Lagutslcottets Utlåtande N:o 14

Utlåtande 1900:LU14

Lagutslcottets Utlåtande N:o 14.

I

N:o 14.

Ånk. till Riksd. kansli den 26 febr. 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om dels förslag till ändring i utsökning
slagens bestämmelser i fråga om meddelande af
underrättelse angående utmätning, dels sådan ändring i
samma lag, att utmätning äfven i enskilda utsökningsmål
må kunna utföras af fjerdingsman.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 83, hvilken för förberedande
behandling blifvit till lagutskottet hänvisad, anför herr J. A. Sjö:

»I en af mig till sistlidet års Riksdag ingifven motion föreslogs, »att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta omarbeta utsökningslagen af den 10 augusti 1877 på så sätt,
att den i 59 och 60 §§ förenämnda lag föreskrift^ underrättelse antingen
afskaffades eller genom posten meddelades.» Min motion afstyrktes af lagutskottet,
afslogs i Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren.

Såsom motiv för förslaget anfördes:

»Uti utsökningslagens 4 kap. 59 och 60 §§ är föreskrifvet, att, före
utmätning af egendom efter utslag, utmätningsman skall för visst fall lemna
gäldenär underrättelse derom, att utmätning för fordran är sökt. Enligt
detta stadgande förfar utmätningsman vid fullgörandet af sina uppdrag i
Bill. till Riksd. Frat. 1900. 7 Sami. 10 Höft. (N:o 14). 1

2 Lagutskottets Utlåtande No 14.

allmänhet sålunda: att, derest gäldenären vid första utmätningsförsöket ej
är hemma, han då i vittnens närvaro endast lemnar den föreskrift^ underrättelsen
för att sedan dagen derpå eller annan dag återkomma för att
verkställa utmätningen. Ett sådant sätt att betunga gäldenären med dryga
reseersättningar i och för underrättelse har man med skäl hört öfverklagas,
och jag kan nämna, att jag för någon tid sedan, såsom utredningsman i ett
sterbhus, fick se handlingar, som visade, att utmätningsman med vittne rest
för att verkställa en sådan underrättelse fram och åter 10 mil, och kostnaden
derför och för utmätningen, som skedde strax efter hvarandra, uppgick för
hvardera resan till 37 kronor 50 öre eller tillsammans till 75 kronor.
Ett annat fall kan nämnas, som inträffat i slutet af förlidet år, der underrättelsen,
som meddelats af en kronofogde, kostat 30 kronor 50 öre.

Enligt Kongl. Maj:ts utslag af den 4 juli 1894 skall underrättelse
efter 59 och 60 §§ icke ega rum, då utmätning verkställes för auktionsfordran.
Det synes mig derför, som föreskriften om underrättelsen och dermed
följande dryga kostnader före utmätningen i andra fall äfven kunde
afskaffas, synnerligast som gäldenären före utslagets fällande genom stämning
eller lagsökning blifver underrättad om hvad han har att iakttaga och
fullgöra, eller, om underrättelse skall anses vara nödig, det då må ordnas
så, att den genom posten kan meddelas.»

På grund af det anförda och af hvad under behandlingen af frågan
sistlidne riksdag förekommit, (se Andra Kammarens protokoll 11, sid. 63),
får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i utsökningslagens bestämmelser om meddelande af underrättelse
angående utmätning, att de kostnader, som härför i vissa fall nu uppkomma,
må upphöra eller minskas till det belopp, som belöper för underrättelsens
meddelande genom allmänna posten.»

Frågan om ändring i utsökningslagens bestämmelser angående meddelande
af underrättelse rörande utmätning har bragts under Riksdagens
pröfning jemväl i en likaledes inom Andra Kammaren afgifven, till lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 3

utskottet liänskjliten motion, n:o 134, af herrar P. O. Lundell, J. E. Nordin,
S. Söderberg, A. Petersson i Påboda och A. A. Johansson i Möllstorp, i
hvilken motion tillika väckes förslag om sådan ändring i gällande lag?
stiftning angående utsökningsärenden, att utmätning äfven i enskilda utsökningsmål
må kunna utföras af fjerdingsman.

Sistnämnda motion är af följande lydelse:

»Ett ofta påpekadt missförhållande, som förefinnes i vår utsökningslagstiftning,
är de stora omkostnader, som föranledas af exekutiva åtgärder
å landsbygden, äfven då det gäller uttagande af mycket små belopp.

Detta förhållande har föranledt upprepade motioner till Riksdagen i
syfte att få de öfverklagade oegentligheterna afhjelpta, utan att något
resultat hittills vunnits. Vederbörande utskott hafva erkänt det öfverklagade
missförhållandet, och Andra Kammaren har åtminstone en gång fattat beslut
om skrifvelse till Kongl. Maj:t i ärendet, men i båda kamrarne har detta
icke vunnit bifall.

De framstälda yrkandena hafva i hufvudsak afsett att åstadkomma
sådana stadganden, att mindre exekutiva åtgärder skulle få utföras af inom
kommunen boende fjerdingsmän eller stämningsmän, och att underrättelser
om förestående utmätningar skulle kunna meddelas genom allmänna posten.

Antagligen har motståndet i Första Kammaren varit beroende på det
outvecklade skick, hvari fjerdingsmanstjensten allt hittills befunnit sig, och
att postföringen å landsbygden varit långsam och mindre regelbunden.

I fråga om fjerdingsmansinstitutionen har denna utan tvifvel genom
den lag och instruktion af den 29 september förlidet år, som med detta års
ingång blifvit gällande, vunnit en sådan utveckling, att mindre exekutiva
ärenden äfven i enskilda mål numera böra kunna lemnas dem till utförande,
lika väl som då det gäller uttagande af böter, krono- och kommunalutskylder.

Likaledes är ock postgången å landet i vida bättre skick nu än för få år sedan.

.lag vågar ock tro, att i Riksdagen skall finnas ett lifligt intresse för
att, om så ske kan, borttaga ett ondt, som ofta kan drabba de fattiga i
glest befolkade landsdelar. Det kan val sägas, att sådana svårigheter, som
föranledas af exekutiva åtgärder, ofta äro sjelftörvållade, men äfven då
bör straffet icke vara hårdare, än brottet ger anledning till, hvilket nog nu
oftast är fallet i detta hänseende. Men mången gång kunna ock genom
olyckor och motgångar dylika trångmål träffa äfven dem, som med all den
förmåga, de ega, söka hålla sig uppe under striden för tillvaron, och man
bör då icke lägga sten på börda.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Till följd deraf, att utmätningsmannen på landet ofta kan vara
boende 10 å 15 mil från förrättningsstället, och att i vissa delar af vårt
land samma afstånd kan förefinnas till närmaste länsman, och då härtill
kommer, att vittnen användas, bosatta i förättningsmannens hemort, så
kunna exekutionskostnaderna uppgå till orimliga belopp i förhållande till
det, som utsökes, da nemligen uttagande af 10 å 20 kronor kan medföra
i omkostnader 75 å 100 kronor, och det till och med då den lagsökte kan
skaffa penningar, så att det utmätta godset icke behöfver försäljas. Då
man nu vet, hvad en sådan summa betyder för en fattig torpare eller
mindre hemmansegare, kan man lätt förstå, att ett sådant förfarande för
honom kan blifva rent ruinerande.

De svåraste af dessa missförhållanden böra kunna afhjelpas derigenom,
att i vår utsökningslag och med denna sammanhörande författningar samt
i instruktionen för fjerdingsman införas sådana stadganden, att till fjerdingsmän
må kunna uppdragas att verkställa utmätning och delgifning äfven i
enskilda exekutionsärenden, och att underrättelser om utmätningsförrättningar
må kunna meddelas genom posten. Äfvensom att så stadgas, att, då dylik
förrättning företages af kronofogde eller länsman, dylik förrättningsman icke
får beräkna större omkostnader, än som skolat utgå, om vederbörande fjerdingsman
åtgärden utfört, såvida det utsökta beloppet- icke öfverstiger 150
kronor.

På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi vördsami igen föreslå,

det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes i utsökningslagen af den 10 augusti 1877, kongl. förordningen
den 12 juli 1878 angående ersättning till utmätningsmål! m. fl. i enskilda
mål och dermed sammanhörande författningar införa sådana bestämmelser,
som här förut angifvits.»

I motionens syfte hafva herrar O. A. Ericsson i Ofvanmyra och I).
Persson i Tällberg instämt.

Såsom herr Sjö i sin motion erinrat, förelåg jemväl vid nästlidet
års riksdag förslag derom, att antingen sådan underrättelse rörande förestående
utmätning, hvilken i 59 och 60 §§ utsökningslagen föreskrifves
såsom förutsättning för utmätnings företagande i gäldenärens frånvaro, måtte

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

förklaras icke vidare vara erforderlig, eller ock bestämmelse utfärdas derom,
att dylik underrättelse skulle genom posten meddelas. Lagutskottet, som
hade att yttra sig i frågan, anförde i afgifvet utlåtande, att bland de sålunda
ifrågasatta ändringarnei gällande bestämmelser utskottet, med hänsyn till vigten
för gäldenären att tillförsäkras möjlighet att vid utmätningen tillvarataga sina
intressen, icke kunde tillstyrka förslaget, att underrättelse om förestående
utmätning skulle helt och hållet afskaffas, samt att jemväl förslaget derom,
att utmätningsman för underrättelsens meddelande icke skulle ega anlita
annan utväg än posten, mötte betänkligheter, särskildt i betraktande af det
skick, hvari postförbindelserna befunne sig i stora delar af vårt land.

Innevarande års lagutskott hyser i dessa afseenden hufvudsakligen
samma uppfattning. Utskottet anser sålunda stadgandet, att utmätning ej
må verkställas i gäldenärens frånvaro, med mindre betryggande åtgärder vidtagits
för att bereda gäldenären kännedom om att utmätningen förestode,
vara förtjent af att i lagen bibehållas. Såsom nästlidet års lagutskott
uttalade, är nemligen gäldenärens närvaro vid utmätningen af vigt såväl
med hänsyn till den honom enligt 64 § utsökningslagen medgifna befogenheten
att till utmätning uppgifva viss egendom, hvilken då i regel skall
företrädesvis i mät tagas, som ock i det afseendet, att genom gäldenärens
närvaro i de flesta fall kan undvikas, att af misstag egendom utmätes, som
hörer annan till. Ej heller vågar utskottet med bestämdhet tillstyrka en
sådan bestämmelse, som att underrättelse om utmätningen skulle endast genom
allmänna posten meddelas.

Utskottet vill emellertid icke ställa sig helt och hållet afvisande mot
yrkandet om förändring i gällande stadganden på förevarande område. Med
den erfarenhet, som stått utskottet till buds, synes det visserligen, som om
anledning till klagomål öfver missbruk af nämnda stadganden endast mera
undantagsvis skulle förefinnas, och utskottet är förvissadt, att utmätningsmän
i regel delgifva sådan underrättelse, hvarom fråga är, utan gäldenärens
oskäliga betungande. Men å andra sidan torde det icke böra bestridas, att
på grund af nuvarande bestämmelsers affattning utmätningsman eger möjlighet
att utan lagöfverträdelse bereda sig oskälig förtjenst på gäldenärens
bekostnad, samt att de missbruk, som i sådant afseende stundom förekommit,
äro synnerligen beklagansvärda. Lagutskottet är derför af den
åsigt, att, derest utmätningsmans rätt att för underrättelsens meddelande
välja hvilken som helst utväg kunde begränsas utan att intresset af

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

gäldenärens närvaro vid utmätningen derigenom åsidosattes, en sådan lagändring
vore ganska välbetänkt.

Vid öfvervägande af de möjligheter, som i sådant afseende kunde
förefinnas, har utskottet helt naturligt i första hand tagit i beaktande det
af båda motionärerna framlagda förslaget om underrättelsens meddelande genom
allmänna posten, och ehuru utskottet, såsom ofvan nämnts, icke kunnat
bestämdt ansluta sig till detsamma, har utskottet likväl funnit skäl att ifrågasätta,
huruvida icke de med sådant förfarande förenade vådor hittills blifvit i viss män
öfverskattade. I de allra flesta fall torde väl numera försändelser genom posten
komma adressaterna behörigen till hända, och om det föreskrefves, att underrättelsen
om utmätningen skulle inlemnas på posten så tidigt, att densamma
efter beräkning af postförhållandena kunde antagas anlända till gäldenären
viss lämplig tid före den för utmätningen bestämda dag, vill det synas
sannolikt, att gäldenären endast i sällsynta undantagsfall skulle utsättas
för någon rättskränkning på den grund, att han icke om utmätningen
undfått kännedom. Till stöd för den åskådningen, att postverket möjligen
skulle kunna anses vara en tillräckligt betryggande förmedlare af dylika
underrättelser, skulle jemväl kunna anföras, att under förhållanden, som
med de här ifrågavarande äro i viss mån jemförliga, meddelandet af underrättelser
allt från utsökningslagens tillkomst varit öfverlemnadt åt posten,
utan att, så vidt kändt är, några olägenheter häraf försports. 100 § utsökningslagen
innehåller nemligen, att, då auktion å utmätt fast egendom är förestående,
de, som hafva inteckning i egendomen eller viss annan rätt, som bör derur
utgå, skola, der de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas
genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall till dem
med posten afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem till
hända minst 14 dagar före auktionen.

Utskottet har emellertid företrädesvis fäst sin uppmärksamhet vid en
annan utväg att utan gäldenärens synnerliga betungande vinna erforderlig
visshet om att underrättelsen om förestående utmätning må komma honom
till hända. Enligt lagen om fjerdingsmansbestyrets utgörande den 29 september
nästlidet år skall, utom beträffande synnerligen små, hvarandra angränsande
socknar, hvilka kunna förena sig om en fjerdingsman, i hvarje socken finnas
minst en sådan, och måste sålunda alltid någon fjerdingsman finnas bosatt på
jemförelsevis obetydligt afstånd från en gäldenärs hemvist. Då det tillika
torde kunna antagas, att fjerdingsmännen stå i fullt betryggande postförbindelser
med vederbörande utmätningsman, har utskottet tänkt sig, att

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ändamålet skulle kunna nås derigenom, att utmätningsmannen medelst posten
öfversände underrättelsen till den fjerdingsman, som vore bosatt närmast
gäldenären, med skyldighet för fjerdingsmannen att mot bevis delgifva
gäldenären samma underrättelse.

I de fall, då utmätningsman sjelf lämpligen kan på ett eller annat
sätt ombesörja underrättelsens delgifning, finnes emellertid ingen anledning
att fråntaga honom rätten härtill, utan synes det vara tillfyllestgörande,
om allenast missbruket af denna rätt förhindras, till exempel genom
bestämmelse derom, att kostnaden för underrättelses delgifvande genom
utmätningsman icke må uppgå till högre belopp, än om underrättelsen
blifvit genom närmaste fjerdingsman meddelad.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att enligt utskottets förmenande
motionärernas framställning om lagförbättring i förevarande afseende icke
skäligen bör afvisas på den grund, att utväg skulle saknas att tillmötesgå
densamma, och vill det synas utskottet, som om under sådana förhållanden
fullgiltig anledning skulle finnas att bringa frågan under Kongl. Maj:ts
pröfning.

Vidkommande härefter herr Lundells med fleres motion, i hvad densamma
går ut på sådan ändring i utsökningslagen, att utmätning äfven i
enskilda utsökningsmål må kunna utföras af fjerdingsman, finner utskottet
motionärernas framställning i berörda hänseende gifva anledning till åtskilliga
erinringar.

Sålunda torde motionärerna misstaga sig deri, att yrkanden i syfte,
att mindre exekutiva åtgärder skulle få utföras af fjerdingsman eller
stämningsmän, förut vid upprepade tillfällen skulle hafva varit föremål för
Riksdagens pröfning. Förslag om ändring af bestämmelsen i 2 § utsökningslagen,
att å landet i regel kronofogde ensam är utmätningsman inom sitt
tjenstgöringsområde, har visserligen gång efter annan förevarit, men har det
hittills varit länsman, som man velat i sådant hänseende likställa med
kronofogde.

Hvad motionärerna åsyfta torde icke vara fullt otvetydigt. Redan
på grund af nu gällande bestämmelser kan åt fjerdingsman, derest han
befinnes lämplig, uppdragas att verkställa utmätning i enskilda exekutionsärenden,
vare sig på eget eller på vederbörande kronofogdes ansvar. Enligt

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

B § utsökningslagen kan nemligen kronofogde för bestämdt fall och på
eget ansvar till utmätningsman sätta länsman eller annan man, som af
Konungens befallningshafvande antagen är, och jemlikt 4 § samma lag eger
Konungens befallningshafvande att för bestämdt fall eller inom visst område förordna
länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe
vara. utmätningsman. Med hänsyn härtill torde få antagas, att motionärerna
med sitt förslag velat åstadkomma, antingen att fjerdingsman må förklaras
utan särskildt förordnande vara utmätningsman jemte kronofogde och med
samma sjelfständiga befogenhet samt ansvar som denne, eller ock att kronofogde
må förpligtas att i vissa mindre utsökningsmål sätta fjerdingsman i sitt
ställe. Mot båda dessa alternativ möta emellertid synnerliga betänkligheter.

Hvad det förstnämnda vidkommer, torde det till en början böra erkännas,
att det vore i hög grad egendomligt, om fjerdingsman skulle vara
ordinarie utmätningsman, då sådan befogenhet icke tillkommer länsman. De
skäl, som föranledt, att väckta förslag om länsmans bemyndigande att jemte
kronofogde vara ordinarie utmätningsman aldrig vunnit Riksdagens bifall,
göra sig dessutom helt naturligt ännu mer gällande, då det är fråga om
sådan myndighets öfverlemnande åt fjerdingsmännen. Det kan sålunda
knappast antagas vara fallet, att desse i allmänhet ega de insigter och den
ekonomiskt oberoende ställning, som man måste fordra hos tjenstemän, hvilka
skola på eget ansvar verkställa förrättningar, så ingripande i den enskildes
rätt som utmätningar, och härjemte skulle den omständigheten, att inom
samma distrikt komme att finnas flera lika behörige utmätningsmål!, lätt
kunna medföra åtskilliga förvecklingar.

Så länge kronofogde, som satt annan man till utmätningsman i sitt ställe,
sjelf svarar för redovisningen och den skada, som af utmätningsmannens
fel eller försummelse kan komma, torde ej heller skäligen kunna ifrågasättas
att ålägga kronofogde att låta vissa utmätningsförrättningar verkställas
af fjerdingsman.

Af hvad motionärerna i förevarande afseende anfört torde nu till
behandling återstå allenast deras förslag derom, att kronofogde, som verkstält
utmätningsförrättning, der det utsökta beloppet icke öfverstigit 150
kronor, icke skulle få beräkna större omkostnader, än som skolat utgå, om
vederbörande fjerdingsman åtgärden utfört. Icke heller i denna del kan
utskottet instämma med motionärerna. Så länge det erkännes, att kronofogde,
såsom ansvarig för förrättningen, bör ega att, derest han så önskar,
sjelf verkställa densamma, måste det enligt utskottets förmenande anses obilligt,

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

om nedsättning skulle ske i den honom för samma förrättning enligt vanliga
beräkningsgrunder tillkommande ersättning.

Utskottet hemställer alltså:

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Sjös förevarande
motion samt herrar Lundells med fleres motion,
i hvad densamma med förstnämnda motion öfverensstämmer,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida genom
ändring af utsökningslagens bestämmelser må kunna förekommas,
att underrättelse om förestående utmätning delgifves
gäldenären på sätt, som för honom medför oskälig
kostnad, samt, derest så finnes vara fallet, förelägga Riksdagen
förslag till lagbestämmelser i angifvet syfte; samt
2:o) att herrar Lundells med fleres motion i öfrigt
ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot och Hedenstierna, hvilka ansett, att utskottet bort
helt afstyrka bifall till ifrågavarande motioner;

af herr Husberg mot vissa delar af utskottets motivering för dess
hemställan under punkt l:o).

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Bil), till Riksd. Prot. 1900. 7 Sand. 10 Hälft.

O