Laj- Utskottets Utlåtande N:o 18

Utlåtande 1873:LU18

Laj- Utskottets Utlåtande N:o 18.

H:o IN.

*

Ank. till Riksd. Kansli den 24 Mi>ra 1873, kl. 6 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 och
26 §§ i Kongl. Förordningen om egors fredande mot
skada af annans hemdjur samt om slän g selsky Idoghet
den 21 December 1857.

I afseende på den i 3 § af omförmälda Kongl. Förordning stadgade
regel, att, der stängselvitsord enligt 2 § begagnas, de, som i egoskilnaden
hvarandra möta, skola taga del i stängseln till hälften hvardera, innehåller 5
§ det undantagsstadgande, att, om egor, emellan hvilka stängas skall, utgöras
af skog, utmark eller beteshage å båda sidor, och ena sidan finnes af stängseln
märkligen betungas, utan motsvarande nytta, då må, der den sidan ej
sjelf stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter tv som domaren skäligt
pröfvar, nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är; hvarjemte i 5 § vidare föreskrifves:
”Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så

länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är”; varande i 26 § stadgadt,
att egare af kreatur, som efter 25 § intaget är, ej skall, utom i de fall, som
i 27 och 28 §§ sägas, hafva rätt att det återfå, innan lian antingen i lösen
derför utgifver det värde, hvartill skadan blifvit mäten efter 24 §, så ock det
belopp, hvartill kostnaden för kreaturets underhåll och vård af ojäfvige män
uppskattas, med afdrag af den nytta, han, som intog, under tiden haft af kreaBih.
till Biksd. Prof. 1873. 7 Sami. 10 Häft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

turet, om han det brukat; eller ock för sådan lösen full pant eller borgen
ställer; äfvensom att kreaturets egare, om han ej nöjes åt värdering af skada
eller uppskattning af kostnadsbelopp, eller af annat skäl vill vinna åter hvad
han i lösen gifvit, må instämma saken till rätten, inom tre månader sedan
kreaturet utlöstes.

Herr W. Croneborg har uti en inom Första Kammaren väckt, till LagUtskottets
behandling öfverlemnad motion (N:o 14) anmärkt, hurusom stadgandet
att skogsmark, som ej är inhägnad eller genom öfverenskommelse skyddad,
skall ansös vara till gemensamt mulbete upplåten, utgjorde ett väsentligt hinder
för uppdragande af ny skog, när betningen och kreatursflockars framdrifvande
öfver områden beväxta med skogsplantor högst betydligt skadade och
förringade frukterna af de för skogsåterväxtens befordrande nedlagda arbeten.
En förändrad lagstiftning i detta hänseende vore derför af behofvet påkallad.
Men då i de norra provinserna hästuppfödning vore en ganska afsevärd näring,
som derstädes bedrefves på det sätt, att liästarne släpptes vilda på utmarkerna
öfver sommaren, samt betandet af dessa, i jemförelsevis mindre antal förekommande
kreatur icke utöfvade det menliga inflytande på skogsåterväxten, som
förorsakades genom betande af de öfriga, i vida större antal förekommande
husdjuren, ansåge motionären att hästkreatur borde flan det ifrågavarande förbudet
undantagas. Derjemte och i anseende till svårigheten att i penningar
uppskatta den skada, som förorsakas deraf att kreatur beta å områden, afsedda
till skogsåterväxt, syntes det motionären lämpligt att skadeersättning till bestämdt
belopp för hvarje kreatur blefve i lagen bestämd. Motionären föreslår
således, dels att 5 § i åberopade Kongl. Förordningen måtte erhålla ett nytt
tredje moment, så lydande:

”Dock må för hemdjur, med undantag af hästkreatur, sådant gemensamt
mulbete icke begagnas på med ungskog beväxta, besådda eller planterade
skogsområden, hvilka af jordegaren omgärdas med enkel stånggård, bestående
af en stång, eller på annat tydligt sätt utmärkas besådda för återväxt. Sådant
område må ej längre tid än högst 10 år sålunda undantagas från det
gemensamma betet;

dels ock att till 26 § måtte göras ett tillägg af följande innehåll:

”Egare af kreatur, som upptagits å enligt 5 § särskilt fridlyst skogsområde,
vare skyldig såsom skadeersättning betala jordegaren, Rom det upptagit
eller upptaga låtit, 5 K:dr R:mt för hvarje nötkreatur, och 50 öre för hvarje
småkreatur.”

Utan att vilja underkänna de lofvärda afsigter, hvilka ligga till grund
för detta förslag, finner Utskottet dock betänkligheter möta mot dess antagande.
Då 5 § i förenämnda Kongl. Förordning stadgar, att ohägnad skogsmark i
allmänhet skall anses upplåten till gemensamt mulbete, har ändamålet dermed

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

varit att undvika de olägenheter och kostnader, hvilka eljest måste uppkomma
i följd af den i 1 § stadgade skyldigheten för en hvar, som hemdjur eger, att
medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem,
att de icke inkomma på annans egor. Genom föreslagna förändringen skulle
fördelarne af berörda anordning i väsentlig mån omintetgöras, så snart någon
delegare i betessainfälligheten företoge sig att inom sitt skifte verkställa skogs sådd

eller skogsplantering på något område, huru ringa som helst. Förslaget

synes derjemte icke hvila på fullt rättvis grund, då det skulle leda derhän, att
den ene delegaren, som finge sig ålagdt att i sin mån freda den andres skogsplantering,
på samma gång och till förmån endast för den senare koinme att
inskränkas till ett minskadt betesområde för sina kreatur.

Så länge grundsatsen om gemensam betesrätt qvarstår i lagen, bör det
derföre, enligt Utskottets åsigt, ankomma på den, som inom det till betet af sedda

område sår eller planterar skog, att sjelf draga försorg om dess fre dande,

och det så mycket heldre som lagen icke lemnar något särskildt skydd
för annan odling inom dylikt betesområde. I fall skogsodlingen är af ringa
omfattning, blir dess fredande genom hägnad föga kännbart, synnerligast som
denna under alla förhållanden icke behöfver vidare underhållas sedan den uppfyllt
sitt ändamål att skydda de uppväxande plantorna under deras första utveckling.
Är åter fråga om en mera betydlig skogsodling, och finner odlaren
ej med sin fördel förenligt att särskildt freda det dertill afsedda området, står
det honom alltid öppet att begagna sitt stängselvitsord för tillvägabringande af
hägnad i egoskilnaden emellan honom och hans grannar. Stängselvitsordet
utgör också i sjelfva verket ett ganska kraftigt medel i hans hand att förmå
meddelegarne i betessainfälligheten att, efter omständigheterna i hvarje särskildt
fall, på öfverenskommelsens väg gå hans billiga anspråk i ifrågavarande hänseende
på ett eller annat sätt till mötes.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

att förevarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 Mars 1873.

På Utskottets vägnar:

11. G. v. Geger/elclt.

4

Lag- Utskottets Utlåtande K:o 18.

Reservationer:

af Herr von Gegerfeldt: “Kongl. Förordningen den 21 December 1857

bestämmer i § 1 såsom allmän regel, att egare af hemdjur har skyldighet att
om dem hålla sådan vård. att de ej olofligen inkomma på andras egor; men i §
5 mom. 2 stadgas såsom undantag att, d& stängsel emellan egor, som bestå af
skog, ej finnes, den ohägnade marken skall, der ej annorledes är aftaladt, anses
vara till gemensamt mulbete upplåten. Regelns principiela riktighet torde icke
kunna förnekas, och undantaget, rättfärdigadt i de fall då skogens återväxt ej
behöfver tillgodoses, är efter mitt omdöme förnärmande för dens rätt, som vill
åt sin planterade, sådda eller eljest uppväxande skog bereda erforderligt skydd
mot betning och nedtrampning af grannarnes kreatur samt följaktligen har giltigt
anspråk på enahanda förmån, som tillkommer innehafvare af åker och äng.
Visserligen är stängselvitsord enligt § 2 honom medgifvet, men grannarues deltagande
i stängseln skall enligt § 5 inom. 1 göras beroende af den nytta de
deraf åtnjuta, och nyttan är beroende af deras skyldighet att när stängsel ej
finnes sjelfva taga vård om sina kreatur. Eu rättelse härutinnan, för det fall
att skogen af behörig myndighet efter vederbörlig undersökning pröfvas vara i
behof af omförmälda skydd, anser jag synnerligen påkallad och utgöra ett oundgängligt
vilkor för att lagstiftaren, såsom ofta blifvit ifrågastäldt, må kunna ålägga
afröjd skogsmarks egare att återbringa den till växtlighet, helst ett dylikt åläggande
förutsätter möjligheten att utan allt för stor uppoffring hålla marken fredad.

På grund häraf har jag icke kunnat biträda Utskottets betänkande,
utan ansett lagförslag i ofvannämnda syfte böra
utarbetas."

af Herr Grefve Mörner: “Då utfärdandet af ett stadgande af det inne håll

motionären föreslagit sannolikt skulle i väsendtlig mån omöjliggöra betandet
å omhägnade skogsmarker, men det af motionären åsyftade ändamålet, eller
skydd för de uppväxande trädplantorna, torde kunna i tillräcklig mån vinnas
genom ett stadgande, som förhindrade att kreatur finge om våren samt innan
dels betet i allmänhet hunnit komma sig före och dels plantorna hunnit utbilda
sig, så att de icke vidare vore för kreaturen begärliga, å samfäld skogsmark
å bete släppas, så får jag hemställa,

5

Lag-Htskottes Utlåtande No 18.

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 5 § i Kongl.
Förordningen den 21 December 1857 angående stängselskyldighet
må erhålla följande förändrade lydelse:

Utgöras — — —• — stadgadt är.

Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel;
då skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade
marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, der
ej annorlunda aftaladt är; dock må hemdjur icke der å
bete släppas förr än den 10 Juni hvarje år, ifall ej annorlunda
för viss ort öfverenskommet eller stadgadt finnes.“

af Herr Friherre Nordenfalk: “Svårigheten att med säkerhet bedöma,

huruvida en förändring i gällande stängselförordning i den riktning, motionären
påyrkat och visat behöflig, vore i alla delar af riket lika tillämplig, torde vara
en väsendtlig anledning till att ej ens flertalet bland Utskottets nio reservanter
kunnat förena sig om ett förslag i sagda syfte. Då äfven Riksdagen, om än
delande reservanternes åsigt om olämpligheten i gällande hithörande bestämmelser,
svårligen torde vara i tillfälle nu formulera härför behöfliga, öfverallt
tillämpliga ändringar eller tillägg, vågar jag föreslå:

att Riksdagen, med uttalande af den åsigt att gällande
stängselförordning borde ändras i den riktning motionären
antyder, måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t ville, efter frågans pröfning, meddela Riksdagen det
förslag till förändrade bestämmelser, som i sagda hänseende
kunna vara af behofvet påkallade."

af Herr von Sydow;

af Herr Holmberg;

af Herr Hasselrot: “I underdånig skrifvelse den 17 November 1854 anhöllo
Rikets Ständer om utfärdande af en ny stängselförordning, byggd på den
grundats, att en hvar skulle vara skyldig hålla sådan vård om sina kreatur,
att de ej olofligen inkommo på annans egor eller gälda den skada de der gjorde;
dock med förbehåll att angränsande egare eller delegare i samma byalag skulle
ega, om de fleste, hvilka egde mera än hälften af de ifrågavarande hemmanen,
eller byalaget det önskade, fortfara med den då varande stängselskyldighetens
fullgörande.

I särskild underdånig skrifvelse uttalade likväl Bondeståndet den mening,
att en så beskaffad lag ej skulle vara lämplig för mindre jordbrukare
och i skogsbygd.

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

Såsom en förmedling af de olika meningarne utkom i anledning häraf
nu gällande egofredslag, hvilken, såsom alla halfva åtgärder, icke kunnat blitva
fullt tillfredsställande.

Sedan nemligen i 1 § blifvit uttalad den rigtiga grundsats, att en hvar
skall hålla sådan vård om sina hemdjur, att de ej inkomma på annans egor
och i 4 § blifvit stadgadt, att den, som med åker, äng eller plantering möter
skog, utmark eller beteshage, ej har stängselvitsord, derigenom dock egaren af
skogsmarken icke är fritagen från skyldigheten att vårda sina djur, så att de
ej skada den odlade jorden, hvars egare ej har stängselvitsord, så innehåller 2
mom. i 5 § det undantag från den i 1 § uttalade allmänna regel, såvidt den
afser skog, utmark eller beteshage, att sådan jord skall anses såsom gemensam
betesmark, så länge den är ostängd.

Detta undantag kunde vara berättigadt på en tid, då skogen ej hade
särdeles värde; men det är det icke nu sedan dess värde mångdubblats och
man börjat inse att såväl enskildt som allmänt väl krafvel- skogens vård, och
att dess återväxt i första rummet betingas af dess fredande för betning; och
man kunde påstå att det är af ännu mera vigt att från förstörelse freda en
skörd, som fordrar hundra års återväxt, än den som årligen når sin mognad.
Jag vägar således påstå, att det är af lika mycken vigt att skogsmark får åtnjuta
skydd som åker och äng, och att undantaget i 2 mom. 5 § således numera
icke är berättigadt samt att det verkar skadligt. Det af motionären åsyftade
ändamålet kan visserligen endast på det sätt fullständigt uppnås, att 2 mom.
i 5 § helt enkelt utstrykes, men enär undantag för skogsmark från den allmänna
regeln torde behöfvas för vissa orter till följd af der rådande olika
förhållanden, torde saken lämpligast kunna ordnas på det sätt, att det öfverlemnas
till Kongl. Maj:t att, uppå framställning af vederbörande landsting för
dess område eller viss del deraf, göra det undantag, som kan finnas behörigt
och lämpligt.

Jag får således vördsamt föreslå sådant bifall till motionen, att Riksdagen
för sin del beslutar, att 2 mom. 5 § i Kongl. Förordningen om egors
fredande och om stängselskyldighet den 21 December 1857 erhåller följande förändrade
lydelse:

Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel,
må det bero på Kongl. Maj:t, att uppå framställning af
landsting för dess område eller viss del deraf, förordna att,
så länge ofvannämnda förhållande fortfar, den ohägnade
marken anses vara till gemensamt bete upplåten, der ej
annorlunda aftaladt är.“

af Herr Caspersson;

7

Lag- Utskottets Utlåtande N.-o 18.

af Herr N. Petersson: “Lika med motionären anser jag, att uti skogshushållning
vården af ungskog är af stor vigt. Då likväl motionärens förslag:
att å gemensamt mulbete ett med en stång utmärkt område skulle under hela
sommaren hållas fredadt för intrång af andras hemdjur, skulle på en gång och
alltför hastigt göra en nog stor omkastning i begreppen om stängselskyldighet
och betesrätt, men det är en känd sak att den väsendtligaste skada på
ungskogen göres under den första vårtiden, då husdjuren utsläppas på bete, har
jag trott mycket skulle vinnas i motionärens syfte, derest det af honom föreslagna
3:dje moment till 5 § af Ivongl. Förordningen den 21 December 1857 om
egors fredande mot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet finge
följande lydelse:

Dock må för hemdjur sådant mulbete, derest ej annorlunda
för viss ort öfverenskommet eller stadgadt är, icke
begagnas före den 10 Juni på med ungskog beväxta, besådda
eller planterade skogsområden, hvilka af jordegaren
omgärdas med enkel stånggård, bestående af minst en stång,
eller på annat tydligt sätt utmärkas vara besådda för återväxt.
Sådant område må ej längre tid än högst tio år
sålunda undantagas från det gemensamma betet,

och, i sammanhang dermed, det föreslagna nya moment, som skulle tilläggas
26 § i samma förordning, blefve så lydande: «

Egare af kreatur, som under den i 5 § sagda tid upptagits
å särskildt fridlyst skogsområde, hvarom i samma §
förmäles, vare skyldig såsom skadeersättning betala jordegaren,
som det upptagit eller upptaga låtit, Fem Riksdaler
Riksmynt för hvarje nötkreatur och 50 öre för hvarje småkreatur.
“

af Herr Wester dal ^ som instämt med Herr N. Petersson.

Herr Friherre Wrede har begärt få antecknadt, att han i frågans behandling
inom Utskottet icke deltagit.