Lagutskottets utlåtande Nr 8

Utlåtande 1914:LU8 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 29 juni 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om lagstiftning till skydd mot olovligt tillägnande
av kottar.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Trana,
Stärner, grefve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, Knut Larsson,
greve Spens, Pettersson i Bjälbo*, Schotte, Persson i Norrköping, Olsson i See,
Svensson i Salang* och Igel.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 2, har herr Gustaf Barthelson hemställt, »att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under omprövning, huruvida icke i strafflagen borde meddelas uttryckliga
bestämmelser, ägnade att bereda skydd mot olovligt tillägnande
av kött, ävensom därefter för riksdagen framlägga det förslag till lagstiftning
i ämnet, vartill omständigheterna föranleda.»

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»På grund av motioner vid 1913 års riksdag beslöt riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta verkställa
utredning, huruvida och i vilken omfattning ägare och innehavare
av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av å deras mark växande
vilda här, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.

Genom ifrågavarande motioner bragtes under riksdagens prövning
markägarens rätt till å densamma växande vilda bär.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 8 käft. (Nr 8.) 1

Motionen.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Att någon tvekan kunnat uppstå rörande äganderätten till vilt
växande bär torde bland annat bero därpå, att olovligt borttagande av
vilda bär å annans mark icke i 1734 års strafflag upptagits såsom stöld.

Skulle emellertid markägaren ej kunna göra sin rätt till de vilda
bären gällande på den grund, att någon straffbestämmelse för dylikt borttagande
ej fanns i 1734 års lag intagen, komme samma förhållande att
inträda även rörande allt annat på skog växande, vilkets borttagande
år 1734 ej kunde sättas under rubriken stöld, då det denna tid saknade
värde, såsom trädens frukter — utom ollon och nötter, vilka sistnämnda
redan år 1734 ägde värde och därföre skyddades genom lagen.

Spörsmålet om skydd för markägarens rätt till de bär, som växa på
hans mark, står därför i nära sammanhang särskilt med frågan om
markägarens rätt till å hans mark varande tall- och grankottar samt
till frukten å skogsträden i allmänhet.

Likasom skogsbären först på senare tid fått handelsvärde, så hava ock
tall- och grankotten först under senaste 30—40 åren fått sådant värde,
vårföre det för markägaren erfordras laga skydd för hans äganderätt till
kottarne i lika hög grad som till bären. Och då så är, borde en utredning
om äganderätten enbart till bären vara mindre lämplig, utan synes
det, som om den redan beslutade utredningen rörande skydd för markägaren
till de å hans mark växande bären borde utsträckas till att omfatta
ej blott de vilda bären utan allt annat å hans mark förekommande,
vars borttagande ej i 1734 års strafflag upptagits under rubriken stöld
och snatteri.

Införandet av ordnad hushållning å en del av landets skogar har
åstadkommit detta värde, vad skogsfrö beträffar. Så äga kottar av tall
ett värde av 5 å 7 kronor och av gran ett värde av 1 å 2 kronor per
hektoliter, tallfrö ett värde av 10 ä 20 kronor och granfrö av 5 ä 10
kronor per kilogram.

Överförandet av en skogshushållning från extensiv till en intensiv
eller till åtminstone i avseende på återväxten ordnade förhållanden kräver
avsevärda utgifter, förnämligast för kulturer, och ofta även minskade
inkomster genom en nedsättning i förutvarande avverkningsbelopp.
Under sådana förhållanden är det givet, att den inkomst, en skörd av
kottar kan lämna, skulle kunna bidraga till skogsavkastningens höjande.
På grund av det stora virkeskapital, som erfordras för att möjliggöra
en rationell skogshushållning, måste, för att en sådan skall kunna bliva
ekonomiskt bärande, allt på skogen växande av ägaren tillvaratagas och

3

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

på bästa sätt avsättas. För att detta tillgodogörande även av de jämförelsevis
mindre värdefulla produkterna å skogen såsom kottar, bär m. m.
må komma till stånd, fordras dock först och främst, att även skogsägaren
liksom varje annan må av lagen hava skydd för sin egendom.
Förr än detta skydd erhållits, torde ett allmänt intresse för rationell
skogshushållning ej komma till stånd.

I fråga om skogsfröet är detta skydd så mycket nödvändigare, som
en skogshushållning utan skogsfrö ej är tänkbar.

På grund av kottarnes höga värde — 1 tunna tallkottar motsvarar
i värde ungefär 1 tunna hafre — översvämmas synnerligast för avsättning
av kottar väl belägna skogar av kottplockare, som skövla träden
från all kött, som kan åtkommas.

Till förlusten av kottarne får skogens ägare lägga ännu en, som
ofta nog är ännu kännbarare. För att kunna på kortast möjliga tid
och på bekvämaste sätt åtkomma största mängd kottar pläga nämligen
många kottinsamlare från träden nedhugga de grenar och till och med
toppar, som bära kött, varigenom de så behandlade träden förstöras. Eu
sådan avskyvärd skadegörelse, som i de flesta fall drabbar unga och
medelålders träd med kraftiga kronor, och som sålunda stå i sin bästa
växt, är numer en ej ovanlig företeelse, och synes densamma tilltaga i
samma mån som priset på kottar stegras. Den träffar hårdare den
mindre än den större skogsägaren, emedan den senare vanligen har
någon bevakare av skogen, vilket i allmänhet ej förekommer å de smärre
skogstegarne.

Då fröträd och träd intill kyggeskanterna, som på grund av sin
friare ställning bära kött rikligare och oftare än träd inuti bestånden
och därföre i första hand tillvinna sig kottsamlarnes intresse, bliva berövade
sina kottar och kanske även genom avkvistning förstörda, omöjliggöres
den självsådd, som med fröträdens kvarlämnande avsetts. Kottinsamling,
bedriven på sådant sätt, åstadkommer ej blott skada för
enskild man utan blir den då en fara för hela landets skogshushållning.

Visserligen kan dylik skadegörelse på grund av redan varande lag
åtalas, men torde det vara tydligt för var och eu, att, så länge allmänheten
anser sig äga rätt att plocka kottar var som helst, det är omöjligt
att mot dylik åverkan bevaka en skog på grund av mängden av
kottplockare och på grund därav, att kottplockningen kan pågå under
4 ä 5 månader på året.

För ägaren måste just omintetgörandet av hans arbete för åstad -

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

kommandet av återväxt vara det mest nedslående och. från skogshushållningssynpunkt
för honom mest kännbart rent ekonomiskt sett. Ett av
de allra viktigaste leden i skogshushållningen är ju åstadkommandet av
god återväxt på kortast möjliga tid. Genom kottarnes borttagande från
fröträden är självsådd ej för skogsägaren möjlig att ernå, utan måste
han från annat håll köpa frö för att genom dess utsående erhålla nödig
återväxt, vilket synnerligen för en mindre skogsägare är kännbart nog,
och vilket alldeles givet ej höjer utan säkerligen slappar intresset för
verklig skogsvård. Sedan borttagandet av kött å annans mark tagit nu
anförda former, har denna fråga fått ett allmänt intresse, och detta ej
blott i faran för att det vaknade intresset för skogsvård skall slappas,
utan än mera i faran för att å de skogar, rovplockning av kottar äger
rum och naturlig föryngring i tillräcklig grad därigenom omöjliggöres,
återväxten kommer att, då den måste ske genom kultur av personer,
som ej förstå bedöma halten av det härför köpta fröet, bliva i kvalitativt
hänseende underhaltig.

Enligt vunnen erfarenhet spelar nämligen barrträdsfröets och särskilt
tallfröets, som är det dyraste, hemort en stor roll vid kultur.

Då man på 1870-talet började här i landet i större skala genom
kultur uppdraga tallskog, använde man sig härför av frö från Tyskland,
men har resultatet blivit i högsta grad nedslående, i det den efter dessa
kulturer uppdragna skogen, på grund av sin dåliga kvalité, blivit nära
värdelös, och torde de förluster, som genom användandet av olämpligt
tallfrö drabbat landet, kunna skattas till många millioner kronor. På
grund av denna erfarenhet har genom Kungl. Maj:ts förordning den 4
april 1910 föreskrivits, att barrträds frö, som införes från främmande
land, skall färgas, varjämte å barrträdsfrö satts hög tull — för tallfrö
6 kronor per kilogram — allt avseende att så mycket som möjligt förhindra
att vid skogskultur inom landet användes importerat barrträdsfrö.

Då man nu konstaterat, att tallfrö från norra Tyskland icke passar för
ens södra Sveriges läge och klimat, ligger det nära till hands att antaga,
att frö av tall från södra Sverige icke heller är lämpligt använda inom
mellersta och norra delarne av landet, synnerligast som skillnaden i
klimatiskt hänseende mellan norra Tyskland och södra Sverige icke är
större än skillnaden i detta hänseende mellan nordliga och mellersta
Sverige.

Visserligen har man ännu ej kunnat bestämma, inom vilka gränser
i norr och söder eller inom vilka olika höjdlägen förflyttning av barr -

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 5

trädsfrö kan utan skada äga rum, men torde av skogsförsöksanstalten
anställda proveniensförsöken likasom ock motsvarande inom andra länder
utförda tydligen påvisa, att den största försiktighet härvid är av
nöden. Så har skogsförsöksanstalten för undersökning av tallens proveniensfråga
å kronoparken Ollestad anlagt eu försökskultur av frö från
olika delar av landet. Börande dessa försök anför professor G. Schotte
i skogsvårdsföreningens tidskrift — häftet 12 år 1910 — följande:
»Granska vi närmare de i tabellen återgivna talen, finna vi, att tallplantorna
från Norrland av pinus silvestris f. lapponica i allmänhet och
i stort sett växt svagare än de från södra Sverige. Yid 4-års ålder
hade sålunda ingen norrländsk tallplanta nått över 65 centimeter, medan
plantor från sydligare hemort uppnådde ända till 72 centimeter. De 5
år gamla plantorna uppvisa maximital av respektive 100 cm. och 117 cm.
Yid 6 år äro nu de högsta plantorna från Norrland 132 cm. men från
Sydsverige 156 cm.

I en särskild avdelning i tabellen är årsskottens längd uträknad för
åren 1909 och 1910. Vi finna härav, att norrlandstallen har något
kortare skott än plantorna från sydligare hemort.

De norrländska tallarna hava avsevärt kortare grenar och se
härigenom glesare och spensligare ut. Vidare äro barren i stort sett
kortare men bredare å dessa tallar. Barrlängden varierar dock rätt
avsevärt.»

Av skogsförsöksanstaltens genom Edvard Yibeck föregående år
gjorda undersökningar synes framgå, att icke ens tallfrö från södra och
mellersta Norrland bör användas i Norrbotten.

Dessa försök och undersökningar hava sålunda visat, att norrländskt
tallfrö ej lämpar sig för Västergötland och således ej för södra Sverige,
likasom ock att frö från sydligare trakter ej bör användas inom nordliga.
All erfarenhet visar sålunda, att det är av vikt, att vid tallkultur
användes frö från i klimatiskt hänseende varandra likartade områden,
och att ett brott mot denna regel kommer att hämna sig i framtiden.

De fröklängningsanstalter, som till ett antal av omkring 74 stycken
nu finnas i vårt land, äro till största delen belägna i södra delarne av
landet. Huvuddelen av det frö, dessa utklänga och sälja, härstammar
visserligen från de trakter, varest var och eu av dem är belägen, men
lättheten att medelst järnvägarne transportera kött gör, att varje frö -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

klän gran gsanstalt kan uppköpa kött på betydligt avstånd från fabriken
och till denna transportera dessa för klängning.

Skogsägare, som från dessa anstalter inköper sitt frö, riskerar därföre,
att åtminstone en del av det köpta fröet ej lämpar sig för den
trakt, varest hans skog är belägen. De misstag, som i avseende på
fröets hemort begås vid tallkultur, bliva så mycket ödesdigrare, som
resultaten av skogskulturer först en lång tid efter kulturen visa sig, så
att skogsodlaren kan komma att under en lång följd av år och i stor
utsträckning begå samma misstag utan att märka det.

Åstadkommande av skydd mot olovligt borttagande av tall- och
grankottar är därföre en fråga av stor betydelse ej blott för den enskilde
skogsägaren utan för hela landets skogshushållning.

Yid bedömandet av denna fråga, som för landets skogshushållning
har den största betydelse, bör hänsyn tagas även därtill, att 1903 års
skogslag ålägger den enskilde skogsägaren att skaffa återväxt å den
mark, å vilken han avverkat skog, ett åläggande som förpliktigar staten
att genom nödig lagstiftning undanröja sådant, som visar sig hindra
eller försvåra uppfyllandet av detta åliggande.

De lagstadganden, som möjligen skulle kunna anses tillämpliga på
ifrågavarande område, återfinnas i strafflagens 20 kap. 2 § samt 24 kap.
3 och 4 §§.»

Efter återgivande av stadgandet i 24 kap. 3 § strafflagen fortsätter
motionären:

»Det höga värde, som kottar på sista tiden erhållit, bör kunna fullt
ut motivera deras likställighet i förevarande hänseende med de i relaterade
paragraf omnämnda andra trädfrukterna ollon och nötter. Mot
ett inordnande under paragrafen synes ej heller kunna tala den under
behandlingen i riksdagen av bärfrågan med sådan skärpa framhållna
synpunkten, att ett fritt tillgodogörande av naturalstret i fråga ansetts
vara från urminnes tid tillåtet och jämväl utgjorde på eljest vanlottade
trakter en viktig förvärvskälla för ortsbefolkningen.

För ett sådant inordnande talar jämväl den stora skada, som
insamlandet av kottar från växande träd medför, en skada väsentligt
större än den, som genom bärplockning åsamkas mark och skogskultur.

Man kan därföre med fog påstå, att allt, som talar för förbud mot
olovlig bärplockning, i än högre grad gäller olovlig kottplockning, medan
samtidigt betänkligheterna mot förbud för bärplockning icke alls eller
åtminstone i vida mindre grad gälla kottplockning från träden.

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

7

I detta sammanhang torde ävenledes böra bemärkas lagberedningens
förslag till jordabalk, enligt vilket i 1 kap. 2 § utsäges: »Till fastighet
höra — — — å rot stående träd och andra växter tillika med frukt
därå.»

Även om mot förmodan olovligt borttagande av kottar skulle kunna
anses straffbart på grund av 24 kap. strafflagen, torde det, med hänsyn
ej minst därtill att för varje år det olovliga borttagandet av kött sker
i ökad utsträckning och allt mer tager formen av rovplockning, likväl
befinnas lämpligt att bestämt uttryck däråt gives i lagtexten.»

I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida
och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt
med straff. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning
emellertid endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet,
som ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg
inskrida mot insamling av kottar från marken eller från hyggen och
vindfällen, har däremot funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd
emot olovligt tillägnande av kottar från växande träd vara av beskaffenhet
att påkalla närmare uppmärksamhet.

Eu gällande strafflags bestämmelser om olovligt tillägnande av
skogsprodukter från annans mark hava sin plats i lagens 20 och 24
kapitel. Beträffande särskildt tillägnande av produkter från växande
träd återfinnes stadgande härom i sistnämnda kapitels 3 §, som har
följande lydelse:

»Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller
mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna,
eller tager olovligen där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris,
gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter; varde, evad han det bortfört
eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes
anses; och vare straffet böter, högst ettusen riksdaler, eller fängelse
i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete
i högst ett år dömas.»

Går värdet av det tillgripna över femton kronor, skall förfarandet
jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen anses såsom stöld.

Utskottets

yttrande.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Bland dessa sålunda i strafflagen angivna objekt för åverkan eller
stöld upptagas icke kottar; och olovligt tillägnande av kottar från
växande träd lärer alltså icke falla under ovanberörda lagrum. Att
däremot, på sätt motionären framhållit, straffpåföljd inträder för den,
som vid insamlande av kottar åstadkommer skada å växande träd genom
avbrytande av grenar och toppar eller eljest, kan icke vara föremål för
någon som helst tvekan.

Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet
i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt menliga
följderna av en obegränsad frihet för en var att från växande träd
insamla kottar. Såväl den framställning, vilken i sådant hänseende
lämnats i motionen, som åtskilliga av tjänstemän vid skogsstaten i olika
delar av landet gjorda uttalanden, av vilka utskottet haft tillfälle att
taga del, synas nämligen giva vid handen, att insamling av kottar flerstädes
bedrives på ett sätt och i en omfattning, som icke blott åstadkommer
skada å den växande skogen utan även i viss mån äventyrar
skogens återväxt. Av omförmälda uttalanden har utskottet sålunda inhämtat,
att i samband med ökad efterfrågan av barrträdsfrö insamling
av kottar å senare tid utan jordägarens medgivande bedrives i alltjämt
stigande omfattning, samt att de personer, vilka sålunda insamla kottar,
föröva betydande åverkan å skogen, särskilt genom att avbryta toppar och
grenar av yngre träd. Det lärer till och med hava inträffat, att de vid
avverkning till återväxtens betryggande kvarlämnade fröträden berövas
sina kottar. Särskildt har från Norrbottens län uppgivits, att härvarande
skogsvårdsnämnd vid flera tillfällen mottagit klagomål från befolkningen
över den olovliga insamling av kottar, som där äger rum. I anledning
härav och då de kottar, som utbjudits till salu, mestadels härstammat
från ännu ej tillräckligt utvecklade träd och därför befunnits lämna frö av
mindre god beskaffenhet, har nämnden, enligt samma uppgift, ansett sig
förhindrad att under innevarande år uppköpa kottar från orten.

Nödig hänsyn därtill att vid insamling av kottar skada å träden undvikes
samt att kottar icke skördas från sådana träd, som lämna mindervärdigt
frö, lärer i regel icke kunna förväntas av annan än skogens
ägare. Därest insamling av kottar, såsom nu synes vara fallet, i avsevärd
utsträckning är förenad med skadegörelse å träden, skulle visserligen
även enligt gällande lag ett sådant förfarande kunna beivras genom åtal
vid domstol. Dylika åtal torde dock synnerligen ofta vara förbundna
med svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och skulle därför i

9

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

de flesta fall icke leda till den skyldiges fällande. Det synes sålunda
utskottet vara uppenbart, att ett förbud mot insamling av kottar från
växande träd å annans mark ur forstlig synpunkt är synnerligen påkallat.

Förutom av vad sålunda ur förenämnda synpunkt kan anföras till
stöd för införande av lagbestämt skydd mot olovlig insamling av kottar
synes skäl för en dylik lagstiftningsåtgärd kunna hämtas även från
jordägarens intresse av att lämnas i okvald besittning av de å hans
träd växande kottarna. Vid tiden för nu gällande strafflags tillkomst
hafva kottar utan tvivel för jordägaren representerat ett mycket ringa
värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde
sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten
upptager ollon och nötter men icke kottar, torde detta hafva stått i
full öfverensstämmelse med grundsatsen att förbehålla jordägaren de
produkter, som för honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först
under senare år har i samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en
ökad efterfrågan av tall- och granfrö, och såsom följd härav har uppkommit
en betydande stegring av kottarnas värde. Jordägaren synes
vid sådant förhållande med fog kunna äga anspråk på enahanda straffskydd
mot olovligt tillägnande av kottar, som lagstiftningen sedan lång
tid tillerkänt honom i fråga om ollon och nötter. Förutom den förlust,
som tillskyndas honom därigenom att han förhindras att själv tillgodogöra
sig kottarna å honom tillhöriga träd, kan han under vissa förhållanden
få vidkännas även direkta utgifter, såsom för frösådd och liknande
ändamål. Det allmänhetens intresse, som må förefinnas i upprätthållandet
av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt att insamla kottar
å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i jämförelse med
de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt kräva
tillgodoseende, och samma intresse varder för öfrigt enligt utskottets
mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom, att rätten
att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen icke
beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 8 käft. (Nr 8.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

sätt straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande
av olovligt tillägnande av kottar från
växande träd å annans mark, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda.

Stockholm den 29 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr Alexanderson i fråga om viss del av utskottets motivering,

dels ock av herrar Lindhagen, Stäf ner, Schotte, Persson i Norrköping,
Olsson i See och Igel, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd härför hava herrar Stärner, Schotte, Olsson i See och Igel
anfört:

»Insamling av kottar har alltid ansetts vara medgiven vem som helst.
A vissa orter och under vissa år lärer en dylik insamling ge den fattigaste
befolkningen ett välbehövligt tillskott i dess tunga kamp för uppehället.
Skall därför en ändring ske i den nu bestående rätten till insamling
av kottar, böra härför synnerligen starka skäl kunna åberopas. Ensamt
åberopande av en jordägarens rätt eller ett hans intresse av att lämnas
i okvald besittning av kottar, som växa å honom tillhöriga träd, kan
ingalunda vara tillfyllest för att rubba en sedan gamla tider bestående
rätt. Huvudmotivet för utskottets tillstyrkande av en skrivelse i motionens
syfte är också omsorgen om en god skogsvård och närmast att
förhindra skadegörelse å växande träd genom kottinsamlingen. Det lärer
visserligen emellanåt förekomma, att grenar och toppar avbrytas för att
åtkomma kottarna. Men till förhindrande härav behöver ej något förbud

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 11

för kottinsamling komma till stånd. Straff för en dylik åverkan å växande
träd finnes redan, såsom också utskottet vitsordar, i 24 kap. strafflagen.
Det gäller allenast att befordra vederbörande, som på sådant
sätt missbrukar sin rätt till kottinsamling, till laga näpst. Statuerande
av ett eller annat exempel skulle förvisso hava god verkan och kan ej
möta större svårighet.

Behovet av frö till skogssådd är med det ökade intresset för ett
uthålligt skogsbruk i ständigt stigande. Även under nuvarande förhållanden
hava de många fröklängningsanstalterna ofta svårt att fylla sitt
behov av kött. Titt och ofta förekomma också offentliga uppmaningar
till allmänheten att insamla och tillhandahålla kött för dessa anstalter.
Skulle nu kottarna förbehållas jordägaren, är det att befara, att brist på
barrträdsfrö ofta skall uppstå eller åtminstone att prisen på sådant frö
skola avsevärt stiga. Men detta kan icke vara till fördel för det
skogsodlingsarbete, man uppger sig önska främja, genom inskränkning i
rätten till kottinsamling.

Om ur allmän skogsvårdssynpunkt synnerligen vägande skäl för en
dylik inskränkning föreligga för landet i sin helhet eller vissa delar därav,
skola skogsvårdsstyrelserna säkerligen icke underlåta att härpå fästa
Kung!. Maj:ts uppmärksamhet.

Att emellertid nu, på enskild motionärs framställning, avlåta en
skrivelse i ämnet till Kungi. Maj:t synes oss föga påkallat. Riksdagen skulle
därmed, redan på den ofullständiga utredning, som nu föreligger, hava
uttalat sina sympatier för en inskränkning i den fria kottinsamlingen,
mot vilken inskränkning i och för sig starka skäl kunna anföras, och vars
verkningar, om de komma till stånd, icke nu kunna i någon mån överses.»

Herr Lindhagen, med vilken herr Persson i Norrköping huvudsakligen
instämt, har anfört:

»IJti lagen den 24 maj 1895 om vad som till fast egendom är att
hänföra skall till sådan egendom höra »å rot stående träd och andra
växter tillika med frukt därå». Denna bestämmelse har av lagberedningen
upptagits i 1 kap. av dess förslag till jordabalk, men dessutom
har i förslaget tillagts i nämnda kap:s 5 §: »Vilt växande bär och svamp
äger envar taga å annans mark», dock med vissa närmare angivna undantag.
Gällande föreskrifter i 24 kap. 3 § strafflagen om straff för åverkan
har av utskottet återgifvits. I lagberedningens förslag tillägges
därtill straff av böter om någon tager olovligen vilt växande bär eller

12 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

svamp å sådant område, där sådant tillägnande enligt förslagets antydda
undantag är förbjudet.

Av gällande lagstiftning synes således framgå, att även kottar å
växande barrträd liksom andra växter och växtdelar principiellt tillhöra
fastigheten och följaktligen också fastighetens ägare. Enligt lagberedningens
tilläggsförslag kan man dessutom vara böjd att tro, att beredningen
ansett kottar också vara vid straffrättsligt ansvar praktiskt skyddade
mot tillägnande, då beredningen sökt bereda ett visst uttryckligt
skydd för plockning av bär och svamp å annans mark med vissa nya
undantag, men ej nämnt något om kottar. Kottarna skulle således enligt
beredningrn möjligen betraktas som en del av trädet och dess grenar, under
det däremot exempelvis äpplen och päron på träd pläga betraktas som fristående
»gods» och olovligt tillägnande av sådana frukter därför hemfalla
under stöldkapitlet i strafflagen. Vad som dock gör saken än mera
oklar är att uti 24 kap. 3 § strafflagen uppräknas uttryckligen ollon
och nötter, men ej kottar. Därav skulle då kunna å andra sidan dragas
den slutsatsen, att kottarne få fritt tagas utan äventyr av ansvar.

Motionären begär nu åtgärder för att förhindra att främmande vid
plockning af kottar å träd förstör träden genom att bryta av grenar eller
t. o. m. själva topparna. Så vitt detta kan förhindras genom strafflagsbestämmelser
förefinnes, såsom utskottet ock erinrat, redan sådant skydd.
Det är vid ansvar förbjudet att förfara på nyss antytt sätt. Utskottet
föreställer sig emellertid i likhet med motionären, att blott det blir klart
föreskrivet i strafflagen, att även plockandet av kottar i och för sig är
vid ansvar förbjudet, även om skadegörelse å trädet i övrigt ej sker,
så kommer man allmänt att hålla sig borta från själva plockningen av
kottar och således även från möjlighet av skadegörelse å träden.

Detta är till en början säkerligen en oriktig förespegling av utskottet.
En sådan lagförklaring blir med all sannolikhet fullständigt
verkningslös i det avsedda syftet. Iledan gällande ansvarsbestämmelser
i 24 kap. 3 § strafflagen stå i åtskilliga delar icke i samklang med
svenska folkets av förhållandenas natur skapade plägseder och rättsuppfattning.
Ollon och i all synnerhet nötter anses flerstädes vara var mans
egendom och brytandet av grenar i annans skog och mark för att sätta
i vaser och vattenglas i hemmen anses allmänt vara särdeles tillåtligt
och betraktas särskilt av den från naturglädje avstängda stadsbefolkningen
såsom ett dess oförytterliga privilegium. De flesta människor i landet
göra sig årligen med det gladaste samvete skyldiga till dylika överträ -

13

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

delser av strafflagen. Landssed, när hon icke haver oskäl med sig, bör
räknas för lag, säga domarereglerna, och förmodligen är det denna grundsats
svenska folket stöder sig på i förevarande fall. Om man nu flikar
in kottarna i strafflagen vid sidan av riset, grenarna, ollonen och nötterna,
så har detta lika liten effekt som det äldre straffskyddet.

För övrigt har icke genom motionärens framställning på något sätt
ådagalagts, att det skulle vara ens ur nationalekonomisk synpunkt lämpligt
att i vårt vidsträckta skogsland nu allmänt förekomma den frivilliga
kottplockningen. Det är då så mycket mindre tillrådligt att förorda en
sådan åtgärd, som därigenom en behövlig inkomst skulle berövas många
nödlidande människor.

Det förfarande slutligen, som motionären närmast påtalar, är som
sagt belagt med straff, och då detta förfarande också har oskäl med sig,
äro vederbörande skogsägare i sin goda rätt, om de begagna lagens utvägar
och för dylik uppsåtlig skadegörelse å växande träd statuera ett
exempel den skyldige till näpst och androm till varnagel. Det viktigaste
och enda verkningsfulla är emellertid här att på orter, där sådana missbruk
förekomma, söka upplysa befolkningen om det orätta i dess handlingssätt
och såsom en sista utväg mot de oförbätterliga varna med
strafflagen. Särskilt jägmästare, som nu funnit sig föranledda till beklaganden
i förevarande avseende, borde låta sig vara angeläget att genom
föredrag, broschyrer och tidningsartiklar främja en bättre upplysning och
goda landsseder. En framställning till Kungl. Maj:tfrån riksdagens sida
om erinran till vederbörande jägeristater att i detta avseende i sin ämbetsutövning
främja de sociala intressena vore säkerligen på sin plats.
Men då en sådan framställning faller utanför motionens ram, återstår för
mig allenast att på de skäl ovan anförts förena mig i hemställan att
ifrågavarande motion icke måtte vinna riksdagens bifall.»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 8 käft (Nr 8.) 3