Loff-Utskottets Utlåtande N\o 20

Utlåtande 1883:LU20

Loff-Utskottets Utlåtande N\o 20

1

N:o 20.

A.nk. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1883, kl. 6 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar
i Konkurslagen.

Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fatt till sig hänvisad eu
inom Kammaren af Herr Frans Berglöf afgifven motion, N:o 58, i hvilken,
för att underlätta handläggningen af konkurser och minska kostnaderna
för desammas utredning, föreslås en revision af konkurslagen
för vinnande af sådana ändringar, att Rättens ordförande eller annan af
Rätten dertill utsedd ledamot skulle i likhet med domaren på landet
handlägga de delar af konkursen, hvarvid icke ifrågakomme något, som
kunde falla under begreppet domslut, samt att institutionen af Rättens
ombudsman blefve upphäfd. Då emellertid, enligt motionärens tanke,
Lag-Utskottet ej kunde vara i tillfälle att härutinnan framlägga fullständigt
förslag, hemställer han, Datt Riksdagen ville besluta i skrifvelse till
Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästa
Riksdag framlägga förslag till ändringar i konkurslagen i ofvan angifna
syfte.d

Motionären åsyftar sålunda ändring af gällande konkurslag i två
särskilda afseenden.

Beträffande motionens förra del anför motionären, hurusom gällande
konkurslag af den 18 September 1862 bestämde, bland annat,
att ansökning om egendoms afträdande till konkurs skulle inlemnas i
stad till Rätten och å landet till domaren; att, om konkursansökning
Bill. till Riksd. Prat. 1883. 7 Sami. 14 Häft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

vore af gäldenär gjord, stämning å borgenärerna skulle utfärdas i stad
af Rätten och å landet af domaren; att, om borgenär sökt att gäldenär
egendom skulle afträdas, gäldenären skulle deröfver höras i stad af
Rätten och å landet af domaren; att förordnande till aft-rädda boets upptecknande
och vårdande skulle utfärdas i stad af Rätten och å landet
af domaren; att, derest konkursansökningen af en eller annan orsak ej
kunde upptagas, besked derom skulle tecknas å ansökningen i stad af
Rätten och å landet af domaren; att förteckningen öfver boet skulle inlemmas
i stad till Rätten och å landet till domaren, och kallelser såväl
till förhör som inställelsedag utfärdas i stad af Rätten och å landet af
domaren; att förhöret, då gäldenären borde aflägga bouppteckningsed
och i orten boende borgenärer skulle uppgifva sina fordringar samt välja
gode män, skulle hållas i stad inför Rätten och å landet inför domaren;
att borgenärerna å inställelsedagen skulle bevaka sina fordringar i stad
inför Rättens ordförande eller annan af Rätten dertill utsedd ledamot
och å landet inför domaren; att förordnanden för syssloman i konkursen
skulle utfärdas i stad af Rätten och å landet af domaren; att jäf emot
en eller flere af bevakade fordringar skulle aflemnas i stad till Rätten
och å landet till domaren; samt att, om någon borgenär ville efter inställelsedagen
anmäla fordringsanspråk, inlagan härom skulle ingifvas i
stad till Rätten och å landet till domaren.

Af dessa föreskrifter syntes, att konkursförfarandet vore något
olika i stad och på landet i. så måtto, att domaren på landet berättigats
ensam och utan biträde af nämnd handlägga allt, som icke påkallade
något domslut, hvaremot samma angelägenheter i stad ansetts tarfva
Rättens sammanträde och handläggning. Komiterades år 1859 afgifna
underdåniga förslag, som läge till grund för konkurslagen, innehölle i
motiven härom följande: »Såsom äfven fördröjande konkursens gång

och utan ändamål i öfrig! har det i nu gällande lag föreskrifna förhör
med borgenärerna före den offentliga stämningens utfärdande blifvit
genom förslaget borttaget och för val af gode män annan form stadgad;
och hafva komiterade, som i enlighet med Högsta domstolens anmärkningar
vid det förra förslaget till ny konkurslag icke ansett sig
kunna biträda nämnda förslags stadgande om förvisande till stadsdomstol
al å landet bosatta affärsmäns konkurser, men deremot funnit olägenheterna
af att å landet icke ega permanenta domstolar särdeles
framstående i fråga om konkursers behandling, af sådan anledning föreslagit,
att, då å landet gäldenär sjelf sökt att få sin egendom afträda
eller medgifvit borgenärs yrkande derom, den offentliga stämningen
skulle få utfärdas af domhafvande!! utan biträde af nämnd, hvarförutan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20. 3

komiterades förslag uppdragit åt domhafvande]! ensam meddelandet af vissa
smärre ordningsföreskrifter. Komiterade frukta icke att härigenom hafva
gifvit åt domhafvandens verksamhet en utsträckning, som är stridande
mot de i våra lagar i öfrigt gällande grunder angående denne embetsmans
myndighetssfer, då allt, som faller under begreppet domslut, blifva
åt Rätten förbehållet. I städerna åter, der ej, såsom å landet, Rättens
ordförande ensam representerar jurisprudensen och der domstolarne
jemväl äro permanenta, synas ej giltiga skäl förefinnas att åt ordföranden
eller annan ledamot uppdraga omförmälda, å domhafvanden på landet
från Rätten öfverflyttade göromål, utan är föreslaget, att de i stad
fortfarande skola af Rätten handhafvas.»

I motionärens tanke saknades icke giltiga skäl för att åt ordförande
eller ledamot i domstolarne i städerna uppdraga ifrågavarande göromål,
som på landet anförtrotts domaren utan biträde af nämnd, om man toge i
betraktande, dels att dessa göromål vore af den natur, att de icke påkallade
något Rättens domslut, utan endast afsåge handläggning och vägledning,
dels att de flesta domstolar i städerna sammanträdde endast en gång i
veckan, och att ledamöterna, som härefter hade sina göromål ordnade,
måste för behandling af konkursfrågorna allt emellanåt kallas till extra,
tidsödande sammanträden. Då i öfrigt vid underrätterna i stad göromålen
vore i ständigt stigande, vore det icke en obillig fordran,
om dessa inskränktes i de delar, der sådant utan risk för allmänheten
läte sig göra. Uppdrag af enahanda och än mera maktpåliggande
natur hade lagstiftaren redan lemnat ordföranden eller ledamot i domstol
i stad, då genom utsökningslagen af den 10 Augusti 1877 stadgats, att
utsökningsmål skulle upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som vore för
städerna, med undantag af Stockholm, magistrat eller, der Konungen
det förordnade, viss ledamot af magistraten. I enlighet härmed hade Konungen
jemväl, efter derom gjord hemställan, förordnat ordförande eller
ledamot af magistrat i flere städer att ensam handlägga och afgöra utsökningsmål.
Af det anförda framginge, att åt ordförande eller ledamot
i underrätt i stad borde kunna anförtros handläggning af de delar
utaf konkursförfarandet, som på landet uppdragits åt domaren.

Utskottet delar denna motionärens uppfattning, men vill för sin
del såsom ett hufvudskål för den föreslagna förändringen framhålla,
hurusom genom densammas vidtagande den rättsökande allmänhetens
fördel och bästa skulle blifva långt bättre tillgodosedd, än med nuvarande
bestämmelser i ämnet, och hurusom många omgångar, besvär
och omkostnader, ja, äfven understundom verkliga rättsförluster skulle
de rättsökande besparas genom den, beträffande städerna, lättade

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

tillgången att vid behof hastigt kunna i eu konkursangelägenhet framkalla
det vederbörande myndighets beslut, som för rättens bevarande
kan vara erforderligt.

Utskottet, som för öfrigt gillar de af motionären i ämnet uttalade
åsigter, får, på grund af sålunda anförda skäl, tillstyrka bifall till
motionen i dess första del samt följaktligen hemställa,

1) att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästkommande Riksdag
framlägga förslag till ändringar i gällande konkurslag i
syfte, att i stad Rättens ordförande eller annan af Rätten dertill
utsedd ledamot skall, i likhet med hvad redan finnes stadgadt
beträffande domhafvande å landet, handlägga konkurser
i de delar, hvarvid endast ifrågakomma åtgärder, de der hufvudsakligen
äro att till förvaltningsåtgärder hänföra.

Beträffande senare delen af motionärens förslag eller det af
honom förordade fullständiga upphäfvandet af institutionen af Rättens
ombudsman, så finner Utskottet sig här böra, i likhet med motionären,
men i annan afsigt, än denne, anföra de skäl, som de komiterade,
hvilka utarbetade 1859 års förslag till konkurslag, androgo för införande
af ifrågavarande befattning, hvilket de förordade.

Komiterade yttra: »I likhet med det tillförene uppgjorda förslag

till ny konkurslag, förutsätter äfven det af komiterade upprättade, att
ensamt borgenärernas kontroll öfver förvaltningen icke är tillräcklig för
att befordra skyndsamhet vid konkursers utredning samt förekomma
den osäkerhet och de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder
af gode männen eller sysslomannen kunna tillskynda borgenärerna.
Erfarenheten berättigar en sådan förutsättning. I de flesta konkurser
beklaga sig nästan alla borgenärer i något af nämnda hänseenden,
men en hvar litar på den andra, och ingen vill uppträda genom en rättegång,
der besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen äro säkra,
vinsten deremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttas alla och öfverlemna åt
slumpen att afgöra, om och när de skola erhålla någon utdelning. Man
kan invända, att sådant är borgenärernas eget fel, och att lagen gjort
nog genom att anvisa dem utväg till rättelses vinnande. Detta inkast
kunde ega sin vigt, om icke dels detta borgenärernas uttröttande vore
eu följd af sjelfva formerna för rättelses sökande, dels ock antydda

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

förhållande jemväl i allmänhet verkade menligt på allmänna krediten
och liksom lockade eu borgenär att hellre än att äska konkurs å en
insolvent gäldenär söka på annat sätt och till öfrige borgenärers förfång
vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone någon del deraf. Till afhjelpande
af nu anmärkta brister hafva icke heller komiterade kunnat
finna någon bättre institution än den franska lagens »juge-commissaire»,
i förslaget benämnd Rättens ombudsman. Likväl är härvid med afseende
å sammansättningen af våra underrätter på landet och i anledning
af Högsta domstolens anmärkningar vid det förra förslaget till
konkurslag, den förändring föreslagen, att denne, af Rätten eller domaren
förordnade, ombudsman skulle kunna väljas likaväl utom som
inom Rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för honom
att inför Rätten föredraga dit hänskjutna konkursfrågor icke heller finnes
i förslaget upptaget. Stäld utom förvaltningen, egde han intet intresse
uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas
på ett med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt; men
väl uti dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför viss
andel i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam uppsigt
öfver förvaltningens lagliga gång är den första af hans pligter,
och brister han deruti, kan han hvad ögonblick som helst af Rätten
eller domaren, utan vidare procedere, entledigas. Pligtig att lyssna till
hvarje borgenärs billiga klagan emot gode männen eller sysslomännen,
är det han, som skall ställa dem till rätta för deras fel eller försummelser.
Men äfven en vidsträcktare befattning är ombudsmannen genom
förslaget föreskrifven jemväl i öfverensstämmelse med nästan alla
nyare länders konkurslagar, nemligen att såsom ordförande leda flere
af borgenärernas vigtigare öfverläggningar samt meddela beslut i åtskilliga
förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande
rätt, som bör borgenärerna allena tillkomma. Denna institution är följaktligen
ett synnerligt vigtig! moment i komiterades förslag, och flere
af dess stadgande!! äro grundade derå. Komiterade befara ej att ju
icke i hvarje landsort såväl som i hvar stad skola finnas personer qvalificerade
till eu sådan befattning, som den ifrågavarande, äfven då
någon Rättens ledamot icke dertill lämpligen kan nämnas».

Visserligen säger motionären, att hvad komiterade sålunda anfört
om bristfällighet^- i förvaltning af konkursbon numera icke skulle ega
tillämplighet, samt att orsaken till ett bättre förhållande härutinnan finge
sökas icke i inrättandet af ifrågavarande befattning, utan fastmera i de
förbättrade bestämmelser för konkursförfarandet i allmänhet, som lemnats
genom 1862 års lag.

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Utskottet vill dock härvid erinra, hurusom omförmälda institution,
enligt 1859 års komiterades uttalande, är en särdeles vigtig del i den
nya konkurslagen och hurusom flere andra lagens bestämmelser äro
å dess tillvaro grundade. Blefve densamma upphäfd, så skulle deraf
föranledas en genomgripande omarbetning af hela konkurslagen. Men
enligt motionärens eget medgifvande, har ju denna i allmänhet verkat
till belåtenhet. Det är visserligen sant, att behofvet af en Rättens
ombudsman kan i vissa hänseenden vara mindre i den ena konkursen
än i den andra, men häraf följer ingalunda, att sjelfva institutionen
bör upphäfvas.

Hufvudmotivet till detta yrkande torde ligga uti den åsigt, att
omkostnaderna för förvaltning af konkursbo skulle kunna härigenom
i betydlig grad minskas. Utskottet delar emellertid icke denna förhoppning.
Beloppet af arfvodet för konkursbos förvaltning skulle
sannolikt i de flesta fall icke undergå någon afsevärd minskning,
derför att någon Rättens ombudsman icke vidare funnes, utan
skulle sannolikt den tredjedel af arfvodet, som nu tillkommer denne
fortfarande, åtminstone till större delen, utgå om ock i form af ökadt
arfvode åt gode män och sysslomän. Någon synnerlig minskning i förvaltningskostnaderna
vore sålunda icke att förvänta af den föreslagna
indragningen, men äfven om någon besparing i afseende å arfvodesbeloppet
derigenom kunde göras, blefve denna säkerligen alltför ringa
för att kunna motsvara det gagn, som institutionen medför.

Då man påyrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet och
konkursutredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen och
sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsmannens förnämsta
pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och sysslomännens
förvaltning. Behöfligheten af denna tillsyn kan erfarenheten
icke anses hafva jäfvat, om än de tillfällen icke varit så många, då
denna ombudsmannens verksamhet behöft omedelbarligen framträda.
Det gifves institutioner, hvilka bäst fylla sitt ändamål, då deras blotta
tillvaro gör, att desamma ■‘tynas öfverflödiga,

Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden en borgenär, för att
göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgas underkasta
sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång, i stället för att
nu endast erfordras eu anmälan till ombudsmannen, hvilkens pligt det är
att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan kan föranleda. Många
tvister mellan borgenärer inbördes eller mellan desse och gäldenären,
bvilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader
för massan, blifva nu, genom ombudsmannens bemedling, bilagda vid

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

det sammanträde, som omförmäles i 74 § Konkurslagen. Då sysslomannen,
hvilka oftast tillika äro borgenärer, i allmänhet äro de, som
framställa anmärkningar mot bevakade fordringar, kunna de icke derjemte
utöfva det kall såsom medlare mellan stridiga åsigter, hvilket,
enligt hvad nyss är nämndt, blifvit uppdraget åt den i saken opartiske
ombudsmannen. Visserligen äro gode männen och sysslomännen utsedde
af borgenärerna, men af dessas majoritet, kanske ofta endast af
några få större fordringsegare, och förevarande institution har tillkommit
äfven derför, att genom densamma minoritetens rätt må blifva vid
konkursförvaltningen tillgodosedd. Utskottet vill icke bidraga till att
minska skyddet för denna minoritetens rätt, utan hemställer,

2) att motionen i dess senare del icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 Mars 1883.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Forssell och Fröberg, hvilka ansett Utskottet
böra afstyrka bifall till motionen jemväl hvad anginge dess
förra del.

Herr Berglöf har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom Utskottet.