Lagutskottets utlåtande Nr do

Utlåtande 1917:LU30

Lagutskottets utlåtande Nr do.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april kl. Vill f. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 20 kap. 2 § strafflagen.

Närvarande: herrar Lindhagen, K. Larsson*, Rogberg,
Alexanderson*, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius Olsson*,
Lars Olsson, Pettersson i Bjälbo*, Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg*, Holmdahl* och
Rehn.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 171, har herr Molin i Dombäcksmark anfört följande:

»Den skada och förödelse, som kådplockningen förlidet år åstadkommit
å skogarna, manar till att åtgärder omedelbart vidtagas i syfte att göra
kådan värdelös i handeln och såmedelst rädda våra skogar från ytterligare
förstörelse. Det har nämligen visat sig, huru hänsynslöst kådplockarna i
allmänhet burit sig åt, i det de huggit i granarna vid kådans lossande
samt icke ens aktat för rov att skada friska träd för att skaffa framtida
skördemöjligheter. Slikt måste med lagstiftningens och administrationens
alla medel i tid stävjas, eljest är hela vårt skogsbestånd av gran i fara,
ett förhållande, som på intet sätt kan uppväga den tillfälliga förtjänst kådplockningen
fört med sig. Själva tillgången på kåda visar i och för sig
att mycken skog finnes, som är skadad. Det är dock med kådan som
med ruvan på ett sår, den skyddar trädstammen mot invandrande förmultningsbakterier
liksom ruvan skyddar såret mot infektion. Det borde därför
stå för envar klart, att avlägsnandet av kådan från trädet prisgiver detBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 27 höft. (Nr SO.) 1

Motionen.

2

Lagutshottets utlåtande Nr SO.

samma åt sjukdom ock röta. Invändningen, att ett skadat träd, ju förr
dess hellre bör avverkas, lämnas åt sitt värde, då kådbildning i och för
sig ej behöver betyda att trädet är så skadat, att det ej längre förmår att
växa och då skogsägaren ej kan anses skyldig att sköta skogen så individuellt,
att varje träd med mer eller mindre stor kådbildning skall avverkas.
Allra minst torde skogsägaren hava skyldighet eller nytta av att avverka
sådana träd, sedan kådplockaren genomströvat skogen och berövat träden
deras motståndskraft mot sjukdomar och död. Det är mig visserligen
bekant, att den åskådningen på sina håll gör sig gällande, att skogen är
eller åtminstone bör vara en alla och envar tillkommande naturtillgång
eller nationalrikedom och att de fattiga därför ej böra förmenas sin rätt
att åtminstone få taga kådan från träden. Det är mig ej bekant, huruvida
denna åskådning jämväl är villig tolerera, att fattigt folk skall ha
rätt att plocka kåda på och förstöra statens egna skogar. Förmodligen
passar ej doktrinen om den fria kådplockningen in, då det gäller statens
egna skogar, varav konsekvensen borde bli, att vad som ej tolereras med
avseende på statens egna skogar ej heller bör tolereras på enskildas skogar.
För övrigt lärer kådplockningen minst av allt hava utövats av fattigt folk.
Erfarenheten har tvärtom under kådepidemiens och kådjobberiets dagar
lärt, att de fattiga i ytterst liten utsträckning kunna beskyllas för de hänsynslösheter
till vilka framför allt mera burget folk, dess tjänstehjon och
barn hava gjort sig skyldiga. I förlitande på sin ställning i samhället ha
de ansett sig kunna fara fram hur som helst. Slikt är sannerligen ingenting
att uppmuntra, och ofattbart är, att Kungl. Maj:t i den utsträckning
det skett, kunnat tillåta trafiken.

Av kådplockarnas tillvägagångssätt att döma, anse de, att kådplockning
å annans mark är en fri- och rättighet som tillkommer envar svensk
medborgare, att kådplockningen alltså är en fullt laglig hantering, evad
den sker på egen eller annans mark och att skogsägaren ej kan lagligen
beivra olovlig kådplockning. Samma uppfattning gäller också kottplockningen,
som tidvis på sina ställen också varit, så att säga, epidemisk och
övergått till sådana former, att skogsbestånden varit i allvarlig fara. På
sistone har nu också jobberiet med barr börjat florera, med följd att trädens
årsskott ej ens få vara i fred. Min mening är nu den, att i den mån svenska
medborgare ej hava förmåga att på sunt och förnuftigt sätt till egen och
samhällets vinning bruka en inbillad eller verklig rättighet, bör eu sådan
rättighet helt enkelt indragas. Av strafflagens 20 kapitel 2 § synes framgå,
att såväl kåd- som barr- och kottplockning å annans skog och mark ej är

Lagutskottets utlåtande Nr 30. 3

förenad med ansvarspåföljd. Omsorgen om skogen, som dock är en av
överges största och viktigaste naturtillgångar, bjuder därför, att strafflagens
20 kap. 2 § kompletteras i nödiga stycken.

Men det är ej nog därmed. Alla strafflagsbestämmelser till trots
skola kåd-, barr- och kotttjuvar komma att husera å enskildas skogar, så
länge de hoppas på att Kungl. Maj :t skall kunna förmås att meddela licenser,
eller uraktlåta att i övrigt fatta sådana avgöranden, varigenom åtminstone
kåda och barr bli värdelösa ting uti handeln. Med hänsyn till Kungl.
Maj:ts hittills ådagalagda politik uti dessa stycken lärer en direkt hemställan
vara på sin plats från riksdagens sida till Kungl Maj:t, att Kungl.
Maj:t måtte permanent och ovillkorligt upprätthålla det meddelade exportförbudet
å kåda, samt, i den mån det redan ej är verkställt, även utfärda
och på liknande sätt upprätthålla exportförbud å barr, ävensom i övrigt
vidtaga sådana åtgärder, som kunna befinnas nödiga i syfte att förhindra
uppkomsten av inhemsk industri med kåda eller barr som råvara.

Då såväl dessa sistnämnda yrkanden som yrkandet på ändring av 20
kap. 2 § strafflagen ej lämpligen kunna sammanföras uti en och samma
motion, inskränker jag mig till att i denna motion yrka, att riksdagen
för sin del måtte besluta följande förändrade lydelse av 20 kap, 2 § i
strafflagen:

’Den som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej
innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen fäller träd i uppsåt att trädet
eller något därav sig eller annan tillägna, eller i sådant uppsåt olovligen
tager av växande träd kåda, ris, gren, barr, näver, bark, löv, bast, kött,
ollon eller nötter, varde ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom
hade han stöld förövat, där värdet går över 15 riksdaler. Går det ej över
15 riksdaler, vare lag som i 24 kapitlet sägs’.»

Den genom motionen väckta frågan har förut delvis varit föremål för
riksdagens behandling, i det att i en motion vid 1914 års senare riksdag
hemställdes, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida icke i
strafflagen borde meddelas uttryckliga bestämmelser, ägnade att bereda
skydd mot olovligt tillägnande av kött, ävensom därefter för riksdagen
framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet, vartill omständigheterna
föranleda.»

I sitt över denna motion avgivna utlåtande anförde lagutskottet vid
nyssnämnda riksdag följande:

Frågans föregående
behandling.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

»I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida
och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt med
sträft''. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning emellertid
endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet, som
ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg inskrida mot insamling
av kottar från marken eller från hyggen och vindfällen, har däremot
funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd emot olovligt tillägnande
av kottar från växande träd vara av beskaffenhet att påkalla närmare
uppmärksamhet.

Nu gällande strafflags bestämmelser om olovligt tillägnande av skogsprodukter
från annans mark hava sin plats i lagens 20 och 24 kapitel.
Beträffande särskilt tillägnande av produkter från växande träd återfinnes
stadgande härom i sistnämnda kapitels 3 §, som har följande lydelse:

''Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller
mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller
tager olovligen där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren,
näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter; varde, evad han det bortfört
eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes
anses; och vare straffet böter, högst ettusen riksdaler, eller fängelse
i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete
i högst ett år dömas.’

Går värdet av det tillgripna över femton kronor, skall förfarandet
jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen anses såsom stöld.

Bland dessa sålunda i strafflagen angivna objekt för åverkan eller
stöld upptagas icke kottar; och olovligt tillägnande av kottar från växande
träd lärer alltså icke falla under ovanberörda lagrum. Att däremot, på
sätt motionären framhållit, straffpåföljd inträder för den, som vid insamlande
av kottar åstadkommer skada å växande träd genom avbrytande av
grenar och toppar eller eljest, kan icke vara föremål för någon som helst
tvekan.

Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet
i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt menliga
följderna av eu obegränsad frihet för envar att från växande träd insamla
kottar. Såväl den framställning, vilken i sådant hänseende lämnats i motionen,
som åtskilliga av tjänstemän vid skogsstaten i olika delar av landet
gjorda uttalanden, av vilka utskottet haft tillfälle att taga del, synas näm -

Lagutskottets utlåtande Nr 30. it

ligen giva vid handen, att insamling av kottar flerstädes bedrives på ett
sätt och i en omfattning, som icke blott åstadkommer skada å den växande
skogen utan även i viss mån äventyrar skogens återväxt. Av omförmälda
uttalanden har utskottet sålunda inhämtat, att i samband med ökad efterfrågan
av barrträdsfrö insamling av kottar å senare tid utan jordägarens
medgivande bedrives i alltjämt stigande omfattning, samt att de personer,
vilka sålunda insamla kottar, föröva betydande åverkan å skogen, särskilt
genom att avbryta toppar och grenar av yngre träd. Det lärer till och
med hava inträffat, att de vid avverkning till återväxtens betryggande
kvarlämnade fröträden berövas sina kottar. Särskilt har från Norrbottens
län uppgivits, att därvarande skogsvårdsnämnd vid flera tillfällen mottagit
klagomål från befolkningen över den olovliga insamling av kottar, som där
äger rum. I anledning härav och då de kottar, som utbjudits till salu,
mestadels härstammat från ännu ej tillräckligt utvecklade träd och därför
befunnits lämna frö av mindre god beskaffenhet, har nämnden, enligt
samma uppgift, ansett sig förhindrad att under innevarande år uppköpa
kottar från orten.

Nödig hänsyn därtill att vid insamling av kottar skada å träden undvikes
samt att kottar icke skördas från sådana träd, som lämna mindervärdigt
frö, lärer i regel icke kunna förväntas av annan än skogens ägare.
Därest insamling av kottar, såsom nu synes vara fallet, i avsevärd utsträckning
är förenad med skadegörelse å träden, skulle visserligen även
enligt gällande lag ett sådant förfarande kunna beivras genom åtal vid
domstol. Dylika åtal torde dock synnerligen ofta vara förbundna med
svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och skulle därför i de flesta
fall icke leda till den skyldiges fällande. Det synes sålunda utskottet
vara uppenbart, att ett förbud mot insamling af kottar från växande träd
å annans mark ur forstlig synpunkt är synnerligen påkallat.

Förutom av vad sålunda ur förenämnda synpunkt kan anföras till
stöd för införande av lagbestämt skydd mot olovlig insamling av kottar
synes skäl för en dylik lagstiftningsåtgärd kunna hämtas även från
jordägarens intresse av att lämnas i okvald besittning av de å hans
träd växande kottarna. Vid tiden för nu gällande strafflags tillkomst
hava kottar utan tvivel för jordägaren representerat ett mycket ringa
värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde
sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten upptager
ollon och nötter men icke kottar, torde detta hava stått i full överensstämmelse
med grundsatsen att förbehålla jordägaren de produkter, som för

6

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först under senare år har i
samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en ökad efterfrågan av tallock
granfrö, och såsom följd härav har uppkommit en betydande stegring
av kottarnas värde. Jordägaren synes vid sådant förhållande med fog
kunna äga anspråk på enahanda straffskydd mot olovligt tillägnande av
kottar, som lagstiftningen sedan lång tid tillerkänt honom i fråga om ollon
och nötter. Förutom den förlust, som tillskyndas honom därigenom att
han förhindras att själv tillgodogöra sig kottarna å honom tillhöriga träd,
kan han under vissa förhållanden få vidkännas även direkta utgifter, såsom
för frösådd och liknande ändamål. Det allmänhetens intresse, som
må förefinnas i upprätthållandet av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt
att insamla kottar å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i
jämförelse med de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt
kräva tillgodoseende, och samma intresse varder för övrigt enligt
utskottets mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom,
att rätten att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen
icke beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen,
i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt
straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande av olovligt tillägnande
av kottar från växande träd å annans mark, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.»

Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 86 röster
mot 38, men avslogs av andra kammaren med 99 röster mot 67.

I förevarande motion har föreslagits sådant tillägg till 20 kap. 2 §
strafflagen, att jämväl olovligt tillägnande från växande träd å annans mark *
av kåda, barr och kottar bleve belagt med straff.

Genom proposition, nr 117, till innevarande riksdag har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § och 24 kap. 3 § strafflagen, åsyftande
sådan ändring av nämnda lagrum, att olovligt tillägnande av kåda
från växande träd å annans mark bleve belagt med straff. På hemställan
av lagutskottet har riksdagen den 29 nästlidne mars antagit den föreslagna
lagen att träda i kraft den 20 innevarande april. Den i motionen
väckta frågan såvitt angår tillägnande av kåda har sålunda redan vid
riksdagen vunnit slutlig behandling.

Lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

Beträffande motionen i övrigt anser sig utskottet icke böra inlåta
sig på den som bekant mycket olika bedömda frågan, huruvida enligt
hittills gällande rätt barr och kottar samt andra jämförliga skogsmarkens
produkter äro att betrakta som jordägarens tillhörighet eller huruvida
med fritt tillträde till markområdet även följer frihet för envar att tillägna
sig dylika produkter. Den förevarande lagstiftningsfrågan bör nämligen,
enligt utskottets uppfattning, väsentligen bedömas ur nationalekonomiska
synpunkter. Yisar erfarenheten, att det fria tillägnandet av vissa skogsprodukter
numera tagit sådana former, att det i avsevärd utsträckning
medför våda för själva skogsbeståndet eller skogsåterväxten, bör man i det
helas intresse icke tveka att, i likhet med vad i jämförliga fall sedan
länge skett i åtskilliga andra länder, reglerande inskrida. Men en sådan
reglering lärer svårligen kunna ske i annan väg än genom förbud i den
ena eller andra ordningen mot att utan ägarens eller innehavarens tillstånd
eller i strid med av honom kungjord fridlysning tillägna sig vissa
produkter — ett förbud som för att ernå tillfredsställande effektivitet
tydligen ock måste förses med straffsanktion.

I fråga om tillägnande av barr har utskottet icke blivit övertygat
om att särskilt skydd för närvarande är av behovet påkallat. I den
mån det må förekomma, att barr tages av växande träd i sådan omfattning,
att träden därav skadas, kan det dessutom ifrågasättas, huruvida icke det
i strafflagen upptagna förbudet mot olovligt tillägnande av ris därå är tilllämpligt.

Däremot finner utskottet det av ovan omförmälda tidigare utredning,
vilken överensstämmer med erfarenheter, som åberopas av motionären och
vitsordats inom utskottet, vara tillräckligt upplyst, att det fria insamlandet
av kottar från växande skog numera i många landsdelar försiggår på ett
sätt, som är eu verklig fara för både skogsbestånd och återväxt. Det
synes obestridligen i stor utsträckning förekomma, att träden skadas och,
vad särskilt gran beträffar, t. o. m. toppar avbrytas vid insamlares vårdslösa
framfart, likasom ock fröträdsställningar, kvarlämnade till återväxtens
betryggande, bliva för sitt avsedda ändamål verkningslösa genom att
kottarna bortplockas från fröträden. Erinras bör, att med här ifrågasatt
lagstiftningsåtgärd det likvisst komme att stå envar fritt icke blott att
insamla nedfallna kottar utan ock att. taga sådana från vindfällen och
hyggen.

Det har invänts, att då det icke väsentligen är mot kottinsamlandet
i och för sig, utan mot i samband därmed förövad skadegörelse

B

Lagutslcoitets utlåtande Nr SO.

å träden, som de berättigade klagomålen riktas, så vore i själva verket
det önskade skyddet delvis redan lagstadgat och kunde, i den mån
så ej är fallet, utvidgas, utan att hinder läggas för en lojalt bedriven insamling.
För de flesta fall av här åsyftade skadegörelse lärer emellertid
för närvarande icke stadgas något straff, och vissa ej obetydliga svårigheter
torde ock vara förbundna med en direkt härpå inriktad lagstiftning. För
utskottets ståndpunkt har emellertid isynnerhet varit bestämmande, att en
lagstiftning, sådan som den nyss ifrågasatta, i själva verket komme att
sakna effektivitet. De allvarsamma svårigheter att åstadkomma tillräcklig
bevisning rörande åtalad förseelse, som på förevarande område alltid
komma att förefinnas, skulle ökas ända därhän att alldeles förhindra lagens
ändamål, så framt ej denna bevisning får inriktas på själva det olovliga
insamlandet.

Ehuru således utskottet är i princip ense med motionären, såvitt hans
motion avser förbud mot olovligt insamlande av kottar, finner utskottet
sig varken kunna förorda motionärens lagändringsförslag i denna del oförändrat
eller vara i tillfälle att självt framlägga en utarbetad lagtext. Dels lärer
nämligen en ändring i det lagrum, motionen tagit i sikte, återverka å stadganden
i 24 kap. strafflagen, dels bör måhända ock komma under övervägande,
huruvida med hänsyn till de vitt skilda förhållandena i olika landsdelar
man i stället för allmänna strafflagsstadganden eller vid sidan av sådana
bör tillita andra utvägar, exempelvis av Konungens befallningshavande utfärdade
vitesförbud.

På grund härav får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning angående lämpliga
åtgärder till skydd mot olovligt tillägnande av kottar
från växande träd å annans mark samt därefter för
riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen
kan föranleda;

2:o) att motionen, såvitt den avser straffskydd
mot tagande av barr, ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

3:o) att motionens yrkande ifråga om tagande av

9

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

kåda från växande träd må anses besvarad genom riksdagens
förut i detta ämne redan fattade beslut.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CAEL LINDHAGEN.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som vid punkt l:o anfört följande:

Motionen är föranledd av den kådplockning på andras skogar, som på
vissa ställen i Norrland under senaste tid organiserats av företagsamma
personer (»kådgulasch») och mångenstädes antagit synnerligen skogförödande
former. Mot detta har motionären påkallat något ingripande. I sammanhang
härmed har motionären äskat åtgärder jämväl mot kottplockning och
»jobberiet med barr», såsom det synes på grund av liknande erfarenhet
rörande dessa skogsprodukters tillägnande på senare tider i enahanda
syfte.

Till en början må då erinras, att ifrågavarande erfarenheter hava sin
grund i nu rådande krigskonjunkturer. De stora missbruk, som dessa må
hava föranlett, kunna antagas skola väsentligen upphöra efter världskriget,
även om tilläventyrs möjligheter till vinst genom organiserad exploitering
av andras skogar numera uppmärksammats och därför i större mån än
tillförene komma att utnyttjas. Botemedlet mot de under kriget uppkomna
farorna lära ock knappast vinnas med de i motionen anvisade utvägarna.
Därtill fordras effektivare åtgärder. Motionären angiver också, att alla
strafflagsbestämmelser bli overksamma, så länge den organiserade gulaschen
hoppas på att Kung! Maj:t skall kunna förmås att meddela licenser eller
uraktlåta att i övrigt fatta sådana avgöranden, varigenom åtminstone kåda
och barr bli värdelösa ting uti handeln.

Den lagstiftning, som nu ifrågasättes, bör därför bedömas på grund
av dess betydelse för kommande tider efter fredens återupprättande. Mot
skadegörande kådtagning har redan vid denna riksdag fattats beslut såvitt

10

Lagutskottets utlåtande Nr 30.

botemedlet kan sökas i straffbestämmelser. Någon lojal utkomst för den
fattigare ortsbefolkningen torde ej heller nu eller framdeles därigenom bliva
trädd för nära. Annorlunda ställer sig detta med bortplockning, som mångenstädes
lärer bereda en välbehövlig biförtjänst. Även ur den av utskottet åberopade
nationalekonomiska hänsynen kan det lika väl inträffa, art ett förbud
mot varje kottplockning från träd skulle i vårt vidsträckta skogsland
övervägande bliva förlustbriugande ur nationalekonomisk synpunkt.

Kortagning i förening med skadegörelse är redan nu belagd med
straff. Att utsträcka straffet till icke skadegörande kottplockning står icke
i samklang med svenska folkets av förhållandenas natur skapade plägseder
och rättsuppfattning. Ollon och nötter anses flerstädes vara var mans
ägendom, och brytandet av grenar i annans skog och mark, för att sätta i
vaser och vattenglas i hemmen, anses allmänt vara särdeles tillåtligt. Om
man nu flikar in kottarna i strafflagen vid sidan av riset, grenarna, ollonen
och nötterna, så har detta nog ej större effekt än det förra straffskyddet.

Glöd ordning måste främst främjas genom folkupplysning och en organiserad
vädjan till människornas rättskänsla och samfundsanda. Det vore
säkerligen verksammare, om skogsvårdsintressets målsmän sökte sig fram
på dessa vägar. Statens och enskildes skogstjänstemän borde genom föredrag,
broschyrer, tidningsartiklar i sina orter för sin del medverka till
folkets karaktärsdaning även på detta område. Den ständiga vädjan till
strafflagen såsom enda läromästare är säkerligen ett fruktlöst bemödande.

Vad nu sagts om kottplockning gäller även om tagande av barr,
vars förekomst motionen för övrigt ej närmare utrett och varom utskottet
ej heller har sig något bekant.

På grund härav och under åberopande jämväl av vad ytterligare anförts
i reservationen till lagutskottets utlåtande nr 8 vid 1914 års senare
riksdag, hemställes,

att ifrågavarande motion, i vad den avser straffskydd
för all kottagning från växande träd, ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) av herrar Petrén, Persson i Norrköping, Karlsson i Fjäl och Borg,
som i huvudsak instämt med herr Lindhagen.

STOCKHOLM

KUNGL. HOFBOKTRYCKERIET
IDUNS TRYCKERI-AKTIEBOLAG
1917