Lagutskottets utlåtande Nr 9

Utlåtande 1913:LU9

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom ti!! Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 3 e. ai.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majd angående ändrad lagstiftning i fråga om makes
gifterrätt i fast egendom.

Närvarande; Herrar Widén, Lindhagen, av Ekenstam, Söderbergh*, Stämer,
Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, greve Spens, Dahl*, Pettersson i
Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm, Olsson i See, Svensson
i Salang* och Holmdahl.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått till sig hänvisad
eu inom Andra kammaren väckt motion, nr 93, däri herr Emil Molin i
Dombäcksmark hemställt, »att Eiksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj it
måtte anhålla om förslag till sådana ändringar i allmänna civillagen, att
giftorätten utsträckes att gälla jämväl fast egendom, som före äktenskapet
förvärvats eller som under äktenskapet genom arv tillfaller endera maken».

Till stöd för sin hemställan har herr Molin anfört följande:

»Nu gällande lagar angående äkta makars inbördes förhållanden till
egendom och förmögenhet lämna från moralisk synpunkt mycket övrigt
att önska och synas ingalunda motsvara den humanitet i uppfattningen
om kvinnans rättsliga och sociala ställning, som numera, glädjande nog,
gör sig gällande. Tvärtom torde det kunna påstås, att dessa lagar äro
eu för vårt kultursamhälle genant kvarleva från den barbariska tid, då
kvinnan ansågs såsom någon slags lägre varelse eller inventarium bland
mannens övriga tillhörigheter. Tydligast framträder denna kvarleva i det
enligt nutidsuppfattning rättsvidriga, att hustrun ej i och med giftermålet
erhåller giftorätt i fastigheter, som mannen före äktenskapet förvärvat.
Hårdast drabbas givetvis den jordbrukande befolkningens kvinnor av denna
Bikung till Riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 9 käft. (Nr 9.) 1

Motionen..

2

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottets

yttrande.

av männen själva stiftade lag, och tusentals exempel finnas pa vilken sorg
och vilket elände, som drabbat änkor och värnlösa just därigenom att de
— om mannen dött utan föregående testamentariska dispositioner — stått
utanför all rätt till hemmet, där dock hustrurna kanske nedlagt ett livslångt
arbete för det — såsom naturligt vore — gemensamma. I barnlösa äktenskap
har till exempel vid mannens död lians närmare eller fjärmare släktingar
kommit och tagit det »gemensamma» hemmet i besittning och hustrun
har kommit på bar backe. I äktenskap, där det åter funnits bröstarvingar,
ha dessa senare tagit hemmet i besittning och hustrun, änkan,
har tätt stå och se på, i lyckligaste fall endast fått bo kvar pa barnens
eller förmyndares blotta nåd och barmhärtighet. Att fast egendom skall
hava någon slags större helgd än annan egendom eller förmögenhet inom
äktenskapet är för nutidsmänniskan obegripligt. Samma är givetvis förhållandet,
när det gäller egendom, som genom arv tillfaller endera maken.
Intet förnuftigt skäl talar för att sådan egendom skall betraktas såsom
enskild. Då därtill kommer, att det står kontrahenterna fritt att ordna
det inbördes ekonomiska förhållandet enligt gottfinnande genom äktenskapsförord,
torde rimligtvis någon anledning till tal om obehörigt tvång
genom den lagstiftning, jag härmed påkallar, ej förefinnas.

Yad här ovan sagts om kvinnan, gäller i tillämpliga delar även mannen.

Ehuru jag visserligen har mig bekant, att giftermålsbalken är under
omarbetning, är jag dock övertygad om, att de principer, som här ovan
framhållits, ingalunda torde komma till sin rätt genom sagda omarbetning,
vadan jag icke tvekar att oberoende av den pågående utredningen framlägga
frågan till Riksdagens omprövning.»

I motionens syfte hava sju ledamöter av Andra kammaren förklarat
sig instämma.

I fråga om makars giftorätt i bo gällde före den år 1898 antagna
nya lagstiftningen om äkta makars egendomsförhållanden bestämmelsen i
10 kap. 2 £ giftermålsbalken, sådant detta lagrum lydde enligt kung!,
förordningen den 19 maj 1845:

»Man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i all den lösa
egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de
äga eller äga få, så ock den fasta egendom på landet, vilken de i hjonalag
avla tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man eller
hustru före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvt, äger ej andra
makan giftorätt; dock vare all årlig ränta och avrad därav under lösören
räknad. Varder under äktenskapet egendom, genom gåva eller testamente

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

3

till ens makan given, med villkor, att den honom eller henne enskilt tillhöra
skall; i den egendom njute den andra makan ej eller giftorätt.»

I skrivelse till Konungen den 7 maj 1884 yttrade Riksdagen, att
den med anledning av gjorda framställningar om ändrad lagstiftning angående
äkta makars inbördes egendomsförhållanden ansåg då gällande lagstiftning
i ämnet böra ändras; och framlades i fem särskilda punkter de
önskemål, som Riksdagen ansåg därvid böra tillgodoses. Bland dessa förekom
även en begränsning av makes giftorätt i bo därhän, att fast
egendom i stad skulle i sådant avseende likställas med dylik egendom å
landet.

Såsom eu följd av denna Riksdagens skrivelse och det lagstiftningsarbete,
som i anledning av densamma igångsattes, framgick omsider 1898
års lagstiftning, enligt vilken 10 kap. 2 § giftermålsbalken erhöll följande,
ännu gällande lydelse:

»Man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i all boets lösa
egendom samt i deu fasta egendom, som under äktenskapet förvärvas.
I den fasta egendom, som man eller hustru före eller under äktenskapet
ärvt eller förut förvänd, äger ej andra maken giftorätt; dock vare all
årlig avkomst därav under lös egendom räknad. År egendom genom gåva
eller testamente till ena maken given med villkor att den honom eller
henne enskilt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej
heller giftorätt.»

I skrivelse till Ivungl. Maj:t den 18 mars 1903 anhöll Riksdagen
sedermera, att Ivungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i vad mån gällande
lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kunde för jämkning eller förtydligande
böra omarbetas, i syfte att, utan väsentlig rubbning av de
grunder, varpå denna lagstiftning vilade, hustrus rättsställning måtte bliva
mera klart och följdriktigt bestämd än för närvarande, samt hennes myndighet,
i den mån den ej ansåges böra av mannens målsmanskap begränsas,
klart och tydligt i lagen varda uttryckt, och därefter för Riksdagen framlägga
förslag till de lagbestämmelser i ämnet, vartill förhållandena kunde
föranleda.

Härefter har Kungl. Maj:t den 14 januari 1909 förordnat, att lagberedningen
efter avslutandet av arbetet å jordabalken skall till omarbetning
företaga giftermålsbalken med tillhörande författningar in. m.
Sedan vid beredningens fullgörande av detta uppdrag fråga uppkommit om
samarbete mellan de tre nordiska länderna för åstadkommande af överensstämmande
lagstiftning, bland annat, inom familjerättens område, ha vid
en den 8—13 november 1909 i Stockholm hållen konferens mellan dele -

4

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

gerade för Sverige, Norge och Danmark för uppgörande av en närmare
plan för det ifrågasatta samarbetet delegerade anfört, bland annat:

»Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan ifrågasättas förmögenhetsförhållandet
mellan äkta makar.---Grundprincipen bär sedan lång

tid tillbaka varit egendomsgemenskap mellan makarna med förvaltningsrätt
för mannen. Med denna princip till grund hade den äldre rätten inom
alla tre länderna uppställt jämförelsevis enkla regler. Men på senare tider
hava ej oväsentliga modifikationer i dessa regler, likaledes i alla tre länderna,
blivit genomförda. Ändamålet med dessa modifikationer har huvudsakligen
varit att frigöra hustrun från det beroende av mannen, vari den
äldre lagstiftningen hållit henne, och att bereda henne skydd mot förmögenhetens
förstöring genom mannens förvållande. Då man emellertid alltjämt
bibehållit den äldre grundprincipen, har man fått en lagstiftning, som
vilar på varandra motsägande grundsatser och därför i enkelhet och reda
lämnar mycket övrigt att önska och som dessutom ej heller kunnat annat
än i mycket inskränkt omfattning leda till målet. — — — _ _ _

Lagstiftningen på förevarande område synes sålunda i alla tre länderna
vara i behov av ytterligare utveckling; och därvid måste man helt säkert
övergiva den emellan olika principer haltande ställning, som den nu gällande
lagstiftningen intager. Huru eu ny ordning bör gestaltas, kan uppenbarligen
icke nu fastslås. Under övervägande måste bland annat komma
ett system med fullt åtskilda förmögenhetsområden för bägge makarna.
Det bör dock framhållas, att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå
däri, att man sålunda avskär alla förmögenhetsrättsliga band mellan makarna,
vilket ur åtskilliga synpunkter skulle möta betänkligheter. Man kan i
stället tänka sig den ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt
råda var över sin medförda eller sedermera förvärvade egendom, med skyldighet
för envar av dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det
gemensamma, samt att vid äktenskapets upplösning bägge makarnas behållna
egendom sammanslås till eu massa, varav hälften" tillfaller vardera
maken eller dess successor. På sådant sätt skulle självständig ställning
under äktenskapet för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på
samma gång som den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karakteriserar
den nuvarande ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I varje fall
synes en ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara erforderlig.
Under förutsättning, att man söker vinna en sådan, torde möjlighet
förefinnas för en i det väsentliga överensstämmande lagstiftning för
de skandinaviska länderna på förevarande område».

Enligt senast lämnade upplysningar liar arbetet på revisionen av familje -

LagutskottetsUtlåtande Nr 9.

5

rätten numera fortskridit därhän, att lagberedningen under innevarande år
torde komma att upptaga bland annat frågan om äkta makars egendomsförhållanden.
Det är sålunda icke nödigt, att Eiksdagen nu vidtager någon
åtgärd för att få denna fråga under vederbörlig behandling.

Såsom av ovan lämnade redogörelse för den svenska rättens nuvarande
och närmast förut gällande bestämmelser nogsamt framgår, innebär för
övrigt motionärens förslag en avvikelse från de grundsatser, efter vilka lagstiftningen
om makars giftorätt i vårt land efterhand utvecklats. Reformsträvandena
i syfte att åt gift kvinna bereda eu starkare rättslig ställning
hava bland annat gått ut på att i största möjliga utsträckning från giftorätten
undantaga sådan egendom, som genom den ena maken inkommit i
boet, och att begränsa mannens förvaltningsrätt över hustruns enskilda
egendom. I denna riktning går även 1898 års lagstiftning. Ett bifall
till motionen skulle däremot innebära ett steg i alldeles motsatt riktning
och synes nu icke böra ifrågakomma.

Vad motionären avser synes emellertid icke så mycket vara eu
utsträckning av makarnas giftorätt i boet som fastmera ett bättre tillgodoseende
av efterlevande makes, särskilt hustruns, intresse vid boets upplösning
genom andra makens frånfälle. Detta syftemål lärer emellertid
icke kunna vinnas på den av motionären anvisade vägen. Verkningarna
av flen påyrkade utsträckningen av giftorätten skulle, endast under de av
motionären framhållna omständigheter, bliva till förmån för den efterlevande
maken, varemot en sådan lagändring i allmänhet skulle för denne medföra
en sämre ställning än enligt nu gällande lag. Även nu berörda spörsmål
kommer emellertid, såsom framgår av delegerades ovan intagna utlåtande,
att i sammanhang med lagstiftningen rörande äkta makars egendomsförhållanden
göras till föremål för övervägande vid den nära förestående
omarbetningen av nämnda lagstiftning.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOD AK WIDÉK.

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Reservation

av herrar Lindhagen och Lindqvist, som yttrat:

Lagstiftningen i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden
har på senare tider allt mer inriktat sig på att bereda hustrun
eu självständig rättsställning i äktenskapet. Närmast av denna anledning
bär denna lagstiftning gått i riktning mot upplösning av egendomsgemenskapen.
Det pågående skandinaviska civillagstiftningsarbetet, som även
omfattar familjerätten, lärer såsom utskottet jämväl erinrat inom den närmaste
tiden komma att ingå på frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden.
I den åberopade planen för detta arbete yttras också, att
därvid måste komma under övervägande bland annat ett system med fullt
åtskilda förmögenhetsområden för båda makarne. Det är största sannolikhet
för att detta övervägande skall leda till ett sådant systems godtagande.

Emellertid är det uppenbart, att eu rättslig särskillnad mellan makarnes
förmögenhetsområden ej kan eller får upphäva gemensamheten i fyllandet
av deras ömsesidiga behov med den egendom de var för sig äga. Under
ett äktenskap ligger detta i regeln uti sakens natur och för de undantagsfall,
då missämja mellan makar bryter villigheten att frivilligt upprätthålla
denna gemensamhet, bör lagstiftningen innefatta bestämmelser om
makars ömsesidiga skyldighet att bidraga till varandras uppehälle. Vid
äktenskapets upplösning genom endera makens död upphör emellertid i
regel den grundval, som framtvingar gemensamhet i behovens tillgodoseende,
och för detta fall måste lagstiftningen upprätthålla den efterlevande
makens rätt att fortfarande i händelse av behov få underhall av
den avlidnes förmögenhet. Detta har ofta framhållits vid tal om den kommande
äktenskapslagstiftningens uppbyggande på de ifrågasatta nya grunderna
för egendomsförhållandena. Denna uppfattning har också, såsom
framgår av utskottets utlåtande, uttalats vid uppgörandet av förenämnda
plan för det skandinaviska samarbetet i ämnet.

En dylik särskillnad av förmögenheten är redan nu faktiskt genomförd
i många äktenskap på grund av redan antagen lagstiftning. Genom
äktenskapsförord kan en sådan ordning uppkomma. Dessutom inträder
den i följd av lagens stadgande beträffande särskilt fast egendoms

Lagutskottets utlåtande Nr 0.

7

undantagande i vissa fall från gemensamheten. Man kan måhända till och
med säga att på grund av detta sista stadgande bondebefolkningen, där
hemmanet merendels utgör familjens hela tillhörighet, redan i stor utsträckning
lever under sådana egendomsförhållanden mellan äkta makar, som
man betecknar såsom ett framtidsmål. Men man glömt eu sak, nämligen
att för detta fall lagstifta till förekommande av de olyckor och orättvisor,
som enligt detta system, ensidigt utfört, måste drabba den egendomslöse
maken, särskilt vid äktenskapets upplösning genom den egendomsbesittande
makens frånfälle. Gemensamheten i behovens tillgodoseende för båda ur
enderas förmögenhet är icke tillvaratagen i gällande lag,

Bet är detta förhållande motionären och de som instämt med honom
velat framhålla. Under lagstiftningsarbetet har ingen veterligen tänkt pa
detta. Motionen innefattar ett överraskande och ofrånkomligt framförande
till vår kännedom av en bild ur livet sådant det är. Den stora lucka i
gällande lagstiftning, som sålunda blivit påvisad, bör det vara angeläget
för statsmakterna att avhjälpa. Detta bör också ske genast och utan avvaktan
å eu tilläventyrs kommande ny lagstiftning för hela rättsområdet.
Det gäller nämligen nu eu brist i redan antagen lag, under vilken en mykenhet
människor för varje år som går blir lidande. Ett framtida mera
omfattande lagverk avhjälper ej det under närmaste tiden föreliggande
behovet, då det måste dröja länge innan det kan komma till stånd.

Motionären har för att avhjälpa missförhållandet föreslagit att utsträcka
giftorätten till jämväl fast egendom, som enligt nuvarande bestämmelser
skall vara enskild egendom. Emellertid syftar han företrädesvis på
det nödläge, som uppstår för den egendomslösa maken vid den andras frånfälle.
Syftet med motionen vinnes således väsentligen genom att låta för den
efterlevande inträda en rätt i den avlidnes fasta egendom vid dennes frånfälle.
Detta kan ske på olika sätt. Antingen genom en viss arvsrätt
för den efterlevande. Denna rätt torde dock knappast böra bestämmas att
såsom ifrågasatts alltid utgå med just hälften av den efterlämnade egendomen.
Förmögenhetens storlek och framför allt behovet synes böra vara avgörande.
Ett annat sätt att lösa frågan är att tillerkänna den efterlevande eu viss
avlcomst eller nyttjanderätt under livstiden.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att Eiksdagen ville med anledning av förevarande
motion anhålla, att Kung!. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida och på vad sätt gällande lagstiftning
kunde ändras i syfte att, när make eller maka, som

8

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

innehaft enskild fast egendom, avlidit, den efterlevande
maken eller makan må under sin livstid för sitt
skäliga livsuppehälle tillförsäkras någon arvsrätt i eller
rätt till avkomst från sådan egendom, ävensom för
Riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill
detta övervägande kan föranleda.

O. L. Svanbäcks Boktryckeri, Stockholm 1913.