Lar/utskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1908:Lu33

Lar/utskottets Utlåtande N:o 33.

1

ST:© BB.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Ktmgl. Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten
hos tilltalad, som af underrätt dömts till
döden eller straffarbete på lifstid.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 138, har herr Sixten Neiglich anfört följande:

»Det säges, att en af våra främste på det juridiska vetandets område
yttrat om vår nu gällande strafflag, att den, då den år 1864 fastställdes
såsom resultatet af ett 40-årigt arbete — redan var föråldrad. Äger detta
uttalande sin riktighet i fråga om skilda delar af den speciella straffrätten,
så gäller det säkerligen icke mindre beträffande de straffrättsliga grunduppfattningar,
som i lagen komma till uttryck.

Det gifves icke rum i vår strafflag för den modernare uppfattning, som
icke åtnöjes med att blott fastslå brottet såsom en mot rättsordningen stridande
handling utan äfven fordrar en ingående undersökning af den brottsliges
personlighet, hans lefnadsförhållanden och andliga lifssfer för utrönande af
brottslighetens orsaker och straffets fixerande i anslutning därtill. Hänsyn .
tages framför allt till den rättsstridiga handlingens yttre effekt. Då denna
föreligger såsom ett faktum, återstår för den rättskipande myndigheten att
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 31 Haft. (N:o 33). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

inrangera handlingen under riktig rubrik. Föreligga då icke de omständigheter,
som enligt särskilda bestämmelser föranleda straffrihet eller straffminskning,
har den dömande myndigheten endast att mera eller mindre
matematiskt gradera straffet med hänsyn till den föreliggande skulden. Och
de allmänna bestämmelserna om straffrihet och straffminskning äro synnerligen
starkt begränsade: har den rättsstridiga handlingen begåtts af person,
som saknar förståndets bruk, är den strafflös; har den begåtts af person,
som saknar förståndets fulla bruk, inträder straffminskning. Det torde dock
vara uppenbart, att dessa bestämmelser ingalunda inrymma alla de psykiska
moment, som äro af väsentlig betydelse vid pröfvandet af brottsligheten.
Det torde — exempelvis framhållet — väl ofta förekomma, att till det
yttre och enligt de juridiska begreppen likartade brottsliga handlingar föranleda
till samma straff, under det att handlingarna i verkligheten såsom
brottsliga fenomen näppeligen kunna jämföras med hvarandra. Ty den förbrytelse,
som begås af en psykiskt undermålig, ärftligt degenererad, i det
sociala eländet fostrad person, är dock icke att jämställa med samma för^
brytelse, begången af en i alla afseenden normalt rustad person, som ställts
på den ljusare solsidan i lifvet.

Då vår straffrätt ytterst hvilar på principen om en fullt fri vilja såsom
bestämmande för den brottsliga handlingen, kan den icke taga vederbörlig
hänsyn till de faktorer af yttre och inre art, hvilka i och för sig eller i
samverkan frambringa den brottsliga effekten. Det återfinnes, som sagdt, intet i
vår strafflag af de straffrättsliga riktningar, som vid bedömandet af den
brottsliga handlingen undersöka icke blott de yttre fakta, som fastslå brottet
och gifva det dess särskilda karaktär, utan äfven brottslingens personlighet
och de sociala förhållanden, som omgifva den brottsliga handlingen — eller,
med andra ord, de vetenskaper, som benämnas kriminalpsykologi och kriminalsociologi,
äro för vår straffrätt främmande.

Det är emellertid att hoppas, att vid den revision af strafflagen, som
gör sig alltmera af behofvet påkallad, dessa vetenskaper skola komma till
sin fulla rätt.

Men det är icke blott de straffrättsliga lagbuden, som påkalla en reform.
Det torde ock vara nödigt, att de, som skola bestämma öfver brottslingens
öde, juristerna och fängelseläkarne, göras mera skickade än nu ofta
torde vara fallet att pröfva brottslingens psykiska förutsättningar.

Då det emellertid icke torde vara att förvänta, att strafflagen företages
till revision inom den allra närmaste tiden, äro de spörsmål, som här endast
antydningsvis berörts, och andra, som med dem äga omedelbart samman -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

bang, val icke i detta nu aktuella; men i förbidan på den reform, som
från många håll eftersträfvas, kan och bör dock redan nu åtminstone på
ett område genom lagbestämmelse beredas säkerhet för tillförlitlig psykisk
undersökning af den brottslige.

Jag af ser det fall, då en person dömts till lifvets förlust eller lifstids
straffarbete.

Det kan icke vara riktigt, att en person för begånget brott afhändes
lifvet eller beröfvas sin fria tillvaro såsom samhällsmedlem för hela sin
återstående lefnad utan föregående undersökning af hans sinnesbeskaffenhet,
medan möjlighet dock finnes, att han vid begåendet af den brottsliga handlingen,
som afgör hans lifsöde, icke varit tillräknelig. Det bör icke få
bero blott åf de omständigheter, som omförmälas i kungl. brefvet den 9
mars 1826, eller af vederbörande domares uppfattning i hvarje särskildt
fall, huruvida vid domar af nämnda slag sakkunnig undersökning af den
brottsliges sinnesbeskaffenhet skall komma till stånd; en sådan undersökning
bör vara obligatorisk. Liksom enligt nu gällande lag underrätts dom,
hvarigenom någon dömts till döden eller lifstids straffarbete skall underställas
högre domstols pröfning, vare sig den dömde är missnöjd eller icke,
så bör ock vid dessa fall den dömdes person underställas pröfning af på
det psykiska området sakkunnig myndighet för vinnande af visshet om
hans sinnesbeskaffenhet.

Det torde måhända i detta sammanhang vara lämpligt erinra om ett
för några år sedan inträffadt rättsfall, som väckte åtskillig uppmärksamhet.
En person, landtbrukaren J. från Västergötland, dömdes af häradsrätt och
hofrätt till döden för hustrumord, utan att fängelseläkarens utlåtande angående
den dömdes sinnesbeskaffenhet infordrats. Högsta domstolen återförvisade
målet till förnyad undersökning, och sedau fängelseläkaren yttrat
sig samt förklarat sig icke hafva funnit symptom af sinnessjukdom hos J.
men dock framhållit önskvärdheten af J:s ställande under observation å
hospital, dömde häradsrätten för andra gången J. till döden. Hofrätten
infordrade emellertid medicinalstyrelsens utlåtande, och efter undergången
observation förklarades J. hafva saknat förståndets fulla bruk vid brottets
begående.

Äfven om nu stor sannolikhet finnes för att vederbörande domstol
infordrar medicinalstyrelsens utlåtande, då anledning därtill föreligger, angående
sinnesbeskaffenheten hos en person, som gjort sig skyldig till brott,
hvarpå straff af ifrågavarande allvarliga beskaffenhet kan följa, så är det
dock — enligt hvad nämnda rättsfall gifver vid handen — möjligt, att

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

dylikt utlåtande icke blifver infordradt. Denna möjlighet är ju ock så
mycket större, som vår domarekår väl i allmänhet saknar psykiatrisk sakkunskap.
Det torde därför vara berättigadt att påfordra obligatoriskt infordrande
af sakkunnig myndighets utlåtande angående brottslingens sinnesbeskaffenhet
uti fall af nu omförmälda beskaffenhet.

Beträffande den myndighet, som bör afgifva dylikt utlåtande, hänvisar
kungl. brefvet den 9 mars 1826 till medicinalstyrelsen. Det torde
visserligen kunna ifrågasättas, huruvida medicinalstyrelsen, som ju är sammansatt
af representanter för skilda vetenskapliga grenar, är den lämpligaste
institutionen för pröfning af frågor på detta specialområde. Säkerligen
vore det att föredraga, om undersökningen i fråga kunde öfverlämnas till
en nämnd, sammansatt uteslutande af representanter för den psykiatriska
vetenskapen. Men då svårigheter för närvarande torde möta att sammansätta
en sådan, ständigt fungerande nämnd, lär annan utväg till äfventyrs icke
finnas än att öfverlämna de ifrågasatta undersökningarna till medicinalstyrelsen.

Med anslutning till hvad sålunda anförts, tillåter jag mig föreslå, att
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Konungen hemställa om framläggande
för Riksdagen af förslag till lagbestämmelse därom, att, då
tilltalad person blifvit af underdomstol dömd till döden eller till straffarbete
på lifstid och saken fördenskull underställts högre domstols pröfning,
utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skall, därest sådant
icke till underdomstolen af medicinalstyrelsen afgifvits, infordras från
denna myndighet, innan den högre domstolen företager målet till pröfning.»

Den författning, som hos oss närmare reglerar det processuella förfarandet
vid fall af misstänkt sinnessjukdom hos för brott tilltalad person,
är kungl. brefvet den 9 mars 1826, som stadgar, att enär någon för
brott tilltalad uppgifves vara eller vid gärningens begående hafva varit
vansinnig och fråga om hans befriande från ansvar på sådan grund uppstår,
åligger det domstol att, sedan vederbörande läkares betyg om den
tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit infordradt, öfverlämna detsamma jämte
rannsakningshandlingarna till medicinalstyrelsen, hvars utlåtande i ämnet
bör afvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar; och i det fall att någon
för brott tilltalad och därom öfvertygad person, såsom befunnen vansinnig,
icke varder till ansvar fälld, bör domstolen icke gifva någon vidare
föreskrift om hans framtida vårdande än att till vederbörande öfverlämnas
att om honom taga vård, så att han ej må blifva vådlig för allmänna
säkerheten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. o

Enligt den inom den svenska straffprocessen gällande s. k, undersökningsmetoden
är det emellertid domarens rätt och plikt att i målet införskaffa
alla de upplysningar, som på saken inverka. Härtill hör äfven att alltid,
där tvifvel uppstår om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, infordra utredning
härom af särskildt sakkunnig. Också anlitades redan före utfärdandet
af berörda kungl. bref af de svenska domstolarna läkare såsom sakkunniga
i psykiatriskt-rättsmedicinska frågor.

Med den utveckling vetenskapen på hithörande område i det senaste
århundradet undergått har emellertid otillräkneligheten såsom straffrihetsgrund
vid begåendet af brottsliga handlingar tillerkänts allt större betydelse.
Det djupare inträngandet i det psykiska lifvets många problem har visat,
att någon bestämd gräns mellan sinnessjukdom och icke sinnessjukdom, tillräknelighet
och icke tillräknelighet, understundom är svår att fullt klart påvisa.
Äfven om det sålunda, något som ock vår svenska strafflag i dess
skillnad mellan mistning af förståndets bruk och förståndets fulla bruk erkänner,
mellan det afgjordt normala och det afgjordt otillräkneliga ligger en
fallande skala af psykiska abnormtillstånd, måste det praktiska rättslifvet
kräfva ett skarpt fixerande af den punkt, då tillräknelighet får anses föreligga.
Noga måste också fasthållas, hvad som enligt svensk rätt äfven gäller,
att bristande tillräknelighet vid begåendet af en brottslig handling bör hafva
enahanda verkan såsom straffrihetsgrund, vare sig fråga är om mindre förseelser
eller om grofva brott. Det oaktadt föreligger otvifvelaktigt i den
mån fråga är om en statens större reaktion mot brottet, och alltså ett
större intresse för den förment brottslige ställes på spel, ett större kraf på
staten, att all hänsyn tages till den vid straffets bestämmande så viktiga
omständigheten: den brottsliges tillräknelighet. Detta intresse når sin
höjdpunkt, då fråga är om tillämpning af de strängaste straffen, som
gälla individens lif eller frihet för all framtid. Den af motionären för
dessa fall uppdragna analogien mellan hvad gällande lag stadgar om
underställning af underrätts dom under högre domstols pröfning och den
af honom för sådana fall påyrkade obligatoriska undersökningen i fråga
om den tilltalades sinnesbeskaffenhet kan utskottet icke finna annat än
berättigad.

Ehuru tydligen den gällande regeln, att bristande tillräknelighet bör i
samma mån fritaga från straff vid fråga vare sig om ringare eller gröfre
brott, bör strängt vidhållas, kan utskottet därför icke annat än dela motionärens
uppfattning om vikten af alldeles särskilda garantier härutinnan vid
fråga om de af honom åsyftade brotten.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 31 Häfte.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Det synes utskottet lämpligt, att ej blott rent psykiatriska synpunkter
komma i betraktande vid bedömande af förevarande frågor; och synes det
därför utskottet, som om utlåtande härutinnan fortfarande borde inhämtas
från medicinalstyrelsen.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till lagbestämmelse
därom, att, då tilltalad person blifvit af underdomstol
dömd till döden eller till straffarbete på lifstid och saken
fördenskull underställts högre domstols pröfning,
utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet
skall,''-därest sådant icke till underdomstolen af medicinalstyrelsen
afgifvits, infordras från denna myndighet,
innan den högre domstolen företager målet till pröfning.

Stockholm den 23 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGUR.

Herrar Fahlén, Widén och Ersson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

CEIfTRAI,TRYCKERIET, STOCKHOLM, 1908.