Log- Utskottets Utlåtande N;o 29

Utlåtande 1872:LU29

JO

Log- Utskottets Utlåtande N;o 29.

M-o 29.

Ank. till Riksch Kansli den 11 April 1872, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om en lagbestämmelse i
syfte att Kongl. förklaringen angående klander af annans
åtkomst till fast egendom den 14 Maj 1805 ej mätte ega
tillämplighet ä de rättsförhållanden, hvilka uppkommit
innan denna författning blef till efterlefnad kungjord.

Herr Ola Jönsson har uti eu inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 60), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, anfört, att så väl i
teorien som i lagskipningen hittills gjort sig gällande den grundsats, att
lagar, hvilka angå rättigheters förvärfvande, icke må tillerkännas retroaktiv
verkan. Emellertid hade denna princip under sednare tider^ blifvit
rubbad, i det att Högsta Domstolen uti uppkommen tvist angående
egauderätten till ett hemman tillagt ofvanberörda Kongl. förklaring eu
sådan verkan. Enligt detta prejudikat vore alla de orättvisor i fråga
om eganderätt till jord, hvilka under det föregående seklet egde rum,
numera oåtkomliga. Motionären föreslår derföre, att en lag måtte utfärdas,
så lydande: _

»Livad genom Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 blifvit stadgadt,
angående tid för den, som klander ä annans åtkomst till fast egendom
anställa vill, skall icke ega tillämpning på de rättsförhållanden, hvilka
uppkommit innan nämnda förordning blef till efterrättelse kungjoi d».

Genom berörda Kongl. förklaring är stadgadt som följer: »Eu hvar,
som klander å annans åtkomst till fast egendom anställa vill, är skyldig
att inom natt oeh år från den tid, som i hvarje särskild händelse
är° vorden bestämd, eller, enär sådan tid icke finnes utsatt, från den
dag anledningen till slikt klander för rätter egare yppades och han kom
i tillstånd att sin rätt bevaka och lagligen utföra, genom uttagen stämning
hos domaren ett sådant klander fullfölja, samt att, enär sådant finnes
vara försummadt, vidare talan derå bör anses vara försuten; men

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 29.

11

som i sistnämnda fall tiden, hvarifrån dessa fatalier rätteligen böra beräknas,
i de bestå mål icke alltid kunde med fullkomlig visshet utredas,
eller åtminstone vore underkastad skiljaktiga omdömen, och klandret
således, under hvarjehanda förevändningar, kunde i längre tid, som hittills
skett, hållas öppet; alltså och enär lagen icke någonstädes utsatt fatalier
till längre tid än tjugo år, som jemlikt 15 kap. 5 § ärfdabalken och
9 kap. 12 § handelsbalken innefattat en allmän gräns både för arfvingar-
och fordringsägare, inom hvilken de borde deras rätt gällande göra,
intill dess denna tid, i hvad fordringsegare angår, genom Kongl, förordningen
den 13 Juni 1800 blifvit till hälften förkortad; har Kongl. Maj:t
i följd häraf ansett, att all på god tro vunnen och med verklig besittning
förenad åtkomst till jord ä landet samt hus och tomt i staden, af
sådan beskaffenhet, att derom mellan enskilda personer kunnat afharidlas,
vare sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, derifrån egendom
af fideikomiss-natur ej eller undantages, hvilken icke blifvit i behörig
ordning klandrad af den förmente egaren eller innehafvaren, som
egendomen afhänd vore, i hans lifstid, ej eller af hans arfvingar eller
rättsinnehafvare inom tjugo år från hans dödsdag, är efter samma tids
förlopp från allt vidare åtal fri; på hvilken grund jemväl all den rätt
till fast egendom, som icke inom omförmälda tid bevakas, sedermera
icke eller kan vara gällande.»

Det synes vara klart, att eu preskriptionslag sådan som den ifrågavarande
måste, för att icke i väsendtlig mån förfela sitt ändamål, tilllämpas
jemväl på förhållanden, hvilka uppkommit innan lagen stiftades.
Genom eu sådan tillämpning erhåller lagen ingalunda retroaktiv verkan,
blott det iakttages, att preskriptionstiden icke får börja att löpa förr ån
lagen blot gällande. I fråga om den tjugoåriga preskriptionstiden bör
1805 års förklaring följaktligen, enligt Utskottets åsigt, så förstås, att en
hvar pretendent vid den tid, då författningen utkom, egen rätt till klandertalan
under sin lifstid, äfvensom hans arfvingar eller rättsinnehafvare
ega enahanda rätt under tjugo år från samma pretendents dödsdag.

På grund häraf och då motionären ej visat, hvad som ej heller
lärer vara förhållandet, att lagskipning^) tagit eu riktning afvikande
från den af Utskottet nu uttalade åsigt, får Utskottet vördsamt hemställa,
att förevarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.