Likjutskottets utlåtande Nr 59

Utlåtande 1918:LU59

Likjutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Konungen med begäran om framläggande av förslag
till lag, innefattande vissa villkor för rättighet att utföra
vetenskapliga experiment på levande djur vid icke statsunderstödda
läro- eller forskningsanstalter.

Närvarande: herrar greve Spens, Stärner, Köhlin, Permansson, Fant, Klefbeck, Frändén,
Lagerkvist, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Kosta, Ernst Lindley,
Holmdahl, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg och Johanson
i Gäre.

I två lika lydande till lagutskottet hänvisade motioner, nr 57 av
herr Wavrinsky inom. första kammaren och nr 114 av herr Berg i Munkfors
inom andra kammaren, hava motionärerna hemställt,

att riksdagen ville hos Ivungl. Maj:t begära, det Kung!. Maj:t täcktes
till riksdagen inkomma med förslag till lag, varigenom stadgas som villkor
för rättighet att utföra vetenskapliga experiment på levande djur
utanför av staten uppehållen eller understödd läro- eller forskningsanstalt:

att anmälan inom föreskriven tid före experimentets utförande skall
ske hos av staten utsedd kontrollmyndighet;

att noggrant protokoll över förrättningen skall föras, tydligt angivande
experimentets art, ändamål och tidslängd samt kvantiteten av eventuellt
använda bedövningsmedel och tiden för dessas användande i förhållande
till tiden för experimentets utförande, liksom övrigt som kan tjäna till
belysande av experimentets karaktär;

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 43 Käft. (Nr 59.)

1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Utskottet.

att kontrollanter skola öva tillsyn vid pågående experiment och särskilt
förvissa sig om, att protokollen föras noggrant i de delar, som angå
djurens skydd mot överträdelser av gällande lag mot djurplågeri; samt

att till sådana kontrollanter väljas ett tillräckligt antal redlige och
oförvitlige medborgare, kända för humanitet, men som själva icke tillhöra
den medicinska fakulteten, för att de må pröva experimentets juridiska
och moraliska halt.

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionärerna
åberopat motiveringen i två andra av dem väckta lika lydande motioner,
nr 55 i första kammaren och nr 113 i andra kammaren med anhållan
om skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville förordna om full
offentlighet genom noggrann protokollsföring vid vetenskapliga experiment
på levande djur på av staten uppehållen eller understödd läro- eller forskningsanstalt;
och får utskottet med avseende härå hänvisa till dessa motioner.

Frågan om åtgärder mot vivisektionen har flera gånger varit föremål
för riksdagens prövning, senast vid 1900 års riksdag, då motion väcktes
inom andra kammaren med hemställan om utfärdande av en lag av närmare
angivet innehåll om pinsamma experiment på djur i vetenskapligt
syfte.

I sitt över motionen avgivna utlåtande anförde lagutskottet vid nämnda
års riksdag efter att hava redogjort för frågans tidigare behandling i
riksdagen följande:

»Strävandena för införande av lagbestämmelser i syfte att åstadkomma kontroll
å och begränsning av anställandet på djur av pinsamma försök med vetenskapligt
ändamål höra onekligen till dem, som äro ägnade att ingiva den största
sympati. Det ligger i varje sunt kännande människas natur att ömma för oförskylt
lidande samt sålunda jämväl hysa medkänsla för de levande varelser, som
plågas och uppoffras för befrämjande av vetenskapens utveckling; och samtidigt
därmed, att en humanare åskådning i allmänhet gör sig mer och mer gällande,
i det praktiska livet liksom i lagstiftningen, framträder därför ock allt kraftigare
kravet, att vivisektionen måtte om ej förbjudas, dock i möjligaste mån inskränkas
och regleras. Med livligt erkännande således av det från vissa synpunkter
behjärtansvärda i denna strävan har emellertid utskottet efter prövning
av frågan funnit sig icke för närvarande kunna tillstyrka någon lagstiftning i
sådan riktning.

Såvitt utskottet vid undersökning av frågan kunnat inhämta, torde det vida
övervägande antalet sakkunniga anse obestridligt, att den medicinska vetenskapens
och fysiologiens utveckling stå med varandra i ett nära och oupplösligt
samband, samt att fysiologen vid sina forskningar för vissa fall icke kan undvara
försök på levande djur. De förvånande framsteg, dem läkarevetenskapen
— såväl den, vars föremål är människor som veterinärvetenskapen — under se -

Lagutskottets utlåtande Nr o9. 3

Hare tider gjort, hava i själva verket genom dylika försök blivit i väsentlig man
främjade. Flera bland de medel, genom vilka några av de svåraste sjukdomarna
numera kunna mycket mer än förr behärskas, hade säkerligen aldrig vunnits
utan försök på levande djur, och om vetenskapen får fortgå, utan att berövas
erforderliga undersökningsmöjligheter, ställer densamma allt flera sådana medel
i utsikt. Metoden att företaga undersökningar på levande djur har sedan mycket
lång tid tillbaka varit för läkarevetenskapen känd samt lärer redan tidigt
hava föranlett till viktiga upptäckter, och det ligger i sakens natur, att densamma
bör kunna antagäs bliva ännu mera av betydelse för framtiden, då den ökade
erfarenheten och de alltjämt förbättrade apparaterna bereda större möjlighet att
verkställa försöken på lämpligaste sätt och draga nytta av de iakttagelser, som
göras.

Men å andra sidan kräves för visso, att det lidande, som för ett eller
annat förnuftigt ändamål tillskyndas djuren, inskränkes till det minsta mått, som
är förenligt med ändamålets vinnande. Intet onödigt lidande bör få tillfogas
undersökningsdjuren. Upprörande berättelser föreligga emellertid om grymheter,
som vid vivisektioner blivit i vetenskapens namn begångna, grymheter, vilka
utan tvivel inneburit kraftig maning att söka för framtiden förekomma deras
upprepande.

Vad angår vårt land må dock påpekas, att sådana grymheter icke synas
hava blivit hos oss begångna. Berättelserna om desamma härleda sig från utlandet.
Vid den grundliga undersökning, som i anledning av 1881 års riksdags
ovan omförmälda skrivelse företogs, visade sig, att förhållandena i vårt land icke
vore sådana, att en lagstiftning i ämnet syntes vara påkallad. Denna uppfattning
uttalades av Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning och har sedermera
blivit av riksdagen år 1884 biträdd, varjämte även 1888 års riksdag anslutit sig
till densamma. För att lagstiftning i ämnet nu skulle ifrågakomma, synes böra
förutsättas, att i hithörande förhållanden inträtt en förändring, som framkallat
ett förut icke befintligt behov av lagstiftningens mellankomst. Detta torde dock
icke vara fallet. Åtminstone har motionären icke visat, att några missbruk av
vivisektionen förekommit, sedan frågan senast förevar. Tvärtom torde det redan
på grund av den allmänna uppmärksamhet, som mer och mer riktats å vivisektionen
och vad därmed sammanhänger, vara sannolikt, att för försöken allt mer
väljas möjligast milda former. De förbättrade instrument, operationsmetoder och
bedövningsmedel, som på senare tider kommit i bruk, hava ock säkerligen bidragit
till minskning av försöksdjurens lidanden. Riksdagen torde alltså icke
med hänsyn till sättet för vivisektionernas verkställande hava någon anledning
att frångå sin förut intagna ståndpunkt i frågan.

Det torde dessutom förtjäna beaktande, att plågsamma försök å djur, utförda
så, att det genom försöken tillfogade lidandet icke tillfyllestgörande försvaras
av något förnuftigt ändamål, ingalunda äro för alla fall fria från bestraffning.
För den händelse djuren äro vad strafflagen benämner kreatur, äro nämnda
lags bestämmelser om ansvar för djurplågeri — av vilka riksdagen nyligen på
Kungl. Maj:ts förslag antagit en skärpning — tillämpliga. Vad åter övriga djur
vidkommer, vore det enligt utskottets mening ganska inkonsekvent, om riksdagen,
som ansett mot dem förövad uppenbar grymhet eljest icke böra göras till

4

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

föremal för lagstiftningens ingripande, skulle hemställa om förbud mot och straff
å att tillfoga dem lidande just för de fall, då sådant sker för ett synnerligen
betydelsefullt, förnuftigt ändamål.

Det må nu visserligen kunna sägas, att ehuru motionären uttalat sig för
ett fullkomligt utdömande av vivisektion^!, han dock i sin slutliga hemställan
tills vidare inskränker sig till att påyrka endast begränsning av och kontroll å
densamma; och utskottet vill visst ej påstå, att vetenskapen mer än andra verksamheter
äger anspråk på att få undandraga sig erforderlig offentlig kontroll.

Men motionären, som företrädesvis ställt sig på eu principiell ståndpunkt, har
som sagt ej i någon mån påvisat, att behov av eu sådan kontroll hos oss för
närvarande i verkligheten föreligger eller att frågan över huvud taget erhållit ett
sådant nytt läge, att det gives någon sannolikhet för att man nu skall komma
till annat resultat än som framgick ur den av 1881 års riksdagsskrivelse föranledda
utredningen, b lider sådant förhållande förtjänar det även att tagas
hänsyn därtill, att, såsom från sakkunniga håll städse betonats, det är förenat
med störa svårigheter att åvägabringa en lagstiftning i ämnet, som komme att
landa till avsedd påföljd, utan att dock lägga alltför tryckande band å den vetenskapliga
verksamheten. Det av motionären framlagda lagförslag torde icke heller
härutinnan vara tillfredsställande. Av förslagets detaljer vill utskottet i sådant
avseende endast hänvisa till 1 §. Skulle den bestämmelsen, att vivisektioner
blott finge företagas av vissa lärare vid universiteten och veterinärinstitutet samt
endast i de därtill bestämda lokaler vid nämnda institutioner, lända till efterföljd,
vore forskningens frihet å detta område måhända helt och hållet tillintetgjord.
Många bland de största upptäckter, som gjorts av Europas förnämsta
vetenskapsmän, skulle säkerligen aldrig kunnat komma till stånd, om dessa måst
underordna sig en sådan bestämmelse. Å andra sidan vore effektiviteten av ett
dylikt stadgande mycket ringa i förhållande till de vetenskapsidkare, som ville
överträda detsamma. Vivisektionens företagande i enskilda lokaler lärer aldrig
kunna förhindras, och kontroll skulle alltså med visshet erhållas endast beträffande
offentliga institutioner, där densamma i allt fall bör förutsättas vara minst
behövlig.»

Lagutskottets avstyrkande hemställan vann riksdagens bifall.

Vid behandlingen av förutnämnda motionerna nr 55 och 113, av vilka
nr 55 hänvisats till första kammarens första tillfälliga utskott och nr 113
till andra kammarens andra tillfälliga utskott, hava respektive utskott inhämtat
yttranden, första kammarens utskott från universitetskanslern,
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och lärarkollegiet vid
veterinärhögskolan samt andra kammarens utskott från medicinalstyrelsen
och Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium samt Nordiska
samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Första kammarens
utskott har därjämte mottagit yttrande i ämnet från nämnda samfund.
De i ärendet hörda myndigheterna hava samtliga ställt sig avvi -

Lagutskottets utlåtande Nr åt). *>

sande mot motionärernas hemställan. Däremot ansluter sig berörda samfund
i allt väsentligt till motionerna. I över dessa avgivna utlåtanden
hava respektive utskott hemställt om avslag å desamma, därvid särskilt
framhållits, att de föreslagna åtgärderna icke blott vore obehövliga utan
jämväl skulle i sin tillämpning bliva ineffektiva och för den fria vetenskapliga
forskningen menliga. Vad utskotten sålunda hemställt hava kamrarna
bifallit, första kammaren den 8 maj och andra kammaren den 12
april 1918.

Nu föreliggande motioner rikta sig till skillnad från de båda förutnämnda
mot sådan vivisektion, som kan tänkas utövas utanför av staten
uppehållen eller understödd läro- eller forskningsanstalt. Utskottet har i
vederbörlig ordning infordrat utlåtande över dessa motioner från medicinalstyrelsen,
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund
samt Karolinska mediko-kirurgiska institutets och veterinärhögskolans
lärarekollegier.

Medicinalstyrelsen, som infordrat yttrande i ärendet dels från föreståndaren
för statens bakteriologiska laboratorium och dels från föreståndaren
för statens veterinärbakteriologiska anstalt, anför, att fordran på
anmälan inom föreskriven tid före experimentets utförande hos av staten
utsedd kontrollmyndighet vore i många fall så gott som omöjlig att efterkomma
och att i varje fall dröjsmål vore förenat med högst avsevärda
olägenheter, att intet vore att erinra mot föreskriften om protokolls förande
över förrättningen, därvid emellertid vore att märka, att forskare
plägade i facklitteraturen redogöra för av dem utförda experiment och att
intet som helst hemlighållande eller fördöljande av dessa arbeten iörekomme,
samt att fordran på att kontrollanter skulle öva tillsyn vid pågående
experiment m. m. och att dessa kontrollanter icke skulle få tillhöra
den medicinska fakulteten måste bestämt avvisas.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala håller före, att någon
vetenskaplig forskning under villkor av en lekmannakontroll av föreslagen
art, vilken skulle fråntaga forskningen varje spår av frihet, syntes
fakulteten alldeles utesluten.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, att djurförsök
i den medicinska forskningens eller läkekonstens tjänst torde för
närvarande förekomma i endast ringa skala utanför de statliga laboratorierna,
nämligen vid vissa sjukhus i diagnostiskt syfte samt vid mer
vetenskapligt arbetande fabriker för läkemedelstillverkning i och för biologisk
kontroll av produkternas medicinska verkningar. Fakulteten på -

Medicinal styrelsen.

Medicinska
fakulteten i
Uppsala.

Medicinska
fakulteten i
iAind.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Karolinska

institutets

lärar kollegium.

Veterinär högskolans lärar kollegium.

pekade dock, att man väl kunde tänka sig, att även inom vårt land komme
att uppstå institut för medicinsk forskning på grund av privata donationer.
Någon anledning att ställa där eventuellt arbetande forskare i
annan ställning än vid statens egna laboratorier anställda funnes emellertid
ej. En eventuell kontroll över vivisektoriska ingrepp skulle i varje
fall förfela sitt syfte, om den ej lades i händerna på sakkunniga.

Karolinska institutets lärarkollegium bar på det bestämdaste avstyrkt
bifall till motionerna, därvid kollegiet åberopat ett av dess mest sakkunniga
ledamöter avgivet yttrande, i vilket de sakkunniga sammanfatta sin
ståndpunkt så, att bestämmelsen om, att anmälan skulle ske inom föreskriven
tid före experimentets utförande hos av staten utsedd kontrollmyndighet,
vittnade om en så fullständig obekantskap hos motionärerna
med de arbetsförhållanden, för vilka de önskade lagstifta, och ledde till
sådana konsekvenser för sjukvården och den allmänna samhällshygienen,
att motionerna enbart på denna grund måste betecknas som absolut oantagliga.
I anledning därav, att en av motionärerna förklarat, att vad de
egentligen åsyftat med motionerna vore det förhållandet, att studerande och
läkare i sina hem eller på andra ställen utanför de statsunderstödda anstalterna
skulle utföra vi visektioner, framhöllo bemälda sakkunniga, att de
icke hade sig bekant något enda fall, då sådant förekommit. Aldrig hade
någon lärjunge av dem begärt att få medtaga djur från laboratorierna för
dylika ändamål, ej heller hade dessa institutioners chefer eller vaktmästare
märkt, att djur tillgripits. Vidare skulle det säkerligen ej falla
de studerande in att köpa djur för dylikt hemexperimenterande. De finge
på institutionerna se de djurförsök, som de behövde för sina studier; och
om det gällde egentlig vetenskaplig forskning med djurexperiment, kunde
arbetet av rent tekniska skäl knappast tänkas utfört utanför läroanstalterna.
I en vid utlåtandet fogad skrivelse från medicinska föreningens styrelse
vitsordas, att, så vitt sagda styrelse hade sig bekant, vivisektionen icke
företoges av de studerande vare sig i hemmen eller annorstädes utom läroverkets
laboratorier eller kliniker, och att det över huvud vore ett undantag,
att de studerande utförde sådana även inom nämnda institutioner.

Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan framhåller, att med undantag förvissa
vetenskapliga försök i stort sett inga andra djurförsök kunde tänkas
förekomma utanför påtalta institutioner än ympningar för ställande av
sjukdomsdiagnoser. För alla dessa djurförsök skulle en anmälningsplikt,
på sätt motionärerna föreslagit, vara av mycket stor olägenhet och i många
fall helt omöjliggöra dem genom den tidsförlust, som skulle åstadkommas
därigenom, att försöken ej skulle få utföras förrän efter föreskriven tid,

Lagutskottets utlåtande Nr 50.

7

sedan anmälan gjorts hos kontrollmyndigheten. Beträffande de diagnostiska
ympningarna, vilka voro att betrakta som ett oumbärligt hjälpmedel
vid diagnoser av sjukdomar, men även vid utövandet av kött- och mjölkkontroll,
gällde nämligen i allmänhet, att de för att hava något värde
måste utföras fortast möjligt efter sjukdomsfallets eller det misstänkta
livs medelsprovets tillkomst. Där skulle således den föreslagna anmälningsplikten
verka avgjort skadligt. Det syntes kollegiet därför absolut olämpligt,
att staten skulle bereda svårigheter för utövandet av eu vetenskaplig
undersöknings- och forskningsverksamhet, detta så mycket mera som en
sådan verksamhet i regel torde vara förenad med ej ringa ekonomisk
uppoffring för utövaren och sålunda, där den förekommer, finge anses visa
ett intresse, som ej borde motarbetas utan i stället uppmuntras. En
kontrollagstiftning sådan som den föreslagna skulle dessutom få karaktären
av ett underkännande från statens sida av vissa yrkesutövares, i främsta
rummet läkares och veterinärers moraliska kvalifikationer — ett underkännande,
som kollegiet vågade påstå vara i högsta grad oberättigat.

Såsom framgår av de i ärendet hörda myndigheternas yttranden över
motionerna synes i stort sett vivisektion icke förekomma utanför av staten
uppehållen eller understödd läro- eller forskningsanstalt annat än vid vissa
sjukhus i diagnostiskt syfte. Att lägga hinder i vägen för denna vivisektion,
något som ett bifall till motionerna enligt de sakkunniga myndigheternas
samstämmiga uttalanden ovillkorligen skulle föranleda, lärer icke
ens hava varit motionärernas önskan, så mycket mindre som en kontroll
där torde vara minst påkallad. Emellertid må erinras, att, därest den i
de förut berörda motionerna, nr 55 och 113, åsyftade plikten till protokollsföring
med avseende på vivisektionen inom de statsunderstödda anstalterna
bleve i lag föreskriven, vivisektorerna måhända skulle för att undslippa
denna kontroll förrätta sina experiment utanför dessa anstalter. Då
emellertid, såsom ovan nämnts, riksdagens båda kamrar redan avslagit
berörda motioner, lärer utskottet i sakens nuvarande läge icke behöva
taga hänsyn till en sådan möjlighet. Vid sådant förhållande och då alltså
något behov av ett ingripande från lagstiftningens sida i den av motionärerna
påkallade riktning icke föreligger eller kan väntas inträda samt
de av 1900 års lagutskott i dess ovan återgivna utlåtande anförda skäl
mot en dylik lagstiftning alltjämt äga giltighet, kan utskottet — som
emellertid instämmer i vad nyssnämnda lagutskott anfört särskilt därom,
att det lidande, som för ett eller annat förnuftigt ändamål till -

8

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

skyndas djuren, bör inskränkas till det minsta mått, som är förenligt med
ändamålets vinnande — icke förorda bifall till nu ifrågavarande motioner.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nr 57 i första kammaren
och nr 114 i andra kammaren, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1918.

På lagutskottets vägnar.

J. W. SPENS.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1918.