Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 1

Utlåtande 1955:Kul1u1

Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 1

Nr I

Utlåtande i anledning av väckt motion om ett särskilt
resningsinstitut för omprövning av avdömda mål.

I motionen nr 161 i första kammaren av herr Persson, Karl, hemställes,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära »utredning och
förslag om ett särskilt resningsinstitut för begärd omprövning av förut
avdömda mål».

Motionen har hänvisats till första lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet har motionen hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första lagutskott.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande rätt

I § 19 regeringsformen stadgas bl. a., att det tillkommer högsta domstolen
att avgöra »ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som
vunnit laga kraft» (resningsansökningar), dock att regeringsrätten har
att avgöra sådana ansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra
dess eller kammarrättens slutliga prövning. — Regeringsrätten såsom resningsorgan
behandlas icke i motionen. — Av § 22 regeringsformen framgår,
att högsta domstolen vid behandling av resningsansökningar regelmässigt
skall bestå av minst fem och högst sju justitieråd (motsvarande
en avdelning av domstolen). Jämlikt 7 § lagen den 20 december 1946
om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring må, då avdelning
av högsta domstolen behandlar ansökan om resning i något av högsta domstolen
avgjort mål eller ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet,
ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå
är att tillgå inom domstolen.

Bestämmelser om förutsättningarna för resning och behandlingen av
resningsansökningar finnas i de tio första paragraferna i 58 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § nämnda kapitel må i tvistemål resning till förmån
för någon av parterna beviljas 1. om ledamot av rätten eller där anställd
tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som
åberopats till bevis, varit falsk, eller om part, som hörts under sanningsförsäkran,
eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga, dock endast
under förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive handen
i on Bihang till riksdagens protokoll 1955. 5 saml. 3 avd. Nr 1

2 Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

lingen eller utsagan kan antagas ha inverkat på målets utgång. Resning
i tvistemål kan därjämte jämlikt ifrågavarande paragraf beviljas 3. om
omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande
sannolikt skulle ha lett till annan utgång samt under förutsättning
tillika att parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat
domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten
eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta. Slutligen
må resning i tvistemål beviljas 4. om rättstillämpning, som ligger till
grund för domen, uppenbart strider mot lag.

Jämlikt 2 § må resning i brottmål till förmån för den tilltalade beviljas
1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller ombud,
ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande eller 2. om skriftlig handling, som åberopats
till bevis, varit falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga,
dock endast under förutsättning att det brottsliga förfarandet respektive
handlingen eller utsagan kan antagas ha inverkat på målets utgång.
Därjämte må jämlikt samma paragraf resning i brottmål till förmån för
den tilltalade beviljas 3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts,
åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse
än den som tillämpats eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och

1 övrigt förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade
förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo, eller 4. om rättstillämpning,
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag.

I 3 § behandlas förutsättningarna för resning i brottmål till men för den
tilltalade. Resning må beviljas 1. om sådant förhållande, som avses i

2 § under 1. eller 2., förelegat och detta kan antagas ha medverkat till att
den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt mildare
straffbestämmelse än den som bort tillämpas eller 2. om å brottet kan följa
straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats samt under förutsättning tillika att
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller
genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta.

Ansökan om resning skall göras skriftligen hos högsta domstolen. Sådan
ansökan i tvistemål på grund av annat förhållande än att rättstillämpning,
som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag och ansökan i
brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år efter det att
sökanden erhöll kännedom om det förhållande, varå ansökan grundas, dock
att, därest annans brottsliga gärning åberopas som grund för ansökan,
nämnda tid må räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i

Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 3

tvistemål på grund av att rättstillämpning, som ligger till grund för domen,
förmenas uppenbart strida mot lag skall sökas inom sex månader efter
det att domen vann laga kraft (4 §). I 5 § finnas bestämmelser om, vilka
uppgifter resningsansökan skall innehålla. 6 § innehåller stadganden om
förberedande åtgärder med resningsansökan. Jämlikt 7 § skall högsta domstolen,
om resning beviljas, förordna, att målet skall ånyo upptagas av den
rätt, som sist dömt i målet, dock att högsta domstolen äger att, då resning
beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken
finnes uppenbar, omedelbart ändra domen. Paragrafen innehåller vidare
stadganden om påföljd för parts utevaro vid den förnyade förhandlingen
i målet. I 8 § finnas bestämmelser angående rättegångskostnadsfrågor vid
resning. 9 och 10 §§ slutligen innehålla vissa stadganden för vilka redogörelse
i detta sammanhang icke torde erfordras.

Historik

Genom ovan nämnda stadganden om resning i rättegångsbalken, som trädde
i kraft den 1 januari 1948, upphävdes den dessförinnan gällande lagen den 22
juni 1939 om särskilda rättsmedel. Denna lags bestämmelser upptogos emellertid
väsentligen oförändrade i 58 kap. rättegångsbalken. Före 1939 års lag
fnnnos bestämmelser om resning i 31 kap. gamla rättegångsbalken. Enligt
kapitlets första paragraf hade »allenast Konungen» rätt att »bryta dom
åter, som vunnit laga kraft». Detta stadgande korresponderade med
bestämmelsen i § 18 regeringsformen, att högsta domstolen skulle avgöra
resningsansökningar utom i vissa fall, varom här icke är fråga.
Högsta domstolens behörighet att avgöra förevarande resningsansökningar
fanns angiven i § 18 redan i regeringsformens ursprungliga lydelse. Genom
grundlagsändring 1949 överflyttades stadgandet därom till § 19. — Vad
angår förutsättningarna för resning enligt gamla rättegångsbalken så voro
dessa mera begränsade än vad numera är fallet. I 31 kap. 3 § angavs såsom
resningsgrund, att någon funnit nya skäl och menade att dom, som
vunnit laga kraft, därmed kunde hävas. Uttrycket »skäl» hade i praxis
uppfattats såsom åsyftande faktiska omständigheter eller bevis av betydelse
i målet. Fordran på att skälet skulle vara nytt innebar, att det
icke åberopats i målet samt att det icke varit känt för sökanden, när
målet handlades, eller att han då icke insett eller bort inse dess betydelse
för avgörandet. Den omständigheten att en rättsgrund åberopades, som
icke tidigare anförts i målet, ansågs icke kunna utgöra anledning till resning.
Oriktig lagtolkning eller rättstillämpning torde icke i något fall ha
ansetts såsom resningsskäl.

I frågan om vilken myndighet som borde tilläggas behörighet att
pröva ansökningar om resning anförde processkommissionen i sitt
år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombild -

4 Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 är 1955

ning (ett av förarbetena till nya rättegångsbalken) i huvudsak följande:
Rätten att besluta huruvida resning finge äga rum vore

allestädes överlämnad åt domstol. Enligt vissa länders lagar beviljades
resning av högsta instansen, medan andra läte resningsfrågor avgöras
av den domstol, mot vilkens dom resning söktes, eller ock av den domstol
som i första instans prövat målet. Kommissionen hade haft under övervägande
att föreslå, att den domstol som senast dömt i inålet borde vara
behörig myndighet i fråga om resning. Härför talade att, därest fråga
om resning väcktes inom en ej alltför lång tid efter målets handläggning,
domstolens ledamöter kunde äga en på egen erfarenhet grundad kännedom
om målet, som en högre instans ej besutte. Värdet av denna synpunkt
borde dock ej skattas alltför högt, enär ej sällan en relativt lång tid kunde
förflyta mellan domen och resningsfrågans prövning. Den i svensk rätt
gällande regeln, att rätten att avgöra resningsfrågor tillkomme högsta domstolen,
vilade säkerligen på insikten om angelägenheten av att den laga
kraft vunna domen hölles vid makt. I särskilt hög grad gjorde sig vid resningsinstitutets
handhavande betydelsen av en enhetlig rättstillämpning
gällande. Ur denna synpunkt måste företräde givas åt den nuvarande
.anordningen med högsta domstolen såsom behörig myndighet för prövning
av resningsfrågor.

I eu av tillkallade sakkunniga (professorn Å. Hassler och advokaten
G. Stjernstedt) utarbetad promemoria den 19 december 1935 föreslogs
ett tillägg till resningsstadgandet i 31 kap. 3 § rättegångsbalken, innebärande
skyldighet för justiekanslern, justitieombudsmannen eller militieoinbudsmannen
att i vissa fall på begäran av för brott sakfälld person
göra ansökan om resning till dennes förmån, varefter Konungen, när
skäl därtill vore, ägde återbryta domen. Beträffande spörsmålet om vilken
myndighet som borde pröva sådan ansökan anförde de sakkunniga,
att det icke syntes föreligga anledning att tillägga annan myndighet än
högsta domstolen befogenhet att besluta om återbrytande i de särskilda
fall, då sådant skulle förekomma på annan grund än gällande lagstiftning
stadgade. Tvärtom torde icke hos någon annan vare sig judiciell eller administrativ
myndighet kunna antagas föreligga de förutsättningar för ett
vidsynt och samvetsgrant bedömande av frågor rörande extraordinärt återbrytande,
vilka förefunnes hos högsta domstolen. Det skulle näppeligen
heller vara möjligt att skapa en särskild, utanför den nuvarande organisationen
stående instans, som kunde anses mera kvalificerad därtill. Inrättandet
av en dylik instans skulle för övrigt icke vara utan betänkligheter
med hänsyn till den verkan detta kunde få på domstolarnas ställning i den
allmänna opinionen. Den misstanke som på vissa håll yppats, att högsta
domstolen skulle vara mindre benägen att bevilja återbrytande för att
icke rubba auktoriteten hos dess egna och möjligen också andra instansers
avgöranden, torde sakna berättigande. Om högsta domstolen dittills

Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 5

måhända synts en eller annan kritiker följa en alltför restriktiv praxis i
fråga om att bevilja återbrytande, hade detta utan tvivel berott på att
högsta domstolen icke med stöd av gällande lag kunnat gå längre. Anledning
torde ej finnas att antaga annat än att högsta domstolen, därest
möjligheten att bevilja återbrytande vidgades, komme att utnyttja denna
möjlighet i den utsträckning lagstiftaren avsett. — Promemorian överlämnades
till processlagberedningen.

Vid 1935 års riksdag framställde herr Lundstedt en interpellation till
chefen för justitiedepartementet, varvid han med åberopande av visst angivet
rättsfall bl. a. frågade, om regeringen hade möjlighet att genom tillsättande
av en undersökningskommission eller på annat sätt giva upprättelse
åt en oskyldigt dömd, samt ifrågasatte, om icke utöver resningsinstitutet
ett »extraordinärt remedium» borde finnas till skydd för den enskilde
mot sådana domar som den berörda. — Interpellationen besvarades icke.

I motion (II: 98) av herr Lundstedt vid 1937 års riksdag föreslogs dels
viss utvidgning av möjligheterna att erhålla resning och dels inrättande
av en särskild nämnd för att granska resningsansökningar. I sistnämnda
hänseende framhöll motionären, att det för allmänheten framstode såsom
en betänklig brist, att högsta domstolen, vars dom vanligen avsåges med
en resningsansökan, skulle ha att avgöra, om den eventuellt felat i sin
rättsskipning. Motionären förklarade sig dock icke vilja föreslå, att en
särskild instans skulle avgöra resningsfrågorna. Ur alla synpunkter lämpligt
vore emellertid — enligt motionären — att skapa ett förberedande
resningsorgan, som i viss mån skulle bli eu motvikt mot högsta domstolen
och som genom att instämma i en resningsansökan skulle giva denna särskild
tyngd. Nämnda organ borde lämpligen bestå av fem av Konungen
för viss tid utanför den egentliga ämbetsmannavärlden utsedda personer,
exempelvis tre jurister och två lekmän. Juristerna borde hämtas från de
juridiska fakulteterna och advokatsamfundet. Professor, som vore ledamot
av nämnden, skulle företräda privaträtt, straffrätt eller processrätt. I fall
då det sålunda sammansatta organet funne skäligt, skulle det ha att till
högsta domstolen ingå med ansökan om resning. Sådan ansökan skulle
högsta domstolen icke utan synnerliga skäl äga avslå. Högsta domstolen
skulle därjämte äga att på eget initiativ förordna om resning. — Första lagutskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 9), att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd, enär 1935 års
förslag vore för yttrande överlämnat till processlagberedningen, som hade
alt i samband med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan om
resningsinstitutets utformning. Herr Lundstedt reserverade sig mot utskottets
beslut.

Vid samma års riksdag interpellerades chefen för justitiedepartementet
av herr Nyblom, som bl. a. frågade, om spörsmålet om en ändring av resningsinstitutets
utformning borde uppskjutas tills processlagberedningens

6 Sammansatt konstitutions- och första latj utskottets utlåtande nr 1 är 1955

förslag i ämnet förelåge. Denna fråga besvarades jakande av departementschefen,
som framhöll, att nämnda förslag vore att förvänta under loppet
av nästfoljande år.

I processlagberedningens år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938:43 och 44) förordades, att prövningen av resningsansökningar
alltjämt skulle handhas av högsta domstolen. En överflyttning av denna
prövning å annat organ, eventuellt Kungl. Maj:t i statsrådet eller särskild
institution, ansåg processlagberedningen icke stå i överensstämmelse med
de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsen vilade. Det nu sagda
fann processlagberedningen äga tillämpning även å det förberedande resningsorgan,
som förordats i motionen i ämnet till 1937 års riksdag. Mot
vad i motionen uttalats om att ett sådant organ skulle innefatta en motvikt
mot högsta domstolen framhöll processlagberedningen, att i själva
verket därigenom skulle komma att skapas en instans över högsta domstolen.

För 1939 års riksdag framlades proposition (nr 307) med bl. a. förslag
till lag om särskilda rättsmedel och till lag om ändring i lagen angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. I propositionen
framhöll departementschefen, att de då gällande reglerna om resning
vore så knapphändiga och delvis även oklara att det vore nödvändigt att
snarast komplettera dem utan att avvakta den tidpunkt, då en helt ny
rättegångsordning kunde träda i kraft. — Förutsättningarna för resning
voro i lagförslaget utformade så, att de väsentligen oförändrade sedermera
kunde överflyttas till 58 kap. (nya) rättegångsbalken samt voro utarbetade
på grundval av processlagberedningens förslag. — Beträffande frågan om
vem det skulle tillkomma att medgiva resning hänvisade departementschefen
bl. a. till vad processlagberedningen anfört samt påpekade vidare,
att det skulle erfordras grundlagsändring för alt ändra då gällande bestämmelser
i detta hänseende, något som vore olämpligt, då den ifrågasatta
reformen av resningsinstitutet vore avsedd såsom en provisorisk
reglering i avbidan på en allmän rättegångsreform. Departementschefen
förordade dock, att den då gällande lagen angående högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar ändrades i så måtto att bestämmelse infördes
om att, vid behandling av resningsansökan, avseende av högsta domstolen
meddelad dom, de ledamöter, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej
finge deltaga i resningsfrågans prövning, om domfört antal ledamöter
ändå vore att tillgå. Första lagutskottet fann (uti. nr 46) viss, i detta
sammanhang betydelselös ändring böra vidtagas i de framlagda lagförslagen
men biträdde i övrigt dessa. Vid utlåtandet fanns fogat bl. a.
särskilt yttrande av herrar Branting och Lundstedt, vilka anförde: »Vi
skulle, om förslag därom förelegat, hava givit vår anslutning till en sådan
konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning om resning skall prövas
av en instans, som till sin sammansättning icke är identisk myndighet

Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 7

med högsta domstolen. Som bekant har en sådan anordning nyligen införts
i Danmark.1 Då emellertid något förslag av sådan art icke
föreligger och det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför
värdefulla förbättringar, hava vi velat tillstyrka bifall härtill
utan alt dock därmed vilja hava sagt, att den föreslagna konstruktionen
innefattar den bästa lösningen.» — Riksdagen godkände utskottsutlåtandet,
och ifrågavarande bestämmelser trädde i kraft den 1 januari
1940, sedan Kungl. Maj:t godtagit riksdagens ändringsförslag. Den nyssnämnda
bestämmelsen i lagen angående högsta domstolens tjänstgöring
överflyttades sedermera till den tidigare omnämnda 7 § i nu gällande
lag i ämnet.

Vid 1947 års riksdag interpellerade herr Lundstedt ånyo chefen för
justitiedepartementet, varvid han erinrade om sin motion vid 1937 års
riksdag angående ett förberedande resningsorgan samt frågade, om departementschefen
icke ansåge, att ett sådant borde inrättas eller om icke i vart
fall högsta domstolen vid beslut i resningsfrågor borde ha tillgång till efter
ingående prövning avgivna omdömen av personer, som icke vore av staten
anställda i rättsskipningens tjänst. Departementschefen ställde sig »åtminstone
för närvarande» avvisande till en reform av resningsinstitutet
samt framhöll att, medan antalet avgjorda resningsansökningar under de
sju sista åren innan 1939 års resningslag trädde i kraft sammanlagt varit
ungefär detsamma som under motsvarande tid därefter, antalet beviljade
resningsansökningar under den tsenare perioden ökat med nära 50 %
samt att antalet resningsansöknigar i brottmål under samma tid stigit
med ungefär 50 % och antalet bifallsbeslut i sådana mål ökat med 275 %.

Vid 1954 års riksdag interpellerade herr Sten statsministern och frågade
därvid, om utgången i vissa resningsfall föranlett denne att »överväga
något initiativ till att söka lösa frågan om ur rättsvårdens och rättssäkerhetens
synpunkt betryggande regler om resning». Interpellanten hävdade,
att gällande rätts bestämmelser om förutsättningarna för att erhålla
resning icke vore tillfredsställande samt framkastade tanken, att »några
lekmän av oomstridd rättrådighet» borde ha säte i det organ, som skulle
avgöra resningsansökningar. — Statsministern påpekade i sitt svar, att de
år 1939 införda reglerna — upptagna i huvudsak oförändrade i nya rättegångsbalken
— inneburit eu icke obetydlig utvidgning av möjligheterna
alt erhålla resning samt att ett av interpellanten åberopat resningsfall avgjorts,
innan 1939 års bestämmelser om resning införts, varför nämnda
fall icke kunde tillmätas någon betydelse i ifrågavarande sammanhang.
För alt belysa verkningarna av de 1939 införda nya bestämmelserna om

1 Enligt nu gällande dansk rätt avgöras ansökningar om resning i brottmål av en
myndighet bestående av tre domare, en från varje instans, eu advokat och en jurist
med särskild vetenskaplig utbildning. Ingen lekman deltager således i avgörandena.
Det förtjänar framhållas, att enligt dansk rätt fullföljd av talan i brottmål till högsta
instans icke är tillåten i samma utsträckning som enligt svensk rätt.

8 Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

resning lämnade statsministern därjämte vissa statistiska uppgifter, avseende
dels sjuårsperioden närmast före 1939 års resningslag och dels
därpå följande två sjuårsperioder (1933—1939, 1940—1946, 1947—1953).
Statsministern upplyste därvid, att — under det att antalet avgjorda resningsansökningar
i tvistemål varit ungefär detsamma för envar av perioderna
eller omkring 250 — antalet sådana ansökningar i brottmål ökat från
omkring 90 under första perioden till ungefär 180 under envar av de båda
senare perioderna samt att antalet bifallna ansökningar i brottmål ökat i
förhållande till antalet avgjorda ansökningar i sådana mål. Sålunda hade
under första perioden ungefär V12 av de avgjorda ansökningarna bifallits,
under det att motsvarande siffra för andra perioden vore något mer än
Vo och för tredje perioden mellan 1U och Vs. Statsministern förklarade,
att det givetvis icke vore möjligt att ur dessa uppgifter utläsa om gällande
resningsbestämmelser hade en lämplig utformning, men att det mot bakgrunden
av uppgifterna måste visas föreligga ett klart behov av ändring
för att en prövning av gällande stadganden i ämnet skulle anses motiverad.

Utskottet

1 den nu till behandling föreliggande motionen föreslås, att i prövningen
av resningsansökningar skulle deltaga en ledamot av högsta domstolen, som
icke dömt i målet, någon eller några »akademiska jurister» och — till ett
antal av minst hälften av de beslutande personerna — lekmän, vilka skulle
representera fackkunskap på olika områden och kunna inkallas till tjänstgöring
alltefter respektive måls beskaffenhet. — Med anledning därav må
till en början anmärkas, att — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
— de år 1939 införda reglerna inneburo en icke obetydlig utvidgning
av möjligheterna att erhålla resning. I interpellationssvaren vid
1947 och 1954 års riksdagar av chefen för justitiedepartementet respektive
statsministern har framhållits, att de ändrade resningsbestämmelserna
även medfört en ökning såväl av antalet resningsansökningar som av antalet
bifallsbeslut. — Resning i brottmål till förmån för den tilltalade
söktes under ettvart av åren 1950—1954 i 26, 21, 27, 24 respektive 30 fall.
Av dessa ansökningar biföllos 3, 5, 13, 9 respektive 13. Resning i brottmål
till men för den tilltalade söktes under samma tid i sammanlagt 9 fall.
Av nämnda ansökningar biföllos 2. I tvistemål söktes under ifrågavarande
år resning i 46, 26, 31, 30 respektive 41 fall. Antalet bifallsbeslut var 3,
3, 5, 3 respektive 2.

Det fordras uppenbarligen starka skäl för att en överflyttning av beslutanderätten
beträffande resningsansökningar från högsta domstolen till
annat organ skall ifrågakomma. Sådana skäl ha enligt utskottets mening
icke förebragts i ifrågavarande motion. Det av motionären föreslagna resningsorganets
sammansättning giver dessutom anledning till vissa sär -

Sammansatt konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955 9

skilda betänkligheter. I detta hänseende må erinras om att de mål, som
avses med en resningsansökan, ej sällan torde vara av så omfattande och
invecklad natur att det måste erbjuda svårigheter för en person utan
juridisk skolning att bilda sig en allsidig uppfattning av problemen. Vidare
förtjänar understrykas, att det vore en synnerligen ömtålig uppgift att bestämma
vilka lekmän, som skulle inkallas till tjänstgöring vid prövning av
olika resningsansökningar. Slutligen må framhållas, att risk utan tvivel föreligger
för att den enhetlighet i rättstillämpningen, som redan av processkommissionen
i dess ovan nämnda betänkande angavs vara av särskilt stor
betydelse i resningsärenden, skulle komma att minska, därest det organ,
som hade att avgöra resningsansökningar, i stor utsträckning bestode av
lekmän, och dessa därtill icke vore desamma från gång till gång.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet avstyrka en utredning
i motionens syfte. Utskottet hemställer alltså,

att förevar ande motion, I: 161, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 mars 1955

På sammansatt konstitutions- och första lagutskotts vägnar:

OLOV RYLANDER

Närvarande:

från konstitutionsutskottet: herrar Hällgren, Damström, Herlitz,
Englund, Norén, fru Wallin och herr Andersson i Brämhult; samt

från första lagutskottet: herrar Rylander, Lodenius, fru SjöströmBengtsson,
fru Gärde Widemar, herr Lindgren, fröken Öberg, herrar Skoglund
i Umeå och Fröding.

2—661 56 Bihang till riksdagens protokoll 1955.

5 samt.

3 avd.

Nr 1