Lagutskottets utlåtande Nr 8

Utlåtande 1913:LU8

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 februari 1913 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vackt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om lagstiftning
mot illojal konkurrens vid trafik med ångfartyg
m. m.

Närvarande: Herrar Widén, af Ekenstam, Söderbergh*, Stärner, Gezelius, Alexanderson,
greve Lagerbjelke, greve Spens, Dahl, Petersson i Lidingö villastad,
Pettersson i Södertälje, Lindqvist i Stockholm*, Svensson i Salang, Igel,
Johansson i Mellbyn och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 95, har herr E. G. H. Åkerlund hemställt, att Eiksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
huruvida den illojala konkurrens, som till stor skada för den trafikerande
allmänheten understundom förekommer vid person- och godstrafik med ångfartyg,
må kunna förekommas, samt huruvida det kan finnas lämpligt
föreskriva, att de gods- och passageraravgifter, vilka debiteras den trafikerande
allmänheten av enskilda ångfartygsbolag och rederier vid reguljär
trafik å våra farvatten, böra underkastas granskning och fastställelse av
någon offentlig myndighet för att bliva gällande, och därefter förelägga
Eiksdagen förslag till den lagstiftning, vartill eu sådan utredning kan
giva anledning.

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Då befolkningen i våra vidsträckta skärgårdar, isynnerhet å öarna, i
de flesta fall alls icke och i bästa fall blott i ringa mån drager några
nämnvärda fördelar av, vare sig statens eller under statens kontroll stående
järnvägar, ej heller av andra genom det allmännas försorg tillkomna och
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 8 käft. (Nr 8). 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

underhållna kommunikationer, ehuru denna befolkning likasom övriga medborgare
mängen gång bidragit till dem, utan för sin samfärsel numera
nära nog uteslutande är hänvisad till enskilda ångbåtsbolags eller egen
företagsamhet, synes det mig, som om det vore en akt ej blott av rättvisa,
utan ock av största vikt för en stor befolkning, om statsmakterna tillsåge,
det ej kapitalstarka konsortier missbruka sin övermakt och oskäligt uppskörta
den allmänhet, som nödgas använda sig av de av dem tillhandahållna
trafikmedlen, eller vidtaga allehanda åtgärder till förekommande av
skärgårdsbefolkningens bemödanden att förskaffa sig av dessa konsortier
oberoende, goda och lämpliga sådana. Uti åtskilliga ångbåtsbolag för insjö-
och inomskärstrafik är lantbefolkningen ganska ofta intressenter och
såväl dessa bolag som jämväl en del andra för trafik i våra skärgårdar
och innanvatten hava på ett berömvärt sätt lagt sig vinn om upparbetande
av nya trader och den trafikerande allmänhetens bästa i övrigt, men andra
ångbåtsbolag för ifrågavarande trafik, vilka tillkommit uteslutande som affärsföretag,
hava mången gång ådagalagt synnerlig likgiltighet för kommunikationsväsendet
och över hövan sökt tillgodose uteslutande sina intressen.

Bland dessa senare ångbåtsbolag finnas de, vilka sedan länge förstått
behärska stora områden av våra skärgårdar och synbarligen anse sig där
böra ensamma äga monopol på ångbåtstrafiken, samt därför icke heller
skytt några tillåtna medel för att hämma en konkurrens för att, så fort
detta hunnit ske, åter kunna behandla den trafikerande allmänheten efter
behag. Ja, åtminstone ett sådant affärsbolag har till och med under senare
tider avsatt betydliga medel till s. k. konkurrensfond att hava till hands,
så fort någon opposition bland menigheten yppar sig.

Den behandling allmänheten rönt från sådana allsmäktiga trafikbolag
har emellertid understundom tvungit densamma att, om än med stora uppoffringar,
taga sina trafikangelägenheter i egen hand för att på så sätt
söka åstadkomma drägliga förhållanden, ordnade ej efter bolagens gottfinnande,
utan efter allmänhetens behov; men varje gång sådant förekommit,
hava initiativtagarna på allt annat än angenämt sätt så fått
erfara det allsmäktiga bolagets misshag, att de till och med ställts utan alla
kommunikationer, intill dess de beslutade egna ångbåtarna hunnit anskaffas,
och så fort detta skett, har bolaget upptagit en för det nya företaget
totalt förödande konkurrenstrafik, varigenom ock nära nog varje sådant
företag från befolkningens i skärgården sida inom kort tid gått under
och de med stora bekymmer och uppoffringar anskaffade tidsenliga ångbåtarna
övertagits av bolaget på ett eller annat sätt, eller annars måst avyttras.

Såsom exempel på, huru ett kapitalstarkt konsortium anser sig kunna

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

3

förfara mot svagare konkurrenter bland lantbefolkningen, må anföras, att
flerfaldiga gånger efter det denna befolkning vågat söka ställa sig oberoende
av bolaget för att kunna ordna trafiken efter sina krav och fått sina
ångbåtar i gång, bolaget uppehållit trafiken i samma leder mot en från
1 krona 50 öre till 25 öre nedsatt passagerareavgift och godsavgift i
proportion därefter, varjämte ock understundom fri förtäring beståtts, och
fortsatt därmed, intill dess konkurrenterna blivit kuvade, varefter bolaget
åter fullständigt efter gottfinnande kunnat ordna trafikförhållandena och
mer än väl taga skadan igen.

Kommer nu härtill, att den inrikes ångbåtsfarten å våra havskuster
i allt större utsträckning tagits om händer av mäktiga truster, så torde
väl behövas ses till att dessa icke missbruka sin makt till befolkningens
skada, ty den konkurrens med järnvägarna, varom man så gärna talar,
lär förvisso ej kunna ifrågakomma, då sjöfarten städse mäktar underbjuda dessa.

Om än sjöfarten själv bekostar eu god del av säkerhetsanordningarna
för densamma, så lär staten ändock så pass nödgas träda emellan och
nedlägga penningar för dem, samt för hamnanläggningar m. m., att det
ingalunda kan finnas obilligt, om staten i gengäld fordrar att få ett ord
med, då det gäller konkurrensen och de avgifter, som uttagas från allmänheten.
Visserligen håller jag före, att staten ej i oträngt mål bör lägga
sig ombord med den enskilda företagsamheten, men då det, som i detta
fall, gäller en verklig livsfråga för eu stor och viktig del av vår befolkning,
anser jag, att det här, såsom vid de enskilda järnvägarna, bör vara
det allmännas skyldighet att träda reglerande emellan och så ordna dessa
trafikförhållanden, att visserligen ångfartygsintressenterna se sig i stånd
erhålla god, skälig vinst av företagen, men även att illojal konkurrens
och obilliga krav från ekonomiskt övermäktige ej må verka fördärvligt
för eu stor del av befolkningen.

Jag vägar visserligen ej föreslå, vilka åtgärder kunna finnas lämpliga
för åvägabringande av ett bättre sakernas tillstånd; men det förefaller
mig, att de, vilka driva någon stadigvarande person- och godstrafik i våra
farvatten mot avgift, borde finnas skyldiga att, innan trafiken igångsattes,
göra anmälan därom hos någon offentlig myndighet, med uppgivande av
de platser, som under seglationstiden skola angöras, för så vitt passagerare
och gods av någon betydenhet där finnes att upphämta eller avlämna,
samt om ungefärliga tiden för båtarnas avgång och ankomst från och till
ändstationerna under normala förhållanden, ävensom om de olika taxor för
person- och godsbefordran, som skola tillämpas, och vilka taxor skola fastställas
oförändrade eller — då därtill finnes skäl — efter nödig ändring

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Utskottets

yttrande.

för att bliva gällande samt icke få underskridas, utom i vissa bestämda
fall, såsom vid större transporter och dylikt.

Vilja fartygsägarna konkurrera sinsemellan i fråga om fart, bekvämlighet
och tillmötesgående mot allmänheten, så är ju därom intet annat än
gott att säga.

Jag skulle här kunnat anföra exempel på vad jag ovan uppgivit,
med angivande av namn m. m., men då vederbörande enligt nu gällande
lagstiftning varit i sin fulla rätt, anser jag mig ej böra göra detta.»

Vid 1912 års riksdag väcktes inom Andra kammaren två motioner
i liknande syfte som den nu ifrågavarande. I den ena av dessa hemställdes
om utredning och förslag för tillgodoseende av det allmännas intresse
vid fråga om anordnande av sjökommunikationsförbindelser, särskilt sådana,
som avsåge persontrafik inomskärs, och ifrågasattes därvid av motionären
införande av koncessionstvång vid anordnandet av dylika kommunikationer.
I den andra motionen, som väcktes av samme motionär, vilken nu åter
dragit frågan under Riksdagens prövning, hemställdes om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huru den illojala konkurrens,
som till skada för den trafikerande allmänheten understundom förekomme
vid den person- och godstrafik med ångfartyg, som idkades i våra skärgårdar
och måhända även i åtskilliga av våra mindre vattendrag, skulle
kunna förekommas, samt att förslag till den lagstiftning, vartill eu sådan
utredning kunde giva anledning, måtte föreläggas Riksdagen.

De nämnda motionerna avstyrktes i avgivet utlåtande av Andra kammarens
tredje tillfälliga utskott och blevo jämväl av kammaren avslagna.

De missförhållanden, som i de vid förra årets riksdag väckta motionerna
berördes, hava även föranlett den nu ifrågavarande motionen, vilken
emellertid av motionären utsträckts att avse den inrikes sjötrafiken i allmänhet.
Särskilt har motionären därvid ifrågasatt införande av föreskrift därom, att
de gods- och passageraravgifter, vilka debiteras den trafikerande allmänheten
av enskilda ångfartygsbolag och rederier vid reguljär trafik å våra farvatten,
böra underkastas granskning och fastställelse av någon offentlig myndighet
för att bliva gällande.

Såsom skäl för sitt avstyrkande av de vid 1912 års riksdag väckta
motionerna anförde tillfälliga utskottet i sitt ovannämnda utlåtande bland
annat.

»Onekligen framvisar den i Stockholms skärgård förekommande konkurrensen,
sådan den av motionärerna framställes, mindre tilltalande sidor;
dock vill utskottet icke på grund av vad som här kan hava förekommit

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

5

tillråda, att man på lagstiftningens väg går fram mot en konkurrens, vars
huvudsakliga vapen är det för konkurrensen typiska eller underbjudande i
pris å den prestation, som erbjudes. En dylik konkurrens torde skärgårdsbefolkningen
nämligen i stort sett ha gagn utav. Däremot anser utskottet ej
uteslutet, att till skydd mot maktmissbruk av den i konkurrensen segrande
eller den, som på annat sätt kommit att intaga en monopoliserad ställning,
staten skulle nödgas genom något af sina organ, t. ex. Konungens befallningskavande,
fastställa maximitaxor och turlistor för trafiken. Med stöd
av ordningsstadgan för rikets städer har överståthållarämbetet i Stockholm
utfärdat reglemente för ångslupstraflken i Stockholm och dess omgivningar
samt meddelar enligt detta tillstånd med fastställande av taxor och antal
turer åt dem, som driva sådan trafik. En på lagstiftningens väg åstadkommen
utvidgning av denna anordning att omfatta även större båtar och
ett vidsträcktare område inom skärgården anser utskottet ej otänkbar, om
förhållandena skulle utveckla sig därhän, att fara uppstode för att skärgårdsbefolkningen
skulle bliva uppskörtad och illa tillgodosedd i trafikhänseende
från ångbåtsbolagens sida.

Då emellertid, så vitt utskottet har sig bekant, ej förekommit maktmissbruk
i den utsträckning, att giltiga skäl kunna anses föreligga att inskränka
den frihet, som på sjön hittills varit rådande, och under vilken
våra sjökommunikationer i stort sett gynnsamt utvecklat sig, anser utskottet
ej skäl föreligga till vidtagande av åtgärder i nu antydd riktning.»

I likhet med tillfälliga utskottet anser lagutskottet de av motionären
skildrade förhållandena i vissa hänseenden innebära oegentligheter,
vilkas förekommande otvivelaktigt vore önskvärt. Utskottet kan dock
icke finna, att desamma äro av den beskaffenhet, att det kan anses tillrådligt
att söka på lagstiftningens väg ingripa. För de ifrågavarande
kommunikationerna, för vilkas möjliggörande icke såsom fallet är med
andra slag av trafikmedel krävas särskilda åtgärder för ban- eller väganläggning
m. m., utan där vattnet i regeln bereder eu väg, som av ålder
ansetts och fortfarande anses stå öppen för alla, har enligt utskottets förmenande
den fria konkurrens, som hitintills varit rådande, i allmänhet
visat sig synnerligen gagnelig. Att därför i fråga om dessa kommunikationer
-— för så vitt motionären med sin ovan intagna motion avsett något
dylikt — i lag stadga ett koncession sförfarande av ena eller andra slaget,
bör enligt utskottets mening icke ifrågasättas.

Såsom tillfälliga utskottet anfört, torde det visserligen icke vara otänkbart,
att, likasom taxor fastställas i fråga om järnvägstrafiken, automobiitrafiken
in. fl. kommunikationsgrenar, staten genom något av sina organ,
Bihang till Itiksdagens protokoll 1913. 9 smil. 8 käft. (Nr 8). 2

6

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

såsom t. ex. Konungens befallningskavande, fastställde taxor för sjötrafiken.
Men att i lagstiftningsväg meddela föreskrifter om fastställande
av dylika taxor synes utskottet så mycket mindre böra komma
i fråga, som all utredning saknas därom, huruvida verkningarna av en
dylik åtgärd kunna antagas bliva gynnsamma för sjötrafiken i allmänhet.
Ogörligt lärer det väl under alla förhållanden vara, att, såsom motionären
synes förutsätta, till avhjälpande av de speciella missförhållanden, som i
motionen beröras, minimitaxor skulle kunna fastställas för gods- och passageraravgifter
vid sjötrafiken, en anordning, hvilken, såvitt utskottet har
sig bekant, icke har motsvarighet på något annat dylikt område.

Under alla omständigheter synas de förhållanden med avseende å
skärgårdstrafiken, som motionären tagit till utgångspunkt för sin framställning
och vilka i allt fall endast torde vara av en mera lokal betydelse,
icke kunna motivera ett ingripande beträffande landet i dess helhet medelst
en lagstiftning sådan som den av honom ifrågasatta, vilken kunde lägga
hinder i vägen för en på förevarande område naturlig konkurrens, som
även torde vara bäst ägnad att tillgodose den stora allmänhetens intressen.

Det torde vara tvivelaktigt, om, såsom det tillfälliga utskottet i sitt
ovanberörda betänkande antagit, det förslag till lag mot illojal konkurrens,
vars utarbetande ingår i patentlagstiftningskommitténs uppdrag, kan komma
att upptaga stadganden, som kunna få tillämpning även på här avsedda
förhållanden. Utskottet vill emellertid erinra, att därest, såsom motionären
synes antaga, allvarligare missförhållanden skulle vara att befara därav, att
ångbåtstrafiken skulle i större utsträckning omhändertagas av truster eller
eljest på ett eller annat sätt monopoliseras, sådana missförhållanden torde
vara av beskaffenhet att böra tagas i betraktande af den kommitté, som
erhållit i uppdrag att utreda frågan om en lagstiftning rörande karteller
och truster och som för närvarande är sysselsatt med denna utredning.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

O. L. Svanbäcks Boktryckeri, Stockholm 1913.