Lagutskottets utlåtande Nr 8

Utlåtande 1914:LU5 - a

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av vuckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 6 kap. 4 § sträf lagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, af Ekenstam, Söderbergh, Trana*, Gezelius,
Stärner, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Johanson i Valared*,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist
i Stockholm, Holmdahl, Olson i Torsby* och Borg.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

ITti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 20, har herr af Ekenstam hemställt, »att riksdagen ville för sin del
besluta, att bestämmelsen i 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

»Komma make eller anhöriga i rätt upp- eller nedstigande
led efter den som dödad blivit att genom hans
frånfälle sakna nödigt underhåll, då kan dem, efter ty,
med avseende såväl å den brottsliges tillgångar som andra
omständigheter, skäligt prövas, tilläggas såsom skadestånd
vad för dem eller någon av dem tarvas, till dess
de sig eljest försörja kunna, och må det skadestånd efter
omständigheterna sättas att utgå på en gång eller å
särskilda tider.»

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:

»Genom liera rättsfall har fastslagits, att bestämmelsen i ö kap. 4 §
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 4 höft. (Nr B.) 1

Motionen.

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr S.

strafflagen om skadestånd ej har tillämpning å annan än make eller barn
efter den som dödad blivit. Denna snäva begränsning har nog mer än en
gång upprört rättsmedvetandet. En gammal mor, vars enda stöd den dödade
varit, bar ej fått något bidrag till sitt framtida underhåll, även om
den, som orsakat eller vållat döden, är än så välbärgad. En ändring i lagen
i den riktning, att anhöriga i rätt upp- och nedstigande led likställas med
maka och barn, synes mig därför mycket rättvis och av omständigheterna
påkallad.

Utan allt tvivel kommer den invändningen att göras mot genomförande
av en sådan tanke, att det väl kan anses, att mången annan kan
till den dödade hava stått i samma nära beroende som de personer, som
ovan åsyftats. Men då hela vår strafflag till principer och detaljer kommer
att undergå en nu under arbete varande revision, har jag icke ansett
lämpligt att komma med några andra förslag än att skadeståndsrätten enligt
6 kap. 4 § strafflagen skall utsträckas till alla anförvanter i rätt uppoch
nedstigande led, som stått i det nära beroende för sin existens av den
dödade, som i paragrafen omförmäles.»

Förevarande motion innefattar förslag till sådan ändring av G kap.
4 § strafflagen, att den rätt till skadestånd, som enligt nuvarande lydelse
av detta lagrum tillkommer maka och barn efter den, som blivit dödad,
skulle utsträckas till dennes alla skyldemän i rätt upp- och nedstigande led.

Fråga om utvidgning av ifrågavarande rätt till skadestånd har tidigare
varit föremål för riksdagens prövning, senast under nästlidet år. I
anledning av en då inom andra kammaren väckt motion med förslag till
den ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att rätten till skadestånd skulle
gälla även den dödades föräldrar, anförde lagutskottet (utlåtande nr 11)
bland annat följande:

»I allmänhet är i vår lagstiftning skades tåndsskyldigheten på grund
av brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada.
Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med
uppsåt eller av vållande. I ett särskilt fall har emellertid skadeståndsplikten
utsträckts även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats
tredje man. I 6 kap. 4 § strafflagen stadgas sålunda:

Lagutskottets utlåtande Nr 5. >>

''Komma make eller barn efter den, som dödad blivit, att genom
hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende
å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter, skäligt
prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för makan eller barnen tarvas till
dess de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.’»

Efter att hava erinrat om vissa å skilda tider framförda förslag till

bestämmelser i förevarande hänseende yttrade utskottet vidare:

»I likhet med motionären anser utskottet de ifrågavarande bestämmelserna
allt för snävt avfattade. De skäl, som föranlett lagstiftningen att
tillerkänna maka och barn efter dödad person rätt att av brottslingen utbekomma
skadeersättning, måste anses i lika hög grad gälla i fråga om
andra personer, som för sin utkomst varit helt och hållet beroende av den
dödade. Den rättvisa och billighet, som av lagkommittén åberopades såsom
grund för skadeståndsrätt för dödad persons maka och barn, synes med

samma fog påkalla dylik rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av

honom komma i åtnjutande av försörjning.

Även om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna
skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet,
torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd till att,
såsom motionären föreslagit, omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna
vidtagas.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i den moderna utländska
lagstiftningen ifrågavarande skadeståndsrätt i allmänhet givits en större
utsträckning än hos oss. I några lagar såsom t. ex. tyska civillagen av
år 1896 tillerkännes skadeståndsrätt åt envar, som gentemot den dödade
ägt lagstadgad rätt till understöd, under det i andra lagar dylik rätt medgives
alla, som av denne i verkligheten åtnjutit- försörjning. Bland lagar
av sistnämnda slag må nämnas norska lagen av den 22 maj 1902, som i
förevarande hänseende stadgar: »Er ved den forvoldte Död nogen berovet
sin Forsorger, bliver han på Forlangende hos den Erstatningspliktige att
tillkjende en sådan Erstatning for det derved opståede Tab, som af Betten
efter omstaendighederne lindes billig.» Endast ett fatal främmande lagar
såsom Danmarks strafflag av år 1866 och Finlands av år 1889 inskränka
skadeståndsrätten till den dödades maka och barn. I båda dessa länder
hava emellertid röster höjts för skadeståndsrättens utsträckning i ovan
angivna riktning.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Den i svensk rätt anförvanter åliggande försörjningsplikten liar i 3 §
i kungi. förordningen angående fattigvården i riket bestämts sålunda:
»Envar, som är arbetsför, skall — — — — — — försörja sig själv och
sina minderåiiga barn, sa ock arbetsför man sin hustru j åliggande det i
övrigt föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, och förmåga, å andra
sidan, varandra försörja.»

Därest, såsom nu ifrågasatts, skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 g
strafflagen utvidgas att omfatta även föräldrar, skulle sålunda denna rätt
komma att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt
lag föreligger.

Det bör beaktas, att eu utvidgning av den i förevarande lagrum stadgade
skadeståndsplikten har betydelse även med avseende på den särskilda
skadeståndsplikt, som, vid sidan om de allmänna skadeståndsreglerna, finnes
stadgad i en del särskilda lagar, såsom lag angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägsdrift den 12 mars 1886, lag innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar den 27 juni 1902 och lag om
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni 1906. Den
genom dessa författningar bestämda skadeståndsplikten är nämligen till sin
omfattning bestämd genom hänvisning till de allmänna skadeståndsreglerna
i 6 kap. strafflagen. I detta förhållande torde emellertid, enligt utskottets
mening, icke ligga något hinder mot den nu ifrågasatta utsträckningen.
Ej heller synes något dylikt hinder böra möta däruti, att enligt lagen den
5 juli 1901, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
— vilken lag är föremål för omarbetning inom den s. k. ålderdomsförsäknngskommittén
— den arbetsgivare åliggande skyldigheten att vid inträffat
olycksfall, som medfört döden, till den dödades efterlevande utgiva viss
livränta inskränkts att omfatta allenast änka och minderåriga barn.»

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde utskottet, »att riksdagen,
i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt,
som i detta lagrum är medgiven maka och barn efter dödad person,
måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.»

Denna utskottets hemställan bifölls utan debatt av båda kamrarna,
vai efter riksdagens beslut i ämnet anmäldes bos Kungl. Maj:t genom skrivelse
den 4 mars 1913. Enligt vad utskottet inhämtat, är frågan fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Lagutskottets^utlåtandc Nr 5. 0

I enlighet med lagutskottets hemställan har 1913 års riksdag alltså
uttalat sig för en lagändring, varigenom skadeståndsrätten enligt 6 kap.
4 § strafflagen till sin omfattning skulle komma att sammanfalla med
understödsplikten inom familjen, sådan den för närvarande är bestämd inom
vår rätt. Det nu föreliggande förslaget går emellertid längre; vid bifall
till detsamma skulle denna skadestånd srätt utsträckas. ej oväsentligt utöver
den sålunda angivna gränsen. Utskottet har dock icke funnit anledning
att i frågan intaga annan ståndpunkt än nästföregående år. Såsom utskottet
då erinrade, äger stadgandet i 6 kap. 4 § strafflagen betydelse jämväl
i fråga om den skadeståndsskyldighet, varom vissa andra lagar innehålla
särskilda bestämmelser. Då enligt sistberörda författningar skadeståndsskyldighet
kan inträda även utan förutsättning av vållande hos den ersattningspliktige,
skulle en lagändring i överensstämmelse med motionarens
förslå^ erhålla ej obetydligt större räckvidd än av detta förslag omedelbart
framgår Emot den nu ifrågasatta utvidgningen av skadeståndsrätten kan
ock såsom motionären själv framhållit, riktas den anmärkningen, att ej
heller därigenom skulle vinnas den större frihet vid utdömande av skadestånd
oberoende av nu stadgade villkor om närmare förvantskap,^ som i
enskilda fall kan finnas önskvärd. Av dessa skäl och da skadeståndsbestämmelserna
i 6 kap. strafflagen i sammanhang med den allmänna strafflagsrevision,
som nu förberedes, tilläventyrs komma att underkastas en
mer eller mindre omfattande omarbetning, har utskottet ansett ändring av
ifrågavarande lagrum för närvarande icke böra företagas i vidare män än
riksdagen redan hos Kungl. Maj:t begärt.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.