Lagutskottets utlåtande Nr 8

Utlåtande 1912:LU8

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 februari kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående
villkorlig straffdom, dels ock motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om utvidgning af samma lag.

l:o.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade Justitieämbetsberättelse
har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte
för sin de! antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse ställning.''
af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Vid inspektion hos stationskrigsrätten i Karlskrona under år 1910
antecknade jag två rättsfall, där fråga varit om tolkning af bestämmelserna
i 5 och 6 §§ af lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, så
vidt de afse det fall, att disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten
ådömts jämte frihetsstraff enligt annan författning.

I det ena fallet, som afsåg 2:a klass sjömannen X., både stationskrigsrätten
den 11 augusti 1910 meddelat följande utslag:

»Uti målet är utredt, att X. olofligen undanhållit sig från härvarande
kasern under sex dagar mellan den 23 och den 29 juni innevarande år.

Med tillämpning • af 68 § strafflagen för krigsmakten pröfvar krigsrätten
förty rättvist döma X. för oloflig undanhållning till disciplinstraff
af sex dagars sträng arrest.

X. är härjämte enligt Medelsta häradsrätts utslag den 22 sistlidne
juli jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för första resan medelst inbrott begången
stöld, som föröfvats den 28 juni 1910, dömd till straffarbete under
tre månader, med hvars verkställighet enligt häradsrättens förordnande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 6'' Käft. (Nr 8.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

skulle anstå och på de i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906 angifna villkor bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
Jämlikt stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen samt 5 § i lagen den 22 juni
1906 förordnar krigsrätten dels om sammanläggning af ofvan angifna
straff sålunda, att svaranden i en bot skall undergå straffarbete under tre
månader nio dagar, och dels att anstånd med verkställigheten af detta
straff ej skall äga rum.»

Det af stationskrigsrätten åberopade stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen
föreskrifver, att, i händelse någon, sedan han blifvit till straff för
ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott,
straffet skall så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd. Uppenbarligen var detta lagrum i förevarande fall tillämpligt.

I det af stationskrigsrätten likaledes åberopade stadgandet i 5 § af
lagen angående villkorlig straffdom är föreskrifvet, att, i händelse den,
som för begånget brott erhållit villkorlig dom, varder öfvertygad att hafva
före domen föröfvat annat brott, domstolen skall, vid bestämmande jämlikt
4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordna, huruvida
anstånd enligt förstnämnda lag må äga rum.

Det förordnande, domstolen enligt denna paragraf har att meddela
rörande frågan, huruvida den förut beslutade villkorliga domen må äga
bestånd, måste naturligtvis ske i enlighet med de grunder, som angifvas
i lagen angående villkorlig straffdom. Uppkommer vid vederbörlig sammanläggning
ett högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse
i sex månader, har domstolen sålunda icke något val; den villkorliga domen
skall annulleras. Under förutsättning att uti förevarande fall sammanläggning
af de båda straffen, tre månaders straffarbete och sex dagars
sträng arrest, lagligen bort ske, var följaktligen redan med hänsyn till det
efter sammanläggningen bestämda straffets storlek stationskrigsrättens utslag,
i hvad det afsåg den villkorliga domen, det enda riktiga.

Med det andra, här ofvan antydda rättsfallet förhöll sig på följande
sätt.

Rådstufvurätten i Karlskrona dömde genom utslag den 3 augusti 1910
2:a klass sjömannen Y. jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för medelst inbrott
föröfvad stöld till fängelse i tre månader, med hvars verkställighet
dock enligt rådstufvurättens förordnande skulle anstå i enlighet med bestämmelserna
i lagen angående villkorlig straffdom. Innan ifrågavarande
stöld föröfvades, hade emellertid Y. gjort sig skyldig till oloflig undanhältning,
fylleri och första gången persedelförskingring, och härför dömdes
han af stationskrigsrätten genom utslag den 18 augusti 1910, jämlikt
68, 102 och 112 §§ i strafflagen för krigsmakten, till sex dagars sträng arrest.

3

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Samtidigt förordnade stationskrigsrätten, dels att de båda Y. ådömda straffen
skulle sammanläggas sålunda, att Y. skulle i en bot undergå fängelse i
tre månader aderton dagar, och dels att det af rådstufvurätten beviljade
anståndet ej skulle äga rum. Från stationskrigsrättens utslag var
tjänstförrättande auditören så till vida skiljaktig, att han, utan att sammanlägga
straffen, förordnade, att med det af rådstufvurätten ådömda
straffet skulle anstå, och att på de i lagen angående villkorlig straffdom
angifna villkor skulle bero, huruvida detta straff skulle gå i verkställighet.

Ehuru det af stationskrigsrätten efter sammanläggningen bestämda
straffets storlek sålunda icke nödvändiggjorde den villkorliga domens undanröjande,
kan man tydligen icke af stadgandet i 5 § af lagen angående
villkorlig straffdom, hvilket icke för något fall ålägger domstolen skyldighet
att låta villkorlig dom bestå, hämta anledning till anmärkning mot
utslaget i denna del.

En annan sak är, om auditörens skiljaktiga mening, enligt hvilken
det af rådstufvurätten beviljade anståndet fortfarande skulle äga rum, kan
försvaras.

Vid bedömandet häraf måste man beakta jämväl stadgandet i 6 § af
ifrågavarande lag, enligt hvilket villkorlig dom ej må brukas i fråga om
straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten.

På grund af detta stadgande var det ju för auditören, som ansåg sig
ej böra sammanlägga de båda Y. ådömda straffen, icke möjligt att låta Y.
komma i åtnjutande af villkorlig dom beträffande disciplinstraffet. Äfvenledes
är det utom tvist, att, om auditören i likhet med stationskrigsrättens
pluralitet förordnat om straffsammanläggning, den af rådstufvurätten meddelade
villkorliga domen i fråga om straffet för inbrottsstöld måst af
honom undanröjas. Lagen tillstädjer nämligen icke villkorlig dom i afseende
å en del af ett straff; och det straff, som genom sammanläggning''
skulle uppkommit, eller fängelse i tre månader aderton dagar, var Y.
ådömdt jämväl efter strafflagen för krigsmakten.

Här återstår sålunda endast att besvara det förut antydda spörsmålet,
huruvida straffsammanläggning i fall, hvarom här är fråga, lagligen kan
underlåtas.

Om någon under en lagföring varder förvunnen till två förbrytelser,
skola, jämlikt 4 kap. 2 § strafflagen, de särskilda straff, som härför ådömas
honom, sammanläggas enligt de i kapitlet närmare angifna grunder. Och
varder någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, öfvertygad
att förut hafva föröfvat annat brott, skall, såsom här ofvan anmärkts,
straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lägförd; äfven här skola således de särskilda straffen sammanläggas enligt

ÖO O

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

nyssberörda grunder. Motsvarande principer gälla enligt bestämmelserna
i 3 kapitlet af strafflagen för krigsmakten i afseende å straff, som ådömts
enligt denna lag.

Hvad sålunda om straffsammanläggning är stadgadt i allmänna strafflagen
och strafflagen för krigsmakten är icke i vidare mån modifieradt
genom lagen om villkorlig straffdom, än att sistnämnda lags 3 § — hvilken
föreskrifver, att, där böter ådömas jämte frihetsstraff, som i 1 § sägs,
anstånd må kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena — tillika innehåller den bestämmelsen,
att, då anstånd beviljas, sammanläggning af böterna med frihetsstraff ej
skall äga rum.

Beträffande ifrågavarande fall, eller att disciplinstraff ådömes jämte
frihetsstraff enligt annan författning än strafflagen för krigsmakten, skola
alltså de allmänna reglerna tillämpas, hvaraf vidare följer, att villkorlig
dom här icke får användas.

Resultatet af den gjorda undersökningen är sålunda, att stationskrigsrätten
uti ifrågavarande båda mål beträffande de förut meddelade villkorliga
domarne icke lagligen kunnat förfara på annat sätt än som skett, samt
att å andra sidan den af auditören i det senare målet uttalade skiljaktiga
meningen icke öfverensstämmer med lag.

Däremot förefaller det mig, som om lagen uti förevarande hänseende
fått ett innehåll, som går utöfver syftet med bestämmelsen i 6 §, enligt
hvilken, där straff ådömes efter strafflagen för krigsmakten, villkorlig dom
icke får i fråga om det straff brukas. Detta undantag bär sin grund i
farhågan, att disciplinen skulle utsättas för fara, därest ett efter strafflagen
för krigsmakten ådömdt straff ej bragtes till verkställighet. Men
tydligen kan en sådan synpunkt icke anläggas i afseende å annat straff,
som vederbörande krigsman därjämte förskyllt, låt vara att straffen samtidigt
ådömas.

I sakens natur ligger, att då någon på en gång dömes för två särskilda
brott till fängelse eller straffarbete (eller fängelse och straffarbete),
anstånd icke bör lämnas allenast med det ena straffet. Ändamålet med
den villkorliga domen måste vara att för den brottslige undanröja faran
för ett demoraliserande inflytande af bekantskapen med fängelset. Måste
han aftjäna det ena straffet, finnes ingen förnuftig anledning att låta det
andra villkorligt anstå.

Annorlunda är förhållandet i fråga om den, som på en gång dömes
dels till disciplinstraff och dels till vanligt frihetsstraff. Med afseende å
disciplinstraffets natur kan den omständigheten, att villkorlig dom ej får
användas i fråga om sådant straff, icke i och för sig utgöra giltig orsak

5

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

att beröfva den dömde förmånen af villkorlig dom beträffande det vanliga
frihetsstraffet.

* Vissa omständigheter synas ock tala för, att lagens ståndpunkt uti
ifrågavarande afseende beror på förbiseende.

Uti lagen hafva sålunda i andra afseenden förefintliga olikheter emellan
disciplinstraff, å ena sidan, samt fängelse och straffarbete, å den andra,
blifvit behörigen beaktade.

Sålunda må enligt 1 § villkorlig dom ej brukas, där den tilltalade
under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete
eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blifvit honom tidigare ådömdt. Att den tilltalade under angifna tiden
dömts till eller undergått disciplinstraff, utgör däremot icke hinder mot
villkorlig dom.

Och enligt 4 § skall, där den, som genom villkorlig dom undfått
anstånd med straff, inom tre år efter domen begår brott, hvarför han
dömes till fängelse eller straffarbete, anståndet tillika af domstolen förklaras
förverkadt. Om åter den villkorligt dömde inom samma tid gör
sig skyldig till förbrytelse enligt strafflagen för krigsmakten och därför
dömes till disciplinstraff, medför detta icke ovillkorligen anståndets förverkande.

Det synes mig vara af vikt, att den nu påpekade oegentligheten blifver
genom ett tillägg till 6 § i lagen angående villkorlig straffdom undanröjd,
enär eljest tillämpningen af samma lag med dess behjärtansvärda syfte
kommer att i ett icke obetydligt antal fall blifva utesluten på grunder,
som för bedömandet af frågan om villkorlig dom borde vara främmande.

Emellertid torde i sammanhang med den af mig nu ifrågasatta lagändringen
äfven ett annat fall af praktisk betydelse böra klargöras, det
fall nämligen, att en person dömes till bötesstraff, hvarmed enligt lagen
om villkorlig straffdom anstånd må beviljas, och därjämte till disciplinstraff
enligt strafflagen för krigsmakten. Äfven i dylika fall bör i fråga
om bötesstraffet villkorlig dom ej vara utesluten. Härför tala såväl disciplinstraffets
natur som bestämmelsen i 33 § af strafflagen för krigsmakten
rörande disciplinstraffets öfvergång till fängelse, när tillgång till böterna
saknas.

Om däremot någon dömes dels efter strafflagen för krigsmakten till
böter, dels ock till frihetsstraff, hvarmed anstånd enligt lagen om villkorlig
straffdom må beviljas, lärer med hänsyn till bestämmelserna i 3 och 6 §§
af samma lag hinder icke förefinnas för brukande af villkorlig dom i fråga
om frihetsstraffet.

Enahanda är förhållandet, om någon samtidigt dömes dels efter straff -

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

lagen för krigsmakten till afsättning eller mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid, dels ock till frihetsstraff af nyssnämnda beskaffenhet. Sammanläggning
af dylika straff'' kan ju icke ifrågakomma.

Liksom enligt hvad ofvan yttrats villkorlig dom, där eu person samtidigt
dömes exempelvis till två fängelsestraff, icke får användas beträffande
allenast det ena straffet, så bör ej heller anstånd kunna ifrågakomma i
afseende å endast ett af två eller flera samtidigt ådömda bötesstraff.»

Med den affattning bestämmelserna om villkorlig straffdom erhållit i
1906 års lag i ämnet kan, på sätt justitieombudsmannen anfört, villkorlig
dom ej komma till användning, då enligt allmänna strafflagen straff af
beskaffenhet, att anstånd därmed jämlikt lagen om villkorlig straffdom
eljest kunnat äga rum, ådömes jämte disciplinstraff efter strafflagen för
krigsmakten.

I likhet med justitieombudsmannen och på de af honom anförda grunder
finner utskottet detta innebära en olägenhet, som det är af vikt att
undanröja; och synes detta lämpligast kunna ske genom den af justitieombudsmannen
föreslagna lagändringen.

Utskottet för sålunda hemställa,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, för sin del antager följande

Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906.

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller
efter strafflagen för krigsmakten, må ej villkorlig dom i
fråga om det straff brukas.

Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående
meddelande af villkorlig straffdom hafva afseende
å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga
hvarom villkorlig dom enligt denna lag må brukas,
disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre
den omständigheten ej hinder för beviljande af anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning
af straffen ej rum.

Lagutskottets utlåtande Nr S.

7

2:o.

Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisadHerr Le?n
motion nr 10 har herr Leander anfört följande: ders mot,on

»Genom de år 1906 antagna lagarna om villkorlig dom och villkorlig
frigifning har det blifvit möjligt att på ett mera rättvist och efter olika
fall bättre afpassadt sätt utskifta det straff, som rättsordningen kräfver
för begångna förbrytelser. Såsom 1908 års lagutskott på tal om denna
fråga framhåller, har genom införlifvandet af dessa lagar med vår straffi
rätt klarare än förr blifvit framhäfdt, att staten i sin straffande verksam het

äger att taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva
kränkningen af rättsordningen, utan äfven till brottslingens person,
så att straffet i hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves,
för att brottslingen däraf skall låta sig rätta.

Tillämpningen af dessa lagar torde också i stort sedt ha lämnat ett
ganska gynnsamt resultat. Och ännu bättre verkan för ernående af de

syften, som med lagarna afsetts, har man säkerligen att vänta, när den

öfvervakning af villkorligt dömda och den ändring af gällande föreskrifter
rörande tillsynen öfver villkorligt frigifna, hvarom Riksdagen i sin skrifvelse
till Kungl. Maj:t år 1908 anhållit, kommit till stånd. Skall något

vara ägnadt att rätta en brottslig vilja, måste det vara medvetandet om,
att samhället genom att skänka anstånd med straffverkställigheten och
genom att anvisa den felande erforderligt stöd satt honom i tillfälle att
börja ett oförvitligt Rf, men att straffet kommer att utkräfvas, därest i
trots af den hjälp, som samhället velat bringa, rättelse ej äger rum.

_ Emellertid ansåg man sig vid införandet af ifrågavarande rättsinstitut
böra gå fram med en viss försiktighet. Hvad angår särskildt
lagen angående villkorlig straffdom, kunna inga andra bli föremål därför
än sådana, som dömts till högst tre månaders straffarbete eller sex månaders
fängelse, äfven om i öfrigt giltiga skäl för lagens tillämpning skulle
förefinnas. Bland dem, som äga någon erfarenhet på här omhandlade område,
torde dock den mening vara ganska allmän, att en utsträckning af
lagen till åtminstone dubbla omfånget, d. v. s. till högst sex månaders
straffarbete eller ett års fängelse, vore önskvärd. Vid sitt under sistlidne
oktober månad hållna årsmöte i Göteborg uttalade sig Svenska fångvårdssällskapet
därför. Ur min egen erfarenhet såsom fängelsetjänsteman skulle
jag kunna andraga flera fall, där villkorlig dom säkerligen med fördel
kunnat användas å dem, som erhållit ända upp till sex månaders straffarbete
eller till och med därutöfver.

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

I sin ofvannämnda skrifvelse af år 1908 har Riksdagen visserligen
icke direkt uttalat sig för en utvidgning af lagen angående villkorlig straffdom,
men i motiveringen i alla händelser ifrågasatt, huruvida icke en dylik
utvidgning skulle vara lämplig till förekommande af den nedbrytande
och demoraliserande inverkan, som ett frihetsstraff i flera fall måste anses
medföra. Mig synes, som om denna fråga lämpligen borde utredas och
afgöras i samband med frågan om de villkorligt dömdas öfvervakning.
Då genom sådan öfvervakning den brist, hvarmed lagen tydligtvis nu är
behäftad, kommer att afhjälpas och lagens syfte att bättre främjas, torde
alla skal tala för, att också gränserna för lagens giltighetsområde utvidgas,
på det att bland dem, som af skilda orsaker förbryta sig mot samhällets
rättsordning, flera än hvad nu är fallet måtte få sin hederskänsla
väckt till lif och erhålla den impuls till själfverksamhet, som den villkorliga
domen afser att framkalla.

I sammanhang härmed anser jag mig böra erinra om, att Riksdagens
justitieombudsman hemställt om viss ändring af § 6 i lagen angående villkorlig
straffdom i syfte att få hindret undanröjdt för beviljande af anstånd
med frihets- eller bötesstraff, som ådömts tillika med disciplinstraff
efter strafflagen för krigsmakten.

Jämväl i fråga om lagen angående villkorlig frigifning anse många
en utsträckning önskvärd och nyttig. Af åtskilliga skäl finner jag mig
dock icke böra vid detta tillfälle göra något yrkande därom, utan inskränker
mig att på grund af det anförda vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t att, i samband med den utredning angående öfvervakning af
villkorligt dömda, hvarom Riksdagen gjort framställning, taga i öfvervägande,
huruvida och i hvad mån lag angående villkorlig straffdom af den
22 juni 1906 lämpligen må kunna utvidgas, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.»

Såsom af motionen framgår, afser den utvidgning af ifrågavarande
lags tillämplighetsområde, som motionären föreslagit, en höjning af gränsen
uppåt för de straff, beträffande hvilka lagen medgifver tillämpning af
villkorlig straffdom.

Då med lagen den 22 juni 1906 institutet villkorlig dom först införlifvades
med vårt rättssystem, ansåg sig, helt naturligt, lagstiftaren vid bestämmande
af gränserna för institutets tillämpning böra iakttaga den största
varsamhet; och såväl begränsningen med afseende å straffens längd som
öfriga förutsättningar för den villkorliga domens användande bestämdes
med hänsyn till detta förhållande.

Lagutskottets utlåtande Nr 8. y

Det stadgas alltså, att domstolen skall äga förordna om anstånd med
adömdt straff endast om detta ej öfverstiger straffarbete i tre månader eller
fängelse i sex månader. Med böter kan anstånd lämnas endast där anledning
är, att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga
skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff, eller då fråga är
om anstånd med frihetsstraff som jämte böterna ådömts.

Sedan emellertid Riksdagen till fullständigare ernående af syftet med
lagen angående villkorlig straffdom i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 25
april 1908 anhållit om utredning, huruvida och i hvad mån en övervakning
öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas, väcktes redan vid
1909 års riksdag motion om vidgad tillämpning af ifrågavarande lag.
Med anledning af denna motion hemställde Riksdagen i skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 16 mars 1909 att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
huruvida och på hvilka villkor villkorlig dom kunde komma till
användning jämväl beträffande personer, som för fylleri och därmed sammanhängande
förseelser dömts till böter. 1 sistnämnda skrifvelse framhöll
Riksdagen, bland annat, att enligt den erfarenhet, som vunnits under de
två år institutet villkorlig dom tillämpats, verkningarna däraf visat sig
synnerligen tillfredsställande. Och äfven under den tidsperiod, som förflutit,
sedan sistberörda skrifvelse afläts, lärer anledning till annan uppfattning
rörande verkningarna af den villkorliga straffdomens användande
icke vara för handen.

Nu anmärkta förhållanden hafva helt naturligt gifvit upphof åt tanken
att söka bereda möjlighet för en vidsträcktare tillämpning af den villkorliga
straffdomen. De skäl, som förmått lagstiftaren att vid införandet af
nämnda institut begränsa dess användning till straff ej öfverstigande sex
månaders fängelse eller tre månader straffarbete, synas icke heller vidare
böra lägga hinder i vägen för att låta den villkorliga straffdomens fördelar
komma°till sin rätt äfven i fråga om brottslingar,. hvilka ådömts något högre
straff. Äfven med afseende på sådana brottslingar kunna de kvalifikationer,
som betinga ett användande af villkorlig dom, fullt väl förefinnas.
Särskilt lärer en dylik utvidgning af lagens tillämplighetsområde utan
fara kunna ske, därest de af Riksdagen i ofvanberörda år 1908 till Kungl.
Maj:t aflåtna skrifvelse ifrågasatta öfvervakningsanordningar komma till stånd.

Frågan, hur långt en utvidgning bör sträckas, lärer få bero på en blifvande
utredning. Det vill dock synas, som de hittills gjorda erfarenheterna
såväl hos oss som i utlandet gifva fog för att utsträcka gränsen
uppåt för den villkorliga domens brukande åtminstone så långt som motionären
angifvit, nämligen till sex månaders straffarbete eller ett års fän
gelse. Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att professor Johan C.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 6 käft. (Nr 8.) 2

JO Lagutskottets utlåtande Nr 8.

W. Thyrén i sitt efter uppdrag af Kungl. Maj:t den 24 januari 1910 afgifna
betänkande rörande principerna för en strafflagsreform framhållit, att
gränsen uppåt för medgifvande af villkorlig dom numera, sedan institutet
blifvit pröfvadt i svensk rätt och i det hela väl bestått profvet, lämpligen
syntes kunna sättas till ett års frihetsstraff, utan att däraf någon olägenhet
vore att befara, för så vidt tillämpningen inskränktes till akut brottslighet.

I likhet med motionären anser äfven lagutskottet denna fråga lämpligen
böra utredas i samband med den af Riksdagen i 1908 års skrifvelse
begärda undersökningen angående införande af öfvervakningssystem rörande
villkorligt dömda.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motion
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, i samband med den utredning angående
öfvervakning af villkorligt dömda, hvarom Riksdagen
förut gjort framställning, taga i öfvervägande, huruvida
och i hvad män institutet villkorlig straffdom må vinna
tillämpning jämväl på personer, som dömas till längre
tids frihetsstraff än straffarbete i tre månader eller
fängelse i sex månader, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 6 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

af herr Stendahl.

Reservation

Herrar af Ekenstam och Petersson i Lidingö villastad hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling.

Stockholm, Ivar H*ggströma Boktryckeri A. B , 1912.