Lagutskottets utlutande Nr (13

Utlåtande 1918:LU63

1

Lagutskottets utlutande Nr (13.

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1918 kl. V2 ^ 1,1 •

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18
kap. strafflagen, dels ock i anledning därav väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Högberg, greve Spens, Dahl, Alfred
Petrén, Permansson, Pant, Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Ernst Lindley,
Karlsson i Fjöl*), Svensson i Betingetorp*), Johansson i Trollhättan, Ericsson
i Åtvidaberg och Hammarskjöld.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 155,
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om
ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herr Alfred Petrén väckt,
till lagutskottet hänvisad motion, nr 149, däruti hemställts, att riksdagen
för sin del ville besluta, att till 18 kap. 13 § strafflagen skall
fogas ett nytt moment av följande lydelse:

»Den, som genom ord, "tecken eller annan gärning, på sätt som är
ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt;
varde, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömd till böter
eller fängelse i högst sex månader.»

Till stöd för'' sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följ ande:

»I samband med proposition, nr 154, med förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av smittosamma könssjukdomar har Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 47 höft. (Nr 63.) 1

Motionärens

motivering.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Maj:t i särskild proposition, nr 155, föreslagit ändring i några paragrafer
i strafflagens 18 kap. Här saknas emellertid eu ändring uti detta kapitels
13 §, som blev föreslagen av den för uppgörande av förslag till
åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning
på sin tid tillsatta kommittén. Den av denna kommitté föreslagna
ändringen av 13 § 18 kap. strafflagen bestod uti tillfogandet av ett
nytt, tredje moment av följande lydelse: »Den, som genom ord, tecken
eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
uppfordrar eller inbjuder till otukt; varde, där ej gärningen efter 1 mom.
bör svårare anses, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader.»

Enligt den nuvarande formuleringen av ifrågavarande paragraf är
provokation till otukt straffbar endast, när därigenom tukt och sedlighet
såras, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav
kommer. Efter att hava närmare omnämnt, hurusom det i flera länder
i allmän lag upptagits eller föreslagits straff för visst slag av provokation
till otukt, oberoende av huruvida gärningen direkt sårar tukt och
sedlighet, anför nämnda kommitté som motiv till sitt förslag, att 13 §
18 kap. strafflagen måtte erhålla ett nytt moment av ovannämnda lydelse,
följande:

''Under förutsättning, att vid ett eventuellt upphävande av reglementeringen
helyrkesprostitutionen förbliver underkastad lösdrivarlagen och dennas bestämmelser
komma att även i de större städerna därå effektivt tillämpas, kan man
visserligen förvänta, icke blott att antalet kvinnor, som hängiva sig åt dylik prostitution,
skall väsentligt minskas, utan även att de, som göra sig skyldiga till
ett sådant levnadssätt, skola av fruktan för upptäckt iakttaga större försiktighet
i sitt yttre uppträdande. Men säkerligen komma dock i nämnda städer fortfarande
en hel del till denna kategori hörande och möjligen även åtskilliga andra
kvinnor att offentligen utbjuda sig på ett förargelseväckande sätt. Och allmänt
klagas ju över den hänsynslösa provokation till otukt, som från männens sida
bedrives å storstädernas gator och allmänna platser. Till man stävja denna
trafik, även då den tager sig sådana former, som icke kunna sägas direkt såra
tukt och sedlighet, synas nya lagbestämmelser vara erforderliga; och dessa böra
tydligen gälla båda könen.

Ifrågavarande uppenbara lockelser till osedlighet äro icke blott av förargelseväckande
beskaffenhet; de verka även, vad vida värre är, i hög grad demoraliserande,
särskilt på den oerfarna ungdomen. Såsom justitiekanslersämbetet i
sin förut omnämnda skrivelse framhållit, måste man i fråga om åtgärder till sedlighetens
befordrande företrädesvis rikta sina bemödanden på höjande av det
uppväxande släktets sedlighetskänsla. Men illa sörjer man förvisso härför, om
denna ungdom icke ens å gator och offentliga platser, som man icke kan undvika
att beträda, i möjligaste mån skyddas mot dessa frestelser.

Man invänder stundom, att andra lagrum kunna komma till användning vid
sådana provokationer till otukt, som synas straffvärda, men icke falla under 18
kap. 13 § 1 mom. strafflagen. Sålunda skulle den, mot vilken dylik gärning

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

3

blivit begången, kunna under åberopande av !) eller 11 § i 16 kap. strafflagen
tilltala den skyldige för ärekränkning. Härvid är emellertid att märka, att de
män, vilka bliva sålunda antastade och känna sig obehagligt berörda därav, aldrig
underkasta sig besväret att därför utkräva ansvar. Och vad de ärbara kvinnorna
angår, så känna de sig visserligen kränkta av att bliva på antytt sätt ofredade;
men de hysa ock i allmänhet en bestämd motvilja att uppträda såsom kärande
inför domstol. Allmän åklagare har nämligen icke rätt att ens efter angivelse
föra talan för sådan ärekränkning. Genom vederbörande målsägandes underlåtenhet
att beivra saken, lämnas emellertid gärningen utan näpst, även om densamma
tillika kränkt andra personers sedlighetskänsla eller på dem verkat demoraliserande.
— Vidare kunde ifrågasättas att å dessa gärningar tillämpa 11
kap. 15 § strafflagen, som stadgar straff, bland annat, för den, som kommer förargelse
åstad å väg, gata, torg, annan allmän plats eller vissa andra i lagrummet uppgivna
ställen. Såvitt kommittén känner, har emellertid detta lagrum hittills icke
kommit till användning i nu avsedda fall; och det däri stadgade straffet, utgörande
böter från och med 5 till och med 100 kronor, är tydligen för dem allt
för ringa. I varje händelse synes en straffbestämmelse för gärningar, som hava
illegitima könsförbindelser till syfte och i många fall föga skilja sig från liknande
tukt och sedlighet direkt sårande gärningar, hava sin rätta plats i 18 kap. strafflagen.

Av nu anförda skäl har kommittén föreslagit, att i 18 kap. 13 § strafflagen
intages ett tredje moment av innehåll, att den, som genom ord, tecken eller annan
gärning på sätt, som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder
till otukt, skall, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömas
till böter eller fängelse i högst 6 månader. För straffbarhet fordras sålunda icke
blott, att gärningen otvetydigt inneburit en uppfordran eller inbjudan till otukt,
utan även att den företagits på ett sätt, som varit ägnat att väcka allmän förargelse.
Närmast torde ett sådant lagbud bliva tillämpat å gärningar, som företagas
å gata eller annan i 1 mom. av 15 § i 11 kap. strafflagen omnämnd plats
eller å ställe, som från sådan plats tydligt kan iakttagas, men det kan givetvis
ock komma till användning i fråga om gärningar, som utförts i andra fall, t. ex.
å teatrar, offentliga danslokaler och andra i 3 mom. av sistnämnda lagrum uppräknade
ställen.

Att genom ett lagbud förhindra all offentlig provokation till otukt är tydligen
icke möjligt. Sådan kan givetvis företagas på ett sätt, som icke är ägnat
att väcka allmän uppmärksamhet; och redan på grund av bevissvårigheten måste
dylika gärningar lämnas utan beivran. Det är emellertid av vikt att kunna inskrida
i sådana fall, som icke blott för den i förhållandena mera initierade, utan
även för personer i allmänhet framstå såsom anstötliga, t. ex. då fråga är om
närgångenhet, påträngande, efterhängsenhet, förföljande eller dylikt. Antagligt
är väl, att ett sådant lagbud skulle hava till följd, att män och kvinnor, som i
osedligt syfte söka varandra, lära sig att därvid använda mindre anstötliga former
och att i sitt uppträdande iakttaga större försiktighet; men i sådant fall är ju
syftet med denna lagstiftning redan till väsentlig del uppnått.’

Som skäl till att det uti Kung! Maj:ts proposition med förslag till
ändring av 14 och 18 kap. strafflagen icke medtagits det av ovannämnda
kommitté sålunda föreslagna tillägget till 13 § i sistnämnda kapitel,
har av vederbörande departementschef följande anförts:

4

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Utskottet.

''De nuvarande bestämmelserna i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen stadga
straff för den, som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara
för andras förförelse därav kommer. Under dessa straffbestämmelser faller uppenbarligen
även provokation till otukt, så framt densamma utövas i sedliglietssårande
form och på sådant sätt, att den framkallar allmän förargelse eller fara
för andras förförelse. Ifrågavarande bestämmelser torde erbjuda tillräcklig möjlighet
för motarbetande av den provokation till otukt, som det över huvud taget
kan bliva tal om att söka stävja genom straffbud, och det av kommittén föreslagna
tillägget till den nuvarande 13 § synes mig innefatta en så oväsentlig utsträckning
av nämnda paragrafs räckvidd, att skäl till företagande av en lagändring
på denna punkt icke kunna anses förefinnas. Med hänsyn härtill har det av
kommittén föreslagna tredje momentet av 18 kap. 13 § strafflagen icke upptagits
i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.’

För min del kan jag ej finna vad departementschefen här anfört
gentemot kommitténs förslag vara bärande, ty om det också, som kommittén
anmärker, icke är möjligt att genom lagbud förhindra all offentlig
provokation till otukt, så bör det väl dock kunna inskridas även i andra
fall än där gärningen sårar tukt och sedlighet. Att en strängare lagstiftning
på detta område kan vara behövlig, därom vittnar val tillräckligt
den hänsynslösa provokation till otukt, som efter mörkrets inbrott
ofta bedrives på våra storstäders gator och allmänna platser, ett förhållande,
som också föranlett framställning till myndigheterna, i vilket
hänseende kan erinras om den bekanta kvinnopetitionen för ett effektivt
gatuskydd, som härom året blev ingiven till överståthållarämbetet.
Nämnas må också, att riksdagen redan år 1893 beslöt en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida icke de lagbestämmelser,
som avse förekommande av osedlighet eller lockelser därtill må
kunna göras mera verksamma, vilken skrivelse sedermera blev överlämnad
till ovannämnda kommitté, som i sitt förslag ock sökt tillmötesgå
denna av riksdagen uttalade önskan.»

På sätt närmare framgår av utskottets samtidigt härmed avgivna
utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, utgör nu
föreliggande lagförslag ett led i de åtgärder, som av Kungl. Maj:t föreslagits
till bekämpande av könssjukdomarna; och får utskottet beträffande
det närmare innehållet av förslaget och de skäl, som ligga till grund
för detsamma, hänvisa till kungl. propositionerna nr 154 och 155 med
därvid fogade protokollsutdrag.

Vid granskning av förslaget har utskottet icke funnit skäl till anmärkning
mot detsamma. Utskottet har emellertid i anledning av herr

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 5

Alfred Petréns förevarande motion ocli på däri anförda skäl ansett sig
höra föreslå, att i sammanhang med övriga ändringar i 18 kap. strafflagen
som ett tredje moment i 13 § införes det av reglementeringskommittén
föreslagna stadgandet. I sammanhang härmed torde jämväl den
av kommittén förordade omredigeringen av lörsta momentet i samma
paragraf böra vidtagas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts
proposition nr 155 icke kunnat i oförändrat skick av
riksdagen bifallas, måtte i anledning av nämnda proposition
och herr Alfred Petréns förevarande motion
för sin del antaga följande

Kungl. Maj ds förslag.

Utskottets förslag.

Lag

om ändring i vissa delar av It och 18 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap.
19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt 18
kap. 7, 8, 9, 11 och 12 §§ strafflagen
skola hava följande ändrade
lydelse:

Härigenom förordnas, att 14 kap.
19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt 18
kap. 7, 8, 9, 11, 12 och 13 §§
strafflagen skola hava följande ändrade
lydelse:

14 KAP.

19 §.

Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor,
som till salu hållas, eller vad annat som helst, så att allmän fara för
människors liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år. Får någon.av den förgiftning död
eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.

Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 inom. sägs,
och söker ej, ändå att han det varse blivit, att faran därav, sa vitt ske
kan, genast avvärja; vare förfallen till straffarbete från och med sex
månader till och med två år. Får någon av förgiftningen svår kropps -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 63,

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skada, da skall till straffarbete Irån och med två till och med sex år
dömas, Ljuter någon därav döden; dömos till straffarbete från och med
sex till och med tio år.

20 §.

. Bryter den, som till försäljning av gift berättigad är, emot föreskrift,
som till förekommande av missbruk eller skada därav blivit given,
eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är, och får
någon ^av giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två
år. Får någon av giftet svår kroppsskada; då skall till fängelse i högst
sex månader dömas.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande
av otukt, som ej är att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara
att bliva smittad; dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till böter, ej under femtio riksdaler. Blev sjukdomen
överförd, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom;
dömes till fängelse eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock
i ty fall straffet höjas till straffarbete i högst två år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
ellei annan förman, sa ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av
allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller
det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort,
sorn i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Har brott, som i 21 § sägs,
begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare åtalas, där det ej av
målsägande till sådant åtal angives.

Vållande, varom i 17 § sågs, må ej åtalas av annan än målsägande.

Lagutskottets utlåtande Nr (>3.

t

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

46 §.

Don, som gjort sig förfallen till straff efter 19 § 1 mom., 28 eller
40 §, eller i annat fall, än 34 § avser, fälles till straff efter 1 eller 2 §
eller 18 § 1 inom., skall ock dömas till påföljd enlig! 2 kap. 19 §. Lag
samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § prövas skyldig
till straffarbete i minst sex månader.

18 KAP.

7 §•

Ovar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år och, om hon av gärningen
fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med
åtta till och med tio år eller på livstid.

8 §•

Övar man otukt med kvinna, som fyllt tolv, men ej femton år,
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

Den, som övar otukt med avvita kvinna, dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

11 §.

Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder
till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra;
dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst
sex månader.

Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att
hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för
egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra, som till otukt med annan förleda barn eller dem, som under

8 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Kung!. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

deras lydnad eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på
sätt, som i 11 § sagt är, dömda till straffarbete från och med två till
och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande; må
tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse
dömas.

Den, som efter denna § gjort sig skyldig till straffarbete, skall ock
dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

13 §.

Sprider någon ut eller håller till
salu eller utbjuder skrift, målning,
teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller
fängelse. Lag samma vare, om man
sårar tukt och sedlighet genom annan
gärning, som är ägnad att väcka
allmän förargelse eller medföra fara
för andras förförelse.

Där någon offentligen utställer
eller förevisar föremål, som är avsett
för otuktigt bruk eller till att förebygga
följder av könsumgänge; eller
i skrift, som han utsprider, eller eljest
genom tillkännagivande för allmänheten
till salu utbjuder eller själv
eller genom annan till försäljning
kringför dylika föremål; eller under
sådana förhållanden, att allmän fara
för andras förförelse därav kommer,
vare sig muntligen eller genom utspridande
av skrift söker förleda till
användande av föremål, som nu sagts,
eller meddela anvisning om sättet för
deras användande; varde, ändå att
gärningen ej är sådan, som i 1 mom.
sägs, dömd efter ty där stadgas.

Den, som genom ord, tecken eller
annan gärning, på sätt som är ägnat

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 9

Kungl. Maj ds första//. Utskottets förslag.

att väcka allmän förargelse, uppfordrar
eller inbjuder till otukt; värde,
där ej gärningen efter 1 mom. bör
svårare anses, dömd till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Stockholm den 24 maj 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

Vid 14 kap. 45 §.

av herrar greve Spens, Dahl, Fant, Permansson och Hammarskjöld, som
anfört:

Vi anse den enligt Kungl. Maj:ts förslag åklagaren — med undantag
endast för det fall, att brottet begåtts mot maka — medgivna åtalsrätt
beträffande brott enligt 21 § 1 mom. innefatta allt för allvarlig fara
för intrång å område, där individens integritet hittills varit skyddad och
där dess uppgivande kan vålla större lidande, än samhället synes oss
böra ålägga. Vi yrka alltså, att åklagarens åtalsrätt skall begränsas till
fall, då angivelse från målsägare föreligger, och hemställa förty, att ifrågavarande
paragraf måtte antagas med följande lydelse:

Misshandel — —--omförmäles. Brott, som i 21 § 1 mom.

sägs, så ock brott, som i 21 § 2 mom. sägs, där det begåtts mot maka,
må ej av allmän åklagare åtalas, där det ej av målsägande till sådant
åtal angives.

Vållande-----målsägande.

Vid 18 kap. 13 §.

av herrar Högberg, greve Spens, Dahl, Fant, Permansson och Hammarskjöld,
som anfört:

Vi anse — med hänvisning till vad departementschefen härutinnan
uttalat — de av utskottet med anledning av herr A. Petréns motion föreslagna
ändringar icke vara av behovet påkallade och hemställa förty om
avslag å utskottets förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 47 käft. (Nr 63.)

2