Lagutskottets utlåtande Nr .‘lä

Utlåtande 1918:LU35

i

Lagutskottets utlåtande Nr .‘lä.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1918 kl. 2 e. ro.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 1 §
i lagen om behandling av alkoholister.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Gezelius, Rogberg, greve Spens,
Petrén Alfred, Dahl, Fant*), von Koch*), Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Strid*), Helger,
Svensson i Betingetorp, Andersson i Knäppinge, Johanson i Gäre och Hedström*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt motion, nr 35, hava herrar
Petrén Alfred, och von Koch hemställt, att riksdagen för sin del ville
besluta, att till 1 § i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni
1913 skall fogas ett nytt moment av följande lydelse:

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är
hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

Till stöd för ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört
följande:

»Enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 kan
den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav finnes vara farlig.
för annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätta hustru eller
barn, som han är skyldig försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller
ligga fattigvården eller sin familj till last, på grund av myndighets förordnande
bliva intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister. I det
ursprungliga av fattigvårdslagstiftningskommittén uppgjorda förslaget
till denna lag var medtagen ännu en grupp, nämligen sådana åt dryckenskap
hemfallna, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,
vilken grupp emellertid blev utesluten i den kungl. proposition i frågan,
som blev framlagd vid 1913 års riksdag, då lagen blev antagen.

Efter att hava närmare belyst av huru ringa värde bötesstraffet för
fyllerister är, i all synnerhet när — som ju ofta sker — böterna avtjäBihang
till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 27 käft. (Nr 35.) 1

Motionärernas
motivering.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

nas genom fängelse, anför nämnda kommitté som skäl för den ifrågavarande
gruppens upptagande i lagförslaget följande:

»Alla torde vara ense om det föga tillfredsställande i det nuvarande systemet
att oupphörligen fortsätta med att ådöma böter för upprepade fylleriförseelser av
alkoholister. De ovan lämnade uppgifterna i detta avseende torde vara tillräckligt
belysande. I utlandet har man gjort enahanda erfarenhet som hos oss om verkan
av fylleristernas bestraffning och betecknar resultatet därav, vad vanedrinkare beträffar,
såsom fullständigt tröstlöst. I drinkarlagarna har man städse ägnat sin uppmärksamhet
åt dessa vanedrinkare och gjort dem till föremål för internering. Man
har formulerat bestämmelserna därom på olika sätt. I engelska lagen av 1898 föreskriver
man internering av dem, som under loppet av 12 månader före den fylleriförseelse
varom fråga är, tre gånger dömts för enahanda förseelse. Norska lagen och
danska förslaget intaga i huvudsak enahanda ståndpunkt, ehuru bestämmelsen avfattats
så, att vid fjärde gången under loppet av ett år upprepad fylleriförseelse och
i vissa fall tidigare fängelsestraff kan ådömas, samt att, om så sker, domstolen kan besluta
om tvångsinternering. Österrikiska förslaget medger internering av vanedrinkare, som
gjort sig skyldig till fylleriförseelse efter att hava förut under det senaste året tre gånger
straffats för fylleri. Enligt schweiziska strafflagsförslaget kan en vanedrinkare, som inom
loppet av ett år mer än en gång dömes för fylleriförseelse, efter domstols förordnande
sändas till en anstalt för drinkare. Lagen för Basel-stadt medgiver tvångsinternering
helt allmänt av vanedrinkare, ''som väcka allmän förargelse’, och Thurgauerlagen
bestämmer dylik påföljd för vanedrinkare, som ''upprepade gånger väckt allmän
förargelse’.

Av farhåga för att de uttryck, som använts i de sistnämnda båda lagarna,
skulle kunna föranleda till alltför stor ovisshet, har kommittén föredragit att här
fästa sig vid att vederbörande upprepade gånger dömts till ansvar för fylleriförseelser.
Genom att å andra sidan ej fordra ett visst antal domfällda fylleriförseelser inom
någon viss tid, har avsetts att undvika en del olägenheter, som visat sig vara för
enade med engelska lagens stadgande i sådan riktning. Det har nämligen framhållits,
att en stor del drinkare, som borde träffas av lagen, förstå att undvika att
bliva dömda till ansvar för fylleri det antal gånger, som fordras för lagens tillämpning.
Vidare medför ett bestämt föreskrivet antal den olägenheten, att även beträffande
den, som förut varit intagen på anstalt, måste avvaktas fyra domfällanden
för fylleri, innan det ånyo kan bli fråga om internering, vilket torde vara gagnlöst.
Ävenledes har stadgandet i England föranlett, att domstolorna stundom fatta
fyra fylleriförseelser under loppet av 12 månader såsom i sig utgörande bevis på, att
personen är vanedrinkare, samt underlåtit att särskilt undersöka detta.»

I deri kungl. propositionen i frågan anfördes i huvudsak tvenne
skäl för »fylleristernas» uteslutande ur interneringslagen. Det ena skälet
var, att missförhållandet mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård,
och antalet platser, som funnes eller kunde beräknas komma till stånd,
syntes departementschefen vara alltför stort, för att man i nödig utsträckning
skulle kunna få en tvångsinternering använd i därför lämpade fall, varför det
syntes honom nödvändigt att minska omfånget av den föreslagna lagens
tillämplighetsområde genom att utesluta någon av de däri upptagna
grupperna. I detta samband betonades dock lämpligheten av att fram -

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 3

deles, i den mån anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården
utvecklat sig, insätta nya grupper. Den framtida utvidgningen av denna
lags tillämplighetsområde, vilken sålunda av dåvarande chefen för kungl.
justitiedepartementet förutsattes, synes oss nu icke längre behöva uppskjutas,
då den brist på anstaltsplatser man med lagens ikraftträdande
befarat skola uppstå icke visat sig. Sålunda har statens anstalt å Venngarn
för manliga alkoholister, som blev färdig att tagas i bruk pa hösten
1916, alltjämt icke blivit fullbelagd, i det antalet här samtidigt intagna,
som alitsedan förra våren varit tämligen stationärt (omkring eller
något över 50), aldrig nått upp till fullt 60, medan platsantalet är 100.
Och likväl har med statsanstaltens tillkomst antalet å förutvarande alkoholistanstalter
intagna blivit högst betydligt reducerat.. Då det sålunda
— säkerligen tack vare nu gällande restriktionslagstiftning, som tydligen
varit i stånd att åstadkomma en väsentlig minskning av alkoholmissbruket—
icke visat sig så stort behov av anstaltsplatser, som man beräknat,
utan den befarade bristen på sådana helt uteblivit, har det ovan anförda
skälet att bland dem, som kunna på myndighets förordnande intagas å
alkoholistanstalt, icke medtaga sådana alkoholister, som upprepade gånger
dömts till ansvar för fylleri, helt förlorat sin giltighet.

Det andra skälet för att utesluta denna kategori av alkoholister från
interneringslagens tillämplighetsområde som anfördes uti den kungl. propositionen
i fråga var det, att det för att en tvångsinternering i dylika
fall skulle få sin fulla betydelse krävdes, att den kunde träda i stället
för bötesstraffet, men en sådan anordning lämpligast torde böra tagas
under övervägande i samband med revisionen av strafflagen. Att avvakta
denna, innan här ifrågasatta lagändring företages, kan väl dock
icke vara nödigt, ty då bötesstraffet visat sig alldeles ineffektivt, bleve
det ju endast till fördel, om den utvägen stode öppen, att det efter
bötesstraffets avtjänande kunde företagas flyttning direkt från fängelset
till alkoholistanstalt. Något hinder härför borde så mycket mindre behöva
finnas, som det i andra fall redan under nuvarande förhållanden
förekommer, att internering å alkoholistanstalt äger rum omedelbart efter
avtjänandet av ådömt fängelsestraff. Sålunda har i ett par fall, där indikation
för intagning å alkoholistanstalt enligt den nu gällande lagen
förelåg och framställning härom för den skull ingivits av Stockholms
stads nykterhetsnämnd, men vederbörande, innan intagningen hunnit äga
ram, begått tjuvnadsbrott, varför straffet blivit några månaders fängelse,
överflyttningen till V enngarns alkoholistanstalt efter strafftidens slut
omedelbart ägt rum. Nykterhetsnämnden återtog nämligen icke med
anledning av tjuvnadsbrotten i dessa fall sin framställning om intagning

Utskottet.

Fattigvårds lagstiftnings kommittén.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

å alkoholistanstalt, då det icke syntes den vara någon utsikt, att personerna
ifråga skulle låta rätta sig av ett kortvarigare fängelsestraff, utan
att det för deras återförande till ett nyktert och ordentligt liv vore behövligt
att låta dem komma till en för denna uppgift speciellt organiserad
anstalt. Då detsamma emellertid gäller beträffande en stor del av
sådana alkoholister, som upprepade gånger bli dömda till ansvar för
fylleri, vore möjligheten att i fråga om dem kunna iakttaga enahanda
förfarande högeligen önskvärd. Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
innebar ju också, att denna kategori av alkoholister skulle kunna,
även innan bötesstraffet hunnit reformeras, på grund av myndighets
förordnande intagas å alkoholistanstalt.

Frånsett att — såsom ovan framhållits — tillgången på platser å
alkoholistanstalt tillåter en utvidgning av interneringslagens tillämplighetsområde,
finnes skäl som särskilt tala för att denna utvidgning nu
kommer till stånd. Den nya rusdrycksförordningen, som med 1919 års
ingång- träder, i kraft, förutsätter nämligen, att samhället ifråga om
»fyllerister» ej skall nöja sig med bötesstraffet utan mot dem företaga
vidare åtgärd, i det att här är föreskrivet, att rusdrycker icke må utminuteras
bl. a. till den, som under de senaste två åren mer än en gång
blivit sakiälld för fylleri, samt att, där någon genom utslag av underrätt
blivit sakfälld för fylleri, uppgift härom skall från rätten insändas
till vederbörande systembolag. Dessa föreskrifter avse naturligtvis att
förekomma, att den för fylleri sakfällde fortsätter att missbruka rusdrycker.
. Åven om man med åtgärden att förbjuda hemköp av rusdrycker
i månget fall kan uppnå nämnda syfte, blir detta dock säkerligen
icke alltid förhållandet. Då nu nykterhetsnämnden enligt den nya
rusdrycksförordningen fått sig direkt ålagt att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen, vore det högeligen önskvärt, att nykterhetsnämnden
även finge rättighet att, där andra åtgärder visat sig icke
hjälpa, göra framställning om tvångsinternering av åt dryckenskap hemfallna
personer, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,
även om icke någon av de i nuvarande lag gällande indikationerna för
denna åtgärd är tillfinnandes.»

Såsom i motionen erinras, föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén
i sitt den 3 december 1911 avlämnade förslag till lag om behandling
av alkoholister, att där någon, som vore hemfallen åt dryckenskap, upprepade
gånger dömts till ansvar för fylleri, förordnande skulle kunna
meddelas om hans intagande å allmän anstalt för alkoholister.

_ Till motiverande av detta förslag anförde kommittén utöver vad i
motionen angivits i huvudsak följande: Fylleriförseelserna, som från

5

Lagutskottets utlåtande Nr Sä.

början av 1890-talet visat en tämligen jämn stegring, utgjorde det vida
övervägande antalet, över 80 procent av de brottsliga gärningar, som i
rättsstatistiken upptagits under rubriken förseelser. För att påverka
fylleristerna användes i stor utsträckning bötesstraffet. Det vore emellertid
en sedan länge erkänd sak, att bötesstraffet i detta fall vore av ringa
värde. De första gångerna kunde det möjligen inverka på en person,
så att han därefter hölle sig nykter en tid. Men sedan han blivit dömd
upprepade gånger, och särskilt sedan det kommit därhän, att han i stället
för att betala böterna avtjänade dem med fängelse, torde åtal för fylleri
och dess bestraffande vara till föga gagn. Ofta nog vore det då fråga
om personer, som redan vore vanedrinkare. Det torde i huvudsak vara
de lägre bötesbeloppen, som betalades, under det att de högre belopp,
som brukade ådömas vid upprepade fylleriförseelser, vanligen avtjänades
med fängelse. I detta sammanhang erinrades om vad dåvarande chefen
för kungl. fångvårdsstyrelsen generaldirektören S. Wieselgren anförde i
riksdagens första kammare, då frågan om internering av alkoholister
förekom till behandling den 29 mars 1905. Han hänvisade därvid till
fylleristatistiken från storstäderna, enligt vilken samma person under
samma år kunde dömas för fylleri mer än trettio gånger, och fortsatte
därefter:

»Nog är det en gränslös fåvitskhet att behandla alkoholister på detta sätt, och
vilka oerhörda kostnader ådrages icke staten genom strafflagens bestämmelser i avseende
å fyllerimål! Huru går ''straffet’ till? De komma in förslöade och uttärda,
tillbringa några dagar i fängelset för att undergå sitt förvandlingsstraff, äta, dricka,
och rekreera sig; fångvårdsstyrelsen kan icke utan att gripa in i lagens bestämmelser
ens sätta dem på sämre kost än dem, vilka sitta inne under åratal. Emellertid få
de njuta sina bestraffaijgsdagar, omansas på allt sätt och gå ut för att börja på
nytt. Om man beräknar statens kostnader för detta asyltvång, tror jag, att penningarna
vore bättre använda, i fall de användes på nu föreslagen asylbehandling.»

Såsom bevis på att talaren haft goda skäl för sitt yttrande, åberopade
kommittén, att under år 1909 i Stockholm ej mindre än 254
personer dömts till ansvar för fylleri sex gånger eller mera, 383 fem
gånger och därutöver, 611 fyra gånger eller mer samt 1,081 tre gånger
och därutöver. Tre personer hade under året dömts mer än trettio gånger
och av dem en kvinna femtiofyra gånger.

Kommittén lämnade även i sitt betänkande en redogörelse för de
resultat, som vunnits av försöken att påverka fyllerister och andra drinkare
genom att behandla dem i särskilda anstalter, dit de frivilligt ingått och
där man vidtagit för ändamålet lämpade anordningar. Av den av kommittén
lämnade redogörelse över vunna resultat vid dylika anstalter här i
landet framgår följande: Vid kuranstalten Sans Souci hade av de 77 pati -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

enter, som under anstaltens första tio verksamhetsår 1891 —1901 utskrivits,
31 procent befunnits fortfarande fullt friska och 18 procent förbättrats.
45 procent hade återfallit. Av under år 1909 utskrivna patienter hade
72 procent skött sig korrekt och oklanderligt. Vid Stockholms alkoholisthem
Eolshäll hade från anstaltens början den 1 april 1897 till
slutet av år 1908 utskrivits 315 personer. Från anstaltens första tioårsperiod
angåvos omkring 50 procent såsom botade, d. v. s. de hade »förblivit
absolutister». För åren 1907 och 1908 voro siffrorna något lägre.
Å kuranstalten Sol vik på Styrsö hade till slutet av år 1909 mottagits
38 patienter, av vilka 28 utskrivits. Av dessa hade fyra ännu ett år
och elva efter ett hälft års vistelse utom anstalten iakttagit total avhållsamhet.
Tio hade återfallit, en del dock ej i högre grad än att de
fortfarande skötte sig oklanderligt. Å vårdhemmet Berga hade i mars
1910 sex efter fullbordad ettårig kur lämnat hemmet, alla utom en med
gott hopp om återvunnen hälsa.

Till stöd för sitt förslag, att åt dryckenskap hemfallna personer,
som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, skulle kunna tvångsinterneras,
erinrade kommittén jämväl därom, att stadganden av liknande
innehåll återfunnes i flera utländska gällande lagar samt förut upptagits
i ett flertal lagförslag i ämnet.

Den norska lagen av år 1900 innehölle sålunda den bestämmelsen,
att en drinkare, som för fylleri ådömts fängelsestraff, kunde av åklagaren
efter domstolens bemyndigande insättas på en av Konungen godkänd
kuranstalt.

I ett inför danska riksdagarna åren 1907—1908, 1908—1909 och
1909—1910 framlagt förslag hade föreslagits bland annat, att, om en
person, som vore hemfallen åt dryckenskap, pa grund av upprepade
fylleriförseelser ådömts fängelsestraff, i domen kunde givas bemyndigande
åt polismyndighet att i stället för att låta verkställa straffet anbringa
den dömde i en kuranstalt för drinkare.

I ett år 1909 publicerat förberedande utkast till tysk strafflag
funnes en bestämmelse, varigenom en till dryckenskap hemfallen person,
vilken ådömts minst två veckors fängelsestraff för en förseelse, som
hade sin grund i den dömdes berusade tillstånd, kunde genom domstolens
förordnande efter utståndet straff intagas i en anstalt för botande
av drinkare. På grund av detta stadgande skulle en vanedrinkare,
som dömts för fylleriförseelse, kunna tvångsinterneras.

Enligt ett österrikiskt lagförslag av år 1895 kunde en person, som
efter att hava under det senaste året tre gånger straffats för fylleri,
ånyo gjort sig skyldig till dylik förseelse, insättas å någon av de offentliga
drinkareanstalterna.

7

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I den schweiziska kantonen S:t Gallon kunde drinkare efter legitimerad
läkares intyg genom beslut av vederbörande kommunalmyndighet insättas
i asyl. 1 kantonen Thurgau kunde en vanedrinkare, som upprepade
gånger gjort sig skyldig till allmän förargelse, intagas på alkoholistanstalt.
Även i andra kantoner funnos lagar, som ginge i samma riktning
som de i S:t Gallen och Thurgau gällande.

År 1897 hade i den belgiska senaten framlagts ett förslag, enligt
vilket en person, som under loppet av fyra år fem gånger dömts till
ansvar för fylleri, skulle intagas å eu specialanstalt för sinnessjuka och
alkoholister.

I den år 1898 i England antagna Inebriates Act medgåves tvångsinternering
av bland annat vanedrinkare, som begått vissa i lagen uppräknade
fylleri- och ordningsförseelser samt inom de närmaste tolv
månaderna därförut blivit dömda tre gånger för någon dylik förseelse.
Interneringen beslutades av den domstol, som hade att behandla brottmålet.

Slutligen funnes i ett flertal av Nordamerikas Förenta stater ävensom
i de flesta av de brittiska kolonierna i Australien lagbestämmelser,
varigenom vanedrinkare, antingen i samband med eller utan att hava
blivit ådömda straff för fylleriförseelse, kunna tvångsinterneras.

I den till 1913 års riksdag avgivna propositionen med förslag till Kungi.propolag
om behandling av alkoholister upptogs emellertid ej det av fattig- I * * * Sår°m3.
vårdslagstiftningskommittén föreslagna stadgandet om tvångsinternering
av jämväl åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger
dömts till ansvar för fylleri. Såsom skäl härför uttalade departementschefen
bland annat, att, såvitt saken då kunde bedömas, missförhållandet
mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, och antalet platser,
som funnos eller kunde beräknas komma till stånd med de i förslaget
angivna förutsättningar, skulle vara allt för stort, för att man i nödig
utsträckning skulle kunna få en tvångsinternering till stånd i därför
lämpade fall, samt att det därför vore av nöden att minska omfånget
av lagens första paragraf. Departementschefen anförde härom vidare:

»Mot en begränsning av lagens omfattning möta naturligen vissa betänkligheter.

Därigenom uteslutas från lagens tillämpning en del fall, som varit ägnade att komma
i åtnjutande av anstaltsvård, och detta kan synas så mycket mindre böra äga rum,
som från flera håll yrkats på en utvigdning av 1 §, så att ännu flera alkoholister

skulle kunna omhändertagas och även personer, som hemfallit till missbruk av andra
rusmedel, folie under lagen. Det kan ju också sägas, att den gallring av fallen, som
i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens egen natur liggande omstän digheter,

är att föredraga framför den mera konstlade, som en begränsning av 1 §

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

för med sig. Inför det faktum, att man i allt fall saknar möjlighet att bereda alla
dessa anstaltsvård, torde det dock vara klokast att söka för närvarande begränsa
lagens omfattning och framdeles i den mån anstaltsväsendet och den organiserade
alkoholistvarden utvecklat sig, insätta nya grupper i lagen. Beträffande sådana
alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, torde delade meningar
ej råda därom att deras upprepade bötfällande är en åtgärd, som är tämligen gagnlös
och dessutom medför stora kostnader för det allmänna, därigenom att böterna i regel
avtjänas med fängelse. För att en tvångsinternering i detta fall skall få sin fulla
betydelse, krävs emellertid, att den kan träda i stället för bötesstraffet, men en sådan
anordning torde lämpligast böra tagas under övervägande i samband med revisionen
av strafflagen. Antalet av dem, som på förevarande grund skulle falla under lagen,
är, att döma efter uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och
Göteborg, ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då förutsättningen
för att alkoholister av denna typ falla under 1 § inträffar med det faktum,
att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer dömandet att med en viss
regelmässighet giva upphov till en ansökan om internering med därpå följande förordnande.
Största delen av det tillgängliga anstaltsutrymmet skulle säkerligen tagas
i anspråk för dessa alkoholister, ehuru deras omhändertagande ur vissa synpunkter
snarast torde få anses vara mindre angeläget än de övriga grupper, varom här är fråga.
Där trängande behov föreligger för en internering av dessa personer, torde de falla
in under någon av de förut nämnda grupperna. Då det som nämnts är av behovet
påkallat att söka minska lagens omfång, är tydligen denna grupp den, som i första
hund bör utgallras, och jag har för att ej riskera lagens effektivitet i övriga enligt
mitt förmenande angelägnare fall, följt den utvägen att utesluta denna grupp.»

På hemställan av lagutskottet biföll riksdagen utan votering propositionen,
såvitt den avsåge 1 § i lagförslaget.

På sätt framgår av ovanstående redogörelse, var det i väsentlig
män den av praktiska skäl påkallade nödvändigheten att inskränka området
för interneringslagens tillämplighet, som föranledde uteslutandet ur
1 § av ifrågavarande grupp av alkoholister. Enligt utskottets förmenande
kan det antagas, att en sådan nödvändighet ej längre föreligger, i
det att tillgången på platser å statens alkoholistanstalter, såsom i motionen
påvisats, torde medgiva en utvidgning av lagens verksamhetsområde. Vid
sådant förhållande synas de av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess
betänkande aberopade skäl tala för, att frågan om tvångsinternering'' av
sådana åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger bötfällts
för fylleri, tages under förnyat övervägande. Givetvis skulle, på sätt
föredragande departementschefen anförde år 1913, en dylik internering
bliva av större värde, därest den kunnat träda i stället för bötesstraffet,
men denna omständighet torde, såsom motionärerna ock erinrat, icke böra
utgöra hinder för att redan nu utvidga lagens tillämplighetsområde.
Däremot torde eu dylik utsträckning medföra en ökning av statens kostnader
för alkoholistvården. Men det viktiga samhällsintresse, det här
gäller att tillgodose, torde väl motivera en sådan kostnadsökning.

Lagutskottets utlåtande Nr 85. •*

Kn annan invändning, soin framställts mot varje krav på eu tvångslagstiftning
mot alkoholister, är, att eu sådan medför fara för obehörigt
intrång i den enskildes frihet. Härvid må erinras, att vid all lagstiftning,
som avser ingrepp i en persons frihet av den ena eller andra i
och för sig befogade anledningen, fara föreligger för, att lagen skall missbrukas,
således också i fråga: om lagstiftning angående internering, av
alkoholister. Men det torde ej med fog kunna påstås, att denna fara
skulle vara större beträffande den grupp av alkoholister, varom i förevarande
motion är fråga, än beträffande de grupper av alkoholister, vilka
redan enligt gällande lag kunna bliva föremål för tvangsinternering.

Vad åter angår möjligheten att redan nu, i den utsträckning motionärerna
föreslagit, bereda anstaltsvård åt alla dem, som på grund av eu
ifrågasatt utvidgning av lagens tillämplighetsområde borde omhändertagas,
har utskottet ej varit i tillfälle att ingå i prövning av alla på ifrågavarande
spörsmål inverkande omständigheter. Det synes utskottet
därför nödigt, att, innan ifrågavarande grupp alkoholister inrymmes under
lagens bestämmelser, utredning verkställes för utrönande av dels det
antal personer, som genom eu dylik utsträckning av lagens omfång
kan bliva i behov av anstaltsvård, och dels möjligheten av att åt detta
ökade antal bereda anstaltsvård. En sådan utredning torde endast kunna
utföras genom Kungl. Maj ris försorg.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke
lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister
lämpligen må utsträckas att omfatta jämväl den, som
är hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger
dömts till ansvar för fylleri, samt för riksdagen frami
lägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 april 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation:

av greve Spens.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 27 höft. (Nr 85.)

■2