lagutskottets utlåtande Nr tf

Utlåtande 1917:LU9

lagutskottets utlåtande Nr tf.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående åläggande för arbetsgivare att i vissa
fall lämna arbetare bidrag till uppförande av eget hem m. m.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius*, Stärner, Alexanderson, greve . Spens,
Petrén, Valerius Olsson, von Sydow*, Tisell*, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjät, Borg, Holmdahl, E. I. Lindley* och Lindqvist i
Kosta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 79, har herr Sigfrid hemställt,

»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj: t ville för riksdagen skyndsamt framlägga förslag,

dels till lag i syfte att ålägga arbetsgivare, som sysselsätter minst 10
personer anställda i stadigvarande syssla, att till sådana anställda som önska
uppföra ett eget hem och icke ha över 2,500 kronors inkomst, med företrädesrätt
för de barnrikaste familjefäderna och de längst anställda, på eu
gång utbetala en summa, motsvarande minst V2 års aflöning, som gåva
mot villkor att gåvomottagaren genast uppför ett eget hem och förbinder
sig att kvarstanna hos arbetsgivaren minst 3 år och att återbetala beloppet
utan ränta till arbetsgivaren, därest anställningen lämnas innan dessa
tre år; samt att arbetsgivare icke är pliktig utgiva mera på ett år än till
1/so-del av de anställda, så räknat att den som har från 10—50 anställda
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 8 Käft. (Nr 9.) 1

Motionärens

motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 9.

betalar till ett eget hem, den som har över SO till 2 och den som har
över 100 till 3 o. s. v.;

dels ock till bestämmelser, varigenom kommunerna åläggas skyldighet
att i de fall, där tomtjord överstiger ett pris av 1 kr. per kvm., tillhandahålla
dylik egnahemsbyggare minst 600 kvm. till högst detta pris och inom
ett avstånd av s/i timmes färdeväg från arbetsplatsen.»

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört följande:

»Ett av alla tiders mest svårlösta problem synes vara bostadsfrågan.
Knappast i något fall av livets förhållanden råder en sådan olikhet som i
avseende på människornas bostäder. Man nämner dem slott och koja. I
dessa benämningar ligga de yttersta gränserna, Den ena har tjogtals rum
till en familjs eller persons bekvämlighet, den andra ett enda rum. Den
förra som regel inredd med all tänkbar komfort och lyx, den andra utan
inredning eller ytterst bristfällig sådan. Den ena solitt och varmt ombonad,
den andra dragig och eländig.

Jag vet icke om en utjämning av dessa förhållanden är önskvärd,
men säkert är, att allt för litet gjorts för att bättra kojan och göra livet
drägligare i bostadsavseende för dess nödtvungna inbyggare.

Det torde vara statsmaktens högsta intresse att se till, det bättring
sker, och ingen uppoffring synes mig för stor i detta avseende.

Det allra sorgligaste förhållande förefinnes däri, att familjer med det
största antalet barn hänvisas till de minsta och uslaste bostäderna, då husvärden
icke betjänas av att många klåfingriga barn riva i deras tillhörighet
eller klumpiga fotbeklädnader trampa deras trappa och golv, för att icke
tala om de många struparnas oljud, som stör de övriga hyresgästernas lugn.

Men det är en skriande orättvisa mot dessa familjeförsörjare med de
många, i vår tid för samhället högst önskvärda barnen, att de skola nödgas
taga vad som bjudes i bostadsväg, hur uselt det än är. Och icke mindre
skriande är det emot barnen — statens framtidshopp — att de skola instoppas
8—10, kanske flera, i ett enda rum, osunt och vidrigt, den största
delen av tiden för sin uppväxt; att de unga plantorna, som så väl behöva
ljus och frisk luft för att växa sig stora och starka, skola nödgas
utestängas därifrån och redan i unga år lägga grunden till ohälsa och
oförmåga att gagna sig själva och sitt land. Den offentliga eller enskilda
barmhärtigheten kan väl någon gång inrikta sig på att kläda dessa barn
varmt och föda dem skapligt, men alltför fä göra något för att bättra på

Lagutskottets utlåtande Nr 9. 3

utrymmet och bekvämligheten i det bo, dit do äro hänvisade för det mesta
av sin tillvaro.

Man klagar mer och mer högljutt över att barnantalet förminskas i
familjerna, men man sluter ögonen för det orimliga uti att barnrikedom i
eu familj kör familjen från bostad till bostad av allt sämre beskaffenhet
ju mera familjen ökas, ett förhållande, som blir allt sämre och sämre ju
mera bostadsnöden växer.

Inför dyrtiden, som är och som troligen blir bestående, synes det allt
mörkare och mörkare att bot skall kunna finnas mot detta onda. Det
gamla sättet att skaffa bostäder synes utdöma sig självt allt mera och mera.

Att finna fullständig bot för det onda lär icke vara möjligt, men sätt
att lindra eländet måste ofördröjligen försökas.

Ett sätt, som praktiserats på sina håll och som, där det praktiserats,
synes ha givit gott resultat, är att uppmuntra dem, som önska sig ett eget
hem, med direkt understöd för sådanas framställande.

Staten har redan slagit in på den vägen med gott resultat, då den
beviljar bostadslån till låg ränta. Detta bör kompletteras med kommuns
och arbetsgivares understöd. Kommun bör tillhandahålla tomtjord till lågt
pris och arbetsgivare kapital såsom grundplåt till egna hems uppförande.
För dessa tre tillsamman — stat, kommun och arbetsgivare — bör det
icke bli allt för betungande. Kommunerna äro i tillfälle att i god tid inköpa
jord, innan priserna sprungit i höjden. Arbetsgivaren har direkt nytta
av att se sitt folk tillgodo även beträffande sunda och billiga bostäder.
Åven staten borde inbegripas här som arbetsgivare, men lämnas för närvarande
utanför, helst bland annat statens järnvägar redan slagit in på
vägen att bygga bostäder för sina anställda. Jag tror dock, att det även
i dessa fall vore bättre med egna hem, då människorna ha en helt annan
känsla av ett hem, som de kunna kalla sitt eget och som de slippa lämna,
då ålderns dag nalkas eller man avskedas av annan anledning. Tar och
en, som sett med vilken kärlek och omsorg dessa små egna hem vårdas
och sett människorna, som kalla dem för sina egna, arbeta därutanför i
täppan, sett deras självmedvetna och belåtna ansikte och den som själv
prövat skillnaden av att bo i hyrda rum eller i egna rum förstår till fullo
skillnaden.

Mitt förslag går ut på:

l:o. Varje arbetsgivare, som sysselsätter minst 10 anställda i stadigvarande
sysselsättning på bestämd plats, skall vara skyldig att till dem av
sina anställda, som ha under 2,500 kr. årsinkomst och som önska skaffa

4

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

sig eget hem, utbetala ett belopp på eu gång motsvarande minst hälften av
den anställdes årsinkomst såsom grundplåt för byggandet av ett eget hem.

För att icke göra detta allt för betungande för arbetsgivaren från
början begränsas den årliga summan som arbetsgivare blir skyldig utbetala
att utgå endast till yso-del av de i hans tjänst anställda.

2:o. Kommun vare skyldig att i de fall där tomtjorden är i högre pris
än 1 kr. kvm. för sådana egnahem tillhandahålla jordtomt belägen inom
ett avstånd av s/4 timmes färdeväg från arbetsplatsen till eu storlek av
minst 600 kvm. och till ett pris av högst 1 kr. pr kvm.

3:o. Staten bidrager som hittills med egnahemslån för 3,6 % och bör
vidtaga åtgärder för byggnadsmaterialiernas förbilligande.

Beträffande arbetsgivare är systemet byggt på praktiska försök under
loppet av en längre tidrymd med mycket tillfredsställande resultat (varom
bl. a. framlidne storarbetsgivaren dir. Oscar Carlsons, i Stockholms superfosfatbolag,
testamente bär vittnesbörd. Motionären har praktiserat saken
i ett tiotal år). Man kan invända, att sådant kan försiggå på frivillighetens
väg, men icke tvångsvis. Som det nu är, gör en del arbetsgivare
mycket för sitt folk i berörda avseende, andra underlåta det helt och hållet.
En lagstiftning skulle utjämna förhållandet till förmån för de anställda på
sina håll. Däremot tror jag icke, att man kan tala om en utjämning av
arbetsgivarens utgifter, ty jag är livligt övertygad om att inga utgifter i
löneavseende betala sig bättre för en arbetsgivare än dem som utgivas för
anskaffande av sunda och tillräckliga bostäder åt de anställda.

Huru mycken arbetskraft och arbetsglädje vinnes icke av dessa anställda,
som efter slutad arbetsdag få begiva sig hem till de sina i ett
litet bo, som han kan kalla sitt eget, och i vars trädgårdstäppa han och
hans familj kunna finna förströelse och omväxling i arbetet. Och hur
många friska, unga krafter växa icke till inom sådana hem till fromma
för dem själva och för arbetsgivarne. Därtill kommer nyttan av att få
en fast arbetarestam.

Beträffande kommunen, så kan det ju bli utgifter i de fall, där man
nödgas köpa jord till högre pris än 10,000 kr. per har, men denna utgift
kompenseras delvis av den inkomst som uppstår då lägre inköpspris förekommit.
Att på detta sätt tvinga kommunerna att i god tid inrikta sig
på områdesförvärv för sin framtida tillväxt innebär en icke ringa vinst
av förslagets realiserande.

De abnormt höga tomtpriserna torde på så sätt kunna undvikas,
tomtjobbarne utestängas, och kommunerna tvingas att i god tid ordna med

5

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

kommunikationer för att närma bostadsområdena till arbetsplatserna. Ej
heller kommunen torde kunna använda sina utgifter på ett bättre sätt. Med
innevånare i egna hem som i många fall så småningom bli skuldfria,
(ingenting sporrar så människorna till sparsamhet som då de bli i tillfälle
att spara för ett eget hem) med arbetsfriska ungdomar, uppvuxna i dessa
hem, torde kommunen snart nog i minskade understödsutgiftor erhålla ersättning
för eventuella utgifter.

Man kan invända, att ett dylikt system passar för landsbygden men
icke för städerna. Jag tror, att med nuvarande kommunikationsmöjligheter
det går för sig — hven för de större städerna i vårt land — att
skaffa mark till överkomligt pris, och om det sätt, på vilket bostäder nu
byggas i städerna, så småningom försvunne, vore nog detta enbart välsignelsebringande,
åtminstone beträffande den mindre bemedlade delen av
människorna, vilka hopgyttras över och under varandra i flera lager ofta
med mycket otillfredsställande utrymme ifråga om ljus och luft och icke
minst med så tunna mellanväggar bostäderna emellan, att de olika hyresgästerna
betydligt störa varandra.

Vårt land är tillräckligt stort för att de flesta skola kunna bo i fristående
bostäder för eu familj. I varje fall bör den fattige, som nu knappast
har något val, beredas tillfälle att, om han så vill, få bo på detta sätt.

Även kan man invända, att det kan uppstå för många bostadshus på
detta sätt. Det är xnöjligt att så skall komma att ske i tidernas längd
och att det blir tillfälle även för den fattigaste att rata de uslaste kyffena
och att eu del hus komma att stå tomma, men det är bättre så än det
nuvarande eländet — och det blir då tid att vidtaga behövliga ändringar.

Invändas kan också, att, därest detta sätt att skaffa framtidens bostäder
skulle utvecklas, man komme att inskränka för mycket på den odlade
jorden i bördiga trakter. Jag vågar påstå, att den trädgårdsskötsel, som
drives omkring husknutarna vid egna hem, lämnar större avkastning än
ett jordbruk per ar räknat. Därtill kommer alla de fall, där de egna
hemmen läggas på mindervärd jord som uppodlas i och med egnahemmets
tillkomst och blir välskött trädgårdstäppa, givande ökad produktion av
livsmedel i ganska avsevärd storlek.

Man talar så ofta om att flytta Amerika till Sverige. Mycket göres
därför, men ännu hägrar dock Amerika för allt för många som det förlovade
landet.

Låtom oss snarast flytta den del av Amerika, som kanske hägrar

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottet$ utlåtande Nr 9.

allra mest, de berömda, rymliga och sunda arbetarebostäderna hit, och jag
tror, att den bästa delen av Amerika vunnit boplats i Sverige.

Min motion syftar icke att vara revolutionerande. Den bygger på
det som redan påbörjats beträffande statens egnahemslån, den nya kommunalpolitiken,
som går ut på att hålla tomtprisen nere, och den bland
arbetsgivare mer och mer framträdande önskan att hjälpa sina arbetare
till människovärdiga bostäder.

Men behovet är trängande och tid till långa utredningar lämnas icke.
Man måste genast gå till verket, och jag inbillar mig att här är ett praktiskt
uppslag, som kan vara ofullkomligt i sin början, men som lätt kan
byggas på år från år allt eftersom behovet visar sig. Det fattas oss icke
möjligheter, vårt land är icke längre det fattiga landet.

Det bör icke heller längre gorå intryck av fattigdom och intet lämnar
väl mera ett sådant intryck än trånga och eländiga bostäder.»

Det är bekant, att i ett stort antal industrisamhällen åtskilliga arbetsgivare
lämna sin medverkan till anskaffande av egna hem åt hos dem
anställda personer, en medverkan, som tydligen förtjänar allt erkännande.
Motionären omförmäler, att jämväl han för sin del på detta sätt understött
dem, som varit i hans tjänst. Med utgångspunkt från det av motionären
därvid praktiserade systemet gör motionären sin i motionen framlagda hemställan.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det av motionären uppgjorda
förslaget är sådant, att det lämpar sig för något statsmakternas lagstiftningsarbete
till främjande av bostadsfrågan. Det torde genast falla i ögonen,
att detsamma skulle verka ytterst ojämnt med hänsyn till de uppställda
förutsättningarna såväl för att arbetsgivare skulle vara skyldig lämna bidrag
som för att arbetare skulle vara berättigad till sådant. Därjämte är
det till sin natur vitt skilt från vad på förevarande område eljest praktiserats
bland annat därigenom att åt arbetsgivarens bidrag förlänas egenskapen
av gåva och genom att av arbetaren fordras bundenhet vid arbetsgivaren
under ganska lång tid. Vidare är den för kommun föreslagna skyldigheten
att på det ifrågasatta sättet sörja för en viss grupp av dess medlemmar
av betänklig art. Ehuru utskottet fullt beaktar behovet av allmän
medverkan på förevarande område, finner dock utskottet, att det icke
på grundvalen av vad motionären hemställt bör företagas något från det
allmännas sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

7

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

Carl Lindhagen.

Reservation:

av herr Lindhagen, som anfört:

Det huvudsakliga i motionen är förslaget, att för bostadsbehovets tillgodoseende
böra arbetsgivarne träda fram och bistå det allmänna i den
viktiga angelägenhetens tillgodoseende. Yissa anslag i motiveringen angiva,
att motionären känner varmt för denna sak.

Detta uppslag är icke enastående. Vid den i slutet av förra året i
Stockholm hållna bostadskongressen framfördes också det befogade uti, att
även arbetsgivarne här hjälpte till. Nyligen har ock till norska regeringen
ingivits ett förslag att slutgiltigt lösa bostadsfrågan i hela Norge genom
samverkan mellan staten, kommunerna och arbetsgivarne, och har regeringen
i anledning därav tillsatt en stor bostadskommission.

Man kan uttrycka dessa strävanden även så, att den nya tidens sociala
försäkringslagstiftning uppenbarligen bör utsträckas att tillförsäkra medborgarne
eu människovärdig bostad såsom en oundgänglig faktor för skapandet
av det viktigaste av allt, ett verkligt hem. Åtskillig försäkringslagstiftning
i nyare tid är byggd på samverkan mellan stat, kommun och
arbetsgivare. Bindande skäl kunna anföras för att tillförsäkrandet av en
god bostad bör byggas på just dessa grunder åtminstone under nu rådande
förhållanden.

Däremot kunna, såsom utskottet anmärkt, befogade erinringar göras
mot det sätt, varpå motionären tänkt sig, att denna sak skall i detalj
ordnas. Det lär icke heller kunna ifrågakomma att helt generellt pålägga
arbetsgivare en sådan förpliktelse, utan bör därvid tagas hänsyn till förmågan,
eget intresse av saken och förhållandena i övrigt.

8

iMgutskottets utlåtande Nr 9.

Vad motionären anfört om kommunernas medverkan för anskaffande
av mark, finner jag ingalunda vara av »betänklig art», såsom utskottet
uttrycker sig. Nödvändigheten av kommunernas medverkan till bostadsfrågans
lösning är emellertid redan föremål för uppmärksamhet, och av de
uppgifter, som därvid föreligga, har motionären berört endast en lösryckt del.

Då bostadsfrågan enligt min uppfattning måste nu på alla sätt främjas
samt varje uppslag och god vilja för ändamålet tillvaratagas, hemställer jag,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
ville anhålla, att Xungl. Maj:t måtte i samband med
pågående utredningar om bostadsfrågan låta undersöka,
huruvida, i vad mån och på vad sätt nämnda frågas
lösning må byggas på medverkan, utom från det allmänna,
jämväl från arbetsgivare.

Tryckt hos P. Palmquista Aktiebolag, Stockholm 1916.