Lagutskottets utlåtande Nr 9

Utlåtande 1914:LU9 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juli 1914 kl. 12 in.

Utlåtande i anledning 4& vädd motion om beredande av rätt
för gift kvinna att föra egen eller annans talan vid
domstol eller hos annan myndighet.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Trana,* greve Lagerbjelke, Alexanderson,
Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Eliasson,* Fagerlin,* Pettersson i Bjälbo, Schotte,
Olsson i Broberg, Persson i Norrköping, Olsson i See, Igel* och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lag-utskottet hänvisad motion
nr 39, har herr Fredrik Berglund hemställt om »en lagändring av sådan
beskaffenhet, att gift kvinna må äga att utan hinder av giftermålsbalkens
bestämmelse i kap. 9 § 1, om mannens målsmansrätt för hustru, vid
domstol eller hos annan laga myndighet föra egen eller annans talan.»

Enahanda yrkande hade av samme motionär blivit framställt uti eu
vid första lagtima riksdagen under innevarande år väckt motion, nr 40
i första kammaren, vilken motion emellertid till följd av riksdagens upplösning
icke blev föremål för dess behandling.

Uti sistnämnda motion anförde herr Berglund till stöd för sitt yrkande: »Allt

flera verksamhetsområden hava under de senaste decennierna
öppnats för kvinnorna, vilka väl fyllt de uppgifter, på som skilda områden
efter hand blivit för dem upplåtna.

Under senare tid har ock ett antal kvinnor vid universitet eller
''högskola avlagt juridisk examen, och intet hinder förefinnes för dem —
eller i övrigt för ogift kvinna — att inför rätta uppträda såsom ombud.
Ett annat förhållande inträder dock, då sådan kvinna ingår äktenskapPå
grund av bestämmelsen i giftcrmålsbalken kap. 9 § 1 blir då man.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 9 käft. (Nr 9.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

nen hennes rätte målsman, och då rättegångsbalkens kap. 15 § 3 ej medgiver
någon att föra annans talan, som själv under målsman står, förlorar
den gifta kvinnan en rätt, som ovedersägligen tillkommit henne såsom
ogift. Det oriktiga i en sådan sakernas ordning är så uppenbart, att det
ej närmare behöver belysas.»

I nu förvarande motion har herr Berglund anfört:

»Med åberopande av min motion nr 40 vid innevarande års första
riksdag samt med hänvisning till dess motivering och till nedan relaterade
speciella fall, som till alla delar bekräftar behovet av en lagändring, får
jag vördsamt föreslå den lagändring som nedan angives.

Det speciella fall, som bevisar behovet av den ifrågasatta lagändringen,
belyses genom följande artikel i en huvudstadstidning för den 4
april d. å. och lyder:

Absurditeten i mannens målsmanskap över kvinnan tick en bjärt
illustration i den av Dagens Nyheter häromdagen omnämnda lilla episoden
vid Stockholms rådhusrätt, då jur. kand. fru — ej tilläts föra annans
talan vid rätten, därför att hon ingått i det heliga äkta ståndet.

Fru — är en duktig och modern ung kvinna, som avlagt både fil.
kand. och jur. kand. examen. Hon har före sitt giftermål flera gånger
utövat sitt yrke inför domstol. Men nu? I och med giftermålet har hon
blivit så diskvalificerad, civilrättsligt sett, att hon numera inte en gång
tillätes att inleverera rättegångshandlingar till högre instanser — uppdrag
som oftast fullgöras av advokatens vaktmästare eller ogifta kvinnliga skrivbiträden.
Och onsdagsproceduren vid rådhusrätten var i full överensstämmelse
härmed. Fru — med sin juridiska kompetens måste i enlighet
med stadgandet i rättegångsbalken, att ingen får föra annans talan som
under målsman står, överflytta sin ombudsfullmakt på en av rådhusrättens
vaktmästare utan någon som hälst juridisk utbildning. Denne ansågs
emellertid kvalificerad för uppdraget.

Fru — visste mycket väl, enligt vad hon meddelat Dagens Nyheter,
att rätten skulle förbjuda henne utföra uppdraget, men hon ville ändå
arrangera den lilla scenen i deraonstrationssyfte. Allmänheten bör få klart
för sig lagbestämmelsens orimlighet, i synnerhet som vid den nu avbrutna
riksdagen en motion väckts i syfte att få en rättelse till stånd, innan den
nya äktenskapslagstiftningen hunnit bli genomförd.»

Utskottets Det egentliga syftet med förevarande motion torde, enligt vad moti yttrande.

veringen för densamma utvisar, vara, att sådan lagändring vidtages, att

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

3

gift kvinna må liga utan hinder av mannens målsmanskap utöva verksamhet
såsom rättegångsombud. Såsom motionären erinrat, utgör bestämmelsen
i 15 kap. 3 § rättegångsbalken, att den ej må vara fullmäktig, som siälv
under målsman står, hinder för gift kvinna att i rättegång inför domstol
uppträda såsom fullmäktig för part. I överensstämmelse härmed lärer det
ej heller eljes vara henne medgivet att nyttjas såsom ombud hos domstol
eller annan myndighet i sådana fall, där fullmakt erfordras eller ett företrädande
inför myndigheten ifrågakommer. Ändring i detta förhållande,
som oförändrat består sedan lagens tillkomst, har först sent blivit ifrågasatt!
Ännu då år 1897 en jämkning företogs i nämnda kapitel i rättegångsbalken
i syfte att undanröja all tvekan om rätt för kvinna att lika mod man kunna
vara rättegångsfullmäktig, torde det hava saknats praktisk anledning att på
samma gång taga i övervägande, huruvida åtgärd borde vidtagas för undanröjande
jämväl av det ytterligare hinder, som förelåg i fråga om gift
kvinnas åtnjutande av dylik rätt. Frågan om likställighet i detta hänseende
mellan gift kvinna och ogift har väl senare något dryftats i sammanhang
med förslag om målsmanskapets upphävande, men har först nyligen nått
egentlig aktualitet. Den snabba utveckling av vårt advokatväsende, som
de sista årtiondena i alltjämt ökad mån utvisat, har medfört, att även
kvinnor vänt sin håg till verksamhet såsom advokater. För en kvinna,
som förvärvat juridisk utbildning, erbjuder dessutom nämnda verksamhet för
närvarande i vårt land snart sagt det enda arbetsfält, där hon i egentlig
mening kan tillgodogöra sina studier. De ännu för ganska kort tid sedan
tvifvelsutan sällsynta fall, då parter i rättegång vid domstol låtit sig företrädas
av kvinnliga ombud, hava därför på senare tid blivit oftare förekommande.
hinder dessa omständigheter lärer det icke kunna bestridas,
att den lagbestämmelse, vilken utesluter gift kvinna från rätten att vara
iättegangsombud, i enskilda fall och särskilt sådana, som närmast svnas
hava föranlett motionen, maste framstå såsom oegentlig och obillig. Fn
kvinnlig advokat, som även efter det hon ingått äktenskap kan finna tid
och intresse för den levnadsbana, hon tidigare valt, och genom fortsatt
utödning av sitt yrke kan se sig i stånd att bidraga till sin familjs försörjning,
ställes, sålunda i ett, ingalunda oväsentligt, avseende uti eu ogynnsammare
ställning än övriga utövare av samma verksamhet. Även om
det kan antagas, att en lagändring i nu berörda hänseende skulle kunna
bliva till fördel även för kvinnor, vilka utan att äga juridisk bildning utöva
vissa slag av praktisk verksamhet, torde dess betydelse dock väsentligen
vara begränsad till de egentliga kvinnliga advokaterna. Antalet kvinnor
i sistnämnda ställning är väl ännu synnerligen obetydligt, och möjligen

4

Lagutskottets utlåtande Ltr 9.

kali den ifrågasatta lagändringen till deras förmån snart nog bliva överflödig
på grund av de motsedda allmänna reformerna å äktenskapslagstiftningens
område. Med hänsyn till den avsevärda betydelse, som för enskilda
personer är förbunden med denna frågas lösning utan dröjsmål har
utskottet likväl ansett motionärens framställning i förevarande del förtjäna
beaktande, desto mera som erforderlig lagändring icke torde vara förenad
med avsevärda svårigheter och ej heller i reellt hänseende giva anledning
till betänkligheter. Då lagstiftningen icke uppställer annat hinder för gift
kvinna att ägna sig åt advokatverksamhet, synes ej heller den inskränkning,
som nu gällande bestämmelse i 15 kap. 3 § rättegångsbalken i detta avseende
innebär, med fog kunna upprätthållas. Från praktisk synpunkt torde en
lagändring av ifrågavarande innebörd icke böra möta gensaga, då därmed
endast avses att medgiva gift kvinna samma rättsliga möjlighet att kunna
anlitas såsom rättegångsombud, vilken redan förut tillkommer ogift kvinna,
samt någon klagan veterligen icke försports över att denna rättighet, sådan
den nu gäller, missbrukats eller i övrigt föranlett olägenhet. Härvid må
ock erinras om den domstolarna tillkommande befogenheten att avvisa sådana
ombud, vilka sakna förmåga att på tillfredställande sätt fylla sin uppgift
eller befinnas på annat sätt olämpliga att uppträda inför rätta.

Motionären synes med sin framställning hava avsett, att utskottet
skulle till riksdagen avgiva formulerat förslag till lagändring. Denna
skulle i sådant fall möjligen kunnat genomföras redan innevarande år.
Men ehuru utskottet, såsom av det anförda framgår, med sin uppfattning
av den ifrågasatta reformens beskaffenhet finner densamma böra snarast
möjligt förverkligas, har utskottet funnit detta önskemål lämpligast främjas
genom att riksdagen nu avlåter en skrivelse i ämnet till Ivungl. Maj:t.
Ett närmare övervägande synes nämligen böra äga rum såväl angående
den omfattning, i vilken en rätt av här i frågavarande slag bör medgivas
gift kvinna som ock om det lämpligaste sättet för införande i lagen av
ett sådant stadgande.

Motionären har emellertid låtit den av honom påyrkade lagändringen
avse jämväl rätt för gift kvinna att utan hinder av mannens målsmanskap
föra egen talan. För detta i helt annan mån vittutseende förslag har icke
i motionen anförts något skäl. Måhända har en dylik rätt uppfattats
såsom nödvändig förutsättning för eller självfallen konsekvens av rätten
att företräda annan såsom ombud. Så kan emellertid icke anses vara
förhållandet. Förmågan att efter annans uppdrag rättshandla å dennes
vägnar är ingalunda oförenlig med i eget eller annans intresse lagstadgade
inskränkningar i behörigheten att handla i egen sak. Och en principiell

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

o

förändring av gift kvinnas rättsställning i detta senare hänseende lärer
icke kunna åvägabringas i den ordning, motionären avsett. Redan enligt
nu gällande lag och rättstillämpning äger i särskilda fall hustru föra sin
eller boets talan. Men i princip tillkommer talerätten den äkta mannen
och utgör ett så väsentligt moment i hans målsmanskap samt sammanhänger
bland annat så nära med hans förvaltningsrätt över makarnas bo,
att frågan om någon generell ändring i detta förhållande icke torde kunna
upptagas annat än i ett vidare sammanhang.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt jämväl
gift kvinna må kunna tillåtas att inför rätta föra
annans talan, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 2 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation.

Ilerr Persson i Norrköping, med vilken herr Borg instämt, har anfört:

>Som utskottet i sin motivering starkt framhåller, är den ifrågavarande
reformen, att gift kvinna må kunna tillåtas att inför rätta föra
annans talan av sådan beskaffenhet, att den bör snarast möjligt förverkligas.
Men utskottet har ändock stannat vid att blott föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj:t, vari begäre3 utredning »huruvida och på vad sätt»
etc. Mig förefaller det däremot, som om utskottet bort avgiva förslag till
formulerad lagändring, för att såmedelst få reformen genomförd snarast
möjligt, redan innevarande år. Utskottet anför som skäl för att det stannat
vid att blott föreslå ett skrivelseförslag, att ett närmare övervägande
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 9 käft. (Nr 9.) 2

6

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

bör äga rum såväl angående den omfattning, i vilken en rätt av här
ifrågavarande slag bör medgivas gift kvinna, som ock om det lämpligaste
sättet för införande i lagen av ett sådant stadgande. Vad det första skälet
beträffar, synes mig ingen tvekan böra råda — rätten bör omfatta gifta kvinnor,
oavsett de ba juridisk bildning eller ej. Och angående sättet för införande
i lagen av det erforderliga stadgandet synes mig blott tvenne sätt
stå till buds, nämligen ettdera en ändring i 15 : 3 rättegångsbalken eller
också ett tillägg till nämnda §. Det sistnämnda sättet synes mig vara
att föredraga.

Det synes mig icke alls vara någon risk att omedelbart antaga en
lagändring av det enkla slag, som här är fråga om, och lagutskottet har
också förut nästan varje år, utan att kungl. proposition förelegat, avgivit
formulerade förslag till lagändringar, dels sådana som varit, i likhet med
nu ifrågavarande, synnerligen enkla, och dels sådana som varit långt svårare
och mera omfattande.

På grund av det anförda hemställer jag, att riksdagen måtte antaga
följande förslag till

Lag, innefattande ändring i 1 5 kap, 3 § rättegångsbalken.

Med ändring av vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken är stadgat
därom, att den ej må vara fullmäktig, som själv under målsman står, förordnas,
att gift kvinna må utan hinder därav, att hon står under mannens
målsmanskap, för andra tala och svara.»

Stockholm 1914, O. L. Svanbäcks Boktryckeri.