Sammansatta bevillning»- och första lagutskottets utlåtande Nr 3

Utlåtande 1923:Bevul1u3

Sammansatta bevillning»- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr

•»

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1923 kl. 1 e. m.

Sammansätta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande {nr 1)
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4
och 5 §§ rättegångsbalken m. m.

Genom en den 10 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 190, vilken
av riksdagen hänvisats till lagutskott samt, tilldelad första lagutskottet,
av sistnämnda utskott överlämnats till behandling av sammansatt
bevillnings- och första lagutskott, här nedan kallat utskottet, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen hilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade förslag till

1:°) Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 7 § samt 27 kap. 4 och 5 §§
rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse.

26 kap.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll
eller vadebevis, och är ej det felande av annan'' part ingivet, varde
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 sand. 2 avd. 3 höft. (AV 3.) 1

2 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

käranden förelagt att inom viss tid därmed inkomma, vid äventyr att,
där det ej är i hovrätten tillgängligt, då målet till avgörande företages,
käranden skall hava förlorat sin talan.

Har käranden icke erlagt stadgad stämpelavgift till vadeinlaga^
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att käranden
är befriad från berörda avgift, varde käranden förelagt att inom viss tid
erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss sagts,
vid äventyr att, om föreläggandet ej är fullgjort, då målet till avgörande
företages, käranden skall hava förlorat sin talan.

27 kap.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll,
och är ej det felande av annan part ingivet, skall föreläggande
meddelas efter ty i 26 kap. 7 § första stycket sägs; och skall, där klaganden
är allmän åklagare, föreläggandet honom delgivas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom
hovrättens försorg införskaffas.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till hesvärsskriften
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden
är befriad från berörda avgift, skall föreläggande meddelas efter ty i
26 kap. 7 § andra stycket sägs.

5 §•

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över underrätts slutliga
utslag eller över utslag, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty nedan sägs, tillfälle
lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären.

Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på hovrättea
att förordna om vederpartens hörande över besvären; dock må ej, med
mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig, ändring i underrättens
utslag göras i annat fall än då besvären angå någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i
senare stycket av 12 § äger tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad i
27 kap. 5 § finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som före nämnda
dag inkommit till hovrätten.

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

2:o) Lag

om ändrad lydelse av 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 218 § och 219 § första stycket utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse.

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva överexekutors
utslag eller protokoll i målet, skall vad i 205 § finnes för där avsett fall
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har klaganden icke erlagt stadgad stämpelavgift till besvärsskriften,
och är ej uppenbart, att sådana omständigheter föreligga, att klaganden
är befriad från berörda avgift, varde klaganden förelagt att inom
viss tid erlägga avgiften eller styrka sådana omständigheter, som nyss
är sagt, vid äventyr, att, om föreläggandet icke är fullgjort, då målet
till avgörande företages, klaganden skall hava förlorat sin talan.

219 §.

Har part i föreskriven ordning anfört besvär över överexekutors
utslag i mål, varom i 2 kap. förmäles, skall, efter ty här nedan sägs,
tillfälle lämnas klagandens vederpart att yttra sig över besvären. Ej må
i andra mål ändring i överexekutors utslag göras, med mindre part, vars
rätt är i fråga, erhållit tillfälle att över besvären sig förklara.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923; dock skall vad
i 219 § första stycket finnes stadgat ej äga tillämpning å besvär, som
före nämnda dag inkommit till hovrätt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
tillåter sig utskottet att hänvisa till i propositionen åberopade protokollsutdrag.

Uti särskilda till utskottet överlämnade framställningar hava Sveriges
advokatsamfunds stockholms- och göteborgsavdelningar på närmare
angivna skäl hemställt, att ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottet.

4 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

Såsom föredragande departementschefen erinrat, liar den under
kristiden exceptionellt stegrade tillströmningen av mål till hovrätterna
förorsakat uppkomsten av betydande balanser särskilt av vademål. För
avarbetande av dessa balanser hava extra divisioner måst inrättas i
samtliga hovrätter. Av de i statsrådsprotokollet för den lo januari 1923
återgivna tabellerna torde emellertid framgå, att, även om de extra divisionerna
tills vidare bibehållas, det knappast lärer vara möjligt a,tt utan
vidtagande av särskilda åtgärder inom skälig tid nedbringa balanserna.
Från Svea hovrätt har meddelats, att, under förutsättning att de inkommande
besvärsmålens antal hölle sig ungefär vid nuvarande siffra, hovrättens
åtta ordinarie divisioner kunde beräknas årligen medhinna omkring
220 vädjade mål per division eller tillsammans omkring 1,750 mål.
De två nuvarande extra divisionerna för vademål beräknades avgöra
sammanlagt högst 900 mål. Totalsumman slutligt prövade vademål uppginge
alltså till omkring 2,650 mål. Då de inkommande vademålen beräknades
utgöra ungefär 2,500, skulle, därest icke extra åtgärder vidtoges,
någon avsevärd minskning av balansen icke kunna erhållas.

Visserligen torde för närvarande förefinnas anledning till antagande,
att på grund av ändrade förhållanden inom det ekonomiska livet antalet
mål, som fullföljas till överrätterna, kommer att nedgå, men man lärer
dock nödgas räkna med en betydande tillströmning av mål till hovrätterna.
Att nedbringandet av balanserna är en fråga av synnerlig vikt
finner utskottet uppenbart. Det dröjsmål med avgörandet av inkomna,
icke förtursberättigade mål, som för närvarande äger rum i hovrätterna,
medför för den rättssökande allmänheten de allvarligaste olägenheter.
Denna långsamhet i förfarandet anses med rätta som en av vår processordnings
svåraste brister, och första villkoret för dess avhjälpande är att
balanserna nedbringas. Lika med departementschefen anser därför utskottet
nödvändigt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas; och finner utskottet
departementschefens strävan att tillgodose detta syfte värd allt erkännande.
Förbises får emellertid icke, att ett visst antal oavgjorda mål alltid måste
finnas i hovrätterna. I detta antal ingå dels de mål, i vilka skriftväxlingstiden
ännu icke utgått, dels ock de mål, som för förberedande behandling
omhänderliavas av föredragande. Enligt uppgift från Svea hovrätt kan
denna normala balans för nämnda hovrätts del i fråga om vademål beräknas
till omkring 1,000 mål.

För nedbringande av balanserna har departementschefen i förevarande
proposition föreslagit dels införande av obligatorisk kommunikation
av besvärsmål, varigenom arbetstid för hovrätterna skulle vinnas
och därigenom deras arbetsresultat ökas, dels ock införande av stämpel -

5

Sammansatta levilluiugs- och första lagutskottets utlutande Nr 3.

avgift, för till Höljd av talan till hovrätterna, varigenom parters benägenhet
att fullfölja talan mot underrätts utslag skulle minskas och sålunda
tillströmningen av mål till hovrätterna i någon man hämmas.

\ ad törst angår den obligatoriska kommunikationen, torde det vara Obligatorisk
uppenbart, att eu viss tid skulle vinnas för måls föredragning till slutligt
avgörande, därest dubbelföredragningen av vissa besvärsmål avskaffades.
Värdet av denna tidsvinst får dock icke överskattas. På sätt inom
lagrådet framhållits, torde, därest föredragningen av inkomna besvär sker
sålunda, aft föredraganden strax framhåller de omständigheter, som enligt
hans mening kunna föranleda bifall till besvären, i ett stort antal
lull föredragningen av mål, vari kommunikation skall äga rum, icke behöva
bliva synnerligen tidsödande. Om åter ett besvärsmål blivit fullständigt
föredraget, innan kommunikation av besvären beslutats, torde
vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing-
i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen. Förbises
får ej heller, att hovrätternas arbetsresultat icke uteslutande är beleende
pa den tid, som star till buds för mals föredragning på tjänsterummet.
Avgörande blir i sista hand vad som under hemarbetet kan
medhinnas.

h rån Svea hovrätt har inhämtats, att den tidsbesparing, som skulle
vinnas genom den obligatoriska kommunikationen, i nämnda hovrätt syntes
kunna skattas till 90 föredragningsdagar för hovrätten i dess helhet.

Då i medeltal något mindre än 3 vädjade mål föredroges per dag skulle
besparingen, räknad i antalet vädjade mål, kunna beräknas till 250 eller
omkring 30 på envar av de åtta ordinarie divisionerna. Inräknades denna
siffra i divisionernas årsprodukt, torde, under antagande att antalet inkommande
besvärsmål icke överstege 2,200, någon svårighet ej möta att
uppnå siffran 250 vädjade mai för division eller 2,000 mål för nyssnämnda
åtta divisioner. Om till denna summa lades de båda extra divisionernas
årsresultat, tillhopa 900 mål, erhölles eu summa av 2,900
mål om året. Under förutsättning att de inkommande vademålens antal
köl le sig oförändrat, d. v. s. vid omkring 2,500, skulle balansen sålunda
minskas med omkring 400 mal årligen och på sju år nedbrinnas till
1,000 mål. ö

Mot införandet av obligatorisk kommunikation kunna emellertid anföras
allvarliga betänkligheter.

Såsom av departementschefens uttalande framgår, torde för närvarande
över 50 % av alla inkommande besvärsmål avgöras utan kommunikation.
För dessa mål skulle den föreslagna reformen medföra
ett avsevärt dröjsmål med avgörandet. Att därigenom en av besvärs -

6 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

förfarandets viktigaste fördelar skulle gå förlorad, torde vara tydligt.
Särskilt skulle denna olägenhet framträda ifråga om mål av beskaffenhet
att kräva största möjliga snabbhet i avgörandet. Svea hovrätt har i sitt
den 20 december 1922 avgivna utlåtande framhållit lagsökningsmålen.
En annan grupp av mål, som ofta kräva skyndsam behandling, torde utgöras
av sådana, däri klagan föres över utslag, varigenom ådömts edgång.
Även om dessa grupper av mål skulle undantagas från den föreslagna
åtgärden, skulle dock densamma ifråga om andra mål, som
nu avgöras utan kommunikation, för den rättssökande allmänheten medföra
betydande olägenheter. Dessa bleve givetvis så mycket betänkligare,
som de företrädesvis komme att drabba de parter, som haft fog för sin
talan. Departementschefen har gjort gällande, att den för vissa parter
förmånliga snabba rättsskipningen i de mål, varom nu är fråga, icke
finge vinnas på bekostnad av övriga mål. Det torde emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida den föreslagna reformen är ägnad att i någon
större utsträckning påskynda avgörandet av dessa övriga mål. I den av
departementschefen åberopade promemorian »angående stämpelavgift å
bevis om erlagt vad» har framhållits, att för närvarande i betydande omfattning
mål fullföljas till hovrätterna bland annat blott för att fördröja
sakens slutliga avgörande. Det vill synas utskottet, som om den ovillkorliga
kommunikationen med därav följande utsikt till ett betydande
uppskov med målets slutliga prövning skulle vara ägnad att uppmuntra
till klagomål i de fall, då klagandens ändringssökande huvudsakligen
avser att vinna tid. Därest den föreslagna åtgärden skulle medföra ökning
av antalet besvärsmål, skulle det med reformen avsedda syftet komma
att förfelas. Ett visst avseende synes även böra fästas vid anmärkningen,
att det snabba avgörandet i hovrätten minskar klagandens benägenhet att
fullfölja talan mot hovrättens utslag och sålunda i sin mån tjänar till
att medföra minskning i tillströmningen av mål till högsta domstolen.

En annan olägenhet av den föreslagna åtgärden är givetvis den
därmed följande ökningen i parternas rättegångskostnader. Till gendrivande
av denna anmärkning bar anförts, bland annat, att berörda kostnadsökning
komme att drabba företrädesvis klaganden, samt att det icke
kunde anses obilligt, att denne även i de fall, då hans talan icke bleve
bifallen, finge vidkännas vissa utgifter för att inkalla sin motpart till
rätten. Vidare kunde utsikten att få gälda vederpartens förklaringskostnad
bilda ett välbehövligt korrektiv mot obehörigt ändringssökande. Det
torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt, att pålägga
klaganden kostnader för vederpartens inkallande, då detta icke tjänar
något praktiskt ändamål. Medel att hindra oberättigad klagan torde för

7

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlutande Nr 3.

övrigt höra sökas genom andra anordningar än ett onödigt fördyrande
av rättegången. Märkas bör jämväl, att kommunikationen kan medföra
ej obetydliga kostnader för klagandens vederpart. Även om denne äger
rätt att insända sin förklaring med posten, sker insändandet dock på
förklarande^ egen risk, varför han ej sällan torde anlita ombud för sin
talans bevakande. Ofta lärer lian även anse sig nödsakad att för förklaringens
uppsättande rådföra sig med rättsbildat eller annat biträde. För
härigenom vållade utgifter och besvär torde ej alltid gottgörelse kunna
påräknas.

Vid granskning i lagrådet av de föreliggande förslagen har en
ledamot anfört, bland annat, att med nuvarande ordning den icke klagande
parten genom kommunikationen finge sin uppmärksamhet riktad
på att bifall till besvären ej vore uteslutet utan att det funnes en eller
annan omständighet i målet, som kunde föranleda ändring i underrättens
utslag, och att sålunda en närmare utredning, eventuellt med biträde av
rättskunnig person, vore av nöden för att få utslaget fastställt. Bleve
däremot alla besvär, utan hänsyn till deras större eller mindre befogenhet,
kommunicerade, innebure kommunikationen i och för sig ingen dylik
erinran åt den icke klagande, utan denna kunde, där han icke själv vore
rättsbildad, antingen, i sin övertygelse att fog för besvären saknades, helt
underlåta att anskaffa och åberopa en för sakens vinnande erforderlig
utredning eller ock se sig nödsakad att för säkerhets skull föranstalta om
en kanske fullständigt irrelevant utredning till bemötande av besvären.

Även denna synpunkt finner utskottet värd beaktande.

Slutligen bör erinras, att den obligatoriska kommunikationen medför
risk, att ett större antal parter på grund av försummelse med avseende
å fullgörande av delgivning m. m. komma att förlora sin talan. Det
kan visserligen invändas, att denna anmärkning saknar värde, då förslaget
har avseende endast å mål, i vilka överklagade utslaget i allt fall
skulle hava fastställts av hovrätten. Märkas bör emellertid, att varje
åtgärd ägnad att öka antalet fall, då part på grund av underlätet iakttagande
av formella föreskrifter förlorar rätten att få sin talan prövad i
sak, måste ingiva betänkligheter.

Vidkommande härefter förslaget om införande av stämpelavgift för stämpelavfullfölj
d av talan till hovrätt är det givetvis ytterst vanskligt att sökaf^ölf^rav
förutsäga, huru genomförandet av detsamma skulle inverka på tillström- talan.
ningen av mål. Från Svea hovrätt har meddelats, att det icke syntes
orimligt, att man efter införandet av den ifrågasatta stämpelavgiften för
nämnda hovrätts del finge räkna med en minskning av ungefär 300 vädjade
mål och 150 besvärsmål. Tydligt är emellertid, att dessa beräk -

8

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets tillåtande AV 3.

ningar i allt för hög grad sakna faktiskt underlag för att några säkra
slutsatser därav skulle kunna dragas.

Även om vissa fördelar skulle stå att vinna genom införande av
den föreslagna stämpelavgiften, torde emellertid dessa tillfullo motvägas
av de därmed förenade olägenheterna. Det kan visserligen sägas, att ett
billigt rättsmedelsförfarande är ägnat att uppmuntra ohemul klagan, men
detta utgör enligt utskottets mening icke ett tillräckligt skäl för att fördyra
förfarandet. Att de rättssökande icke tillskyndas betungande kostnader,
anses allmänt såsom ett av de viktigaste kännetecknen på en
god rättegångsordning. För ett stort antal medborgare i små ekonomiska
villkor skulle emellertid eu ökning av kostnaderna med 25 kronor
vara kännbar. Den föreslagna avgiften skulle för övrigt drabba
ej blott den part, som saknat fog för sin talan, utan jämväl den, som
haft fullgoda skäl att underställa sin sak hovrättens prövning. Såsom
av den i ärendet åberopande promemorian framgår, plägar av de till hovrätterna
fullföljda målen ett ej obetydligt antal av hovrätterna ändras
eller återförvisas. Under dylika förhållanden synes det ej vara riktigt
att utan tvingande skäl lägga ekonomiska hinder i vägen för den part,
som ej åtnöjes med underrättens utslag. Den föreslagna reformen torde
även, såsom Göta hovrätt i sitt den 20 december 1922 avgivna utlåtande
anfört, komma att verka mindre rättvist genom att företrädesvis gå ut
över de mindre bemedlade, som icke kunna utverka sig fri rättegång.

På nu anförda skäl, och då den beräknade inkomsten för statsverket
av den ifrågasatta stämpelavgiften icke torde få tillmätas avgörande
betydelse, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka de föreliggande
lagförslagen, i vad desamma avse införande av vare sig obligatorisk kommunikation
av besvärsmål eller stämpelavgift för fullföljd av talan till
hovrätt.

Ehuru utskottet sålunda icke kan ansluta sig till de av Kung!.
Maj:t nu framlagda förslagen, vill utskottet icke frånträda sin ovan uttalade
mening, att åtgärder måste vidtagas för balansernas avarbetande.
Ett flertal olika förslag till andra åtgärder i detta syfte än de av Kungl;
Maj:t föreslagna hava under ärendets behandling från skilda håll blivit
framställda.

Sålunda bär såväl inom lagrådet som i Svea hovrätts ovanberörda
utlåtande ifrågasatts att införa skyldighet för jjart, som fullföljer talan
till hovrätt, att nedsätta visst belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning.
En reform i denna riktning1 skulle i någon mån komma att
stävja obehörigt överklagande. Mot bestämmelser i detta syfte, vilka

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3. 9

skulle överensstämma med vad sota nu tillämpas ifråga om fullföljd till
högsta domstolen, torde icke kunna göras gällande de invändningar, som
framförts mot den av Kung]. Maj:t föreslagna rättegångsavgiften. Vissa
praktiska olägenheter torde emellertid vara förenade med eu dylik reform.

Större betänkligheter kunna givetvis anföras mot tanken, att i mål,
däri överklagade utslaget av hovrätten fastställdes, klagande part skulle
förpliktas att erlägga viss högre avgift för hovrättens utslag. Även om
bestämmelse härom åtföljdes av föreskrift, att hovrätt, då skäl därtill
förelåge, skulle äga att befria från utgivande av det högre beloppet, torde
införandet av en dylik straffavgift vara mindre tillrådligt. Det lärer
även vara tvivelaktigt, om utsikten att framdeles få erlägga sådan avgift
skulle i någon högre grad minska parts benägenhet att fullfölja talan
till hovrätt.

Förslag har även framställts, att man genom att minska antalet
ledamöter å varje division till exempelvis fyra, av vilka endast tre behövde
vara på en gång närvarande, skulle öka hovrätternas arbetsresultat.
Mot detta förslag har invänts, att detsamma under nuvarande förhållanden
vore mindre tillrådligt, ej minst med hänsyn därtill att hovrätterna
i ett stort antal mål döma i sista instans.

Mindre olägenheter torde vara förenade med det inom lagrådet
framförda förslaget, att inkomna besvärsmål borde föredragas inför allenast
tre ledamöter, som, där de vore ense om att fastställa det slut, vartill
underrätten kommit, slutligen prövade besvären men eljest beslöte
desammas kommunikation.

Det har även gjorts gällande, att man med bibehållande till viss
grad av det nuvarande systemets fördelar skulle kunna i huvudsak ernå
den med obligatorisk kommunikation avsedda tidsvinsten, därest åt en
tjänsteman i hovrätten överlämnades att avgöra, huruvida i besvärsmål
förklaring skulle inhämtas från klagandens vederpart.

Vidare har ifrågasatts, huruvida icke en stegring av hovrätternas
arbetsresultat skulle kunna vinnas, därest åt fiskalerna anförtroddes en
ökad föredragning av vädjade mål. Ledamöterna skulle därigenom beredas
ökad tid för annat arbete.

Den tanken har även framförts, att en ökning i arbetsresultatet
skulle kunna ernås genom en längre driven specialisering av mål. En
dylik åtgärd skulle visserligen i främsta rummet vara ägnad att medföra
en kvalitativ förbättring av arbetsprodukten, men borde även kunna
kvantitativt höja densamma. Tydligt är emellertid, att åtgärder i denna
riktning framför allt med hänsyn till hovrätternas egenskap av utbild Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 7 samt. 2 avd. 3 höft. (Nr 3.) 2

10 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

ningsanstalter och svårigheterna att bibehålla konstant sammansättning
av divisionerna äro förenade med vissa svårigheter.

Slutligen har erinrats, att en viss tidsvinst skulle uppstå, därest
ett större antal ärenden, som nu behandlas i plenum, i främsta rummet
avgivande av utlåtanden i anledning av Kungl. Maj:ts remisser, kunde
överlämnas till de särskilda divisionerna.

Såsom av det anförda framgår, hava åtskilliga utvägar anvisats
för ökande av hovrätternas arbetsresultat och minskande av måltillströmningen.
Utskottet är emellertid icke i tillfälle att nu taga ställning till
de framställda förslagen. Ett avgörande härutinnan torde förutsätta en
allsidig och ingående undersökning av förslagens fördelar och olägenheter.
Det synes därför utskottet angeläget, att en sådan undersökning
snarast verkställes. Endast under förutsättning, att man icke på annan
väg kan inom skälig tid nedbringa balanserna, bör enligt utskottets mening
möjligheten att genom tillfällig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter
söka undanröja de förefintliga missförhållandena komma under
övervägande.

I samband med de ovan berörda förslagen om införande av obligatorisk
kommunikation och stämpel för fullföljd har Kungl. Maj:t föreslagit
mindre ändringar i 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken.
De föreslagna ändringarna avse att möjliggöra överflyttandet från bovrätt
till någon dess tjänsteman av arbetet med utfärdande av föreläggande
för part att inkomma med felande protokoll och vadebevis. Mot
de framlagda förslagen i denna del har utskottet intet att erinra. Lika
med 1918 års sakkunniga finner utskottet ej behövligt, att hovrättens
ledamöter betungas med dylikt arbete. Detsamma torde kunna överlämnas
åt sekreteraren eller annan tjänsteman.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte med förklarande, att det
genom förevarande proposition framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § samt 27 kap.
4 och 5 §§ rättegångsbalken icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick godkännas, för sin del antaga följande
förslag till

Sammansatta bevillning»- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

11

Lag

om iindrad lydelse av 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 7 § och 27
kap. 4 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade
lydelse.

26 kap.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hovrätten ingiva
underrättens protokoll eller vadebevis, och är ej det
felande av annan part ingivet, varde käranden förelagt
att inom viss tid därmed inkomma, vid äventyr att,
där det ej är i hovrätten tillgängligt, då målet till avgörande
företages, käranden skall hava förlorat sin
talan.

27 kap.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva
underrättens protokoll, och är ej det felande av annan
part ingivet, skall föreläggande meddelas efter ty
i 26 kap. 7 § sägs; och skall, där klaganden är allmän
åklagare, föreläggandet honom delgivas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felandeprotokoll
genom hovrättens försorg införskaffas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1923.

2) att det genom ifrågavarande proposition framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 218 §

12

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 3.

och 219 § första stycket utsökningslagen icke måtte av
riksdagen antagas.

Stockholm den 17 maj 1923.

På sammansatta bevillnings- och första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: Herrar Rune, Björnsson, K. G. Westman, Heyman och Klefbeck;
samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Södertälje, Johansson* i Kälkebo, af Ekenstam,
Leo och Lövgren* i Nyborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

mot viss del av utskottets motivering av herr Rune, som anfört:

»Emot utskottets motivering, i vad den avser anvisande av särskilda
åtgärder för att förenkla arbetet i hovrätterna och därigenom nedbringa
de på senare tid uppkomna stora balanserna av oavgjorda mål, vill jag
såsom min mening uttala, att samtliga de framkomna förslagen i större
eller mindre mån skulle medföra en försämring av rättsskipningen utan
att i erforderlig grad möjliggöra balansernas avarbetande inom rimlig tid.
För avhjälpande av den stora olägenhet, som för den rättssökande allmänheten
ligger däri, att målens avgörande i hovrätterna för närvarande
kräver allt för lång tid, anser jag det enda verksamma medlet vara att
i mån av behov genom för tillfället inrättade extra divisioner möjliggöra
balansernas nedbringande. Denna anordning torde kunna vidtagas utan
allt för avsevärda kostnader och utan att staten för framtiden behöver
binda sig vid ökade arbetskrafter i hovrätterna.»

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

231659