta mot att tillmötesgå framställningarna.
Statskontoret kunde emellertid icke undgå att finna de särskilda
omständigheterna tala för ett ingripande av det allmänna till myndlingarnas
eller deras rättsinnehavares förmån. Även örn vissa skäl kunde anföras för
att Stockholms stad åtminstone borde bidraga till förlusternas täckande, ville
statskontoret icke motsätta sig att de förskingrade medlen, i den mån desamma
icke guldits genom utdelning i Holmöns konkurs, ersattes av statsverket
under villkor att sökandenas fordringar å Holmén och Carlborg till
motsvarande belopp överlätes å kronan. Ersättning för ränteförlust syntes
icke böra utgå.
Körande de från Birgitta Thunell förskingrade medlen anförde statskontoret,
att i detta fall Holmén kommit att taga befattning med den omyndigas
tillgångar icke på grund av offentlig myndighets förordnande utan vid
fullgörande av enskilt uppdrag såsom arvskiftesförrättare. Vidare hade i
ärendet icke utretts, örn och i vad mån den legale förmyndaren, Kurt Thunell,
kunde ställas till ansvar för den förlust, som drabbat myndlingen. Vid
sådant förhållande syntes enligt statskontorets mening tillräckliga skäl icke
föreligga för att statsverket skulle hålla den omyndiga skadeslös för förlusten.
Justitiekanslerämbetet har däremot tillstyrkt åtgärder för beredande av
ersättning såväl åt Beda Wikströms dödsbodelägare och Per Göran Palmcrantz
som ock åt Birgitta Thunell, under villkor om överlåtande åt Kungl.
Maj:t och kronan av deras fordringar hos Holmén och Carlborg.
Överståthållarämbetet har ansett, att ur billighetssynpunkt skäl talade för
att Beda Wikströms dödsbo och Per Göran Palmcrantz borde erhålla ersättning
för sina förluster. Överståthållarämbetet har därvid liksom även
Stockholms stadsfullmäktige uttalat att, enär Stockholms stad måste anses
stå helt utanför saken, denna ersättning borde gäldas av statens medel.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 245.
Utskottet.
Departementschefen bär för egen del anfört:
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Beda Wikström, Per Göran
Palmcrantz och Birgitta Thunell avhänts förenämnda belopp genom förskingringar
av Holmén, vilka möjliggjorts genom grovt tjänstefel av Carlborg.
I mål, som å Beda Wikströms och Per Göran Palmcrantz’ vägnar anhängiggjorts
mot kronan och Stockholms stad, har avgjorts, att varken kronan
eller staden enligt lag är pliktig att ersätta de för Beda Wikström och
Per Göran Palmcrantz förskingrade beloppen, och uppenbarligen är förhållandet
detsamma beträffande det för Birgitta Thunell förskingrade beloppet.
Vid flera tillfällen har inom riksdagen väckts fråga om införande av
vidgat statligt ansvar för befattningshavares åtgärder. Denna fråga är av
mycket betydande räckvidd. Innan statsmakterna taga principiell ståndpunkt
till densamma torde sålunda en ingående utredning vara erforderlig.
Uppenbart är emellertid, att starka billighetsskäl kunna åberopas för att
staten under vissa förutsättningar ikläder sig ett sådant ansvar.
Riksdagen har medgivit utbetalande av ersättning i vissa särskilda fall,
då tjänstemän genom försummelse medverkat till att enskilda personer
lidit ekonomisk förlust. Sålunda kan erinras, att 1929 års riksdag beviljade
stöd åt insättarna i de s. k. allmänna sparbankerna. Ett viktigt skäl
härför torde ha varit, att de allmänna ombud, som tillsatts för kontroll av
bankernas verksamhet, genom försummelse kunde anses medansvariga för
den inriktning, som sparbankernas verksamhet tagit. Stödet beviljades i
form av en garanti för att insättarna genom utdelning i bankernas konkurser
och tillskott av statsmedel skulle erhålla tillhopa minst viss procent
av den insatta behållningen. Garantiprocenten utgick efter fallande skala,
med högre procent för mindre fordringar än för större. I den mån en insättares
fordran översteg 20,000 kronor utgick icke något bidrag av statsmedel.
I vissa fall, bland annat i fråga om omyndigas av förmyndare förvaltade
medel, garanterades emellertid hela det insatta beloppet.
Beträffande förevarande förskingringar har ifrågasatts att ersättning borde
utgå av förmyndarkammarens garantifond, oaktat fonden icke enligt
gällande bestämmelser skall svara för förskingringarna. En ändring av de
bestämmelser som gälla för användningen av fondens medel torde dock ej
kunna komma i fråga.
Då fonden sålunda icke lärer kunna anlitas för ifrågavarande ändamål,
torde böra tagas under övervägande, huruvida icke staten — ehuru någon
skyldighet därtill icke föreligger — av billighetsskäl bör träda emellan
och i skälig omfattning ersätta de förluster som möjliggjorts genom Carlbergs
försummelser. En skälighetsprövning av ersättningsbeloppens storlek
torde leda därhän att ersättningarna till Beda Wikströms dödsbo och
Per Göran Palmcrantz begränsas. Jag anser mig bör förorda, att av allmänna
medel utbetalas till Beda Wikströms dödsbo 40,000 kronor, till Per
Göran Palmcrantz likaledes 40,000 kronor och till Birgitta Thunell hela det
förskingrade beloppet, 5,000 kronor. Såsom villkor för utbekommande av
beloppen torde böra krävas, att de till beloppen berättigade i motsvarande
mån överlåta sina fordringar hos Holmén och Carlborg å statsverket.
I ärendet är ådagalagt, att varken kronan eller Stockholms stad enligt lag
är pliktig att ersätta de för Beda Wikström och Per Göran Palmcrantz förskingrade
beloppen, och detsamma torde få anses vara fallet även med de
för Birgitta Thunell förskingrade medlen. Med hänsyn till de omständigheter,
varunder förskingringarna skett och som möjliggjort desamma, finner
Statsutskottets utlåtande Nr 245.
5
utskottet dock billighetsskäl tala för att det allmänna träder emellan och
åtminstone i viss omfattning ersätter de förluster, som uppstått genom ifrågavarande
förskingringar. Ehuru det härvid synts utskottet rimligt, att
Stockholms stad med eller utan anlitande av den s. k. garantifonden deltoge
i kostnaderna för förlusternas täckande, vill utskottet, på grund av vad i
ärendet upplysts, icke motsätta sig, att staten anvisar medel för ändamålet.
Utskottet utgår därvid från att åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån
förebygga ytterligare förskingringar av den art, varom här är fråga.
De av departementschefen förordade ersättningsbeloppen och villkoren
för deras utbetalande hava icke givit utskottet anledning till erinran.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1: 256 och II: 405 må medgiva, att
under av departementschefen angivna villkor må från förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter utbetalas dels till dödsboet
efter Beda Wikström ett belopp av 40,000 kronor, dels
till Per Göran Palmcrantz likaledes ett belopp av 40,000
kronor, dels ock till Birgitta Thunell ett belopp av 5,000
kronor.
Stockholm den 2 juni 1939.
På statsutskottets vägnar:
C. P. V. GBÄNEBO.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gränebo, Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Svensson i
Kompersmåla, Gustafsson i Benestad, Pauli, Ström i Lidköping, Larsson i Varberg, Carlström,
Magnusson i Kalmar, Bäckström och Nisser; samt
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Danielsson, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Isacsson, Persson
i Tidaholm, Staxäng, De Geer i Hanaskog och Hansson i Rubbestad.
Reservationer:
1) av herrar Gustafsson i Benestad, Larsson i Varberg, Jansson i Falun,
Törnkvist, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Persson i Tidaholm
och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 0 sami. Nr 245.
2
6
Statsutskottets utlåtande Nr 245.
»Utskottet vill icke bestrida, att vissa billighetsskäl kunna anföras för
att det allmänna skall träda emellan och i någon män ersätta de förluster,
som drabbat de omyndiga i anledning av ifrågavarande förskingringar. Enligt
utskottets mening skulle emellertid ett bifall helt eller delvis till Kungl.
Maj:ts förslag innebära ett principiellt ståndpunktstagande av den räckvidd,
att dess konsekvenser för närvarande icke kunna överblickas. Med
hänsyn härtill är utskottet icke berett att taga ställning till Kungl. Maj:ts
förslag, innan utredning verkställts rörande de konsekvenser i olika avseenden,
som ett bifall till detsamma kan förväntas medföra. Därvid torde
även böra undersökas, huruvida och i vad mån kommun, som har att
tillsätta överförmyndare, författningsenligt äger möjligheter att deltaga i
kostnaderna för täckande av förskingrade förmyndarmedel.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt motionerna
I: 256 och II: 405 icke må vinna riksdagens bifall.»
2) av herrar Svensson i Kompersmåla, Pauli, Carlström, Nisser, Persson
i Falla, Isacsson och Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:
»I ärendet etc.--—- (= utskottet)---är fråga.
Beträffande de belopp, varmed ersättning bör utgå, synes emellertid
Kungl. Maj:ts förslag lämna rum för erinran. Enligt utskottets mening
tala nämligen starka rättviseskäl för att Per Göran Palmcrantz tillerkännes
ersättning med samma procentuella andel som Beda Wikströms dödsbo
eller med i runt tal 50 %> av det förskingrade beloppet, sedan avdrag
gjorts för erhållen utdelning i förmyndarens konkurs. I anslutning härtill
torde ersättningen till Palmcrantz lämpligen kunna bestämmas till
(227,000: 2) 113,500 kronor. Utskottet delar alltså den uppfattning, som i
detta avseende kommit till uttryck i motionen 1:256. Däremot är utskottet
icke berett att tillstyrka bifall till det i motionen II: 405 framställda yrkandet
om full ersättning för den förlust, som genom förskingringarna drabbat
Beda Wikströms dödsbo och Per Göran Palmcrantz.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen I: 256 samt med avslag å motionen II: 405 må medgiva,
att under av föredragande departementschefen angivna
villkor må från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetalas
dels till dödsboet efter Beda Wikström ett belopp av
40.000 kronor, dels till Per Göran Palmcrantz ett belopp av
113,500 kronor, dels ock till Birgitta Thunell ett belopp av
5.000 kronor.»
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
392273